måndag 10 september 2007

Dold agenda?

Är de aviserade besparingarna på försvaret ett led i en irreversibel Nato-anslutsningsprocess? I en betraktelse i SvD skriver Göran Eriksson:

"Högt inom socialdemokratin finns nu ändå misstankar om att moderaterna följer en "hemlig dagordning" som syftar till Nato-medlemskap. Metoden skulle vara att rusta ned det svenska försvaret så mycket att alliansfrihet blir en säkerhetspolitisk omöjlighet. "Man kan inte bortse från att det kan finnas en sådan plan" säger socialdemokraternas tyngste försvarspolitiker Håkan Juholt till SvD."

Man missar något här. Dels kräver ju faktiskt ett Nato-medlemsskap någonting av de länder som träder in i medlemskretsen. Sverige har trots allt en del landunika lösningar kvar, som vid ett medlemsskap i förlängningen måste Nato-anpassas. Dessutom bör man betänka hur de andra Nato-ländernas materielsatsningar ser ut, liksom vilken tilltro de i grunden hyser till att Nato kommer till den villkorslösa undsättning, i alla situationer, som man ibland tror är oomtvistat i den svenska debatten. Det är ju inte så att Natoländerna rustar ner sina nationella försvar.

Detta säger ju naturligtvis inget om huruvida det finns en dold moderat agenda eller ej, men jag tror faktiskt att det snarare är ett generationsskifte inom moderaterna än en Nato-agenda. För om det vore det, så skulle alltså Odenberg -om man drar ut konsekvenserna- hoppa av eftersom han inte anser Sverige skall gå med i Nato. Och det är inte direkt troligt.

Kanske är det istället så att Socialdemokraterna vill få debatten om besparingar och industriprojekt som går i putten, att istället bli en debatt om Nato. Man kan ju inte gärna kritisera alliansregeringen för de aviserade besparingarna, som Eriksson så riktigt konstaterar att man har försökt sig på då det begav sig, men som man har aldrig har orkat/velat genomföra. Det kräver ju att man utmanar fackförbunden och de jobbtillfällen som försvarsindustrin genererar.

Jag ser gärna en Natodebatt i Sverige. Och om det finns någon dold agenda någonstans, är det naturligtvis nödvändigt. Jag är trygg i förvissningen om att den debatten hade slutat 1-0 till förmån för militär alliansfrihet. Det vill säga om debatten hade fått vara saklig, grundlig och nyanserad. Det är jag däremot inte lika förvissad om.

3 kommentarer:

Leffe sa...

Är vi verkligen militärt alliansfria idag, i och med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken inom EU?

Har vi egentligen kvar en neutralitetsoption, i praktiken, om något av våra grannländer skulle attackeras?

Om vi rent praktiskt varken är alliansfria eller har en neutralitetsoption, och egentligen kanske inte har varit respektive haft det sedan 50-talet, varför är det så viktigt att fortsätta att hävda detta teoretiska perspektiv?

För många svenskar framstår nog detta som ett hyckleri av ganska stora mått. Det kan förvisso ha sina säkerhetspolitiska fördelar att ibland hyckla lite. Men är detta verkligen ett sådant?

Annika Nordgren Christensen sa...

Formellt är vi ju militärt alliansfria, eftersom vi inte omfattas av några reella ömsesidiga försvarsgarantier i form av art. 5 i Natotraktaten. Neutrala däremot, har jag inte hört någon hävda att vi är, på många år. Det har ju med EU-medlemskapet att göra och de solidaritetsförklaringar som har utfästs. Redan för flera år sedan skrev Försvarsberedningen, i full enighet, att det inte förefaller troligt att Sverige skulle förklara sig neutral om något EU-land (mot alla odds) skulle attackeras.
Med detta sagt är det ändå en skillnad med ett medlemskap i Nato (annars hade det ju inte spelat någon roll, för någon, oavsett grundinställning). För min del ser jag den främsta fördelen med att stå fri från Natomedlemskap, i att Sverige, med lång tradition och på goda grunder, kan agera internationellt för att minska lidande och göra skillnad, på ett annat sätt och med en annan trovärdighet i internationella insatser. Nato/USA gör sig omöjligt i fler och fler regioner i världen, och jag anser att det måste finnas rika och högteknologiska länder som inte är Nato-medlemmar och som om därmed kan agera i dessa regioner. Tja, det var en extremt kortfattad förklaring till hur jag ser på saken!

Leffe sa...

Men historiskt har ju alliansfriheten motiverats med att vi skulle kunna förhålla oss neutrala till en väpnad konflikt i vårt närområde, eller hur?

Menar du att Nato-landet Norge i mindre utsträckning än Sverige "kan agera internationellt för att minska lidande och göra skillnad, på ett annat sätt och med en annan trovärdighet i internationella insatser."?

Vilka regioner är det du menar att t.ex. Norge inte kan agera i, men där Sverige kan göra skillnad?

Sverige deltar ju redan idag fullt ut i NATO-operationer, i vissa fall med klart högre profil än t.ex. Norge (eget PRT i Afghanistan t.ex.).

Håller du inte med om att talet om alliansfrihet idag enbart är teoretiskt och formellt, med svag kopplingtill vad vi faktiskt gör?

Det kan man ju faktiskt hålla med om utan att säga att vi borde gå med i Nato, t.ex. skulle man ju kunna tycka att vi istället borde ta avstånd från Nato även i praktisk handling. Men som jag förstår dig så vill du inte det, eller hur?