Tiden går...

Den 15 april läggs vårbudgeten på riksdagens bord. Det lär således vara klart vid det här laget, om regeringen avser tillmötesgå Försvarsmaktens begäran om att få flytta pengar mellan anslagen.

Om det blir tvärt nej, eller om enbart en liten eftergift kryddas med effekten av de frostiga relationer som råder mellan den politiska ledningen vid försvarsdepartementet och Högkvarteret, lär vi se en förtroendekris i full blom.

Regeringen har helt enkelt inte råd att förlora en ÖB efter f.d. försvarsminister Mikael Odenbergs avgång i höstas. ÖB, Håkan Syréns, förhandlingsläge bör därför, i logikens namn, ha varit mycket gott. I alla fall om inte finansdepartementet har bestämt sig för att ta striden en gång för alla, och man gör bedömningen att man ror hem en anmärkningsvärd förlust till. De moderata kärntrupperna lär darra i sina hålor. Vad värre är; vem skulle efterträda Håkan Syrén frivilligt i rådande ekonomiska läge? Det finns alltid många som både känner sig kallade och lämpade i sådana situationer, men de är sällan de bästa krafterna.

Om regeringen klantar till processen än en gång, kommer den tradition av samarbete mellan de politiska blocken i försvars- och säkerhetspolitiska frågor att brytas snabbare än Tolgfors hinner säga "avbryt". Om vi får en f.d. ÖB som berättar om hur turerna har gått, strax efter att en f.d. försvarsminister på ett.... öppenhjärtligt sätt berättade om regeringens inre liv, ja då vilar inte oppositionen på hanen. Förutsättningarna för att skapa en bredare samsyn om försvarspolitikens inriktning, inför höstens försvarspolitiska inriktningsproposition, rycks därmed undan, om inte mirakel sker.

Den dämpande effekten av ett sådat hela havet stormar, skulle kunna vara insikten om att det vore ett förfärligt politikområde att ta över, efter valet 2010. Men det lär inte precis kunna hindra de ivrigaste mediestrategerna i det socialdemokratiska partihögkvarteret.

Det enda rimliga regeringen bör göra, är att kombinera beskedet om pengaöverföringen till Försvarsmakten (hur det än ser ut), med ett mycket tydligt budskap om att man skall kavla upp ärmarna och fixa 2009 och 2010 i gott samarbete med myndigheten.

2009 och 2010 lär inte bli lättare år än 2008 att ta sig igenom, tvärt om, med mindre än att man vid Försvarsdepartementet lägger fast en mycket bra process för hur det kommande arbetet skall gå till, där man hanterar ekonomin och alla spretande utredningar och parallella spår som nu råder.

Det första regeringen bör göra, är att ge Försvarsmakten uppgiften att utifrån klara och tydliga politiska inriktningsbesked räkna fram ett nytt budgetunderlag för 2009, som inte bygger på Perspektivplaneringen och Budgetpropositionen från hösten 2007.