När krutröken skingras

När krutröken skingras efter dagens sammandrabbning mellan utrikesminister Carl Bildt och socialdemokraternas Urban Ahlin, är det dags att uttolka vad som egentligen sades i utrikesförklaringen.

Jag siktar in mig på två saker: NATO:s snabbinsatsstyrka (NRF) och den svenska insatsen i Afghanistan.

När det gäller NRF sade Bildt:

"Vi prövar också - i nära samverkan med Finland - möjligheten att delta i Natos motsvarande snabbinsatsstyrka. Detta skulle innebära en ytterligare fördjupning av ett redan omfattande samarbete med Nato".

Det var miljöpartiets Bodil Ceballos som i sitt inlägg följde upp Bilds besked om NRF och frågade om Bildt tänkte anmäla svenskt deltagande vid NATO-toppmötet i Bukarest i april? Hon framhöll vikten av att frågan bereds mellan riksdagens partier.

Bildt svarade i sin replik:

"Det är riktigt att vi diskuterar med Finland om deltagande i Natos snabbinsatsstyrka. Detta är inget principiellt nytt steg. Vi står under Natokommando i Kosovo, och vi står under Natokommando i Afghanistan. Den brutala realiteten är att vi behöver fler fredsinsatser i olika delar av världen. Det kan vara i Tchad, på Balkan, i Afghanistan, Mellanöstern, Kongo eller någon annanstans. Ibland kan det vara under FN-befäl, ibland under EU-befäl och ibland under Natobefäl. Vi är och vill vara en fredsmakt, och vi ska vara öppna för att vara med överallt. Vi vill inte stänga några dörrar till fredsinsatser. Sedan har vi begränsade ekonomiska och andra möjligheter att vara med på olika ställen, men jag vill inte stänga några dörrar till att delta i några fredsinsatser – nästan oavsett under vilken flagg dessa förs. Men det konkreta ställningstagandet, Bodil Ceballos, ligger fortfarande i Sveriges riksdag. Så ska det förbli under denna regering".

Bukarestmötet sker i början av april. Om regeringen har tänkt -vilket är välkommet, allt annat hade varit ytterst anmärkningsvärt- att ta NRF-frågan till riksdagen funderade jag över i vilken kommande proposition eller skrivelse som detta skall bakas in. Förklaringen finner man i regeringens lista över planerade skrivelser och propositioner till riksdagen. Där aviseras nämligen en skrivelse om Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för Fred (PFF), som skall lämnas den 18 mars. I denna skrivelse kommer förslaget om ett svenskt bidrag.

Socialdemokraterna var tydliga: De säger nej, precis som (mp) och (v). Därmed kommer regeringen gå fram själva i en principiellt viktig fråga när det gäller Sveriges relation till NATO.

Nu till Afghanistan och internationella insatser.

Bildt sade att regeringen "inom kort" kommer att presentera den enormt försenade nationella strategin för Sveriges engagemang i freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Målet, sade Bildt, är att "knyta utrikes-, bistånds-och försvarspolitiken närmare varandra för att dessa ska samverka bätte".

En konkret insats där regeringen avser att försöka tillämpa denna helhetssyn är ISAF i Afghanistan. Bildt sade att regeringen avser att återkomma till riksdagen "om inriktningen av våra fortsatta insatser i Afghanistan och hur säkerheten och effektiviteten i vår insats kan öka. Vi samarbetar nära om den framtida inriktningen med övriga nordiska länder".

Frågor man kan ställa sig inför denna strategi är dels vilket genomslag regeringens uttalade mål har får i strategin om att Sverige skall vara policyledande i frågor om civil-militär samverkan och dels vilka nyheter kring den svenska insatsen som presenteras (mer än helikoptrar).

Erfarenheter i Afghanistan visar hur förödande det är när den militära komponenten väger så mycket tyngre än de delar som har med state-building, återuppbyggnad och andra civila nödändigheter att göra. Civil-militär samverkan innebär inte för miljöpartiet att militärer och civila hjälparbetare skall gå armkrok i alla insatser (vilket ökar riskerna för de civila) eller att civila insatser skall stödja de militära i syfte att nå lokalbefolkningens acceptans för den militära styrkan, utan bl.a. att man anlägger en helhetssyn och låter de civila aktörerna väga lika tungt , eller tyngre, än de militära.