tisdagen den 24:e februari 2009

Gårdagens försvarsdebatt: Konsten att backa in i framtiden

Gårdagens riksdagsdebatt om försvarspolitiken blev en ganska deprimerande tillställning, med några undantag.

Försvarsminister Tolgfors (M) har en ny favoritformulering, som återkom gång på gång i debatten: "ett försvar som går att använda här och nu och där det behövs i landet, i närområdet och utanför närområdet". Det är territorialförsvarsperspektiv för hela slanten. Det talas om behov av omedelbart gripbara soldater i stora skaror som ska kunna försvara landet (mot vad?!). Det är inte ett ord om internationell solidaritet, FN eller uthålliga insatser i civil-militär samverkan (vilket för övrigt regeringens egen strategi för svenskt deltagande i fredsfrämjade verksamhet går ut på).

Tongångarna var fundamentalt annorlunda så sent som i Almedalen sommaren 2008. Då sade Tolgfors: "Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige."

Tolgfors försöker också få den del av Försvarsmaktens planeringsunderlag som slår fast hur många personer vi kan ha insatta i utlandstjänst (1 700 personer) att låta som en framgång. Ministern framhåller att det är "dubbelt så många som i dag". Ministern väljer att bortse från att det är färre än vad Försvarsberedningen har föreslagit och färre än det som den borgerliga alliansen ställda ut som ett vallöfte inför valet 2006. Det är inte så snyggt precis.

Det mest våghalsiga uttalandet från ministern var annars följande (min kursiv.):

"Så stärker vi nu alltså Sveriges förmåga att försvara sig avsevärt jämfört med i dag. Regeringen kommer med den kommande inriktningspropositionen att skapa ett användbart insatsförsvar, med styrkor som kan sättas in här och nu i Sverige, i närområdet eller utanför närområdet för att värna svenska värden och intressen. Det är den enda finansierade, genomförbara och preciserade försvarspolitik som finns i landet."

Det där med finansierade och genomförbara, det återstår att se.

Sedan var det Anders Karlssons (S) tur. Han bästa stund i debatten lät såhär:

"Herr talman! ÖB fick två månader på sig att ta fram ett underlag om det svenska försvarets utformning utifrån försvarsministerns anvisningar – mot normalt ett år. Det är en på många sätt orimlig arbetssituation även om det handlar om en vanlig försvarsproposition. Nu handlar det om den kanske största förändringen av försvaret under efterkrigstiden. Detta är helt orimligt!

Detta äventyrar kvaliteten på det som ska bli nästa försvarsbeslut, ett beslut som innebär dramatiska förändringar. Den begränsade tid som har givits Försvarsmakten har resulterat i att de ekonomiska beräkningarna inte vilar på någon säker grund. Man har fått höfta och göra antaganden om vad ett nytt yrkesförsvar skulle kosta. Jag skulle, om jag får raljera lite, vilja säga att jag tror att framtagandet av en ny yllemössa till armén skulle ha getts mer tid och en grundligare genomlysning än vad Försvarsmakten nu har getts tillfälle till för att ta fram underlag för det framtida försvaret."

För en gångs skull håller jag med Anders Karlsson i varje ord han säger.

Staffan Danielsson (C) lät som en internationalist i jämförelse med Tolgfors:

"Försvarets utformning bygger på analysen att det under överskådlig tid inte finns något invasionshot mot Sverige och att vår fred och säkerhet främst tryggas genom ett nationellt försvar som också verkar tillsammans med andra i internationella insatser för fred och säkerhet."

Allan Widman (FP) är en skicklig debattör. Men han är samtidigt den av debattdeltagarna, inklusive försvarsministern, som har gjort den längsta resan det senaste året. Det "utifrån och in"-perspektiv som folkpartiet har stått för de senaste åren, det är som bortblåst efter Georgienkriget. Man kan nästan tala om en metamorfos. Fast i min värld har (FP) gått från fjäril till larv istället för tvärt om.

Men Widmans resonemang om utställda löften och operativa krav är oerhört relevant. Och Widman tar sitt uppdrag som försvarspolitiker på allvar, han vill veta vad som händer med de beslut som tas.

Else-Marie Lindgren (KD) tryckte bland annat på Hemvärnet och det faktum att regeringen har lovat att det inte ska bli några nedläggningar av regementen under innevarande mandatperiod.

Gunilla Wahlén (V) höll ett anförande som Gunnar Gustavsson bäst beskriver på sin blogg.

Peter Rådberg (MP) förtjänar en elogé för att han tog upp turerna med hur den militära hotbild ser ut efter Georgien. Det är ju ändå mot den bakgrunden man ska förstå den kommande inriktningspropositionen. Rådberg:

"På vilket sätt och med vilken logik kan man dra paralleller mellan kriget mellan Ryssland och Georgien och en ökad militär hotbild mot Sverige? Skulle Ryssland riskera hela den västeuropeiska marknaden som fram till finanskrisen har varit en stor del av den ryska ekonomiska tillväxten? Skulle man riskera det genom ett väpnat angrepp mot en EU-medlem omgiven av Natoallierade? Är det någon som på allvar tror att en sedan lång tid infekterad konflikt på Rysslands egen bakgård går att omsätta i vad som bör vara dimensionerande för svensk försvarspolitik? Ska en sådan föreställning få leda till att de senaste tio årens inriktning av det svenska militära försvaret till ett insatsförsvar nu plötsligt får motsatt inriktning, från internationella insatser till ett mer svenskt territorialförsvar?

Herr talman! Jag håller med om att Ryssland som land går åt fel håll på många områden. Vi har ett demokratiunderskott i Ryssland. Vi har ökad kriminalitet och miljöförstöring i Ryssland. Rysslands agerande i kriget mot Georgien fördömer vi med all kraft. Vi har en presidentmakt som tar mer och mer makt över befolkningen på alla olika sätt. Men frågan är vilka slutsatser man ska dra av händelsen i Georgien och utvecklingen i Ryssland. Ska vi rusta upp och bygga skyddsmurar mot världen, som en del partier i regeringen vill, eller ska vi verka mer på den internationella arenan och bidra med ökad stabilitet?"

Efter denna inledande omgång tar jag debatten styckevis och del:

Tolgfors säger att han gärna vill se en bred överenskommelse om försvaret: "Men vi är inte beredda att göra upp om oppositionen insisterar på kraftiga nedskärningar av Sveriges försvar. Ni måste släppa miljardslakten av försvaret för att en uppgörelse ska vara möjlig."

Jag undrar var denna gräns går för Tolgfors inbjudan. Vad är "kraftiga nedskärningar"? Var måste oppositionen hamna för att Tolgfors ska bjuda in?

Allan Widman frågar: "Vilka partier och vilka politiker var det som förde det svenska försvaret till den position och till den situation som försvaret i dag befinner sig i? Vilka var det som avvecklade det fasta kustartilleriet? Vilka var det som såg till att en av tre yrkesofficerare inte är krigsplacerad i dagens insatsförsvar? Vem var det som upphörde med den territoriella försvarsplaneringen? Vilka var det som avvecklade repetitionsövningarna och därmed underminerade värnpliktssystemet? Vilka var det som upplöste brigaderna och så vidare?"

Svaret på den frågan fick nog Widmans allianskollega Staffan Danielsson att skruva på sig i bänken. Det var som bekant socialdemokraterna och centern som samarbetade om försvarspolitiken under många år. Miljöpartiet och socialdemokraterna hade ett väl avgränsat försvarspolitiskt samarbete (vilket var bra men samtidigt frustrerande eftersom det var just väl avgränsat) under drygt ett års tid innan valet 2006

Men vad viktigare är, Widman tar upp avvecklingen av det fasta kustartilleriet som exempel på ett felaktigt beslut. Det säger precis allt om hur långt det har gått med tillbakavridandet av försvarspolitiken.

Peter Rådberg får sista ordet: "En bred samsyn har tidigare varit kutym inom försvars- och säkerhetspolitiken, vad jag förstår. Det är i alla fall många partier som har deltagit. Nu är vi i en situation där regeringen med sju rösters övervikt kommer att driva igenom den nya inriktningspropositionen, och det tycker jag är mycket olyckligt."

Webbsändningen finns här. Protokollet kan läsas här.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Baserat på denna debatt (och allt annat som svängt i försvarsdebatten den senaste tiden) kan man ju fråga sig om det nu över huvud taget är möjligt att komma till en "bred överenskommelse om försvaret" (och med S senaste uttalanden - ens en överenskommelse inom oppositionen)...

Vad kommer Tolgfors att vinna på att driva igenom den nya inriktningspropositionen med sju rösters övervikt? Vad är detta värt för honom?

Vad var den breda samsynen värd?

Vad är det bästa för Sverige?

bloggare på icedaniel.se sa...

Debatten har spårat ur !