Finansminister Anders Borg har förmodligen orsakat både skrämselhicka och många förvånade utrop (inom och utom borgerligheten) med sitt försvarsbesparingsutspel i Almedalen. Det verkar visserligen råda förrvirring om huruvida det rör sig om fyra miljarder lägre ram per år, eller fyra miljarder sparade kronor fram till 2010. Men ambitionen är utstakad, förankrad med de borgerliga partiledarna och budskapet ute i luften.Många var de som trodde att försvarsanslaget och materielsatsningarna var "säkrade" med en moderatledd regering. Starka krafter inom Försvarsmakten vädrade t.ex. potential att flytta fokus tillbaka till nationell försvarsförmåga, ja till och med en ökad nationell ambition nu när det skulle vara slut med nyckfulla besparingar. Många försvarspolitiker inom borgerligheten tvår nu sina händer och undrar om någon gräver fram de förbittrade tal som de har hållit över miljöpartiet, vänstern och regeringens samarbete på förvarsområdet och de bespringar som genomfördes under de åren.
Det är klart att det går att spara inom materielbudgeten. Det är fortfarande delar av materielplanen som inte tål en operativ granskning (dvs. om det är operativt nödvändigt med hänsyn till ambitionsnivå och internationella insatser). Borgs finansdepartement har förmodligen inte gått på djupet med detta, de vill bara ha in pengarna, men försvardepartementets statssekreterares materielarbetsgrupp är säkerligen förhållandena på spåret.
Men, för att få trovärdighet, för att få alla att dra åt samma håll och en hållfasthet i besluten måste man måste koppla ihop omvärldsanalys, ambitionsnivå, operativa krav och materiel samt system för utbilding och personalförsörjning. Det går lika dåligt att börja med att säga att vi måste öka ambitionen utan att på ett trovärdigt sätt kunna visa varför, som det går att börja med besparingen utan att visa vad man har för idé med det. Då är det om detta, själva proceduren, och inte det som är viktigt på riktigt som diskussionerna handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar