Förtroendekris

Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver idag att Försvarsmakten är i djup ekonomisk kris. Flera miljarder saknas. "Soldaterna i Nordic Battle Group kan avskedas, piloter får flygförbud, arméförband stoppas och Sveriges beredskap för fredsinsatser sänks". Orsaken är att driften av försvaret enligt SvD:s källor enbart i år kostar 1–1,5 miljarder kronor mer än budgeterat.

"Om inget görs i år blir det fortsatta underskott på cirka 1,2 miljarder kronor 2009, 1,5 miljarder kronor 2010 och 1,9 miljarder kronor 2011, enligt SvD:s källor. Kostnaderna ökar med sex miljarder kronor. Detta går tvärtemot regeringen Reinfeldts finansplan".

Försvarsmaktens produktionschef, Jan Salestrand, säger i ett uttalande att det är en rad faktorer som varit svårbedömda och som orsakat att kostnaderna underskattats. De främsta är:

• Ett nytt utbildningssystem, bland annat med en tredje termin där värnpliktiga anställs.
• Uppsättandet av förband med hög beredskap bland annat Nordic Battlegroup (NBG).
• Att bygga upp kapacitet för och genomföra omfattande och komplicerade insatser långt från Sverige. Ibland i extremt riskfyllda miljöer.
• De besparingar som pekades ut i försvarsförvaltningsutredningen inte har kunnat genomföras i den takt som planerats.

Det är en ekonomisk kris, men det är också en förtroendekris.

Så sent som i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2008 (BU 08) skriver myndigheten att man "inlämnar i BU 08 en verksamhetsmässigt och ekonomiskt balanserad plan".

Den perspektivplanering, som lämnade den sista rapporten av tre den 20 december, skall som ett av flera underlag ligga till grund för den proposition om försvaret som läggs till hösten 2008. Nu måste man ställa sig frågan hur den står sig, när det gäller de redovisade kostnaderna för föreslaget koncept. Apropå koncept så kan man konstatera att perspektivplanen trycker på ytterligare jämfört med idag att alla förband skall kunna göra allting, överallt.

Men det finns också anledning till politisk självrannsakan. Kopplingen mellan ekonomiska resurser och givna uppgifter saknas, eller är i varje fall väldigt skev.

Det kan exemplifieras med regeringens anmälningar till internationella styrkeregister, ca 15 förband. Förband med relativt snabba beredskapstider. Försvarsmakten lämnade så sent som i budgetunderlaget för 2008 förslag om ytterligare förband för anmälan till internationella styrkeregister. Dessa anmälningar har under många år varit både alltför omfattande, breda och alldeles för dåligt kostnadsberäknade. Vad är det för mening att ha förband i hög, och därmed dyr, beredskap, förband som aldrig varit efterfrågade?

Mitt tips: Titta på det internationella styrkeregistret. Vilka förband med hög beredskap har under lång tid varit anmälda utan att någon gång varit efterfrågade (sådana finns) och vad har denna beredskap kostat?

Ett annat exempel är den skrivelse om en strategi för svenska civila och militära internationella insatser, som är väldigt fördröjd men som snart bör landa på riksdagens bord. Det är en inte alltför äventyrlig gissning att denna skrivelse kommer att gå ut på att i princip alla Försvarsmaktens förband -från ubåtar till JAS- skall vara aktuella för internationell tjänst med hög beredskap.

Vi närmar oss i denna "rättvisediskussion" effekten att om vi inte skall har råd att låta alla förband ha hög internationell beredskap, så skall ingen ha det. Det är naturligtvis ohållbart.

DN skriver att Försvarsminister Sven Tolgfors kommentar att han inte informerats om precisa siffror på underskottet eller fått preciseringar av konsekvenser för verksamheten. Tolgfors är överraskad, säger han, av beskedet om hur djup krisen är. Det är lite märkligt eftersom det sedan länge har varit känt att 2008 blir ett tufft år för Försvarsmakten. Han vill ha en detaljredovisning och ska uppdra åt Ekonomistyrningsverket att granska hur försvaret sköter sina pengar (det finns också på SvD här.)

Det kanske är läge att plocka fram lite av det som redan har gjorts först? Jag vill t.ex. minnas att ESV redan under 2005 lämnade en intressant rapport om styrningen av försvaret till den Försvarsstyrningsutredning som då jobbade. I rapporten behandlades bland annat styrningen av avgiftsfinansierad uppdragsverksamhet inom försvaret, Försvarsmaktens interndebiteringssystem och beställningsbemyndiganden inom försvaret. Följ upp detta med Försvarsutskottets krav på bättre redovisning av ekonomin, bl.a. genom fler anslag - krav som har upprepats sedan Hedenhös tid.

Min förhoppning är att det blir en lika tydlig rannsakan på den politiska nivån som inom Försvarsmakten. Många av de faktorer som är avgörande för Försvarsmaktens ekonomi är renodlade politiska ansvarsområden: Tydliggörande av Försvarsmaktens operativa uppgifter och en balans mellan dessa och ekonomiska resurser, strategi för internationella insatser, transformering av de överdimenionerade stödmyndigheterna och dess processer (de besparingar som har slagits fast har inte hämtats hem), försvarsindustristrategi, Försvarsmaktens personalförsörjningssystem, pliktutredningen (ännu inte tillsatt) m.m.