Officersförbundet kommenterar nu Eriksson och Rådbergs artikel på DN-debatt. Deras svar är inte helt genomtänkt:"Lars Fresker ifrågasätter även huruvida miljöpartiet har tänkt på vilka behov som finns i de olika delarna av försvaret, exempelvis hur många officerare som behövs för att utbilda värnpliktiga eller att arbeta med beställning av materiel på Försvarets materielverk."
Miljöpartiet vill att officerare och Försvarsmakten skall syssla med kärnverksamhet och att så mycket kringverksamhet som möjligt skall läggas ut på andra aktörer. Dessutom missade Fresker att miljöpartiet vill ha en frivillig mönstring och ingen tillämpning av pliktagarna - enbart de som får en plats i insatsorganisationen skall utbildas och kontraktanställas.
"- De tycker ju att man helt ska skrota invasionsförsvaret. I deras uppfattning behöver man inte ett försvar av sitt eget land, säger Lars Fresker. Det är inte rimligt att tänka så eftersom behövs en grund att bygga på inför framtiden, menar han. - Det säkerhetspolitiska läget kan förändras fort. Även om det inte finns något hot idag så kan det skruvas upp till exempel i Ryssland. Det här förslaget är både naivt och kortsiktigt."
Jag vill att Officersförbundet berättar en sak för mig: Hur kan det komma sig att en insatsstyrka dimensionerad och organiserad för internationella behov innebär att den inte är användbar på hemmaplan och att man i det konceptet skrotar "försvar av sitt eget land"? Är en insatsstyrka med dess kringorganisation inte en "grund att bygga på inför framtiden"?
Sorry Fresker, men det resonemanget förstår jag helt enkelt inte.
6 kommentarer:
Det är mycket möjligt att du inte förstår Lars Freskers resonemang. Kan det vara för att du inte är militärt skolad eller har bristande förståelse för hur ett försvar organiseras och utbildas?
Om vi har 2 000 soldater i utlandet kan inte de göra något om Sverige plötsligt skulle utsättas för ett hot. "Ursäkta, vänta, vi ska bara flyga hem alla trupper och vår försvarsmateriel som står i någon saltöken i Asien".
Det vore mycket intressant att höra hur scenariot för ett så plötsligt uppdykande militärt hot skulle ser ut.
Hur mycket av sverige kan man försvara med 6000 man? Stockholms stad? Räcker det även till förorterna ?
@ Annika Nordgren Christensen
Det hotet behöver inte dyka upp så hastigt som du kanske tror för att det ändå ska vara mycket svårt att få hem eventuella truppstyrkor från utlandet.
Som ytterligare en replik på första inlägget kan jag också säga att ett "försvar" som endast är dimensionerat för att operera utomlands INTE är tillräckligt för att hävda Sveriges territoriella integritet, vilket är ett försvars huvuduppgift.
2 000 soldater kan inte avskräcka någon angripare.
Att skrota ubåtsvapnet och lägga ner våra vinterförband är ren idioti. Vad det kostar att bygga upp en verksamhet från grunden märket vi kanske tydligast vid 80-talets ubåtskränkningar, när enorma belopp lades ned på att förbättre ubåtsjakten. Trots det tog det nästan ett decennium innan uppbyggnaden var färdig.
Om man har en krigsmakt enbart inriktad på utlandsinsatser om kanske 10.000 man och ska bygga upp ett invasionsförsvar måste man börja med att utbilda officerare som kan utbilda alla soldater som behövs. Dessa måste sedan lära sig att leda soldater inte bara gruppvis, utan även på kompani, bataljon och i förekommande fall brigadnivå, vilket kräver flera år.
Du kan jämföra med en delikatessbutik (visserligen en mycket bra sådan) som helt plötsligt ska bli en matvarukedja kapabel att konkurrera med ICA och Coop. Personal på alla nivåer måste rekryteras, butiker byggas eller hyras, leverantörer hittas etc etc.
Försvarets största problem idag är att de inte får sköta sitt jobb själva, utan politiker som pillar runt. Ett par punkter:
* Personalförsörjning.
Officerarna har under närmare trettio års tid påtalat att den nuvarande modellen för allmän värnplikt inte kommer att fungera i ett "smalare men vassare" försvar.
* Utbildningsorganisation.
Det är dessvärre inte officerarna som bestämmer hur organisationen ska se ut, utan politikerna som oftast ser mer till regional arbetsmarknadspolitik än försvarsfrågan när beslut fattas om var regementena ska ligga.
Detta har mer än något annat lett till en makalös kapitalförstöring.
Första försvarsbeslutet säger att militärens föredragna regemente/flottilj ska läggas ned.
Försvarsmakten gör som alltid det bästa av situationen, gillar läget och bygger ut det tidigare näst bästa för 100 miljoner,
Adra försvarsbeslutet säger att denna nybyggda anläggning ska läggas ned, eftersom sistahandsvalet (från Försvarets synvinkel) behöver arbetstillfällena...
* Budgetfrid.
Varenda svarta hål i budgeten sedan slutet på 80-talet beror på att politikerna plockar ut ännu inte insparade pengar ur budgeten, d.v.s. ÖB får order om att om fyra år ha minskat kostymen med ett antal miljarder, men får redan det andra året veta att anslaget minskat med hela besparingsbeloppet. Följden blir naturligtvis panikåtgärder som stör verksamheten flera år framöver när förlorad övningstid ska tas igen, brutna kontrakt leder till skadestånd etc.
* Klara besked.
Trots att ÖB gång på gång har begärt att få tydligtgjort vilka uppgifter försvarsmakten ska prioritera (terrioriellt försvar? internationella insatser? gränsbevakning? snabbinsatser mot terroistverksamhet?) har fortfarande inga sådana direktiv getts, vilket tvingar försvaret (såsom statlig myndighet) att försöka göra allt.
* Totalbudgetkontroll
Som det är idag har FM inte rätt att själva besluta om hur stor del av anslagen som ska användas till inköp, utbildning etc, utan den rätten ligger hos försvarsdepartementet.
Att sedan försvaret kan beordras att överlämna nyckelutrustning (t.ex. blev Sveriges modernaste fältsjukhus, inköpta till mångmiljonbelopp kvarlämnade i Somalia) som måste ersättas gör knappast saken bättre.
Kort sagt:
Politikerna ska tala om vad, var och när samt till vilken kostnad militären ska utföra ett uppdrag (vare sig det rör sig om att skydda kärnkraftverk i Sverige eller skicka en FN-bataljon till Libanon) och sedan låta Försvarsmakten sköta verksamheten.
Tyvärr verkar många tro att ett försvar är något man snyter sig ur näsan. Vidare, allt för många tror att "ett par tusen man" räcker för att skapa ett rikstäckande försvar. Att man sedan tror att Sverige i rollen som den gode brodern och världens samvete är "no-go" för andra nationers krigsplaner är en skrämmande naiv tanke.
För att dimensionera försvaret av en nation måste man räkna på ett antal strategiska, operativa och taktiska scenarion för det civila och militära försvaret (soldater är inte 100% av ekvationen) - i detta ingår mycket mer än att enbart beräkna antal soldater och stridsvagnar. Vidare, man måste räkna på vilket typ av skydd man söker dimensionera försvaret för: ska man ha ett avskräckande nationellt fördröjningsförsvar utan förmåga att ta annan nations mark i försvarssyfte eller ska man ha förmåga att bedriva betydande offensiva operationer för att "ta striden till fiendens marker"? (enkelt beskrivet)
Sveriges försvar har under efterkrigstiden (2:a VK) varit dimensionerat för att utgöra en avskräckande faktor (ett s.k. fördröjningsförsvar - det ska kosta fienden mer än det smakar att anfalla). För detta ändamål kunde vi mobilisera ca 1 miljon man för försvaret med ytterst begränsad kvalitet i materielen: endast flottan och flygvapnet hade vad som kan benämnas som kvalificerad materiel, men vilken ändå i stort enbart dög för försvar av egen mark med beräkningar som visade på mycket omfattande egna förluster om fienden inte lät sig avskräckas.
Att vi fick en då hemlig (numera offentliggjord) garanti av USA att de skulle ingripa aktivt om "någon" invaderade Sverige hade säkert en viss betydelse för att avskräcka. USA hade under denna period strategiska styrkor i vårt närområde. Det kan ha haft viss betydelse...
För försvar av Sverige idag måste man räkna på låga förluster och därmed mycket högteknologiska system (något annat är inte acceptabelt ur politisk synvinkel). Sådana system kräver omfattande utbildning, kunskap och erfarenhet i alla led från menig soldat till fyrstjärnig general. I många fall räcker det således inte med värnplikt då erfarenheten inte hinner infinna sig på taktisk nivå efter 3*6 månader av övning och marscherande i skogen. En yrkesanställd soldat kostar många gånger mer än en värnpliktig och högteknologisk materiel är mycket kostsam att anskaffa och vidmakthålla. Numerärt kanske vi skulle klara oss med 250 000 man i aktiv tjänst och en reserv om ytterligare 500 000. Kanske. Huvudförmågorna skulle av nöd tvingas vara betydligt mer omfattande idag: vi skulle behöva avancerad taktisk transportkapacitet (flyg, vatten och mark - saknas idag), attackhelikoptrar (saknas), stridsvagnar (finns, antalet förmodligen för litet), attackubåtar (finns, men sannolikt för få), oceangående attackfartyg (idag har vi enbart kustnära korvetter och patrullbåtar), tungt attackflyg (saknas), helikoptrar för specialoperationer (saknas) o.s.v.
Ett sådant försvar kostar mer än 40 miljarder och är inte försvarbart idag (ur en populistik politisk synvinkel - vilket alla våra partier har). Svaret blir således - hur skapa sken av att vi kan hävda vår territoriella integritet på egen hand? Ja... den utmaningen är svår att vinna. Särskilt när politiker inte skolas i försvars- och säkerhetspolitik och därmed inte har den kunskap och de mentala verktyg som krävs för att föra resonemang om väpnad strid.
Skicka en kommentar