Politik är att vilja

Det drar ihop sig.
Det vankas besked.

Onsdag 13 februari klockan 9.00 presenterar utrikesminister Carl Bildt regeringens utrikesdeklaration. Rimligtvis bör den extremt försenade skrivelsen om en strategi för internationella insatser ha landat på riksdagens bord innan den utrikespolitiska debatten äger rum (i så fall genom ett extra regeringssammanträde). Om inte annat för att möjliggöra diskussioner om regeringens inriktning, och inte diskussioner och spekulationer om vad saktfärdigheten beror på.

Å andra sidan kanske Bildt inte känner sig så lockad av att diskutera strategins innehåll och frågan om Tchad-insatsen på samma gång. I alla fall om det gamla kravet från allianspartierna finns med i skrivelsen, om att man skall koncentrera insatserna och inte vara lite här och där i korta nedslag.

Den stora förseningen till Tchad måste föranleda en diskussion. Hur rimligt är det att åka till Tchad och sedan i stort sett vända på klacken och åka hem? Det är dyrt att transportera sig (insatsen beräknas till 379 miljoner kr). Nuvarande riksdagsmandat för insatsen sträcker sig till månadsskiftet maj - juni. Det är bara Sverige som har anmält sig för enbart ett halvår.

Snart vankas också vårbudgeten. Till dess skall genomförandegruppen ha sagt sitt, försvarsministern (finansministern) skall ha bestämt om Försvarsmakten skall få flytta över pengar från materiel- till driftsbudget och -hävdar jag- det skall vara klart i någon form hur det blir med uppgraderingen av JAS till "Super JAS".

I vårbudgeten kan också frågan om ett svenskt deltagande i NRF (NATO:s snabbinsatsstyrka) tas upp. Det rör på sig i Finland och det skulle förvåna mig om inte hela grejen är väldigt lockande för Carl Bildt inför NATO-toppmötet i Bukarest senare i vår. Han vill nog gärna deklarera ett svenskt deltagande då. Förberett är det ju också, sånär som för vilka pengar som skall avdelas till detta (därav att kostnaderna kan komma att aviseras i vårbudgeten).

Bakgrunden är att Försvarsdepartementet i en anmodan den 21 december 2006 gav Försvarsmakten i uppgift att analysera möjliga styrkebidrag till NRF. Försvarsmakten skulle redovisa myndighetens uppfattning om möjliga svenska styrkebidrag till NRF samt under vilka tidsperioder dessa skulle kunna erbjudas. Försvarsmakten skulle även redogöra för de kostnadskonsekvenser föreslagna styrkebidrag får.

I en underbilaga till Försvarmaktens budgetunderlag för 2008 svarar försvaret på denna anmodan. Det av Försvarsmaktens redovisade underlaget, som är processat tillsammans med försvarsdepartementet, visar ett antal möjliga svenska styrkebidrag där några eller något kan anmälas till NRF. Försvarsmakten anmäler att det, utifrån nuvarande planering, finns möjlighet att anmäla marin- och flygvapenförband. Det finns i nuvarande insatsplanering för tidsperioden 2008-2010 inget ekonomiskt utrymme för insatser inom ramen för NRF. Inga pengar är således ännu avsatta till ett svenskt deltagande. Man resonerar väldigt löst om kostnaderna i underlaget, bl.a. kommer det generera kostnader att ha personal med så hög beredskap.

Det enda parti som fram till nu aktivt har drivit svenskt deltagande I NRF är folkpartiet. I oktober 2005 motionerade fp i riksdagen, de bl.a. skriver:

”Ett annat viktigt steg i ett närmande till NATO kunde bli deltagande i alliansens snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF).” Den 28 mars 2006 avslogs motionen i riksdagen (2005/06:UU18).

Försvarsministern sade såhär i januari, vid Rikskonferensen i Sälen:

"Nato öppnar för supplementära bidrag från partnerländer till snabbinsatsstyrkan (NRF). Vi hoppas kunna ta ställning i NRF-frågan under våren, gärna inför Bukarest. Gärna tillsammans med Finland".

Tänk om han hade sagt såhär istället:

"Vi hoppas kunna ta ställning till NRF-frågan under våren, gärna inför Bukarest, tillsammans med riksdagens partier".

Värstafallsscenariet nu -utifrån den vilja till så politiskt breda lösningar som möjligt i försvars- och säkerhetspolitiska frågor- är att försvarsberedningens pågående arbete med sin rapport om Försvarsmaktens inriktning m.m. i juni, blir än mer kringskuren vad gäller handlingsfrihet.

Om Försvarsmakten inte får flytta över pengarna mellan anslagen (och det blir totalt kaos). När genomförandegruppen tar hand om all från materielfrågor till rationaliseringsfrågor. Om det blir ett beslut om att uppgradera JAS (ännu en gång). När direktiven till utredningen om frivilligorganisationerna inte finns att läsa ens efter beslutet är fattat, pliktutredningen precis har börjat arbeta och strategin för internationella insatser läggs utan inflytande av oppositionen. Om det till dessa faktorer, vars slutsatser och ingångsvärden i de flesta fall är helt utom räckhåll för oppositionen och -vågar jag påstå- inte sällan också för allianspartierna, om det till detta skall adderas ett färdigt ställningstagande till NRF, med den inriktning och de nya friska pengar det medför, ja då kommer det bli uppförsbacke i beredningen.

Men, politik är att vilja och man skall aldrig ge upp. Det är ju helt enkelt så döviktigt att det blir ett bra inriktningsbeslut för försvaret nu, inom en lång rad områden. Det skall dessutom kunna överleva valet 2010. Därav behovet av att, som sossarna säger, alla skall med...

Allt annat blir dyrt. Och fel.