lördag 21 februari 2009

Förlåt, jag hade fel.

Jag har gjort ett stort misstag. Eller misstag räcker inte, det låter som något som nästan sker av en slump. Jag har gjort fel.

I detta blogginlägg vill jag bemöta alla de arga och föraktfulla anonyma som jag inte vet hur jag annars ska kommunicera med, alla glada som mailar och tycker att det var bra att jag daskade till en borgerlig minister och alla som kanske undrar utan att höra av sig.

Jag skriver inte för att försvara mig. Det finns inget att försvara. Men låt mig ta det från början.

I förra veckan läste jag en
artikel i Expressen om att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) bl.a. skrev Löv u!! Du är så söööt, på flickvännens Facebookwall. Jag tillfrågades av PM Nilsson på Newsmill om jag ville skriva ett inlägg på temat ”Kan en minister skriva vad som helst?” Jag tänkte inte efter tillräckligt mycket. Jag skrev.

Därmed ger jag alla som har frågat vad jag tänkte på? rätt. Den senaste veckan har jag funderat över varför jag gjorde det. Jag har kommit fram till att det beror på en blandning av personliga preferenser, föreställningar om hur en minister bör uppträda, att jag tyckte det är ett nytt fenomen med detta privata tilltal hos en minister (och jag tänkte bland annat på Ingvar Carlsson och Carl Bildt). Det som svider mest är jag förmodligen blev lite smickrad av att bli tillfrågad också. Det vill jag nästan inte erkänna, men så är det.

Det blev en dålig artikel som jag naturligtvis får ta det fulla ansvaret för. Den är dålig eftersom det framstår som att jag själv har snokat, lägger mig i ministerns kärleksliv och gör mig till tolk för vad man som minister kan skriva i den relativa offentlighet som en Facebookwall innebär.

Den lilla del i allt det som jag någonstans tycker är intressant kom helt i skymundan beroende på mitt sätt att formulera inlägget, nämligen vad leder den nya ”privata öppenheten” genom sociala media till i förlängningen? Blir det svårare för politiska makthavare, t.ex. ministrar och folkvalda, att dra gränser till den privata sfären, gentemot t.ex. medier när man samtidigt är så öppen med sitt allra mest privata?

På morgonen efter att artikeln låg på Newsmill fick jag ett antal mail som gick ut på att det var jättebra att jag gav mig på en borgerlig minister. Jag läste mitt inlägg med de ögonen och blev förskräckt. Jag ångrade mig. Jag bad Littorin om ursäkt. Ungefär samtidigt fylldes kommentatorfältet efter debattinlägget med lindrigt sagt upprörda kommentarer. Många ger jag som sagt rätt, andra ger mest bara uttryck för hat och förakt. Jag vet inte hur man ska kunna bemöta alla dessa anonyma röster?

P1:s Studio Ett ringde. De frågade om jag ville diskutera "mitt angrepp på Littorin" i radion? Jag bestämde mig till slut för
att medverka. Jag ville uttrycka min ursäkt och förklara (inte försvara) mig.

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Det som är svårast att hantera är den uppfattning många uttrycker om att detta sänker min trovärdighet i de frågor som jag brinner för och har arbetat med i rikspolitiken sedan 1994: Försvars- och säkerhetspolitik. Jag kan bara hoppas att de har fel. För mig återstår att bevisa motsatsen, muddle through.

En slutsats jag drar för egen del är; skomakare bliv vid din läst.

En annan slutsats, med tanke på de reaktioner jag har fått, är att allmänheten inte alls verkar koppla trovärdighet och anseende hos makthavare av olika slag till hur man uttrycker och formulerar t.ex. kärlekshälsningar på nätet. Och det är ju väldigt bra!

Jag är glad att jag hade fel. Under den gångna veckan har jag verkligen funderat över och omprövat en del av mina egna bevekelsegrunder och föreställningar. Jag har synat mina egna kort. Det är nyttigt och utvecklande och just den delen av den här historien skulle jag inte vilja ha ogjord.

Världen behöver mer kärlek, inte mindre. Så förlåt.

12 kommentarer:

Anders Eriksson sa...

Det är möjligt att det var ett misstag av dig att skriva artikeln, det känner jag att det inte riktigt är min sak att avgöra. Jag tyckte att det var en helt okej artikel, och att du pekade på en del frågeställningar som faktiskt är relevanta; inte minst frågan kring hur vi alla väljer att framställa oss själva på den offentlighet Internet är.

Nåväl. Jag kommenterar nu främst för att säga att jag inte tycker du ska lägga för stor vikt vid haters på nätet och i kommentarsfält. De som nu hävdar att ditt förtroende i försvars- och säkerhetspolitiska frågor, tyckte förmodligen att du inte hade det från början. Herregud, du är ju båda miljöpartist och kvinna. De kan ju inget om försvaret, eller hur?

Jag har läst din blogg länge och jag, genom mitt jobb, följer den försvars- och säkerhetspolitiska debatten nära. Du är en av de röster i debatten jag har störst förtroende för, även om jag inte alltid håller med i de politiska slutsatser du drar. Det förtroendet påverkas inte av varken vad haters skriver i kommentarsfält, eller vad du skriver om Sven-Otto Littorins Internet-persona.

Så, fortsätt göra din grej. Och, för att använda ett uttyck Obama snodde från Jay-Z, "get that dirt off your shoulders".

Staffan Danielsson sa...

Strongt inlägg, Annika.

Det här med öppenhet och integritet och mer eller mindre offentliga internetrum är inte enkelt och behöver ventileras.

Och vem landar inte någon gång i en bedömning som kanske var väl snabb.

Raskt åter till försvaret så! jag är allvarligt betänksam över att Bo Pellnäs använder ordet (nästan) "landsförräderi" om en lokaliseringsfråga knuten till Uppsala. Men det kanske Du kommenterar i något kommande inlägg!

Anonym sa...

Annika !

Respekt för den pudel Du nu gör, men att ministrar kritiseras och kommenteras för allt de säger och gör, det hör vardagen till. Låt inte några onyanserade anonyma påhopp bromsa Dig. Din blogg läses och uppskattas storligen av de som är insatta på ett eller annat sätt i ämnesområde. Den uppfattas rätteligen som en av de mer initierade så - KEEP UP THE GOOD WORK !

MVH

Aktiv "högre" officer

Birgitta sa...

Det var väl bra att du börja reflektera omkring din artikel. Det var ju verkligen anmärkningsvärt att ta sig tid till en sådan artikel. Måste finnas annat viktigare att ägna sig åt.
Jag håller med om att världen behöver mer kärlek.

Anonym sa...

Alla gör misstag då och då, men det är inte alla som vill erkänna dem (ens för sig själva), stå för dem och försöka lära sig något av dem.

Prestige och bunkermenalitet har vi i överflöd. Ödmjukhet och eftertänksamhet är en bristvara.

Wiseman sa...

Jag höll med dig i ditt resonemang i din artikel. Vad jag tycker är tråkigt är att du inte fått tillstymmelsen till så stor feedback på dina blogginlägg om försvarspoltiken, trots att du verkligen förtjänar det. Men, som vi militärer brukar resonera, ingen feedback är positiv feedback.

Anonym sa...

Respekt!

Om fler politiker och offentliga beslutsfattare hade din ödmjukhet och den styrka du demonstrerar med ditt inlägg, så skulle det fattas betydligt bättre beslut än vad som är normen idag.

Du, liksom Littorin, betalar ett högt pris för ert offentliga engagemang, och alla vi anonyma sofftyckare som inte har varken drivkraften eller modet att sticka ut hakan och göra något konkret för att förbättra, borde visa samma ödmjukhet inför er insats.

Det skulle förstås vara lättare om ni inte gav er själva så iögonfallande goda förmåner dock. Det finns säkert många som tycker att ni har tillräckligt bra betalt för att kunna både agera professionellt och ta skit när ni misslyckas. Själv inser jag att vi alla bara är människor och om jag är avundsjuk på våra folkvaldas förmåner, så finns det inget som hindrar mig från att försöka bli vald...möjligen mina kompromisslösa principer som säkert inte skulle gå ihop med partilinjen i de flesta fall...och då kommer man väl säkert inte långt i politikerkarriären...?

Du demonstrerar dock med ditt inlägg en ovanligt hög integritet som politiker och människa och för det borde förtroendet för ditt arbete snarare öka än något annat.

Fortsätt med ditt professionella arbete och bär huvudet högt!

Eric Goesta Rosén sa...

All heder åt dig som vågar erkänna att det blev fel och helt enkelt backar. Det kräver en del. Respekt för det!

Allt gott!

Anonym sa...

Oj, oj, oj... här var det stryka-med-håren-kommentarer för hela slanten.

Jag skriver inte mer än så eftersom det ändå inte kommer att publiceras här utan det blir en kommentar på Newsmill i stället. Du HAR fattat att du är en offentlig person? Nu mer än någonsin? Och att det med det följer att man måste bemöta kritik? Den här bloggen handlar inte om vad du bakat för kaka till fredagsmyset eller hur många timmar du krattat löv i trädgården den här veckan, utan den utgår ifrån det du gör i politiken. Då får du nog också ta dig an de reaktioner som kommer när du klantar till det.

Bisonfredrik sa...

Starkt gjort att backa och förklara hur du menade tycker jag. Det behövs fler inlägg och artiklar av den typen i svensk media (och bloggvärld).

Patrik sa...

Riktigt starkt av dig. Hoppas alla kritiker läser detta nu.

Jag håller med Bisonfredrik till fullo.

Gilda sa...

http://www.youtube.com/watch?v=B4O2QGJfOP0

Du är bättre än den där Newsmill-artikeln och det bevisar du genom sättet du hanterat det här på. Sluta inte att skriva och tack för föredömet!