Kommentarer påväg!

Jag har läst Försvarsmaktens underlag. Jag smälter det och återkommer under kvällen. Såhär långt kan jag bara utbrista följande:

• Oerhört smart av Försvarsmakten!
• Man bäddar fint till den kommande Överbefälhavaren.
  
• Alla heta potatisar ligger nu i försvarsministern och regeringens knä (inklusive kommande regeringar efter 2010).

Hur jag har kommit fram till detta, det återkommer jag som sagt till.

Jag intervjuas i P4 Radio Skaraborg inför dagens överlämning av Försvarsmaktens planeringsunderlag till regeringen.

Lugnet före stormen

I morgon lämnar Försvarsmakten sitt svar på regeringens planeringsanvisningar. Arbetet har genomförts på rekordtid. Flera fundamentala ingångsvärden saknas för att man skall ha kunnat åstadkomma en planering i balans (personalförsörjning, rationaliseringar inom stödmyndigheterna etc.). Det skall bli mycket intressant att se hur Försvarsmakten uttrycker sig för att beskriva osäkerheterna i underlaget samt de antaganden man måste ha arbetat utifrån i avsaknad av politiska direktiv inom bland annat dessa områden.

Klockan 12.45 överlämnar ÖB underlaget till försvarsminister Sten Tolgfors. I samband med detta ordnas fototillfälle dvs. man tillåter inte några intervjuer. Klockan 15 håller ÖB och GD i Försvarsmakten däremot presskonferens.

Det blir en intressant dag. Kan vara läge att koppla av med något helt annat innan det bryter ut?



(Jag hittade den på Grön Ungdoms språkrör Jakop Dalundes blogg)

Sent omsider...

... vill jag kommentera det blogginlägg försvarsminister Sten Tolgfors gjorde igår under rubriken Dags för konkreta besked från Sahlin. Han skriver:

"De flesta påstår sig vilja ha en bred uppgörelse om försvaret, men vem medverkar konstruktivt till det att få det? Början på en bred uppgörelse kan knappast vara att frångå den rad av sjupartiuppgörelser som redan gjorts som grund för inriktningspropositionen under det senaste dryga året. En bra början vore helt enkelt att alla bara står för det dom redan har sagt."

Men i nuvarande läge, efter Mona Sahlins besked om att beredningens linje gäller, är det faktiskt bara Folkpartiet som har frångått uppgörelsen i och med relativt konkreta förslag som avviker från den tidigare linjen (som både är uttryckt i beredningens rapporter och i de planeringsanvisningar som folkpartiet var med och fattade beslut om i november 2008).

Tolgfors fortsätter:

"Men ändå, för att se om och hur det skulle gå att komma framåt har jag vid det här laget bjudit in och fört samtal med följande personer på departementet: Björn von Sydow, Håkan Juholt och hela försvarsberedningen, Anders Karlsson, ordförande i försvarsutskottet. De har fått en 25 minuters genomgång av innehållet i och arbetet med inriktningspropositionen. Jag återger inte samtalens innehåll, men de har varit bra i sig."

Väl så, men frågan är vad dessa sonderande samtal har lett till? Hur skall försvarsministern och regeringen gå vidare nu? För dessa samtal leder ju inte i sig till att man samverkar och söker breda uppgörelser.

Vid beredningens möte med försvarsministern fick vi den genomgång som ministern beskriver i bloggen, vi fick lämna synpunkter men det redovisades ju inte några siffror eller redovisades några avvikelser som eventuellt planerades jämfört med beredningens rapport. Ledamöterna uttryckte glasklart att alla höll fast vid de principer som beredningen hade kommit fram till (sånär som på Allan Widman (FP) och Else-Marie Lindgren (KD) som var inte närvarande). Jag var dock noga med att säga att man därmed inte kan konstatera att man står bakom propositionen, eftersom vi inte har en aning om hur regeringen uttolkar beredningens förslag och att inga siffror (vare sig inom personalförsörjningen eller annat) redovisades.

Dessutom måste Tolgfors uttrycka sig lite försiktigt kring det här med att frångå beredningens rapporter. Det är ju nämligen så att alla beredningens förslag inte återfinns i planeringsanvisningarna (t.ex. vad gäller reducering av antalet stridsflygplan). Skall man betrakta det som att också Tolgfors har frångått beredningens rapport?

Om regeringen vill samverka och söka breda majoriteter på riktigt, ja då måste man snart sätta sig vid ett bord med oppositionen, kavla upp ärmarna och ha bland annat miniräknare, Försvarsmaktens planeringsunderlag, utkast till propositionen och beredningens rapport till hands. Det är så ett lagspel ser ut inom försvarspolitiken. Först då börjar förankringsjobbet.

Återkommande teman i mailskörden

Det har drösat in en hel del mail under dagen. Två teman återkommer så jag tänkte kommentera dem "klumpvis".

1. Vad borde göras nu?

Svar: Det är alltid enklare att sitta på läktaren och kommentera. Men jag tror att regeringen och försvarsministern har förlorat problemformuleringsprivilegiet. Förklaringsmodellen "mindre men vassare" går inte hem så som det formuleras. Antingen blir man förbannad över att folk inte fattar och kör på som planerat - något som dock förefaller mer och mer tondövt - eller så struntar man i prestigen och provtrycker Försvarsmaktens svar på planeringsanvisningarna mot Försvarsberedningen för att kunna jobba vidare utifrån det. Jag tror inte, till skillnad från Mona Sahlin (S) på partiledaröverläggningar.

Som jag skrev tidigare, man måste börja med lägesuppfattningen. Sedan får man gå vidare och jämföra svaret med beredningens intentioner. Det faktum att ekonomiska ramar från S, V och MP i höstens budget är mycket lägre än regeringens, det ter ju sig faktiskt som ett mindre problem i det sammanhanget än Folkpartiets utspel.

2. Du värnar armén eftersom du är gift med en fd armégeneral.

Svar: Jag har haft uppfattningen att markstridskrafterna skall prioriteras av operativa skäl och behov sedan länge. I skriftlig form (riksdagsmotioner och tal m.m.) kan man spåra det främst till 1995-96 och framåt. Då var jag inte gift. Jag inspirerades mycket av Svenska freds uppfattning i frågan under mitten av 90-talet samt den internationella utvecklingen, som knappast debatterades alls i Sverige vid den tiden, med en växande insikt om att det behövs boots on the ground i civilmilitär samverkan för att fredsfrämjande verksamhet skall vara framgångsrik.

Till sist vill jag vända mig till Ledarloggen vid Upsala Nya Tidning. Niklavs Lapukins skriver:

"Vad är det för fel på att vara "Baltikumförsvarare"? Jag ställde den frågan här på bloggen i förra veckan till Annika Nordgren Christensen, Miljöpartiets representant i försvarsberedningen - och även till Miljöpartiet. Några svar har ännu inte kommit - och därför tvingas jag upprepa frågan.

Bakgrunden är att Annika Nordgren Christensen i en av de avslutande debatterna vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen beklagade det förändrade säkerhetspolitiska perspektiv som Georgien-kriget ofrånkomligen föranlett. Kalla krigare, Nato-anhängare och, alltså, "Baltikumförsvarare" kunde vädra morgonluft. Att vara "Baltikumförsvarare" är, tydligen, något negativt.

Jag vill gärna av Annika Nordgren Christensen få veta vad exakt det är som är så förgripligt med att vara "Baltikumförsvarare"? Och eftersom hon representerar Miljöpartiet har det sitt intresse att få klarlagt om hon verkligen företräder en partiståndpunkt."

Med all respekt för unt:s ledarloggs genomslag i debatten och spridning över landet, jag erkänner att jag inte har noterat denna fråga förrän idag när jag uppmärksammades på den. Jag rekommenderar redaktionen att maila eller ge sig till känna på annat sätt, om jag mot förmodan skulle missa något som skrivs i fortsättningen.

Mitt svar är att det självklart inte är något negativt att vara "Baltikumförsvarare". Oförsiktigt nog radade jag upp ett antal grupperingar i den försvarspolitiska debatten, debattörer som brukar koppla kriser, konflikter och negativa utvecklingstendenser i Ryssland direkt till ett växande militärt angreppshot mot Sverige (eller Baltikum). Dessa grupper reagerar ofta med en gemensam ryggmärgsreflex när det gäller vilka lösningar man själv föreslår för att möta det växande hot som de kan urskilja: Fler regementen, helst på Gotland.

Det var det som var min poäng. Jag har för säkerhets skull mailat detta svar till Ledarloggen, utifall att de inte läser denna blogg :-)

I DN om markoperativ tyngdpunkt

Jag och Allan Widman (FP) uttalar oss till dn.se bland annat om den gemensamma politiska prioriteringen markoperativ tyngdpunkt.

Tunnelseende på Jakobsgatan?

Idag skriver Mikael Holmström i SvD om det svar Försvarsmakten inom kort ska lämna med anledning av regeringens planeringsanvisningar. Huvudspåret är att en tredjedel av Sveriges armé försvinner och antalet stridsvagnar halveras i Högkvarterets (HKV) svar. Ett stickspår är att det kommer att krävas förändringar i grundorganisationen, trots obetänksamt löfte om motsatsen från regeringens fyra partiledarepå SvD Brännpunkt den 13 september.

Låt mig ta frågan om grundorganisationen först. I regeringens planeringsanvisningar står det att Försvarsmakten, med utgångspunkt i kraven på operativ förmåga, förslaget på insatsorganisationens utformning, redovisade personal- och materielförsörjningsförslag, ska lämna förslag om en fortsatt utveckling och effektivisering i grundorganisationen. Till grund för förslagen ligger "garnisonsprincipen" och Försvarsmakten ska därför redovisa för- och nackdelar med en förändring som innebär att insatsförbanden ska ansvara för all verksamhet vid hemmabasen (garnisonen).

Med andra ord är det inte Försvarsmaktens påfund att börja rodda i grundorganisationen. Dels är det helt nödvändigt (därav det obetänksamma av regeringens partiledare) och dels svarar man bara på regeringens frågor.

För det andra framstår det i medierna idag att man måste skära ner på framför allt armén eftersom man inte tillskjuter mer pengar. Man glömmer då några viktiga saker:

Dels har alla sju partier varit helt överens om (Försvarsberedningens rapport från juni 2008) att förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad. Det ingår också i regeringens planeringsanvisningar. Frågan är hur denna tydliga politiska prioritering har fått genomslag i Försvarsmaktens underlag? Prioritera betyder att man samtidigt måste välja bort. Varför ska man skära i arméns insatsorganisation innan dess att man har uttömt alla möjligheter att göra besparingar som ligger i linje med den politiska inriktningen?

Här gav beredningen en rad förslag, t.ex. var alla sju partier överens om att reducera antalet stridsflygplan kraftfullt från dagens beslutade 100 (finns dock inget om detta i planeringsanvisningarna) och att rationalisera stödmyndigheterna (blir en senare fråga eftersom det just nu utreds inom regeringskansliet, vilket i praktiken innebär att dessa besparingar inte faller ut förrän om flera år).

Jag får återkomma med detaljerna när underlaget presenteras på fredag.

Jag förstår inte varför regeringen gång på gång gör det så svårt för sig själv? Har man inga vettiga strateger på Försvarsdepartementet?

Jag Björklund (FP) har uppnått sina syften. Alldeles oavsett vad som händer nu, har han satt bilden av Folkpartiet som det enda "försvarsvänliga" borgerliga partiet. I denna situation väljer försvarsministern att ta emot Försvarsmaktens underlag istället för att säga var god dröj till ÖB och först kalla in Försvarsberedningen, ta ett varv kring det aktuella politiska läget, anser någon att planeringsanvisningarna behöver kompletteras? Anser något parti att Försvarsmakten skall få längre tid på sig, med anledning av detta och att därmed inriktningspropositionen kan behöva förskjutas något för att omhänderta den rådande turbulensen och kanske invänta viktiga pusselbitar som personalförsörjningen (Pliktutredningen) och utredningen av stödmyndigheterna?

Jag är övertygad om att man i ett allvarligt läge, för Försvarsmakten och försvarspolitiken i stort, skulle kunna uppbåda seriositet och allvar över alla partigränser och block. Jag lika övertygad om att den grundläggande inriktningen inte skulle förändras så mycket i sak, när alla väl tvingas argumentera för sina ståndpunkter samtidigt som man måste konsekvensbeskriva dem och redovisa hur man tänker sig att finansiera det hela.

Men nej, man sitter med tunnelseende på Jakobsgatan och skapar en situation där grunderna för den kommande inriktningspropositionen kan smulas sönder av alla som har intresse av det. Grundfundamenten för den inriktning som skall gälla med sikte på 2014 vacklar redan.

Ett tydligt exempel som återfinns inom regeringen är att Folkpartiet nu kräver, enligt SvD, att inga insatsförband läggs ner och öppnar för höjda anslag:

"–Vi saknar en nationell dimension av det försvar som vi nu mejslar ut. Vår försvarsförmåga ska kunna användas internationell och nationellt. Men under lång tid tycks den nationella dimensionen ha glömts bort. Vi är inte beredda att göra några ytterligare minskningar av insatsorganisationen, förklarar FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman."

Aftonbladet, Expressen, Ekot, Ekot II, P1-morgon (samtal med Mikael Holmström).

Vad var det jag sa

Jag dristar mig till att säga vad var det jag sa, med anledning av gårdagens Brännpunktsartikel, där Ulf Wickbom säger att han inte tänker skriva "vad var det jag sa".

Försvarsministerns retorik allt sedan Georgienkrisen har fått genomslag. Sannerligen.

Ulf Wickbom bör dock studera planeringsanvisningarna till Försvarsmakten noga. Som Wiseman säger, han skall nog inte ropa hej.

Och det är just detta: Hur skall regeringen få ihop nuvarande retorik, med praktik (inom ett begränsat ekonomiskt utrymme). Man skapar förväntningar, helt i onödan, som man inte kan leva upp till.

Planeringsanvisningar

Några snabba slutsatser efter att ha läst igenom planeringsanvisningarna:

Markoperativ tyngdpunkt ligger fast. I planeringsanvisningarna står det att ”Förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad, detta inkluderar även förmåga att kunna uppträda gemensamt (joint).”

Ambitionsnivån, som försvarsministern inte ville svara på vid dagens presskonferens, är tydligt uttryckt:

”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal (kan tolkas hur som helst, min anm.) tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:

• Över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt (Försvarsberedningen angav följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt),
• över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer (samma som beredningen),
• periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept där svensk del av konceptet utgörs av högst 1600 personer ((beredningens formulering löd: Försvarsmakten ska periodvis kunna hålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept,
• hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap (samma som beredningen).

Regeringen anger vidare i planeringsanvisningarna att ”omställningen ska genomföras i den takt som är möjlig inom anslagens ram. Försvarsmakten ska redovisa förslag på utformning av insatsorganisationen på ca fem års sikt (2014). Utvecklingen ska återspegla den inriktning Försvarsberedningen redogör för i sin rapport. Av redovisningen ska framgå hur insatsorganisationen i stort föreslås utvecklas där grunden för markstridskrafterna ska utgöras av mer permanenta bataljonsstridsgrupper.”

Här föreligger således fortfarande en skillnad mellan Försvarsberedningen och regeringen, där regeringen för fram bataljonstridsgrupper medan beredningen framhåller kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.

Ett annat avsteg från beredningens rapport är att amfibieförband ska kunna verka tillsammans med och vid behov ingå i förband ur markstridskrafterna vid operationer på land, medan beredningen anser att den amfibiska förmågan ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna, anser beredningen.

I övrigt kan jag inte se några avgörande skillnader mellan beredningens rapport och planeringsanvisningarna. Jag tycker dock, som en generell synpunkt, att regeringen lämnar väldigt fritt till Försvarsmakten att göra avvägningar t.ex. inom personalförsörjningen. Låt mig gissa att underlaget från Försvarsmakten kommer att bli betydligt tätare mellan de heltidskontrakterade soldaterna än vad som beredningen har beskrivit i sin rapport (och vad som i förlängningen är ekonomiskt genomförbart). Det riskerar att bli väldigt smalt och mycket dyrt, i så fall, med en begränsad uthållighet.

Bättre än befarat?

Planeringsanvisningarna ser efter en snabb genomläsning glädjande nog bättre ut, utifrån förslagen i Försvarsberedningens rapport, än vad försvarsministern gav uttryck för i DN-debattartikeln och dagens presskonferens.

Jag läser, jämför och återkommer.

Omtag! (Igen....)

Vid gårdagens regeringssammanträde togs så (äntligen!) Försvarsmaktens planeringsanvisningar. De presenteras av försvarsministern vid en presskonferens klockan 11 idag.

Inriktningen, som planeringsanvisningarna bygger på, kan man läsa om på dagens DN-debatt.

Jag konstaterar följande:

Vi har inte varit längre ifrån den inriktning, som rådde så sent som i december 2007, på herrans många år (dvs. att det militära försvaret ska formas utifrån och in, med andra ord att internationella uppgifter i praktiken utgör den dimensionerande huvuduppgiften i en situation när alla är helt överens om att invasions- och militära angreppshot direkt riktat mot Sverige kan avskrivas under överskådlig tid).

Jämför bara regeringens och Tolgfors retorik från hösten 2006 och framåt, och nu!

Så sent som i regeringens budgetproposition från hösten 2008 upprepades ambitionen: För att på ett långsiktigt och hållbart sätt bidra till regeringens ambitionshöjning på det freds- och säkerhetsfrämjande området kvarstår regeringens målsättning att Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser ska dubbleras.

De som har flyttat sig längst är Tolgfors själv och Folkpartiet. Försvarsministern har bl.a. upprepade gånger i media framhållit Danmark som ett föredöme. Danmark är fullt ut internationellt inriktade.

Men i Sverige låter det nu såhär: ”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att värna Sverige, samtidigt som den internationella ambitionen att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder fortsatt kan vara hög.”

För ett drygt halvår sedan hade motsvarande formulering sett ut ungefär på följande sätt:
”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att genomföra internationella insatser för att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder, vilket i sin tur innebär att förmågan och tillgängligheten ökar för att vid behov värna Sverige.”

Och fundera på vilken bild man ger (både av hotbild och förmåga) genom följande citat ur dagens DN-debattartikel (min kursiv.):

”Det svenska försvaret skall förvisso fortsatt ha god uthållighet, men ett här och nu-perspektiv måste läggas till detta. Vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige”.

Striden mellan kramare av det nationella försvaret och kramare av den internationella inriktningen har nu definitivt utfallit till territorialförsvarets fördel. Jag beklagar det.

Det bästa hade varit om istället uppdelningen mellan det internationella och det nationella hade suddats ut. Men regeringen har fallit till föga efter Georgienkrisen. Man har inte orkat hålla i helhetsgreppet utan velat bejaka territorialförsvarskramarna (vilket i sin tur stärker den falangen inom socialdemokratin).

Frågan är, med en sådan strategi, hur man avser att motivera kostnader och deltagande ibland annat i NRF, BG2010 och BG2013? Det kommer inte att bli lätt. Eller för den delen de pågående internationella insatserna, t.ex. Isaf i Afghanistan (där man också i en kommande proposition avser att förstärka den svenska närvaron).

Jag törs förutsäga att den falang som man stryker medhårs när det gäller det nationella försvaret, den kommer att bli högljudd i samband med behandlingen av den propositionen.

Dessutom, Tolgfors nämner inte ett ord om vilka volymer och vilka beredskapstider som gäller. Han fortsätter att yttrycka sig som om hela det militära försvaret skall vara omedelbart gripbart för insatser över hela linjen. Detta är naturligtvis omöjligt, och inte heller nödvändigt. Det skapar bara orealistiska förväntningar. Som man bäddar får man ligga.

Och smaka på den här formuleringen:

”Den inriktning på förnyelsen av försvaret som regeringen driver har vunnit stöd av en enig Försvarsberedning, liksom en enig Pliktutredning. Om en bred lösning i riksdagen är möjlig vore det att föredra, går det inte har alliansen majoritet ändå.”

”…som regeringen driver har vunnit stöd”. Tillåt mig att brista ut i skratt! En mer korrekt beskrivning är att Försvarsberedningens slutsatser har successivt under åren vunnit stöd i regeringen. Regeringen, denna och förutvarande, har alltid hängt efter. Det har inte duggat tätt med klara besked om vilken inriktning regeringen för närvarande bekänner sig till, om man uttrycker sig försiktigt, under beredningens arbete.

Jag gillar dessutom inte att Tolgfors framställer det som om regeringens inriktning är synonym med Försvarsberedningens, så som de kom till uttryck i rapporten från juni 2008 (Försvar i användning Ds 2008:48). På några mycket viktiga områden framstår det inte så alls, av artikeln att döma.

Låt mig nämna följande exempel:

Beredningen betonar i sin rapport vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp. Beredningens skriver: ”För insatser i markarenan är kompetensen och förmågan att leda och samordna verksamheten på brigadnivå inom ramen för en tillfälligt sammansatt brigadstridsgrupp grundläggande.”

Tolgfors, däremot, skriver att det svenska försvaret kommer i framtiden att vara uppbyggt utifrån bataljonstridsgrupper, med bevarad brigadledningsförmåga.

Uppdatering presskonferens: Tolgfors säger vid sin presskonferens att regeringen nu "operationaliserar Försvarsberedningens rapport" och han tar "att gå mot bataljonstridsgrupper" som exempel....

Beredningen framhöll vidare att internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats, utvärdering till kunskapsåterföring, vilket i sin tur kan ses som ett försök till vidareutveckling av regeringens egen Inget om civil-militär förmåga i artikeln. Ingen bäring mot regeringens egen strategi för internationella insatser. Jag hoppas att det återfinns i planeringsanvisningarna.

Ytterligare en viktig del i beredningens rapport var prioriteringen av markoperativ tyngdpunkt. Beredningen skrev att huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.

Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.

Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.

Inte ett ord om detta i artikeln. Hur ser planeringsanvisningarna ut? Är det fortfarande ”rättvisetänkandet” mellan ”försvarsgrenarna” som råder (samt industrins intressen)?

Så lätt, och så bra, det hade varit att sammankalla beredningen och låtit beredningens slutsatser bollas mot planeringsanvisningarna. Då hade Tolgfors kunnat förklara och motivera skillnader och beredningen hade kunnat argumentera för sin linje. Men istället väljer man att vifta bort den enighet beredningen lyckades uppbringa.

Och det kaxiga beskedet, som kan tolkas som att regeringen kör fram det man vill till riksdagen och att oppositionen kan tugga och svälja alltihop eller så går man fram själva, det är ju bara symptomatiskt på osäkerhet i en fråga som är alltför viktig för att de respektive politiska blocken ska få ställa sig i var sin skyttegrav. Och nu talar vi om en inriktningsproposition som lämnas ett och ett halvt år före valet. Viken stabilitet och förutsägbarhet ligger i detta?

Slutligen ska det också bli intressant att se när Försvarsmakten ska inkomma med sitt underlag, med anledning av anvisningarna. Då bringas det klarhet i dels hur genomarbetat underlaget kan förväntas vara beroende på hur kort tid Försvarsmakten får på sig och dels om tidsplanen för den kommande inriktningspropositionen har rimliga möjligheter att hålla.

Det bidde inget?

Försvarsmakten har fortfarande inte fått några planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. Man sitter med andra ord och räknar på ekvationer vars ingångsvärden man inte har och man planerar utifrån antaganden, inte utifrån besked.

Detta kan väl bara leda till slutsatsen att det inte blir någon försvarspolitisk inriktningsproposition i februari, knappast heller i mars? Eller ska Försvarsmakten få en vecka på sig att inkomma med sitt underlag?

Frågan är var i systemet anvisningarna har stoppats upp? Kan det månne ha något med mannen på bilden att göra? Om jag får spekulera lite så gissar jag att det har det eftersom han och folkpartiet måste följa upp höstens vassa profilering i försvarsdebatten i samband med Georgienkrisen. Och eftersom man har tillsatt en försvarspolitisk arbetsgrupp som skall redovisa sina slutsatser innan inriktningspropositionen är klar, vill väl folkpartiet bädda för att propositionen går så mycket i deras riktning som det är möjligt - väl medvetna om att det är i samband med planeringsanvisningarna man kan påverka mest och bäst...

Försvarsministern ville förresten undanröja alla ekonomiska osäkerheter i samband med höstens budget för det lovvärda syftet att skapa en stabil grund för det kommande inriktningsbeslutet. Med den extremt pressade tidsplan som Försvarsmakten lär få på sig att räkna fram underlaget utifrån planeringsanvisningarna, lär dock grunden bli mer osäker än någonsin.

Vem vågar gå i god för att man har räknat rätt?

HKV vibrerar

Hela högkvarteret lär vibrera av aktivitet, frustration, interna uppgörelser och det lär ringla ut tabeller ur varenda skrivare på alla våningsplan, i dessa tider.

Försvarsministern säger i dagens SvD att han är "bekymrad" över det ekonomiska läget.

Försvarsmakten, å sin sida, måste under panikartade former formulera ett kompletterande budgetunderlag för 2009, som skall lämnas till regeringen senast den 15 maj. Vid sidan av detta skall en plan lämnas in för hur man uppnår ekonomisk balans från och med 2010. Vem tror att man hinner räkna igenom dessa underlag ordentligt?

Parallellt med detta jobbar man dessutom med följande underlag:

• 13 juni 2008
  Försvarsmakten lämnar fördjupat underlag till den tidigare inlämnade perspektivstudien, utifrån det kompletterande budgetunderlaget från 15 maj.
• 15 september 2008
  Försvarsmakten lämnar underlag till regeringens kommande inriktningsproposition för försvaret, som preliminärt läggs fram i december. Regeringen kommer sannolikt att lämna särskilda planeringsanvisningar för underlaget efter Försvarsberedningens rapport i juni.

Från HKV kommer följande information om arbetet:

"Försvarsmaktens ekonomiska situation de närmaste tre åren förutsätter förändringar i grundorganisationen för att nå balans mellan verksamheten och de ekonomiska resurserna.

– Det här innebär att all vår verksamhet prövas, såväl förmågebredd, grundorganisation som all övrig verksamhet, säger generaldirektör Marie Hafström. Allt är öppet och ingenting är heligt. Preliminärt kommer underlaget den 15 maj att beskriva en inriktning i stort, medan konkreta förslag om exempelvis förbandsnedläggningar kommer att presenteras i september.

Generaldirektör Marie Hafström säger till Ekot:

– Jag skulle vilja säga att vi ska se det här som en uppgift vi fått att forma det svenska försvarets framtida uppgifter. De uppgifterna måste svara mot den ekonomi som vi får och den ekonomiska ram som statsmakten ger oss.

Just det. Försvarsmakten skall nu, under några veckors tid, få fram vad man skall göra, med vad man skall göra det och vad man inte längre behöver. Några politiska viljeinriktningar har man ju med sig, från budgetproposition, strategin för internationella insatser etc. Men nu släpps krafterna lösa i Försvarsmakten, det gäller att hugga åt sig delar av kakan.

Det vore ju, med tanke på just detta, intressant att veta vad statsmakterna ämnar låsa upp sig för i den Gripen-offert som går till Norge på måndag?

620+650-130=1140

Av rapporteringen i media framstår det som att det är 650 miljoner som försvaret skall spara 2009. Men man bör nog förtydliga att det är mer än så, regeringen sparar mer på försvaret än vad man aviserade i höstens budgetproposition.

Enligt budgetpropositionen för 2008 skulle det sparas 350 och 620 miljoner för 2008 och 2009. Dessa belopp är inräknade i anslagen i tabellen i de planeringsanvisningar som regeringen beslutade om i torsdags. Men där finns (vilket SvD-artikeln i länken ovan visar) också 650 mkr, men det är besparingar utöver de aviserade i budgetpropositionen och som skall hämtas hem från och med 2009 (130 mkr läggs dock tillbaka, riktat till internationella insatser).

Den stora svårigheten för Försvarsmakten lär dock vara att till i mitten av maj presentera en plan som är i balans år 2010. Det lär bli en utmaning eftersom anvisningarna inte anger hur mycket pengar Försvarsmakten kan räkna med att ha.

Sista ordet lär inte vara sagt i den här frågan.

Underliga saker hända än i våra dar minsann...

Det sker mystiska saker i denna regering.

Först tar regeringen beslut idag om planeringsanvisningar till Försvarsmakten, anvisningar som inte ägnar sig åt slängar och nålstick i ansvarsfrågan. Det efterföljande pressmeddelandet från Försvarsdepartementet visar också på gott omdöme i formuleringarna (om man nu vill ha en Försvarsmaktsledning som kan och vill fortsätta).

Sedan kommer försvarsministern i Ekot. Han verkar ha en annan agenda.

Han säger nämligen bland annat:

"Besparingsförslagen hade karaktären vara kortsiktiga och man kan göra vissa saker ett år, men de ekonomiska problem som Försvarsmakten har och bär ansvar för de gäller inte bara 2008 (...)"

Han vill att ett nytt förslag ska rikta in sig mer på fasta kostnader och får frågan vilka fasta kostnader det skulle kunna vara?

"Vi styr inte det, vi konstaterar att myndigheten själv bär ansvar för att nå verksamhetsmål och att klara ekonomin och budgeten. Vi är öppna för strukturella förslag från Försvarsmakten, men det är de själva som bör inkomma med sådana förslag till departementet".

Kan du ge konkreta exempel på vad som ger effekt, undrar journalisten?

"Det är precis det som vi ger Försvarsmakten i uppgift idag att redovisa för oss. Vi hade trott att sådana förslag skulle funnits i budgetunderlaget för nästa år, men det kom inga sådana förslag. Så då ger vi bollen tillbaka och säger att det är sådana förslag vi behöver få redovisade för oss".

Jag vet nästan inte var jag skall börja. Men OK, för det första: Budgetunderlaget för 2009:

Ministern uttrycker missnöje med budgetunderlaget för 2009. Det finns anledning till det, det har jag skrivit om tidigare, men det beror ju för jösse namn på regeringen! Man gav inte Försvarsmakten några planeringsanvisningar för detta arbete, i avsaknad av sådana planeringsanvisningar snickrade Försvarsmakten ihop ett underlag som bygger på perspektivplanen samt budgetpropositionen för 2008.

Nu säger ministern alltså att man hade förväntat sig saker i budgetunderlaget, som inte kom. Kanske hade det varit en idé att formulera de förväntningarna i anvisningar för arbetet, så som brukligt är?

För det andra kan man fundera över anvisningarnas uppdrag till Försvarsmakten att redovisa strukturella förändringar. Bra, det kan och bör Försvarsmakten göra. Vissa delar borde vara framtagna för länge sedan, men Försvarsmakten rår ju bara över strukturella förändringar i sin egen myndighet! Försvarsmakten kan ju inte komma med genomgripande strukturella förändringar som rör andra myndigheter, som t.ex. Pliktverket eller FMV. Det ankommer ju faktiskt på regeringen att bestämma sig själv för vad man tycker och inhämta olika underlag från dessa myndigheter. Inte ett ord om vad regeringen tänker göra för att hjälpa till.

Formuleringen i planeringsanvisningarna lyder som följer:

"Försvarsmakten ska redovisa två olika planer till hur balans kan uppnås mellan verksamhet och ekonomi vid ingången av 2010. I planerna ska Försvarsmakten inkludera förslag till strukturella åtgärder för att uppnå en kostnadsreduktion i produktionskedjan samt vilka rationaliseringar myndigheten avser att göra. Försvarsmakten ska särskilt beakta möjligheterna till rationaliseringar inom hela Försvarsmaktens logistikkedja. Försvarsmakten ska särredovisa förslag på sådana rationaliseringar som kräver regeringens eller riksdagens beslut".

Detta är att undandra sig politiskt ansvar. Jag, och flera med mig, har i åratal propagerat för tydliga och långsiktiga politiska beslut som lägger ramarna för Försvarsmaktens verksamhet och struktur. Politik är att vilja. Man måste ju ha en idé om vad man vill uppnå, och sedan succesivt och lyhört ta sig i riktning mot den målbild man har. Det är för mig självklart att Försvarsmakten skall kosta mindre än 40 miljarder. Det är självklart att man måste göra sig av med strukturella rester från kalla krigets dagar (hur vi organiserar oss på myndighets- och regeringskanslinivå t.ex.). Men det ankommer faktiskt inte på ÖB eller Försvarsmakten att lägga fast denna väg. Det är politiken som skall styra, inte i detaljer men i färdriktning.

För det tredje kan man fundera på hur Försvarsmaktens arbete skall hanteras i relation till Försvarsberedningens process? Försvarsmakten skall redovisa sina förslag i maj. Beredningen lämnar sin rapport i juni.... Det finns många beröringspunkter mellan dessa processer och uppgifter. Försvarsmaktens uppdrag är enligt planeringsanvisningarna bl.a. detta:

"I den ena planen får avsteg göras när det gäller förmågebredd och ambitioner i olika avseenden utöver ovan beskrivna rationaliseringsförslag. Det kan röra nationell och internationell operativ förmåga (...) insatsorganisationsförändringar, grundorganisationsförändringar eller övrig verksamhet m.m. I planen ska ingå prioriteringar och eventuella ambitionssänkningar avseende registerförbanden. Den andra planen ska utgå ifrån att nuvarande förmågebredd i huvudsak bibehålls men att ambitionsnivån eventuellt minskas. Även här ska förslag till rationaliseringar beaktas".

Och så för det fjärde: Varför går försvarsministern ut och kommenterar vårbudgeten (som lämnas den 15 april) redan nu?

Spikat och klart

Regeringen har idag fattat beslut om planeringsavisningar för komplettering av Försvarsmaktens budgetunderlag för 2009 samt anvisningar för Försvarsmaktens verksamhet under 2008.

"- I dag tar vi första steget i formande av den färdplan som krävs för balansering av Försvarsmaktens ekonomi, genom nya planeringsanvisningar för Försvarsmakten. Med detta lägger vi en god grund för att åstadkomma långsiktigt hållbara lösningar på Försvarsmaktens långsiktiga ekonomiska problem", säger försvarsminister Sten Tolgfors i ett pressmeddelande och fortsätter:

"De besparingsåtgärder som försvarsmakten redovisat ger stora konsekvenser för verksamheten, en del av sådan karaktär att regeringen bedömer att verksamheten behöver genomföras"

Regeringens tanke är att Försvarsmakten måste spara på fasta kostnader, mer än rörliga, för att en ekonomi i långsiktig balans skall kunna uppnås. Och det är ju i sak helt rätt, men sådana besparingar värker inte ut i första taget och om de skall göra det de närmaste åren, måste drastiska beslut som rör fasta kostnader beslutas i närtid.

Frågan är vad regeringen tycker att Försvarsmakten skall göra, respektive inte skall göra, under återstoden av 2008, med tanke på att man avvisar de förslag som Försvarsmakten har presenterat?

- Vi kommer att behöva lägga ytterligare sparbeting och dessutom ta en kredit, säger Jan Salestrand vid Högkvarteret.

En sådan anslagskredit måste normalt betalas tillbaka nästa år.

– Problemen gäller inte enbart 2008 utan också 2009. Kan jag låna i år? Ska jag betala tillbaka det nästa år, då är det ett jätteproblem. Samtidigt ger de strukturella besparingar som regeringen efterlyser inte effekt förrän om några år, säger Håkan Syrén bekymrat till Svenska Dagbladet.

Nåväl, det positiva är att Tolgfors pressmeddelande andas mer vilja till samarbete med myndigheten än tidigare uttalanden (vilket jag menar är en nödvändighet för att man skall kunna uppnå de mål som sätts upp).

I en annan SvD-artikel bekräftar Tolgfors att de aviserade besparingarna i höstens finansplan, ligger fast:

- Min bedömning kvarstår, huvuddelen av de besparingar som indikeras i finansplanen kommer efter 2010. Det är ett besked som är viktigt att lämna, säger Sten Tolgfors.

Planeringsanvisningarna ligger nu glädjande nog på Försvarsdepartementets hemsida. Jag återkommer efter läsning!

Äntligen planeringsanvisningar!

Regeringen har som bekant beslutat föreslå riksdagen att Försvarsmakten får överföra 170,5 miljoner kronor från materielanslaget till förbandsverksamheten. Försvarsmakten hade begärt att få flytta 850 miljoner kronor. Därutöver har regeringen öppnat för att Försvarsmakten får använda anslagskrediten på den post som finansierar förbandsuppgifterna.

Jag har på denna blogg ivrigt förespråkat en tydlig politisk styrning för att komma till rätta med Försvarsmaktens strukturella problem. Det är regeringens sak att se till att uppgifter och anslag hänger ihop. Vid sidan av detta är det min bestämda uppfattning att man inte kan skicka de svåra frågorna (om t.ex. personalförsörjning, antalet yrkesofficerare, övertalighetsproblem, eventuellt stryka förmågor och prioritera mellan "försvarsgrenar" etc.) till myndigheten och förvänta sig att de återkommer med resultat. Det måste komma i form av direkt styrning från regeringskansliet och riksdagsbeslut.

Det faktum att Försvarsmakten inte fick några planeringsanvisningar inför framtagandet av budgetunderlaget för 2009 har varit förödande, när man betänker resultatet, dvs. ett budgetunderlag som bygger på en perspektivplanering med ett 20-års perspektiv samt budgetpropisitionen för 2008, som i princip inte sade något alls utöver att man i finansplanen slår fast attd et blir ytterligare besparingar de kommande åren.

Men, nu händer det något. Den 10 april får Försvarsmakten planeringsanvisningar från regeringen. Halleluja!

Planeringsanvisningarna, beskriver Försvarsmakten på sin hemsida, är ett antal riktlinjer kring vilken verksamhet som Försvarsmakten ska genomföra under året, till exempel vilka övningar som ska genomföras:

– När vi får anvisningarna vet vi vilken verksamhet vi ska genomföra och kan analysera behovet av att nyttja krediten. I tilläggsbudget två som kommer i september kan vi få göra ytterligare överföringar till driftsanslaget som kan innebära att vi inte behöver nyttja krediten lika mycket, säger konteramiral Jörgen Ericsson, chef för ledningsstabens strategiavdelning.

Frågan är alltså om planeringsanvisningarna enbart kommer att behandla vad Försvarsmakten skall göra (och inte skall göra) 2008, eller om det blir omtag med sikte på 2009? Man kan bara hopaps att anvisningarna blir offentliga, så att man kan följa hur det politiska ansvarstagandet ser ut samt hur Försvarsmakten i sinom tid svarar upp mot beställningen. Det bör ligga i både regeringens och Försvarsmaktens intresse att detta blir känt. Då är det nämligen svårare, för bägge parter, att bli sittande med Svarte-Petter.