Den pojke som polismannen håller på bilden här intill (från Reuters) skulle ha dött av en bomb: "Självmordsbombaren slog till i går vid en av den irakiska arméns kontrollpunkter i staden Muhmudiya cirka tre mil söder om Bagdad. Attentatsmannen lät sin bil explodera mitt bland människorna – och dödade två personer i attacken.
Men den lilla pojken, som inte identifierats, klarade sig mirakulöst i det brinnande infernot. Han hittades av okända räddare under den söndersprängda bilens kaross och fördes till säkerhet. Pojken togs sedan till sjukhus med lättare skär- och skrubbsår."
Han ger ett ansikte till de offer som drabbas, om och om igen, av de till synes ändlösa bombdåden. Just denna pojke överlevde, men han är för tid och evighet märkt av händelsen. Precis som alla irakier, är märkta. Precis som alla anhöriga till de soldater som har mist livet i kriget mot terrorismen.
Ett krig utan slut är inte ett krig utan ett slags övergripande tillstånd. Jag tror att detta tillstånd rubbar verklighetsuppfattningen hos oss alla. Jag vet inte hur det skall kunna sluta?
Jag bara önskar att den lille pojken hade sluppit vara med om det här.
1 kommentar:
Ja, utan tvekan har man underskattat svårigheterna att ersätta Saddams terrorvälde med någonting bra.
Men man kan inte frossa i eländet, uppgiften nu - och den är inte enkel - är att fundera på vilken väg som finns ut ur detta elände. För oss på utsidan handlar det om att stärka den folkvalda irakiska ledningen, på alla sätt.
En nyckeluppgift är säkerhetssektorn - regeringen måste få egna, väl motiverade och väl utrustade, militärer och poliser som kan skapa en grundläggande ordning och säkerhet. Förhoppningsvis är den positiva utvecklingen i Bagdadområdet de senaste månaderna en början till något sådant. Men ansvaret för det hela måste bli regeringens, inte koalitionens. Och just nu finns inga tecken på lokalt ansvarstagande.
Det är svårt att komma ifrån att Saddam på ett effektivt sätt gjort det svårt för någon annan att styra landet. Och det är svårt att bortse ifrån att koalitionen misslyckats med att skapa förutsättningar för detta.
Har du några tankar om vad som kan vara en väg framåt?
PS. Tack för en mycket välskriven och intressant blog. Håller inte alltid med dig i sak, men du skriver och argumenterar mycket väl!
Skicka en kommentar