Världens blogg

Jag har börjat blogga tillsammans med två förträffliga personer under rubriken Världens blogg. Bloggens fokus är utrikes- och säkerhetspolitik. Välkommen!

En ny fas i livet

Det här är inget enkelt inlägg att skriva. Jag sitter med en blandad känsla av vemod och spänning inför en ny fas i livet.

Idag begär jag att få bli entledigad från Försvarsberedningen och mitt försvarspolitiska engagemang ska uppgå i något annat. Oklart vad ännu så länge.

Jag har ägnat mig åt försvarspolitik på riksnivå sedan 1994, då jag blev invald i riksdagen och valde Försvarsutskottet som mitt ansvarsområde. Det är ett val som jag aldrig har ångrat. Tvärt om. Men det väckte lite uppseende och jag fick ofta frågan varför i jösse namn... Det ansågs inte vara ett naturligt val för en 22-årig miljöpartist (som dessutom var kvinna).

Med viss skräck gick jag till det första utskottssammanträdet, där jag visste att en äldre moderat herre vid man Arne Andersson höll i klubban. Mina fördomar kom på skam, kanske även hans om han nu hade några. Vi fann varandra och jag kom att respektera Arne djupt. Ett oerhört professionellt utskottskansli och en rad kompetenta och generösa ledamöter gjorde att jag snabbt förstod att jag hade dragit riksdagens vinstlott. Jag stortrivdes och gav mig sjutton på att motverka alla eventuella fördomar genom att se till att vara bäst påläst i alla lägen. Jag ägnade mycket tid åt att läsa in mig, åka runt och besöka verksamheten i alla Sveriges hörn (minns att detta var i mitten på 90-talet!) och diskutera med officerare och frivilliga, soldater och försvars- och säkerhetspolitiska tänkare av alla de slag.

1995 drog Thage G. Peterson igång Försvarsberedningen. Jag valdes att representera miljöpartiet och det har jag gjort sedan dess. Det är 14 år i år. Försvarsberedningen är ett unikum i svensk politik, ja i svensk statsförvaltning. Jag gör inte beredningen rättvisa med mindre än en mer djuplodad betraktelse som jag får avlägga i sinom tid.

Låt mig bara säga att det har varit en ynnest att få vara ledamot i beredningen. Att få delta i en så remarkabel omställningsprocess (både i verksamhet, inriktning och idé) som har skett från 1995, när murens fall och kalla krigets slut började sätta avtryck i försvarspolitiken, till en internationell inriktning som i sin tur genom en pendelrörelse har lett tillbaka till ett ökat territoriellt fokus - det är inget annat än ett äventyr att ha varit med om.

Beredningen skulle inte heller ha fungerat som den har gjort utan sina ledamöter och sina sekretariat eller experter och sakkunniga. Jag vågar inte börja skriva om alla som verkligen förtjänar att omnämnas här. Då kan jag inte sluta. Jag får återkomma till även detta i särskild ordning. För att inte tala om alla minnesvärda förhandlingar, resor, hotellsprängningar och på olika sätt avgörande händelser i beredningens historia. Nej jag måste hejda mig, det rullar upp en film framför mina ögon.

Och vad viktigare är, Försvarsberedningen har spelat en avgörande roll i svensk försvarspolitik. Min starka förhoppning är att den får fortsätta spela den rollen. För om inte beredningen får uppdrag och mandat att tänka nytt, stort och förhoppningsvis rätt, vem ska då göra det i en kontext där riksdagens majoritet kan formas, där de politiska partierna ges möjlighet att påverka och påverkas och där ansvarstagandet både kan och bör vara större och längre än en mandatperiod?

När jag lämnade riksdagen 1998 för studier och yrkesarbete som PR-konsult med inriktning miljökommunikation gick det ganska bra att förena uppdraget med min övriga tillvaro. Jag fick barn (som var med på sammanträdena tills dess att de var alldeles för rörliga och högljudda och inte längre beroende av mig för mat!). Först Andreas 2001 och sedan Anton 2003. Det var bara längre resor jag inte följde med på under denna tid. Jag vill i det sammanhanget sända en tacksamhetens tanke till alla de i beredningen som gjorde det möjligt att förena arbetet med små barn. Huvudsekreterare Michael Mohr gjorde t.ex. en minnesvärd insats när han tog en missnöjd Andreas på axeln och travade runt med honom när beredningen höll presskonferens.

2005 blev jag politiskt sakkunnig vid försvarsdepartementet. Det var en fantastiskt lärorik och rolig tid. Efter valet 2006 var det regeringsskifte och jag, som hade flyttat från Stockholm med familjen och startat egen verksamhet, kunde inte riktigt släppa försvarspolitiken. Beredningen hade jag ju kvar, men även övrig tid tenderade att läggas på försvars- och säkerhetspolitik. Jag startade denna blogg. Jag lade näsan i blöt överallt. Tackar sällan nej till att hålla föredrag eller delta i debatter.

Sedan hösten 2007 har det blivit mer och mer ohållbart. Hur kul är det att tänka på pensionspoäng, jaga uppdrag och tänka förnuftigt kring sin egen situation när det är så väldigt roligt och intressant med försvars- och säkerhetspolitik! Många har trott att jag har arbetat politiskt på heltid och jag har då fått upplysa om att jag är försvarspolitiker på ideell basis (sånär som på arvodet för beredningsuppdraget om 1200 kr/mån brutto). Då och då har frågan om huruvida partiet ska kunna ge mig lite ersättning för verksamheten dykt upp, men det har hela tiden runnit ut i sanden. Det är mitt eget fel.

Till slut kom jag nu till en punkt när det blev nödvändigt att ta konsekvenserna av situationen. Jag måste helt enkelt ägna mig åt något som jag kan brinna för och som jag kan leva på, på samma gång. Det återstår som sagt att se vad detta kan vara.

De flesta skiften i livet är både jobbiga och intressanta på en och samma gång. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Och det är ju bland annat det som är så fantastiskt med vår stund på jorden!

Motioner del II

Oppositionens motioner, som inte fanns tillgängliga på nätet när jag skrev föregående inlägg, finns nu att läsa. Läs Vänsterpartiets motion här, Miljöpartiet de Grönas motion här och så kan jag lika gärna länka till Socialdemokraternas motion ännu en gång, här.

Jag har fått frågor på mailen med anledning av att jag skrev att allianspartierna inte lämnade någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Det närmaste en gemensam idé om försvaret jag kan hitta i arkiven är följande avsnitt om försvarets utformning, ur en gemensam motion från september 2005:

"En nation som har en målmedveten och balanserad utveckling av sitt försvar skapar militär säkerhet i närområdet. Det ger också ett säkerhetspolitiskt inflytande genom kapacitet att såväl kunna som genomföra insatser inom och utom nationens gränser. De internationella insatserna utgör en viktig del i svensk säkerhets- och utrikespolitik. Men vi får inte skapa en konstlad motsättning mellan internationella insatser och försvaret av vår egen självständighet och vårt nationella fortbestånd. Det är två sidor av samma mynt.

Utgående från nuvarande säkerhetspolitiska läge bör de operativt rörliga insatsförbanden snabbt kunna koncentreras till befolkningscentrum strategiska hamnar, luftrum och för kustövervakning. En sådan kapacitet står inte i motsatsförhållande till att delta i operationer på avstånd från Sverige. Insatsförband skall med kort förvarning kunna sättas in i fredsframtvingande internationella operationer, men också kunna förstärka pågående fredsbevarande operationer och i ett längre perspektiv avlösa förband som redan är insatta. Har förbanden denna kapacitet kan de givetvis också sättas in i internationella operationer på samma sätt som i dag men även i kombinerade operationer.

Insatsförbanden ges en varierande beredskap i förhållande till rådande situation. De skall vara utbildade, utrustade, samövade och tillgängliga utan personella och materiella brister. För att säkerställa beredskap och samträning måste de vara ständigt organiserade. Samtidigt skall beredskapen ses som en mycket viktig del i vår kapacitet att avhålla från och när det oönskade inträffar och att kunna begränsa verkningarna av våldsaktioner riktade mot landet.

Alla som grundutbildas skall ges en grundläggande förmåga att kunna bevaka skyddsobjekt. De utgör därmed en organisatorisk grund för en kapacitetsökning och komplettering av samhällets resurser i extrema situationer. Detta innebär inte att Försvarsmakten skall få en ny uppgift. Det handlar om att utnyttja den kapacitet som finns i Försvarsmakten.

Även i framtiden måste det engagemang och kunnande som finns hos personer inom de frivilliga försvarsorganisationerna tas till vara. Annars går en viktig del av folkförankringen förlorad."

Övriga borgerliga gemensamma motioner innan regeringsskiftet kan man hitta här.

Slutligen anser jag att vi inte ska förvanska verkligheten, vare sig företrädare för regeringen eller oppsoitionen. Det kan vara värt att dra sig till minnes vad försvarsminister Tolgfors skrev i DN för ett tag sedan ("Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.") samtidigt som man kan konstatera att de rödgröna, av motionerna att döma, hade kunnat lägga en hel del i en gemensam motion och att det hade gynnat en debatt om politikens innehåll och inte dess former.

De rödgröna och motionerna

Den rödgröna oppositionen lämnar inte någon gemensam motion med anledning av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition.

Å ena sidan kan man, likt försvarsministern, se det som ett stort misslyckande. I alla fall om man har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. För man kan nämligen å andra sidan se direkta paralleller till hur de borgerliga partierna arbetade innan regeringsskiftet. De lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt försvarsminister Sten Tolgfors själv på DN-debatt:

”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Detta sagt som en upplysning nu när försvarsministern och borgerliga försvarspolitiker kommer utnyttja varje tillfälle att peka på denna uteblivna gemensamma motion.

Men alldeles bortsett från det så är det naturligtvis så att de rödgröna skiljer sig åt i en rad frågor. Nu återstår mycket av arbetet och det kommer att krävas kompromisser under det dryga år som återstår innan valet 2010.

Personligen tycker jag att det varit bra om vi redan nu hade kunnat lämna en gemensam motion som behandlar de mest grundläggande frågorna. I synnerhet som skrivningarna inom en rad av just dessa områden är de samma. Det framgår av motionerna där man kan se att formuleringar och yrkanden inom flera områden är gemensamma. Men i enlighet med den här bloggens ambition, nämligen att försöka vara objektiv så långt förmågan sträcker sig, avser jag istället lyfta de skiljaktigheter som ryms i oppositionens motioner.

Jag ska genast säga att jag inte har läst Vänsterpartiets motion ännu. Jag har bara sett det TT-telegram från igår där Gunilla Wahlén (V) uttalar sig (jag hittar det inte på nätet).

Socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson, Anders Karlsson, framhåller i sina kommentarer till (S)-motionen framför allt två områden; personalförsörjningen och försvarsindustrin.

Socialdemokraterna inväntar inte den parlamentariska pliktutredning som just nu arbetar (och som just (S) krävde skulle vara parlamentarisk) utan lämnar sitt eget förslag till personalförsörjningssystem:

”Vi vill bibehålla plikten som en grund, med en tre månaders värnpliktsutbildning och därefter frivillig rekrytering och utbildning för insatsorganisationens och hemvärnets behov. Därigenom skapar vi ett personalförsörjningssystem som är stabilt oavsett ekonomisk konjunktur. Vi vill se ett försvar som speglar samhället”.

S räknar med att 10-12 000 om året ska gå en tre månader lång grundutbildning.

Frågan är hur regeringen gör med pliktutredningen nu? Personligen tror jag att det är ett stort misstag av socialdemokraterna att föregripa utredningen. Nu kan de borgerliga hävda att man inte ville försöka påverka pliktutredningen med sin politik genom att köra hela vägen in i kaklet och sedan konstatera att man inte fick gehör för sin linje. Det blir lite av att man lämnar Walk-over för att få tillfälle att profilera sin egen politik.

De rödgröna hade kunnat enats om personalförsörjningssystemet inom sig istället och i och med det kunnat driva på starkt inom ramen för Pliktutredningen.

(S) vill värna försvarsindustrin och skriver bland annat att en stark försvarsindustri är viktig för en alliansfri stat. De skriver om ”den unika kompetens rörande konventionella ubåtar, inte minst vad avser uppträdande i grunda vatten, som svensk marin och svensk fartygsindustri tillsammans har utvecklat” och konstaterar att denna kompetens ”är viktig att bevara och att detta måste övervägas vid ett beslut om nyanskaffning eller livstidsförlängning av nuvarande ubåtssystem”.

Det framgår också i (S)-motionen att man, liksom regeringens partier, frångår den överenskommelse som slöts i Försvarsberedningen om en reduktion av antalet JAS Gripen-plan från dagens nivå om 100 plan:

”Vi accepterar den bedömning regeringen gör avseende flygstridskrafterna. Samtidigt bör också behovet av regelbundna omprövningar av antalet flygplan och divisioner utifrån operativa behov och vidmakthållandet betonas”.

Vidare trycker både (S) och (V) på den nationella försvarsförmågan. (S) skriver t.ex. att försvaret ska byggas inifrån och ut, det ska utgå från Sveriges behov och bidra internationellt med befintliga förband. (S) skriver i sin motion att ”De nationella behoven skall utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor. Dessa förmågor skall sedan, utifrån behov och möjlighet, kunna utnyttjas internationellt.”

De slår också fast en internationell ambition motsvarande ca 1 000 personer, vilket är till och med är lägre än regeringens sänkta ambition om 1 700 personer. Regeringens ambition anses inte vara ”rimlig och realistisk” som ambitionsnivå för Sverige.

Här har som bekant Miljöpartiet de Gröna en annan uppfattning.

Låt mig nu kommentera försvarsministerns belåtna bloggande tidigare idag.

Ministern skriver: ”Låg tillgänglighet. Låg användbarhet. Låg modernitet. Låg solidaritet. Men betydande underfinansiering av försvaret genom miljardbesparingar. Det är en bra sammanfattning av konsekvenserna av oppositionens försvarspolitik, så långt den nu är känd.”

Här klumpar ministern ihop oppositionen till en gemensam försvarspolitik samtidigt som han kritiserar den för att inte vara överens.

Det är inte heller så, som Tolgfors hävdar, att oppositionspartierna under flera månader har hävdat att ”de skall presentera en gemensam försvarspolitik som svar på regeringens inriktningsproposition”. Jag har hört Anders Karlsson (S) säga det, men inte (MP) och (V).

Sedan går Tolgfors igång ordentligt och har uppenbarligen läst alla tre oppositionspartiers motioner innan någon annan har det, för han förutser på ett mystiskt sätt samtliga motioners innehåll på punkt efter punkt:

”Har oppositionen inte sett några av dagens strukturella problem i försvaret och hur dessa bottnar i tidigare försvarspolitik? Är de nöjda med att endast 1/3 av den nationella insatsorganisationen kan användas inom ett år? Tar Sverige och Europa för stort ansvar för internationella fredsinsatser? Ska inte försvarspolitiken fokusera på försvarsförmåga?”

Han tycker sig också veta att de rödgröna vill ha ”ett tudelat försvar – dels en nationell insatsorganisation och dels en anställd utlandsstyrka”.

Nåväl. Jag tror att omdömet om Sten Tolgfors analytiska förmåga hade vunnit på att han dels först hade läst de motioner han recenserar och dels hade förmått skilja mellan de tre respektive partiernas ståndpunkter.

Det sistnämnda skulle ju förvisso kunna betraktas som ett problem för några inom oppositionen. Men min utgångspunkt är att Tolgfors som försvarsminister har ett vidare ansvar än att vara moderat megafon. Han borde stärka de krafter som faktiskt står för den politik vars utgångspunkter togs fram i enighet i Försvarsberedningen så sent som sommaren 2008.
Det är kanske lite tråkigare i debatten, men mycket mer konstruktivt för svenskt försvar.

(S) motion kan läsas här. Återkommer med (MP) och (V) eftersom de i skrivande stund inte finns på nätet.

Märklig passivitet i en värld som sjuder av aktivitet

"Director of National Intelligence Dennis C. Blair told Congress yesterday that instability in countries around the world caused by the current global economic crisis, rather than terrorism, is the primary near-term security threat to the United States."

Så inleds den artikel i Washington Post som i februari rapporterade om den första redovisningen på sex år som inte redovisade terrorismen som det största hotet mot USA. Det är ett viktigt skifte. Runt om i världen sjuder det och kokar av aktivitet. Det produceras tankepapper och rapporter på löpande band om hur den globala ekonomiska krisen påverkar den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Det tänks naturligtvis stora tankar inom EU också. Vad får den globala ekonomiska krisen för effekter på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (CFSP)? Hotas t.ex. den fortsatta utvidgningen när länder vänder sig inåt för att hantera krisen och politisk instabilitet som en följd av den? Eller skapar den nya möjligheter till nya roller och prioriteringar?

Läs en intressant artikel av Daniel Korski här.

I Sverige är det dock märkbart och märkligt tyst om den globala ekonomiska krisens säkerhetspolitiska konsekvenser. Lägg till de nya tongångarna om nedrustning och kärnvapen från Washington och vi har ett antal närmast akuta frågeställningar som måste adresseras:

Hur bedömer vi EU:s fortsatta säkerhetspolitiska utveckling i krisens skugga? Vilka nya möjligheter respektive problem kan vi förutse och hur bör dessa hanteras? Och hur kan de amerikanska nedrustningssignalerna omhändertas av EU?

Sverige tar snart över ordförandeskapet i EU. Det innebär att vi måste ha en rad svar (och en hel del strategier) inom dessa områden. Inte minst inom nedrustningsområdet där Sverige både en tradition att falla tillbaka på och goda möjligheter till intressanta initiativ.

Regeringen skulle kunna ge Försvarsberedningen i uppdrag att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning där internationella bedömningar av läget tankas in och behandlas. Till detta hör en bedömning och en sammanställning av möjliga konsekvenser och initiativ inom nedrustningsområdet (här behöver regeringen verkligen hjälp! Det är ett gruvligt eftersatt område under Carl Bildts ledarskap). Lämpligtvis lämnas en delrapport inför det svenska ordförandeskapet. Slutrapporten bör lämnas strax efter valet 2010.

Den nya regeringen kommer, alldeles oavsett vilken färg den har, att behöva en parlamentariskt förankrad färsk analys. Precis som Sverige behöver ett blocköverskridande ansvarstagande när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Just nu grävs nämligen bara skyttegravarna djupare och djupare. Riksdagen påbörjar snart behandlingen av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition. En Försvarsberedning i arbete skulle kunna bidra till att de värsta partiegoistiska solospelen om inte upphörde så i varje fall dämpades. För allas vårt gemensamma bästa.

PS. För säkerhets skull kanske det är bäst att tillägga att jag inte ser det faktum att partierna har olika uppfattningar i försvars- och säkerhetspolitiska frågor som ett problem. Tvärt om. Det är rentav nödvändigt för en vital debatt och kloka beslut. Det är den fäktning (inte sällan tuppfäktning) som springer ur föreställningar om hur man maximerar nyttan för det egna partiet, alldeles oavsett sakfrågan, som jag vänder mig emot.

Utveckla krigsmateriel direkt för exportmarknaden?

Djävulen bor som bekant i detaljerna.

I regeringens färska försvarsproposition kan man läsa följande stycke (min kursiv.):

"Ur ett industriellt perspektiv kan en ökad exportandel sägas vara nödvändig för att företagen ska kunna vidmakthålla och utveckla teknik och kompetens. Export av försvarsmateriel eller tjänster som inte också beställts av svenska myndigheter har hittills varit ovanlig. Läget har dock förändrats i och med den utveckling som skett mot ett större utlandsägande av i Sverige verksam försvarsindustri. Denna kan komma att vilja utveckla och producera materiel som inte bedöms komma att användas av Försvarsmakten. Regeringen ser positivt på denna utveckling."

Detta resonemang bygger på att kartan ska ritas om efter verkligheten – gällande regelsystem borde ändras för att motsvara vad som faktiskt gäller. Om man däremot inte tycker att den gällande ordningen är bra, utan vill något annat och ser ett värde i ett restriktivt regelverk, då vill man ändra verkligheten med hjälp av regelsystemet. Där har vi grundkonflikten.

Med det ovan citerade stycket i propositionen inträffar det märkliga att regeringen indirekt kritiserar gällande lagar och förordningar, dock utan att man säger något om att ändra dem.

Detta leder i sin tur till att om man anser att det är bra att det ska utvecklas och produceras krigsmateriel direkt till exportmarknaden i Sverige, ja då tycker man att regeringen har rätt men att man bör dra konsekvenserna av det och ändra regelverket i enlighet med vad man säger.

Om man däremot tycker att det är fel att vi ska producera krigsmateriel direkt till exportmarknaden, ja då ser man med oro på dessa formuleringar men sänder en tacksamhetens tanke till att man inte verkar följa upp det i praktisk handling.

Så hur ska man då tolka regeringen? Min tolkning är att detta har petats in under framtagandet av propositionen av de intressen som anser att man ska revidera regelverket kring vapenexporten i en mer tillåtande anda. Men sådana "kreativa grepp" sker ju inte utan att man i delningen mellan departementen kan sätta stopp från det departement som är ansvarigt för en viss fråga. Således måste det vara sanktionerat från UD och handelsminister Ewa Björling.

Det kan vara på sin plats att nämna något om det svenska regelverket kring krigsmaterielexporten.

Det som motiverar undantag från det generella förbudet att exportera vapen är "det svenska försvarets behov". Utveckling av krigsmateriel för annans räkning är i princip förbjuden på samma sätt som export av vapensystem är förbjudet. I själva verket omnämns utveckling för annans räkning särskilt i lagstiftningen, som ett område som det krävs särskilt tillstånd för. Det här beror på att ett system som det svenska försvaret använder sällan kan säljas i exakt samma utförande till en utländsk försvarsmakt. Ibland krävs det så stora förändringar att det måste betecknas som utveckling för annans räkning. Ett annat skäl är att utveckling för annans räkning anses kunna leda till att man bibehåller utvecklingskapacitet som bedöms angelägen att bevara ur svensk försvarspolitisk synvinkel.

Nästa perspektiv rör sysselsättning och industripolitik. När regeringen uttrycker sig i så positiva ordalag om direktutveckling för exportbehov som man nu gör, är det då en nyhet? Ja, det är det. Riktlinjerna är nämligen mycket tydliga på att sysselsättning, exportintäkter, eller regionalpolitiska hänsyn, inte utgör motiv för krigsmaterielexport från Sverige. Det är vårt lands behov av försvarsindustriell kapacitet som utgör motivet för export.

Eller med andra ord: Om det finns ett försvarspolitiskt behov av att bevara viss utvecklings- eller produktionskapacitet i Sverige så föreligger ett motiv för export. Detta är inte samma sak som omsorg om sysselsättningen och industrin som sådan.

Sammantaget är det en ny signal från regeringen och nu blir det intressant att se hur riksdagsbehandlingen kommer att gå på den här punkten. Både SOFF och Svenska Freds lär ha åsikter i frågan.

(Värdet av den totala fakturerade försäljningen av krigsmateriel (inom och utom riket) under år 2008 uppgick till 20,7 miljarder kronor, motsvarande en ökning med 24 procent jämfört med år 2007. Värdet av de faktiska exportleveranserna av krigsmateriel under år 2008 var 12,7 miljarder kronor, en ökning med 32 procent jämfört med föregående år räknat i löpande priser.)

ÖB för både kvinnor och män

SVT Gomorron Sverige tidigt i morse: Notera hur ÖB Sverker Göransson konsekvent säger"tjejer och killar" genom hela intervjun medan programledaren, Marianne Rundström, envisas med att bara tala om "killarna" i försvaret.

Reflektioner efter fem år som ÖB

Nu finns före detta ÖB Håkan Syréns bok Vaktombyte - reflektioner efter fem år som ÖB på nätet. Här.

Om frivilligheten i DN

Apropå vad jag tidigare har skrivit om regeringens planer på att slopa organisationsstödet till frivilliga försvarsorganisationer: Lisa Bjurwald, DN, skriver om detta idag.

"(...) i sin nya försvarsproposition meddelar regeringen att den avser föreslå riksdagen att anslaget Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret inte längre ska finnas uppfört på statsbudgeten. I stället ska stödet riktas till verksamhet, inte organisationer.

De flesta frivilliga försvarsorganisationer är negativa till förslaget. De har goda argument för sin sak. Civilförsvarsförbundet menar till exempel att uppdragsstyrd ersättning riskerar att minska de idéburna organisationernas självständighet.

Men Ekonomistyrningsverket är positivt, noterar propositionen. Det verkar som om regeringen åter låtit plånboken styra över försvarspolitiken", skriver Bjurwald.

Svenskt ordförandeskap skapar problem?

Nu kräver tyska utrikespolitiker ett utvidgat militärpolitiskt samarbete med Moskva och i SPIEGEL ONLINE skriver Alexander Rahr under rubriken "BRIDGING THE DIVIDE: How Should the EU Reach Out to Russia?" (del I och del II):

"The eastern partnerships also contain a new EU energy security package for all neighboring states that are dependent on Russian energy. This amounts to an open show of solidarity with the countries that feel threatened by an "imperialist" Russia. In contrast to the French, the Czechs might once again lean toward a policy of containment vis-à-vis Moscow. This would "punish" Russia for its annexation of Abkhazia and South Ossetia.

Following the Czechs, the rotating presidency will fall to the Swedes in 2009 and to the Poles in 2011. Stockholm has signaled its support of the Central European position on Russia. The Ostpolitik of the Central Europeans, which differs from the traditional Russia-centered policy of the French and Germans, could place new obstacles in the way of good relations with the Kremlin"

På temat "det var bättre förr"

F d talmannen och försvarsministern Thage G Peterson framträdde den 19 mars i Stadsbiblioteket, Solna, för att tala om Afghanistan. Han fick enligt rapporteringen eldunderstöd bl.a. av Carl Björeman och Birgitta Hambréus.

"Thage G belyste de lögner, halvlögner och felaktigheter som används för att försvara det svenska truppdeltagandet. Utan att vilja sätta på sig någon gloria förklarade han att detta varit omöjligt på hans försvarsministertid."

Dagens vaktombyte

Avgående ÖB, Håkan Syrén, har skrivit (ytterligare) en bok. Inför avslutet i Försvarsmakten har han sammanfattat sitt perspektiv på Försvarsmaktens utveckling och fortsatta utmaningar i en bok med titeln Vaktombyte – reflektioner efter fem år som ÖB (den finns i skrivande stund inte tillgänglig på nätet, men jag återkommer med en länk).

I sitt sista nyhetsbrev sammanfattar Syrén boken och de budskap han vill lämna efter sig, innan han från och med november i år tillträder som ordförande i EU:s militärkommitté i Bryssel, är följande:

1. Syrén trycker på effekterna av den globala ekonomiska krisen. "Med en djup global ekonomisk kris är den fortsatta utvecklingen såväl ekonomiskt som säkerhetspolitiskt idag mycket svårbedömd". Han menar att världen befinner sig i ett mer ovisst läge "än förmodligen någon gång sedan andra världskriget". Han anser att den säkerhetspolitiska grunden till 2004 års försvarsbeslut är fundamentalt förändrad och säger att "Tidigare uppnådd politisk enighet får inte hindra nödvändigt nytänkande".

2. Det är än mer viktigt att fortsätta bidra till det gemensamma internationella fredsfrämjande arbetet i en situation när de ekonomiskt och politiskt svaga länderna är "de som drabbas värst av global lågkonjunktur och finansiell protektionism". Detta måste ske samtidigt som vi säkerställer "en tillräcklig nationell försvarsförmåga". Här kommer också en släng till politiken: "I en osäker tid är det viktigt att säkerställa att det vi har fungerar och öka robustheten i en struktur som under lång tid urholkats av kortsiktiga besparingskrav".

3. Syrén säger att "kravet på förmåga här och nu får inte misstolkas som bara förmåga i närtid. Kraven på tillgänglighet och användbarhet är lika relevanta imorgon som idag".

4. Personalförsörjningen framhålls som Försvarsmaktens viktigaste framtidsfråga. "Rekryterings¬kraften och attraktionskraften är alltså helt avgörande. (..) En stark politisk uppbackning är nödvändig, men inte ensamt tillräcklig. Det kommer också att krävas en stark allmän samhällelig uppbackning".

5. Syréns avslutning återges här i sin helhet:

"Den fortsatta reformeringen innehåller mycket stora utmaningar. Försvarsmakten varken kan eller ska klara de utmaningarna på egen hand. Försvarsmakten är ett medel i samhällets tjänst och kan bara byggas utifrån det stöd som det har från sin uppdragsgivare svenska folket. Stödet handlar givetvis om resurser. Men till och med ännu viktigare är att det krävs ett kontinuerligt brett politiskt engagemang för att motivera duktiga unga medborgare att under kortare eller längre tid bidra till Förvarsmaktens verksamhet och fortsatta utveckling.

Den fortsatta reformeringen är inte en process som kommer att gå på en utlagd räls. Det kommer att krävas hjälp att hålla farten i motluten. Det är dyrt att vara fattig. Lösningar som väljs av kortsiktigt nödtvång blir ofta kontraproduktiva i längden.

Min efterträdare Sverker Göranson kommer alltså inte till ett färdigdukat bord. De utmaningar Försvarsmakten står inför under de närmaste åren är möjligen större än de var när jag tillträdde för drygt fem år sedan.

Sverker Göranson kommer för att lyckas med de kända och okända uppgifter som väntar att behöva ett starkt politiskt stöd från uppdragsgivaren, liksom givetvis en stark uppbackning från den egna organisationen."

Så till Sveriges nye ÖB, Sverker Göranson.

Vid installationen idag höll ÖB ett tal och sedan var det dags för den första presskonferensen, 27 minuter in i den nya befattningen. Budskapen under presskonferensen var bl.a.:

• Försvarsmakten behöver en långsiktig inriktning och välkomnar inriktningspropositionen.
• Ambitionen är att FM ska bli än mer närvarande i hela Sverige. Man ska öva i hela Sverige.
• Tydlig vikt vid samarbete i den nordiska kretsen också vad gäller samövningar. "Om vi ska kunna bistå varandra i den händelse det behövs, så måste vi också ha öva tillsammans".
  

Under journalisternas frågestund framkom bland annat följande: Grunden i planeringsanvisningarna innehöll som bekant inte de fyra reservbataljonerna på Gotland. ÖB framförde att han själv hellre hade sett att det hade "avvägts i en helhet". Dvs. att det hade varit ett ingångsvärde redan i planeringsanvisningarna så att Försvarsmakten hade kunnat väga detta förslag mot andra.

Försvarsministern kommenterar ÖB-skiftet på sin blogg.

Ny ÖB idag

Idag tillträder general Sverker Göranson som överbefälhavare efter Håkan Syrén.

Överlämningsceremonin går av stapeln på Karlbergs slott klockan 14.00. Därefter håller ÖB en presskonferens. Den direktsänds på Försvarsmaktens sajt med början 14.30.

Sverker Göranson har fram till idag varit Försvarsmaktens stabschef och chef för Högkvarteret. Han har varit en av ledamöterna i Försvarsmaktens ledningsgrupp. Göranson utbildade sig till gymnasieingenjör innan han gick in i den militära verksamheten och grundlade sin karriär i pansartrupperna. Internationellt har han bland annat studerat vid den amerikanska arméns chefs- och högre stabscollege samt gått FN:s stabsofficerskurs. Sverker Göranson har tjänstgjort i Bosnien under kriget och senare i den NATO-ledda insatsen. Han har också tillbringat tre och ett halvt år som armé- och biträdande försvarsattaché vid den svenska ambassaden i Washington.

Jag önskar honom lycka till med ett närmast omöjligt uppdrag.

Det gör naturligtvis även avgående ÖB, Håkan Syrén. Syrén skriver i sitt sista nyhetsbrev att "De utmaningar Försvarsmakten står inför under de närmaste åren är möjligen större än de var när jag tillträdde för drygt fem år sedan". Det är alldeles sant.

(Jag återkommer till Håkan Syréns nyhetsbrev i ett kommande blogginlägg)

Uppdatering 14.25: Här sänds ÖB:s presskonferens direkt från Karlberg.

NATO blir valfråga

Centerpartisterna i Stockholm har haft distriktsstämma. Ett resultat är att distriktet ställer sig positiva till ett svenskt medlemskap i NATO.

Inför valet 2006 sade högeralliansen att frågan om NATO-medlemskap inte var aktuellt under mandatperioden. Underförstått: Men vi måste bestämma oss för vad vi ska driva inför nästa val.

Jag har länge hävdat att det parti som hittills har bromsat en svensk anslutning inom alliansen, Centerpartiet, inte kommer att göra det nästa gång det bli aktuellt. Stockholmscenterns stämmobeslut är ytterligare ett tecken på det.

Tidigare har Magnus Andersson, CUF-ordförande, uttalat att ungdomsförbundet anser att Sverige ska utreda ett svenskt NATO-medlemskap.

Hela havet stormar snart igen

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg som lyder såhär:

"I och med att propositionen nu är offentlig påbörjas en analys av innehållet i Försvarsmakten. Innan denna analys är genomförd kan Försvarsmakten inte i övrigt kommentera innehållet i propositionen. "

Kan inte finnas mycké att analysera för den som suttit i knät på den som haft pennan..."

Citatet kommer från Försvarsmakten och jag tycker, till skillnad från kommentatorn, att det är rätt. Visserligen har processen säkert i vissa stycken varit gemensam, mellan Fö och FM, men resultatet (propositionen) avviker i flera avseenden från Försvarsmaktens underlag. Det är inte konstigt i sig. Försvarsmaktens underlag är ett underlag bland flera och det är den politiska nivån som väger samman dem till en helhet man kan stå för.

Problemet den här gången är att försvarsministern, som svar på frågor från media om propositionen verkligen är finansierad, säger att Försvarsmakten har presenterat ett underlag i ekonomisk balans etc. Han säger i princip att om bara Försvarsmakten har räknat rätt så hänger det ihop. Men min poäng är att så kan man bara säga om han hade tagit Försvarsmaktens förlag rakt upp och ned i alla detaljer. Och dessutom sett till att uppfylla alla de mer eller mindre orealistiska antaganden som planeringsunderlaget bygger på.

Om man gör som regeringen, och t.ex. puttar in fyra reservbataljoner utan att tillföra resurser eller skära bort något annat, då kan man inte hänvisa till att Försvarsmakten säger att man har en planering som är i ekonomisk balans.

Om jag hade suttit på HKV nu och analyserat propositionen, ja då hade jag sammanställt en lista över varje avvikelse från planeringsunderlaget som regeringen har gjort i propositionen och redovisat dessa skillnader och vad de innebär ekonomiskt.

Låt mig gissa att en sådan sammanställning kommer att redovisas ungefär samtidigt med att det står klart i och med vårbudgeten att man inte kommer att få behålla hela anslagssparandet.*

Och då har vi hela havet stormar igen.


* Som bekant har Försvarsmakten i sitt planeringsunderlag och de beräkningar som detta bygger på utgått från att prognostiserat anslagssparande åren 2008 och 2009 kan överföras till anslag 1.1 Förbandsverksamhet och beredskap åren 2010 - 2011. I Försvarsmaktens årsredovisning kan man läsa att ett prognostiserat underskott på 1,5 miljard kronor blivit ett överskott på förbandsanslaget på en halv miljard kronor vid utgången av 2008.

Lästips

"Försvarsminister Sten Tolgfors presskonferens var som en enda lång besvärjelse, en regndans. Ministern föreföll rent av tro på vad han sade. Hans förtröstan måste vara stark."

"Trots att Högkvarteret och Försvarsdepartementet, med en tjänstemans formulering, ”satt i knäna på varandra” när ÖB:s underlag togs fram, har avsevärda förändringar gjorts i proppen jämfört med ÖB:s förslag. Proceduren är konstitutionellt högst tveksam, men så går det till nu för tiden. Inte förrän natten till torsdagen var det färdigförhandlat."

"En ”säker osäkerhet” är JAS-projektets fortsättning. I februari anslogs 400 miljoner kronor för att under 2009 för ”studier samt konceptarbete under 2009 rörande Gripen-systemets förmågor i framtiden”. Det är så man sätter in foten i dörren för att bereda väg för Super-JAS. Detta koncept, som nyligen ratades av Norge, är i realiteten ett helt nytt flygplan. Denna miljonrullning, som förebådar ännu högre belopp i framtiden, sker samtidigt som dagens JAS-plan byggs om. Flygplanen saknar i hög utsträckning beväpning. Flygförarna får för litet flygtid. Vartill skall läggas skandalen med den senarelagda krypterade ledningslänken. Risken är uppenbar att vi inom tio år börjar skrota de plan som byggs om idag till förmån för en handfull Super-JAS."

Läs Johan Tunbergers kolumn på Utrikesbloggen idag!

Lite underligt

Regeringspartierna har enats om en ominriktning av försvaret från en dimensionering utifrån internationell krishantering till ett fokus på det nationella territorialförsvaret.

Regeringen är enig om att lite drygt ett år före valet presentera en "alla får allt"-lösning som är gravt underfinansierad och inte heller nödvändig utifrån rådande hotbild.

Oppositionen samlar sig sakta men säkert till en gemensam hållning under riksdagens behandling av propositionen. En hel del förenar, bland annat kritiken mot den höga beredskap som insatsorganisationen i sin helhet ska ha (något som för övrigt även SvD.s ledarsida håller med om).

Men en hel del skiljer oss åt också. Framför allt synen på vilken inriktning försvaret ska ha, vad som ska vara dimensionernade.

Socialdemokraternas Anders Karlsson menar att "Regeringen skapar nu ett yrkesförsvar med fokus på internationella uppdrag. Det vänder vi oss emot. Vi vill se ett modernt, effektivt och folkligt förankrat insatsförsvar."

Gunilla Wahlén (V) är inne på samma spår när hon säger att "Försvaret kommer inte längre att utgå från det nationella försvaret och utifrån det bygga internationella insatser".

Enligt min uppfattning har de missat att regeringen i själva verket gör en u-sväng tillbaka till det nationella territorialförsvarsfokus som har varit allenarådande under kalla kriget. Därför framstår denna kritik som något obegriplig.

Bild: Magnus Bard, DN

Nya svarta hål och en planering full av luft (samt några bra saker)

De osäkerheter på vilka dagens försvarsproposition vilar sammanfattas i ett nötskal av regeringen själv redan i propositionens inledning (min kursiv.):

"Den föreslagna utvecklingen mot ett mer användbart och tillgängligt försvar kan bara ske i den takt som ekonomin medger. Resurser kommer att behöva frigöras genom förändringar och rationaliseringar ifråga om personal, materiel- och logistikförsörjning samt övrig stödverksamhet. I takt med att resurser frigörs ska det nya mer användbara försvaret skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i operativ verksamhet balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar. Den inriktning som regeringen anger kan därför komma att justeras vad gäller såväl omställningstakt som förmågekrav, materiel, organisation och verksamhet. Regeringen avser att, vid behov, återkomma till riksdagen med justeringar i dessa avseenden i samband med de årliga budgetpropositionerna eller i annan proposition."

Det är med andra ord precis som Göran Eriksson skriver i SvD: Regeringen tar försvarsnotan på politisk kredit.

Propositionen omfattar endast fem skarpa förslag till riksdagen. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner:

1. att målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009,
2. det mål för det militära försvaret som ska gälla fr.o.m. 2010,
3. att de krav på operativ förmåga som riksdagen tidigare beslutat ska upphöra att gälla vid utgången av 2009,
4. regeringens förslag till Försvarsmaktens operativa förmåga fr.o.m. 2010 samt
5. inriktningen för insatsorganisationens utformning 2014.

Låt mig innan jag går in på propositionens olika delar slå fast att den grundläggande inriktningen är spårbar till Försvarsberedningens rapport Försvar i användning (Ds 2008:48) från juni 2008. Det är bra. Beredningen föreslog bl.a. en ny princip för personalförsörjning, rationalisering av de s.k. stödmyndigheterna, att gå från tyngre till lättare förband, långtgående samverkan i Östersjön, konkretisering av civil-militär samordning och bättre ekonomisk styrning av Försvarsmakten. Försvarsberedningen föreslog vidare en indelning i stående och kontraktsförband, liksom att ingen pliktpersonal ska finnas i framtidens insatsorganisation.

Men en grundläggande ansats i beredningens arbete var att det handlar om att prioritera. Därför föreslog t.ex. beredningen omfattande reformer av stödmyndigheterna, vi identifierade behov av att reformera grundorganisationen och vi ville skära i antalet JAS Gripen. Beredningens föreslog också att Sverige över tid ska kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta nationellt och internationellt. Regeringen, däremot, att det är "mer relevant" att på sikt kunna hålla upp till ca 2000 personer ur insatsförbanden, ur olika stridskrafter, insatta nationellt och internationellt. Regeringen vill göra alla till lags genom att "alla insatsorganisationens förband bör ha tillgänglighet som ger regering och riksdag stor handlingsfrihet vid val av förmåga i olika avseenden inför beslut om en insats".

Med andra ord lades beredningens principer fast utifrån att det inte går att klämma in allt som alla alltid vill ha i den ekonomiska ram som kan tilldelas. Men denna princip verkar inte styra regeringens planering i nämnvärd utsträckning.

Regeringen väljer istället att strunta i vissa rationaliseringar (t.ex. grundorganisationen) och istället trycka in nya saker i försvarsbudgeten (läs: stridsvagnarna på Gotland och en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner som försvarsministern säger kostar 100 miljoner kr). Vidare föreslår regeringen i propositionen en ändrad struktur på kraven på operativ förmåga i förhållande till planeringsanvisningarna. Allt detta utan att rubba den ekonomiska ramen. Istället säger ministern gång på gång att Försvarsmakten har räknat och de står för sina beräkningar. Förslagen är i ekonomisk balans, säger han.

Ponera att Försvarsmaktens planeringsunderlag verkligen är det. Men nu har ju regeringen inte till punkt och pricka följt Försvarsmaktens planeringsunderlag! Och Planeringsunderlaget bygger på en rad antaganden som bl.a. på personalförsörjningssidan är tämligen orealistiska! I det läget kan inte Tolgfors bara peka finger åt Försvarsmakten och säga "fixa det här och om ni inte gör det så är allt ert fel".

Dessutom kommer ett första lackmustest när det gäller svarta hål redan i närtid. Hela Försvarsmaktens planeringsunderlag bygger nämligen på att man får behålla hela det anslagssparande som försvarsministern är så väldigt nöjd med. I vårbudgeten visar det sig om man får det eller ej. Om man inte får det, ja då har vi en situation där ekonomin är överbelastad redan några månader in i 2009.

I det följande kommenterar jag enskildheter i propositionen:

I regeringens säkerhetspolitiska bedömning av omvärlden står det att "Klimatförändringar utgör ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och grundläggande levnadsvillkor. I en globaliserad värld ökar risken för att en ekonomisk kris kan få konsekvenser för det säkerhetspolitiska läget." För det första har regeringen därmed slipat udden av Försvarsberedningens tidigare bedömning att klimatförändringarna utgör det allvarligaste hotet. För det andra saknas helt den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter.

Regeringen avser att införa ett insynsråd i Försvarsmakten, med representation från övriga samhällssektorer, för att utöva insyn i verksamheten och stödja myndighetschefen med rådgivande kompetens. Jaha. Det finns redan ett "ÖB:s samverkansråd", vilket är ett samarbetsorgan mellan Försvarsmakten, näringsliv, organisationer och offentlig sektor. Man får hoppas att det inte bara innebär överlappande verksamhet?

Insatsorganisationen (IO) redovisas på sid. 45. Det är tydligen inte meningen att man lätt ska kunna jämföra den med den tidigare beslutade IO eftersom regeringen inte redovisar den i tabellen. Då får jag väl klippa och klistra själv och återkomma om det senare.

Notera följande skrivning och jämför det med förslaget om de förrådsställda stridsvagnarna på Gotland:

"Förmåga som i första hand har en nationell inriktning, och som bedöms efterfrågas först i ett längre perspektiv, bör särskilt granskas utifrån möjligheten att finna lösningar som bygger på internationellt samarbete och som leder till att de kan upprätthållas med begränsade resurser. Denna typ av förmåga ska dock om den bibehålls organiseras i tillgängliga och användbara förband."

Försvarsberedningen har föreslagit att strategiska funktioner såsom strategisk planering och långsiktig inriktning som idag återfinns i högkvarteret ska överföras till Regeringskansliet. Men tji fick vi. Så blir det inte och det tror jag är ett stort misstag.

Ytterligare ett förslag från beredningen, om att amfibiefunktionen ska integreras med markstridskrafterna och utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden, avvisas av regeringen.

Som jag tidigare nämnt avvisar regeringen också beredningens besparingsförslag om att antalet stridsflygplan reduceras i väsentlig grad i förhållande till den planerade volymen om 100 flygplan. Regeringen anser att antalet flygplan ska "motsvara det operativa behovet och vidmakthållandet av JAS 39-systemet till 2040". Med andra ord ansluter sig regeringen till Försvarsmaktens förändrade bedömning av de operativa behoven. Innan det senaste planeringsunderlaget ansåg nämligen Försvarsmakten att det var betydligt lägre. Grunderna till denna nya operativa bedömning redovisas i vanlig ordning inte.

Vidare skriver regeringen "En ny analys avseende behovet av antalet flygplan kan komma att bli nödvändig, t.ex. vid en framtida uppgradering av dagens JAS 39C/D." En framtida uppgradering. Här öppnar man för E/F. Se upp, försvarsutskottet!

Jag har skrivit om frivilligheten förut. Regeringens skriver i propositionen att det samlade statliga stödet i ökad omfattning bör utgå till verksamheter i stället för organisationer. Regeringen anser därför att det särskilda organisationsstödets inriktning och omfattning bör ses över. Det innebär att regeringen inte var beredd att köpa frivilligutredningens förslag om att överge organisationsstödet till förmån för en renodlat uppdragsbaserad ersättning rakt av. Det skulle kunna tolkas som något positivt. Problemet är dock att regeringen samtidigt slår fast att anslaget 1.10 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inte längre ska finnas uppfört i statsbudgeten. Hur dessa två besked hänger ihop är jag inte människa att klara ut.

Några positiva inslag i propositionen:

Försvarsmakten ska i omställningen prioritera utvecklingen av användbara och tillgängliga arméförband. Det är i linje med beredningens inriktning med markoperativ tyngdpunkt.

Det är också bra med de steg som tas för en förbättrad civil-militär samverkan inför under och efter internationell fredsfrämjande verksamhet. Regeringen avser bl.a. inrätta en samverkansfunktion inom Regeringskansliet med stöd av berörda myndigheter och andra aktörer för att stärka den civil-militära samverkan i samband med insatser internationellt.

Det nordiska samarbetet inom försvarsområdet ska fortsatt fördjupas. Jag välkomnar också propositionens skrivningar om ett fördjupat Östersjösamarbete (även om det var onödigt minimalistiskt jämfört med Försvarsberedningens förslag), liksom i stora drag avsnittet som gäller materielanskaffning.

Slutligen: Regeringen anför att "Försvaret ska kunna användas här och nu" och att "Försvaret behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige och närområdet samt för insatser utanför närområdet."

Sten Tolgfors borde ha skrivit: "Försvaret ska kunna användas här, om tio år". För om den fördelning mellan heltidsanställda soldater och kontraktsbundna dito som regeringen föreslår går igenom och oförmågan att prioritera (bort) kvarstår, ja då kanske vi har en bättre tillgänglighet om tio år, men priset riskerar att vara att vi inte kan använda denna förmåga till något mer än att det ser snyggt ut i tabellerna och att man kan hävda att vi har en hög beredskap för att möta militära angrepp mot Sverige.

För vi kommer nog inte ha pengar till att göra några insatser med dem. I varje fall inte där det behovs. I alla fall inte som regeringen själv tidigare har uttryckt det bl.a. i den svenska strategin för internationell fredsfrämnajde verksamhet: Uthålliga internationella insatser med markoperativ tyngdpunkt i civil-militär samverkan.

I SvD skriver Mikael Holmström och Göran Eriksson. I DN skriver Gunnar Jonsson och Henrik Brors. TT. Ekot.

Error

Jag har under fyra timmar läst och skrivit ett inlägg där jag kommenter försvarspropositionen. När jag lättad trycker på knappen för publicering, ja då är alltihop bara borta. Finns inte. Inte någonstans. Det är ett under att jag inte slänger ut datorn genom fönstret. Jag får återkomma i morgon med nya friska tag. Förbannat.

Välkomnar Widman

Ytterligare en försvarspolitisk blogg har sett dagens ljus. Jag välkomnar Allan Widman (FP) till bloggarnas skara. Utöver att det ska bli utomordentligt intressant att följa Widmans inlägg, så startar han sin blogg av en mycket viktig anledning.

Nu är det fem av Försvarsberedningens sju ledamöter som bloggar:

Allan Widman (FP), som sagt, Staffan Danielsson (C), Gunilla Wahlén (V) som dock inte har uppdaterat sedan i september 2008, Else-Marie Lindgren (KD) och så jag. Håkan Juholt (S) och Karin Enström (M) kanske också ansluter sig vad det lider?

(Allan Widman debatterade den försvarspolitiska inriktningspropositionen med Peter Eriksson (MP) i Nyhetsmorgon tidigt i morse)

Nu äntligen ligger försvarspropositionen på regeringens hemsida för läsning.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M), Anders Karlsson (S), Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Mikael Holmström, SvD och jag diskuterade propositionen i dagens Studio Ett.

Risk för svekdebatt

I väntan på försvarsministerns presskonferens kl. 13.00 kan man läsa vad han kommer att säga i DNs nätupplaga.

Man kan inte förvänta sig att man ska underbygga alla argument i en artikel med siffror och beräkningar, Tolgfors ord måste därför läggas bredvid tabellerna i propositionen när den offentliggörs, men såhär långt vill jag kommentera följande.

Jag har främst två generella invändningar.

För det första förleder regeringen människor att tro att landets försvarsförmåga kommer att höjas betydligt genom dagens proposition. Tolgfors anger inga tidsperspektiv eller villkor för den insatsorganisation, den tillgänglighet och det personalförsörjningssystem han skissar upp. Jag tycker att det är fult. Det är ju nämligen så att tidsperspektivet för denna omställning är uppemot tio år, inte från nu utan från den 1 januari 2010. Det är bara att läsa Försvarsmaktens underlag och bläddra fram när de tror att det nya personalförsörjningssystemt är intaget fullt ut.

Dessutom är det ju så att hela reformeringen/omställningen av naturliga skäl kopplas till processen och förutsätter att pengar hämtas från försvarsbyråkratin i enlighet med den utredning som just nu arbetar med den frågan. Reformeringen ska som bekant förverkligas i den takt medel frigörs som medger detta. Man kan vara säker på att Finansdepartementet har säkerställt dessa hängslen.

För det andra talar finansministern om ett nationellt nödläge. Vi är mitt uppe i en ekonomisk kris som vi inte sett slutet på. Vilken försvarsminister kan tvärsäkert hävda att försvarsanslagen inte kommer att röras då? Ovanpå ekonomin bör man lägga att hela personalförsörjningens implementering förutsätter omtag med 200 lagar och förordningar, fackliga förhandlingar, det ska komma en särproposition i sinom tid och Försvarsmakten skriver i sitt planeringsunderlag inför propositionen att man måste ha hela samhällets stöd för förverkligandet, etc. etc. Detta kan man kalla en viss osäkerhet, om man vill uttrycka sig väldigt försiktigt.

För det tredje underbyggs behovet av en så hög tillgänglighet genom att Tolgfors gör en omedelbar koppling mellan Georgienkriget och utvecklingen av det svenska försvaret. Han skriver att regeringen uppdaterade och fördjupade den säkerhetspolitiska analysen efter femdagarskriget och landar i att "Slutsatsen är tydlig. Dagens situation, där endast en tredjedel av den nationella insatsorganisationen – 2008 motsvarande 11.400 man - är tillgänglig för insats inom ett år möter inte tidens krav." (...) "Vi skapar nu ett försvar som är mycket väl anpassat till hotbildsutvecklingen".

Tidigare var som bekant behovet av snabbinsatsförmåga främst ett svar på behovet (förmåga och vilja att delta i internationell krishantering) och inte en hotbild mot vårt land. En hotbild som med regeringens retorik framstår som närmast omedelbar.

Jag har sagt det förut: Om man på allvar tycker att den militära hotbilden mot vårt land har ökat på ett sätt som föranleder en hög andel omedelbart gripbara (och därmed svindyra) förband, hur kommer det sig i så fall att man inte lika handlingskraftigt tar sig av den civila sidan av samhällets motståndsförmåga? Inte ett ord sägs om behovet av att rulla igång civilförsvaret (i vid mening). Så länge inte detta görs, ja då är det lätt att tro att den hotbildsbeskrivning man målar upp tjänar andra syften än att man oroas för nationens väl och ve.

Personalförsörjningen får jag återkomma till efter lusläsning av propositionen, i artikeln ger Tolgfors inga andra svar än att rekrytering ska ske på frivillig grund. Han skriver inget om fördelningen mellan heltidsanställda soldater respektive kontrakterade.

Tolgfors skriver att hela insatsorganisationen om ca 50 000 personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. Av dem är det 28 000 personer som kommer att finnas i stående och kontraktsförband och 22 000 personer finns i Hemvärnet, inklusive de nationella skyddsstyrkorna. Om 28 000 personer ska vara gripbara inom en vecka (oklart hur många av dessa som är yrkesofficerare) så är det en mycket hög andel som är heltidsanställda. För hur skulle kontrakt se ut med kvinnor och män som har vanliga civila jobb se ut, om de rätt som det är kan kallas in med några dagars varsel? Finns det arbetsgrivare som skulle gå med på det?

Tolgfors skriver också att det utanför insatsorganisationen kommer att finnas en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner, vilket är känt sedan tidigare och som jag har skrivit om här.

Vidare kommer ett flagrant exempel på nyspråk: "1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt. Det är dubbelt mot idag." Regeringen gick till val på att man ville ha 2000 personer i internationell tjänst. Vid tusenårsskiftet hade Sverige en hel bataljon i Kosovo (ca 1000 personer). Regeringen vill få 1 700 personer att framstå som en ambitionshöjning. Jag håller med Anna Ek, Svenska Freds ordförande. Hon skriver:

"Satsningen på armén innebär också att försvaret på sikt borde kunna skicka ut fler människor i internationell tjänst, något som är betydligt bättre än att skicka flygplan eller högteknologiska vapensystem. Att vi går mot mer frivillighet är också något Svenska Freds välkomnar. MEN. Vad hände med löftet om 2000 soldater i internationell tjänst? Det har varit ett uttalat mål i ett decennium, om inte längre. 1700 soldater är visserligen bra. Men varför denna ambitionssänkning?"

Sammantaget anser jag att det finns en risk för svekdebatt utifrån två olika utgångspunkter:
1. Det framstår som att det försvar Tolgfors beskriver kommer att vara på plats i stort sett i morgon och att vägen ditt är lätt och smidig.
2. Om det ryska militära hotet mot Sverige blir allt svårare att förfäkta efter upptinade relationer mellan Moskva och Washington, nya nedrustningsinitiativ etc. Ja då blir det svårt att förklara varför man landar på bland annat 100 JAS Gripen C/D (och inte färre i enlighet med Försvarsberedningens förlag), eller varför vi ska ha en så hög beredskap (som kanske äter upp pengar som annars kunde används till att bidra till internationell fredsfrämjande verksamhet).

För er som tycker att detta kanske var väl gnälligt vill jag säga att det är oppositionens förbannade skyldighet att kritiskt granska regeringens förslag. De positiva delarna återkommer jag till när jag hittar dem i propositionen.

Ridån går upp klockan 13.00

Idag klockan 13.00 presenterar försvarsminister Sten Tolgfors regeringens försvarspolitiska proposition "Ett användbart försvar." Den webbutsänds via regeringens hemsida.

I väntans tider

Regeringens inriktningsproposition för försvaret var aviserad till idag, den 17 mars. För alla oss som går i väntans tider är några dagars förskjutning en svår påfrestning för tålamodet, men man får hoppas att den som väntar på något gott etc.

Min gissning är att propositionen kommer att vara ganska allmänt hållen och i generella termer staka ut riktlinjerna inför framtiden. Vi vet ju t.ex. redan att hela personalförsörjningsbiten kommer i en särproposition senare, när pliktutredningen är klar och remisserna färdigtuggade - den har ju dessutom fått ett tilläggsuppdrag - och man har fått rätsida på hur man ska hantera alla de 200 lagar och förordningar som måste ändras innan man kan gå in i det nya systemet. Propositionen lär därför i stort sett upprepa det partierna redan har varit eniga om i Försvarsberedningen och i Pliktutredningens delbetänkande från hösten 2008.

Ett annat område är försvarsbyråkratin. Där vet vi att stödmyndigheterna och annat som har identifierats som möjliga rationaliseringsområden (särskilt materiel- och logistikförsörjningen) är under pågående utredning inom Försvarsdepartementet. Det resultatet kommer också senare varför regeringen säkert väljer att upprepa lite principer kända från förr.

Det kommer däremot i gängse ordning att presenteras en tabell över hur regeringen tänker sig hur insatsorganisationen (IO) ser ut 2014 (vilket är det år som utgör slutpunkt för den reformering som tar sin början den 1 januari 2010). Vi kommer också att kunna läsa oss till vilka spår den senaste tidens försvarsdebatt har satt: En och annan Björklundsk formulering och ett och annan krav som har nått offentligheten, dvs. förrådsställda stridsvagnar på Gotland och fyra extra mobiliseringsbataljoner med låg beredskap.

Dessa åtgärder har kallats en helomvändning av försvarspolitiken och förklarats med att politikerna nu äntligen börjar se nyktert på Ryssland.

Min kommentar till det är att det är ett luftslott i substans och ett frågetecken i relevans. Jag vill påminna om den debatt som rasade för några år sedan när Mikael Holmström på SvD lusläste tabeller och beredskapskrav och kom fram till att resursförband (utan samövad personal och materiel) knappast kan kallas förband.

En mobiliseringsreserv som inte har materiel och personal och planer är till intet förpliktigande. Man hade lika gärna kunnat dra till med, säg 16 nya mobiliseringsbataljoner i så fall, om det nu inte kostar något och inga åtgärder ska vidtas med anledning av beslutet.

Som kuriosa kan nämnas att Jan Björklund (FP) kallade resursförbanden just för "luftslott" vid Folk och Försvars Sälenkonferens 2006.

Men egentligen ska man börja med behovet. Finns det behov av de åtgärder regeringen nu (av allt att döma) presenterar som ett resultat av den aktuella diskussionen om försvaret? Nästa fråga är om det är rätt åtgärder?

Med detta sagt vill jag ändå hävda att det är ett trendbrott. Man aviserar en slags satsning på försvaret (i alla fall en satsning som syns i tabellerna - någon beskrev det ju tom som en 50% ökning av armén!). Att dessa mobiliseringsbataljoner inte ska kosta någonting, ja det återstår att se.

Det ska som sagt bli intressant att läsa om både bevekelsegrunder, hur åtgärderna motiveras och se tabellerna.