Lite underligt

Regeringspartierna har enats om en ominriktning av försvaret från en dimensionering utifrån internationell krishantering till ett fokus på det nationella territorialförsvaret.

Regeringen är enig om att lite drygt ett år före valet presentera en "alla får allt"-lösning som är gravt underfinansierad och inte heller nödvändig utifrån rådande hotbild.

Oppositionen samlar sig sakta men säkert till en gemensam hållning under riksdagens behandling av propositionen. En hel del förenar, bland annat kritiken mot den höga beredskap som insatsorganisationen i sin helhet ska ha (något som för övrigt även SvD.s ledarsida håller med om).

Men en hel del skiljer oss åt också. Framför allt synen på vilken inriktning försvaret ska ha, vad som ska vara dimensionernade.

Socialdemokraternas Anders Karlsson menar att "Regeringen skapar nu ett yrkesförsvar med fokus på internationella uppdrag. Det vänder vi oss emot. Vi vill se ett modernt, effektivt och folkligt förankrat insatsförsvar."

Gunilla Wahlén (V) är inne på samma spår när hon säger att "Försvaret kommer inte längre att utgå från det nationella försvaret och utifrån det bygga internationella insatser".

Enligt min uppfattning har de missat att regeringen i själva verket gör en u-sväng tillbaka till det nationella territorialförsvarsfokus som har varit allenarådande under kalla kriget. Därför framstår denna kritik som något obegriplig.

Bild: Magnus Bard, DN

Försvarsministern i radion

Försvarsminister Sten Tolgfors intervjuades i Ekots lördagsintervju igår.

I intervjun säger Tolgfors att "hotbilden är förändrad" och syftar på Georgienkrisen. Men han beskriver inte hur han menar att hotbilden har förändrats utan framhåller enbart behovet av snabb reaktionsförmåga som en lärdom av kriget.

Jag är ganska säker på att om regeringskansliets egen analys av Georgienkonfliktens konsekvenser för den svenska hotbildsbedömningen hade varit offentlig, då hade det varit lite trixigare att göra enkla kopplingen mellan Georgienkrisen och den militära hotbilden. Jag utgår nämligen ifrån att denna analys inte ger något annat besked än alla motsvarigheter runt om i Europa. Det vore oerhört välgörande för debatten om nämnda Georgienanalys offentliggörs.

Det andra områden jag vill beröra är att Tolgfors verkar omfamna Försvarsmaktens besked att man måste pruta från målsättningen att det skall kunna vara 2000 personer insatta internationellt till 1700.

Detta lägre antal var något man öppnade för i planeringsanvisningarna, där regeringen angav att Försvarsmakten över tid skall kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt medan Försvarsberedningen har angett följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt.

Försvarsministern hävdar att det är effekten som är det viktigaste, inte "antalet huvuden" man bidrar med internationellt. Det är ett välkänt grepp, speciellt populärt att ta till när man aldrig lyckas uppnå de målsättningar som sätts upp och/eller när ministern är sugen på att skicka ut något vapensystem internationellt (t.ex. JAS Gripen).

På ett sätt kan man tycka att det är logiskt, det är naturligtvis viktigast att verkligen göra skillnad. Men inställningen att det i stort sett är irrelevant med målsättningar om antalet individer, den leder enligt min mening fel på flera sätt:

1. Den av Riksdagen beslutade strategin för svenska bidrag till fredsfrämjande verksamhet, som följs upp av Försvarsberedningen, trycker på uthålliga internationella insatser i civil-militär samverkan. Beredningen skriver:

"Huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.

Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.

Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land."

Eller kort och gott: Boots on the ground och en civilmilitär process från start till mål!

2: Om man inte slår fast en målsättning om antalet individer innebär det naturligtvis konsekvenser för försvarsplaneringen. Om man säger att man skall kunna ha 2000 personer ute i internationell tjänst samtidigt, ja då kan man bara räkna bakåt för att få fram vad det kräver för numerär på hemmaplan för att man skall kunna köra runt systemet på ett uthålligt sätt. Om man övergår till att prata om "effekt" minskar man genast den press på leverans som jag tror är nödvändig att ha på Försvarsmakten.

3. Sverige är nere på väldigt låga nivåer när det gäller vårt bidrag till internationell fredsfrämjande verksamhet. I synnerhet gäller det FN-ledda insatser där antalet svenska soldater, militärobservatörer och poliser i FN-tjänst aldrig har varit så lågt som nu. Endast 80 svenskar tjänstgjorde under FN-flagg i månadsskiftet november/december 2008.

Svenska FN-förbundet har i en tidigare debattartikel på Brännpunkt uppmärksammat den svenska ambitionsnivån på följande sätt:

"En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”

I den ovan nämnda strategin står det:

"Sveriges förmåga till internationella insatser ska förbättras. Det militära deltagandet i insatser ska öka, så att en dubblering av utlandsstyrkans förmåga åstadkoms. Vidare ska effekten av svenskt deltagande öka i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Ökningen ska bl.a. uppnås genom mer sammanhållna insatser."

FN-mandat för insats i Tchad

Säkerhetsrådet beslöt alldeles nyss (ca klockan 16 svensk tid) att ge mandat för en fredsbevarande FN-insats i Tchad.

Svenska FN-förbundet anser att Sverige sviker Darfur och Tchad om vi inte bidrar och efterlyser ett (nytt) svenskt truppbidrag till Tchad efter beslut om FN-insats i säkerhetsrådet i dag.

FN har som bekant svårt att rekrytera trupp till insatsen.

"– Insatsen är i högsta grad nödvändig, inte minst på grund av att Darfurkonflikten i Sudan har orsakat ett hårt flyktingtryck på grannländerna", säger Aleksander Gabelic, som är ordförande.

Sverige bidrog till EU:s insats i Tchad förra året. Nu är campen nedmonterad och truppen har åkt hem, sånär som på några svenskar.

"– Enligt vad FN-förbundet erfar vänder däremot Sverige Darfurflyktingarna ryggen och väljer att inte skicka trupp. Det är ett svek från regeringens sida", fortsätter Gabelic.

Svenska FN-förbundet krävde i en debattartikel på DN Debatt den 30 december att Sverige åter ska skicka trupp till Tchad.

Funderingar i vinternatten

En av frågorna i 2007 års enkät här på bloggen löd: ”Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008?”

Håkan Juholt (s) svarade 667, Allan Widman (fp) gissade på ca 860, Staffan Danielsson (c ) hoppades på 1327 men svarade 827. Själv tippade jag på 650 personer.

Den mest aktuella siffran jag kan hitta är från november 2008. Då tjänstgjorde 657 kvinnor och män i internationella insatser.

Jag konstaterar samtidigt att ingen av de som svarade på samma fråga i 2008-års enkät tror att vi uppnår ambitionen om 2000 personer i samtidig tjänst utomlands vid utgången av 2009. I den bästa av världar finns inte behovet och därmed behöver inte målet uppfyllas. Så ser världen tyvärr inte ut. Det framstår därför som om det inte är målet som behöver förändras, utan de faktorer som samverkar till att vi är så långt ifrån att lyckas.

Jag noterar i det sammanhanget att Allan Widman (fp) har reagerat på samma (s)-märkta debattartikel som jag.

Jag håller helt med Widman när han skriver att Anders Ferm och Thage G Petersons utgångspunkt, att var och en får reda sig själv, är djupt cynisk.

Allan Widman tar upp kopplingen mellan flyktingströmmar och säkerhetspolitiska konsekvenser. I Widmans fall vet jag att han inte ser flyktingströmmar som ett hot. Anledningen till att jag reagerar är gamla minnen om hotbildscenarior för tio år sedan när flyktingströmmar (på den tiden skulle de komma över Östersjön) målades upp som hot mot det svenska samhället. Att stora folkomflyttningar kan utgöra bl.a. påfrestningar på samhällens institutioner, det är en sak. Men att det i sig utgör ett hot, det skriver jag inte alls under på. Och det som sagt inte heller vad Widman skriver.

Jag tänkte att jag skulle svara på mina egna enkätfrågor. Det känns förvisso inte som om jag har så mycket att tillägga, men jag skall ändå göra ett försök:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

I inrikespolitiken kommer jag att minnas hur Georgienkrisen förändrade regeringens retorik från att ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige” (från Sten Tolgfors tal i Almedalen så sent som den 9 juli 2008) till att vi behöver omedelbart gripbara resurser för försvaret av Sverige (med hänvisning till den snabbhet varmed Ryssland slog mot Georgien).

Mer generellt kommer jag komma ihåg 2008 som det år när varenda säkerhetspolitiska analys av vikt omfattade även klimatförändringar.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Verksamhetsidén, dvs. vad man är till för (att den internationella verksamheten inte ska utgöra ett ”sidospår” och hur den operativa verksamhetens krav äntligen ska få reellt genomslag i alla processer).

Vid sidan av detta skulle jag vilja nämna personalförsörjningssystemet och Högkvarterets organisation som på olika sätt avgörande frågor.

Låt mig ta frågan om Strf 90 till Afghanistan som exempel på vad jag menar med det sistnämnda:

Arméinspektören vill ha maskinerna till den svenska ISAF-truppen. Han är taktisk chef och ansvarar för genomförande i missionsområdet. När denne man med stab kommer fram till att det behövs Strf 90, ja då överprövas detta av en operativ stab med följden att inget händer.

Man bör ställa sig frågan vem som kan vara bättre på att utveckla, vidmakthålla, producera och använda förband för den marktaktiska arenan om inte en arméstab med en arméchef?

Naturligtvis gäller motsvarande resonemang inom de andra försvarsgrenarna (som jag envisas med att kalla dem eftersom jag anser att de borde återinföras!).

Det är en av mina käpphästar. Och för den som tror att Försvarsmakten blir mer ”joint” av nuvarande organisation vill jag bara säga: Övertyga mig!

Så, med andra ord: Som jag ser det är Högkvarteret gravt överdimensionerat med en massa otydligheter och onödiga ledningsnivåer.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Om inte världen blir en lugnare och säkrare plats under 2009, vilket jag naturligtvis hoppas, så anser jag att allt under 2000 personer är ett misslyckande men att 800 personer förmodligen är vad vi kan få ut i nuvarande läge.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Jag vill göra det enkelt för mig genom att fullt ut instämma i det som Ulf Henricsson svarar på samma fråga:

”Först vill jag ge dem som utser honom rådet att utnämna en person med internationell erfarenhet som förbandschef. Det är inte trovärdigt med en chef som inte har personlig erfarenhet av FM huvuduppgift – internationella insatser.

Till ÖB: PRIORITERA huvuduppgiften – skär i byråkratin. Jobba för att huvuduppgiften blir viktigare än arbetstillfällen. Försvarsindustri och glesbyggd skall överleva av egen kraft. Kräv av politikerna att de tar konsekvenserna av sina egna beslut.”

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Att vi fortsatt saknar en krisledande funktion på myndighetsnivå, vilket riksdagens samtliga sju partier har efterlyst. Men förutom det är det rätt att göra sammanslagningen av de tre tidigare myndigheterna och jag hoppas på en smidig övergång så att förmågan inte nedgår under en lång inkörningsperiod. Till sist är jag fortfarande bekymrad över den organisationsmodell som jag hittills har sett.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Jag håller med Karin Enström, Försvarsberedningens ordförande, om att den bedömning Försvarsberedningen gjorde i vår junirapport fortfarande står sig väl.

Dock bör den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter analyseras – jag är övertygad om att de är långtgående och det på många olika plan på många olika sätt.

Klimatförändringarnas geopolitiska betydelse oroar mig också speciellt mycket, vid sidan av de sociala konvulsioner de kan orsaka i en framtid som enligt forskare kryper oss allt närmare.

Benin-Sverige 1-0

Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, skriver på Brännpunkt
idag under rubriken ”Fattiga Benin har fler FN-soldater än Sverige”.

Gabelic har observerat att Benin bidrar med drygt 16 gånger fler FN soldater än Sverige (1363 jämfört med 83 i månadsskiftet september-oktober av totalt 88754 militärer, po­liser och militärobservatörer i FN:s fredsfrämjande insatser). De 83 svenskarna är sannolikt det lägsta svenska truppbidraget till FN någonsin.

FN-förbundet har också noterat den rådande tyngdpunktsförskjutningen till förmån för nationellt territorialförsvar:

”De tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Thage G Peterson driver en bakåtsträvande linje (Brännpunkt den 23 och 24 oktober): ett tak på 1000 soldater i utlandsstyrkan och prioritering av territorialförsvar och hemvärn respektive ett stopp för Sveriges militära engagemang i ett av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder, Afghanistan.”

Ur Gabelics artikel:

”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”

Lysande, Svenska FN-förbundet. Tack för er insats!

(Fotot är hämtat från FN:s hemsida och visar FN-soldater från UNAMID som skyddar en hjälpsändningstransport i Darfur, Sudan.)

Officersförbundet på DN-debatt

Dagens DN-debattartikel är skriven av Officersförbundets ordförande Lars Fresker (bilden) och handlar om behovet av stöd till de som gör utlandstjänst och deras familjer.

Jag fick ett mail från en klok person som kommenterar artikeln och jag kan bara instämma:

"Ännu ett försök att skjuta sank på inriktningen mot internationalisering - men däremot ett som förtjänar uppmärksamhet och seriöst bemötande. Klart vi ska vara internationellt operativa. Lika klart att vi, efter mer än 15 års "processande", äntligen måste få till "både" ett anhörigsstödsprogram, klara anställnignsvillkor som försäkringar mm och avtal som är klara innan man ska genomföra missionsutbildning. Det är helt otroligt vilken tid det ska ta att gå från ord till handling."

Freskers artikel är uppbyggd kring en undersökning som Officersförbundet har låtit Synovate göra. Man har intervjuat drygt 900 personer som någon gång under de senaste två åren haft en anhörig som gjort utlandstjänst. Rapporten finns att läsa i sin helhet här.

Äntligen!

Idag har så äntligen regeringen lämnat över den efterlängtade skrivelsen: ”Nationell strategi för internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet” till riksdagen.

Strategin beskrivs i stolta ordalag gemensamt av utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson, försvarsminister Sten Tolgfors och justitieminister Beatrice Ask. Strategin är den första i sitt slag, skriver de och beskriver den som att den är tänkt att utgöra en ”övergripande vägledning för svenskt deltagande på det fredsfrämjande området”.

”Övergripande vägledning” skriver regeringen. ”Väldigt övergripande beskrivning” kanske vore ett bättre uttryck. Någon vägledning, i ordets rätta bemärkelse, är det nog inte så mycket att tala om. Sånär som när det gäller civil-militär samverkan. Jag återkommer till det.
Jag menar, en strategi som inleds med alla kommande beslut som den inte föregriper (den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar, de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition eller Försvarsberedningens arbete) måste ju rimligtvis vara ganska intetsägande. Och det är den som sagt. Men den är också en kompromissprodukt mellan de departement som har samarbetat om den, och ibland rentav motsägelsefull av just detta skäl.

Tanken är att regeringen genom strategin skall knyta utrikes-, utvecklings, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. En utgångspunkt för strategin är att svenska insatser ska utformas som integrerad och samlad politik gentemot det aktuella landet. Där så är möjligt skall bidragen utformas med både civila och militära delar. I strategin understryks att utvecklingssamarbetet kan utgöra en viktig del av den samlade svenska förmågan. Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar och för att nå varaktiga framsteg i länder som till exempel Afghanistan måste den svenska närvaron präglas av denna insikt.

Ett exempel på det motsägelsefulla är att själva orsakerna till Sveriges engagemang å ena sidan beskrivs som ”ett uttryck för vår solidaritet i handling med de människor och länder som hotas av konflikter” (det är UD:s skrivning), liksom ”Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar och prioriteringar ska vara styrande för svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser. Även försvarspolitiken och politikområdet rättsväsendet ska beaktas. Sammantaget ska dessa politikområden utgöra utgångspunkten för diskussioner om möjliga insatser”. Det som här står är att det som är styrande tar UD hand om och sedan ”beaktas” Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens synpunkter.

Men lite senare i skrivelsen, i de mer militära delarna, står det att svenska insatser ”ska kunna bidra till en önskvärd operativ nytta, förmågeutveckling och kompetensuppbyggnad för den utsändande myndigheten”. Detta är Försvarsdepartementets skrivning. Man vill från mer militärt håll alltid framhålla att det inte enbart är altruism som får Sverige att agera internationellt, utan att det också är ett försvar av svenska värden och Sverige.
Vidare i det militära spåret står det i skrivelsen: ”Sverige ska verka för att svenskt inflytande och insyn ska öka i de insatser Sverige bidrar till, bl.a. genom en strävan att svensk personal i större utsträckning erhåller högre tjänster och ledande befattningar såväl inom insatserna som inom organisationerna genom vilka Sverige bidrar till fredsfrämjande insatser”. Vän av ordning ställer sig frågan; vilka då (på den militära sidan)? De personer som kan komma i fråga är nog tyvärr både lätträknade och djupt fastlåsta i den nationella verksamheten.

Regeringen tar inga steg när det gäller att nischa de svenska militära bidraget. Vi skall kunna göra allt, med allting inom alla tidsramar och överallt: ”Försvarsmakten ska, när så efterfrågas, kunna delta i internationella insatser med en bredd av olika förbandstyper. Strävan är att Sverige bör bidra på områden där vi kan ge ett mervärde till den samlade operationen”. Skrivningen från budgetpropositionen för 2008, om att man kall ha en ”markoperativ tyngdpunkt” är borta.

Ambitionsnivån upprepas: ”Sverige ska ha förmåga till att samtidigt leda och delta i två insatser av bataljonsstorlek samt tre mindre insatser”. Och här har vi ju egentligen hela inriktningen som en grundorganisation som skall försörja! Försvarsberedningen har ju i enlighet sagt att Försvarsmakten skall formas utifrån och in. Vad behöver vi för organisation, personalförsörjning och materielstrategi för att åstadkomma detta?

Men just i detta centrala resonemang (vad som skall vara dimensionerande för Försvarsmakten) väljer regeringen att formulera sig på ett annat sätt än beredningen. Detta är ett exempel på otydlighet från politiskt håll, gentemot Försvarsmakten och där hittar vi en förklaring till att man ofta talar förbi varandra. Man skriver ”Uppgiften att genomföra internationella insatser ska vara grundläggande, men inte ensamt dimensionerande, vid utvecklingen av Försvarsmaktens förband”.

Nu till de mer intressanta delarna av skrivelsen, nämligen de om civil-militär samverkan och ”samlade bidrag”.

Regeringen skriver bl.a. följande:

”Möjligheter till ett samlat svenskt engagemang ska värderas i anslutning till att en ny insats inleds. Så långt möjligt ska processen präglas av en helhetssyn på Sveriges deltagande”. Och sedan kommer en portalparagraf:

”För att främja en hållbar lösning på konflikter bör Sverige i möjligaste mån samordna fredsfrämjande insatser med såväl humanitärt som ett mer långsiktigt återuppbyggnads- och utvecklingsstöd. Strävan bör vara att de svenska bidragen till de internationella insatserna utformas som samlade, med såväl militära som civila delar”.

Vidare skriver regeringen ”För att nå största möjliga effektivitet i de fredsfrämjande insatserna är det även fortsättningsvis en ambition att utifrån etablerade principer, bl.a. inom ramen för FN:s fredsfrämjande verksamhet, fortsatt utveckla den svenska förmågan när det gäller civil-militär samverkan i insatserna”.

Inom EU har Sverige ”som målsättning att utveckla koncepten för de civila och militära snabbinsatsförmågorna samt att stärka den civil-militära samordningen i konflikthanteringsinsatser”.

Inom Norden ska Sverige ”sträva efter att ytterligare öka graden av samarbete i den nordiska kretsen, bl.a. genom att inför varje internationell insats undersöka möjligheter till nordisk samverkan”.

Men, allt detta lämnas fullständigt därhän för vemdå att bestämma hur det ska gå till i praktiken? Det enda som har med något slags konkret genomförande att göra är följande till intet förpliktigande rader:

”Dagens komplexa konflikthanterings- och återuppbyggnadsinsatser förutsätter att det internationella samfundet – likväl som Sverige nationellt – i både planerings- och genomförandefasen samordnar tillgängliga verktyg”.

Men även detta gör att man ställer sig frågan hurdå? Hur, av vem och när skall detta ”samordnas”? En sak är säker, det sker inte av sig självt och det lär aldrig ha varit viktigare att ha alla aktörer i samma rum på jämbördiga positioner genom hela processen (planering, genomförande) som nu, om man skall förverkliga idén om civil-militär samverkan ”på riktigt”.


PS 1: Regeringen lär skapa en del muntra miner i riksdagen med formuleringen ”Det är därför regeringens avsikt att hålla berörda utskott i riksdagen informerade om beslut om att ta i anspråk medgivet utrymme för en brådskande förstärknings- eller evakueringsinsats. Denna ordning får dock inte verka försenande på möjligheten att snabbt sätta in förstärknings- och evakueringsinsatser”. Det är, törs jag påstå, aldrig i riksdagen senfärdigheten slår till, vare sig förr eller framöver. Här borde kanske regeringskansliet istället resonerat om sina egna processer.

PS II: Natos snabbinsatsstyrka, NRF, berörs även i denna skrivelse. Regeringen skriver följande:
”Natos snabbinsatsstyrka, som ska kunna sätta in i de allra mest krävande militära insatserna, är sedan 2006 öppen för styrkebidrag även från partnerländer. Partnerländer kan anmäla supplementära förband till styrkan, förutsatt att dessa uppfyller samma kvalitetskrav som gäller för Nato-förband. Sverige överväger Natos erbjudande om partnerländers deltagande i snabbinsatsstyrkan NATO Response Force (NRF) med supplementära bidrag. När Sverige ser över eventuellt deltagande i NRF ska samarbetsmöjligheter med övriga nordiska länder samt de baltiska länderna undersökas, dvs. både med partnerlandet Finland och med Nato-länderna Danmark, Norge, Estland, Lettland och Litauen”.
Jag är övertygad om att regeringen levererar ett besked om ett svenskt deltagande i NRF, med en liten men naggande god komponent för att försäkra sig (tror man!) om begränsade kostnader, i den kommande skrivelsen om EAPR till riksdagen.

Amfibie som inte klarar en regnperiod?

Jag tror det var en och annan som höjde på ögonbrynen när det stod klart att det var ett amfibieförband som skulle skickas till Tchad. Amfibie där?, liksom (se bild). Jag var en av dem. Men sedan tänkte jag att det säkert är väldigt smart, just med tanke på den förestående regnperioden, som man har hört talas om.

Försvarsmakten skriver såhär om amfibieförbandens uppgift:

"Man skall kunna uppträda såväl nationellt som internationellt. Att kunna verka över, på och under ytan liksom på land oavsett infrastruktur, årstid, väder och ljusförhållanden är signifikativt för de svenska amfibieförbanden. Förbanden skall kunna genomföra insatser såväl från hav mot land som från land mot hav".

Och mot bakgrund av den beskrivningen låter det ju närmast som ett hand-i -handskeuppdrag då, att hantera en regnperiod i Tchad.

Det är klart att det blir lite förvirrande, när försvarsministern säger att regnperioden är gränssättande för en förlängning av insatsen, på dagens Brännpunkt:

"Det gränssättande för en kortare förlängning av amfibieförbandets insats är regnperioden, som på allvar inleds i juni och pågår till oktober. Den – och inte politisk vilja – försvårar och förhindrar omgruppering av tyngre förband inom Tchad under sommaren".

Naturligtvis är ekonomin det som sätter P för den önskvärda förlängningen, vilket försvarsministern också säger i artikeln. Huruvida Sveriges agerande "drar ett löjets skimmer över hela insatsen", får stå för Urban Ahlin (s). Om man däremot sätter de man är där för att skydda i första rummet, oavsett vad andra i EU-kretsen gör eller inte gör, framstår det som mindre klokt att åka hem med argumentet att alla andra gör för lite.

Att fatta beslut utifrån att man skall vara lika dålig som alla andra, är inget snyggt ledarskap och det enda det resulterar i, är att man indirekt legitimerar att man inte åker nästa gång heller.

Funderar man länge på att göra en sak blir den ofta ogjord

Bo Pellnäs skriver om den svenska insatsen i Tchad på Brännpunkt idag. Han hänvisar till den utrikesdeklaration som utrikesministern läste upp förra veckan och menar att den står i bjärt kontrast till försvarsministern uttalanden om att det svenska förbandet måste återvända hem efter 4–6 veckor på grund av budgetskäl.

– Det är min budget och i den budgeten finns det inte ytterligare resurser, som det ser ut nu. Vi talar om 300 miljoner kronor som en förlängning kostar i Tchad. Som det är nu finns inte de pengarna, säger försvarsminister Sten Tolgfors till SvD.

Pellnäs hade också kunnat citera Bildts artikel på DN-debatt från den 2 januari 2008:

"Vi måste ha en gemensam uppfattning om de utmaningar vi står inför. Och uppenbart är att vi måste se över de olika fredsinstrument vi har - diplomatiska, ekonomiska och militära. Skall vi vara en verklig fredsmakt måste vi också ha instrument som fullt ut svarar mot våra ambitioner. Svårigheterna att få tillräckliga styrkor till viktiga fredsoperationer från Afghanistan till Tchad visar vidden av utmaningen" (min kursiv.).

Pellnäs skriver:

"Det är klart att försvarets budget skapar bekymmer och ingen förefaller kunna anvisa en väg ur bekymren. Varje krigsmakt med 11000 officerare och enbart några tusen soldater befinner sig redan per definition i kris. Men det är inte något som borde få påverka vår insats i Tchad. Den effekt man får ut av förbandet med några få veckor på plats blir nästan noll. Ställer man det utfallet i relation till kostnaden att rekrytera, utbilda och transportera förbandet till Tchad blir beslutet absurt. Om det nu inte enbart var ett klumpigt politiskt utpressningsförsök mot finansdepartementet? Risken är stor att vi gör oss till åtlöje inom EU och att vi skapar misstro till vår pålitlighet beträffande framtida åtaganden".

Pellnäs har naturligtvis rätt. Att sätta upp förbandet och betala de kostnader som bara det och transporten utgör, för några veckors arbete på plats, är inte speciellt rationellt. Men faktum kvarstår: En förlängning innebär en fördubbling av kostnaderna. En enkel överslagsräkning över de internationella insatser som vi redan är engagerade i, ger vid hand att det inte kan finnas så mycket pengar kvar i budgeten för innevarande år. Det kan man naturligtvis lösa, om viljan finns, med krediter från nästa år etc.

Och under tiden tickar det pengar till registerförband som står i hög beredskap utan att vara efterfrågade. En tredje termin i utbildningssystemet som inte behövs. Eventuell nysatsning på "Super JAS". Flera överdimensionerade stödmyndigheter (vilket uppmärksammades på Brännpunkt igår). etc. etc.

Veteranpolitik

Regeringen beslutade i juni 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utforma förslag till en svensk veteranpolitik , d.v.s. ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser. Riksdagsledamoten Allan Widman (fp) utsågs till särskild utredare och igår lämnade han sitt delbetänkande "En svensk veteranpolitik, del 1".

Utredningen har bl.a. identifierat brister i Försvarsmaktens information om vilket försäkringsskydd som soldaterna i utlandsstyrkan har. Utredningen konstaterar också att det finns brister när det gäller viss materiel till NBG. Bland annat är helikoptrar för medicinsk evakuering så försenade att de inte som avsett kan tillföras förbandet förrän efter det att beredskapsperioden påbörjats. Den slutsats som utredningen drar är att bristerna måste beaktas när en insats av förbandet planeras. Vidare följer utredningen upp ett förslag som återfinns i Försvarsmaktens rapport av den 3 april 2007, där det föreslås att psykologer bör tillföras förbanden ute i operationsområdena. Utredningen föreslår att NBG 2008 snarast möjligt tillförs en missionspsykolog.

När det gäller den utredning som Försvarsmakten själv har genomfört kring dessa frågor, uttrycker utredningen kritik mot att Försvarsmakten ännu – i mitten av oktober 2007 – inte har genomfört de förslag myndigheten själv redovisat i sin rapport. Utredningen noterar att en utgångspunkt i Försvarsmaktens arbete med rapporten var att de förslag som lämnades i rapporten skulle vara genomförda före den första januari 2008 när den nordiska stridsgruppen ställs i beredskap.

Utredningen redogör slutligen för en rad frågor som den avser att återkomma till i sitt slutbetänkande. Utredningen avser försöka hitta samverkanslösningar i den nordiska kretsen, men också inom landet när det gäller om, och i så fall hur, samarbete bör ske med andra myndigheter eller organisationer som bedriver likartad, internationell verksamhet. I detta sammanhand nämns Räddningsverket, Rikskriminalpolisen, Utrikesdepartementet och Sida samt enskilda organisationer som Röda korset, Läkare utan gränser liksom kyrkliga organisationer.

Uppdatering: Intresserade kan ta del av det brittiska försvarsdepartementets webbsida för veteraner. Det finns ingen motsvarande länk på regeringens/Försvarsdepartementets sajt.

Som ett led i förberedelsen

Jag rekommenderar Svenska FN-förbundets rapport om Darfur, i vilken det ingår sammanfattningar av tre FN-rapporter. Den första handlar om mänskliga rättigheter i Darfur, den andra om sexuella övergrepp och godtyckliga frihetsberövanden och den tredje handlar om hur klimatförändringen förvärrar konflikten i Darfur.

I skriften beskrivs FN:s humanitära arbete i Darfur om man kan läsa om några av de drygt två miljoner internflyktingar som finns i regionen. Skriften avslutas med en artikel om några av de FN-processer gällande Darfur som pågår.

Det är viktig läsning inför vad som komma skall för det svensk-norska ingenjörsförband om cirka 400 soldater, som skall åka dit (160 är från Sverige, övriga är norrmän).

Den 4 oktober lade regeringen sin proposition om svenskt deltagande i Förenta nationernas och Afrikanska unionens gemensamma fredsfrämjande insats i Darfur, till riksdagen. I propositionen föreslår regeringen att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 450 personer till förfogande för deltagande i Förenta nationernas och Afrikanska unionens gemensamma fredsfrämjande insats i Darfurregionen i Sudan (UNAMID) under högst 18 månader. En förutsättning för svenskt militärt deltagande i UNAMID är att Förenta nationerna och Afrikanska unionen ger sitt godkännande till insatsen.

Till Afrika, men inte med NBG

Igår fattade säkerhetsrådet beslut om resolution 1778 om FN-operationen i Tchad och Centralafrikanska Republiken, med en begäran till EU att hjälpa till med en militär del.

Carl Bildt skriver från New York på sin blogg att resolution 1778 är ett nytt steg i samarbetet mellan FN och EU: "Vi har europeiska möjligheter till snabba och robusta insatser för att stödja FN-insatser som är både bredare och mer långsiktiga, men som annars knappast skulle vara möjlig. (...) På morgonmötet diskuterades kort de möjligheter som finns för olika länder att vara med i denna EU-operation. Att vi i Sverige överväger ett bidrag är rätt självklart mot bakgrund av operationens karaktär - en begäran från FN till EU om att hjälpa till med att skydda utsatta människor."

Försvarsmakten informerar om att Sverige kan komma att bidra med två förband i Darfur efter årsskiftet. Regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att planera för insatser både i Sudan och i grannlandet Tchad.

"Sedan tidigare förbereder Försvarsmakten för en eventuell insats i Sudan tillsammans med Norge. Det rör sig om ett norsk-svenskt ingenjörförband, där Sverige under tolv månader ska bidra med omkring 155 personer för att bland annat bygga vägar och förläggningar i den krigshärjade Darfurregionen."

Försvarsmakten skriver att man tidigare i veckan fick direktiv av regeringen att också påbörja planering och förberedelser för en eventuell ytterligare insats i Darfur, denna gång i Sudans grannland Tchad.

- Det rör sig om omkring 200 personer, ett skyttekompani ur internationella amfibiestyrkan, ett av våra beredskapsförband, säger Joachim Isacsson vid Högkvarterets insatsstab. Om det blir aktuellt skulle soldaterna få till uppgift att skapa säkerhet för den humanitära verksamheten, skydda flyktingar och skapa förutsättningar för FN-polisen att verka i området.

Försvarsmakten fortsätter:

"Tchadinsatsen är ett EU-initiativ, och syftet är att bädda för den FN-insats som är tänkt att ta över i området efter tolv månader. EU-styrkan kommer dock redan från början att arbeta i nära samverkan med FN i insatsområdet. (...) Rekrytering och utbildning av personal till de båda planerade insatserna har redan inletts, för att trupperna ska kunna vara på plats efter årsskiftet."

Enligt DN har Frankrike försökt övertala Sverige att ta hand om befälet över fredsstyrkan, men några sådana resurser finns inte.

DN tar upp den självklara frågan om rollen i allt detta för den Nordiska stridsgruppen (NBG), som ju står i beredskap från den 1 januari 2008. Försvarsmakten ansåg att Tchad var ett lämpligt mål för NBG, men det har regeringen sagt nej till, skriver DN. Jag har tagit upp frågan i ett tidigare inlägg, apropå att Finland räknade med en NBG-insats i området. Jag undrar stilla hur Försvarsmakten och regeringen skall få ihop det hela, om det blir aktuellt med en insats också för NBG, inom ramen för en begränsad ekonomi och begränsade personella resurser? Jag funderar också på hur våra samarbetsländer inom NBG hanterades under detta beslutsfattande; var det en gemensam uppfattning?

DN igen: "Problem som att få materielen till Tchad och att få logistiken inne i landet att fungera återstår att lösa. Att samtidigt rekrytera folk till Sudan, Tchad och NBG är ytterligare en utmaning." Jo, precis.

Den strategi för internationella insatser som regeringen aviserade redan före valet, har fortfarande inte lagts på riksdagens bord. Det hade naturligtvis varit en styrka om riksdagen hade behandlat strategin innan dess att man fattade beslut om de aktuella insatserna. För att insatserna ska bli av krävs först beslut i riksdagen, det lär således bli riksdagsbehandling av frågan i närtid. Efter det, någon gång, blir det väl en behandling av strategin också.

Men mest av allt just nu undrar jag hur NBG-personerna i Försvarsmakten ser på händelseutvecklingen. Och hur (om!?) det sker någon gemensam planering mellan civila och militära aktörer. För om vi har lärt oss något av de senaste kriserna i världen, så är det ju att samverkan mellan militära planerare samt operativ personal och civila krafter måste till både inför, under och efter insatsen. Annars begår man många misstag, på civilbefolkningens bekostnad, och tar en både lång och dyr omväg.

Ur dagens blad

Jag läser alltid PJ Anders Linders ledarkommentarer i SvD. Jag håller långt ifrån alltid med, men det är intressant läsning eftersom det ofta är ganska genomtänkta ståndpunkter. Dock inte idag.

Om Försvarsberedningens kommande säkerhetspolitiska rapport skriver han:

"Vad innebär egentligen de nya tongångarna från rysk sida? Vilka slutsatser ska vi dra? Var det måhända en aning förhastat att utgå från att svenskt territorium aldrig skulle bli hotat mer, och att vi kunde koncentrera oss på att skicka våra soldater till Kosovo och Afghanistan? Viktiga frågor, men regeringen har tydligen inte tålamod att vänta på svaren?"

Jag sliter mitt hår. Hans resonemang bygger på ett fundamentalt missförstånd, alternativt en grov felsyn. Nämligen att vi kan koncentrera oss på internationella insatser eftersom svenskt territorium inte är hotat. Som någonting vi kan ägna oss åt så länge vi inte har att göra på hemmaplan. My God.

Sverige ska naturligtvis mycket aktivt bidra till att förhindra, dämpa konflikter och minska lidandet i världen. Och detta gäller väl i synnerhet om säkerhetsläget försämras, då Sverige bör engagera sig internationellt för att få situationer av olika slag att gå i en mer positiv riktning, med alla de medel som vi har att ta till. Eller skall vi gräva ner oss i våra värn, om det börjar se mörkare ut på andra sidan gränsen, och vänta på att någon anfaller? Det bästa försvaret är väl ändå att hejda ett hot innan det är över oss? Och det gäller ju oavsett om det är militära eller miljömässiga hot vi talar om. Att det sedan är en moralisk skyldighet att ingripa, för att skydda civilbefolkningar och säkra områden så att civil nödhjälp och andra civila insatser kan verka, är ytterligare en dimension.

PJ övergår därefter till att kritisera regeringen, bland annat med orden "Finansministern behöver pengar och då får omvärlden lov att bli lite ofarligare." Detta apropå Mikael Holmströms artikel i den egna tidningen. Under rubriken "Sparkrav spräcker vallöfte" redovisar Holmström den uppgörelse mellan Försvarsministern och Finansministern som enligt uppgift slöts redan i juni:

"Där står att arbetsgruppen skulle föreslå besparingar i dagens försvarsmaterielbudget med ”cirka tre miljarder” år 2010. Det var hela det beloppet som Anders Borg intecknade redan i förtid i Visby. Men en del av de sparade pengarna skulle enligt direktiven ligga kvar i försvarsramen för att omfördelas. Syftet var att ”bidra till regeringens ambitioner om ökade internationella insatser”."

Det är inte oförenligt att spara pengar och öka den internationella förmågan. Men då måste man våga ta politiska beslut som pekar ut vad man inte skall kunna göra och orka ställa om organisation, planering och personalförsörjning på ett sätt som innebär att den internationella verksamheten blir dimensionerande för Försvarsmakten. Och under tiden man gör det ser man till att visa på hur den organisationen avkastar förmåga på hemmaplan.

Schlaug om militära insatser

Birger Schlaug bloggar. Under min tid i riksdagen 1994-98 upplevde jag ofta hur jag satt och lyssnade på Birger - i debatten, på gruppmöten med mp-ledamöterna och i partistyrelse och partistyrelsens arbetsutskott - och kände långt in i hjärtat att politik betyder någonting och att man både har en rättighet och en skyldighet att försöka göra skillnad. Ett äkta och genuint engagemang. Jag håller ofta med Birger, men inte när det gäller svensk medverkan i internationella insatser. Birger skriver såhär på sin blogg:

”Fortfarande lägger skattebetalarna i Sverige ner drygt 40 miljarder kronor på det militära försvaret. Till noll i nytta. En given grön linje vore att avveckla det militära försvaret och använda 20 miljarder till att bygga upp internationella sjukvårdsteam, som kan sättas in för att hjäpa till i flyktingläger, vid klimatkatstrofer och på andra ställen där männsikor lider. De övriga 20 miljarderna skulle kunna användas till skola och rättsystem. Då, och först då, skaffar vi ett starkt försvar för det demokratiska samhället. Det, och inget annat, vore grön politik! Finns det ingen kvar i miljöpartiet som vågar stå för detta?”

Min enkla fråga till Birger är: Vem skall garantera säkerheten på marken i ett land där civilbefolkningen behöver nödjälp? De civila hjälporganisationerna drar sig ur när läget är för farligt. Vi kan vilja skicka hur många sjukvårdsteam som helst, men de kan inte åka dit där de behövs, om läget är för farligt. Ta t.ex. Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har sagt att deras närvaro förutsätter närvaro av internationell trupp (Isaf), annars måste de lämna på grund av säkerhetsläget. Jag menar inte att Sverige skall skicka vad som helst, var som helst, när som helst. Men när det gäller principen vill jag ändå illustrera min inställning genom att spetsa till det lite:

Ska vi säga till människor som upplever folkmord, massvåldtäkter och elände bortom allt förstånd, att ”Sverige skickar ingen militär insats, oavsett FN-mandat och pågående övergrepp, det får andra länder göra.” I så fall vem? Bara USA? Eller ska vi säga att ni helt enkelt får slåss färdigt först, sedan kommer vi med våra sjukvårdsteam? Birger, finns det några militära insatser som är försvarbara? Om det finns det, skall Sverige i så fall medverka i dessa?

Man måste vara på det klara med att om man kräver slut på internationella militära FN-mandaterade insatser, så innebär det också att de civila humanitära insatserna upphör på de farligaste platserna i världen - där de behövs som mest.

JAS i Afghanistan and elsewhere?

Morgonens radioinslag om att Försvarsmakten vill sätta in JAS i Afghanistan (och i andra internationella insatser) för att få stridsträning och PR-värde inför försäljning av planet fick förmodligen en och annan sömndrucken att vakna till.

Den som har följt försvarsdebatten de senaste åren vet att diskussionen om vilka, var och med vad svenska insatser internationellt skall göras ständigt är aktuell. Om man hårdrar det gäller det i grund och botten både rättvise- och legitimitetsskäl inom Försvarsmakten. De förband som ”inte får vara med”, ser sin framtid hotad.

Låt mig från början slå fast att internationella insatser skall vara behovsstyrda, inte fungera som gödkalv för det militärindustriella komplexet.

Jag har länge förfäktat idén om att Sverige bör nischa sig. Vi vare sig kan eller bör eftersträva att kunna skicka ut alla de förbandstyper vi har. Det blir dyrt eftersom materiel skall anskaffas, förbanden skall övas, personer skall kontraktsanställas etc. Bättre att satsa på något som vi är bra på sedan länge och är kända för internationellt, och sedan faktiskt avgränsa oss till det, nämligen marktrupp.

Vi skall vara på marken (om alla konfliktförebyggande förebyggande åtgärder fallerar), skilja stridande parter åt, samverka med civila organisationer och verka kraftfullt för en återuppbyggnadsprocess. Vi skall finnas på marken och se till så att hjälporganisationer kan verka, nödhjälp kommer civilbefolkning till del och förhindra folkmord och massvåldtäkter. Framför allt skall vi inte skicka ut något (förband eller krigsmaterial) insats för att man behöver öva det eller för att man skall bättra på exportmöjligheterna. Då förlorar både insatsen, Sverige och Försvarsmakten sin trovärdighet. Och därmed sin legitimitet att verka internationellt. En hopplös situation uppträder; ve den insatschef som förlorar soldater i en uppgift som bygger på att man har genomfört något i PR-syfte!

Försvarsmaktens ”utspel” idag sker därför att man arbetar på det budgetunderlag man inom kort ska lämna till regeringen. Försvarsmakten har fått frågan om vilka bidrag myndigheten skulle föredra att göra till kommande och pågående internationella insatser, och det är detta man nu flaggar för att man kommer att redovisa. Förslaget ska sedan utgöra underlag för Försvarsmaktens uppgifter och ekonomiska ramar för 2008 och framåt.
På Försvarsmaktens hemsida kommenterar Försvarsmaktens insatschef Jan Jonsson (bilden)det hela på följande sätt:

- Hittills har flygvapnet varit exkluderat i våra fredsfrämjande insatser, samtidigt som det finns en stor efterfrågan på den typen av förband.

För det första undrar jag i så fall hur det kommer sig att flygstridskrafter sedan länge är anmälda till internationella styrkeregister? Och för det andra vill jag gärna veta hur den efterfrågan som Jan Jonsson pekar på ser ut mer konkret, säg de senaste 10 åren, utanför Försvarsmaktens och flygindustrins inre cirklar.

Foto: Andreas Jonsson, Försvarets Bildbyrå