Försvarsminister Sten Tolgfors hade en hektisk dag i Visby i onsdags, då han dels höll ett längre anförande om försvaret i framtiden och dels öppnade två seminarier ("Militära insatser/civilt bistånd - en möjlig ekvation?" samt "Sveriges roll i internationella insatser").I sitt inledningsanförande till seminariet om civil-militär samverkan sade Tolgfors bland annat:
"Det finns en tydlig koppling mellan säkerhet, social och ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter. (...) Få saker är potentiellt skadligare för stabiliteten än unga, arga arbetslösa män. (...) Sverige ska ta ett större men mer samordnat ansvar. Insatserna har blivit allt mer komplexa och ställer nya krav på en bredd av civila och militära förmågor. Dagens krig utkämpas sällan mellan stater, utan istället mellan en eller flera stater och en kombination av sviktande stater och icke-statliga aktörer. Det gör att det många gånger är lättare att vinna kriget än att vinna freden. (...) Det måste till stånd en bättre gemensam planering för mer effektiv samverkan mellan civila och militära insatser. (...) Det är likaså viktigt med fler kvinnor i internationella insatser. Förutom all den kompetens kvinnor bidrar med så kan de t ex ge oss tillgång till den halva av civilbefolkningen som vi annars inte kan nå. I den nationella strategin är denna comprehensive aproach, eller sammanhållna politiken tydlig. Ännu återstår att förverkliga det fullt ut. När så sker måste det ske med respekt för de enskilda civila och militära verksamheternas respektive särart och behov. (...) Förmodligen kommer utökad samverkan i praktiken att peka på nya inte minst praktiska utmaningar, och olika aktörer ser på samverkan på olika sätt. Men utan bättre samverkan ingen varaktig säkerhet. Den politiska ambitionen är tydlig. Så låt oss lösa gränsdragningsfrågorna tillsammans."
OK ministern, det är bra. Men varför har det inte hänt någonting ännu, när det gäller att praktiskt och konkret samverka civilt och militärt i hela kedjan från planering till utvärdering i internationella insatser? Den strategi för svenska internationella insatser som sent omsider regeringen lade på riksdagens bord har ju legat till sig ett tag nu. Försvarsberedningen kom dessutom den 13 juni med ett batteri konkreta förslag (må så vara att inte dessa har hunnit tas omhand). Men när den nyligen tillträdda alliansregeringen genom den dåvarande försvarsministern (Odenberg) i Sälen deklarerade att civil-militär samverkan var en av regeringens viktigaste prioriteringar, så har man ju haft lite tid på sig att åstadkomma något, kan man tycka. Och om det skall komma en skrivelse om insatsen i Afghanistan till hösten, så vore det ju katastrof om man inte från regeringens sida kunde leverera några konkreta beslut för att institutionalisera samverkan här hemma.
Nu övergår jag till seminariet "Sveriges roll i internationella insatser". I detta inledningsanförande sade ministern bland annat följande:
"Efterfrågan på internationella fredsinsatser ökar. FN har gått från 50 000 till bortåt 140 000 man i insatser på några få år, samtidigt som Europa prioriterat andra organisationer. Den genomsnittliga fredsbevararen i världen är en ung muslimsk man. Det är viktigt att Europa bidrar till FN framöver, politiskt men också eftersom en FN-insats annars kan kräva betydligt större numerär på grund av skillnader i utbildnings- och utrustningsnivå. (...) Sverige ska ha kapacitet till både snabbinsatser genom att vara ledande nation för en av EU:s stridsgrupper och mer långsiktiga insatser som den i Afghanistan. (...) Från i höst kommer Sverige att ha tre toppmoderna Medevac C 10-or tillgängliga. Vi vill sända ett par av dem till Afghanistan, till stöd för våra män och kvinnor, men också för deras utländska kollegor. (...) Möjligheten till nordiskt samarbete ska alltid prövas vid nya insatser. Efterhand kan också gemensamma förband för internationella insatser för ökad kvalitet, ekonomi och uthållighet komma att utvecklas."
Bra att Tolgfors framhöll FN:s fredsinsatser. Frågan är vilka slutsatser ministern drar av det faktum att Sverige bidrar med långt färre personer till FN-ledda insatser än t.ex. Benin. Ministern uppehöll sig också vid frågan om helikoptrar. Det är alltid aktuellt. Inte minst nu, när Försvarsmakten står fast vid planen att avveckla HKP4-systemet och kraftsamla sina resurser för att införa de nya helikoptrarna HKP14 och HKP15. Detta trots de förseningar som uppstått. HKP14 bedöms ha en initial nationell förmåga under 2011. Försvarsmakten har konsekvensbeskrivit beslutet till regeringen (går att läsa här).
I Tolgfors tal vid seminariet "Försvarspolitik - hur ska morgondagens militära försvar se ut?" uppehöll han sig bland annat vid NATO och föreställningen om att Sverige är ett neutralt land:
"Trösklarna för medlemskap har minskat, liksom fördelarna. Nato är ingen snabbfix för svensk försvarspolitik. Alliansöverenskommelsen om att medlemskap inte står på agendan denna period gäller. Min reflektion nu är att Sverige lämnade den gamla neutralitetspolitiken - som gick långt utöver militär alliansfrihet - redan i början av 1990-talet. Men på grund av den frånvaro av debatt som präglat svensk säkerhets- och försvarspolitik så finns fortfarande en vanlig föreställning att den ännu gäller. När jag träffar gymnasieelever, händer de att de frågar om framtiden för Sveriges neutralitetspolitik. Den avskaffades när de var två-tre år. De har gått nästan tolv år i skolan och tror fortfarande att vi är ett neutralt land. Det är ett kraftigt underbetyg åt 15 års säkerhetspolitisk debatt."
(Och här är gymnasieeleverna som bekant i gott sällskap med Vänsterpartiet).
Vidare säger ministern (i bjärt kontrast till den debatt som har svallat den senaste tiden och förmodligen med adress främst till sina bröder och systarar i alliansen):
"Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige."
Även i detta anförande tar ministern upp FN-insatser (heja Tolgfors!):
"Ett särskilt problem är att Europa inte längre deltar under FN-flagg, samtidigt som FN är ansträngt och har gått från 50 000 till 140 000 man under blå flagg. Att ansvara för en av EU:s stridsgrupper är ett omfattande åtagande. Samtidigt drar vi nytta av den tillgänglighet som andra länder ger när de svarar för EU:s snabbinsatsberedskap. Under förberedelse- och beredskapsperioden av NBG 08 har utrymmet för deltagande i andra internationella insatser påverkats. Målsättningen bör vara att vårt deltagande i EU:s stridsgruppssamarbete inte ska reducera vårt kontinuerliga bidrag till mer långvariga insatser."
Precis det sistnämnda tog jag upp i en avvikande mening till en av beredningens rapporter för många år sedan.
För alla som undrar vad den kommande inriktningspropositionen har att bjuda på när det gäller grundorganisationsförändringar, så får man gissa utifrån följande besked:
"Kortsiktigt är färdplanen för de närmaste åren klar, men ännu ej avdömd. Min bedömning är att vi kommer klara balanseringen av förbandsanslaget utan dramatiska förändringar av för förmåga eller grundorganisation. Förslag till beslut kommer i höstens budgetproposition. Förmågepåverkande förslag och förslag gällande grundorganisationen kommer i samband med inriktningsproppen."
Tolgfors tog också upp Försvarsberedningens existens i sitt tal:
"Jag ser den senaste tiden som en framgång för försvarsberedningen som form. När jag gav beredningen dess uppdrag underströk jag att jag ville pröva möjligheten till en bred överenskommelse - i annat fall har alliansen majoritet ändå, men det hade ett värde. Rapporten kommer att utgöra en grund för höstens proposition om försvarets inriktning och dimensionering. Jag är av uppfattningen att försvarsberedningen legitimerar sig själv. Dels med möjligheten till breda lösningar, dels med möjligheten till ett långsiktigt förnyelseperspektiv."
Det är ju lite minerad mark, att kommentera något som man själv är en del av, men jag kan ändå inte låta bli att skicka med den vikt det har (framför allt för saken, men också för regeringen och till och med för oppositionen) om beredningen finns kvar under hösten och vinterns arbete med proposition och riksdagsbeslut.
När vi nu har en så unikt bred samsyn om behov, inriktning och stödmyndigheter etc. vore det bedrövligt om det inte kan hålla hela vägen ut, genom ett riksdagsbeslut. Men det förutsätter att vägen från beredningens förslag, från rapport genom proposition och till riksdagsbeslut, fortlöpande förankras i ett fora där förtroende och vilja finns. Med de oceaner av tid som kommer att flyta mellan proposition och riksdagsbehandling, inklusive Sälenkonferens i januari, finns en uppsjö möjligheter att göra försvarspolitiken till en bråddjup konfliktlinje mellan oppsoition och regering inför valet 2010. Och det kan ju vara kul för dagen, men knappast konstruktivt för framtiden.
Ovanpå dessa seminarieinsatser kommenterade försvarsministern också socialdemokraternas och miljöpartiets uppgörelse om FRA-lagen, på följande sätt:
"- Jag förväntar mig betydligt mycket mer ansvar för landets säkerhet av ett parti som aspirerar på att vara regeringsbärande. Det som Mona Sahlin i dag i pressmeddelandet med Maria Wetterstrand presenterat är en uppgörelse av tomhet. Socialdemokraterna är överens endast med miljöpartiet - alltså inte med vänsterpartiet - och endast om att riva upp lagen.
- De presenterar ingen uppfattning om säkerhetspolitiken i sak. Överenskommelsen har inget konkret innehåll och man berättar inte vad som ska komma istället för den lag som riksdagen fattat beslut om, eller ens om det ska finnas en lag som reglerar signalspaning och stärker integriteten. Det enda man säger är att man ska utreda behovet.
- Utspelet är svårt att ta på allvar. Att riva upp lagregleringen skulle innebära att man återgår till en oreglerad tillvaro. Man skulle försämra skyddet för rikets säkerhet och svenskar i internationella insatser och skapa år av osäkerhet utan förstärkt skydd för den enskilda integriteten."
Det lustiga i detta uttalande är att Tolgfors verkar uppröra sig å Lars Ohlys vägnar, för att han inte var med.
Foto: Alexande Karlsson/Combat Camera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar