Det sker mystiska saker i denna regering.
Först tar regeringen beslut idag om planeringsanvisningar till Försvarsmakten, anvisningar som inte ägnar sig åt slängar och nålstick i ansvarsfrågan. Det efterföljande pressmeddelandet från Försvarsdepartementet visar också på gott omdöme i formuleringarna (om man nu vill ha en Försvarsmaktsledning som kan och vill fortsätta).
Sedan kommer försvarsministern i Ekot. Han verkar ha en annan agenda.
Han säger nämligen bland annat:
"Besparingsförslagen hade karaktären vara kortsiktiga och man kan göra vissa saker ett år, men de ekonomiska problem som Försvarsmakten har och bär ansvar för de gäller inte bara 2008 (...)"
Han vill att ett nytt förslag ska rikta in sig mer på fasta kostnader och får frågan vilka fasta kostnader det skulle kunna vara?
"Vi styr inte det, vi konstaterar att myndigheten själv bär ansvar för att nå verksamhetsmål och att klara ekonomin och budgeten. Vi är öppna för strukturella förslag från Försvarsmakten, men det är de själva som bör inkomma med sådana förslag till departementet".
Kan du ge konkreta exempel på vad som ger effekt, undrar journalisten?
"Det är precis det som vi ger Försvarsmakten i uppgift idag att redovisa för oss. Vi hade trott att sådana förslag skulle funnits i budgetunderlaget för nästa år, men det kom inga sådana förslag. Så då ger vi bollen tillbaka och säger att det är sådana förslag vi behöver få redovisade för oss".
Jag vet nästan inte var jag skall börja. Men OK, för det första: Budgetunderlaget för 2009:
Ministern uttrycker missnöje med budgetunderlaget för 2009. Det finns anledning till det, det har jag skrivit om tidigare, men det beror ju för jösse namn på regeringen! Man gav inte Försvarsmakten några planeringsanvisningar för detta arbete, i avsaknad av sådana planeringsanvisningar snickrade Försvarsmakten ihop ett underlag som bygger på perspektivplanen samt budgetpropositionen för 2008.
Nu säger ministern alltså att man hade förväntat sig saker i budgetunderlaget, som inte kom. Kanske hade det varit en idé att formulera de förväntningarna i anvisningar för arbetet, så som brukligt är?
För det andra kan man fundera över anvisningarnas uppdrag till Försvarsmakten att redovisa strukturella förändringar. Bra, det kan och bör Försvarsmakten göra. Vissa delar borde vara framtagna för länge sedan, men Försvarsmakten rår ju bara över strukturella förändringar i sin egen myndighet! Försvarsmakten kan ju inte komma med genomgripande strukturella förändringar som rör andra myndigheter, som t.ex. Pliktverket eller FMV. Det ankommer ju faktiskt på regeringen att bestämma sig själv för vad man tycker och inhämta olika underlag från dessa myndigheter. Inte ett ord om vad regeringen tänker göra för att hjälpa till.
Formuleringen i planeringsanvisningarna lyder som följer:
"Försvarsmakten ska redovisa två olika planer till hur balans kan uppnås mellan verksamhet och ekonomi vid ingången av 2010. I planerna ska Försvarsmakten inkludera förslag till strukturella åtgärder för att uppnå en kostnadsreduktion i produktionskedjan samt vilka rationaliseringar myndigheten avser att göra. Försvarsmakten ska särskilt beakta möjligheterna till rationaliseringar inom hela Försvarsmaktens logistikkedja. Försvarsmakten ska särredovisa förslag på sådana rationaliseringar som kräver regeringens eller riksdagens beslut".
Detta är att undandra sig politiskt ansvar. Jag, och flera med mig, har i åratal propagerat för tydliga och långsiktiga politiska beslut som lägger ramarna för Försvarsmaktens verksamhet och struktur. Politik är att vilja. Man måste ju ha en idé om vad man vill uppnå, och sedan succesivt och lyhört ta sig i riktning mot den målbild man har. Det är för mig självklart att Försvarsmakten skall kosta mindre än 40 miljarder. Det är självklart att man måste göra sig av med strukturella rester från kalla krigets dagar (hur vi organiserar oss på myndighets- och regeringskanslinivå t.ex.). Men det ankommer faktiskt inte på ÖB eller Försvarsmakten att lägga fast denna väg. Det är politiken som skall styra, inte i detaljer men i färdriktning.
För det tredje kan man fundera på hur Försvarsmaktens arbete skall hanteras i relation till Försvarsberedningens process? Försvarsmakten skall redovisa sina förslag i maj. Beredningen lämnar sin rapport i juni.... Det finns många beröringspunkter mellan dessa processer och uppgifter. Försvarsmaktens uppdrag är enligt planeringsanvisningarna bl.a. detta:
"I den ena planen får avsteg göras när det gäller förmågebredd och ambitioner i olika avseenden utöver ovan beskrivna rationaliseringsförslag. Det kan röra nationell och internationell operativ förmåga (...) insatsorganisationsförändringar, grundorganisationsförändringar eller övrig verksamhet m.m. I planen ska ingå prioriteringar och eventuella ambitionssänkningar avseende registerförbanden. Den andra planen ska utgå ifrån att nuvarande förmågebredd i huvudsak bibehålls men att ambitionsnivån eventuellt minskas. Även här ska förslag till rationaliseringar beaktas".
Och så för det fjärde: Varför går försvarsministern ut och kommenterar vårbudgeten (som lämnas den 15 april) redan nu?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Menar du på allvar att försvarsmakten behöver planeringsanvisningar för att komma in med ett budgetunderlag som ger FM en långsiktigt fungerande ekonomi (dvs. med nedskurna fasta kostnader)?
Behöver samma försvarsledning en ny planeringsanvisning varje morgon för att sätta uniformsbyxorna åt rätt håll också?
Det får vara slut med att behandla försvarsledningen som om de inte behöverta långsiktigt ansvar för de ekonomiska frågorna. Hela FM lider av att man inte har ett långsiktigt tänk som sträcker sig förbi nästa år.
Man måste sparka officerare, man måste sänka de fasta kostnaderna (färre förband, färre fartyg, färre flygplan, färre staber och färre led med mellanchefer skulle vara en bra början) och man måste fokusera på resultat.
Visst, det kommer att göra lite ont att genomföra detta. Men FM har en möjlighet att själva påverka dessa åtgärder. Tror du att det gör mindre ont om det är regeringen som talar om exakt vilka detaljprioriteringar som FM ska genomföra. Det tror inte jag.
Försvarsledningen borde faktiskt ta denna chans att styra över sin egen framtid. Istället sitter man still och föreslår kortsiktiga och delvis kontraproduktiva åtgärder. Korkat, tycker jag.
Visst, man kan tycka att FM borde kunna reformera sig själv. Men om man betraktar verkligheten som den är, går tillbaka ett antal år i tiden och begrundar varför strukturella förändringar inte kommit till stånd, funderar över vädjanden från FM om behov av hjälp för att peka ut vad man INTE ska göra etc. då kommer man snabbt fram till att det är fråga om politisk styrning eller inget resultat. Varför är det så? Jag tror knappast att det är något unikt för FM att man har svårt att ge sig på den egna organisationen (plattformar, YOFF, skarpa prioriteringar m.m.) på ett genomgripande sätt, eller för den delen att föreslå reducerade förmågor etc. Som sagt, man kan tycka det är fel om man vill, men om man vill förändra, då är detta en realitet man måste inse och agera efter.
Jag tycker att du överintellektualiserar. Om statsmakten tycker att ÖB har misslyckats med sitt uppdrag - byt då ut honom.
Har FM svårt att genomföra refomeringar? Ring en organisationskonsultfirma, t.ex. BCG eller McKinsey.
Det här käbblet är oproffsigt. Det är slöseri med skattemedel, tycker jag. Försvaret är en viktig verksamhet, inte en lekstuga för inkompetenta.
Jag är förundrad över att "Anonym" kan komma med ovanstående kritik efter att ha läst bloggen, vilket jag förutsätter att "Anonym" gjort. FM ledning är inte perfekt men det underlag för planering som den erhållit från regeringar av olika partifärg de senaste 10 åren har omöjligjort effektiva reformer.
De nu givna planeringsanvisningarna är ett klockrent exempel. I höstbudegeten anvisades en inriktning för anslag årenen 2008-2009. Nu, ett halvår senare, väljer regeringen att minska anslag 6:2 (mtrl) ytterligare 650 miljoner år 2009. Jämför detta med anskaffningen av ett enkelt materielsystem, typ ett uniformssystem, det tar ca 3år att få fram från behovssättning till leverans ut på förband. Tidshorisonterna är mycket olika. I teori om krigföring brukar man tala om att ta sig innanför fiendens beslutscykel. Lyckas man med detta omöjligör man för motståndaren att reagera i tid på mot honom vidtagna aktioner. Regerningen har lyckats med detta gentemot FM utan tvivel. I fortsättningen blir det intressant att se om den anslagskredit som FM skall utgå ifrån, enligt planeringsanvisningarna 5% för 2008, kommer att bestå eller med tiden när FMs svar kommer in, ändras.
Under den sista socialdemokratiska regeringen var en annan intressant fråga det hastiga anslagssparande FM genomförde. Skulle det återföras FM under kommande år eller inte undrade ÖB, regeringen kunde inte svara. Planering utifrån de förutsättningarna blir inte enkelt ens för drivna konsulter på Mckinsey.
Angående behovet av planeringsanvisningar. En kadett på MHS får tidigt lära sig att uppgifter kan delegeras men inte ansvar. Samt att inte lämna åt underlydande att fatta beslut i sådant hon/han som chef skall fälla avgörandet. Detta borde gälla även i förhållandet Regering-FM. När man sedan beslutat vad underlydande skall göra tilldelar man resurser. Resurserna måste stå i rimlig paritet med uppgifterna. Där tjänar Försvarsbeslut 96 som ett utmärkt exempel på motsatsen.
Att se att försvarspolitiken som bedrivits i Sverige sedan nittiotalets mitt inte varit sund är för mig inte svår att förstå. Men jag förstår inte att politikerna inte uppfattat detta och fortsätter på inslagen linje, dvs leda utan framförhållning. Detta resulterar i en fråga till dig Annika som varit riksdagsledamot en längre tid och även ledamot i försvarsberedningen. Varför tror du att FM letts utan framförhållning och utan att svara på den fråga ÖB ständigt upprepat, vad skall bort? oavsett regering de senaste åren?
Ocke, jag håller med dig om det du skriver. Det enkla svaret på sin fråga är "mandatperioder". En regering tillträder, man inser behovet av strukturella förändringar, inleder ett arbete, två år går, valet närmar sig, man inser att man skall behöva konfrontera sina egna kommunalråd ute i landet, fackliga intressen, kampanjer etc. om man t.ex. vill lägag ner utbildningsplattformar... Hellre styra genom att antingen "osthyvla" (vilket är förödande) och därmed lämna över till HKV att ta smällen när pengarna skall in, eller peka ut ett område (f.n. materielanslaget) och skälla på FM när/om man misslyckas. När det gäller att svara på frågan vad FM inte skall göra, vilka förmågor elelr plattformar som skall bort etc. vill man från politiskt håll få ett svar från myndigheten på vad som skall strykas (du kan man nämligen säga "vi gjorde ju som de sade" om beslutet om 10-20 år visade sig vara fel). Myndigheten svarar inte eftersom det beror på vad man politiskt vill ha FM till (och för att det är svårt att pressa ur systemet ett sådant svar). Och där står vi. Min hela poäng är alltså att den politiska viljestyrningen måste vara oerhört tydlig. Vad skall vara dimensionerande? Vad skall FM klara? Vad skall andra myndigheter göra? etc.
Skicka en kommentar