fredag 22 augusti 2008

Groupthink i Försvarsberedningen?

Alla försök att reflexmässigt slå tillbaka mot den bild Wilhelm Agrell presenterar på Brännpunkt idag, skulle illustrera och bekräfta det problem han säger sig beskriva. Hans beskrivning förtjänar mer tankearbete än så. Det är viktiga frågor Agrell väcker. Är Försvarsberedningen offer för "groupthink"?

Jag försöker mig på en betraktelse, väl medveten om att den är högst subjektiv eftersom jag, om Agrell har rätt, i högsta grad är en del av problemet.

Jag tar avstamp i Irving Janis , som har identifierat åtta symptom på groupthink:

1. Illusions of invulnerability creating excessive optimism and encouraging risk taking.

Detta är det enklaste påståendet att bemöta eftersom jag rakt upp och ned kan avvisa det.

Försvarsberedningen har alltid överlevt med knapp marginal, ständigt nedläggningshotad. Möjligen är det just detta som har fått beredningen att ta risker (om man med risker menar viljan att lägga "vågade" förslag på strukturförändringar m.m.). Det har hela tiden funnits en känsla av att detta kan vara den sista rapporten som läggs, om Försvarsberedningen inte orkar utmana den invanda ordningen nu, så kommer det helt enkelt inte att göras.

Möjligen med undantag för Thage G. Petersson, som startade beredningen 1995, och efterföljande Björn von Sydow har försvarsministerarna efter dem mer eller mindre velat lägga ner beredningen. Leni Björklund brydde sig inte särskilt (dåvarande ordförande Håkan Juholt (s) hade ingen politisk agenda från Försvarsdepartementet att hålla sig i, tvärt om).

Mikael Odenberg (m) tyckte nog mer eller mindre att beredningen var ett elände att dras med och Sten Tolgfors har kanske först på senare tid förstått att det finns en viss finess med bred parlamentarisk förankring samt att beredningen gör mycket av det som ingen annan gör och att den också kan fungera som draghjälp gentemot allt som sitter i väggarna och som är svårt att rubba, även om man är försvarsminister.

Sammanfattningsvis har aldrig någon känsla av odödlighet och stor optimism präglat Försvarsberedningen, tvärt om.

2. Rationalising warnings that might challenge the group's assumptions.

Den risken finns alltid. Det gäller att både ge akt på ett sådant beteende och den bästa medicinen är att ständigt ifrågasätta sina slutsatser och att våga och orka erkänna om man har haft fel. Det brukar kanske inte vara det främsta personlighetsdraget hos politiker, men i fora som Försvarsberedningen måste det vara ett kriterium för att kunna göra ett bra jobb.

Här brottas man ständigt med de som tycker att man per definition avfärdar varningar för att skydda sina slutsatser, om man inte delar just de slutsatser som de som man brottas med drar. Eller med andra ord: Bara för att politiker och experter i beredningen (eller vilken annan utredning som helst) drar andra slutsatser än debattörer, betyder ju inte detta att beredningen felaktigt avfärdar objektiva varningssignaler. Man måste därmed vara ödmjuk från bägge håll.

Wilhelm Agrell skriver i sin artikel:

"När den svenska försvarsberedningen i juni 2008 lade fram sin analys var perspektivet ett motsvarande. Utgångspunkten var de tidigare optimistiska bedömningarna om den europeiska utvecklingen i allmänhet och Ryssland i synnerhet. Resonemangen i rapporten 2008 återspeglar en konsekvent strävan att bibehålla denna bild, trots vissa störande eller oroande faktorer. Inget försök görs att analysera dessa faktorers sammantagna innebörd utifrån en annan hypotes än den i grunden optimistiska".

Jag lockas nästan in i ett försvarstal här, men en sak måste bemötas eftersom det har upprepats i olika former sedan beredningens säkerhetspolitiska analys i december 2007. Det sägs att Försvarsberedningen gjorde "optimistiska bedömningar" om Ryssland. Det är frustrerande att det har satt sig som någon slags sanning, när jag (som har varit med i alla de rysslandsanalyser som beredningen har gjort genom åren) kan konstatera att Försvarsberedningen aldrig har uttryckt sig lika tydligt om de negativa utvecklingstendenser vi ser i Ryssland.

Däremot drar beredningen andra slutsatser av denna rysslandsanalys, än många debattörer som verkar tycka att det är lämpligt att återgå ett ett svenskt mobiliseringsförsvar à la gammal modell. Några av dessa debattörer siktar in sig på beredningens säkerhetspolitiska analys, när i själva verket skillnaderna i bedömningen mer handlar om konsekvenser för det svenska militära försvaret.

Jag har tidigare sagt att det kan vara lämpligt att ta ett varv på dessa slutsatser innan det är dags för riksdagen att fatta ett inriktningsbeslut om försvaret i början av 2009. Som sagt, man skall alltid vara beredd att provtrycka och ompröva sina bedömningar.

3. Unquestioned belief in the morality of the group, causing members to ignore the consequences of their actions.

Nja, svårt att bedöma själv men jag har svårt att hitta exempel på det.

4. Stereotyping those who are opposed to the group as weak, evil, disfigured, impotent, or stupid.

Se under punkt 2. Försvarsberedningens kollektiva motdrag mot sådana tendenser har varit att bjuda in de vassaste kritikerna under arbetets gång för att lyssa in och diskutera. T.ex. har Johan Thunberger och Tomas Ries både bjudits in till sammanträden och varit med i offentliga paneldebatter när Försvarsberedningens rapporter har presenterats.

5. Direct pressure to conform placed on any member who questions the group, couched in terms of "disloyalty".

Förmodligen den största faran i en grupp där man periodvis sitter nästan dygnet runt tillsammans, reser ihop, i vissa fall har känt varandra i många år etc. Då kostar det på att gå emot gruppen, om man inte har fått gehör för sina idéer, och man måste avvika från majoriteten genom att skriva en avvikande uppfattning (vilket är metoden för att manifestera sin oenighet i beredningens rapporter). Dock har det alltid blivit minst en avvikande uppfattning i beredningens rapporter. Nu senast var det Vänsterpartiet och Folkpartiet som hade avvikande uppfattningar.

Dock har det under senare år varit mer eller mindre koncensus kring kärnan i försvarspolitiken, Försvarsmaktens inriktning. Det är samma sak här som tidigare, svårt att bedöma eftersom jag är en del av det, men just i "kärnfrågorna" har jag inte upplevt någon stark press på enskilda ledamöter att överge en uppfattning till förmån för majoritetens. Här slår en reell övertygelse igenom och det är förmodligen därför denna samsyn också har bestått över tid.

Däremot har trycket varit större på enskilda ledamöter som vill markera ut sig från majoriteten i frågor som kanske inte hör till "kärnfrågorna", som t.ex. Folkpartiets avvikande uppfattning i den senaste rapporten. Då var det upprörda känslor, men det hade förmodligen mer med regeringspartiernas sammanhållning utåt och partitaktiska hänsyn att göra, än upprördhet över sakinnehållet som sådant.

6. Self censorship of ideas that deviate from the apparent group consensus.

Det vore närmast förmötet att försöka analysera detta själv, men jag har faktiskt alltid upplevt klimatet som väldigt öppet för nya idéer och betraktelsesätt i beredningen, om man bara kan argumentera väl underbyggt för sin sak.

7. Illusions of unanimity among group members, silence is viewed as agreement.

Ja, det tror jag beredningen delar med andra liknande grupper. Om man inte höjer sin stämma ses det som medhåll. Å andra sidan är det sällan någon av beredningens ledamöter eller experter som sitter tysta...

8. Mindguards — self-appointed members who shield the group from dissenting information.

Nej, det har jag aldrig upplevt. Det hade heller inte varit möjligt. Beredningens ledamöter har ju alla sin förankring i sina respektive partier och experter och sakkunniga ser till att föra in information och synpunkter från olika håll.

Slutet på Agrells artikel är oerhört intressant:

"I och med att den säkerhetspolitiska bilden varit det främsta medlet för att motivera de försvarspolitiska ställningstagandena har omvärldsanalysen kommit att utgöra en nyckelkomponent i partipolitiskt förhandlande och konsensusbyggande. Fördelen med detta har varit möjligheten att uppnå och bibehålla parlamentarisk enighet, åtminstone om politikens huvudinriktning. Priset har varit att det politiskt inopportuna eller oönskade i omvärldsutvecklingen konsekvent har trängts undan.

Det lagom stora hotets princip har inneburit att världen sett ut som en partipolitisk majoritet velat se den, helst alla partier tillsammans. Som underrättelse­bedömningar har dessa analyser varit genompolitiserade, vilket också varit deras syfte. Säkerhetspolitikens stora utmaning är och förblir att varsebli förändringar i tid".

De två senaste regeringarna har, oavsett partifärg, trampat i fällan av att först anmäla hur mycket pengar försvaret skall få (eller rättare sagt meddelat vilka besparingar som skall göras) innan den säkerhetspolitiska analysen är gjord). Vi minns alla Göran Persson som i en partiledardebatt sade att det skulle sparas tre miljarder på försvaret och borgerlighetens ramaskri kring detta, bara för att senare se Anders Borg upprepar denna metod när han i Almedalen deklarerar besparingar på försvaret innan någon säkerhetspolitisk analys är klar.

Så länge som detta pågår får vi leva med föreställningen att det är finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får vara.

Den anda kommentaren jag vill göra till Agrells analys är att det framstår som om politiker sitter i en bunker och bestämmer hur hotbilden ser ut, totalt isolerade från forskare, analytiker och underrättelseorganisationer. Och så är det ju inte, tack och lov.

Agrell avslutar: "Om vi enbart drar lärdom av Georgienkriget och justerar den säkerhetspolitiska referensramen men inte frågar oss varför det blir fel gång på gång är vi snart nere i samma dike igen. Det handlar alltså inte om enskilda felbedömningar utan om en metod som genererar felbedömningar och som kommer att fortsätta göra det tills vi gör något åt saken".

Frågan är vad? Hur skulle ett alternativ kunna se ut? Hur skulle man kunna garantera att aldrig egenintresse slår igenom säkerhetspolitiska bedömningar? Att det inte kan bli fel? Hur drar man de starka fördelar av stor politisk samsyn som jag menar finns, utan att man förlorar möjligheten att tänka om och tänka nytt?

Traditionen i Sverige om att försöka uppnå så stor politisk samsyn som möjligt i försvars- och säkerhetspolitiken har att göra med att det ses som en styrka för ett relativt litet land. Men som jag ser det finns det också en annan viktig fördel: Möjligheten att över huvud taget rå på en verksamhet som är oerhört stark i sina egna strukturer och där olika egenintressen (inte sällan ekonomiska) florerar.

torsdag 21 augusti 2008

Nästa ÖB, någon?

Nu meddelar regeringen genom försvarsministern att man officiellt nominerat och stödjer ÖB, Håkan Syréns, kandidatur till posten som ordförande i EU:s militärkommitté.

EU:s militärkommitté (EUMC) består av medlemsländernas försvarschefer eller deras representanter och är EU:s högsta militära organ. Kommitténs uppgift är att ge råd och rekommendationer i frågor som rör konfliktförebyggande åtgärder, krishanteringsinsatser samt kapacitetsutveckling. Den som är ordförande i militärkommittén är EU:s högste militäre tjänsteman.

Tidsförhållandena är som följer:

Valet av ordförande görs av alla medlemsstaters försvarschefer på Militärkommitténs möte den 29 oktober och bekräftas därefter på ett rådsmöte. Förordnandet är på tre år och befattningen ska tillträdas i november 2009. Håkan Syréns förordnande som ÖB går ut den sista december 2009.

Håkan Syrén skulle vara en förträfflig ordförande i EUMC. Nu återstår det att se vem som skulle kunna bli en förträfflig svensk ÖB efter Syrén.

Från och med nu kommer rykten, spekulationer och vassa armbågar florera i försvarsdepartement och Högkvarter. Till detta kommer frågan om regeringen orkar och vill göra något med Försvarsberedningens förslag om strukturförändringar i myndigheterna. Det hänger nämligen ihop. Vill man utse en ÖB som har de rätta kvalifikationerna för nuvarande organisation och uppgifter, eller skall det vara en person som passar i den roll och som är kompetent för de uppgifter som utformas efter en ny modell?

(DN och SvD rapporterar.)

Björklundeffekten

Jan Björklund (fp) skyr inga medel när det gäller att profilera folkpartiet och sig själv på regeringens bekostnad. Nu går han ut, med osviklig timing, och ger intryck av att det eventuellt kan bli ökade försvarsanslag (eller i varje fall uteblivna besaringar) som svar på den senaste tidens ryska agerande.

"Ökade försvarsanslag" kan betyda väldigt mycket. Björklund fördjupar inte resonemanget, det behöver han inte eftersom han inte ens får frågan av de medier som rapporterar. Han behöver bara håva in berömmet.

Mer pengar, eller uteblivet tryck under besparingar, kan gå till materielprojekt som har stoppats men som istället blir av, projekt som inte är operativt motiverade och som därmed i praktiken inte höjer försvarsförmågan alls.

Eller så kan det gå in i den allmänna ruljansen och inte få någon uteffekt alls att tala om. Björklundeffekten kan därvidlag stanna vid att opinionen lugnas och beundrar hans handlingskraft, men att Försvarsmakten i realiteten inte klarar ett uns mer efter pengatillskottet, än före.

Eller så kan pengarna gå till att bevara utbildningsplatser och regementen som egentligen bör läggas ner av rationalitetsskäl. Då slipper också regeringen en rad obehagliga grundorganisationsbeslut som värker ut strax innan valet.

Just detta ger Björklund faktiskt intryck av, när han till Ekot hänvisar till att olika förslag har läckts ut från HKV om att man vill "lägga ner försvarets verksamhet på ett antal ställen och som då också minskar försvarets kapacitet".

"– Jag menar att det vore en olycklig signal att nu sända till omvärlden att vi gör detta efter den händelseutveckling som har skett i Georgien. Hur det svenska försvaret sedan långsiktigt ska inriktas återkommer regeringen till senare i år i en inriktningsproposition", säger Björklund.

Menar den militärt bevandrade Björklund verkligen att det skulle ge fel signal till omvärlden att genomföra rationaliseringar i grundorganisationen, rationaliseringar som alla partier utom vänsterpartiet varit överens om måste till, just för att effektivisera verksamheten och föra över pengar från produktion till insats!?

Hans partikamrat, Allan Widman (fp) är luttrad och mer seriös när det gäller försvarsekonomin och har förmodligen utvecklat en viss allergi mot att pytsa in pengar utan att ha vare sig ett klart mål med det (utöver populistiska poäng) eller en idé om vad som konkret skall förändras i försvarsförmågan för att möta det hot man säger sig ha identifierat.

Widman har tidigare sagt till DN:

"– Det är inte meningsfullt att öka försvarsanslagen just nu. Vi måste först se till att det vi plöjer ned leder till operativ kapacitet, säger Allan Widman".

Just det. Det finns faktiskt ingen självklar och automatisk koppling mellan försvarsanslag och försvarseffekt.

onsdag 20 augusti 2008

Ryska kärnvapen

Om man intresserar sig för ryska kärnvapen rekommenderas läsning av "Russian nuclear forces, 2008" som publiceras av Federation of American Scientists:

"The number of deterrence patrols conducted by Russia’s 11 nuclear-powered ballistic missiles submarines (SSBNs) decreased to only three in 2007 from five in 2006 (...) In comparison, U.S. SSBNs conducted 54 patrols in 2007, more than three times as many as all the other nuclear weapon states combined. The low Russian patrol number continues the sharp decline from the Cold War; no patrols at all were conducted in 2002 (...). The new practice indicates that Russia no longer maintains a continuous SSBN patrol posture like that of the United States, Britain, and France, but instead has shifted to a new posture where it occasionally deploys an SSBN for training purposes".

"We estimate that in 2015, Russia will have a total of 2,490 strategic nuclear weapons, a 20 percent decrease from today. This comprises 844 ICBM warheads (depending on future warhead loadings), which is a 47 percent reduction; 896 SLBM warheads, a 23 percent increase; and 878 warheads on the bomber force, a slight decrease".

NATO-debatt mellan (s) och (fp)

I morse diskuterade Allan Widman (fp) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s) försvarspolitik med betoning på relationen med NATO i SVT:s Gomorron.

Anders Karlssons främsta argument mot NATO-medlemskap är att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl, samt att vi måste kunna bestämma själva hur vi vill agera i olika kriser. Allan Widman trycker på det lilla landets behov av många och goda vänner och menade att vi just nu lever med den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen på många år.

Widman slapp över huvud taget att problematisera ett svenskt NATO-medlemsskap, t.ex. vad gäller möjligheter att agera för nedrustning, kärnvapenproblematiken och hur medlemsskap eller ej påverkar den regionala situationen m.m. Och Karlsson slapp bemöta argumentet att ett NATO-medlemsskap inte innebär att man mot egen vilja tvingas delta i anfall mot främmande makt (en argumentation som för övrigt också kan användas gentemot Widman, när han är så säker på att ett medlemsskap innebär att Sverige skulle garanteras omedelbar hjälp).

Det gamla argumentet om vad som historiskt har varit bra val för Sverige räcker inte när man ställs inför nya utmaningar. Med den argumentationslinjen från socialdemokraterna kommer snart opinionsmätningar visa att motståndet mot NATO-medlemskap minskar i den svenska folkopinionen.

(För närvarande varierar andelen personer som vill att Sverige skall gå med i Nato mellan 20-25 procent, medan andelen personer som vill att Sverige skall behålla den militära alliansfriheten är ungefär dubbelt så stor, mellan 40 och 50 procent.)

måndag 18 augusti 2008

Newsmill.se

Karin Eder-Ekman, tidigare redaktör för Bang, Leo Lagercrantz, tidigare debattredaktör Expressen och PM Nilsson, tidigare politisk redaktör Expressen ligger i startgroparna för lansering av sitt nya projekt Newsmill.se

I väntan på premiären publiceras inlägg i olika ämnen på deras blogg. Ikväll skriver jag om uppgifterna i The Times om att Ryssland avser kärnvapenbestycka östersjöflottan som svar på det avtal som nyligen slöts mellan Polen och USA kring missilförsvaret.

Stopp för militärt samarbete med Ryssland

Ibland får man så att säga svar med vändande post:

Pressmeddelande idag:

"- Under rådande krisläge anser regeringen att det tills vidare inte är aktuellt för Sverige att genomföra militärövningar med Ryssland eller besöksutbyte med enskilda ryska militärförband. Ett svenskt örlogsbesök som planerades i rysk hamn i september ställs in, säger statsminister Fredrik Reinfeldt".

Uppdatering 18:04: Via Försvarsmaktens hemsida kan man få reda på vilka planerade samarbeten med Ryssland som nu avbryts.

Väl investerade timmar

Civilförsvarsförbundet erbjuder en kurs som bode vara obligatoriskt för varje människa. Oerhört viktig, både på individnivå och på en övergripande samhällsnivå (tänk var pengar samhället sparar på olycksförebyggande verksamhet och medborgare som är bättre förberedda om olyckan ändå inträffar!). Dessutom är kursen gratis. Och både barn och vuxna kan vara med.

Strålande.

Svensk insats i Georgien

Föga uppmärksammat, i vanlig ordning, men Räddningsverket gör en insats i Georgien. I morgon, tisdag, skickas tusentals filtar och sovsäckar samt ett antal respiratorer till Georgien.

Räddningsverket skriver:

"Det är landets regering som tackat ja till sändningen, som avgår från Örebro flygplats med en DC8. Medarbetare åker separat till Georgien. Tidigare har Räddningsverket bistått med IT-utrustning till Unicefs arbete med flyktingar, som drabbats av oroligheterna i området. Respiratorerna kommer från Socialstyrelsen. Transporten finansieras av Sida".

Ett ammunitionsröjningsteam står också berett och kan skickas iväg omedelbart efter beslut om insats.

"Tungt år men målen nås"

kommenterar Jan Salestrand, chef för Försvarsmaktens produktionsledning, den delårsredovisning som överlämnades till regeringen den 15 augusti.

Försvarsmakten skriver att 2008 inleddes med stor osäkerhet om årets budget och påminner om att man tidigare hade begärt en omfördelning mellan olika anslag:

"Först i april kom klartecken från regeringen men beloppet var betydligt lägre än vad som hade begärts. Detta fick till följd att Försvarsmakten tvingades att planera om verksamheten efter regeringens anvisningar".

För att klara årets budget skriver Försvarsmakten att man avser använda en anslagskredit på 400 miljoner kronor. Försvarsmakten föreslår att denna kredit ska återbetalas genom att pengar omfördelas från materiel- och forskningsanslagen för att inte belasta kommande år. Besked väntas i regeringens kommande budget.

PS. I bilaga tre till delårsredovisningen redovisas förslag till bilateralt samarbete med den ryska försvarsmakten för år 2009. Det återstår att se hur regeringen hanterar detta samarbete efter Georgien.

Tolgfors på Brännpunkt

Försvarsminister Tolgfors hade en debattartikel på Brännpunkt igår. Han tar upp en rad olika frågor i artikeln, som inleds med kriget i Georgien och avslutas med en släng om betydelsen av den nya signalspaningslagen.

Konsekvenserna för svensk del, av kriget, skall analyseras:

"Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen".

Det är lite oklart hur man skall tolka denna skrivning. Är det ett internt arbete inom regeringskansliet som skall bedrivas? Eller skall det läggas ut uppdrag, på Försvarsberedningen eller någon annan fristående instans? Det återstår att se.

Tolgfors argumenterar för de skillnader som råder mellan svenskt närområde och Kaukasus. Han bemöter den svenska debatten som ofta går ut på att östvästkonflikten dominerar ryskt tänkande genom att hänvisa till Moskvas fokus på den södra flanken.

Vidare skriver Tolgfors att "Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar" och han drar följande slutsatser:

1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i fram­tidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.

Kommentar: Så sent som i juni beslöt regeringen att förlänga beredskapstiderna för ett stort antal förband anmälda till internationella styrkeregiser (jag skrev om det här). Det var i grunden ett bra beslut eftersom beredskapsnivån sänktes för en rad förband som inte har varit efterfrågade internationellt. Kort beredskapstid är väldigt dyrt - såvitt man inte enbart har anställd personal som går på kaserngården och väntar på att göra en insats och som inte behöver extrainkallas med speciella avtal och löner etc.

Det försvarsministern skriver nu utgår på något sätt från att de flesta i "insatsorganisationen" kommer att vara fast anställda officerare och soldater. Men det är inte vad beredningen har kommit fram till, beredningen förespråkar ett system med ett mindre antal heltidsanställda soldater och ett större antal som roterar mellan civila anställningar och uppdrag i Försvarsmakten. Om hela Försvarsmakten samtidigt skall vara ständigt och omedelbart insatsberedd, förstår jag inte hur ministern får ihop det (vare sig ekonomiskt eller utifrån det föreslagna personalförsörjningssystemet). Jag förstår inte heller behovet av en så hög beredskap över hela linjen.

Däremot kommer Försvarsmakten, med beredningens föreslagna personalförsörjningssystem, vara mer användbar än idag och ha en högre tillgänglighet. Här gäller det att hitta en balans mellan behov, kostnader och nytta. Vi skall inte låta pendeln slå från den ena ytterligheten till den andra. Här gäller det att inte vilseleda folk (Försvarsmaktsanställda och våra medborgare)och skapa grogrund för besvikelse när det nya systemet är sjösatt.

2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.

Kommentar: Bra att likställa insatsorganisationen (samma anställningsgrund). Det är det enda sättet att komma ifrån den mycket märkliga "uppdelningsdebatt" som fortfarande förs i Sverige, där det framstår som om svenskt militärt försvar enbart skall göra internationella insatser och att förmågan att över huvud taget agera på eget territorum på ett mystiskt sätt försvinner bara man passerar gränsen på väg hem.

Men detta får inte heller innebära att alla förband alltid skall vara lika utrustade för ökenklimat, extrema vintrerförhållanden och tropiska skyfall. Just utrustningen förtjänar ett särskilt kapitel. Jag har mött officerare i ökenuniform vid de mest märkliga tillfällen. Nu är väl inte den personliga utrustningen det som kostar mest pengar, men det illustrerar vilken drivkraft det är att alla skall ha allting samtidigt.