Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, oroar sig över politikers bloggande:
”Politiker vill ha direktkommunikation med sina väljare och slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor, det här är bara början. Jag tror att fler och fler politiker kommer att försöka jobba på det här sättet.”
Han säger, apropå Carl Bildts bloggande:
”Jag tycker att man ska läsa hans blogg med samma skepsis som man läser hans partis hemsida. Han pratar utan att få mothugg och det får han väl göra. Men inte om det sker på bekostnad av hans medverkan i de traditionella medierna som ju ändå är den plattform som når flest medborgare.”
Precis. Det är när om det ena, det vill säga bloggandet, sker på bekostnad av att exponera sig i en direktdialog med journalister, politiska motståndare och allmänhet, som det blir ett problem. Jag tror inte alls att drivkraften bakom bloggandet är att man vill slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor. Sedan är det ju klart att bloggen kan användas som ett fora för försvarstal eller att man, som i Bilds fall, kan lägga ut lämpliga ”motbevis” mot diverse anklgelser. Men jag tror att de som läser i allmänhet har förstånd att värdera inläggen. Kanske dessutom en och annan journalist får nya uppslag att gräva vidare i? Tesen ovan, om att det ena inte får gå ut över det andra, testas därmed i praktiken. Om Bildt slutar svara på journalisternas frågor och enbart kommunicerar via bloggen. Då får Lars Nord vatten på sin kvarn.
En annan dimension är att en välbesökt blogg har fler läsare än vilken landsortstidning som helst. Man därmed se blogginläggen som en slags debattartikel. Debattartiklar kan inte journalister debattera i realtid, däremot kan människor skriva repliker (som i sin tur silas genom debattredaktören). Samma sak på de flesta bloggar - repliker tillåts och de kan administreras av bloggaren.
Jag tror helt enkelt att många politiker som bloggar vill skriva av sig om upplevelser, tankar och idéer, som man sällan eller aldrig får frågor om vare sig från medier, partikamrater eller politiska motståndare. Det är i själva verket debattlusta som ligger bakom, tror jag. Jag kan bara tala för mig själv, men om jag skulle få reaktioner på det som skrivs, vare sig det är från medier eller andra, så är det naturligtvis väldigt bra.
Om det dessutom ligger det minsta i vad Olof Petersson säger till DN.se idag, så är ju det ett mål i sig: ”Ungdomarna kanske släpper blicken från dataspelet, upptäcker bloggarna och på den vägen intresserar sig för politiska frågor.”
”Politiker vill ha direktkommunikation med sina väljare och slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor, det här är bara början. Jag tror att fler och fler politiker kommer att försöka jobba på det här sättet.”
Han säger, apropå Carl Bildts bloggande:
”Jag tycker att man ska läsa hans blogg med samma skepsis som man läser hans partis hemsida. Han pratar utan att få mothugg och det får han väl göra. Men inte om det sker på bekostnad av hans medverkan i de traditionella medierna som ju ändå är den plattform som når flest medborgare.”
Precis. Det är när om det ena, det vill säga bloggandet, sker på bekostnad av att exponera sig i en direktdialog med journalister, politiska motståndare och allmänhet, som det blir ett problem. Jag tror inte alls att drivkraften bakom bloggandet är att man vill slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor. Sedan är det ju klart att bloggen kan användas som ett fora för försvarstal eller att man, som i Bilds fall, kan lägga ut lämpliga ”motbevis” mot diverse anklgelser. Men jag tror att de som läser i allmänhet har förstånd att värdera inläggen. Kanske dessutom en och annan journalist får nya uppslag att gräva vidare i? Tesen ovan, om att det ena inte får gå ut över det andra, testas därmed i praktiken. Om Bildt slutar svara på journalisternas frågor och enbart kommunicerar via bloggen. Då får Lars Nord vatten på sin kvarn.
En annan dimension är att en välbesökt blogg har fler läsare än vilken landsortstidning som helst. Man därmed se blogginläggen som en slags debattartikel. Debattartiklar kan inte journalister debattera i realtid, däremot kan människor skriva repliker (som i sin tur silas genom debattredaktören). Samma sak på de flesta bloggar - repliker tillåts och de kan administreras av bloggaren.
Jag tror helt enkelt att många politiker som bloggar vill skriva av sig om upplevelser, tankar och idéer, som man sällan eller aldrig får frågor om vare sig från medier, partikamrater eller politiska motståndare. Det är i själva verket debattlusta som ligger bakom, tror jag. Jag kan bara tala för mig själv, men om jag skulle få reaktioner på det som skrivs, vare sig det är från medier eller andra, så är det naturligtvis väldigt bra.
Om det dessutom ligger det minsta i vad Olof Petersson säger till DN.se idag, så är ju det ett mål i sig: ”Ungdomarna kanske släpper blicken från dataspelet, upptäcker bloggarna och på den vägen intresserar sig för politiska frågor.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar