tisdag 28 oktober 2008

Försening enligt Ekot

Det verkar som om det kan ligga något i mina folkpartispekulationer.

Ekot rapporterar idag att flera borgerliga politiker tror att propositionen försenas (ytterligare):

"Försvarsmakten behöver tre månader för att svara om det ska bli genomtänkt. Då dröjer det till långt efter jul innan regeringen får sitt svar och kort om tid innan propositionen ska lämnas i februari-mars.

Försvarets strategichef Jörgen Ericsson tycker att det är viktigt att försvaret får tid på sig att svara.

– Det är viktigt med hänsyn till kvaliteten i det arbete vi ska genomföra. Ju bättre kvalitet vi kan erbjuda i vårt underlag desto bättre blir förhoppningsvis propositionen, säger Jörgen Ericsson till Ekot.

Det bidde inget?

Försvarsmakten har fortfarande inte fått några planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. Man sitter med andra ord och räknar på ekvationer vars ingångsvärden man inte har och man planerar utifrån antaganden, inte utifrån besked.

Detta kan väl bara leda till slutsatsen att det inte blir någon försvarspolitisk inriktningsproposition i februari, knappast heller i mars? Eller ska Försvarsmakten få en vecka på sig att inkomma med sitt underlag?

Frågan är var i systemet anvisningarna har stoppats upp? Kan det månne ha något med mannen på bilden att göra? Om jag får spekulera lite så gissar jag att det har det eftersom han och folkpartiet måste följa upp höstens vassa profilering i försvarsdebatten i samband med Georgienkrisen. Och eftersom man har tillsatt en försvarspolitisk arbetsgrupp som skall redovisa sina slutsatser innan inriktningspropositionen är klar, vill väl folkpartiet bädda för att propositionen går så mycket i deras riktning som det är möjligt - väl medvetna om att det är i samband med planeringsanvisningarna man kan påverka mest och bäst...

Försvarsministern ville förresten undanröja alla ekonomiska osäkerheter i samband med höstens budget för det lovvärda syftet att skapa en stabil grund för det kommande inriktningsbeslutet. Med den extremt pressade tidsplan som Försvarsmakten lär få på sig att räkna fram underlaget utifrån planeringsanvisningarna, lär dock grunden bli mer osäker än någonsin.

Vem vågar gå i god för att man har räknat rätt?

Mönstermyndigheten ser dagens ljus

Den 29 augusti utsågs Ulf Bengtsson till ny generaldirektör för Försvarsmakten, och den 15 oktober påbörjade han sitt arbete med att skapa "en mönstermyndighet".

På Försvarsmaktens hemsida får han frågan hur Försvarsmakten ser ut om ut sex år?

Han svarar: "Försvarsmakten är en myndighet som bedriver en effektiv verksamhet i enlighet med de mål som riksdagen satt upp, samtidigt som den ekonomiska ordningen är god. Det ska inte vara någon fråga om att skattebetalarnas pengar inte används på bästa sätt och inga diskussioner om svarta hål i Försvarsmakten".

Med den inställningen är det svårt att misslyckas. Och det är alldeles lagom kaxigt.

Next generation?

Förra veckan publicerade SvD två (s)-märkta debattartiklar på Brännpunkt. Först ut av de två tidigare försvarsministrarna var Björn von Sydow som skrev den 23 oktober om behovet av att regering och opposition lägger partipolitiken inom försvarspolitiken åt sidan och presenterade åtta utgångspunkter för en försvarsuppgörelse. Det grundläggande temat i artikeln var dock behovet av att uppvärdera det nationella försvaret, på bekostnad av de internationella insatserna.

Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.

Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).

Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.

Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.

Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?

Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.

Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.

Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?

Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.

Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?

Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.

I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:

"Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd".

Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.

Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.

Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.