Utredning om svenskt Natomedlemsskap?

Det är dags att växla tempo efter jul- och nyårshelgernas ledighet. Bloggen återuppstår härmed och jag ser fram emot att fortsätta kommentera försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål under 2008.

Dagens inspiration kommer från de borgerliga försvarspolitiker som i Ekot idag tycker att Försvarsberedningen skall utreda ett svenskt medlemsskap i Nato. Kristdemokraternas försvarspolitiker Else-Marie Lindgren tycker att beredningen borde få chans att utreda för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Det faktum att alliansen inför valet sa att Natofrågan är en ickefråga under under mandatperioden, hindrar inte en utredning att se på förutsättningarna, enligt Else-Marie Lindgren.

– Det tycker jag man kan lyfta under mandatperioden och det skulle vara en alldeles utmärkt idé för försvarsberedningen att borra i, säger hon till Ekot.

Allan Widman (fp) tror att beredningen nu kan göra en första bedömning av Sverige i förhållande till Nato då beredningen ska titta på internationellt samarbete. Staffan Danielsson (c) säger inte heller han nej till en djupare analys av Sverige och Nato.

För drygt ett år sedan talade dåvarande försvarsministern, Odenberg, vid Försvarsmaktens Högkvarter. Han sade då att ett Natomedlemsskap inte står på dagordningen under den rådande mandatperioden och tillade:

- För att detta, rent hypotetiskt, ska bli aktuellt krävs en ändrad inställning hos socialdemokraterna. En bred politisk enighet är en förutsättning. Men jag är övertygad om att diskussionen kommer upp längre fram i tiden.

För det första: Om man anser att Sverige fortsatt skall vara militärt alliansfritt, kan man i och för sig välkomna en utredning om svenskt Natomedlemsskap. Hur menar jag då? Jo, om alliansen initierar en sådan utredning, trots tidigare utfästelser om att man inte skall röra frågan under mandatperioden, får man omedelbart tvärnej från socialdemokraterna (och naturligtvis från mp och v). Dessutom inbjuder man till en svekdebatt utifrån vad man tidigare har sagt, vilket i sin tur öppnar för en diskussion som handlar om formerna, snarare än om betydelsen och innehållsmässiga argument för och emot en svensk anslutning. Med andra ord helt kontraproduktivt utifrån medlemsskapsförespråkarnas perspektiv.

För det andra: Om man inte rör frågan under mandatperioden blir det en konkret valfråga. Därmed får medborgarna ta ställning till frågan om Natomedlemsskap, om än indirekt, vid ett val. Detta upplägg medger en debatt som faktiskt handlar om substans, för- och nackdelar, mer än beslutsformer och anklagelser om "smyg och svek".

För det tredje: Beredningen skall under våren i praktiken jobba fram grunderna till ett nytt försvarsbeslut (som skall tas till hösten). Ett antal viktiga vägvalsfrågor skall diskuteras och dömas av. Det är kort om tid och det blir ett intensivt arbete. Om man ovanpå detta skall lägga frågan om ett svensk Natoanslutning kan jag redan nu konstatera att det inte finns någon rimlig möjlighet att arbetet kan vara klart i juni månad. Då måste vi vå mer tid på oss och då blir det ingen proposition till hösten. Därmed står Försvarsmakten i vänteläge för besked under ytterligare i 6-12 månader, vilket är oacceptabelt.

För det fjärde: Den delen i beredningens anvisningar som handlar om internationellt samarbete (och som Allan Widman hänvisar till), lyder som så att vi skall redovisa förslag till, och konsekvenser av, fortsatt utveckling av militära bi- och multilaterala samarbeten, exempelvis inom Norden och Östersjöregionen, såväl i operativt hänseende som i fråga om utbildning, logistik etc.

"Samarbete" är något annat än "medlemsskap" och uppdraget rymmer inte i nuvarande form någon bedömning av ett svenskt Natomedlemsskap.

För det femte: Den 18 december redovisade Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, sin årliga opinionsundersökning om den svenska allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret (Opinion 2007). Där redovisas bland annat att fyra av tio vill stå utanför Nato och att lika många saknar uppfattning som de som önskar medlemskap.

Ur rapporten:

"Majoriteten åren 1997 - 2005, 63 % i snitt över perioden, önskar att Sverige håller fast vid den militära alliansfriheten och i år vill 43 % och förra året 46 % att Sverige står utanför alliansen. Andelen utan åsikt (speciellt bland kvinnorna) är med nuvarande frågeversion betydligt högre än tidigare och om det är verbala skillnader eller om frågan blivit mer komplicerad kan möjligen kommande studier utvisa. Fler män än kvinnor önskar såväl snarast som på sikt ett medlemskap i Nato men männen är också i majoritet vad gäller alternativet att stå utanför Nato. Förespråkare för en snar anslutning är förutom männen främst personer i åldern 60 - 74, storstadsbor och sympatisörer till moderaterna och folkpartiet (även kristdemokraterna). Ungefär samma bild noteras också för alternativet att ”på sikt söka fullt medlemskap”. En önskan att stå utanför Nato omfattas främst av personer i intervallet 30 - 39 år (även grupperna 40 - 49 och 50 - 64), av högre utbildade samt av sympatisörer till miljöpartiet, centern och vänsterpartiet".