Regeringen har som bekant beslutat föreslå riksdagen att Försvarsmakten får överföra 170,5 miljoner kronor från materielanslaget till förbandsverksamheten. Försvarsmakten hade begärt att få flytta 850 miljoner kronor. Därutöver har regeringen öppnat för att Försvarsmakten får använda anslagskrediten på den post som finansierar förbandsuppgifterna.
Jag har på denna blogg ivrigt förespråkat en tydlig politisk styrning för att komma till rätta med Försvarsmaktens strukturella problem. Det är regeringens sak att se till att uppgifter och anslag hänger ihop. Vid sidan av detta är det min bestämda uppfattning att man inte kan skicka de svåra frågorna (om t.ex. personalförsörjning, antalet yrkesofficerare, övertalighetsproblem, eventuellt stryka förmågor och prioritera mellan "försvarsgrenar" etc.) till myndigheten och förvänta sig att de återkommer med resultat. Det måste komma i form av direkt styrning från regeringskansliet och riksdagsbeslut.
Det faktum att Försvarsmakten inte fick några planeringsanvisningar inför framtagandet av budgetunderlaget för 2009 har varit förödande, när man betänker resultatet, dvs. ett budgetunderlag som bygger på en perspektivplanering med ett 20-års perspektiv samt budgetpropisitionen för 2008, som i princip inte sade något alls utöver att man i finansplanen slår fast attd et blir ytterligare besparingar de kommande åren.
Men, nu händer det något. Den 10 april får Försvarsmakten planeringsanvisningar från regeringen. Halleluja!
Planeringsanvisningarna, beskriver Försvarsmakten på sin hemsida, är ett antal riktlinjer kring vilken verksamhet som Försvarsmakten ska genomföra under året, till exempel vilka övningar som ska genomföras:
– När vi får anvisningarna vet vi vilken verksamhet vi ska genomföra och kan analysera behovet av att nyttja krediten. I tilläggsbudget två som kommer i september kan vi få göra ytterligare överföringar till driftsanslaget som kan innebära att vi inte behöver nyttja krediten lika mycket, säger konteramiral Jörgen Ericsson, chef för ledningsstabens strategiavdelning.
Frågan är alltså om planeringsanvisningarna enbart kommer att behandla vad Försvarsmakten skall göra (och inte skall göra) 2008, eller om det blir omtag med sikte på 2009? Man kan bara hopaps att anvisningarna blir offentliga, så att man kan följa hur det politiska ansvarstagandet ser ut samt hur Försvarsmakten i sinom tid svarar upp mot beställningen. Det bör ligga i både regeringens och Försvarsmaktens intresse att detta blir känt. Då är det nämligen svårare, för bägge parter, att bli sittande med Svarte-Petter.
måndag 7 april 2008
fredag 4 april 2008
Å än går det hit....
Det är läge att gå igenom motionsfloden i riksdagen, när det gäller den senaste tidens tre viktiga förslag från regeringen:1. Propositionen "Multilateralt samarbete om strategiska flygtransporter",
2. Skrivelsen "Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet",
3. Propositionen "Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull".
Eller flod och flod, förresten. Kanske snarare spridda skurar av blandad kvalitet... Det som sticker ut allra mest är i varje fall det faktum att oppositionen har samlat sig till en gemensam motion när det gäller krishanteringsfrågorna. Det är faktiskt ganska stort! Jag återkommer till det.
1. Först flygtransporterna. Det är lite häpnadsväckande, men socialdemokrater och vänsterpartister gör ett totalt avsteg från allt vad försvarsberedningen har skrivit genom åren (och slagit fast i propositionstexter under samarbetet mellan s, mp och v före valet 2006) om behovet av strategiska lufttransporter. Dessa två partier vill ha avslag på propositionen.
Därmed inte sagt att det är obefogat att ifrågasätta den lösning regeringen föreslår. Tvärt om! Speciellt inte det stora flyguttaget som vi binder fast oss vid under lång tid framöver (utan att regeringen motiverar det eller kopplar det till den nationella strategin).
Miljöpartiet bejakar alltså behovet, men vill bl.a. att regeringen återkommer med en behovsanalys när det gäller flyguttaget till riksdagen innan avtalet ingås. Miljöpartiets motion finns här.
2. Den skrivelse om nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet, som regeringen nyligen lade på riksdagens bord, har också föranlett motioner från oppositionen. Här spretar det också, men här är det vänsterpartiet som går en annan väg än mp och s.
Vänstern framstår som det parti som (utan att tillföra resurser i och för sig) vill krama hårdast om territorialförsvaret. De skriver t.ex. följande:
"Det Svenska försvaret har, som konstateras i skrivelsen, den dubbla uppgiften att värna landets territoriella integritet och att bidra till fred och säkerhet. Mellan dessa två uppgifter måste det råda balans. Att prioritera och dimensionera för internationella insatsstyrkor, där all framtida utbildning ställs om i syfte att verka i andra länder, riskerar att i framtiden ge negativa effekter och visa sig vara en felsatsning för det svenska försvaret och försvarsförmågan inom vårt eget territorium. Den utrustning och de kunskaper som krävs i det svenska klimatet skiljer sig på allt för många sätt från den utrustning och de kunskaper som krävs för ett internationellt uppdrag. Därför går det inte att utgå ifrån att det svenska försvaret under utlandsinsatser får alla de operativa erfarenheter som är nödvändiga för att försvara det egna territoriet i ett förändrat säkerhetsläge. För att Sverige ska kunna behålla sitt oberoende och suveränitet bör vi själva upprätthålla ett försvar som är anpassat till de svenska förutsättningarna".
Peter Rådberg m.fl. i miljöpartiet har inlämnat en motion som finns att läsa här.
Socialdemokraternas Urban Ahlin m.fl. har inlämnat den här motionen (de verkar ha fått ungefär samma intryck av strategin som jag fick när jag läste den första gången).
3. Slutligen, när det gäller krisberedskapspropositionen har oppositionen skrivit en gemensam motion. Det är viktigt. Dessutom ligger den i linje med vad alliansens partier (i alla fall tidigare) har tyckt inom ramen för bl.a. Försvarsberedningen.
torsdag 3 april 2008
Det bidde en tumme
Jag har inte fått klart för mig om det var försvarsministern själv som släppte informationen om att Försvarsmakten i vårbudgeten enbart får flytta 170 av begärda 850 miljoner kr mellan två anslag, eller om han kommenterade något som redan hade läckt ut. Men det faktum att han kommenterar innan budgeten ligger på bordet, lär ställa till det för ÖB och Försvarsmakten, som därmed kan tvingas ut på den mediala banan innan man har klart för sig hur man skall reagera på försvarsministerns besked. Det går ju som läget är nu inte att avfärda journalisternas frågor med att man kommenterar först när innehållet i budgeten blir känt, när försvarsministern själv bekräftar förhållandena. Det blir mycket intressant att se hur ÖB och Försvarsmakten kommer att förhålla sig externt till dagens besked.
Mellanskillnaden mellan 170 miljoner kronor och de 850, 680 miljoner kronor, får Försvarsmakten låna från kommande budget, en så kallad anslagskredit. ÖB förutsätts därmed köra sin myndighet utan att veta hur mycket pengar han har. Det är, lindrigt sagt, ganska anmärkningsvärt. Det lär leda till problem 2009 och 2010, var så säker!
Ytterligare pengar kan dock komma att flyttas mellan anslagen i samband med att regeringen lägger sin tilläggsbudget i höst. Men detta villkoras med att Försvarsmakten skall lägga strukturella besparingsförslag, ty enligt Försvarsdepartementet ska ekonomin komma i balans genom en rad strukturella åtgärder. Exakt vilka det blir återstår att arbeta fram i dialog mellan departementet och Högkvarteret.
Det framgår också av rapporteringen att regeringen inte medger alla, eller delar av, de åtgärder som Försvarsmakten presenterade som nödvändiga i januari, för att klara innevarande år. Frågan är; vad gör Försvarsmakten då? Det var ju inte precis ett förhandlingsbud man lade fram i januari? De ”strukturella åtgärder” man skall föreslå hämtar inte hem några pengar i närtid. De måste ju kombineras med åtgärder av ”panikkaraktär” för att klara närtidsproblemen.
För tydlighetens skull vill jag tillägga att de strukturella åtgärderna naturligtvis är helt nödvändiga, om man skall ta finansplanens ord om ytterligare besparingar på allvar – vilket man ju bör göra eftersom de var så viktiga för regeringen att en försvarsminister fick gå på grund av dem. Till detta kommer att det inte finns något parti i riksdagen som vill öka försvarsanslagen på sikt. Krympande anslag är därmed en realitet som Försvarsmakten får leva med. Jag har sagt det förut: Då är det upp till regeringen att visa vad man skall göra för de pengar man får.
Sammantaget verkar det som att regeringen försätter Försvarsmakten i en omöjlig situation.
ÖB skall lockas till fortsatt ansvarstagande genom att det kan bli ytterligare pengar att omfördela till hösten, om han bara lämnar ”rätt” förslag till åtgärder och inte genomför alla de ”panikåtgärder” som Försvarsmakten lade fram i januari. De strukturella åtgärder försvarsministern efterlyser (att Försvarsmakten skall föreslå!) bör ju per definition vara regerings- och riksdagsbeslut. Om ÖB tänker leverera svar på frågor som egentligen den politiska ledningen har att formulera, bör han noga försäkra sig om att han har regeringen med sig på varje steg. Förslagen lär bli beska och svårsmälta, då är annars risken att han får bakläxa eftersom det blir för jobbigt att fatta dessa politiska beslut så nära inpå valet.
Det kan inte vara lätt att chefa över en myndighet som inte får några inriktningsdirektiv eller planeringsanvisningar av den regeringen myndigheten är satt att lyda under, som inte får vidta de åtgärder man anser måste till för att klara ekonomin i det korta perspektivet, men som samtidigt skall ge regeringen besked om vad regeringen bör fatta för beslut av strukturell karaktär.
Vän av ordning måste också ställa sig frågan hur detta uppdrag till ÖB, om att tillsammans med försvarsdepartementet föreslå ett strukturellt åtgärdspaket, förhåller sig i relation till Försvarsberedningens pågående arbete, likväl som andra processer (pliktutredningen, materielfrågorna i genomförandegruppen etc.)? Får vi nu ytterligare en process som går i ett parallellt spår? Och hur skall man se på det budgetunderlag för 2009 som Försvarsmakten nyligen lämnade till regeringen? Är det obsolet nu?
Slutligen, till Ekot säger försvarsministern en klok sak:
– Då (när besluten i höstens inriktningsproposition skall genomföras, min anm.) kan det ju inte ligga kvar en ryggsäck av gamla underskott i försvarsmaktens verksamhet. För då är ju, oavsett hur man balanserar uppgifter, utgifter i framtiden mot varandra, så kommer det ändå att skjutas sönder av gamla underskott som släpar kvar, säger försvarsminister Sten Tolgfors.
Se DN, SvD, SVT (Rapport), SR (Ekot)
Mellanskillnaden mellan 170 miljoner kronor och de 850, 680 miljoner kronor, får Försvarsmakten låna från kommande budget, en så kallad anslagskredit. ÖB förutsätts därmed köra sin myndighet utan att veta hur mycket pengar han har. Det är, lindrigt sagt, ganska anmärkningsvärt. Det lär leda till problem 2009 och 2010, var så säker!
Ytterligare pengar kan dock komma att flyttas mellan anslagen i samband med att regeringen lägger sin tilläggsbudget i höst. Men detta villkoras med att Försvarsmakten skall lägga strukturella besparingsförslag, ty enligt Försvarsdepartementet ska ekonomin komma i balans genom en rad strukturella åtgärder. Exakt vilka det blir återstår att arbeta fram i dialog mellan departementet och Högkvarteret.
Det framgår också av rapporteringen att regeringen inte medger alla, eller delar av, de åtgärder som Försvarsmakten presenterade som nödvändiga i januari, för att klara innevarande år. Frågan är; vad gör Försvarsmakten då? Det var ju inte precis ett förhandlingsbud man lade fram i januari? De ”strukturella åtgärder” man skall föreslå hämtar inte hem några pengar i närtid. De måste ju kombineras med åtgärder av ”panikkaraktär” för att klara närtidsproblemen.
För tydlighetens skull vill jag tillägga att de strukturella åtgärderna naturligtvis är helt nödvändiga, om man skall ta finansplanens ord om ytterligare besparingar på allvar – vilket man ju bör göra eftersom de var så viktiga för regeringen att en försvarsminister fick gå på grund av dem. Till detta kommer att det inte finns något parti i riksdagen som vill öka försvarsanslagen på sikt. Krympande anslag är därmed en realitet som Försvarsmakten får leva med. Jag har sagt det förut: Då är det upp till regeringen att visa vad man skall göra för de pengar man får.
Sammantaget verkar det som att regeringen försätter Försvarsmakten i en omöjlig situation.
ÖB skall lockas till fortsatt ansvarstagande genom att det kan bli ytterligare pengar att omfördela till hösten, om han bara lämnar ”rätt” förslag till åtgärder och inte genomför alla de ”panikåtgärder” som Försvarsmakten lade fram i januari. De strukturella åtgärder försvarsministern efterlyser (att Försvarsmakten skall föreslå!) bör ju per definition vara regerings- och riksdagsbeslut. Om ÖB tänker leverera svar på frågor som egentligen den politiska ledningen har att formulera, bör han noga försäkra sig om att han har regeringen med sig på varje steg. Förslagen lär bli beska och svårsmälta, då är annars risken att han får bakläxa eftersom det blir för jobbigt att fatta dessa politiska beslut så nära inpå valet.
Det kan inte vara lätt att chefa över en myndighet som inte får några inriktningsdirektiv eller planeringsanvisningar av den regeringen myndigheten är satt att lyda under, som inte får vidta de åtgärder man anser måste till för att klara ekonomin i det korta perspektivet, men som samtidigt skall ge regeringen besked om vad regeringen bör fatta för beslut av strukturell karaktär.
Vän av ordning måste också ställa sig frågan hur detta uppdrag till ÖB, om att tillsammans med försvarsdepartementet föreslå ett strukturellt åtgärdspaket, förhåller sig i relation till Försvarsberedningens pågående arbete, likväl som andra processer (pliktutredningen, materielfrågorna i genomförandegruppen etc.)? Får vi nu ytterligare en process som går i ett parallellt spår? Och hur skall man se på det budgetunderlag för 2009 som Försvarsmakten nyligen lämnade till regeringen? Är det obsolet nu?
Slutligen, till Ekot säger försvarsministern en klok sak:
– Då (när besluten i höstens inriktningsproposition skall genomföras, min anm.) kan det ju inte ligga kvar en ryggsäck av gamla underskott i försvarsmaktens verksamhet. För då är ju, oavsett hur man balanserar uppgifter, utgifter i framtiden mot varandra, så kommer det ändå att skjutas sönder av gamla underskott som släpar kvar, säger försvarsminister Sten Tolgfors.
Se DN, SvD, SVT (Rapport), SR (Ekot)
Finansdepartementet och Centern samarbetar om NRF
Senare idag reser statsministern, utrikesministern och försvarsministern till Natos toppmöte i Bukarest. Regeringens plan, som jag har skrivit om tidigare, var att både Sverige och Finland skulle tacka ja till att bidra till Natos snabbinsatsstyrka, NRF, på detta toppmöte.
Men nu skriver SvD att det är finansdepartementet och Centern som har satt P för en sådan anmälan. Tidigare har socialdemokraterna sagt nej och framför allt hänvisat till kostnadsskäl.
Det framsår mer och mer som om frågan om Natomedlemsskap eller ej är mer en budgetteknisk fråga än en politisk och ideologisk vägvalsfråga.
Men nu skriver SvD att det är finansdepartementet och Centern som har satt P för en sådan anmälan. Tidigare har socialdemokraterna sagt nej och framför allt hänvisat till kostnadsskäl.
Det framsår mer och mer som om frågan om Natomedlemsskap eller ej är mer en budgetteknisk fråga än en politisk och ideologisk vägvalsfråga.
tisdag 1 april 2008
Från två till ett år
The Moscow Times skriver att den ryska värnplikten reduceras med hälften, till ett år. Samtidigt tar man till tuffare tag för att fler skall genomföra sin utbildning, tidigare rättigheter att få slippa plikten tas bort och man tar till tuffare tag mot de som försöker undgå tjänstgöringen.
"Smirnov said last week that eliminating the deferments would increase the pool of potential conscripts by 100,000. The military plans to call up 133,000 young men this spring, and the number for the fall campaign will rise to 200,000, he said".
"Smirnov said last week that eliminating the deferments would increase the pool of potential conscripts by 100,000. The military plans to call up 133,000 young men this spring, and the number for the fall campaign will rise to 200,000, he said".
måndag 31 mars 2008
Inspektörer debatterar
Under rubriken "Var finns respekten för de frivilliga?" går, som jag tolkar det, arméinspektör Grundevik och marininspektör Grenstad till storms på Aftonbladets debattsida mot det gnäll över Försvarsmakten som överskuggar de positiva insatser dess personal gör, hemma och borta:
"Var i debatten finns respekten och synliggörandet där dessa män och kvinnor som bidragit kan känna igen sig och sina insatser? Var i debatten finns enkel och tydlig information, som gör det begripligt att förstå vad som håller på att hända? Med den debatt som förs just nu är det en alltför stor fokusering på kostnader och vems fel det är att ekonomin inte är i balans med verksamheten. Vi upplever att det just nu är många onyanserade uttalanden, ryckta ur sina sammanhang och en brist på förståelig information. Den vanliga skattebetalaren och medborgaren får inte tydliga besked om hur landets säkerhet och långsiktiga inriktning ska utformas. Detta gör att vi som arbetar i Försvarsmakten just nu inte känner igen oss i debatten."
Ett utmärkt sätt att förändra detta faktum är att Försvarsmaktens anställda, på alla nivåer, ger sig ut i debatten. Grundevik och Grenstad sänder förhoppningvis ut en signal i organisationen om att det är okej att göra sin röst hörd. Måtte det gälla både när man blickar utåt, över andras fel och brister, likväl som inåt i myndigheten.
För övrigt anser jag att försvarsgrenscheferna skall återinföras. "Joint" är inte samma sak som att vi inte kan ha försvarsgrenar. Det vore ett sätt att få styr på ekonomi, planering och kontroll.
"Var i debatten finns respekten och synliggörandet där dessa män och kvinnor som bidragit kan känna igen sig och sina insatser? Var i debatten finns enkel och tydlig information, som gör det begripligt att förstå vad som håller på att hända? Med den debatt som förs just nu är det en alltför stor fokusering på kostnader och vems fel det är att ekonomin inte är i balans med verksamheten. Vi upplever att det just nu är många onyanserade uttalanden, ryckta ur sina sammanhang och en brist på förståelig information. Den vanliga skattebetalaren och medborgaren får inte tydliga besked om hur landets säkerhet och långsiktiga inriktning ska utformas. Detta gör att vi som arbetar i Försvarsmakten just nu inte känner igen oss i debatten."
Ett utmärkt sätt att förändra detta faktum är att Försvarsmaktens anställda, på alla nivåer, ger sig ut i debatten. Grundevik och Grenstad sänder förhoppningvis ut en signal i organisationen om att det är okej att göra sin röst hörd. Måtte det gälla både när man blickar utåt, över andras fel och brister, likväl som inåt i myndigheten.
För övrigt anser jag att försvarsgrenscheferna skall återinföras. "Joint" är inte samma sak som att vi inte kan ha försvarsgrenar. Det vore ett sätt att få styr på ekonomi, planering och kontroll.
Är det konstigt att man längtar bort...
I fredags presenterade den norska regeringen en proposition om "langtidsplan (LTP) for Forsvaret" under rubriken "Et forsvar til vern om Norges sikkerhet, interesser og verdier".Den framstår, i många avseenden, som en bjärt kontrast till situationen i Sverige.
Huvudpunkterna är följande:
- Langsiktig bærekraft gjennom et betydelig økonomisk løft for Forsvaret
- Styrket forsvarsevne og satsning på nordområdene
- Forsvarets konfliktforebyggende rolle
- Relevante bidrag til internasjonal fred og stabilitet
- Helhetlig tilnærming til bruk av militære og sivile virkemidler
- Verneplikten som et fundament for Forsvaret
- En fremtidsrettet kompetanse- og medarbeiderutvikling
- Et forsvar solid forankret i samfunnet
- Helhetlig og langsiktig perspektiv på forsvarsutviklingen
- Fortsatt modernisering av Forsvaret
1. Ekonomin: Nivån på försvarsbudgeten trappas upp med 800 miljoner kroner: 800 mill. kroner ift. 2008-nivået til 32,34 mrd (2008-kroner).
• Gir en reell styrking av forsvarsbudsjettet med over 2,5%
• Ledsages av konkrete krav til interneffektivisering og intern ressursfrigjøring
• Innenfor disse økonomiske forutsetningene vil den anbefalte strukturen være i langsiktig økonomisk balanse.
2. Fokus mot norr: Man lägger en samlad operativ ledning i Reitan utanför Bodø.
– Dette anbefaler vi ikke minst av hensyn til nordområdenes sentrale betydning også i framtiden, säger försvarsminister Strøm Erichsen.
3. Värnplikten: Norge går i motsatt riktning mot Sverige och framhåller att "Verneplikten ligger fast og videreutvikles som et fundament for Forsvarets virksomhet":
• Førstegangstjenesten videreføres på dagens nivå. Status og
kvalitet styrkes
• Pliktig sesjon for kvinner innføres
• Det etableres en todelt sesjonsordning
4. Helhetssyn: I propositionen beskrivs hur man tänker sig en "helhetlig tilnærming til sikkerhetspolitikken":
•Økt vekt på samfunnssikkerhet
•God samordning mellom sivil og militær beredskap
•Militære virkemidler ses i sammenheng med annen innsats
•Verneplikten som et fundament for Forsvarets virksomhet
5. Eventuella JAS Gripen affärer: "Beslutningen om hvilket kampfly Norge skal ha i fremtiden treffes i slutten av 2008".
6. Balans mellan resurser, struktur och uppgifter: Formuleringar upprepas i alla dokument om att propositionen syftar till "Balanse mellom oppgaver, struktur og ressurstilgang". Det framstår som ljuv musik för svenska öron....
7. Nordiskt samarbete: När det gäller samarbetet i den nordiska kretsen, så skall man vidareutveckla ett tätare samarbete med de nordiska länderna.
8. Försvarsmaktsstrukturen: Den nordska grundorganisationen förändras i riktning mot en "Konsentrert og tilpasset støtte- og basestruktur". Vidare innebär propositionen följande, fördelat på försvarsgrenarna:
Armén:
En robust brigadestruktur
Styrket bemanning
Styrket trening og utdanning
Marinen:
Moderne og effektiv fartøysstruktur
Evne og volum til tilstedeværelse
Videreføre moderniseringen av Marinen
Styrket bemanning
Styrking av Kystvaktens evne
Flygvapnet:
Videreføre og modernisere strukturen
Sikre kapasitetsbredden
Styrke bemanningen
Øke innsatsevnen
9: Terrorism: En annan avvikelse från Sverige gäller ansvarsfrågan vid hantering av terrordåd:
"Slike terrorhandlinger kan sidestilles med et væpnet angrep i henhold til FN-paktens artikkel 51, som utløser selvforsvarsrett etter folkeretten, og det er Forsvaret som vil ha primæransvaret for å håndtere disse".
10. Folkförankring: Intressant nog har den norska regeringen, under arbetet med propositionen, genomfört ett slags elektroniskt rådskag med den norska befolkningen.. Detta genom sajten: www.forsvarsdialog.no
11. Öppenheten gentemot allmänheten förefaller vara mer utvecklad i Norge, med tanke på att man där finner information om vad de svenska och norska statssekreterarna talar om när de ses, liksom att den Norsk-svenska samarbetsstudien ligger på Försvarsdepartementets hemsida för allmän beskådan.
Sammantaget är, efter en snabb genomläsning, den norska propositionen ett under av tydlighet. Ambitionen att få uppgifter, struktur och ekonomi att hänga ihop, är lysande. Jag gissar att en och annan vid det svenska Högkvarteret tittar drömmande mot Norge. Det är inte konstigt att man längtar bort någon gång...
All information om propositionen, presentationer etc. finner man här.
Försvarschefen uttrycker sin glädje såhär.
lördag 29 mars 2008
torsdag 27 mars 2008
Revision och information
Riksrevisionen har granskat Försvarsmaktens årsredovisning för 2007.Bland mycket annat kan man på sidan fyra läsa om Försvarsmaktens pensionsskuld till Statens Pensionsverk. Riksrevisionen skriver att det finns en skuld som uppgår till ca 70 miljoner kronor som kommer att belsta verksamheten de närmaste åren och som man inte har avsatt medel för i balansräkningen.
Försvarsmakten nämner inget om detta i sin kommentar till granskningen.
- Mer ordning och reda i böckerna och bättre intern styrning och kontroll, men ändå en invändning är nog en bra sammanfattning, säger Gunnar Magnusson på Högkvarterets ekonomistab.
Tiden går...
Den 15 april läggs vårbudgeten på riksdagens bord. Det lär således vara klart vid det här laget, om regeringen avser tillmötesgå Försvarsmaktens begäran om att få flytta pengar mellan anslagen.Om det blir tvärt nej, eller om enbart en liten eftergift kryddas med effekten av de frostiga relationer som råder mellan den politiska ledningen vid försvarsdepartementet och Högkvarteret, lär vi se en förtroendekris i full blom.
Regeringen har helt enkelt inte råd att förlora en ÖB efter f.d. försvarsminister Mikael Odenbergs avgång i höstas. ÖB, Håkan Syréns, förhandlingsläge bör därför, i logikens namn, ha varit mycket gott. I alla fall om inte finansdepartementet har bestämt sig för att ta striden en gång för alla, och man gör bedömningen att man ror hem en anmärkningsvärd förlust till. De moderata kärntrupperna lär darra i sina hålor. Vad värre är; vem skulle efterträda Håkan Syrén frivilligt i rådande ekonomiska läge? Det finns alltid många som både känner sig kallade och lämpade i sådana situationer, men de är sällan de bästa krafterna.
Om regeringen klantar till processen än en gång, kommer den tradition av samarbete mellan de politiska blocken i försvars- och säkerhetspolitiska frågor att brytas snabbare än Tolgfors hinner säga "avbryt". Om vi får en f.d. ÖB som berättar om hur turerna har gått, strax efter att en f.d. försvarsminister på ett.... öppenhjärtligt sätt berättade om regeringens inre liv, ja då vilar inte oppositionen på hanen. Förutsättningarna för att skapa en bredare samsyn om försvarspolitikens inriktning, inför höstens försvarspolitiska inriktningsproposition, rycks därmed undan, om inte mirakel sker.
Den dämpande effekten av ett sådat hela havet stormar, skulle kunna vara insikten om att det vore ett förfärligt politikområde att ta över, efter valet 2010. Men det lär inte precis kunna hindra de ivrigaste mediestrategerna i det socialdemokratiska partihögkvarteret.
Det enda rimliga regeringen bör göra, är att kombinera beskedet om pengaöverföringen till Försvarsmakten (hur det än ser ut), med ett mycket tydligt budskap om att man skall kavla upp ärmarna och fixa 2009 och 2010 i gott samarbete med myndigheten.
2009 och 2010 lär inte bli lättare år än 2008 att ta sig igenom, tvärt om, med mindre än att man vid Försvarsdepartementet lägger fast en mycket bra process för hur det kommande arbetet skall gå till, där man hanterar ekonomin och alla spretande utredningar och parallella spår som nu råder.
Det första regeringen bör göra, är att ge Försvarsmakten uppgiften att utifrån klara och tydliga politiska inriktningsbesked räkna fram ett nytt budgetunderlag för 2009, som inte bygger på Perspektivplaneringen och Budgetpropositionen från hösten 2007.
tisdag 25 mars 2008
söndag 23 mars 2008
Varför göra det lätt för sig?
Regeringen har den 19 mars placerat översten Stefan Andersson som chef för den multinationella snabbinsatsstyrka som under svensk ledning ska kunna ställas till den Europeiska unionens förfogande 2011.Det är ett intressant beslut. Förvisso helt i enlighet med vad regeringen skriver i den färska strategiskrivelsen om Sveriges internationella insatser. I strategiskrivelsen står nämligen att läsa att Sverige anmält beredskap för en ledarroll år 2011.
Men saken är bara den att en svensk NBG-anmälan ankommer på riksdagen att besluta om.
Någon vid Försvarsdepartementet borde ha studerat riksdagens sammansatta utskotts betänkande om NBG (2007/08:UFöU3). I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett sådant ställningstagande är beroende av ett beslut i riksdagen.
Så onödigt. Varför gör regeringen det så svårt för sig?
Solana om klimat och säkerhetspolitik
"European governments have been told to plan for an era of conflict over energy resources, with global warming likely to trigger a dangerous contest between Russia and the west for the vast mineral riches of the Arctic.A report from the EU's top two foreign policy officials to the 27 heads of government gathering in Brussels for a summit this week warns that "significant potential conflicts" are likely in the decades ahead as a result of "intensified competition over access to, and control over, energy resources".
"Europe needs to brace itself for a new wave of migration with a very different cause - global warming. The ravages already being inflicted on parts of the developing world by climate change are engendering a new type of refugee, the "environmental migrant". Within a decade "there will be millions of environmental migrants, with climate change as one of the major drivers of this phenomenon," predict Javier Solana and Benita Ferrero-Waldner, the EU's chief foreign policy coordinator and the European commissioner for external relations. "Europe must expect substantially increased migratory pressure."
Javier Solanas egna ord om rapporten finner man här.
Inget besked om NRF i Bukarest?
Man kan notera att det aldrig landade någon proposition om Sveriges samarbete med NATO (PFP) och EAPR, så som var aviserat, på riksdagens bord innan den 18 mars - vilket i princip är deadline för riksdagsbehandling under våren.
Jag har tidigare bloggat om regeringens behov av att förankra ett svenskt deltagande i NATO:s snabbinsattstyrka (NRF) och att jag utgick från att det skulle komma i nämnda skrivelse. Detta för att Bildt skulle kunna åka till NATO:s toppmöte i Bukarest i april och deklarera nyheten.
Möjligen beror halvhalten på det det faktum att socialdemokraterna härsknade till, kanske mer i formfrågan än i sakfrågan, över förankringsprocessen och tydligt sade "nej tack" till NRF?
I Finland, däremot, stödjer riksdagen Finlands deltagande NRF. Den finska riksdagen förde alldeles nyligen, den 11 mars, en remissdebatt om saken. Som grund för debatten låg statsrådets redogörelse där regeringen och republikens president föreslår att Finland bekräftar sin vilja att delta i NRF:s supplementära verksamhet. De flesta riksdagsgrupper gav i sina anföranden sitt stöd till Finlands deltagande (De Gröna är skeptiska).
Genom den finska informationen får man också veta att Finland och Sverige (!) i april 2007 tillsammans meddelade muntligt Natos sekretariat att länderna i positiv anda överväger den erbjudna möjligheten att delta i NRF:s supplementära verksamhet.
Redogörelsen remitterades till utrikesutskottet och försvarsutskottet för vidare behandling. Vi får anledning att återkomma till Finland om forstättningen. Uppenbarligen har man antingen fått ett underhandsbesked från Stockholm att det svenska beslutet är klart, men att det måste till en demokratisk "procedur" först, eller så skiter Helsingfors i att invända Stockholm denna gång och kör på.
Jag har tidigare bloggat om regeringens behov av att förankra ett svenskt deltagande i NATO:s snabbinsattstyrka (NRF) och att jag utgick från att det skulle komma i nämnda skrivelse. Detta för att Bildt skulle kunna åka till NATO:s toppmöte i Bukarest i april och deklarera nyheten.
Möjligen beror halvhalten på det det faktum att socialdemokraterna härsknade till, kanske mer i formfrågan än i sakfrågan, över förankringsprocessen och tydligt sade "nej tack" till NRF?
I Finland, däremot, stödjer riksdagen Finlands deltagande NRF. Den finska riksdagen förde alldeles nyligen, den 11 mars, en remissdebatt om saken. Som grund för debatten låg statsrådets redogörelse där regeringen och republikens president föreslår att Finland bekräftar sin vilja att delta i NRF:s supplementära verksamhet. De flesta riksdagsgrupper gav i sina anföranden sitt stöd till Finlands deltagande (De Gröna är skeptiska).
Genom den finska informationen får man också veta att Finland och Sverige (!) i april 2007 tillsammans meddelade muntligt Natos sekretariat att länderna i positiv anda överväger den erbjudna möjligheten att delta i NRF:s supplementära verksamhet.
Redogörelsen remitterades till utrikesutskottet och försvarsutskottet för vidare behandling. Vi får anledning att återkomma till Finland om forstättningen. Uppenbarligen har man antingen fått ett underhandsbesked från Stockholm att det svenska beslutet är klart, men att det måste till en demokratisk "procedur" först, eller så skiter Helsingfors i att invända Stockholm denna gång och kör på.
Krishantering - same same but different
Mycket jobb med efterföljande ledighet har gjort att bloggandet har nedprioriterats den senaste tiden. Men nu är det nya tag som gäller. Jag tänkte börja med några viktiga nyheter från regeringshåll, utöver strategin för Sveriges internationella insatser (som jag skrev om i mitt förra inlägg).
Låt mig börja med krisberedskapen. Den 18 mars lämnade regeringen propositionen "Stärkt krisberedskap - för säkerhets skull" till riksdagen. Den är resultatet av en lång process, som inleddes i Försvarsberedningen med den nationella säkerhetsstrategi som riksdagen sedan fattade beslut om.
Några av beredningens förslag var att slå samman Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV) till en myndighet samt att inrätta en krisledande funktion på myndighetsnivå. Den sistnämnda förslaget skrotades dock av regeringen (en envis och enad Försvarsberedning återkom trots det senare med samma förslag). Frågan om myndighetssammanslagningen utreddes och i betänkandet "Alltid redo!" föreslogs en sammanslagning av KBM, SRV och Styrelsen för psykologiskt försvar.
Men, tillbaka till den aktuella propositionen.
- Regeringen stärker och samlar nu samhällets krisberedskap genom att lämna det tidigare stuprörstänkandet och istället öka myndigheternas ansvar att samarbeta kring ledning och hantering i en krissituation. Den nya myndigheten får sammanhållande och stödjande uppgifter före, under och efter en kris, säger försvarsminister Sten Tolgfors i ett pressmeddelande.
Lite senare i pressmeddelandet framhåller dock regeringen ansvarsprincipen på följande sätt:
"Regeringen förtydligar ansvarsprincipen. Det innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar även under krissituationer. Den som bäst kan sin verksamhet ska driva den också i en kris".
"Förtydligare" är något helt annat än "utvecklar". Försvarsberedningen skrev såhär i sin senaste rapport "Säkerhet i samverkan":
"Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna".
I regeringens proposition skriver man följande:
"Centrala myndigheters krisberedskap bör bygga på myndigheternas förmåga att hantera den dagliga verksamheten inom sina ansvarsområden. En stärkt krishanteringsförmåga nås bl.a. genom att samtliga parter känner ansvar för sina frågor och samverkar med andra myndig-heter. Ansvarsprincipen förutsätter ett system som bygger på samverkan. Den reglering som gäller för myndigheternas ordinarie verksamhet står då i stort sett oförändrad.
Enligt regeringens bedömning bör samordning på central nivå ordnas så att den i minsta möjliga mån inkräktar på tidigare fastslagna principer (närhet, likhet och ansvar). Ett system där en central funktion tar över ledningen av den operativa verksamheten, kan leda till att aktörer på olika nivåer som i början av en kris har ansvaret avvaktar med att agera och därmed riskerar krisen att förvärras. Problem kan även uppstå p.g.a. osäkerhet om och hur en ansvarsövergång sker och vilka uppgifter som omfattas. Enligt regeringens bedömning bör därför ytterligare åtgärder vidtas för att underlätta samordningen på central myndighetsnivå och därmed stärka den operativa krishanteringsförmågan".
Eller med andra ord: Det skall vara precis som idag. Om man inte är överens, så skall man sammanträda sig fram till ett gemensamt beslut. Ingen skall kunna peka med hela handen och, vid behov och i sällsynta fall, leda.
Ett viktigt avsnitt i propositionen handlar om den enskildes ansvar i relation till det allmännas:
"En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris. Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika nivåer. Samhällets beredskap och de nya hotbilderna är mer komplexa än tidigare. (...) Det finns ett stort behov av samhällsinformation om säkerhetspolitik, försvar, krisberedskap och skydd mot olyckor. Regeringen anser att målet bör vara att skapa en större kunskap om och förtroende för samhällets förmåga i dessa frågor hos samtliga aktörer i samhället.
En central del i kommunikationen bör vara att förklara ansvarsfördelningen mellan den offentliga sektorn och individen när det gäller samhällets säkerhet, dvs. vad som kan förväntas av den offentliga sektorn respektive vad den enskilde själv bör ta ansvar för. Av olika anledningar har den enskilde kommit att mer eller mindre förlita sig på "det allmänna"".
Tyvärr finns inte ett spår av konkreta förslag för att följa upp detta resonemang. Här bör regeringen kunna inspireras av Civilförsvarsförbundet, vars generalsekreterare Anders M Johansson kommenterar propositionen:
- Den inlärda hjälplösheten, att ”det allmänna” ska ta hand om alla problemsituationer är det hög tid att lämna nu. Människor kan och vill vara delaktiga, det måste samhället ta vara på. Men medborgarna måste tydligt få veta vad deras ansvar är och vad som alltid förväntas av dem vid kriser.
Civilförsvarsförbundet har publicerat en ny rapport om just detta, vid namn "Från sistahandsresurs till förstahandslösning". Rapporten handlar om människors möjligheter att ta eget ansvar tillsammans med andra vid kriser.
Det som brukar intressera medier och politiker mest av allt brukar dock vara lokaliseringsfrågorna. Den nya myndigheten ska ha verksamhet i bl.a. Stockholm, Karlstad, Sandö och Revinge. Myndighetsledningen ska vara placerad i Stockholmsområdet. Räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg tänker sig regeringen att "icke statliga aktörer ska kunna ta över och driva". Vi får väl se om några sådana aktörer dyker upp. Regeringen avser att tillsätta en kommitté som ska pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet.
Jag tycker att det är synd att man tar detta steg, innan den nya myndigheten först har formulerat vilket utbildningsbehov som krishanteringen omfattar.
Till sist är det intressant att konstatera att regeringen inte skriver ett enda ord om den säkerhetsstrategi som riksdagen fattade beslut om 2006, och som var tänkt att återkommande uppdateras. Har den nuvarande regeringen stoppat den i byrålådan för gott? Det borde ligga i samtliga riksdagsledamöters intresse att den revideras i närtid, i synnerhet efter de förändringar (respektive det stillastående) som regeringen presenterar i den aktuella propositionen.
Låt mig börja med krisberedskapen. Den 18 mars lämnade regeringen propositionen "Stärkt krisberedskap - för säkerhets skull" till riksdagen. Den är resultatet av en lång process, som inleddes i Försvarsberedningen med den nationella säkerhetsstrategi som riksdagen sedan fattade beslut om.
Några av beredningens förslag var att slå samman Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV) till en myndighet samt att inrätta en krisledande funktion på myndighetsnivå. Den sistnämnda förslaget skrotades dock av regeringen (en envis och enad Försvarsberedning återkom trots det senare med samma förslag). Frågan om myndighetssammanslagningen utreddes och i betänkandet "Alltid redo!" föreslogs en sammanslagning av KBM, SRV och Styrelsen för psykologiskt försvar.
Men, tillbaka till den aktuella propositionen.
- Regeringen stärker och samlar nu samhällets krisberedskap genom att lämna det tidigare stuprörstänkandet och istället öka myndigheternas ansvar att samarbeta kring ledning och hantering i en krissituation. Den nya myndigheten får sammanhållande och stödjande uppgifter före, under och efter en kris, säger försvarsminister Sten Tolgfors i ett pressmeddelande.
Lite senare i pressmeddelandet framhåller dock regeringen ansvarsprincipen på följande sätt:
"Regeringen förtydligar ansvarsprincipen. Det innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar även under krissituationer. Den som bäst kan sin verksamhet ska driva den också i en kris".
"Förtydligare" är något helt annat än "utvecklar". Försvarsberedningen skrev såhär i sin senaste rapport "Säkerhet i samverkan":
"Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna".
I regeringens proposition skriver man följande:
"Centrala myndigheters krisberedskap bör bygga på myndigheternas förmåga att hantera den dagliga verksamheten inom sina ansvarsområden. En stärkt krishanteringsförmåga nås bl.a. genom att samtliga parter känner ansvar för sina frågor och samverkar med andra myndig-heter. Ansvarsprincipen förutsätter ett system som bygger på samverkan. Den reglering som gäller för myndigheternas ordinarie verksamhet står då i stort sett oförändrad.
Enligt regeringens bedömning bör samordning på central nivå ordnas så att den i minsta möjliga mån inkräktar på tidigare fastslagna principer (närhet, likhet och ansvar). Ett system där en central funktion tar över ledningen av den operativa verksamheten, kan leda till att aktörer på olika nivåer som i början av en kris har ansvaret avvaktar med att agera och därmed riskerar krisen att förvärras. Problem kan även uppstå p.g.a. osäkerhet om och hur en ansvarsövergång sker och vilka uppgifter som omfattas. Enligt regeringens bedömning bör därför ytterligare åtgärder vidtas för att underlätta samordningen på central myndighetsnivå och därmed stärka den operativa krishanteringsförmågan".
Eller med andra ord: Det skall vara precis som idag. Om man inte är överens, så skall man sammanträda sig fram till ett gemensamt beslut. Ingen skall kunna peka med hela handen och, vid behov och i sällsynta fall, leda.
Ett viktigt avsnitt i propositionen handlar om den enskildes ansvar i relation till det allmännas:
"En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris. Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika nivåer. Samhällets beredskap och de nya hotbilderna är mer komplexa än tidigare. (...) Det finns ett stort behov av samhällsinformation om säkerhetspolitik, försvar, krisberedskap och skydd mot olyckor. Regeringen anser att målet bör vara att skapa en större kunskap om och förtroende för samhällets förmåga i dessa frågor hos samtliga aktörer i samhället.
En central del i kommunikationen bör vara att förklara ansvarsfördelningen mellan den offentliga sektorn och individen när det gäller samhällets säkerhet, dvs. vad som kan förväntas av den offentliga sektorn respektive vad den enskilde själv bör ta ansvar för. Av olika anledningar har den enskilde kommit att mer eller mindre förlita sig på "det allmänna"".
Tyvärr finns inte ett spår av konkreta förslag för att följa upp detta resonemang. Här bör regeringen kunna inspireras av Civilförsvarsförbundet, vars generalsekreterare Anders M Johansson kommenterar propositionen:
- Den inlärda hjälplösheten, att ”det allmänna” ska ta hand om alla problemsituationer är det hög tid att lämna nu. Människor kan och vill vara delaktiga, det måste samhället ta vara på. Men medborgarna måste tydligt få veta vad deras ansvar är och vad som alltid förväntas av dem vid kriser.
Civilförsvarsförbundet har publicerat en ny rapport om just detta, vid namn "Från sistahandsresurs till förstahandslösning". Rapporten handlar om människors möjligheter att ta eget ansvar tillsammans med andra vid kriser.
Det som brukar intressera medier och politiker mest av allt brukar dock vara lokaliseringsfrågorna. Den nya myndigheten ska ha verksamhet i bl.a. Stockholm, Karlstad, Sandö och Revinge. Myndighetsledningen ska vara placerad i Stockholmsområdet. Räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg tänker sig regeringen att "icke statliga aktörer ska kunna ta över och driva". Vi får väl se om några sådana aktörer dyker upp. Regeringen avser att tillsätta en kommitté som ska pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet.
Jag tycker att det är synd att man tar detta steg, innan den nya myndigheten först har formulerat vilket utbildningsbehov som krishanteringen omfattar.
Till sist är det intressant att konstatera att regeringen inte skriver ett enda ord om den säkerhetsstrategi som riksdagen fattade beslut om 2006, och som var tänkt att återkommande uppdateras. Har den nuvarande regeringen stoppat den i byrålådan för gott? Det borde ligga i samtliga riksdagsledamöters intresse att den revideras i närtid, i synnerhet efter de förändringar (respektive det stillastående) som regeringen presenterar i den aktuella propositionen.
måndag 17 mars 2008
Äntligen!
Idag har så äntligen regeringen lämnat över den efterlängtade skrivelsen: ”Nationell strategi för internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet” till riksdagen.
Strategin beskrivs i stolta ordalag gemensamt av utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson, försvarsminister Sten Tolgfors och justitieminister Beatrice Ask. Strategin är den första i sitt slag, skriver de och beskriver den som att den är tänkt att utgöra en ”övergripande vägledning för svenskt deltagande på det fredsfrämjande området”.
”Övergripande vägledning” skriver regeringen. ”Väldigt övergripande beskrivning” kanske vore ett bättre uttryck. Någon vägledning, i ordets rätta bemärkelse, är det nog inte så mycket att tala om. Sånär som när det gäller civil-militär samverkan. Jag återkommer till det.
Jag menar, en strategi som inleds med alla kommande beslut som den inte föregriper (den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar, de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition eller Försvarsberedningens arbete) måste ju rimligtvis vara ganska intetsägande. Och det är den som sagt. Men den är också en kompromissprodukt mellan de departement som har samarbetat om den, och ibland rentav motsägelsefull av just detta skäl.
Tanken är att regeringen genom strategin skall knyta utrikes-, utvecklings, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. En utgångspunkt för strategin är att svenska insatser ska utformas som integrerad och samlad politik gentemot det aktuella landet. Där så är möjligt skall bidragen utformas med både civila och militära delar. I strategin understryks att utvecklingssamarbetet kan utgöra en viktig del av den samlade svenska förmågan. Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar och för att nå varaktiga framsteg i länder som till exempel Afghanistan måste den svenska närvaron präglas av denna insikt.
Ett exempel på det motsägelsefulla är att själva orsakerna till Sveriges engagemang å ena sidan beskrivs som ”ett uttryck för vår solidaritet i handling med de människor och länder som hotas av konflikter” (det är UD:s skrivning), liksom ”Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar och prioriteringar ska vara styrande för svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser. Även försvarspolitiken och politikområdet rättsväsendet ska beaktas. Sammantaget ska dessa politikområden utgöra utgångspunkten för diskussioner om möjliga insatser”. Det som här står är att det som är styrande tar UD hand om och sedan ”beaktas” Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens synpunkter.
Men lite senare i skrivelsen, i de mer militära delarna, står det att svenska insatser ”ska kunna bidra till en önskvärd operativ nytta, förmågeutveckling och kompetensuppbyggnad för den utsändande myndigheten”. Detta är Försvarsdepartementets skrivning. Man vill från mer militärt håll alltid framhålla att det inte enbart är altruism som får Sverige att agera internationellt, utan att det också är ett försvar av svenska värden och Sverige.
Vidare i det militära spåret står det i skrivelsen: ”Sverige ska verka för att svenskt inflytande och insyn ska öka i de insatser Sverige bidrar till, bl.a. genom en strävan att svensk personal i större utsträckning erhåller högre tjänster och ledande befattningar såväl inom insatserna som inom organisationerna genom vilka Sverige bidrar till fredsfrämjande insatser”. Vän av ordning ställer sig frågan; vilka då (på den militära sidan)? De personer som kan komma i fråga är nog tyvärr både lätträknade och djupt fastlåsta i den nationella verksamheten.
Regeringen tar inga steg när det gäller att nischa de svenska militära bidraget. Vi skall kunna göra allt, med allting inom alla tidsramar och överallt: ”Försvarsmakten ska, när så efterfrågas, kunna delta i internationella insatser med en bredd av olika förbandstyper. Strävan är att Sverige bör bidra på områden där vi kan ge ett mervärde till den samlade operationen”. Skrivningen från budgetpropositionen för 2008, om att man kall ha en ”markoperativ tyngdpunkt” är borta.
Ambitionsnivån upprepas: ”Sverige ska ha förmåga till att samtidigt leda och delta i två insatser av bataljonsstorlek samt tre mindre insatser”. Och här har vi ju egentligen hela inriktningen som en grundorganisation som skall försörja! Försvarsberedningen har ju i enlighet sagt att Försvarsmakten skall formas utifrån och in. Vad behöver vi för organisation, personalförsörjning och materielstrategi för att åstadkomma detta?
Men just i detta centrala resonemang (vad som skall vara dimensionerande för Försvarsmakten) väljer regeringen att formulera sig på ett annat sätt än beredningen. Detta är ett exempel på otydlighet från politiskt håll, gentemot Försvarsmakten och där hittar vi en förklaring till att man ofta talar förbi varandra. Man skriver ”Uppgiften att genomföra internationella insatser ska vara grundläggande, men inte ensamt dimensionerande, vid utvecklingen av Försvarsmaktens förband”.
Nu till de mer intressanta delarna av skrivelsen, nämligen de om civil-militär samverkan och ”samlade bidrag”.
Regeringen skriver bl.a. följande:
”Möjligheter till ett samlat svenskt engagemang ska värderas i anslutning till att en ny insats inleds. Så långt möjligt ska processen präglas av en helhetssyn på Sveriges deltagande”. Och sedan kommer en portalparagraf:
”För att främja en hållbar lösning på konflikter bör Sverige i möjligaste mån samordna fredsfrämjande insatser med såväl humanitärt som ett mer långsiktigt återuppbyggnads- och utvecklingsstöd. Strävan bör vara att de svenska bidragen till de internationella insatserna utformas som samlade, med såväl militära som civila delar”.
Vidare skriver regeringen ”För att nå största möjliga effektivitet i de fredsfrämjande insatserna är det även fortsättningsvis en ambition att utifrån etablerade principer, bl.a. inom ramen för FN:s fredsfrämjande verksamhet, fortsatt utveckla den svenska förmågan när det gäller civil-militär samverkan i insatserna”.
Inom EU har Sverige ”som målsättning att utveckla koncepten för de civila och militära snabbinsatsförmågorna samt att stärka den civil-militära samordningen i konflikthanteringsinsatser”.
Inom Norden ska Sverige ”sträva efter att ytterligare öka graden av samarbete i den nordiska kretsen, bl.a. genom att inför varje internationell insats undersöka möjligheter till nordisk samverkan”.
Men, allt detta lämnas fullständigt därhän för vemdå att bestämma hur det ska gå till i praktiken? Det enda som har med något slags konkret genomförande att göra är följande till intet förpliktigande rader:
”Dagens komplexa konflikthanterings- och återuppbyggnadsinsatser förutsätter att det internationella samfundet – likväl som Sverige nationellt – i både planerings- och genomförandefasen samordnar tillgängliga verktyg”.
Men även detta gör att man ställer sig frågan hurdå? Hur, av vem och när skall detta ”samordnas”? En sak är säker, det sker inte av sig självt och det lär aldrig ha varit viktigare att ha alla aktörer i samma rum på jämbördiga positioner genom hela processen (planering, genomförande) som nu, om man skall förverkliga idén om civil-militär samverkan ”på riktigt”.
PS 1: Regeringen lär skapa en del muntra miner i riksdagen med formuleringen ”Det är därför regeringens avsikt att hålla berörda utskott i riksdagen informerade om beslut om att ta i anspråk medgivet utrymme för en brådskande förstärknings- eller evakueringsinsats. Denna ordning får dock inte verka försenande på möjligheten att snabbt sätta in förstärknings- och evakueringsinsatser”. Det är, törs jag påstå, aldrig i riksdagen senfärdigheten slår till, vare sig förr eller framöver. Här borde kanske regeringskansliet istället resonerat om sina egna processer.
PS II: Natos snabbinsatsstyrka, NRF, berörs även i denna skrivelse. Regeringen skriver följande:
”Natos snabbinsatsstyrka, som ska kunna sätta in i de allra mest krävande militära insatserna, är sedan 2006 öppen för styrkebidrag även från partnerländer. Partnerländer kan anmäla supplementära förband till styrkan, förutsatt att dessa uppfyller samma kvalitetskrav som gäller för Nato-förband. Sverige överväger Natos erbjudande om partnerländers deltagande i snabbinsatsstyrkan NATO Response Force (NRF) med supplementära bidrag. När Sverige ser över eventuellt deltagande i NRF ska samarbetsmöjligheter med övriga nordiska länder samt de baltiska länderna undersökas, dvs. både med partnerlandet Finland och med Nato-länderna Danmark, Norge, Estland, Lettland och Litauen”.
Jag är övertygad om att regeringen levererar ett besked om ett svenskt deltagande i NRF, med en liten men naggande god komponent för att försäkra sig (tror man!) om begränsade kostnader, i den kommande skrivelsen om EAPR till riksdagen.
Strategin beskrivs i stolta ordalag gemensamt av utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson, försvarsminister Sten Tolgfors och justitieminister Beatrice Ask. Strategin är den första i sitt slag, skriver de och beskriver den som att den är tänkt att utgöra en ”övergripande vägledning för svenskt deltagande på det fredsfrämjande området”.
”Övergripande vägledning” skriver regeringen. ”Väldigt övergripande beskrivning” kanske vore ett bättre uttryck. Någon vägledning, i ordets rätta bemärkelse, är det nog inte så mycket att tala om. Sånär som när det gäller civil-militär samverkan. Jag återkommer till det.
Jag menar, en strategi som inleds med alla kommande beslut som den inte föregriper (den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar, de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition eller Försvarsberedningens arbete) måste ju rimligtvis vara ganska intetsägande. Och det är den som sagt. Men den är också en kompromissprodukt mellan de departement som har samarbetat om den, och ibland rentav motsägelsefull av just detta skäl.
Tanken är att regeringen genom strategin skall knyta utrikes-, utvecklings, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. En utgångspunkt för strategin är att svenska insatser ska utformas som integrerad och samlad politik gentemot det aktuella landet. Där så är möjligt skall bidragen utformas med både civila och militära delar. I strategin understryks att utvecklingssamarbetet kan utgöra en viktig del av den samlade svenska förmågan. Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar och för att nå varaktiga framsteg i länder som till exempel Afghanistan måste den svenska närvaron präglas av denna insikt.
Ett exempel på det motsägelsefulla är att själva orsakerna till Sveriges engagemang å ena sidan beskrivs som ”ett uttryck för vår solidaritet i handling med de människor och länder som hotas av konflikter” (det är UD:s skrivning), liksom ”Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar och prioriteringar ska vara styrande för svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser. Även försvarspolitiken och politikområdet rättsväsendet ska beaktas. Sammantaget ska dessa politikområden utgöra utgångspunkten för diskussioner om möjliga insatser”. Det som här står är att det som är styrande tar UD hand om och sedan ”beaktas” Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens synpunkter.
Men lite senare i skrivelsen, i de mer militära delarna, står det att svenska insatser ”ska kunna bidra till en önskvärd operativ nytta, förmågeutveckling och kompetensuppbyggnad för den utsändande myndigheten”. Detta är Försvarsdepartementets skrivning. Man vill från mer militärt håll alltid framhålla att det inte enbart är altruism som får Sverige att agera internationellt, utan att det också är ett försvar av svenska värden och Sverige.
Vidare i det militära spåret står det i skrivelsen: ”Sverige ska verka för att svenskt inflytande och insyn ska öka i de insatser Sverige bidrar till, bl.a. genom en strävan att svensk personal i större utsträckning erhåller högre tjänster och ledande befattningar såväl inom insatserna som inom organisationerna genom vilka Sverige bidrar till fredsfrämjande insatser”. Vän av ordning ställer sig frågan; vilka då (på den militära sidan)? De personer som kan komma i fråga är nog tyvärr både lätträknade och djupt fastlåsta i den nationella verksamheten.
Regeringen tar inga steg när det gäller att nischa de svenska militära bidraget. Vi skall kunna göra allt, med allting inom alla tidsramar och överallt: ”Försvarsmakten ska, när så efterfrågas, kunna delta i internationella insatser med en bredd av olika förbandstyper. Strävan är att Sverige bör bidra på områden där vi kan ge ett mervärde till den samlade operationen”. Skrivningen från budgetpropositionen för 2008, om att man kall ha en ”markoperativ tyngdpunkt” är borta.
Ambitionsnivån upprepas: ”Sverige ska ha förmåga till att samtidigt leda och delta i två insatser av bataljonsstorlek samt tre mindre insatser”. Och här har vi ju egentligen hela inriktningen som en grundorganisation som skall försörja! Försvarsberedningen har ju i enlighet sagt att Försvarsmakten skall formas utifrån och in. Vad behöver vi för organisation, personalförsörjning och materielstrategi för att åstadkomma detta?
Men just i detta centrala resonemang (vad som skall vara dimensionerande för Försvarsmakten) väljer regeringen att formulera sig på ett annat sätt än beredningen. Detta är ett exempel på otydlighet från politiskt håll, gentemot Försvarsmakten och där hittar vi en förklaring till att man ofta talar förbi varandra. Man skriver ”Uppgiften att genomföra internationella insatser ska vara grundläggande, men inte ensamt dimensionerande, vid utvecklingen av Försvarsmaktens förband”.
Nu till de mer intressanta delarna av skrivelsen, nämligen de om civil-militär samverkan och ”samlade bidrag”.
Regeringen skriver bl.a. följande:
”Möjligheter till ett samlat svenskt engagemang ska värderas i anslutning till att en ny insats inleds. Så långt möjligt ska processen präglas av en helhetssyn på Sveriges deltagande”. Och sedan kommer en portalparagraf:
”För att främja en hållbar lösning på konflikter bör Sverige i möjligaste mån samordna fredsfrämjande insatser med såväl humanitärt som ett mer långsiktigt återuppbyggnads- och utvecklingsstöd. Strävan bör vara att de svenska bidragen till de internationella insatserna utformas som samlade, med såväl militära som civila delar”.
Vidare skriver regeringen ”För att nå största möjliga effektivitet i de fredsfrämjande insatserna är det även fortsättningsvis en ambition att utifrån etablerade principer, bl.a. inom ramen för FN:s fredsfrämjande verksamhet, fortsatt utveckla den svenska förmågan när det gäller civil-militär samverkan i insatserna”.
Inom EU har Sverige ”som målsättning att utveckla koncepten för de civila och militära snabbinsatsförmågorna samt att stärka den civil-militära samordningen i konflikthanteringsinsatser”.
Inom Norden ska Sverige ”sträva efter att ytterligare öka graden av samarbete i den nordiska kretsen, bl.a. genom att inför varje internationell insats undersöka möjligheter till nordisk samverkan”.
Men, allt detta lämnas fullständigt därhän för vemdå att bestämma hur det ska gå till i praktiken? Det enda som har med något slags konkret genomförande att göra är följande till intet förpliktigande rader:
”Dagens komplexa konflikthanterings- och återuppbyggnadsinsatser förutsätter att det internationella samfundet – likväl som Sverige nationellt – i både planerings- och genomförandefasen samordnar tillgängliga verktyg”.
Men även detta gör att man ställer sig frågan hurdå? Hur, av vem och när skall detta ”samordnas”? En sak är säker, det sker inte av sig självt och det lär aldrig ha varit viktigare att ha alla aktörer i samma rum på jämbördiga positioner genom hela processen (planering, genomförande) som nu, om man skall förverkliga idén om civil-militär samverkan ”på riktigt”.
PS 1: Regeringen lär skapa en del muntra miner i riksdagen med formuleringen ”Det är därför regeringens avsikt att hålla berörda utskott i riksdagen informerade om beslut om att ta i anspråk medgivet utrymme för en brådskande förstärknings- eller evakueringsinsats. Denna ordning får dock inte verka försenande på möjligheten att snabbt sätta in förstärknings- och evakueringsinsatser”. Det är, törs jag påstå, aldrig i riksdagen senfärdigheten slår till, vare sig förr eller framöver. Här borde kanske regeringskansliet istället resonerat om sina egna processer.
PS II: Natos snabbinsatsstyrka, NRF, berörs även i denna skrivelse. Regeringen skriver följande:
”Natos snabbinsatsstyrka, som ska kunna sätta in i de allra mest krävande militära insatserna, är sedan 2006 öppen för styrkebidrag även från partnerländer. Partnerländer kan anmäla supplementära förband till styrkan, förutsatt att dessa uppfyller samma kvalitetskrav som gäller för Nato-förband. Sverige överväger Natos erbjudande om partnerländers deltagande i snabbinsatsstyrkan NATO Response Force (NRF) med supplementära bidrag. När Sverige ser över eventuellt deltagande i NRF ska samarbetsmöjligheter med övriga nordiska länder samt de baltiska länderna undersökas, dvs. både med partnerlandet Finland och med Nato-länderna Danmark, Norge, Estland, Lettland och Litauen”.
Jag är övertygad om att regeringen levererar ett besked om ett svenskt deltagande i NRF, med en liten men naggande god komponent för att försäkra sig (tror man!) om begränsade kostnader, i den kommande skrivelsen om EAPR till riksdagen.
fredag 14 mars 2008
Mitt i prick?
Det börjar bli ont om tid för alla de propositioner och skrivelser som är aviserade att behandlas av riksdagen under våren. Men på Försvarsdepartementet råder ett skenbart lugn. Sedan den 10 mars verkar, av den externa kommunikationen att döma, inget ha hänt. Det råder ett skenbart lugn eftersom det ligger en slags dementi uppe, för att bemöta Mikael Homströms artikel om Tchad-turerna i SvD den 8 mars. Ganska många dagar sedan. Det kan bara betyda att den visste var den tog.
måndag 10 mars 2008
Med skrivbordet som vapen
DN:s Gunnar Jonsson skriver idag om att försvaret har fullt av befäl - vid skrivbord. Ett antal försvarspolitiker intervjuas, en företrädare för Försvarsmakten i form av personaldirektör Lars Norrström, Officersförbundets ordförande Lars Fresker samt Karl Ydén, forskare på Försvarshögskolan och Handelshögskolan i Göteborg. Han säger bl.a.:
- ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare. Men Försvarsmakten fortsätter att göra om truppofficerare till skrivbordsfolk. Det är karriärsystemets inbyggda logik.
Ett axplock kommentarer ur artikeln:
- Det är på tok för många hövdingar i förhållande till indianerna, säger Håkan Juholt (s), riksdagsman och ledamot i Försvarsberedningen.
- På sikt är det inte hållbart att en så liten andel gör utlandstjänst, säger Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen. Dessutom är jag rädd för att det är ungefär samma personer som drar ett väldigt tungt lass.
- Killar som sticker utomlands uppfattas som svikare. Och när de kommer tillbaka är deras arbetsuppgifter ofta borta, säger Allan Widman.
Själv försöker jag föra upp frågan om att det skall vara ett obligatorium för officerare att genomföra utlandstjänst (vilket som bekant är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter).
Det var många år sedan nu, som Försvarsberedningen i politiskt samförstånd skrev att internationell tjänstgöring måste vara en förutsättning för befordran.
- ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare. Men Försvarsmakten fortsätter att göra om truppofficerare till skrivbordsfolk. Det är karriärsystemets inbyggda logik.
Ett axplock kommentarer ur artikeln:
- Det är på tok för många hövdingar i förhållande till indianerna, säger Håkan Juholt (s), riksdagsman och ledamot i Försvarsberedningen.
- På sikt är det inte hållbart att en så liten andel gör utlandstjänst, säger Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen. Dessutom är jag rädd för att det är ungefär samma personer som drar ett väldigt tungt lass.
- Killar som sticker utomlands uppfattas som svikare. Och när de kommer tillbaka är deras arbetsuppgifter ofta borta, säger Allan Widman.
Själv försöker jag föra upp frågan om att det skall vara ett obligatorium för officerare att genomföra utlandstjänst (vilket som bekant är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter).
Det var många år sedan nu, som Försvarsberedningen i politiskt samförstånd skrev att internationell tjänstgöring måste vara en förutsättning för befordran.
torsdag 6 mars 2008
En GD med åsikt
Om regeringen trodde att f.d. försvarsminister Mikael Odenberg skulle vara tyst om försvarsfrågor, när han utsågs till generaldirektör nyligen, så får man tänka om.
Den 2 april ordnar Folk och Försvar ett offentligt samtal om värnpliktens framtid. Medverkar gör bland andra pliktutredningens ordförande Anders Svärd, ÖB Håkan Syrén, generaldirektör Mikael Odenberg, biskop Lennart Koskinen, Försvarsberedningens ordförande Karin Enström (m) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s).
Alla intresserade av sakfrågan, samt samspelet mellan Karin Enström och Mikael Odenberg, bör bege sig kl. 13:00-16:00 till Folk och Försvar, Lilla Nygatan i Stockholm.
Den 2 april ordnar Folk och Försvar ett offentligt samtal om värnpliktens framtid. Medverkar gör bland andra pliktutredningens ordförande Anders Svärd, ÖB Håkan Syrén, generaldirektör Mikael Odenberg, biskop Lennart Koskinen, Försvarsberedningens ordförande Karin Enström (m) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s).
Alla intresserade av sakfrågan, samt samspelet mellan Karin Enström och Mikael Odenberg, bör bege sig kl. 13:00-16:00 till Folk och Försvar, Lilla Nygatan i Stockholm.
Omvändning under galgen
"Generalen Nash har välkomnat vårt bidrag på ursprungligen sex månader. Han har uttryckt stor erkänsla för det som Sverige gör. Under försvarsministermötet i Ljubljana, torsdag och fredag förrförra veckan, och i måndags, i ett brev, har Nash preciserat sin förfrågan till Sverige. Om vi kan stanna till utgången av augusti skulle det ha stort värde.
Detta, det fördjupade underlaget och den preciserade förfrågan från Nash, har utgjort grunden för ett nytt ställningstagande för allianspartierna. Det gick att finna stöd för detta i regeringen, och det kommer vi också att föreslå riksdagen".
Så sade försvarsminister Sten Tolgfors under gårdagens riksdagsdebatt om Tchad-insatsen.
Urban Ahlin (s) välkomnar, liksom (mp) och (v) en förlängning. Men han passar också på att beskriva processen som ledde fram till regeringens omsvängning:
"Sveriges riksdag tog ett enhälligt beslut att säga ja till den proposition som den borgerliga regeringen lade fram om att göra den här insatsen. Då presenterades ingenting om några specialförband som Sten Tolgfors i dag använder i sin argumentation. Det handlade enbart om den amfibiegrupp som vi skulle skicka. En dag före riksdagsbeslutet kommer regeringen till riksdagen och berättar: Innan ni tar beslutet i morgon vill vi säga att vi kommer att skicka specialförband till regionen.
Det var inte oppositionen eller riksdagsledamöterna som glömde bort våra specialförband. Det var faktiskt regeringen, Sten Tolgfors, som glömde bort våra specialförband. Styrkegenereringen tog tid. Rebellerna angrep N’djamena. Insatsens deployering försenades. När utskottet på min begäran från oppositionen krävde att vi skulle samlas för att diskutera detta kommer Försvarsmakten och förklarar för oss att man kommer att kunna vara fullt operativ med den styrka som Sveriges riksdag har tagit beslut om, det vill säga den amfibiegrupp som vi ska skicka, i enbart fyra–sex veckor. Det var många runt bordet då som höjde ögonbrynen och sade: Herregud! Det blir väldigt liten tid för så pass mycket pengar. Är detta verkligen rimligt?
Där startade kritiken mot regeringen att man borde förlänga insatsen för att kunna skydda flyktingarna en längre period än fyra–sex veckor. Det var mycket klokt sagt från de oppositionella partierna i Sveriges riksdag men också från enskilda ledamöter från de borgerliga partierna som påtalade att det närmast skulle leda till stress för flyktingarna om vi kom ned och skyddade dem i fyra veckor och sedan inte mer.
Vad som då följde var en vämjelig historia. Moderata ministrar visade en sönderfallshastighet och ett slags splittring som vi sällan har sett. Sten Tolgfors, försvarsminister och moderat, skrev i tidningen ”sanningen om Tchad” och beskriver där att det är regnperioden som är hindret för att förlänga. Finansminister Anders Borg, moderat, säger att det är budgeten som är problemet och som gör att man inte kan åka. Statsministern säger att det egentligen är fel insats. Det borde vara en mer långsiktig insats. Den är för kortsiktig. Därför ska vi inte förlänga. Utrikesministern, han också moderat, säger att vi nog borde fundera på om vi ska förlänga insatsen.
I går hade vi utrikesnämnd. Några timmar efter det meddelar Sten Tolgfors till medierna att regeringen nu har bestämt sig för att vi ska förlänga insatsen".
Ahlin jobbar sedan upp sig till toppform:
"När det gäller budgeten skulle jag gärna vilja fråga försvarsministern hur han resonerar när han säger att vi inte har pengar till detta. Två propositioner lades fram i Sveriges riksdag i oktober förra året, en om Tchad och en om Darfur. Darfuroperationen blev aldrig av. Vi fick aldrig åka till Darfur.
Då är frågan: Vad används de pengarna till? Sten Tolgfors har sagt att de pengarna använder vi redan till Tchadinsatsen. Men när det gäller den proposition som handlar om Tchadinsatsen och de pengar som sattes av till den, vad används de pengarna till då? Det är ett fullständigt obegripligt resonemang som försvarsministern har om ekonomin. Jag förstår att Försvarsmakten har problem med att få besked av regeringen om hur försvarets ekonomi ska lösas.
Ni kom till riksdagen med två propositioner där det var betalt för att åka till Tchad och Darfur, och vi åker bara till Tchad. Dessutom har vi en beredskap på den nordiska snabbinsatsstyrkan. Försvarsministern borde förklara för mig hur han skulle ha klarat sin ekonomi om vi skulle ha varit i Darfur i dag, i Tchad och dessutom gjort en insats med den nordiska snabbinsatsstyrkan".
Allan Widman (fp) åskådliggör det faktum att den strategi för internationella insatser, som sedan länge är utlovad, inte verkar vara färdig ens i sina grundvalar:
"Det är mycket bra att en strategi nu är på väg fram till riksdagen. Men jag vill betona att denna strategi måste bli så tydlig och konkret att den förmår att också bli styrande för våra enskilda beslut. Den ska kunna fungera som ett långsiktigt underlag för Försvarsmaktens planering, både i fråga om insatsförband och när det gäller uppbyggnad av förmågor. Denna riksdag, herr talman, ska också på grundval av denna strategi kunna följa upp och utvärdera Sveriges insatser. Ett otydligt dokument blir utan värde och i värsta fall ett redskap i händerna på särintressen. Skattebetalarna har rätt att kräva en rationell hantering av våra militära resurser, och det har sannerligen också människorna i Tchad, Sudan och Afghanistan.
Herr talman! Redan för fyra år sedan började Folkpartiet liberalerna att motionera om en strategi för våra internationella insatser. Den dåvarande riksdagsmajoriteten viftade bort dessa propåer. Nu har vi en regering som förstår värdet av en sammanhållen och konsekvent planering. Jag önskar uppriktigt, herr talman, försvarsministern lycka till i de avslutande delarna av ett arbete med att ta fram denna strategi".
Peter Rådberg (mp) tar också upp procedurfrågan:
"”Hela havet stormar” kring regeringens Tchadpolitik. Försvarsministern var på försvarsutskottets möte i går och sade återigen att de svenska förbanden av budgetskäl ska ha full operativ kapacitet endast under fyra–sex veckor.
Några timmar senare går samme försvarsminister ut och presenterar en kosmetisk förändring som innebär att vi kommer att vara kvar någon månad längre.
Det som var omöjligt kl. 12.00 i går – att besvara försvarsutskottets frågor – blev helt plötsligt möjligt några timmar senare inför en samlad journalistkår. Varken utrikesutskottet eller vi i försvarsutskottet fick veta någonting, trots att vi ställde konkreta frågor om varför inte den svenska truppen kunde stanna längre.
I stället för att göra det självklara, nämligen informera försvarsutskottet om vad som ska komma upp på regeringsmötet om några minuter, väljer försvarsministern att undanhålla oss sanningen om regeringens svängning i Tchadfrågan. Att det är viktigare för försvarsministern att informera journalister än ett samlat försvarsutskott är beklagligt.
Det är oerhört viktigt att vi har en enig riksdag när vi åker ut på sådana här svåra och farliga uppdrag. Samtliga riksdagspartier har varit beredda att ställa upp och bidra med de resurser som krävs. Det är därför beklagligt att regeringen hanterar frågan på ett sådant okänsligt och klumpigt sätt.
Men det är naturligtvis glädjande att regeringen har vikt sig i fråga om Tchad och förlänger missionen. Regeringens trovärdighet i dessa utrikespolitiska frågor har dock fått en allvarlig knäck. Regeringens kovändning kommer för sent. Den hanteras på ett mycket klantigt sätt. Tiden är för kort, och långsiktigheten i missionen saknas".
Allan Widman påminner om den tidigare regeringens hantering av Liberia-insatsen (och det är i sanning ett plågsamt minne):
"Men, herr talman, jag tycker ändå att det finns anledning att påminna lite om hur det gick till i den tidigare regeringen. Vi hade en insats i Liberia som inte bara generaler vädjade om att den skulle fortsätta utan också FN:s generalsekreterare. Begäran om att vi skulle stanna kvar i Liberia för några år sedan kom in till Regeringskansliet hemligstämplades och förblev hemlig till efter valet. Under förra mandatperioden åkte vi till och från Kongo för små, korta insatser vid tre tillfällen. Vi tillbringade mer tid på väg till och från detta land än vad vi gjorde i landet i fråga".
Else-Marie Lindgren (kd) passar på att göra medskick inför den kommande strategiskrivelsen (och det är nog bra med tanke på att samtal inom alliansen inte verkar pågå i frågan):
"Jag efterlyser också en mer långsiktig strategi för internationella insatser. Jag hoppas att regeringen levererar en sådan, med relevant innehåll, snarast. Denna måste också tydligt kopplas till PGU, utvecklingsinsatser och övrig svensk utvecklingspolitik. Vi borde göra som britterna, nämligen sätta oss ned och planera hela kedjan av insatser mer långsiktigt, både militärt och civilt. Det är det som i dagligt tal kallas comprehensive plan. Utan säkerhet ingen utveckling och utan utveckling ingen säkerhet".
Sammanfattningsvis: Bra att regeringen ändrar sig, hanteringen är klantigt skött och fläckar av sig på Försvarsmakten (t.ex. hela diskussionen om att man borde dra på sig stövlarna och åka) och den aviserade strategin för de svenska internationella insatserna verkar vara långt från en gemensam beredningsprocess inom alliansen. Det bådar inte gott eftersom det lär innebära att den knappast kan vara så konkret -och därmed styrande- som den borde.
Anm. Oppositionens gemensamma debattartikel med en begäran om förlämngd Tchad-insats finns att läsa här.
Detta, det fördjupade underlaget och den preciserade förfrågan från Nash, har utgjort grunden för ett nytt ställningstagande för allianspartierna. Det gick att finna stöd för detta i regeringen, och det kommer vi också att föreslå riksdagen".
Så sade försvarsminister Sten Tolgfors under gårdagens riksdagsdebatt om Tchad-insatsen.
Urban Ahlin (s) välkomnar, liksom (mp) och (v) en förlängning. Men han passar också på att beskriva processen som ledde fram till regeringens omsvängning:
"Sveriges riksdag tog ett enhälligt beslut att säga ja till den proposition som den borgerliga regeringen lade fram om att göra den här insatsen. Då presenterades ingenting om några specialförband som Sten Tolgfors i dag använder i sin argumentation. Det handlade enbart om den amfibiegrupp som vi skulle skicka. En dag före riksdagsbeslutet kommer regeringen till riksdagen och berättar: Innan ni tar beslutet i morgon vill vi säga att vi kommer att skicka specialförband till regionen.
Det var inte oppositionen eller riksdagsledamöterna som glömde bort våra specialförband. Det var faktiskt regeringen, Sten Tolgfors, som glömde bort våra specialförband. Styrkegenereringen tog tid. Rebellerna angrep N’djamena. Insatsens deployering försenades. När utskottet på min begäran från oppositionen krävde att vi skulle samlas för att diskutera detta kommer Försvarsmakten och förklarar för oss att man kommer att kunna vara fullt operativ med den styrka som Sveriges riksdag har tagit beslut om, det vill säga den amfibiegrupp som vi ska skicka, i enbart fyra–sex veckor. Det var många runt bordet då som höjde ögonbrynen och sade: Herregud! Det blir väldigt liten tid för så pass mycket pengar. Är detta verkligen rimligt?
Där startade kritiken mot regeringen att man borde förlänga insatsen för att kunna skydda flyktingarna en längre period än fyra–sex veckor. Det var mycket klokt sagt från de oppositionella partierna i Sveriges riksdag men också från enskilda ledamöter från de borgerliga partierna som påtalade att det närmast skulle leda till stress för flyktingarna om vi kom ned och skyddade dem i fyra veckor och sedan inte mer.
Vad som då följde var en vämjelig historia. Moderata ministrar visade en sönderfallshastighet och ett slags splittring som vi sällan har sett. Sten Tolgfors, försvarsminister och moderat, skrev i tidningen ”sanningen om Tchad” och beskriver där att det är regnperioden som är hindret för att förlänga. Finansminister Anders Borg, moderat, säger att det är budgeten som är problemet och som gör att man inte kan åka. Statsministern säger att det egentligen är fel insats. Det borde vara en mer långsiktig insats. Den är för kortsiktig. Därför ska vi inte förlänga. Utrikesministern, han också moderat, säger att vi nog borde fundera på om vi ska förlänga insatsen.
I går hade vi utrikesnämnd. Några timmar efter det meddelar Sten Tolgfors till medierna att regeringen nu har bestämt sig för att vi ska förlänga insatsen".
Ahlin jobbar sedan upp sig till toppform:
"När det gäller budgeten skulle jag gärna vilja fråga försvarsministern hur han resonerar när han säger att vi inte har pengar till detta. Två propositioner lades fram i Sveriges riksdag i oktober förra året, en om Tchad och en om Darfur. Darfuroperationen blev aldrig av. Vi fick aldrig åka till Darfur.
Då är frågan: Vad används de pengarna till? Sten Tolgfors har sagt att de pengarna använder vi redan till Tchadinsatsen. Men när det gäller den proposition som handlar om Tchadinsatsen och de pengar som sattes av till den, vad används de pengarna till då? Det är ett fullständigt obegripligt resonemang som försvarsministern har om ekonomin. Jag förstår att Försvarsmakten har problem med att få besked av regeringen om hur försvarets ekonomi ska lösas.
Ni kom till riksdagen med två propositioner där det var betalt för att åka till Tchad och Darfur, och vi åker bara till Tchad. Dessutom har vi en beredskap på den nordiska snabbinsatsstyrkan. Försvarsministern borde förklara för mig hur han skulle ha klarat sin ekonomi om vi skulle ha varit i Darfur i dag, i Tchad och dessutom gjort en insats med den nordiska snabbinsatsstyrkan".
Allan Widman (fp) åskådliggör det faktum att den strategi för internationella insatser, som sedan länge är utlovad, inte verkar vara färdig ens i sina grundvalar:
"Det är mycket bra att en strategi nu är på väg fram till riksdagen. Men jag vill betona att denna strategi måste bli så tydlig och konkret att den förmår att också bli styrande för våra enskilda beslut. Den ska kunna fungera som ett långsiktigt underlag för Försvarsmaktens planering, både i fråga om insatsförband och när det gäller uppbyggnad av förmågor. Denna riksdag, herr talman, ska också på grundval av denna strategi kunna följa upp och utvärdera Sveriges insatser. Ett otydligt dokument blir utan värde och i värsta fall ett redskap i händerna på särintressen. Skattebetalarna har rätt att kräva en rationell hantering av våra militära resurser, och det har sannerligen också människorna i Tchad, Sudan och Afghanistan.
Herr talman! Redan för fyra år sedan började Folkpartiet liberalerna att motionera om en strategi för våra internationella insatser. Den dåvarande riksdagsmajoriteten viftade bort dessa propåer. Nu har vi en regering som förstår värdet av en sammanhållen och konsekvent planering. Jag önskar uppriktigt, herr talman, försvarsministern lycka till i de avslutande delarna av ett arbete med att ta fram denna strategi".
Peter Rådberg (mp) tar också upp procedurfrågan:
"”Hela havet stormar” kring regeringens Tchadpolitik. Försvarsministern var på försvarsutskottets möte i går och sade återigen att de svenska förbanden av budgetskäl ska ha full operativ kapacitet endast under fyra–sex veckor.
Några timmar senare går samme försvarsminister ut och presenterar en kosmetisk förändring som innebär att vi kommer att vara kvar någon månad längre.
Det som var omöjligt kl. 12.00 i går – att besvara försvarsutskottets frågor – blev helt plötsligt möjligt några timmar senare inför en samlad journalistkår. Varken utrikesutskottet eller vi i försvarsutskottet fick veta någonting, trots att vi ställde konkreta frågor om varför inte den svenska truppen kunde stanna längre.
I stället för att göra det självklara, nämligen informera försvarsutskottet om vad som ska komma upp på regeringsmötet om några minuter, väljer försvarsministern att undanhålla oss sanningen om regeringens svängning i Tchadfrågan. Att det är viktigare för försvarsministern att informera journalister än ett samlat försvarsutskott är beklagligt.
Det är oerhört viktigt att vi har en enig riksdag när vi åker ut på sådana här svåra och farliga uppdrag. Samtliga riksdagspartier har varit beredda att ställa upp och bidra med de resurser som krävs. Det är därför beklagligt att regeringen hanterar frågan på ett sådant okänsligt och klumpigt sätt.
Men det är naturligtvis glädjande att regeringen har vikt sig i fråga om Tchad och förlänger missionen. Regeringens trovärdighet i dessa utrikespolitiska frågor har dock fått en allvarlig knäck. Regeringens kovändning kommer för sent. Den hanteras på ett mycket klantigt sätt. Tiden är för kort, och långsiktigheten i missionen saknas".
Allan Widman påminner om den tidigare regeringens hantering av Liberia-insatsen (och det är i sanning ett plågsamt minne):
"Men, herr talman, jag tycker ändå att det finns anledning att påminna lite om hur det gick till i den tidigare regeringen. Vi hade en insats i Liberia som inte bara generaler vädjade om att den skulle fortsätta utan också FN:s generalsekreterare. Begäran om att vi skulle stanna kvar i Liberia för några år sedan kom in till Regeringskansliet hemligstämplades och förblev hemlig till efter valet. Under förra mandatperioden åkte vi till och från Kongo för små, korta insatser vid tre tillfällen. Vi tillbringade mer tid på väg till och från detta land än vad vi gjorde i landet i fråga".
Else-Marie Lindgren (kd) passar på att göra medskick inför den kommande strategiskrivelsen (och det är nog bra med tanke på att samtal inom alliansen inte verkar pågå i frågan):
"Jag efterlyser också en mer långsiktig strategi för internationella insatser. Jag hoppas att regeringen levererar en sådan, med relevant innehåll, snarast. Denna måste också tydligt kopplas till PGU, utvecklingsinsatser och övrig svensk utvecklingspolitik. Vi borde göra som britterna, nämligen sätta oss ned och planera hela kedjan av insatser mer långsiktigt, både militärt och civilt. Det är det som i dagligt tal kallas comprehensive plan. Utan säkerhet ingen utveckling och utan utveckling ingen säkerhet".
Sammanfattningsvis: Bra att regeringen ändrar sig, hanteringen är klantigt skött och fläckar av sig på Försvarsmakten (t.ex. hela diskussionen om att man borde dra på sig stövlarna och åka) och den aviserade strategin för de svenska internationella insatserna verkar vara långt från en gemensam beredningsprocess inom alliansen. Det bådar inte gott eftersom det lär innebära att den knappast kan vara så konkret -och därmed styrande- som den borde.
Anm. Oppositionens gemensamma debattartikel med en begäran om förlämngd Tchad-insats finns att läsa här.
tisdag 4 mars 2008
"Allvarliga brister i samhällets beredskap"
- Regeringen har inte säkerställt att vi har en nationell samordning av planeringen inför en pandemi, säger riksrevisor Eva Lindström."Socialstyrelsen har varit för passiv. Myndighetens uppföljning av planeringen för en pandemi är begränsad. Någon tillsyn har inte gjorts. Länsstyrelserna riskerar lämna olika information till allmänheten. Det saknas ett nationellt system för krisinformation och lägesbeskrivning, som alla berörda myndigheter använder".
- De brister vi funnit är så många att regeringen bör agera nu. Annars riskerar Sverige stå dåligt rustat den dag en pandemi drabbar oss, säger Eva Lindström.
Läs rapporten "Pandemier – hantering av hot mot människors hälsa (RiR 2008:1)" här.
Försvarsministern till Försvarsutskottet
I skrivande stund samlas riksdagens Försvarsutskott till möte. På dagordningen står bland annat försvarsminister Tolgfors, som skall informera om "det informella försvarsministermötet i EU, m.m.".
För det första är det där "m.m." intressant. Det är väl inte en alltför äventryrlig gissning att utskottsledamöterna är laddade till tänderna med frågor som kanske inte alla har med försvarsministermötet att göra, nu när man får se ministern i utskottet.
För det andra är det inte heller någon vild gissning att diskussionen kring EU-mötet kommer att handla om Tchad. Försvarsministern har förmodligen upprepat till sina europeiska kollegor att det görs för lite när det gäller att bidra till insatsen. Några utskottsledamöter kanske tycker att det är en dålig förevändning för att Sverige skall åka hem efter någon månads full operativ kapacitet.
För det tredje står det nog en och annan journalist utanför utskottet när ministern träder ut. Han har ju inte visat sig på ett tag och jag tror det är många som intresserar sig för att luska lite hur de interna diskussionerna i regeringen går inför morgondagens aktuella riksdagsdebatt (klockan 10.45) om Tchad-insatsen.
För det första är det där "m.m." intressant. Det är väl inte en alltför äventryrlig gissning att utskottsledamöterna är laddade till tänderna med frågor som kanske inte alla har med försvarsministermötet att göra, nu när man får se ministern i utskottet.
För det andra är det inte heller någon vild gissning att diskussionen kring EU-mötet kommer att handla om Tchad. Försvarsministern har förmodligen upprepat till sina europeiska kollegor att det görs för lite när det gäller att bidra till insatsen. Några utskottsledamöter kanske tycker att det är en dålig förevändning för att Sverige skall åka hem efter någon månads full operativ kapacitet.
För det tredje står det nog en och annan journalist utanför utskottet när ministern träder ut. Han har ju inte visat sig på ett tag och jag tror det är många som intresserar sig för att luska lite hur de interna diskussionerna i regeringen går inför morgondagens aktuella riksdagsdebatt (klockan 10.45) om Tchad-insatsen.
lördag 1 mars 2008
Färre men dyrare
–Det kostar mer att driva ett insatsförsvar. Det är dyrare att ha en soldat i Tchad än att ha en soldat i Sverige, hemförlovad och med prylar i ett förråd. Vi kan köra på sparlåga ett tag, men på sikt befinner vi oss i ett mycket allvarligt läge, säger Håkan Syrén.
Så säger ÖB till SvD.
Och det är ju sant. Men alla som har hängt med i försvarsdebatten de senaste 20 åren tänker tillbaka på insatserna på Balkan, när vi periodvis hade uppåt 2000 personer i internationell tjänst. Och då får man lite svårt att få det att gå ihop.
I samma artikel kommenteras Anders Karlsson (s), Försvarsutskottets ordförande, såhär:
"Anders Karlsson (s), ordförande i riksdagens försvarsutskott, har inte läst ÖB:s beslutsunderlag, men menar generellt att regeringen måste vara snabbare med att ge klargörande besked till försvaret och att man inte ska beställa mer än man skickar med pengar till".
Bra. Då ser jag fram emot konstruktiva bidrag från socialdemokraterna, när det gäller vad försvaret skall klara av respektive inte klara av (både när det gäller försvarsmaterielbeställningar, uppgifter och grundorganisation).
Så säger ÖB till SvD.
Och det är ju sant. Men alla som har hängt med i försvarsdebatten de senaste 20 åren tänker tillbaka på insatserna på Balkan, när vi periodvis hade uppåt 2000 personer i internationell tjänst. Och då får man lite svårt att få det att gå ihop.
I samma artikel kommenteras Anders Karlsson (s), Försvarsutskottets ordförande, såhär:
"Anders Karlsson (s), ordförande i riksdagens försvarsutskott, har inte läst ÖB:s beslutsunderlag, men menar generellt att regeringen måste vara snabbare med att ge klargörande besked till försvaret och att man inte ska beställa mer än man skickar med pengar till".
Bra. Då ser jag fram emot konstruktiva bidrag från socialdemokraterna, när det gäller vad försvaret skall klara av respektive inte klara av (både när det gäller försvarsmaterielbeställningar, uppgifter och grundorganisation).
fredag 29 februari 2008
Mer än tusen ord
Titta på den här intervjun med ÖB Håkan Syrén, upplagt på SVT:s hemsida.
Alldeles i slutet, sista frågan:
- Till sist, hur vill du idag beteckna relationen mellan Försvarsmakten och regeringen?
- God.
- Ingen tvekan?
- Nej.
Notera ÖB:s ansiktsuttryck efter "nejet".
Alldeles i slutet, sista frågan:
- Till sist, hur vill du idag beteckna relationen mellan Försvarsmakten och regeringen?
- God.
- Ingen tvekan?
- Nej.
Notera ÖB:s ansiktsuttryck efter "nejet".
Rent fysiskt finns det inget hinder för att upphäva tyngdlagen. Men pappersexercisen blir för svår (om Försvarsmaktens budgetunderlag 2009)
Försvarsmakten har tappat tålamodet med den politiska styrningen. Eller rättare sagt bristen på den (utöver resoluta besparingskrav). Det framgår när man läser Försvarsmaktens budgetunderlag för 2009.
Det är berättigad kritik eftersom regeringen inte har lämnat några planeringsanvisningar för budgetunderlaget. Försvarsmakten har därför valt att utgå från budgetpropositionen för budgetåret 2008, samt Försvarsmaktens perspektivstudie, som grund för den fortsatta verksamheten. Just detta kommer leda till ett fullständigt förfall. Jag har sagt det förut; perspektivstudien kan inte ligga till grund för de kommande årens utformning av försvaret. Den bygger enligt min mening på alldeles för optimistiska ekonomiska beräkningar och helt orealistiska siffror när det gäller personalförsörjningssystemet. Och nu lägger Försvarsmakten den till grund för budgeten, innan den alls blivit politiskt avdömd, eftersom man inte har fått några anvisningar.
En annan grundförutsättning för hela budgetunderlaget är att Försvarsmakten får flytta över pengar till förbandsverksamheten från materielbudgeten 2009, precis som man har begärt för 2008.
Med andra ord svajar grunden, som detta budgetunderlag vilar på, högst betänkligt.
Ryckigheten i verksamheten illustreras i blixtbelysning av att föreliggande budgetunderlag är avgränsat enbart till verksamheten 2009 och inte, som brukligt är, också för åren närmast därefter. Effekterna av den strukturella obalansen är från 2010 av en sådan omfattning att Försvarsmakten föreslår att regeringen lämnar en inriktning i syfte att åstadkomma en verksamhet som långsiktigt är i verksamhetsmässig och ekonomisk balans.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) säger i en kommentar att regeringen i tilläggsbudgeten i april ska ta ställning till överföringen mellan anslagen.- Det är inte okänt att Försvarsmakten har ekonomiska problem, säger Sten Tolgfors i en kommentar. I höst tänker jag presentera en proposition för försvarets framtida inriktning och dimensionering. Inför detta måste osäkerheterna i ekonomin vara utklarade.
Jag kan instämma i det där med att osäkerheterna i ekonomin måste vara utklarade. Men faktiskt är det lika viktigt att vara på det klara med vad man vill med försvaret! Om budgeten för 2009 läggs fast utan att grundmaterialet till den har arbetats fram utan några politiska anvisningar, utifrån en perspektivplan ingen har dömt av politiskt samt budgeten för 2008 (som ju har visat sig fullständigt sakna balans!), ja då kan ekonomin visst balanseras hjälpligt för 2009 och kanske också för 2010. Men utifrån en Försvarsmakt som inte är politiskt viljestyrd. Ursäkta mig, men jag blir lite upprörd här.
Försvarsberedningen då, kanske någon undrar. Ja nu gäller det att kavla upp ärmarna. Det är i beredningen den politiska viljan måste utformas och omsättas till skarpa förslag. Problemet är bara att vi har ett genomräknat förslag (Försvarsmaktens budgetunderlag) som bygger på premisser som beredningen mycket väl kan komma att avvisa eller i varje fall modifiera. Beredningen kommer inte kunna räkna igenom sina förslag fullt ut. Värstafallscenariot blir därmed att regeringens budgetproposition till hösten omfattar beräkningar av kostnader respektive uppgifter och utformning som inte korresponderar med varandra.
Det finns mycket att säga om de olika förslag som återfinns i underlaget, låt mig bara nämna några.
När det gäller de internationella insatserna skall s k substantiella bidrag kunna lämnas för att i första hand kunna påverka händelseförloppet på marken i ett insatsområde. Det är bra med en prioritering mellan ”försvarsgrenarna” när det gäller de internationella insatserna. Vi kan inte göra allt, med allting, överallt. Men då gäller det att hämta hem konsekvenserna av denna prioritering. Försvarsmakten växlar också ner beredskapskraven på registerförbanden, fler förband ges R90 som grundberedskap samtidigt som fler förband, över tiden, växlar mellan beredskapsgraderna R90, R30 och R10.
Försvarsmakten skriver: ”Den förändrade beredskapen innebär minskade kostnader för beredskapsersättning samt sänkta löne- och värnpliktskostnader eftersom färre värnpliktiga behöver utbildas och färre förband erfordrar utbildning inom ramen för termin tre (T3)”.
Det hade varit bättre att stryka den tredje terminen helt.
När det gäller deltagande inom ramen för Nato Response Force (NRF) framgår Försvarsmakten svar på anmodan ”Svenskt bidrag till Nato Response Force, NRF” av en hemlig underbilaga, så den kan man bara gissa sig till. Men man säger trots allt följande:
”Generellt kan sägas att kraven för att delta inom ramen för NRF, t.ex. tidsförhållanden, anställningsformer och därtill kopplad utbildning, står inom given ekonomi i motsatsförhållande till åtaganden inom ramen för EU”. Återigen, jag vet inte vad som står i den hemliga bilagan, men detta kan inte tolkas på annat sätt än att Försvarsmakten ställer NBG och NRF mot varandra och säger prioritera mellan dem!, till regeringen. Det lär ställa till det lite, inför den skrivelse som snart regeringen presenterar och där gissningsvis ett förslag om NRF-bidrag lanseras (så att Bildt kan åka till NATO-toppmötet i Bukarest i april och karriärplanera genom att stolt deklarera svenskt deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka).
Ytterligare en sak jag vill nämna handlar om grundorganisationen. Försvarsmakten skriver att man ”behöver se över verksamheten inom grundorganisationen, inte minst för att efterleva ställda rationaliseringskrav. En viktig förutsättning i denna strävan är att successivt kunna anpassa grundorganisationen. Försvarsmakten föreslår därför att myndigheten själv får besluta om sådana anpassningar, vilket torde ligga i linje med vad som gäller inom den övriga statsförvaltningen. Vid större grundorganisatoriska förändringar föreslås vidare att regeringen, efter förslag av Försvarsmakten, kan avskriva restvärdet på de fastigheter som lämnas”.
Det förslaget lär inte bli så poppis i riksdagen. Eller kanske är det så att man vet att något måste göras med grundorganisationen, och det vore skönt om man kan slippa stå på barrikaderna för sitt hemmaregemente genom att det är Försvarsmakten själv som beslutar? Jag anser att det alltid måste vara effektivitetsskäl som skall avgöra var och hur utbildningsplattformarna skall organiseras. I den bästa av världar är Försvarsmakten själv bäst skickad att göra dessa beräkningar och avvägningar, dock har förtroendet för just denna kompetens naggats något i kanten de senaste åren.
Sammantaget: Försvarsmakten lägger den heta potatisen i regeringens knä. Ge oss en ny inriktning eller (betydligt) mer pengar. Samtidigt vill Försvarsmakten få rodda runt med grundorganisationen som de vill, utan politisk inblandning. Det är drygt två år till nästa val. Frågan regeringen måste ställa sig är; är det bättre att ungefär ett år före valet få åka runt och säga ”vi kan inte göra något, det är Försvarsmakten som bestämmer” när alla Operation Rädda Vårt Regemente drar igång igen? Eller vill man åka runt och säga att man har bestämt att det är dags att lägga ner verksamheten här och där (och riskera att möta en socialdemokrat i varje buske som hävdar att det aldrig hade hänt om sossarna hade varit vid makten)?
Det är berättigad kritik eftersom regeringen inte har lämnat några planeringsanvisningar för budgetunderlaget. Försvarsmakten har därför valt att utgå från budgetpropositionen för budgetåret 2008, samt Försvarsmaktens perspektivstudie, som grund för den fortsatta verksamheten. Just detta kommer leda till ett fullständigt förfall. Jag har sagt det förut; perspektivstudien kan inte ligga till grund för de kommande årens utformning av försvaret. Den bygger enligt min mening på alldeles för optimistiska ekonomiska beräkningar och helt orealistiska siffror när det gäller personalförsörjningssystemet. Och nu lägger Försvarsmakten den till grund för budgeten, innan den alls blivit politiskt avdömd, eftersom man inte har fått några anvisningar.
En annan grundförutsättning för hela budgetunderlaget är att Försvarsmakten får flytta över pengar till förbandsverksamheten från materielbudgeten 2009, precis som man har begärt för 2008.
Med andra ord svajar grunden, som detta budgetunderlag vilar på, högst betänkligt.
Ryckigheten i verksamheten illustreras i blixtbelysning av att föreliggande budgetunderlag är avgränsat enbart till verksamheten 2009 och inte, som brukligt är, också för åren närmast därefter. Effekterna av den strukturella obalansen är från 2010 av en sådan omfattning att Försvarsmakten föreslår att regeringen lämnar en inriktning i syfte att åstadkomma en verksamhet som långsiktigt är i verksamhetsmässig och ekonomisk balans.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) säger i en kommentar att regeringen i tilläggsbudgeten i april ska ta ställning till överföringen mellan anslagen.- Det är inte okänt att Försvarsmakten har ekonomiska problem, säger Sten Tolgfors i en kommentar. I höst tänker jag presentera en proposition för försvarets framtida inriktning och dimensionering. Inför detta måste osäkerheterna i ekonomin vara utklarade.
Jag kan instämma i det där med att osäkerheterna i ekonomin måste vara utklarade. Men faktiskt är det lika viktigt att vara på det klara med vad man vill med försvaret! Om budgeten för 2009 läggs fast utan att grundmaterialet till den har arbetats fram utan några politiska anvisningar, utifrån en perspektivplan ingen har dömt av politiskt samt budgeten för 2008 (som ju har visat sig fullständigt sakna balans!), ja då kan ekonomin visst balanseras hjälpligt för 2009 och kanske också för 2010. Men utifrån en Försvarsmakt som inte är politiskt viljestyrd. Ursäkta mig, men jag blir lite upprörd här.
Försvarsberedningen då, kanske någon undrar. Ja nu gäller det att kavla upp ärmarna. Det är i beredningen den politiska viljan måste utformas och omsättas till skarpa förslag. Problemet är bara att vi har ett genomräknat förslag (Försvarsmaktens budgetunderlag) som bygger på premisser som beredningen mycket väl kan komma att avvisa eller i varje fall modifiera. Beredningen kommer inte kunna räkna igenom sina förslag fullt ut. Värstafallscenariot blir därmed att regeringens budgetproposition till hösten omfattar beräkningar av kostnader respektive uppgifter och utformning som inte korresponderar med varandra.
Det finns mycket att säga om de olika förslag som återfinns i underlaget, låt mig bara nämna några.
När det gäller de internationella insatserna skall s k substantiella bidrag kunna lämnas för att i första hand kunna påverka händelseförloppet på marken i ett insatsområde. Det är bra med en prioritering mellan ”försvarsgrenarna” när det gäller de internationella insatserna. Vi kan inte göra allt, med allting, överallt. Men då gäller det att hämta hem konsekvenserna av denna prioritering. Försvarsmakten växlar också ner beredskapskraven på registerförbanden, fler förband ges R90 som grundberedskap samtidigt som fler förband, över tiden, växlar mellan beredskapsgraderna R90, R30 och R10.
Försvarsmakten skriver: ”Den förändrade beredskapen innebär minskade kostnader för beredskapsersättning samt sänkta löne- och värnpliktskostnader eftersom färre värnpliktiga behöver utbildas och färre förband erfordrar utbildning inom ramen för termin tre (T3)”.
Det hade varit bättre att stryka den tredje terminen helt.
När det gäller deltagande inom ramen för Nato Response Force (NRF) framgår Försvarsmakten svar på anmodan ”Svenskt bidrag till Nato Response Force, NRF” av en hemlig underbilaga, så den kan man bara gissa sig till. Men man säger trots allt följande:
”Generellt kan sägas att kraven för att delta inom ramen för NRF, t.ex. tidsförhållanden, anställningsformer och därtill kopplad utbildning, står inom given ekonomi i motsatsförhållande till åtaganden inom ramen för EU”. Återigen, jag vet inte vad som står i den hemliga bilagan, men detta kan inte tolkas på annat sätt än att Försvarsmakten ställer NBG och NRF mot varandra och säger prioritera mellan dem!, till regeringen. Det lär ställa till det lite, inför den skrivelse som snart regeringen presenterar och där gissningsvis ett förslag om NRF-bidrag lanseras (så att Bildt kan åka till NATO-toppmötet i Bukarest i april och karriärplanera genom att stolt deklarera svenskt deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka).
Ytterligare en sak jag vill nämna handlar om grundorganisationen. Försvarsmakten skriver att man ”behöver se över verksamheten inom grundorganisationen, inte minst för att efterleva ställda rationaliseringskrav. En viktig förutsättning i denna strävan är att successivt kunna anpassa grundorganisationen. Försvarsmakten föreslår därför att myndigheten själv får besluta om sådana anpassningar, vilket torde ligga i linje med vad som gäller inom den övriga statsförvaltningen. Vid större grundorganisatoriska förändringar föreslås vidare att regeringen, efter förslag av Försvarsmakten, kan avskriva restvärdet på de fastigheter som lämnas”.
Det förslaget lär inte bli så poppis i riksdagen. Eller kanske är det så att man vet att något måste göras med grundorganisationen, och det vore skönt om man kan slippa stå på barrikaderna för sitt hemmaregemente genom att det är Försvarsmakten själv som beslutar? Jag anser att det alltid måste vara effektivitetsskäl som skall avgöra var och hur utbildningsplattformarna skall organiseras. I den bästa av världar är Försvarsmakten själv bäst skickad att göra dessa beräkningar och avvägningar, dock har förtroendet för just denna kompetens naggats något i kanten de senaste åren.
Sammantaget: Försvarsmakten lägger den heta potatisen i regeringens knä. Ge oss en ny inriktning eller (betydligt) mer pengar. Samtidigt vill Försvarsmakten få rodda runt med grundorganisationen som de vill, utan politisk inblandning. Det är drygt två år till nästa val. Frågan regeringen måste ställa sig är; är det bättre att ungefär ett år före valet få åka runt och säga ”vi kan inte göra något, det är Försvarsmakten som bestämmer” när alla Operation Rädda Vårt Regemente drar igång igen? Eller vill man åka runt och säga att man har bestämt att det är dags att lägga ner verksamheten här och där (och riskera att möta en socialdemokrat i varje buske som hävdar att det aldrig hade hänt om sossarna hade varit vid makten)?
Obligatorisk lyssning
Varför liknar operationen i Tchad mer en fyraveckors turistresa än en uthållig fredsbevarande insats? Varför går det så illa för Sverige och NATO i Afghanistan? Kan vi försvara vårt territorium när de svenska elitsoldaterna disponeras för EU genom Nordic Battle Group? och varför kan försvaret inte handskas med skattebetalarnas pengar?Detta är de frågor som Sveriges Radio puffar för att Thomas Nordegren kommer att ställa till ÖB, Håkan Syrén, när han intervjuas i Ekots Lördagsintervju.
Obligatorisk lyssning på P1 kl. 12.50 eller reprisen 18.55. Eller i efterhand här.
500 för en gammal minibuss
Mot bakgrund av ett tidigare inlägg om debatten kring bl.a. FM LOG på Brännpunkt, vill jag tipsa om en kollega i försvarsbloggeriet, som bland annat delar med sig av följande erfarenheter:"De besparingar jag kan räkna upp i närtid har framförallt varit att man sparkat egen personal inom FMLOG som sysslat med löner, resor etc, lagt ner dessa kontor. Därefter har man koncentrerat denna verksamhet till stora enheter där det handlar om ett eller två kontor i hela landet samt lagt ut stor del av verksamheten på Försvarets personal.
För den genomsnittlige officeren har detta inneburit att han får tillbringa mer tid i telefonköer för att få hjälp med sin dator eller beställa resor (30 min för att få ett fullständigt banalt datorfel avhjälpt är inte helt ovanligt) samt tillbringa mer tid framför det knappt fungerande personaldatasystemet med att göra det som handläggare på löne- och reseavdelningarna gjorde förut. För chefer (kompanichefer, motsv och uppåt) innebär det att de varje dag måste tillbringa en halvtimme med att kolla sin mail och sitta och godkänna olika ändringar som den underställda personalen gjort i datasystemet för arbetstid, ledigheter etc.
Tidigare var det lätt att åka iväg till det lokala kontoret på förbandet och diskutera problemen, nu får man sitta i telefonkö och prata med någon i Arboga, som sedan ska skriva en arbetsorder till någon på lokal nivå. Därefter ska officeren hålla sig anträffbar för att få hjälp med sin dator".
Detta är ett klassiskt problem. Man skall spara i en organisation. Man gör sig av med relativt lågavlönad administrativ personal, istället skall välavlönade personer med fullt upp att göra sitta och boka sina egna resor, häfta ihop pappersbuntar inför ett möte, sitta i datasupporten när skrivaren trilskas etc. Jag är övertygad om att detta kostar mycket pengar i förlängningen. Samt effektivitet.
Wiseman's Wisdom fortsätter:
"C FMLOG får nog jobba betydligt hårdare om han ska lyckas övertyga mig om att FMLOG sparar pengar åt Försvaret när jag vet att hans organisation fakturerar 500 kr om dagen för mer än 10 år gamla slitna minibussar, samtidigt som det finns billigare, bättre och säkrare att hyra civilt (vilket man dock ej får göra)".
Läs hela inlägget här.
torsdag 28 februari 2008
Krisberedskapsmyndighetens krishanteringsförmåga är otillräcklig
Krisberedskapsmyndigheten (KBM) har gjort en egen risk- och sårbarhetsanalys. Analysen för 2007 visar att KBM:s krisberedskapsförmåga är otillräcklig. Bland annat är beredskapsorganisationen underdimensionerad och har för kort uthållighet.
Med anledning av resultatet i risk- och sårbarhetsanalysen kommer KBM att vidta åtgärder för att förbättra sin egen krisberedskapsförmåga:
- Att göra en egen risk– och sårbarhetsanalys är viktigt för alla aktörer i krishanteringssystemet. Den analys vi nu gjort över vår egen verksamhet innebär att vi kunnat identifiera flera olika områden där vi kan vidta förbättringar för att ytterligare förstärka vår egen förmåga, konstaterar KBM:s överdirektör Nils Svartz.
I likhet med andra aktörer i krishanteringssystemet ska KBM varje år göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. KBM:s egna redovisade brister illustrerar, paradoxalt nog kan tyckas, hur nödvändigt det är.
Med anledning av resultatet i risk- och sårbarhetsanalysen kommer KBM att vidta åtgärder för att förbättra sin egen krisberedskapsförmåga:
- Att göra en egen risk– och sårbarhetsanalys är viktigt för alla aktörer i krishanteringssystemet. Den analys vi nu gjort över vår egen verksamhet innebär att vi kunnat identifiera flera olika områden där vi kan vidta förbättringar för att ytterligare förstärka vår egen förmåga, konstaterar KBM:s överdirektör Nils Svartz.
I likhet med andra aktörer i krishanteringssystemet ska KBM varje år göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. KBM:s egna redovisade brister illustrerar, paradoxalt nog kan tyckas, hur nödvändigt det är.
Storleken har betydelse?
Lejonvapnet för Göteborgs Stad kommer att vara kvar, med snopp och allt.
Detta trots debatten kring Nordic Battlegroups vapen, med en efterföljande retuchering som följd.
Göteborg beskriver sitt lejon på följande sätt:
"Göteborgs vapen är enastående i sitt slag. Det består av element från det stora riksvapnet. Det ena elementet är "Göta Lejon", riks- eller folkungalejonet, fast försett med ett draget svärd. Det andra elementet är att lejonet bär "Svea Rikes" sköld. Symboliken i det ligger förstås i att det göteborgska lejonet skulle skydda Sverige mot danskarna som hade förstört alla andra städer som tidigare byggts vid Göta älvs mynning. Göteborg skulle bli en ointaglig fästning, rikets värn i väster, till skydd mot både Halland och Bohuslän som vid den tiden tillhörde Danmark.
Lejonet är heraldikens mest använda symbol. Lejonet står för kraft och smidighet. Det är djurens konung. Lejonet tillskrivs egenskaper som utmärker det framför alla andra djur".
Det är alltså skillnad på snoppar och snoppar. Fast, det är klart, den är kanske lite mindre framträdande i Göteborgs Stads vapen. Läs hela den rafflande historien om NBG:s symbol här.
Hur blev det med korruptionen egentligen?
I Sverige är det vråltyst om de "mutskandaler" som slogs upp stort kring Saabs påstådda användande av agenter m.m.FMV sade att man skulle gå till botten med detta, när inslag efter inslag publicerades i TV. En rättslig process pågår, men man hör inte så mycket som ett knyst om hur det framskrider.
Nu handlar det enda man hör kring Saabs Gripenaffärer, om nya kontrakt och förmodade affärer. Regeringen är uppenbarligen villig att släppa igenom affärer (t.ex. Thailand) innan anklagelserna är utredda.
Det verkar dock pågå ett arbete inom industrin själv. Saabs vd, Åke Svensson, rattar också ASD, de europeiska flyg- och försvarsindustriernas samarbetsorganisation. ASD har tagit fram en gemensam europeisk kod mot korruption (tyvärr hittar jag den inte på nätet).
Bakgrunden är kraven på en implementering av vad som beslutades om etik och antikorruption vid OECD-konventet 1997 och vad som förskrivs av UNCAC, FN:s konvention mot korruption.
Syftet med denna gemensamma industristandard är att förhindra korruption inom den internationella flyg- och försvarsindustrin genom gemensamma regler och riktlinjer.
Enligt Säkerhets- och försvarsföretagen skall de "inte bara ansluta till nationell lagstiftning utan innebär en mängd åtgärder för att leva upp till högt ställda krav på etik och antikorruption.
Uppförandekoden innefattar ett brett spektrum av åtgärder såsom förbud mot allt som kan uppfattas som korruption, klarläggande av regler vad gäller gåvor och förmåner, utnyttjande av agenter och mellanhänder etc.".
För fördjupning i ämnet rekommenderas:
Transparency Internationals rapport "Addressing corruption and building integrity in defence establishments". Den finns att ladda ner här.
Det finns också en intressant undersökning som visar hur industrin (inte bara försvarsindustrin) själv bedömer korruption m.m.
"Respondents were asked to estimate the maximum percentage increase that corruption can have on the costs of an international project. A quarter of respondents said that it was between zero and 5% – already a high figure on a multi-billion dollar project. However, 9.7% said that corruption could amount to up to half of the total project costs, and 7.1% said it could be even higher. The companies estimating maximum corruption at more than a quarter of the total project cost were most likely to come from the construction (29%), defence (25%) and finance (18%) sectors".
Och apropå agenter hittar man bland annat följande citat från en försvarsindustriföreträdare:
"The arms and defence sector has hundreds of these people. It is not stating it too grandly to say that the industry works almost entirely through ‘middle men’, some of whom can be high-ranking government officials. We work on a basis of trust and success. The formal process of checking their record or telling them how to run their operation and not pay a bribe where it is customary to do so is laughable".
Uppretat på Brännpunkt
Det var bara en tidsfråga innan Peter Lundberg, vd för Säkerhets- och försvarsföretagen, skulle få mothugg på Brännpunkt. Jag trodde nog att FOI skulle vara först ut, men de första som reagerar är Försvarsmaktens logistik, genom Peter Wretman.Wretman skriver att det ligger i Lundbergs intresse att förespegla att verksamhet bara kan utvecklas och bli billigare om industrin tar över. Såklart det finns ett särintresse bakom. Men det gör det även i Wretmans artikel. Poängen är att bägge kommer till tals, vilket är bra.
onsdag 27 februari 2008
Return to sender
Jag skrev i ett tidigare inlägg om en fråga som Försvarsutskottets ordförande, Anders Karlsson (s), har ställt till finansminsitern, med anledning av ett uttalande han gjorde i Ekot om försvarets sätt att sköta pengar.
Nu har svaret kommit och det är Tolgfors som har signerat det:
"Anders Karlsson har frågat finansministern vilka avtal och vilken hantering av ekonomin specifikt som finansministern hänvisar till i ett uttalande i Ekot den 21 februari. Eftersom arbetet i regeringen är fördelat så att Försvarsmakten är mitt ansvarsområde svarar jag på Anders Karlssons fråga.
Jag är bekymrad över den uppkomna ekonomiska situationen och har därför begärt in detaljerade underlag från Försvarsmakten om hur underskottet på förbandsverksamheten har kunnat uppstå. Underlaget analyseras nu i Regeringskansliet.
Det är dock uppenbart att det finns brister i Försvarsmaktens interna styrning och kontroll. Regeringen har därför den 24 januari 2008 gett Ekonomistyrningsverket (ESV) i uppdrag att identifiera problemen samt analysera orsaker till dessa. ESV ska lämna förslag till konkreta åtgärder som bör vidtas för att säkerställa en tillförlitlig intern styrning och kontroll inom Försvarsmakten. ESV ska redovisa resultatet av sitt uppdrag och återrapportera till regeringen senast den 15 maj 2008.
Efter genomförda analyser kan slutsatser dras om vilka åtgärder som bör vidtas för att komma till rätta med problemen".
Okej, men innan analysen är klar ligger vårpropositionen på riksdagens bord. Frågor om styrning och kontroll lär allså dyka upp först i höstens budget, alternativt i den "försvarsbesluts"-proposition som planeras till senhösten. Om det inte handlar om åtgärder som man inte behöver gå till riksdagen för att genomföra.
Nu har svaret kommit och det är Tolgfors som har signerat det:
"Anders Karlsson har frågat finansministern vilka avtal och vilken hantering av ekonomin specifikt som finansministern hänvisar till i ett uttalande i Ekot den 21 februari. Eftersom arbetet i regeringen är fördelat så att Försvarsmakten är mitt ansvarsområde svarar jag på Anders Karlssons fråga.
Jag är bekymrad över den uppkomna ekonomiska situationen och har därför begärt in detaljerade underlag från Försvarsmakten om hur underskottet på förbandsverksamheten har kunnat uppstå. Underlaget analyseras nu i Regeringskansliet.
Det är dock uppenbart att det finns brister i Försvarsmaktens interna styrning och kontroll. Regeringen har därför den 24 januari 2008 gett Ekonomistyrningsverket (ESV) i uppdrag att identifiera problemen samt analysera orsaker till dessa. ESV ska lämna förslag till konkreta åtgärder som bör vidtas för att säkerställa en tillförlitlig intern styrning och kontroll inom Försvarsmakten. ESV ska redovisa resultatet av sitt uppdrag och återrapportera till regeringen senast den 15 maj 2008.
Efter genomförda analyser kan slutsatser dras om vilka åtgärder som bör vidtas för att komma till rätta med problemen".
Okej, men innan analysen är klar ligger vårpropositionen på riksdagens bord. Frågor om styrning och kontroll lär allså dyka upp först i höstens budget, alternativt i den "försvarsbesluts"-proposition som planeras till senhösten. Om det inte handlar om åtgärder som man inte behöver gå till riksdagen för att genomföra.
5%
Läs Magnus Jiborns krönika i Sydsvenskan. Jiborn har också intresserat sig för Försvarsmaktens årsredovisning och dragit sig till minnes hur många vi hade i utlandstjänst under 90-talet...
Ett smakprov:
"Från ett traditionellt invasionsförsvar baserat på allmän värnplikt har försvaret omdanats till ett ”insatsförsvar” med internationella fredsinsatser som en huvuduppgift. ”Internationella uppgifter står i centrum för Försvarsmaktens verksamhet”, som det så vackert heter i årsredovisningen.
Då skulle man ju lätt kunna föreställa sig att internationella fredsinsatser också utgjorde en betydande andel av försvarets kostnader, eller att antalet soldater i utlandstjänst ökat i takt med de höjda ambitionerna. Eller rentav att Sverige skulle klara av att sända, säg 200 soldater, till ett konfliktområde för att skydda nödställda flyktingar under en något längre period än några månader ifall FN eller EU vädjade om hjälp. Men sådana slutsatser vore förhastade.
Under 2007 tjänstgjorde i snitt omkring 1000 svenskar i internationella fredsinsatser, främst i Kosovo och Afghanistan. Just nu finns, enligt Försvarsmaktens hemsida, 827 personer på fredsuppdrag utomlands. När hela den planerade styrkan på drygt 200 man är på plats i Tchad i början av mars kommer antalet åter att vara runt tusen. Det är ungefär lika många som år 2000 och något färre än i mitten av 1990-talet, då tidvis mer än 1000 svenskar var i tjänst enbart vid FN:s mission i det forna Jugoslavien, Unprofor. Någon dramatisk höjning av ambitionerna som skulle kunna förklara den permanenta ekonomiska härdsmälta som det svenska försvaret numera utgör är svår att urskilja.
De internationella insatserna svarar för omkring fem procent av försvarsanslaget. Till detta kommer naturligtvis en viss andel av försvarets gemensamma kostnader för utbildning och liknande. Men någon gökunge som tränger annan verksamhet ur boet handlar det knappast om".
Ett smakprov:
"Från ett traditionellt invasionsförsvar baserat på allmän värnplikt har försvaret omdanats till ett ”insatsförsvar” med internationella fredsinsatser som en huvuduppgift. ”Internationella uppgifter står i centrum för Försvarsmaktens verksamhet”, som det så vackert heter i årsredovisningen.
Då skulle man ju lätt kunna föreställa sig att internationella fredsinsatser också utgjorde en betydande andel av försvarets kostnader, eller att antalet soldater i utlandstjänst ökat i takt med de höjda ambitionerna. Eller rentav att Sverige skulle klara av att sända, säg 200 soldater, till ett konfliktområde för att skydda nödställda flyktingar under en något längre period än några månader ifall FN eller EU vädjade om hjälp. Men sådana slutsatser vore förhastade.
Under 2007 tjänstgjorde i snitt omkring 1000 svenskar i internationella fredsinsatser, främst i Kosovo och Afghanistan. Just nu finns, enligt Försvarsmaktens hemsida, 827 personer på fredsuppdrag utomlands. När hela den planerade styrkan på drygt 200 man är på plats i Tchad i början av mars kommer antalet åter att vara runt tusen. Det är ungefär lika många som år 2000 och något färre än i mitten av 1990-talet, då tidvis mer än 1000 svenskar var i tjänst enbart vid FN:s mission i det forna Jugoslavien, Unprofor. Någon dramatisk höjning av ambitionerna som skulle kunna förklara den permanenta ekonomiska härdsmälta som det svenska försvaret numera utgör är svår att urskilja.
De internationella insatserna svarar för omkring fem procent av försvarsanslaget. Till detta kommer naturligtvis en viss andel av försvarets gemensamma kostnader för utbildning och liknande. Men någon gökunge som tränger annan verksamhet ur boet handlar det knappast om".
Apropå insatsen i Tchad...
...kan det kanske vara av värde att uppdatera läget just nu.
I P1 Morgon diskuterade Else-Marie Lindgren (kd) och Nils Oskar Nilsson (m). Else-Marie går ut hårt, på goda grunder. Hon träffar mitt i prick flera gånger.
Nils Oskar Nilsson ägnar mycket tid att kritisera Else-Marie Lindgren för att hon inte diskuterar frågan inom alliansen och håller tyst utåt. Där hade jag önskat att Lindgren hade klippt till med att fråga hur mycket Nilsson tycker att utrikesminister Carl Bildt diskuterade inom alliansen innan han lämnade besked till Frankrike om att Sverige skulle göra en insats...
Men Nils Oskar Nilsson säger också något riktigt tankeväckande i inslaget Han säger nämligen, utifrån en diskussion om den kommande strategin för internationella insatser, att han ser fram emot diskussionen inom alliansen om strategin! Eh... Har de inte diskuterat frågan ännu? Skrivelsen har varit pågång under lång tid nu, ständigt försenad. Och så har de inte ens börjat tala om saken? Jag bara hoppas att Nilsson helt enkelt inte är informerad.
I ett inslag i Ekot sätter Christer Zettergren, Röda Korsets generalsekreterare, saker i sitt rätta perspektiv. Han säger t.ex. att han i sig inte är emot sådana här militära insatser beroende på läget. Men blir det bara några veckor i Tchad för 380 miljoner kronor så hade Röda Korset kunnat använda de här pengarna på ett annat sätt:
"– Det är mer pengar än vi har att använda under ett år för katastrofer och utvecklingshjälp från svenska Röda Korsets sida, och då är vi ändå i kanske 36 olika länder för de där pengarna. Det jag saknar i debatten mest är det långsiktiga: varför gör vi det här och hur kompletteras de med de politiska insatserna. Hur kompletteras EU:s insatser med övriga världssamfundets insatser med fokus på de utsatta människorna - i det här fallet i Tchad?"
SvD publicerar ett bildspel från den svenska insatsen på plats i Tchad, här.
I P1 Morgon diskuterade Else-Marie Lindgren (kd) och Nils Oskar Nilsson (m). Else-Marie går ut hårt, på goda grunder. Hon träffar mitt i prick flera gånger.
Nils Oskar Nilsson ägnar mycket tid att kritisera Else-Marie Lindgren för att hon inte diskuterar frågan inom alliansen och håller tyst utåt. Där hade jag önskat att Lindgren hade klippt till med att fråga hur mycket Nilsson tycker att utrikesminister Carl Bildt diskuterade inom alliansen innan han lämnade besked till Frankrike om att Sverige skulle göra en insats...
Men Nils Oskar Nilsson säger också något riktigt tankeväckande i inslaget Han säger nämligen, utifrån en diskussion om den kommande strategin för internationella insatser, att han ser fram emot diskussionen inom alliansen om strategin! Eh... Har de inte diskuterat frågan ännu? Skrivelsen har varit pågång under lång tid nu, ständigt försenad. Och så har de inte ens börjat tala om saken? Jag bara hoppas att Nilsson helt enkelt inte är informerad.
I ett inslag i Ekot sätter Christer Zettergren, Röda Korsets generalsekreterare, saker i sitt rätta perspektiv. Han säger t.ex. att han i sig inte är emot sådana här militära insatser beroende på läget. Men blir det bara några veckor i Tchad för 380 miljoner kronor så hade Röda Korset kunnat använda de här pengarna på ett annat sätt:
"– Det är mer pengar än vi har att använda under ett år för katastrofer och utvecklingshjälp från svenska Röda Korsets sida, och då är vi ändå i kanske 36 olika länder för de där pengarna. Det jag saknar i debatten mest är det långsiktiga: varför gör vi det här och hur kompletteras de med de politiska insatserna. Hur kompletteras EU:s insatser med övriga världssamfundets insatser med fokus på de utsatta människorna - i det här fallet i Tchad?"
SvD publicerar ett bildspel från den svenska insatsen på plats i Tchad, här.
Försvarsstyrning
Jan Nygren skrev en artikel på Brännpunkt igår.
Jag kan hålla med om mycket i hans beskrivning av dagens situation. Han landar också i en slutsats som är lätt att dela och långtifrån ny:
"Andra länder har försökt lösa problemet genom att skapa en sammanhållen strategisk ledning och styrning, där en del av det militära högkvarteret finns i försvarsdepartementet. Det är en aning främmande för vårt sätt att styra riket, men nu värt att överväga. Utan grundläggande reformering av försvarets planeringssystem kommer vi att få nya ”krisdiskussioner” om försvarets ekonomi lika regelbundet som maskrosen blommar".
Det finns erfarenheter av detta att hämta på nära håll, i Norge. Tanken är som sagt inte heller ny i Sverige. Jag tycker det minsta man kan göra i den här vägen, är att flytta in perspektivplaneringen i försvarsdepartementet. Hur skall man någonsin kunna tala samma språk och fatta beslut som är väl grundade i det korta perspektivet, om man inte har samverkat (inkl. räknat samma siffror) om det långa?
I detta sammanhang kan det vara värt att påminna om Försvarsstyringsutredningen, från 2005 (jag var ledamot i referensgruppen till denna utredning).
Utredningens förslag syftar till en tydligare roll- och ansvarsfördelning mellan riksdag, regering och försvarsmyndigheter. Det innebär sammanfattningsvis förslag om förbättrade styrmöjligheter för riksdagen, förslag om en gemensam ledning i Försvarsdepartementet utan att för den skull förändra den svenska förvaltningsmodellen, minskad detaljstyrning av och förstärkt samverkan mellan försvarsmyndigheterna. Tydligare roller gör det lättare att styra, kontrollera och utkräva ansvar. För riksdagen blir det t.ex. lättare att utkräva ansvar om regeringen har ett tydligare, övergripande ledningsansvar för försvarssektorn som helhet.
Utredningen föreslog bland annat:
• Ett samordningsorgan (Försvarsgruppen) inrättas för försvarssektorn med statssekreteraren i Försvarsdepartementet som ordförande och med cheferna för försvarsmyndigheterna som ledamöter.
• Försvarsdepartementets analys-, planerings- och styrförmåga stärks.
• Ägaransvaret ges en framskjuten plats i departementets verksamhet.
• Inom Försvarsdepartementet bör en funktion för ägarstyrning inrättas och den bör ledas av en chefstjänsteman med ansvar för förvaltningsfrågor (förvaltningschef).
• En funktion inrättas på Försvarsdepartementet med ansvar och medel för utvärderingar.
I rapporten (länk ovan) finns också en läsvärd bilaga (nr 3) om försvarsstyrning i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien.
Jag kan hålla med om mycket i hans beskrivning av dagens situation. Han landar också i en slutsats som är lätt att dela och långtifrån ny:
"Andra länder har försökt lösa problemet genom att skapa en sammanhållen strategisk ledning och styrning, där en del av det militära högkvarteret finns i försvarsdepartementet. Det är en aning främmande för vårt sätt att styra riket, men nu värt att överväga. Utan grundläggande reformering av försvarets planeringssystem kommer vi att få nya ”krisdiskussioner” om försvarets ekonomi lika regelbundet som maskrosen blommar".
Det finns erfarenheter av detta att hämta på nära håll, i Norge. Tanken är som sagt inte heller ny i Sverige. Jag tycker det minsta man kan göra i den här vägen, är att flytta in perspektivplaneringen i försvarsdepartementet. Hur skall man någonsin kunna tala samma språk och fatta beslut som är väl grundade i det korta perspektivet, om man inte har samverkat (inkl. räknat samma siffror) om det långa?
I detta sammanhang kan det vara värt att påminna om Försvarsstyringsutredningen, från 2005 (jag var ledamot i referensgruppen till denna utredning).
Utredningens förslag syftar till en tydligare roll- och ansvarsfördelning mellan riksdag, regering och försvarsmyndigheter. Det innebär sammanfattningsvis förslag om förbättrade styrmöjligheter för riksdagen, förslag om en gemensam ledning i Försvarsdepartementet utan att för den skull förändra den svenska förvaltningsmodellen, minskad detaljstyrning av och förstärkt samverkan mellan försvarsmyndigheterna. Tydligare roller gör det lättare att styra, kontrollera och utkräva ansvar. För riksdagen blir det t.ex. lättare att utkräva ansvar om regeringen har ett tydligare, övergripande ledningsansvar för försvarssektorn som helhet.
Utredningen föreslog bland annat:
• Ett samordningsorgan (Försvarsgruppen) inrättas för försvarssektorn med statssekreteraren i Försvarsdepartementet som ordförande och med cheferna för försvarsmyndigheterna som ledamöter.
• Försvarsdepartementets analys-, planerings- och styrförmåga stärks.
• Ägaransvaret ges en framskjuten plats i departementets verksamhet.
• Inom Försvarsdepartementet bör en funktion för ägarstyrning inrättas och den bör ledas av en chefstjänsteman med ansvar för förvaltningsfrågor (förvaltningschef).
• En funktion inrättas på Försvarsdepartementet med ansvar och medel för utvärderingar.
I rapporten (länk ovan) finns också en läsvärd bilaga (nr 3) om försvarsstyrning i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
