Krishantering - same same but different

Mycket jobb med efterföljande ledighet har gjort att bloggandet har nedprioriterats den senaste tiden. Men nu är det nya tag som gäller. Jag tänkte börja med några viktiga nyheter från regeringshåll, utöver strategin för Sveriges internationella insatser (som jag skrev om i mitt förra inlägg).

Låt mig börja med krisberedskapen. Den 18 mars lämnade regeringen propositionen "Stärkt krisberedskap - för säkerhets skull" till riksdagen. Den är resultatet av en lång process, som inleddes i Försvarsberedningen med den nationella säkerhetsstrategi som riksdagen sedan fattade beslut om.

Några av beredningens förslag var att slå samman Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV) till en myndighet samt att inrätta en krisledande funktion på myndighetsnivå. Den sistnämnda förslaget skrotades dock av regeringen (en envis och enad Försvarsberedning återkom trots det senare med samma förslag). Frågan om myndighetssammanslagningen utreddes och i betänkandet "Alltid redo!" föreslogs en sammanslagning av KBM, SRV och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Men, tillbaka till den aktuella propositionen.

- Regeringen stärker och samlar nu samhällets krisberedskap genom att lämna det tidigare stuprörstänkandet och istället öka myndigheternas ansvar att samarbeta kring ledning och hantering i en krissituation. Den nya myndigheten får sammanhållande och stödjande uppgifter före, under och efter en kris, säger försvarsminister Sten Tolgfors i ett pressmeddelande.

Lite senare i pressmeddelandet framhåller dock regeringen ansvarsprincipen på följande sätt:

"Regeringen förtydligar ansvarsprincipen. Det innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar även under krissituationer. Den som bäst kan sin verksamhet ska driva den också i en kris".

"Förtydligare" är något helt annat än "utvecklar". Försvarsberedningen skrev såhär i sin senaste rapport "Säkerhet i samverkan":

"Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna".

I regeringens proposition skriver man följande:

"Centrala myndigheters krisberedskap bör bygga på myndigheternas förmåga att hantera den dagliga verksamheten inom sina ansvarsområden. En stärkt krishanteringsförmåga nås bl.a. genom att samtliga parter känner ansvar för sina frågor och samverkar med andra myndig-heter. Ansvarsprincipen förutsätter ett system som bygger på samverkan. Den reglering som gäller för myndigheternas ordinarie verksamhet står då i stort sett oförändrad.

Enligt regeringens bedömning bör samordning på central nivå ordnas så att den i minsta möjliga mån inkräktar på tidigare fastslagna principer (närhet, likhet och ansvar). Ett system där en central funktion tar över ledningen av den operativa verksamheten, kan leda till att aktörer på olika nivåer som i början av en kris har ansvaret avvaktar med att agera och därmed riskerar krisen att förvärras. Problem kan även uppstå p.g.a. osäkerhet om och hur en ansvarsövergång sker och vilka uppgifter som omfattas. Enligt regeringens bedömning bör därför ytterligare åtgärder vidtas för att underlätta samordningen på central myndighetsnivå och därmed stärka den operativa krishanteringsförmågan".

Eller med andra ord: Det skall vara precis som idag. Om man inte är överens, så skall man sammanträda sig fram till ett gemensamt beslut. Ingen skall kunna peka med hela handen och, vid behov och i sällsynta fall, leda.

Ett viktigt avsnitt i propositionen handlar om den enskildes ansvar i relation till det allmännas:

"En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris. Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika nivåer. Samhällets beredskap och de nya hotbilderna är mer komplexa än tidigare. (...) Det finns ett stort behov av samhällsinformation om säkerhetspolitik, försvar, krisberedskap och skydd mot olyckor. Regeringen anser att målet bör vara att skapa en större kunskap om och förtroende för samhällets förmåga i dessa frågor hos samtliga aktörer i samhället.
En central del i kommunikationen bör vara att förklara ansvarsfördelningen mellan den offentliga sektorn och individen när det gäller samhällets säkerhet, dvs. vad som kan förväntas av den offentliga sektorn respektive vad den enskilde själv bör ta ansvar för. Av olika anledningar har den enskilde kommit att mer eller mindre förlita sig på "det allmänna"".

Tyvärr finns inte ett spår av konkreta förslag för att följa upp detta resonemang. Här bör regeringen kunna inspireras av Civilförsvarsförbundet, vars generalsekreterare Anders M Johansson kommenterar propositionen:

- Den inlärda hjälplösheten, att ”det allmänna” ska ta hand om alla problemsituationer är det hög tid att lämna nu. Människor kan och vill vara delaktiga, det måste samhället ta vara på. Men medborgarna måste tydligt få veta vad deras ansvar är och vad som alltid förväntas av dem vid kriser.

Civilförsvarsförbundet har publicerat en ny rapport om just detta, vid namn "Från sistahandsresurs till förstahandslösning". Rapporten handlar om människors möjligheter att ta eget ansvar tillsammans med andra vid kriser.

Det som brukar intressera medier och politiker mest av allt brukar dock vara lokaliseringsfrågorna. Den nya myndigheten ska ha verksamhet i bl.a. Stockholm, Karlstad, Sandö och Revinge. Myndighetsledningen ska vara placerad i Stockholmsområdet. Räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg tänker sig regeringen att "icke statliga aktörer ska kunna ta över och driva". Vi får väl se om några sådana aktörer dyker upp. Regeringen avser att tillsätta en kommitté som ska pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet.

Jag tycker att det är synd att man tar detta steg, innan den nya myndigheten först har formulerat vilket utbildningsbehov som krishanteringen omfattar.

Till sist är det intressant att konstatera att regeringen inte skriver ett enda ord om den säkerhetsstrategi som riksdagen fattade beslut om 2006, och som var tänkt att återkommande uppdateras. Har den nuvarande regeringen stoppat den i byrålådan för gott? Det borde ligga i samtliga riksdagsledamöters intresse att den revideras i närtid, i synnerhet efter de förändringar (respektive det stillastående) som regeringen presenterar i den aktuella propositionen.