Regeringsformen - någon?

Regeringsformen, 9 kap. Finansmakten:

"10 § Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse. Lag (1988:1444)."

SvD:s Mikael Holmström skriver idag om den Gripen-offert som lämnas till Norge på måndag. Som jag har skrivit om tidigare på denna blogg, måste Sverige samtidigt försäkra Norge om att vi kommer att flyga samma Gripen-version. Frågan är fortfarande hur detta åtagande ser ut, vad det innebär (i kostnader och över tid) och hur det formuleras.

Jag är förbluffad över att regeringen inte lyfte frågan till riksdagen i vårbudgeten. Se formuleringen i regeringsformen ovan! Jag är också förbluffad över att majoritetsföreträdarna i riksdagens försvarsutskott tiger still (alldeles oavsett vad de tycker om en ny JAS-satsning kort tid efter riksdagens beslut om att uppgradera Gripensystemet till 100 st C/D-version).

Men mest av allt undrar jag hur detta skall ses i ljuset av det arbete som Försvarsmaktens just nu genomför till den 15 maj och hur vi som sitter i Försvarsberedningen skall se på vårt arbete med den rapport vi skall leverera i juni?

Arbetar nu Försvarsmakten in ett svenskt nytt Gripen-åtagande i det underlag man lämnar i maj? Min gissning är att Försvarsmakten inte direkt jublar... Man har fullt upp med att förklara för medarbetare ute på förbanden att man inte har pengar till verksamheten och diskuterar omfattande nedläggningar i grundorganisationen. Samtidigt finns det tydligen pengar för en ny stor Gripensatsning, som inte Försvarsmakten har bett om men som man helt enkelt får i uppdrag att betala.

Den ekonomiska grundplattan för beredningens förslag, hur ser den ut egentligen? Vad skulle hända om beredningen, rent teoretiskt, skulle komma fram till helt andra överväganden när det gäller flygstridskrafternas framtid?

Regeringspartierna har mycket att förklara. Men någon omfattande debatt är inte att räkna med. Socialdemokraterna och moderaterna är ju överens om att satsningen är bra för Sverige och det innebär oftast att sådant tjafs som regeringsform och annat inte är värt att diskutera...

Läs gärna den interpellationsdebatt som Peter Rådberg (mp) hade med försvarsminister Tolgfors i februari. Försvarsministern säger bland annat:

"Det var länge sedan jag hörde ett så spekulativt inlägg i denna kammare. Interpellanten har inget som helst stöd för de påståenden han gör. Han hänvisar än till industriföreträdare, än till andra länder men väldigt lite till vad den här regeringen har sagt eller gjort. (...) Det finns inga formella krav från Norges sida på Sverige och en E/F-version i det request for binding information som studeras." (Anm. Nej, men klart uttalade krav i olika sammanhang från norska företrädare, och det visste Tolgfors vid tillfället för interpellationen.)

"Men dimensioneringen ska, precis tvärtemot vad interpellanten här och vid andra tillfällen har påstått, utgå från Sveriges egna behov. Som det ser ut skiljer det tre fyra år på de båda ländernas planer för framtiden. Det är för tidigt att bestämma för Sverige om 2017".

"Vi har sagt att det inte finns några hemliga beslut tagna om att Sverige har förändrat sin plan för teknikutveckling och anskaffning. Jag avvisar inte att så kan bli fallet, men dimensioneringen av antalet flygplan för Sverige baseras på Sveriges behov".

Foto: JONAS EKSTRÖMER/SCANPIX
Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm Erichssen i sällskap med försvarsminister Sten Tolgfors och Saabs vd Åke Svensson.

Radio Skaraborg

Bor man i Skaraborg och är försvarspolitiker är det naturligt att radion ställer frågor om hur man ser på framtiden för den militära verksamheten i Karlsborg. Jag intervjuades i P4 Skaraborg igår.

Dagens debattskörd

Johan Kihl, Generallöjtnant och f.d. chef för strategiledningen och Högkvarteret, skriver på SvD:s Brännpunkt idag. Det är ett bra debattinlägg som på få rader säger det mesta.

"Att skapa balans mellan uppgifter och resurser genom att halvera grundorganisationen är dömt att misslyckas. Vi har försökt många gånger förr, men de ekonomiska vinsterna är oklara. Sanningen är att ingen har gjort någon riktig analys av vad man egentligen tjänar på återkommande flyttningar av verksamhet och nedläggningar av förband. Hittills har inräknade besparingar varit alldeles för optimistiska och därmed också orsak till den fortsatta bristen på resurser för förbandsproduktionen."

En annan debattartikel, på DN-debatt, är värd att uppmärksamma av helt andra orsaker. "Vänstern tillför inget till samarbetet s-mp" skriver Magnus Johansson, styrelsemedlem i miljöpartiet, samt Maria Ferm och Jakop Dalunde, språkrör för Grön Ungdom:

"Miljöpartiets och socialdemokraternas samarbete skadas av vänsterpartiets medverkan. Vänsterns medverkan i samråd mellan miljöpartiet och socialdemokraterna riskerar att enbart försvåra arbetet med en gemensam politisk plattform. Exempelvis har vänstern under många år motarbetat en mer omfattande skatteväxling. Den sedelpress som vänsterns politik förutsätter kan direkt äventyra samhällsekonomin."

Juholt sträcker ut handen

Håkan Juholt (s) sträcker i en elegant och vass krönika i Sydöstran ut handen mot regeringen för en uppgörelse om försvarspolitiken och tycker att centern borde ta över Försvarsdepartementet:

"Sveriges militära försvar är som ett Mumintroll; enormt huvud, gigantisk mage och små, små fötter som ska bära verksamheten. Regeringen sätter kniven i fötterna. Vi socialdemokrater sträcker ut handen för att få till en hållbar försvarsuppgörelse. Statsministern tittar nonchalant åt annat håll. Det imponerar sannerligen inte. Högmod går före fall."

På förekommen anledning

Erfarenhetsmässigt vet jag att det är lätt att bli misstolkad, så låt mig börja detta blogginlägg på följande sätt:

• Försvarsmakten har gjort många misstag, räknar inte sällan fel och har under årens lopp uppvisat åtskilliga problem med att ta i de jobbiga strukturfrågorna.
• Det behövs förändringar i grundorganisationen.
• Försvarsutgifterna måste sänkas.

Erfarenhetsmässigt är det också viktigt att slå fast följande:

Flytt eller nedläggningar av regementen innebär inte att man sparar pengar på kort sikt (det är alltså ett dåligt sätt att försöka spara pengar om tanken är att man skall få fram kronor inom något eller några år). Det tar 3-5 år innan effekten faller ut. Under tiden avstannar det mesta annat inom myndigheten, som blir fullt upptagen med nedläggningarna och omstruktureringar. Det har dessutom alltid, såvitt jag vet, visat sig att man inte sparade de pengar man avsåg.

Strukturella förändringar behövs, som sagt, både när det gäller grundorganisation och stödmyndigheter. Men om det inte skall kosta mer än det smakar, och på ett sätt som gör att man tappar de man bäst behöver, måste det ske under ordnade och väl genomräknade (trovärdiga!) former. Framför allt måste det ske som en effekt av vad man vill ha för försvar på sikt, alltså utifrån en målbild, och inte som ett resultat av panik.

Med detta sagt vill jag anlägga följande perspektiv på de senaste dagarnas försvarsekonomi/grundorganisationsdebatt:

Jag värnar den metodiska politiska beslutsprocessen, för jag vet att det enbart är på detta sätt som man till slut får ut de besparingar man har planerat och inte istället slänger ut barnet med badvattnet. Jag är djup beklämd över det som nu sker och jag undrar vad allmänheten tänker om det som nu utspelar sig?

Regeringen har i över ett år vetat om att driftbudgeten är underfinansierad och materielbudgeten överfinansierad. Men man har inte velat lyssna på det örat, än mindre vidtagit åtgärder. Regeringen har vetat om att kostnaderna för NBG stadigt växt och att kostnaderna för de internatiuonella ambitionerna stiger även på hemmaplan. Man har infört den tredje utbildningsterminen (=dyrt).

Det är med andra ord klart att man är medskyldig, även om regeringen inte har utfärdat en massa regeringsbeslut om varje spenderad krona eller beordrat Försvarsmakten att göra det ena och det andra. Om man tittar på och inser att kostnaderna drar iväg, utan att göra något, då är man helt enkelt delansvarig.

Det är regeringen som är ansvarig inför riksdagen - inte Försvarsmakten. Regeringen har enligt min mening brustit i uppföljning och kontroll, inte lyssnat och inte begripit vilka frågor som skulle ha ställts.

Tilläggsbudgetens ensidiga skuldbeläggning av Försvarsmakten för den nu uppkomna situationen är ovärdig. Att vägra hjälpa Försvarsmakten i år och nästa år - i en situation som man medverkat till - skapar en akut kris som jag misstänker kommer stå skattebetalarna dyrt de närmaste åren. Sverige får ett uselt försvar för pengarna.

Jag är snart benägen att säga: Gör halt! Lägg ner! Gör om!

(Och tillskapa en separat avvecklingsorganisation)

Fortsätt inte skadeskjuta försvaret; en liten skada i taget, plågsamt och till föga nytta.

Sen höst, nu talas det om december månad, kommer det en inriktningsproposition från regeringen (Anm. det lär bli livat på Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen, riksdagen lär ju inte hinna behandla propositionen före juluppehållet och därmed är det öppet fält i januari då konferensen äger rum....)

Skall man få kvalitet i ett kommande försvarspolitiskt beslut så måste rimligen vägen dit ske metodiskt och få ta den tid som fordras. Det kommande "försvarsbeslutet" lär avse tiden från 2010 och framåt. Det gäller därmed för regeringen att föra en bra och konstruktiv överbryggningspolitik fram till 2010.

De strukturella problem som man från regeringshåll säger att Försvarsmakten skall åtgärda, har regeringen på något grundligt sätt ännu beskrivit vilka de är och hur stora de är? Om man har överdimensionerade stödmyndigheter (vilket jag anser att man har) så bär väl regeringen skuld till det, eller...? Om de är problemet (inte hela, men en stor del av det) så är väl dessa som man skall ge sig på i första hand, och inte kortsiktiga panikåtgärder i Försvarsmakten?

Jag är övertygad om att många de anställda som kan (dvs de som vi vill behålla) nu kommer att sluta i vredesmod. Vi blir sittande kvar med de som inte kan lämna (dvs de som vi kanske inte helst vill behålla). Hade detta varit ett företag så hade man rekonstrurat företaget för att behålla livskraften - den kraften rinner nu ur Försvarsmakten.

Nu till den aktuella diskussionen om regementen. De är som sagt nödvändigt att göra något åt grundorganisationen, men det är inte sovplatserna som är det stora problemet. Utbildningskapaciteten består av officerare i rätt ålder med rätt kompetens, utbildninganläggningar, skjutfält, skjutbanor och allt annat. Sannolikt kan vi göra mer med det vi har eller lika mycket med färre enheter. Men vägen dit tar ett år att bevisa. Kan inte försvarspolitiken för en gångs skull börja i rätt ände?

Dessutom, nån fördubbling av den internationella kapaciteten, så som regeringen alldeles nyligen beskrev i sin strategi för svenskt deltagande i internationella insatser, kommer inte att kunna förverkligas. Hur skall man kunna rekrytera rätt människor i nuvarande situation? Regeringen och Försvarsmakten gör nu tillsammans Försvarsmakten till en arbetsgivare som Gud glömde. Man kan idag inte flytta officere. Man får flytta verksamhet dit där officerarna finns och bor. Som ett exempel kan nämnas att sjöofficerna bodde i Berga och Muskö, 2004 flyttade man fartygen till Karlskorna. Sjöofficerarna flyttade inte med. Nu har man därför stora begränsningar att köra fartygen.

Det är nog bra att dra sig till minnes alla de erfarenheter man har gjort i samband med försvarsbeslut under de senaste 12 åren. Vi skall väl inte nödvändigtvis göra om alla de misstag som redan har gjorts?

Gemensam civil-militär debattartikel

Jag återkommer i morgon med mina kommentarer kring dagens debatt om nedläggningar i grundorganisationen. Jag måste smälta mina intryck och tänka till, det är ju annars lätt att ta till övertoner efter en lång och intensiv dag...

Så jag nöjer mig med att peka på något som andas framtidstro och hopp: En gemensam debattartikel om civil-militär samverkan i internationella insatser (i Göteborgs Posten) av Berndt Grundevik, generalmajor/arméinspektör och Kjell Larsson, chef för Räddningsverkets internationella avdelning.

De levererar några konkreta förslag och redovisar några viktiga principer som de är överens om, samt avslutar på följande sätt:

"Vi tjänar alla på en öppen diskussion om möjligheter, begränsningar och utmaningar kring civil-militär samverkan. Vi har lång väg att gå och det är lätt att trampa fel, men vi ser att det finns mycket att vinna om samarbetet sker med ömsesidig respekt, lyhördhet och ett genomtänkt förhållningssätt. Försvarsmakten och Räddningsverket är redan ur startblocken och vi är beredda att vidareutveckla vårt samarbete med det yttersta målet att genomföra internationella insatser på ett effektivt sätt som verkligen gör långsiktig skillnad för de människor vi är där för att hjälpa."

HKV vibrerar

Hela högkvarteret lär vibrera av aktivitet, frustration, interna uppgörelser och det lär ringla ut tabeller ur varenda skrivare på alla våningsplan, i dessa tider.

Försvarsministern säger i dagens SvD att han är "bekymrad" över det ekonomiska läget.

Försvarsmakten, å sin sida, måste under panikartade former formulera ett kompletterande budgetunderlag för 2009, som skall lämnas till regeringen senast den 15 maj. Vid sidan av detta skall en plan lämnas in för hur man uppnår ekonomisk balans från och med 2010. Vem tror att man hinner räkna igenom dessa underlag ordentligt?

Parallellt med detta jobbar man dessutom med följande underlag:

• 13 juni 2008
  Försvarsmakten lämnar fördjupat underlag till den tidigare inlämnade perspektivstudien, utifrån det kompletterande budgetunderlaget från 15 maj.
• 15 september 2008
  Försvarsmakten lämnar underlag till regeringens kommande inriktningsproposition för försvaret, som preliminärt läggs fram i december. Regeringen kommer sannolikt att lämna särskilda planeringsanvisningar för underlaget efter Försvarsberedningens rapport i juni.

Från HKV kommer följande information om arbetet:

"Försvarsmaktens ekonomiska situation de närmaste tre åren förutsätter förändringar i grundorganisationen för att nå balans mellan verksamheten och de ekonomiska resurserna.

– Det här innebär att all vår verksamhet prövas, såväl förmågebredd, grundorganisation som all övrig verksamhet, säger generaldirektör Marie Hafström. Allt är öppet och ingenting är heligt. Preliminärt kommer underlaget den 15 maj att beskriva en inriktning i stort, medan konkreta förslag om exempelvis förbandsnedläggningar kommer att presenteras i september.

Generaldirektör Marie Hafström säger till Ekot:

– Jag skulle vilja säga att vi ska se det här som en uppgift vi fått att forma det svenska försvarets framtida uppgifter. De uppgifterna måste svara mot den ekonomi som vi får och den ekonomiska ram som statsmakten ger oss.

Just det. Försvarsmakten skall nu, under några veckors tid, få fram vad man skall göra, med vad man skall göra det och vad man inte längre behöver. Några politiska viljeinriktningar har man ju med sig, från budgetproposition, strategin för internationella insatser etc. Men nu släpps krafterna lösa i Försvarsmakten, det gäller att hugga åt sig delar av kakan.

Det vore ju, med tanke på just detta, intressant att veta vad statsmakterna ämnar låsa upp sig för i den Gripen-offert som går till Norge på måndag?

Ett tips inför höstens skrivelse om Afghanistan...

I morgon påbörjar riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott (UFöU) behandlingen av Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet.

Inför sammanträdet har ledamöterna (enligt kallelsen) fått tillgång till den rapport om Kanadas fortsatta engagemang i Afghanistan, som lämnades i januari månad av "Independent Panel on Canada´s Future Role in Afghanistan".

Upprinnelsen till rapporten är följande:

"On October 12, 2007 Prime Minister Stephen Harper announced the creation of an Independent Panel on Canada’s Future Role in Afghanistan, which will review, analyse and make recommendations on Canada’s engagement in Afghanistan beyond February 2009."

Skulle regeringen kunna tänka sig att genomföra något liknande, inför den Afghanistan-strategi som har aviserats till hösten? Gärna som ett gemensamt Nordiskt projekt! Varför inte sätta samman goda krafter från de Nordiska länder som avser agera mer gemensamt i Afghanistan.

Man bör också se det som ett sätt att också nå ut till allmänheten, när det gäller frågan om vad vi gör där? Och varför?

Just på detta tema är det förord som ordföranden i den kanadensiska panelen, John Manley, något av det bästa jag har läst. Jag återger det här i sin helhet:

"Chair’s Foreword

If I learned one thing from this enquiry, it is that there is no obvious answer to the question of Canada’s future role in Afghanistan. But our presence in that distant land does matter.

Canada’s commitment in Afghanistan matters because it concerns global and Canadian security, Canada’s international reputation, and the well-being of some of the world’s most impoverished and vulnerable people. Our commitment is important because it has already involved the sacrifice of Canadian lives.

At the same time, I realize many Canadians are uneasy about Canada’s mission in Afghanistan. They wonder what it’s all for, whether success is achievable, and in the end, whether the results will justify the human and other costs. The most difficult decision a country can make is to send its young men and women into harm’s way, particularly when the outcome may appear less than certain. I can assure Canadians that each of us on the Panel wrestled with this question throughout our enquiry.

We find ourselves, with our allies, in a situation of conflict in a land that is far from us, little known by us and where our interests do not seem self-evident. We are trying to help a country whose recent history has been one long, unending tragedy, and whose prospects still appear bleak.

The question of Canada’s future role defies a simple answer. It is complicated by the challenging nature of the mission and by the difficult neighborhood in which Afghanistan is situated, made even more volatile by the recent assassination of Benazir Bhutto. It is made more complex because we assumed responsibility for fighting an insurgency in a dangerous province of the country and we did so with little political debate and not much public engagement. And that insurgency is far from defeated.

Our Panel consulted very broadly – both here at home and abroad. We traveled through four provinces in Afghanistan. We tried to assess progress made to date and the requirements for improved prospects. And we sought to answer the question of Canada’s appropriate role in the future. Our assessment of the situation recognizes the enormity of the challenge: regional instability; slow progress on reconstruction and development; mounting insecurity and violence; corruption, criminality and increasing poppy production. But there can be no doubt that compared to the starting point in 2001, living conditions in Afghanistan have seen measurable, even significant improvement.

Whenever we asked Afghans what they thought ISAF or Canada should do, there was never any hesitation: “We want you to stay; we need you to stay.” Without the presence of the international security forces, they said, chaos would surely ensue.

The Panel learned early that we must be careful to define our expectations for success. Afghanistan is a deeply divided tribal society. It has been wracked by decades of war and is one of the poorest countries on Earth. There should be no thought that after five or even ten years of western military presence and aid, Afghanistan will resemble Europe or North America. But we came to the conviction that with patience, commitment, financial and other forms of assistance, there is a reasonable prospect that its people will be able to live together in relative peace and security, while living standards slowly improve.

The essential questions for Canada are: how do we move from a military role to a civilian one, and how do we oversee a shift in responsibility for Afghanistan’s security from the international community to Afghans themselves?

To achieve these objectives, much still needs to be done. Institutions that are respected need to be built and the Afghan National Army and Police need to be further recruited and trained. Agricultural districts need to be reclaimed from land mines and poppy fields, so that traditional crops can once again flourish where they have in the past. Both the reality and the perception of corruption in the Government of Afghanistan must be rooted out. They are undermining not only the hope for an Afghan solution but also support for the Western forces sacrificing their lives to help secure the situation. Roads, bridges and electrification must be enhanced, so that ordinary Afghans can see progress.

With all that needs to be done, no end date makes sense at this point. Afghanistan presents an opportunity for Canada. For the first time in many years, we have brought a level of commitment to an international problem that gives us real weight and credibility. For once, our 3Ds (defense, diplomacy and development assistance) are all pointed at the same problem, and officials from three departments are beginning to work together. But the cost is real, and it is high.

Canadians don’t need any lessons in sacrifice. Our history is replete with examples of courage and fortitude in conflict against difficult odds when the cause was just and the determination to prevail was present. But our Panel concluded that the sacrifice of Canadian lives could only be justified if we and our allies and the Afghans share a coherent, comprehensive plan that can lead to success, and if our allies are willing to stand with us with the resources and commitment that are necessary to make success possible.

We like to talk about Canada’s role in the world. Well, we have a meaningful one in Afghanistan. As our report states, it should not be faint-hearted nor should it be open-ended. Above all, we must not abandon it prematurely. Rather, we should use our hard-earned influence to ensure the job gets done and gets done properly.

Honourable John Manley, P.C.
Ottawa, January, 2008"

Rapporten finns här.

Yes We Can

Igår valde Financial Times sida och publicerade följande ledare:

"After Tuesday’s vote, the Democrats should move quickly to affirm Mr Obama’s nomination. That is not just because his lead in elected delegates is already unassailable and the contest should be brought to a swift conclusion. It is also because he is, in fact, the better candidate."

America's Revolution?

Svenska freds har publicerat en kort sammanställning av Clinton, McCain och Obama "ur ett fredspolitiskt perspektiv". Alla tre vill höja försvarsanslagen från en nivå där USA ensamt står för nästan hälften av världens militära utgifter (546 miljarder USD 2006).

Bild från Adbusters.

How the Pentagon Spread Its Message

Vik en stund för detta videoreportage från The New York Times.

Om du kan lägga ytterligare en stund, läs också artikeln.

Ord står mot ord

Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg har i en utredning anklagat överste Hans Alm för att ha stoppat rapporter om tortyr samt kritiserar honom för beslutet att inte rapportera händelsen som ett brott mot de mänskliga rättigheterna vidare till Högkvarteret i Stockholm.

Idag, i Ekots lördagsintervju, gav Hans Alm sin version av händelseförloppet under EU-operationen Artemis i Demokratiska republiken Kongo år 2003. Man kan konstatera att ord står mot ord.

Hans Alm förnekar uppgifterna i SVT:s Uppdrag granskning om att han ska ha bevittnat en skenavrättning. Han nekar också till att han ska ha uppfattat det som att någon tortyr mot mannen skulle ha förekommit samt till att ha stoppat en rapport från en kollega.

På några punkter är han självkritisk.

– Jag borde ha reagerat bättre på de rykten som uppstod och rapporterat om dem. Det är aldrig acceptabelt att vi som är ute för att skapa säkerhet och bra förhållanden för människor inte agerar, säger han i intervjun.

Han menar också att det var först under hösten år 2005 som han fick reda på uppgifter om att det kan ha handlat om tortyr. Även då valde han att inte agera eftersom det inte kommit in någon formell anmälan:

– Jag tycker idag att det var ett misstag. Jag borde naturligtvis själv ha tryckt på för att ha fått saken utredd.

Ryding-Berg kom i sin utredning fram till att fransk militär personal med största sannolikhet använt sig av förhörsmetoder som utgör brott mot folkrätten på den svensk-franska campen. Frankrike har beslutat att göra en fördjupad utredning av händelsen. Det är inte uteslutet att den utredningen kommer att resultera i en tredje version av händelserna i Kongo.

Under alla omständigheter har toleransnivån för påstådda, misstänkta eller genomförda övergrepp eller undlåtenheter av officerare eller soldater i svenska militära insatser sjunkit högst betydligt. Nu har man ögonen på sig, med all rätt, och det gäller att leva upp till förväntningarna.

• Försvarsmakten har lagt ut en videoinspelning av lördagsintervjun på sin hemsida.
• Hans Alm har tills vidare tagits ur tjänst från sitt nuvarande uppdrag som stabsofficer i Tchad.

Varning på stan

Det finska försvarsdepartementet har skickat ut ett pressmeddelande om ett misstänkt intrång i luftrummet över Östersjön.

Idag, på eftermiddagen, gjorde en luftfarkost intrång i finskt luftrum söder om Åland. Gränsbevakningsväsendet undersöker intrånget. Ytterligare upplysningar, medan undersökningen framskrider, ges av chefen för sjöbyrån vid Västra Finlands sjöbevakning, kommendörkapten Ismo Siikaluoma, tfn 020 410 7011...

Man meddelar att det var en "luftfarkost som tillhör svenska staten". Vem är det nu som är uppe och provflyger? Det kan väl inte vara Colombias vicepresident?

Lättare hantera där, än här.

KBM larmar: Stora brister i förmågan att motstå och hantera kriser.

I den årliga rapporten till regeringen om samhällets förmåga att motstå och hantera kriser (Klarar vi krisen? - Samhällets krisberedskapsförmåga 2007) konstaterar Krisberedskapsmyndigheten (KBM) att samhället är dåligt på att hantera händelser som stör eller slår ut viktig infrastruktur, som el- eller telenät. Även vid större olyckor med farliga ämnen, framförallt radioaktiva sådana, finns stora brister i förmågan. Andra händelser, till exempel när svenskar drabbas av en katastrof utomlands, har samhället blivit bättre att hantera.

KBM konstaterar att samhällets krisledningsförmåga i huvudsak är god. Samarbetet fungerar ofta bra mellan olika delar av samhället och information når fram till dem som är berörda.
Det finns en god förmåga att utföra de operativa insatser som vardagen kräver, men vid allvarliga kriser är samhällets operativa förmåga bristfällig.

- Trots att det finns omfattande personella och materiella resurser att tillgå, kommer dessa inte att vara tillräckliga när samhället utsätts för riktigt svåra påfrestningar, konstaterar Nils Svartz vid KBM i en kommentar.

Även förmågan i resten av samhället att stå emot störningar är bristfällig, enligt Nils Svartz.

- Vår granskning visar att samhällets många beroenden gör att en kris ofta sprider sig och ger störningar i flera samhällsviktiga verksamheter.

Artikel i SvD, här.

620+650-130=1140

Av rapporteringen i media framstår det som att det är 650 miljoner som försvaret skall spara 2009. Men man bör nog förtydliga att det är mer än så, regeringen sparar mer på försvaret än vad man aviserade i höstens budgetproposition.

Enligt budgetpropositionen för 2008 skulle det sparas 350 och 620 miljoner för 2008 och 2009. Dessa belopp är inräknade i anslagen i tabellen i de planeringsanvisningar som regeringen beslutade om i torsdags. Men där finns (vilket SvD-artikeln i länken ovan visar) också 650 mkr, men det är besparingar utöver de aviserade i budgetpropositionen och som skall hämtas hem från och med 2009 (130 mkr läggs dock tillbaka, riktat till internationella insatser).

Den stora svårigheten för Försvarsmakten lär dock vara att till i mitten av maj presentera en plan som är i balans år 2010. Det lär bli en utmaning eftersom anvisningarna inte anger hur mycket pengar Försvarsmakten kan räkna med att ha.

Sista ordet lär inte vara sagt i den här frågan.

Försvarsministern om klimat och säkerhet

Hur påverkar klimatfrågorna försvarssektorn, dess roll och dess uppgifter såväl nationellt som internationellt? Dessa frågor belystes under den klimatdag som i förrgår arrangerades vid Försvarshögskolan.

Försvarsminister Sten Tolgfors höll ett tal på temat ”Klimatförändringen som ett säkerhetspolitiskt hot och försvarssektorns miljöansvar”.

I talet, som omfattar många klokskaper, dyker det upp ett avsnitt som är värt att uppmärksamma:

"Vid svåra påfrestningar i fred ska Försvarsmakten kunna stödja samhället. Även vid allvarliga olyckor eller naturhändelser är myndigheten en viktig resurs. Det kan gälla alltifrån förlisningar liknande Estonia till skogsbränder och översvämningar. Det övriga samhällets behov av stöd från Försvarsmakten kan komma att öka.

Försvarsmaktens möjligheter att stödja civila aktörer inom krishantering är betydelsefulla. Här handlar det främst om myndighetens tillgång till personella resurser och modern materiel som kan tas i anspråk vid räddningstjänst. Exempelvis var Försvarsmaktens telenät den enda telekommunikationsfunktionen som fungerade i det berörda området under stormen Gudrun.Vi avser att ge den nya krismyndigheten i uppdrag att tillsammans med Försvarsmakten och andra berörda myndigheter klarlägga konsekvenserna av Försvarsmaktens omställning i fråga om stöd till samhället. I uppdraget kommer det att ingå att belysa förbättrad samverkan mellan civila och militära aktörer vid en kris."

(Myndigheterna som deltog var: Försvarsmakten, Försvarshögskolan, Försvarets materielverk, Försvarets radioanstalt, Totalförsvarets forskningsinstitut och Fortifikationsverket. Referat finns på Försvarsmaktens hemsida, här.)

Underliga saker hända än i våra dar minsann...

Det sker mystiska saker i denna regering.

Först tar regeringen beslut idag om planeringsanvisningar till Försvarsmakten, anvisningar som inte ägnar sig åt slängar och nålstick i ansvarsfrågan. Det efterföljande pressmeddelandet från Försvarsdepartementet visar också på gott omdöme i formuleringarna (om man nu vill ha en Försvarsmaktsledning som kan och vill fortsätta).

Sedan kommer försvarsministern i Ekot. Han verkar ha en annan agenda.

Han säger nämligen bland annat:

"Besparingsförslagen hade karaktären vara kortsiktiga och man kan göra vissa saker ett år, men de ekonomiska problem som Försvarsmakten har och bär ansvar för de gäller inte bara 2008 (...)"

Han vill att ett nytt förslag ska rikta in sig mer på fasta kostnader och får frågan vilka fasta kostnader det skulle kunna vara?

"Vi styr inte det, vi konstaterar att myndigheten själv bär ansvar för att nå verksamhetsmål och att klara ekonomin och budgeten. Vi är öppna för strukturella förslag från Försvarsmakten, men det är de själva som bör inkomma med sådana förslag till departementet".

Kan du ge konkreta exempel på vad som ger effekt, undrar journalisten?

"Det är precis det som vi ger Försvarsmakten i uppgift idag att redovisa för oss. Vi hade trott att sådana förslag skulle funnits i budgetunderlaget för nästa år, men det kom inga sådana förslag. Så då ger vi bollen tillbaka och säger att det är sådana förslag vi behöver få redovisade för oss".

Jag vet nästan inte var jag skall börja. Men OK, för det första: Budgetunderlaget för 2009:

Ministern uttrycker missnöje med budgetunderlaget för 2009. Det finns anledning till det, det har jag skrivit om tidigare, men det beror ju för jösse namn på regeringen! Man gav inte Försvarsmakten några planeringsanvisningar för detta arbete, i avsaknad av sådana planeringsanvisningar snickrade Försvarsmakten ihop ett underlag som bygger på perspektivplanen samt budgetpropositionen för 2008.

Nu säger ministern alltså att man hade förväntat sig saker i budgetunderlaget, som inte kom. Kanske hade det varit en idé att formulera de förväntningarna i anvisningar för arbetet, så som brukligt är?

För det andra kan man fundera över anvisningarnas uppdrag till Försvarsmakten att redovisa strukturella förändringar. Bra, det kan och bör Försvarsmakten göra. Vissa delar borde vara framtagna för länge sedan, men Försvarsmakten rår ju bara över strukturella förändringar i sin egen myndighet! Försvarsmakten kan ju inte komma med genomgripande strukturella förändringar som rör andra myndigheter, som t.ex. Pliktverket eller FMV. Det ankommer ju faktiskt på regeringen att bestämma sig själv för vad man tycker och inhämta olika underlag från dessa myndigheter. Inte ett ord om vad regeringen tänker göra för att hjälpa till.

Formuleringen i planeringsanvisningarna lyder som följer:

"Försvarsmakten ska redovisa två olika planer till hur balans kan uppnås mellan verksamhet och ekonomi vid ingången av 2010. I planerna ska Försvarsmakten inkludera förslag till strukturella åtgärder för att uppnå en kostnadsreduktion i produktionskedjan samt vilka rationaliseringar myndigheten avser att göra. Försvarsmakten ska särskilt beakta möjligheterna till rationaliseringar inom hela Försvarsmaktens logistikkedja. Försvarsmakten ska särredovisa förslag på sådana rationaliseringar som kräver regeringens eller riksdagens beslut".

Detta är att undandra sig politiskt ansvar. Jag, och flera med mig, har i åratal propagerat för tydliga och långsiktiga politiska beslut som lägger ramarna för Försvarsmaktens verksamhet och struktur. Politik är att vilja. Man måste ju ha en idé om vad man vill uppnå, och sedan succesivt och lyhört ta sig i riktning mot den målbild man har. Det är för mig självklart att Försvarsmakten skall kosta mindre än 40 miljarder. Det är självklart att man måste göra sig av med strukturella rester från kalla krigets dagar (hur vi organiserar oss på myndighets- och regeringskanslinivå t.ex.). Men det ankommer faktiskt inte på ÖB eller Försvarsmakten att lägga fast denna väg. Det är politiken som skall styra, inte i detaljer men i färdriktning.

För det tredje kan man fundera på hur Försvarsmaktens arbete skall hanteras i relation till Försvarsberedningens process? Försvarsmakten skall redovisa sina förslag i maj. Beredningen lämnar sin rapport i juni.... Det finns många beröringspunkter mellan dessa processer och uppgifter. Försvarsmaktens uppdrag är enligt planeringsanvisningarna bl.a. detta:

"I den ena planen får avsteg göras när det gäller förmågebredd och ambitioner i olika avseenden utöver ovan beskrivna rationaliseringsförslag. Det kan röra nationell och internationell operativ förmåga (...) insatsorganisationsförändringar, grundorganisationsförändringar eller övrig verksamhet m.m. I planen ska ingå prioriteringar och eventuella ambitionssänkningar avseende registerförbanden. Den andra planen ska utgå ifrån att nuvarande förmågebredd i huvudsak bibehålls men att ambitionsnivån eventuellt minskas. Även här ska förslag till rationaliseringar beaktas".

Och så för det fjärde: Varför går försvarsministern ut och kommenterar vårbudgeten (som lämnas den 15 april) redan nu?

Spikat och klart

Regeringen har idag fattat beslut om planeringsavisningar för komplettering av Försvarsmaktens budgetunderlag för 2009 samt anvisningar för Försvarsmaktens verksamhet under 2008.

"- I dag tar vi första steget i formande av den färdplan som krävs för balansering av Försvarsmaktens ekonomi, genom nya planeringsanvisningar för Försvarsmakten. Med detta lägger vi en god grund för att åstadkomma långsiktigt hållbara lösningar på Försvarsmaktens långsiktiga ekonomiska problem", säger försvarsminister Sten Tolgfors i ett pressmeddelande och fortsätter:

"De besparingsåtgärder som försvarsmakten redovisat ger stora konsekvenser för verksamheten, en del av sådan karaktär att regeringen bedömer att verksamheten behöver genomföras"

Regeringens tanke är att Försvarsmakten måste spara på fasta kostnader, mer än rörliga, för att en ekonomi i långsiktig balans skall kunna uppnås. Och det är ju i sak helt rätt, men sådana besparingar värker inte ut i första taget och om de skall göra det de närmaste åren, måste drastiska beslut som rör fasta kostnader beslutas i närtid.

Frågan är vad regeringen tycker att Försvarsmakten skall göra, respektive inte skall göra, under återstoden av 2008, med tanke på att man avvisar de förslag som Försvarsmakten har presenterat?

- Vi kommer att behöva lägga ytterligare sparbeting och dessutom ta en kredit, säger Jan Salestrand vid Högkvarteret.

En sådan anslagskredit måste normalt betalas tillbaka nästa år.

– Problemen gäller inte enbart 2008 utan också 2009. Kan jag låna i år? Ska jag betala tillbaka det nästa år, då är det ett jätteproblem. Samtidigt ger de strukturella besparingar som regeringen efterlyser inte effekt förrän om några år, säger Håkan Syrén bekymrat till Svenska Dagbladet.

Nåväl, det positiva är att Tolgfors pressmeddelande andas mer vilja till samarbete med myndigheten än tidigare uttalanden (vilket jag menar är en nödvändighet för att man skall kunna uppnå de mål som sätts upp).

I en annan SvD-artikel bekräftar Tolgfors att de aviserade besparingarna i höstens finansplan, ligger fast:

- Min bedömning kvarstår, huvuddelen av de besparingar som indikeras i finansplanen kommer efter 2010. Det är ett besked som är viktigt att lämna, säger Sten Tolgfors.

Planeringsanvisningarna ligger nu glädjande nog på Försvarsdepartementets hemsida. Jag återkommer efter läsning!

Gör inte Saab bilar?

I den alltid lika roliga "vänsterspalten" i Svenska freds tidning PAX, återfinns idag följande betraktelse:

"Bilar eller bomber?

Till kategorin "Det hade jag ingen aaaaaning om" kan nu centerpartisten Eva Selin Lindgren (c) sälla sig. Hon är suppleant i försvarsutskottet, sitter i en tekniknämnd, säger att hon har engagerat sig i frågor som rör både fredsrörelsen och mänskliga rättigheter - samt äger 25 aktier i försvarsindustrikoncernen och vapenexportören Saab. När Dagens Industri konfronterar henne med detta utbrister hon:

"Jag trodde att Saab gjorde bilar, gör de inte det?"

Äntligen planeringsanvisningar!

Regeringen har som bekant beslutat föreslå riksdagen att Försvarsmakten får överföra 170,5 miljoner kronor från materielanslaget till förbandsverksamheten. Försvarsmakten hade begärt att få flytta 850 miljoner kronor. Därutöver har regeringen öppnat för att Försvarsmakten får använda anslagskrediten på den post som finansierar förbandsuppgifterna.

Jag har på denna blogg ivrigt förespråkat en tydlig politisk styrning för att komma till rätta med Försvarsmaktens strukturella problem. Det är regeringens sak att se till att uppgifter och anslag hänger ihop. Vid sidan av detta är det min bestämda uppfattning att man inte kan skicka de svåra frågorna (om t.ex. personalförsörjning, antalet yrkesofficerare, övertalighetsproblem, eventuellt stryka förmågor och prioritera mellan "försvarsgrenar" etc.) till myndigheten och förvänta sig att de återkommer med resultat. Det måste komma i form av direkt styrning från regeringskansliet och riksdagsbeslut.

Det faktum att Försvarsmakten inte fick några planeringsanvisningar inför framtagandet av budgetunderlaget för 2009 har varit förödande, när man betänker resultatet, dvs. ett budgetunderlag som bygger på en perspektivplanering med ett 20-års perspektiv samt budgetpropisitionen för 2008, som i princip inte sade något alls utöver att man i finansplanen slår fast attd et blir ytterligare besparingar de kommande åren.

Men, nu händer det något. Den 10 april får Försvarsmakten planeringsanvisningar från regeringen. Halleluja!

Planeringsanvisningarna, beskriver Försvarsmakten på sin hemsida, är ett antal riktlinjer kring vilken verksamhet som Försvarsmakten ska genomföra under året, till exempel vilka övningar som ska genomföras:

– När vi får anvisningarna vet vi vilken verksamhet vi ska genomföra och kan analysera behovet av att nyttja krediten. I tilläggsbudget två som kommer i september kan vi få göra ytterligare överföringar till driftsanslaget som kan innebära att vi inte behöver nyttja krediten lika mycket, säger konteramiral Jörgen Ericsson, chef för ledningsstabens strategiavdelning.

Frågan är alltså om planeringsanvisningarna enbart kommer att behandla vad Försvarsmakten skall göra (och inte skall göra) 2008, eller om det blir omtag med sikte på 2009? Man kan bara hopaps att anvisningarna blir offentliga, så att man kan följa hur det politiska ansvarstagandet ser ut samt hur Försvarsmakten i sinom tid svarar upp mot beställningen. Det bör ligga i både regeringens och Försvarsmaktens intresse att detta blir känt. Då är det nämligen svårare, för bägge parter, att bli sittande med Svarte-Petter.

Å än går det hit....

Det är läge att gå igenom motionsfloden i riksdagen, när det gäller den senaste tidens tre viktiga förslag från regeringen:

1. Propositionen "Multilateralt samarbete om strategiska flygtransporter",
2. Skrivelsen "Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet",
3. Propositionen "Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull".

Eller flod och flod, förresten. Kanske snarare spridda skurar av blandad kvalitet... Det som sticker ut allra mest är i varje fall det faktum att oppositionen har samlat sig till en gemensam motion när det gäller krishanteringsfrågorna. Det är faktiskt ganska stort! Jag återkommer till det.

1. Först flygtransporterna. Det är lite häpnadsväckande, men socialdemokrater och vänsterpartister gör ett totalt avsteg från allt vad försvarsberedningen har skrivit genom åren (och slagit fast i propositionstexter under samarbetet mellan s, mp och v före valet 2006) om behovet av strategiska lufttransporter. Dessa två partier vill ha avslag på propositionen.

Därmed inte sagt att det är obefogat att ifrågasätta den lösning regeringen föreslår. Tvärt om! Speciellt inte det stora flyguttaget som vi binder fast oss vid under lång tid framöver (utan att regeringen motiverar det eller kopplar det till den nationella strategin).

Miljöpartiet bejakar alltså behovet, men vill bl.a. att regeringen återkommer med en behovsanalys när det gäller flyguttaget till riksdagen innan avtalet ingås. Miljöpartiets motion finns här.

2. Den skrivelse om nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet, som regeringen nyligen lade på riksdagens bord, har också föranlett motioner från oppositionen. Här spretar det också, men här är det vänsterpartiet som går en annan väg än mp och s.

Vänstern framstår som det parti som (utan att tillföra resurser i och för sig) vill krama hårdast om territorialförsvaret. De skriver t.ex. följande:

"Det Svenska försvaret har, som konstateras i skrivelsen, den dubbla uppgiften att värna landets territoriella integritet och att bidra till fred och säkerhet. Mellan dessa två uppgifter måste det råda balans. Att prioritera och dimensionera för internationella insatsstyrkor, där all framtida utbildning ställs om i syfte att verka i andra länder, riskerar att i framtiden ge negativa effekter och visa sig vara en felsatsning för det svenska försvaret och försvarsförmågan inom vårt eget territorium. Den utrustning och de kunskaper som krävs i det svenska klimatet skiljer sig på allt för många sätt från den utrustning och de kunskaper som krävs för ett internationellt uppdrag. Därför går det inte att utgå ifrån att det svenska försvaret under utlandsinsatser får alla de operativa erfarenheter som är nödvändiga för att försvara det egna territoriet i ett förändrat säkerhetsläge. För att Sverige ska kunna behålla sitt oberoende och suveränitet bör vi själva upprätthålla ett försvar som är anpassat till de svenska förutsättningarna".

Peter Rådberg m.fl. i miljöpartiet har inlämnat en motion som finns att läsa här.
Socialdemokraternas Urban Ahlin m.fl. har inlämnat den här motionen (de verkar ha fått ungefär samma intryck av strategin som jag fick när jag läste den första gången).

3. Slutligen, när det gäller krisberedskapspropositionen har oppositionen skrivit en gemensam motion. Det är viktigt. Dessutom ligger den i linje med vad alliansens partier (i alla fall tidigare) har tyckt inom ramen för bl.a. Försvarsberedningen.

Det bidde en tumme

Jag har inte fått klart för mig om det var försvarsministern själv som släppte informationen om att Försvarsmakten i vårbudgeten enbart får flytta 170 av begärda 850 miljoner kr mellan två anslag, eller om han kommenterade något som redan hade läckt ut. Men det faktum att han kommenterar innan budgeten ligger på bordet, lär ställa till det för ÖB och Försvarsmakten, som därmed kan tvingas ut på den mediala banan innan man har klart för sig hur man skall reagera på försvarsministerns besked. Det går ju som läget är nu inte att avfärda journalisternas frågor med att man kommenterar först när innehållet i budgeten blir känt, när försvarsministern själv bekräftar förhållandena. Det blir mycket intressant att se hur ÖB och Försvarsmakten kommer att förhålla sig externt till dagens besked.

Mellanskillnaden mellan 170 miljoner kronor och de 850, 680 miljoner kronor, får Försvarsmakten låna från kommande budget, en så kallad anslagskredit. ÖB förutsätts därmed köra sin myndighet utan att veta hur mycket pengar han har. Det är, lindrigt sagt, ganska anmärkningsvärt. Det lär leda till problem 2009 och 2010, var så säker!

Ytterligare pengar kan dock komma att flyttas mellan anslagen i samband med att regeringen lägger sin tilläggsbudget i höst. Men detta villkoras med att Försvarsmakten skall lägga strukturella besparingsförslag, ty enligt Försvarsdepartementet ska ekonomin komma i balans genom en rad strukturella åtgärder. Exakt vilka det blir återstår att arbeta fram i dialog mellan departementet och Högkvarteret.

Det framgår också av rapporteringen att regeringen inte medger alla, eller delar av, de åtgärder som Försvarsmakten presenterade som nödvändiga i januari, för att klara innevarande år. Frågan är; vad gör Försvarsmakten då? Det var ju inte precis ett förhandlingsbud man lade fram i januari? De ”strukturella åtgärder” man skall föreslå hämtar inte hem några pengar i närtid. De måste ju kombineras med åtgärder av ”panikkaraktär” för att klara närtidsproblemen.

För tydlighetens skull vill jag tillägga att de strukturella åtgärderna naturligtvis är helt nödvändiga, om man skall ta finansplanens ord om ytterligare besparingar på allvar – vilket man ju bör göra eftersom de var så viktiga för regeringen att en försvarsminister fick gå på grund av dem. Till detta kommer att det inte finns något parti i riksdagen som vill öka försvarsanslagen på sikt. Krympande anslag är därmed en realitet som Försvarsmakten får leva med. Jag har sagt det förut: Då är det upp till regeringen att visa vad man skall göra för de pengar man får.
Sammantaget verkar det som att regeringen försätter Försvarsmakten i en omöjlig situation.

ÖB skall lockas till fortsatt ansvarstagande genom att det kan bli ytterligare pengar att omfördela till hösten, om han bara lämnar ”rätt” förslag till åtgärder och inte genomför alla de ”panikåtgärder” som Försvarsmakten lade fram i januari. De strukturella åtgärder försvarsministern efterlyser (att Försvarsmakten skall föreslå!) bör ju per definition vara regerings- och riksdagsbeslut. Om ÖB tänker leverera svar på frågor som egentligen den politiska ledningen har att formulera, bör han noga försäkra sig om att han har regeringen med sig på varje steg. Förslagen lär bli beska och svårsmälta, då är annars risken att han får bakläxa eftersom det blir för jobbigt att fatta dessa politiska beslut så nära inpå valet.

Det kan inte vara lätt att chefa över en myndighet som inte får några inriktningsdirektiv eller planeringsanvisningar av den regeringen myndigheten är satt att lyda under, som inte får vidta de åtgärder man anser måste till för att klara ekonomin i det korta perspektivet, men som samtidigt skall ge regeringen besked om vad regeringen bör fatta för beslut av strukturell karaktär.

Vän av ordning måste också ställa sig frågan hur detta uppdrag till ÖB, om att tillsammans med försvarsdepartementet föreslå ett strukturellt åtgärdspaket, förhåller sig i relation till Försvarsberedningens pågående arbete, likväl som andra processer (pliktutredningen, materielfrågorna i genomförandegruppen etc.)? Får vi nu ytterligare en process som går i ett parallellt spår? Och hur skall man se på det budgetunderlag för 2009 som Försvarsmakten nyligen lämnade till regeringen? Är det obsolet nu?

Slutligen, till Ekot säger försvarsministern en klok sak:

– Då (när besluten i höstens inriktningsproposition skall genomföras, min anm.) kan det ju inte ligga kvar en ryggsäck av gamla underskott i försvarsmaktens verksamhet. För då är ju, oavsett hur man balanserar uppgifter, utgifter i framtiden mot varandra, så kommer det ändå att skjutas sönder av gamla underskott som släpar kvar, säger försvarsminister Sten Tolgfors.

Se DN, SvD, SVT (Rapport), SR (Ekot)

Finansdepartementet och Centern samarbetar om NRF

Senare idag reser statsministern, utrikesministern och försvarsministern till Natos toppmöte i Bukarest. Regeringens plan, som jag har skrivit om tidigare, var att både Sverige och Finland skulle tacka ja till att bidra till Natos snabbinsatsstyrka, NRF, på detta toppmöte.

Men nu skriver SvD att det är finansdepartementet och Centern som har satt P för en sådan anmälan. Tidigare har socialdemokraterna sagt nej och framför allt hänvisat till kostnadsskäl.

Det framsår mer och mer som om frågan om Natomedlemsskap eller ej är mer en budgetteknisk fråga än en politisk och ideologisk vägvalsfråga.

Från två till ett år

The Moscow Times skriver att den ryska värnplikten reduceras med hälften, till ett år. Samtidigt tar man till tuffare tag för att fler skall genomföra sin utbildning, tidigare rättigheter att få slippa plikten tas bort och man tar till tuffare tag mot de som försöker undgå tjänstgöringen.

"Smirnov said last week that eliminating the deferments would increase the pool of potential conscripts by 100,000. The military plans to call up 133,000 young men this spring, and the number for the fall campaign will rise to 200,000, he said".

Inspektörer debatterar

Under rubriken "Var finns respekten för de frivilliga?" går, som jag tolkar det, arméinspektör Grundevik och marininspektör Grenstad till storms på Aftonbladets debattsida mot det gnäll över Försvarsmakten som överskuggar de positiva insatser dess personal gör, hemma och borta:

"Var i debatten finns respekten och synliggörandet där dessa män och kvinnor som bidragit kan känna igen sig och sina insatser? Var i debatten finns enkel och tydlig information, som gör det begripligt att förstå vad som håller på att hända? Med den debatt som förs just nu är det en alltför stor fokusering på kostnader och vems fel det är att ekonomin inte är i balans med verksamheten. Vi upplever att det just nu är många onyanserade uttalanden, ryckta ur sina sammanhang och en brist på förståelig information. Den vanliga skattebetalaren och medborgaren får inte tydliga besked om hur landets säkerhet och långsiktiga inriktning ska utformas. Detta gör att vi som arbetar i Försvarsmakten just nu inte känner igen oss i debatten."

Ett utmärkt sätt att förändra detta faktum är att Försvarsmaktens anställda, på alla nivåer, ger sig ut i debatten. Grundevik och Grenstad sänder förhoppningvis ut en signal i organisationen om att det är okej att göra sin röst hörd. Måtte det gälla både när man blickar utåt, över andras fel och brister, likväl som inåt i myndigheten.

För övrigt anser jag att försvarsgrenscheferna skall återinföras. "Joint" är inte samma sak som att vi inte kan ha försvarsgrenar. Det vore ett sätt att få styr på ekonomi, planering och kontroll.

Är det konstigt att man längtar bort...

I fredags presenterade den norska regeringen en proposition om "langtidsplan (LTP) for Forsvaret" under rubriken "Et forsvar til vern om Norges sikkerhet, interesser og verdier".

Den framstår, i många avseenden, som en bjärt kontrast till situationen i Sverige.

Huvudpunkterna är följande:

• Langsiktig bærekraft gjennom et betydelig økonomisk løft for Forsvaret


• Styrket forsvarsevne og satsning på nordområdene


• Forsvarets konfliktforebyggende rolle


• Relevante bidrag til internasjonal fred og stabilitet


• Helhetlig tilnærming til bruk av militære og sivile virkemidler


• Verneplikten som et fundament for Forsvaret


• En fremtidsrettet kompetanse- og medarbeiderutvikling


• Et forsvar solid forankret i samfunnet


• Helhetlig og langsiktig perspektiv på forsvarsutviklingen


• Fortsatt modernisering av Forsvaret
  

Låt mig beröra några områden:

1. Ekonomin: Nivån på försvarsbudgeten trappas upp med 800 miljoner kroner: 800 mill. kroner ift. 2008-nivået til 32,34 mrd (2008-kroner).
• Gir en reell styrking av forsvarsbudsjettet med over 2,5%
• Ledsages av konkrete krav til interneffektivisering og intern ressursfrigjøring
• Innenfor disse økonomiske forutsetningene vil den anbefalte strukturen være i langsiktig økonomisk balanse.

2. Fokus mot norr: Man lägger en samlad operativ ledning i Reitan utanför Bodø.
– Dette anbefaler vi ikke minst av hensyn til nordområdenes sentrale betydning også i framtiden, säger försvarsminister Strøm Erichsen.

3. Värnplikten: Norge går i motsatt riktning mot Sverige och framhåller att "Verneplikten ligger fast og videreutvikles som et fundament for Forsvarets virksomhet":
• Førstegangstjenesten videreføres på dagens nivå. Status og
kvalitet styrkes
• Pliktig sesjon for kvinner innføres
• Det etableres en todelt sesjonsordning

4. Helhetssyn: I propositionen beskrivs hur man tänker sig en "helhetlig tilnærming til sikkerhetspolitikken":

•Økt vekt på samfunnssikkerhet
•God samordning mellom sivil og militær beredskap
•Militære virkemidler ses i sammenheng med annen innsats
•Verneplikten som et fundament for Forsvarets virksomhet

5. Eventuella JAS Gripen affärer: "Beslutningen om hvilket kampfly Norge skal ha i fremtiden treffes i slutten av 2008".

6. Balans mellan resurser, struktur och uppgifter: Formuleringar upprepas i alla dokument om att propositionen syftar till "Balanse mellom oppgaver, struktur og ressurstilgang". Det framstår som ljuv musik för svenska öron....

7. Nordiskt samarbete: När det gäller samarbetet i den nordiska kretsen, så skall man vidareutveckla ett tätare samarbete med de nordiska länderna.

8. Försvarsmaktsstrukturen: Den nordska grundorganisationen förändras i riktning mot en "Konsentrert og tilpasset støtte- og basestruktur". Vidare innebär propositionen följande, fördelat på försvarsgrenarna:

Armén:
En robust brigadestruktur
Styrket bemanning
Styrket trening og utdanning

Marinen:
Moderne og effektiv fartøysstruktur
Evne og volum til tilstedeværelse
Videreføre moderniseringen av Marinen
Styrket bemanning
Styrking av Kystvaktens evne

Flygvapnet:
Videreføre og modernisere strukturen
Sikre kapasitetsbredden
Styrke bemanningen
Øke innsatsevnen

9: Terrorism: En annan avvikelse från Sverige gäller ansvarsfrågan vid hantering av terrordåd:

"Slike terrorhandlinger kan sidestilles med et væpnet angrep i henhold til FN-paktens artikkel 51, som utløser selvforsvarsrett etter folkeretten, og det er Forsvaret som vil ha primæransvaret for å håndtere disse".

10. Folkförankring: Intressant nog har den norska regeringen, under arbetet med propositionen, genomfört ett slags elektroniskt rådskag med den norska befolkningen.. Detta genom sajten: www.forsvarsdialog.no

11. Öppenheten gentemot allmänheten förefaller vara mer utvecklad i Norge, med tanke på att man där finner information om vad de svenska och norska statssekreterarna talar om när de ses, liksom att den Norsk-svenska samarbetsstudien ligger på Försvarsdepartementets hemsida för allmän beskådan.

Sammantaget är, efter en snabb genomläsning, den norska propositionen ett under av tydlighet. Ambitionen att få uppgifter, struktur och ekonomi att hänga ihop, är lysande. Jag gissar att en och annan vid det svenska Högkvarteret tittar drömmande mot Norge. Det är inte konstigt att man längtar bort någon gång...


All information om propositionen, presentationer etc. finner man här.
Försvarschefen uttrycker sin glädje såhär.

"The tear gas"

KAL's cartoon ur The Economist

Revision och information

Riksrevisionen har granskat Försvarsmaktens årsredovisning för 2007.

Bland mycket annat kan man på sidan fyra läsa om Försvarsmaktens pensionsskuld till Statens Pensionsverk. Riksrevisionen skriver att det finns en skuld som uppgår till ca 70 miljoner kronor som kommer att belsta verksamheten de närmaste åren och som man inte har avsatt medel för i balansräkningen.

Försvarsmakten nämner inget om detta i sin kommentar till granskningen.

- Mer ordning och reda i böckerna och bättre intern styrning och kontroll, men ändå en invändning är nog en bra sammanfattning, säger Gunnar Magnusson på Högkvarterets ekonomistab.

Tiden går...

Den 15 april läggs vårbudgeten på riksdagens bord. Det lär således vara klart vid det här laget, om regeringen avser tillmötesgå Försvarsmaktens begäran om att få flytta pengar mellan anslagen.

Om det blir tvärt nej, eller om enbart en liten eftergift kryddas med effekten av de frostiga relationer som råder mellan den politiska ledningen vid försvarsdepartementet och Högkvarteret, lär vi se en förtroendekris i full blom.

Regeringen har helt enkelt inte råd att förlora en ÖB efter f.d. försvarsminister Mikael Odenbergs avgång i höstas. ÖB, Håkan Syréns, förhandlingsläge bör därför, i logikens namn, ha varit mycket gott. I alla fall om inte finansdepartementet har bestämt sig för att ta striden en gång för alla, och man gör bedömningen att man ror hem en anmärkningsvärd förlust till. De moderata kärntrupperna lär darra i sina hålor. Vad värre är; vem skulle efterträda Håkan Syrén frivilligt i rådande ekonomiska läge? Det finns alltid många som både känner sig kallade och lämpade i sådana situationer, men de är sällan de bästa krafterna.

Om regeringen klantar till processen än en gång, kommer den tradition av samarbete mellan de politiska blocken i försvars- och säkerhetspolitiska frågor att brytas snabbare än Tolgfors hinner säga "avbryt". Om vi får en f.d. ÖB som berättar om hur turerna har gått, strax efter att en f.d. försvarsminister på ett.... öppenhjärtligt sätt berättade om regeringens inre liv, ja då vilar inte oppositionen på hanen. Förutsättningarna för att skapa en bredare samsyn om försvarspolitikens inriktning, inför höstens försvarspolitiska inriktningsproposition, rycks därmed undan, om inte mirakel sker.

Den dämpande effekten av ett sådat hela havet stormar, skulle kunna vara insikten om att det vore ett förfärligt politikområde att ta över, efter valet 2010. Men det lär inte precis kunna hindra de ivrigaste mediestrategerna i det socialdemokratiska partihögkvarteret.

Det enda rimliga regeringen bör göra, är att kombinera beskedet om pengaöverföringen till Försvarsmakten (hur det än ser ut), med ett mycket tydligt budskap om att man skall kavla upp ärmarna och fixa 2009 och 2010 i gott samarbete med myndigheten.

2009 och 2010 lär inte bli lättare år än 2008 att ta sig igenom, tvärt om, med mindre än att man vid Försvarsdepartementet lägger fast en mycket bra process för hur det kommande arbetet skall gå till, där man hanterar ekonomin och alla spretande utredningar och parallella spår som nu råder.

Det första regeringen bör göra, är att ge Försvarsmakten uppgiften att utifrån klara och tydliga politiska inriktningsbesked räkna fram ett nytt budgetunderlag för 2009, som inte bygger på Perspektivplaneringen och Budgetpropositionen från hösten 2007.

(Tack Linda i D.C för tipset!)

Varför göra det lätt för sig?

Regeringen har den 19 mars placerat översten Stefan Andersson som chef för den multinationella snabbinsatsstyrka som under svensk ledning ska kunna ställas till den Europeiska unionens förfogande 2011.

Det är ett intressant beslut. Förvisso helt i enlighet med vad regeringen skriver i den färska strategiskrivelsen om Sveriges internationella insatser. I strategiskrivelsen står nämligen att läsa att Sverige anmält beredskap för en ledarroll år 2011.

Men saken är bara den att en svensk NBG-anmälan ankommer på riksdagen att besluta om.

Någon vid Försvarsdepartementet borde ha studerat riksdagens sammansatta utskotts betänkande om NBG (2007/08:UFöU3). I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett sådant ställningstagande är beroende av ett beslut i riksdagen.

Så onödigt. Varför gör regeringen det så svårt för sig?

Solana om klimat och säkerhetspolitik

"European governments have been told to plan for an era of conflict over energy resources, with global warming likely to trigger a dangerous contest between Russia and the west for the vast mineral riches of the Arctic.

A report from the EU's top two foreign policy officials to the 27 heads of government gathering in Brussels for a summit this week warns that "significant potential conflicts" are likely in the decades ahead as a result of "intensified competition over access to, and control over, energy resources".

"Europe needs to brace itself for a new wave of migration with a very different cause - global warming. The ravages already being inflicted on parts of the developing world by climate change are engendering a new type of refugee, the "environmental migrant". Within a decade "there will be millions of environmental migrants, with climate change as one of the major drivers of this phenomenon," predict Javier Solana and Benita Ferrero-Waldner, the EU's chief foreign policy coordinator and the European commissioner for external relations. "Europe must expect substantially increased migratory pressure."

Raderna är hämtade ur två Guardian-artiklar från den 10 mars.

Javier Solanas egna ord om rapporten finner man här.

Inget besked om NRF i Bukarest?

Man kan notera att det aldrig landade någon proposition om Sveriges samarbete med NATO (PFP) och EAPR, så som var aviserat, på riksdagens bord innan den 18 mars - vilket i princip är deadline för riksdagsbehandling under våren.

Jag har tidigare bloggat om regeringens behov av att förankra ett svenskt deltagande i NATO:s snabbinsattstyrka (NRF) och att jag utgick från att det skulle komma i nämnda skrivelse. Detta för att Bildt skulle kunna åka till NATO:s toppmöte i Bukarest i april och deklarera nyheten.

Möjligen beror halvhalten på det det faktum att socialdemokraterna härsknade till, kanske mer i formfrågan än i sakfrågan, över förankringsprocessen och tydligt sade "nej tack" till NRF?

I Finland, däremot, stödjer riksdagen Finlands deltagande NRF. Den finska riksdagen förde alldeles nyligen, den 11 mars, en remissdebatt om saken. Som grund för debatten låg statsrådets redogörelse där regeringen och republikens president föreslår att Finland bekräftar sin vilja att delta i NRF:s supplementära verksamhet. De flesta riksdagsgrupper gav i sina anföranden sitt stöd till Finlands deltagande (De Gröna är skeptiska).

Genom den finska informationen får man också veta att Finland och Sverige (!) i april 2007 tillsammans meddelade muntligt Natos sekretariat att länderna i positiv anda överväger den erbjudna möjligheten att delta i NRF:s supplementära verksamhet.

Redogörelsen remitterades till utrikesutskottet och försvarsutskottet för vidare behandling. Vi får anledning att återkomma till Finland om forstättningen. Uppenbarligen har man antingen fått ett underhandsbesked från Stockholm att det svenska beslutet är klart, men att det måste till en demokratisk "procedur" först, eller så skiter Helsingfors i att invända Stockholm denna gång och kör på.

Krishantering - same same but different

Mycket jobb med efterföljande ledighet har gjort att bloggandet har nedprioriterats den senaste tiden. Men nu är det nya tag som gäller. Jag tänkte börja med några viktiga nyheter från regeringshåll, utöver strategin för Sveriges internationella insatser (som jag skrev om i mitt förra inlägg).

Låt mig börja med krisberedskapen. Den 18 mars lämnade regeringen propositionen "Stärkt krisberedskap - för säkerhets skull" till riksdagen. Den är resultatet av en lång process, som inleddes i Försvarsberedningen med den nationella säkerhetsstrategi som riksdagen sedan fattade beslut om.

Några av beredningens förslag var att slå samman Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV) till en myndighet samt att inrätta en krisledande funktion på myndighetsnivå. Den sistnämnda förslaget skrotades dock av regeringen (en envis och enad Försvarsberedning återkom trots det senare med samma förslag). Frågan om myndighetssammanslagningen utreddes och i betänkandet "Alltid redo!" föreslogs en sammanslagning av KBM, SRV och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Men, tillbaka till den aktuella propositionen.

- Regeringen stärker och samlar nu samhällets krisberedskap genom att lämna det tidigare stuprörstänkandet och istället öka myndigheternas ansvar att samarbeta kring ledning och hantering i en krissituation. Den nya myndigheten får sammanhållande och stödjande uppgifter före, under och efter en kris, säger försvarsminister Sten Tolgfors i ett pressmeddelande.

Lite senare i pressmeddelandet framhåller dock regeringen ansvarsprincipen på följande sätt:

"Regeringen förtydligar ansvarsprincipen. Det innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar även under krissituationer. Den som bäst kan sin verksamhet ska driva den också i en kris".

"Förtydligare" är något helt annat än "utvecklar". Försvarsberedningen skrev såhär i sin senaste rapport "Säkerhet i samverkan":

"Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna".

I regeringens proposition skriver man följande:

"Centrala myndigheters krisberedskap bör bygga på myndigheternas förmåga att hantera den dagliga verksamheten inom sina ansvarsområden. En stärkt krishanteringsförmåga nås bl.a. genom att samtliga parter känner ansvar för sina frågor och samverkar med andra myndig-heter. Ansvarsprincipen förutsätter ett system som bygger på samverkan. Den reglering som gäller för myndigheternas ordinarie verksamhet står då i stort sett oförändrad.

Enligt regeringens bedömning bör samordning på central nivå ordnas så att den i minsta möjliga mån inkräktar på tidigare fastslagna principer (närhet, likhet och ansvar). Ett system där en central funktion tar över ledningen av den operativa verksamheten, kan leda till att aktörer på olika nivåer som i början av en kris har ansvaret avvaktar med att agera och därmed riskerar krisen att förvärras. Problem kan även uppstå p.g.a. osäkerhet om och hur en ansvarsövergång sker och vilka uppgifter som omfattas. Enligt regeringens bedömning bör därför ytterligare åtgärder vidtas för att underlätta samordningen på central myndighetsnivå och därmed stärka den operativa krishanteringsförmågan".

Eller med andra ord: Det skall vara precis som idag. Om man inte är överens, så skall man sammanträda sig fram till ett gemensamt beslut. Ingen skall kunna peka med hela handen och, vid behov och i sällsynta fall, leda.

Ett viktigt avsnitt i propositionen handlar om den enskildes ansvar i relation till det allmännas:

"En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris. Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika nivåer. Samhällets beredskap och de nya hotbilderna är mer komplexa än tidigare. (...) Det finns ett stort behov av samhällsinformation om säkerhetspolitik, försvar, krisberedskap och skydd mot olyckor. Regeringen anser att målet bör vara att skapa en större kunskap om och förtroende för samhällets förmåga i dessa frågor hos samtliga aktörer i samhället.
En central del i kommunikationen bör vara att förklara ansvarsfördelningen mellan den offentliga sektorn och individen när det gäller samhällets säkerhet, dvs. vad som kan förväntas av den offentliga sektorn respektive vad den enskilde själv bör ta ansvar för. Av olika anledningar har den enskilde kommit att mer eller mindre förlita sig på "det allmänna"".

Tyvärr finns inte ett spår av konkreta förslag för att följa upp detta resonemang. Här bör regeringen kunna inspireras av Civilförsvarsförbundet, vars generalsekreterare Anders M Johansson kommenterar propositionen:

- Den inlärda hjälplösheten, att ”det allmänna” ska ta hand om alla problemsituationer är det hög tid att lämna nu. Människor kan och vill vara delaktiga, det måste samhället ta vara på. Men medborgarna måste tydligt få veta vad deras ansvar är och vad som alltid förväntas av dem vid kriser.

Civilförsvarsförbundet har publicerat en ny rapport om just detta, vid namn "Från sistahandsresurs till förstahandslösning". Rapporten handlar om människors möjligheter att ta eget ansvar tillsammans med andra vid kriser.

Det som brukar intressera medier och politiker mest av allt brukar dock vara lokaliseringsfrågorna. Den nya myndigheten ska ha verksamhet i bl.a. Stockholm, Karlstad, Sandö och Revinge. Myndighetsledningen ska vara placerad i Stockholmsområdet. Räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg tänker sig regeringen att "icke statliga aktörer ska kunna ta över och driva". Vi får väl se om några sådana aktörer dyker upp. Regeringen avser att tillsätta en kommitté som ska pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet.

Jag tycker att det är synd att man tar detta steg, innan den nya myndigheten först har formulerat vilket utbildningsbehov som krishanteringen omfattar.

Till sist är det intressant att konstatera att regeringen inte skriver ett enda ord om den säkerhetsstrategi som riksdagen fattade beslut om 2006, och som var tänkt att återkommande uppdateras. Har den nuvarande regeringen stoppat den i byrålådan för gott? Det borde ligga i samtliga riksdagsledamöters intresse att den revideras i närtid, i synnerhet efter de förändringar (respektive det stillastående) som regeringen presenterar i den aktuella propositionen.

Äntligen!

Idag har så äntligen regeringen lämnat över den efterlängtade skrivelsen: ”Nationell strategi för internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet” till riksdagen.

Strategin beskrivs i stolta ordalag gemensamt av utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson, försvarsminister Sten Tolgfors och justitieminister Beatrice Ask. Strategin är den första i sitt slag, skriver de och beskriver den som att den är tänkt att utgöra en ”övergripande vägledning för svenskt deltagande på det fredsfrämjande området”.

”Övergripande vägledning” skriver regeringen. ”Väldigt övergripande beskrivning” kanske vore ett bättre uttryck. Någon vägledning, i ordets rätta bemärkelse, är det nog inte så mycket att tala om. Sånär som när det gäller civil-militär samverkan. Jag återkommer till det.
Jag menar, en strategi som inleds med alla kommande beslut som den inte föregriper (den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar, de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition eller Försvarsberedningens arbete) måste ju rimligtvis vara ganska intetsägande. Och det är den som sagt. Men den är också en kompromissprodukt mellan de departement som har samarbetat om den, och ibland rentav motsägelsefull av just detta skäl.

Tanken är att regeringen genom strategin skall knyta utrikes-, utvecklings, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. En utgångspunkt för strategin är att svenska insatser ska utformas som integrerad och samlad politik gentemot det aktuella landet. Där så är möjligt skall bidragen utformas med både civila och militära delar. I strategin understryks att utvecklingssamarbetet kan utgöra en viktig del av den samlade svenska förmågan. Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar och för att nå varaktiga framsteg i länder som till exempel Afghanistan måste den svenska närvaron präglas av denna insikt.

Ett exempel på det motsägelsefulla är att själva orsakerna till Sveriges engagemang å ena sidan beskrivs som ”ett uttryck för vår solidaritet i handling med de människor och länder som hotas av konflikter” (det är UD:s skrivning), liksom ”Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar och prioriteringar ska vara styrande för svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser. Även försvarspolitiken och politikområdet rättsväsendet ska beaktas. Sammantaget ska dessa politikområden utgöra utgångspunkten för diskussioner om möjliga insatser”. Det som här står är att det som är styrande tar UD hand om och sedan ”beaktas” Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens synpunkter.

Men lite senare i skrivelsen, i de mer militära delarna, står det att svenska insatser ”ska kunna bidra till en önskvärd operativ nytta, förmågeutveckling och kompetensuppbyggnad för den utsändande myndigheten”. Detta är Försvarsdepartementets skrivning. Man vill från mer militärt håll alltid framhålla att det inte enbart är altruism som får Sverige att agera internationellt, utan att det också är ett försvar av svenska värden och Sverige.
Vidare i det militära spåret står det i skrivelsen: ”Sverige ska verka för att svenskt inflytande och insyn ska öka i de insatser Sverige bidrar till, bl.a. genom en strävan att svensk personal i större utsträckning erhåller högre tjänster och ledande befattningar såväl inom insatserna som inom organisationerna genom vilka Sverige bidrar till fredsfrämjande insatser”. Vän av ordning ställer sig frågan; vilka då (på den militära sidan)? De personer som kan komma i fråga är nog tyvärr både lätträknade och djupt fastlåsta i den nationella verksamheten.

Regeringen tar inga steg när det gäller att nischa de svenska militära bidraget. Vi skall kunna göra allt, med allting inom alla tidsramar och överallt: ”Försvarsmakten ska, när så efterfrågas, kunna delta i internationella insatser med en bredd av olika förbandstyper. Strävan är att Sverige bör bidra på områden där vi kan ge ett mervärde till den samlade operationen”. Skrivningen från budgetpropositionen för 2008, om att man kall ha en ”markoperativ tyngdpunkt” är borta.

Ambitionsnivån upprepas: ”Sverige ska ha förmåga till att samtidigt leda och delta i två insatser av bataljonsstorlek samt tre mindre insatser”. Och här har vi ju egentligen hela inriktningen som en grundorganisation som skall försörja! Försvarsberedningen har ju i enlighet sagt att Försvarsmakten skall formas utifrån och in. Vad behöver vi för organisation, personalförsörjning och materielstrategi för att åstadkomma detta?

Men just i detta centrala resonemang (vad som skall vara dimensionerande för Försvarsmakten) väljer regeringen att formulera sig på ett annat sätt än beredningen. Detta är ett exempel på otydlighet från politiskt håll, gentemot Försvarsmakten och där hittar vi en förklaring till att man ofta talar förbi varandra. Man skriver ”Uppgiften att genomföra internationella insatser ska vara grundläggande, men inte ensamt dimensionerande, vid utvecklingen av Försvarsmaktens förband”.

Nu till de mer intressanta delarna av skrivelsen, nämligen de om civil-militär samverkan och ”samlade bidrag”.

Regeringen skriver bl.a. följande:

”Möjligheter till ett samlat svenskt engagemang ska värderas i anslutning till att en ny insats inleds. Så långt möjligt ska processen präglas av en helhetssyn på Sveriges deltagande”. Och sedan kommer en portalparagraf:

”För att främja en hållbar lösning på konflikter bör Sverige i möjligaste mån samordna fredsfrämjande insatser med såväl humanitärt som ett mer långsiktigt återuppbyggnads- och utvecklingsstöd. Strävan bör vara att de svenska bidragen till de internationella insatserna utformas som samlade, med såväl militära som civila delar”.

Vidare skriver regeringen ”För att nå största möjliga effektivitet i de fredsfrämjande insatserna är det även fortsättningsvis en ambition att utifrån etablerade principer, bl.a. inom ramen för FN:s fredsfrämjande verksamhet, fortsatt utveckla den svenska förmågan när det gäller civil-militär samverkan i insatserna”.

Inom EU har Sverige ”som målsättning att utveckla koncepten för de civila och militära snabbinsatsförmågorna samt att stärka den civil-militära samordningen i konflikthanteringsinsatser”.

Inom Norden ska Sverige ”sträva efter att ytterligare öka graden av samarbete i den nordiska kretsen, bl.a. genom att inför varje internationell insats undersöka möjligheter till nordisk samverkan”.

Men, allt detta lämnas fullständigt därhän för vemdå att bestämma hur det ska gå till i praktiken? Det enda som har med något slags konkret genomförande att göra är följande till intet förpliktigande rader:

”Dagens komplexa konflikthanterings- och återuppbyggnadsinsatser förutsätter att det internationella samfundet – likväl som Sverige nationellt – i både planerings- och genomförandefasen samordnar tillgängliga verktyg”.

Men även detta gör att man ställer sig frågan hurdå? Hur, av vem och när skall detta ”samordnas”? En sak är säker, det sker inte av sig självt och det lär aldrig ha varit viktigare att ha alla aktörer i samma rum på jämbördiga positioner genom hela processen (planering, genomförande) som nu, om man skall förverkliga idén om civil-militär samverkan ”på riktigt”.


PS 1: Regeringen lär skapa en del muntra miner i riksdagen med formuleringen ”Det är därför regeringens avsikt att hålla berörda utskott i riksdagen informerade om beslut om att ta i anspråk medgivet utrymme för en brådskande förstärknings- eller evakueringsinsats. Denna ordning får dock inte verka försenande på möjligheten att snabbt sätta in förstärknings- och evakueringsinsatser”. Det är, törs jag påstå, aldrig i riksdagen senfärdigheten slår till, vare sig förr eller framöver. Här borde kanske regeringskansliet istället resonerat om sina egna processer.

PS II: Natos snabbinsatsstyrka, NRF, berörs även i denna skrivelse. Regeringen skriver följande:
”Natos snabbinsatsstyrka, som ska kunna sätta in i de allra mest krävande militära insatserna, är sedan 2006 öppen för styrkebidrag även från partnerländer. Partnerländer kan anmäla supplementära förband till styrkan, förutsatt att dessa uppfyller samma kvalitetskrav som gäller för Nato-förband. Sverige överväger Natos erbjudande om partnerländers deltagande i snabbinsatsstyrkan NATO Response Force (NRF) med supplementära bidrag. När Sverige ser över eventuellt deltagande i NRF ska samarbetsmöjligheter med övriga nordiska länder samt de baltiska länderna undersökas, dvs. både med partnerlandet Finland och med Nato-länderna Danmark, Norge, Estland, Lettland och Litauen”.
Jag är övertygad om att regeringen levererar ett besked om ett svenskt deltagande i NRF, med en liten men naggande god komponent för att försäkra sig (tror man!) om begränsade kostnader, i den kommande skrivelsen om EAPR till riksdagen.