Karla López, miljöpartistisk riksdagsledamot och ersättare i försvarsutskottet, skriver i ett pressmeddelande (se GP och SvD) att hon lämnar riksdagen på grund av att "miljöpartiet inte tillåter mig att driva en pacifistisk politik i riksdagen".Hon säger också att hon har utsatts för trakasserier samt att det har florerat förtalskampanjer mot henne i partet. Vidare säger hon att hon inte har fått stöd någonstans i partiet för den pacifistiska politik hon vill driva och att det inte finns plats "för människor som är självständiga och tydliga i miljöpartiets riksdagsgrupp".
Artiklarna redovisar inte vad det är hon inte anser sig ha fått stöd för mer exakt. För en tolkning av vilken politik hon har drivit kanske riksdagens sammanställning över vad hon har sagt och gjort, ge en bakgrund.
Jag sitter inte i miljöpartiets riksdagsgrupp och har därmed långtifrån den kompletta bilden av detta, jag har dessutom enbart träffat Karla vid några få tillfällen, samt talat med henne ett par gånger i telefon när hon har haft frågor. Senaste gällde det att hon ville ha information om säkerhetsrådets resolution 1325 och jag uppmanade henne att skriva en bra motion om kvinnors roll i konfliktlösning till den skrivelse om strategi för militära och civila internationella insatser som snart läggs på riksdagens bord. Kan jag ha gett uttryck för bristande stöd och sagt saker som uppfattades som trakasserier? Jag rannsakar mig själv, men jag tror inte det (det betyder inte att Karla har fel, det ligger ju i sakens natur att man kan vara blind för det egna beteendet).
Som en av partiets försvarspolitiker känner jag att jag måste ge mig in lite i frågan. Jag kom ju själv in i Riksdagen som ung kvinna och gav mig, precis som Karla, in i försvarspolitiken. Det var inte sällan som jag befann mig i en minoritet i riksdagsgruppen. Om man vill ändra en partilinje och påverka politiken, handlar det som jag ser det om hängivet arbete (arbete och åter arbete!) samt att man måste själv tillämpa och tolka andras synpunkter utifrån att de allra flesta kan skilja på sak och person.
Miljöpartiets gruppledare, Mikaela Valtersson, avvisar kritiken och säger att det inte alls stämmer: "I stället handlar det om personliga problem. Hon har hela tiden haft svårt att anpassa sig till riksdagens arbete och har inte klarat av sitt riksdagsuppdrag".
Det är olyckligt om väldigt allvarliga anklagelser om trakasserier och förtalskampanjer förblir allmänt hållna och därmed svåra att bemöta. Ut i ljuset med dem! Förtalskampanjer och trakasserier som är så svåra att de tvingar en riksdagsledamot att lämna sitt uppdrag, bör naturligtvis bli föremål för omfattande undersökningar. Det finns lagparagrafer för sådant. Det ger också riksdagsgruppens ledamöter, Karlas forna medarbetare, möjlighet att ge sin syn på anklagelserna.
2 kommentarer:
Ligger inte grundproblemet här i att avståndet mellan miljöpartiets aktiva medlemmar och partiets väljare är väldigt stort. Partiledning och riksdagsgruppen måste för att bibehålla 4% av rösterna föra en praktiskt inriktad politik i närheten av vad väljarna tycker.
Är det inte i detta spänningsfält och i kraven på kompromisser som dessa konflikter har uppstått?
Samma sak händer säkert i alla partier, men på de flesta håll viner partipiskan betydligt hårdre och oftare än i (mp) och det finns därför inga förväntningar att få en mild behandling om man avviker från partiledningens linje?
Det var intressant att läsa riksdagens lista över vad Lopez har uträttat sedan valet. Tror hon att man inte får jobba med frågorna om man inte är ordinarie ledamot i ett utskott eller vad är det fråga om. Jag är inte miljöpartist, men jag har svårt att tänka mig att någon har stoppat henne från att ställa tex. frågor till ministrar.
Skicka en kommentar