Birger Schlaug förfäras på sin Blogg över mitt nyblivna ledamotskap i Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Det faktum att jag skall hissa "grön flagg i Krigsakademin" tas som exempel på miljöpartiets utveckling i försvarsfrågan.
Men tänk Birger om det är tvärt om! Tänk om det är omvälden som börjar intressera sig för och kanske till och med förstå vad miljöpartiet länge har hävdat: Behov av helhetssyn på hot och risker, behov av ett aktivt konfliktförebyggande arbete, en vidgad hotbild som rymmer klimatförändringar, sociala och ekonomiska klyftor, fattigdom och utarmning av naturresurser samt energifrågor och samhällets sårbarhet. Behov av en ökad politisk styrning över försvaret, stopp för industriintressens genomslag i materielplanen och regionalpolitik som avgör var och hur många regementen som skall finnas. Stopp för särintressen vars dragkamp leder till att besluten till slut utgörs av det enda möjligas väg snarare än behovsstyrda lösningar osv. Jag har under mina 13 år i försvarspolitiken tycligt sett hur detta har vuxit fram, i hela det politiska fältet.
Det framstår så ibland, som att det finns en brist på... självförtroende kanske? i den gröna rörelsen. Det kan i vissa lägen yttra sig på så sätt att alla som kliver utanför det som uppfattas som ett "grönt" sätt att vara, misstänks för att inte vara gröna så att säga på riktigt.
Själv är jag mer intresserad av att uppnå konkreta resultat som går i rätt riktning än att oroa mig för hur jag uppfattas av partivänner. Historien dömer oss efter vad vi gör i praktiken och vad vi uppnår för vår omvärld. Dessutom är jag fullständigt trygg i hur grönt mitt hjärta är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tja, Annika. Man får bedöma det hela utifrån den utveckling man ser: Mp har varit drivande (SVT:s senaste Dokumentar Inifrån gav verkligen en tragisk bild av grönt uppträdande!)i frågan om militariseringen av EU, medverkat till att svensk trupp står under Natobefäl i Afghanistan. Ur detta perspektiv kan man undra vad för nya tankar som skall föras in i Kungliga Krigsakademin. Det är väl ändå larvigt om man försöker hävda att partiet inte, steg för steg, ändrat uppfattning. Utan att partiets medlemmar tillfrågats på någon kongress, vågar jag nog påstå utan att ha full insikt i frågan. När Per Gahrton avgick som ansvarig för försvar- och utrikesfrågor i miljöpartiets partistyrelse så var det som protest mot det som skett. När en majorietet av miljöpartiets riksdagsgrupp skrev en riksdagsmotion mot en uppgörelse som partiledningen gjort med Persson i dessa frågor så var det en markering - men fega och hållingslösa som spån så la de flesta ner sina röster i kammaren - efter hårda påtryckningar från partiledningen och andra. Detta gör mig bekymrad. Ni sitter på ett sluttande plan och tycks inte se hur ni glider. Man kan trivas med det, då är det okej om man står för det. Vi som inte står för det har fått lämna partiet. Men, visst, det går naturligtvis att stegvis byta medlemmar - allt är ju en process, som det så vackert heter. Jag ifrågasätter inte at du, Annika, tror på vad du gör -du har säkert dina skäl för det - men jag ifrågasätter det rimliga i partiets ändrade hållning och det ryggradslösa agerande som uppstått för att vara socialdemokraterna till lags i denna fråga. Historien får döma efter vad vi gör i praktiken, skriver du. Just det.
Skicka en kommentar