Det verkar som om det kan ligga något i mina folkpartispekulationer.
Ekot rapporterar idag att flera borgerliga politiker tror att propositionen försenas (ytterligare):
"Försvarsmakten behöver tre månader för att svara om det ska bli genomtänkt. Då dröjer det till långt efter jul innan regeringen får sitt svar och kort om tid innan propositionen ska lämnas i februari-mars.
Försvarets strategichef Jörgen Ericsson tycker att det är viktigt att försvaret får tid på sig att svara.
– Det är viktigt med hänsyn till kvaliteten i det arbete vi ska genomföra. Ju bättre kvalitet vi kan erbjuda i vårt underlag desto bättre blir förhoppningsvis propositionen, säger Jörgen Ericsson till Ekot.
tisdag 28 oktober 2008
Det bidde inget?
Försvarsmakten har fortfarande inte fått några planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. Man sitter med andra ord och räknar på ekvationer vars ingångsvärden man inte har och man planerar utifrån antaganden, inte utifrån besked.Detta kan väl bara leda till slutsatsen att det inte blir någon försvarspolitisk inriktningsproposition i februari, knappast heller i mars? Eller ska Försvarsmakten få en vecka på sig att inkomma med sitt underlag?
Frågan är var i systemet anvisningarna har stoppats upp? Kan det månne ha något med mannen på bilden att göra? Om jag får spekulera lite så gissar jag att det har det eftersom han och folkpartiet måste följa upp höstens vassa profilering i försvarsdebatten i samband med Georgienkrisen. Och eftersom man har tillsatt en försvarspolitisk arbetsgrupp som skall redovisa sina slutsatser innan inriktningspropositionen är klar, vill väl folkpartiet bädda för att propositionen går så mycket i deras riktning som det är möjligt - väl medvetna om att det är i samband med planeringsanvisningarna man kan påverka mest och bäst...
Försvarsministern ville förresten undanröja alla ekonomiska osäkerheter i samband med höstens budget för det lovvärda syftet att skapa en stabil grund för det kommande inriktningsbeslutet. Med den extremt pressade tidsplan som Försvarsmakten lär få på sig att räkna fram underlaget utifrån planeringsanvisningarna, lär dock grunden bli mer osäker än någonsin.
Vem vågar gå i god för att man har räknat rätt?
Mönstermyndigheten ser dagens ljus
Den 29 augusti utsågs Ulf Bengtsson till ny generaldirektör för Försvarsmakten, och den 15 oktober påbörjade han sitt arbete med att skapa "en mönstermyndighet".På Försvarsmaktens hemsida får han frågan hur Försvarsmakten ser ut om ut sex år?
Han svarar: "Försvarsmakten är en myndighet som bedriver en effektiv verksamhet i enlighet med de mål som riksdagen satt upp, samtidigt som den ekonomiska ordningen är god. Det ska inte vara någon fråga om att skattebetalarnas pengar inte används på bästa sätt och inga diskussioner om svarta hål i Försvarsmakten".
Med den inställningen är det svårt att misslyckas. Och det är alldeles lagom kaxigt.
Next generation?
Förra veckan publicerade SvD två (s)-märkta debattartiklar på Brännpunkt. Först ut av de två tidigare försvarsministrarna var Björn von Sydow som skrev den 23 oktober om behovet av att regering och opposition lägger partipolitiken inom försvarspolitiken åt sidan och presenterade åtta utgångspunkter för en försvarsuppgörelse. Det grundläggande temat i artikeln var dock behovet av att uppvärdera det nationella försvaret, på bekostnad av de internationella insatserna.
Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.
Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).
Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.
Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.
Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?
Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.
Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.
Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?
Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.
Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?
Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.
I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:
"Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd".
Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.
Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.
Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.
Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.
Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).
Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.
Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.
Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?
Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.
Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.
Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?
Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.
Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?
Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.
I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:
"Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd".
Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.
Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.
Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.
måndag 20 oktober 2008
fredag 17 oktober 2008
Varför göra det lätt, när man kan komplicera till det?
Ekot uppgav igår att den analys av hur Georgienkrisen påverkar svensk försvarspolitik, som bland annat föranledde ett uppskjutande av den försvarspolitiska inriktningspropositionen, görs utan politisk inblandning t.ex. inom ramen för Försvarsberedningen. Det visste vi sedan tidigare.
Uppgiften om att den görs inom regeringskansliet, av försvarsberedningens sekretariat, och att den eventuellt inte utmynnar i något annat än ett avsnitt i den försvarspolitiska inriktningspropositionen, den var däremot ny i alla fall för mig.
För de av oss som värnar traditionen att samverka blocköverskridande om försvars- och säkerhetspolitiken, ett arbetssätt som framgångsrikt har värkt fram gemensamma ståndpunkter inom de mest känsliga av områden, kändes det som ett stort steg i riktning bort från en god tradition.
Det var också detta som fick mig och Håkan Juholt (s) att kritisera regeringen i gårdagens nyhetssändningar. Regeringen spelade ju som bekant upp Georgienanalysen som ett oerhört viktigt arbete vars slutsatser skulle komma att både påverka planeringsanvisningar till Försvarsmakten (FM) och vara styrande för det kommande försvarsbeslutet. (By the way: Planeringsanvisningarna har fortfarande inte lämnats till FM, den officiella förklaringen lär vara att man inväntar analysen).
Med detta upplägg från regeringen är det nog fler än mig och Juholt som tycker att det är märkligt att man inte ville trygga en riksdagsmajoritet bakom den analys som skulle göras. Men detta är ju ett passerat stadium, så det kan man lägga bakom sig.
Man hade ju apropå det i och för sig kunnat bättra på chanserna till en blocköverskridande samsyn och därmed ett mer stabilt underlag för den kommande inriktningspropositionen, om man hade kommit på den eminenta tanken att låta Försvarsberedningen få höra och diskutera den analys som har gjorts och som beredningen sedan hade kunnat ställa mot sina egna slutsatser. Jag är helt övertygad om att det hade varit möjligt att nå en gemensam syn på vilka konsekvenser krisen har för svenskt försvar.
Vidare är det märkligt att regeringen, enligt Ekots uppgifter, väljer att göra analysen i huset, vilket jag menar är ett udda tillvägagångssätt om man vill att den skall kunna ses som oberoende av politisk dagsform (att behandla en analys inom RK eller att samverka med utomstående aktörer om en analys är en annan sak. Självklart är det upp till regeringen att ytterst dra slutsatser).
Uppgiften om att den görs inom regeringskansliet, av försvarsberedningens sekretariat, och att den eventuellt inte utmynnar i något annat än ett avsnitt i den försvarspolitiska inriktningspropositionen, den var däremot ny i alla fall för mig.
För de av oss som värnar traditionen att samverka blocköverskridande om försvars- och säkerhetspolitiken, ett arbetssätt som framgångsrikt har värkt fram gemensamma ståndpunkter inom de mest känsliga av områden, kändes det som ett stort steg i riktning bort från en god tradition.
Det var också detta som fick mig och Håkan Juholt (s) att kritisera regeringen i gårdagens nyhetssändningar. Regeringen spelade ju som bekant upp Georgienanalysen som ett oerhört viktigt arbete vars slutsatser skulle komma att både påverka planeringsanvisningar till Försvarsmakten (FM) och vara styrande för det kommande försvarsbeslutet. (By the way: Planeringsanvisningarna har fortfarande inte lämnats till FM, den officiella förklaringen lär vara att man inväntar analysen).
Med detta upplägg från regeringen är det nog fler än mig och Juholt som tycker att det är märkligt att man inte ville trygga en riksdagsmajoritet bakom den analys som skulle göras. Men detta är ju ett passerat stadium, så det kan man lägga bakom sig.
Man hade ju apropå det i och för sig kunnat bättra på chanserna till en blocköverskridande samsyn och därmed ett mer stabilt underlag för den kommande inriktningspropositionen, om man hade kommit på den eminenta tanken att låta Försvarsberedningen få höra och diskutera den analys som har gjorts och som beredningen sedan hade kunnat ställa mot sina egna slutsatser. Jag är helt övertygad om att det hade varit möjligt att nå en gemensam syn på vilka konsekvenser krisen har för svenskt försvar.
Vidare är det märkligt att regeringen, enligt Ekots uppgifter, väljer att göra analysen i huset, vilket jag menar är ett udda tillvägagångssätt om man vill att den skall kunna ses som oberoende av politisk dagsform (att behandla en analys inom RK eller att samverka med utomstående aktörer om en analys är en annan sak. Självklart är det upp till regeringen att ytterst dra slutsatser).
torsdag 16 oktober 2008
Power Recap
Alla som tänker se den sista debatten mellan McCain och Obama inatt, kan friska upp minnet genom denna video från Slate.
tisdag 14 oktober 2008
Gotsam - nedläggning av föredöme
Håkan Juholt (s) har ställt en fråga till försvarsminister Sten Tolgfors om Gotsam, landets enda permanenta samgruppering för olika myndigheters ledningsresurser.
Till årsskiftet stängs verksamheten ner. Juholt redogör för bakgrunden:
"Gotsam beställdes av en enig riksdag med syftet att förbättra omedelbar krishanteringsförmåga genom gemensam gruppering av flera myndigheters krisledningsresurser och därmed bryta sektorsmyndigheteternas stuprör och revir. Studierna inför försöket visade att av 18 identifierade kärnverksamheter vid krishantering skulle 14 bli mycket bättre och fyra bättre utförda, om man hade en permanent samgruppering av ledningsresurserna. Ingen av de 18 uppgifterna skulle bli sämre utförd. Erfarenheterna av mer än sex års verksamhet är också mycket goda.
Gotsam är Sveriges bästa myndighetssamverkan för krishantering. Det är enkelt att inse att modellen behövs på nationell nivå, inte skrotas på regional. Regeringens ointresse för frågan har nu lett till att Gotsam läggs ned, då stuprörsmyndigheterna upphör att ge stöd till projektet för att i stället prioritera sin egen isolerade ledningsverksamhet. Gotsams ledningscentral blir nu tre, en på länsstyrelsen, en på polisen och så Försvarsmaktens sjöcentral. Det ska inte längre finnas någon permanent gemensam ledningscentral".
Juholt frågar försvarsministern om han har verkat för att regeringen har en plan för att sprida erfarenheterna från Gotsam till övriga regioner i landet och hur den planen i så fall ser ut?
Försvarsministerns svar kan nog kallas stilbildande, i sin speciella kategori:
"Håkan Juholt har frågat mig hur jag har verkat för att regeringen har en plan för att sprida erfarenheterna från Gotsam till övriga regioner i landet och hur den planen i så fall ser ut.
En utvärdering av försöksverksamheten, genomförd av länsstyrelsen på Gotland, har rapporterats till regeringen i mars 2008.
Försöksverksamheten är ännu inte avslutad och därmed har inte alla erfarenheter av verksamheten omhändertagits. En slutrapport rörande verksamheten väntas efter årsskiftet. Erfarenheter från försöksverksamheten har kontinuerligt spridits såväl nationellt som internationellt. Erfarenheterna av försöksverksamheten bör fortsatt tillvaratas".
Ministern skriver att erfarenheterna av verksamheten fortsatt bör tillvaratas. Det låter ju därmed som om verksamheten har varit bra och nyttig. Fast den läggs alltså ner vid årsskiftet.
Om Juholt kan förresten nämnas att han, förutom att vara tf partisekreterare och Försvarsberedningsledamot, även är programledare.
Till årsskiftet stängs verksamheten ner. Juholt redogör för bakgrunden:
"Gotsam beställdes av en enig riksdag med syftet att förbättra omedelbar krishanteringsförmåga genom gemensam gruppering av flera myndigheters krisledningsresurser och därmed bryta sektorsmyndigheteternas stuprör och revir. Studierna inför försöket visade att av 18 identifierade kärnverksamheter vid krishantering skulle 14 bli mycket bättre och fyra bättre utförda, om man hade en permanent samgruppering av ledningsresurserna. Ingen av de 18 uppgifterna skulle bli sämre utförd. Erfarenheterna av mer än sex års verksamhet är också mycket goda.
Gotsam är Sveriges bästa myndighetssamverkan för krishantering. Det är enkelt att inse att modellen behövs på nationell nivå, inte skrotas på regional. Regeringens ointresse för frågan har nu lett till att Gotsam läggs ned, då stuprörsmyndigheterna upphör att ge stöd till projektet för att i stället prioritera sin egen isolerade ledningsverksamhet. Gotsams ledningscentral blir nu tre, en på länsstyrelsen, en på polisen och så Försvarsmaktens sjöcentral. Det ska inte längre finnas någon permanent gemensam ledningscentral".
Juholt frågar försvarsministern om han har verkat för att regeringen har en plan för att sprida erfarenheterna från Gotsam till övriga regioner i landet och hur den planen i så fall ser ut?
Försvarsministerns svar kan nog kallas stilbildande, i sin speciella kategori:
"Håkan Juholt har frågat mig hur jag har verkat för att regeringen har en plan för att sprida erfarenheterna från Gotsam till övriga regioner i landet och hur den planen i så fall ser ut.
En utvärdering av försöksverksamheten, genomförd av länsstyrelsen på Gotland, har rapporterats till regeringen i mars 2008.
Försöksverksamheten är ännu inte avslutad och därmed har inte alla erfarenheter av verksamheten omhändertagits. En slutrapport rörande verksamheten väntas efter årsskiftet. Erfarenheter från försöksverksamheten har kontinuerligt spridits såväl nationellt som internationellt. Erfarenheterna av försöksverksamheten bör fortsatt tillvaratas".
Ministern skriver att erfarenheterna av verksamheten fortsatt bör tillvaratas. Det låter ju därmed som om verksamheten har varit bra och nyttig. Fast den läggs alltså ner vid årsskiftet.
Om Juholt kan förresten nämnas att han, förutom att vara tf partisekreterare och Försvarsberedningsledamot, även är programledare.
måndag 13 oktober 2008
Oppositionens alternativ
Nu ligger oppositionens försvarsmotioner, med anledning av regeringens budgetproposition, uppe på riksdagens hemsida för allmän beskådan. Man kan konstatera att det spretar ganska kraftfullt mellan (s), (v) och (mp).
Socialdemokraterna framhåller t.ex. att det är det viktigt att värna en inhemsk, svensk försvarsindustri med hög teknologisk standard. Detta eftersom ”Försvarsindustrin bidrar till Sveriges oberoende. Samtidigt gagnas Sverige som industrination av en stark försvarsindustri, som dessutom bidrar med positiva spinoffeffekter”.
Med regeringens neddragningar på försvarsmateriel – först i tilläggsbudgetpropositionen i april, och nu i budgetpropositionen i september- ser (s) inga ytterligare möjligheter till besparingar på försvarsmaterielområdet under den kommande budgetperioden. Tvärt om föreslår man något mer resurser till försvarsmateriell 2009 och 2010.
Socialdemokraterna minskar också (tillfälligt, som man skriver) anslaget för de fredsfrämjande insatserna med 500 miljoner kronor 2009 och 250 miljoner kronor 2010. Detta med hänvisning till att (s) vill avsluta det svenska militära engagemanget i Kosovo men fortsätta vårt civila engagemang.
(s) skriver vidare att man är öppna för att omfördela resurser och förstärka insatsen i Afghanistan ”om säkerhetsläget skulle försämras”.
När det gäller den nordiska stridsgruppen (NBG) konstaterar (s) att regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Socialdemokraterna är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011, men menar dock att Sverige denna gång inte ska vara ramnation. Därför minskas ramen för NBG med 200 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag på utökade resurser till internationella insatser. Likaså avvisas satsningen på NBG (man skriver bland annat ”Hittills har EU inte skickat ut någon stridsgrupp och det har visat sig att det fattas organisation till att göra det”) samt svenskt deltagande i PFF. (v) skriver att man ”vill säkra och förstärka det nationella försvaret och föreslår därför en satsning på den nationella skyddsstyrkan”.
Och när det gäller civil-militär samverkan skriver (v): ” Vi anser att det är mycket viktigt att civila och militära insatser hålls separerade både när det gäller personal, materiel och ekonomiska resurser.”
Miljöpartiet har lämnat en fyllig kommittémotion vid sidan av budgetmotionen
Utgångspunkten för Miljöpartiet de Grönas försvarspolitik är att ”det svenska försvaret ska omvandlas från ett invasionsförsvar till ett fredsfrämjande insatsförsvar, i enlighet med vad riksdagen tidigare har beslutat. Försvaret ska ha ett tydligt och renodlat uppdrag och det ska uppfyllas på ett kostnadseffektivt sätt. För detta ändamål krävs fortsatta omfattande omstruktureringsinsatser både inom förbandsverksamheten och inom materielförsörjningen. Det duger inte att som regeringen nu gjort att göra halt och stoppa denna rationaliseringsprocess. Det kommer leda till att försvarsmaktens ekonomiska problem befästs”.
Vidare anför (mp) att: ”Principen att regeringen vill skjuta till mer pengar till förbandsverksamheten från materiel och utveckling bejakar Miljöpartiet. Men vi kan inte ansluta oss till den föreslagna överföringen då den inte kombineras med en fortsatt reformprocess.”
I motionen tas följdriktigt en rad förslag kring organisation och dimensionering upp. Miljöpartiet avvisar också den satsning på ”SuperJAS” som regeringen vill ha mandat att fatta beslut om. (s) och (v) tar inte upp detta i sina motioner. Det återstår alltså att se hur dessa partier agerar när motionen ska behandlas i Försvarsutskottet.
När det gäller materielförsörjningen står miljöpartiet närmare regeringen än (s). Miljöpartiet stöder regeringens uttalade ambition att effektivisera försvarets materielförsörjning med stopp redan nu för vissa materielprojekt. Miljöpartiet anser att utgifterna för materielförsörjningen kan reduceras mer än vad regeringen aviserat. Detta kan åstadkommas bland annat genom att även stoppa beslutet om redan nämnda utveckling och köp av nästa generations JAS 39 Gripen. Vidare föreslår Miljöpartiet stopp för utveckling av en ny ubåt.
Miljöpartiet vill tillföra ytterligare 70 miljoner kronor till Fredsfrämjande förbandsinsatser. Detta för att de internationella insatserna är en prioriterad uppgift:
” Transformeringen mot ett kostnadseffektivt och användbart militärt försvar måste fortsätta. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet är obsoleta i dagens säkerhetspolitiska miljö. I enlighet med FN-stadgans principer har Sverige ett ansvar för att främja internationell fred och säkerhet. Det ligger i vårt intresse att upprätthålla och utveckla bilaterala och multilaterala relationer och strukturer. Det militära försvaret måste byggas upp utifrån att det skall vara användbart för att hantera dagens utmaningar och hot som t.ex. att förhindra folkmord och skilja stridande parter. Dessa utmaningar hanteras genom internationella FN-mandaterade insatser där den militära komponenten är en mindre del av en nödvändig helhetssyn på konflikthantering med huvudsakliga civila, förebyggande och återuppbyggande komponenter”.
Detta som bjärt kontrast till Vänsterpartiets motion.
Om man vill vara positiv kan man tänka att (s) och (v) lär vara möjliga att inspirera eftersom de verkar sakna idéer och förslag om hur det svenska militära försvaret skall vara utformat. En mer negativ tolkning torde vara att opositionen står inför stora utmaningar när det gäller att samla sig inom försvarspolitiken inför 2010.
Arbetet måste börja nu, om det inte skall bli en fallgrop under regeringsförhandlingarna.
Socialdemokraterna framhåller t.ex. att det är det viktigt att värna en inhemsk, svensk försvarsindustri med hög teknologisk standard. Detta eftersom ”Försvarsindustrin bidrar till Sveriges oberoende. Samtidigt gagnas Sverige som industrination av en stark försvarsindustri, som dessutom bidrar med positiva spinoffeffekter”.
Med regeringens neddragningar på försvarsmateriel – först i tilläggsbudgetpropositionen i april, och nu i budgetpropositionen i september- ser (s) inga ytterligare möjligheter till besparingar på försvarsmaterielområdet under den kommande budgetperioden. Tvärt om föreslår man något mer resurser till försvarsmateriell 2009 och 2010.
Socialdemokraterna minskar också (tillfälligt, som man skriver) anslaget för de fredsfrämjande insatserna med 500 miljoner kronor 2009 och 250 miljoner kronor 2010. Detta med hänvisning till att (s) vill avsluta det svenska militära engagemanget i Kosovo men fortsätta vårt civila engagemang.
(s) skriver vidare att man är öppna för att omfördela resurser och förstärka insatsen i Afghanistan ”om säkerhetsläget skulle försämras”.
När det gäller den nordiska stridsgruppen (NBG) konstaterar (s) att regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Socialdemokraterna är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011, men menar dock att Sverige denna gång inte ska vara ramnation. Därför minskas ramen för NBG med 200 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag på utökade resurser till internationella insatser. Likaså avvisas satsningen på NBG (man skriver bland annat ”Hittills har EU inte skickat ut någon stridsgrupp och det har visat sig att det fattas organisation till att göra det”) samt svenskt deltagande i PFF. (v) skriver att man ”vill säkra och förstärka det nationella försvaret och föreslår därför en satsning på den nationella skyddsstyrkan”.
Och när det gäller civil-militär samverkan skriver (v): ” Vi anser att det är mycket viktigt att civila och militära insatser hålls separerade både när det gäller personal, materiel och ekonomiska resurser.”
Miljöpartiet har lämnat en fyllig kommittémotion vid sidan av budgetmotionen
Utgångspunkten för Miljöpartiet de Grönas försvarspolitik är att ”det svenska försvaret ska omvandlas från ett invasionsförsvar till ett fredsfrämjande insatsförsvar, i enlighet med vad riksdagen tidigare har beslutat. Försvaret ska ha ett tydligt och renodlat uppdrag och det ska uppfyllas på ett kostnadseffektivt sätt. För detta ändamål krävs fortsatta omfattande omstruktureringsinsatser både inom förbandsverksamheten och inom materielförsörjningen. Det duger inte att som regeringen nu gjort att göra halt och stoppa denna rationaliseringsprocess. Det kommer leda till att försvarsmaktens ekonomiska problem befästs”.
Vidare anför (mp) att: ”Principen att regeringen vill skjuta till mer pengar till förbandsverksamheten från materiel och utveckling bejakar Miljöpartiet. Men vi kan inte ansluta oss till den föreslagna överföringen då den inte kombineras med en fortsatt reformprocess.”
I motionen tas följdriktigt en rad förslag kring organisation och dimensionering upp. Miljöpartiet avvisar också den satsning på ”SuperJAS” som regeringen vill ha mandat att fatta beslut om. (s) och (v) tar inte upp detta i sina motioner. Det återstår alltså att se hur dessa partier agerar när motionen ska behandlas i Försvarsutskottet.
När det gäller materielförsörjningen står miljöpartiet närmare regeringen än (s). Miljöpartiet stöder regeringens uttalade ambition att effektivisera försvarets materielförsörjning med stopp redan nu för vissa materielprojekt. Miljöpartiet anser att utgifterna för materielförsörjningen kan reduceras mer än vad regeringen aviserat. Detta kan åstadkommas bland annat genom att även stoppa beslutet om redan nämnda utveckling och köp av nästa generations JAS 39 Gripen. Vidare föreslår Miljöpartiet stopp för utveckling av en ny ubåt.
Miljöpartiet vill tillföra ytterligare 70 miljoner kronor till Fredsfrämjande förbandsinsatser. Detta för att de internationella insatserna är en prioriterad uppgift:
” Transformeringen mot ett kostnadseffektivt och användbart militärt försvar måste fortsätta. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet är obsoleta i dagens säkerhetspolitiska miljö. I enlighet med FN-stadgans principer har Sverige ett ansvar för att främja internationell fred och säkerhet. Det ligger i vårt intresse att upprätthålla och utveckla bilaterala och multilaterala relationer och strukturer. Det militära försvaret måste byggas upp utifrån att det skall vara användbart för att hantera dagens utmaningar och hot som t.ex. att förhindra folkmord och skilja stridande parter. Dessa utmaningar hanteras genom internationella FN-mandaterade insatser där den militära komponenten är en mindre del av en nödvändig helhetssyn på konflikthantering med huvudsakliga civila, förebyggande och återuppbyggande komponenter”.
Detta som bjärt kontrast till Vänsterpartiets motion.
Om man vill vara positiv kan man tänka att (s) och (v) lär vara möjliga att inspirera eftersom de verkar sakna idéer och förslag om hur det svenska militära försvaret skall vara utformat. En mer negativ tolkning torde vara att opositionen står inför stora utmaningar när det gäller att samla sig inom försvarspolitiken inför 2010.
Arbetet måste börja nu, om det inte skall bli en fallgrop under regeringsförhandlingarna.
söndag 5 oktober 2008
Verklighetsanpassning av veteranfrågorna
I fredags överlämnande utredare Allan Widman (fp) sitt andra delbetänkande i veteransoldatutredningen. Veteransoldatutredningen har haft som uppdrag att utforma förslag till hur en samlad och trovärdig svensk veteranpolitik, dvs. hur ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser, bör vara utformad.Det är ett gediget arbete Widman presenterar. En lång rad åtgärder föreslås. Några exempel av många:
Högre grad av personliga kontakter vid rekrytering, samtliga anställda i Försvarsmakten (FM) skall vara skyldiga att genomföra utlandstjänst (i samma anda som Försvarsberedningen tidigare har föreslagit), FM skall i en policy fastställa att man förväntar sig att de anställda gör insatser var tredje år och FM skall bli mer öppen och informera mer om de intsernationella insatser man genomför och tidsgränserna skall bort (tidigare fem år) för att FM skall hjälpa soldater som har skadats det skall istället utgå så länge som behovet kvarstår.
- Karaktären på de internationella insatserna har över tiden förändrats. Soldaterna måste vara bättre rustade både före, under och efter en insats.
- Att delta i en internationell insats är en altruistisk handling. De som deltar tar risker för att värna andras säkerhet och för att främja Sveriges intressen. Det finns anledning till djup erkänsla mot dem som deltar.
- Jag delar utredarens bedömning att vi ska gå ifrån dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt. Dagens uppdelning kostar pengar och leder till olika kravställningar, olika anställningsförhållanden, otydliga befäls- och ansvarsförhållanden och bristande planerbarhet.
- Internationella insatser handlar om att sprida de värderingar Sverige står för. I detta ligger att soldater är rätt utbildade. Utredningen har identifierat samma behov som regeringen av att stärka utbildningen före insats. Den enskilde soldaten som deltar i internationella insatser ska inte behöva känna sig eller sitt arbete ifrågasatt, utan med hjälp av rutiner och regler ha fullt stöd för att agera.
Så långt försvarsministern.
– Vi är mycket positiva till utredningen och tycker att det har varit ett bra samarbete. Vissa punkter kan vi ta till oss direkt medan andra kommer som politiska direktiv, säger ställföreträdande chefen för Insatsstaben, generalmajor Anders Brännström.
Så långt Försvarsmakten.
Utredningens tar sin utgångspunkt i att förberedelserna för personalen inför en insats, stödet under och omhändertagandet efter insatsen är grundläggande för att Sverige ska ta sitt ansvar för berörd personal. Detta förutsätter i sin tur att verksamheten grundas på en sammanhängande, trovärdig och allmänt accepterad personalpolitik. Denna politik måste täcka alla delar i kedjan från det att en insats initieras till långt efter att den avslutats. En sådan personalpolitik måste också omfatta alla som berörs av insatsen.
Widman framhåller att den framtida veteranpolitiken ska grundas på en helhetssyn som inkluderar rekrytering av personalen, utbildning och förberedelser inför insatsen, stöd och åtgärder under insatsen, omhändertagande samt stöd och eventuell rehabilitering efter insatsen. Stödet till anhöriga, särskilt barnen, framhålls.
Juholt blir partisekreterare
Håkan Juholt (s) har utsetts till tillförordnad partisekreterare efter Marita Ulvskog. Ordinarie partisekreterare väljs vid partikongressen i oktober-november 2009. Det skulle vilja mycket till om inte Håkan fick fortsätta. Mona Sahlin har gjort sitt val och Håkan lär ha stort stöd i partiet.Socialdemokaterna är att gratulera. Håkan backar inte för nya metoder och han är känd även inom borgerligheten för att vara prestigelös.
Men om socialdemokraterna är att gratulera, är svensk försvarspolitik att beklaga.
Om Håkan Juholt genom sitt nya uppdrag måste avveckla eller i varje fall betänkligt reducera sitt försvarspolitiska engagemang, riskerar det att lämna fältet fritt för den del av socialdemokratin som står för en allt annat än framåtsyftande försvarspolitik med industristöd och regementeskramande som främsta paroll. Dessutom har Håkan varit ensam socialdemokrat i flera av sina främsta grenar; myndighetssamverkan, sektorsövergripande helhetssyn, resurseffektivisering och krishantering.
Inför ett eventuellt regeringssamarbete mellan miljöpartiet och socialdemokraterna måste försvars- och säkerhetspolitiken diskuteras grundligt och ett gemensamt förhållningssätt mejslas ut. I det arbetet behövs Juholt, alldeles oavsett vilket uppdrag han innehar för närvarande.
onsdag 1 oktober 2008
Utredningen är klar
Möjligheterna för Räddningsverkets skolor i Skövde och Rosersberg att bedriva utbildningsverksamhet med en annan huvudman än MSB utreds inte alls för närvarande, som jag hävdade i mitt förra blogginlägg.
I själva verket har utredaren, landshövding Sven Lindgren, i dag till Försvarsdepartementet avrapporterat uppdraget att pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet vid räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg.
Utredaren föreslår att räddningsskolan i Rosersberg avvecklas (med undantag för skortstensfejarutbildningen som skulle kunna kan drivas vidare av Skorstensfejarmästarnas riksförbund). Räddningsskolan i Skövde bjuds istället ut till försäljning. Utredaren menar att det finns en marknad för verksamhet regionalt, nationellt och internationellt samt att det är lämpligt att Skövdeskolan avyttras genom aktieöverlåtelse eller rörelse-/inkråmsöverlåtelse. Om beslut fattas i oktober kan denna process klaras av före årsskiftet.
I själva verket har utredaren, landshövding Sven Lindgren, i dag till Försvarsdepartementet avrapporterat uppdraget att pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet vid räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg.
Utredaren föreslår att räddningsskolan i Rosersberg avvecklas (med undantag för skortstensfejarutbildningen som skulle kunna kan drivas vidare av Skorstensfejarmästarnas riksförbund). Räddningsskolan i Skövde bjuds istället ut till försäljning. Utredaren menar att det finns en marknad för verksamhet regionalt, nationellt och internationellt samt att det är lämpligt att Skövdeskolan avyttras genom aktieöverlåtelse eller rörelse-/inkråmsöverlåtelse. Om beslut fattas i oktober kan denna process klaras av före årsskiftet.
MSB - i skuggan av det militära
Helt i skuggan av debatten om det militära försvarets framtid, Georgienkriser och försvarsmaterielfrågor sker något stort och omvälvande på den civila sidan.Den sista december går Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar i graven. I stället uppstår en myndighet; Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Från den 1 januari 2009 ska MSB ha ansvaret för frågor om samhällets säkerhet när det gäller skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. Ansvaret avser åtgärder före, under och efter en olycka eller en kris.
Det står redan klart att verksamheten kraftsamlas i Stockholm, Karlstad, samt i begränsad omfattning i Kristinehamn. Två av Räddningsverkets nuvarande fyra skolor, Sandö och Revinge, ska ingå. Möjligheterna för skolorna i Skövde och Rosersberg att bedriva utbildningsverksamhet med en annan huvudman än MSB utreds för närvarande. I skrivande stund läggs pusslet med enhetscheferna. De 12 första cheferna är redan utsedda.
Det står redan klart att verksamheten kraftsamlas i Stockholm, Karlstad, samt i begränsad omfattning i Kristinehamn. Två av Räddningsverkets nuvarande fyra skolor, Sandö och Revinge, ska ingå. Möjligheterna för skolorna i Skövde och Rosersberg att bedriva utbildningsverksamhet med en annan huvudman än MSB utreds för närvarande. I skrivande stund läggs pusslet med enhetscheferna. De 12 första cheferna är redan utsedda.
Det är märkligt tyst om den myndighet som nu växer fram. Trots tsunamin och Schenström-affären har krishanteringsfrågorna i vid mening alldeles kommit i skymundan. Man bör verkligen sätta sig in i den organisationsmodell för MSB som diskuteras. Hur ser det ut? Verkar det effektivt och svarar det upp mot kraven?
Hur ser t.ex. relationen ut mellan chefen för Samordning och insats (som sitter i Stockholm) och enhetschefen för Enheten för insatser (som sitter i Karlstad)? Vem fattar besluten? Hur kan den kommande organisationen förväntas påverka inriktning, tyngdpunkt och verksamhet jämför med idag?
Jag förväntar mig att det är ett helt batteri pigga Försvarsutskottsledamöter som bara vill kasta sig över MSB:s organisation m.m. innan det är försent och allt är implementerat och klart.
måndag 29 september 2008
Försvarsberedningens öden och äventyr
Idag bjöd försvarsminister Sten Tolgfors Försvarsberedningen på lunch. Han uttryckte sin belåtenhet med beredningens rapporter och utlovade att regeringen och försvarsdepartemetet skulle förvalta förslagen väl i den fortsatta processen mot den försvarspolitiska inriktningspropositionen.
Han hade inget nytt uppdrag på lut, i alla fall inget som han ville avslöja, men menade att beredningens hittills hade lyckats motivera sin existens, sin funktion och sina arbetsformer väl.
Fotot visar Else-Marie Lindgren (kd) och försvarsminister Sten Tolgfors.
fredag 26 september 2008
Försvarspolitisk arbetsgrupp
En försvarspolitisk arbetsgrupp har tillsatts av folkpartiets partiledning. Den ska lämna underlag inför folkpartiets beredning av den försvarspolitiska inriktningspropositionen som ska avges under våren 2009.
I pressmeddelandet kan man läsa att gruppen, utifrån den säkerhetspolitiska situation som råder, ska föreslå "vilken inriktning som svensk försvarspolitik ska ha under kommande år. En given utgångspunkt är att huvuduppgiften för det svenska försvaret är att kunna försvara Sverige".
Jag ställer mig frågan: Hur tänker de nu?
Propositionen lär i stort sett vara helt klar, i alla fall i de viktigaste delarna, i januari 2009 (den ska lämnas till riksdagen i februari 2009). Man kan utgå från att framtagandet och beredningen av propositionen sker mellan regeringens partier. Är det inte i den fasen folkpartiet borde lägga krut på att påverka? Hur hanterar (fp) -och regeringen- en situation där den folkpartistiska arbetsgruppen kommer fram till saker som går på tvärs med propositionen?
Jag tror de tänker såhär: Det är en del av en strategi som inleddes med höstens försvarspolitiska utspel av Jan Björklund. Det är tydligt att de vill bryta sig in på moderaternas traditionella försvarspolitiska aréna. Ytterst är det ett led i Björklunds kamp på toppen inom alliansen, om statsministerposten.
Det andra som är tydligt är den omsvängning och tyngdpunktsförskjutning som har skett inom (fp), från fokus på internationella insatser och att det militära försvaret skall dimensioneras utifrån detta, till "En given utgångspunkt är att huvuduppgiften för det svenska försvaret är att kunna försvara Sverige".
Gruppen ska redovisa sina förslag i januari 2009. Gruppen består av riksdagsledamöterna Allan Widman, ordf, Nina Larsson och Carl B Hamilton samt EU-minister Cecilia Malmström och EU-parlamentariker Olle Schmidt.
I pressmeddelandet kan man läsa att gruppen, utifrån den säkerhetspolitiska situation som råder, ska föreslå "vilken inriktning som svensk försvarspolitik ska ha under kommande år. En given utgångspunkt är att huvuduppgiften för det svenska försvaret är att kunna försvara Sverige".
Jag ställer mig frågan: Hur tänker de nu?
Propositionen lär i stort sett vara helt klar, i alla fall i de viktigaste delarna, i januari 2009 (den ska lämnas till riksdagen i februari 2009). Man kan utgå från att framtagandet och beredningen av propositionen sker mellan regeringens partier. Är det inte i den fasen folkpartiet borde lägga krut på att påverka? Hur hanterar (fp) -och regeringen- en situation där den folkpartistiska arbetsgruppen kommer fram till saker som går på tvärs med propositionen?
Jag tror de tänker såhär: Det är en del av en strategi som inleddes med höstens försvarspolitiska utspel av Jan Björklund. Det är tydligt att de vill bryta sig in på moderaternas traditionella försvarspolitiska aréna. Ytterst är det ett led i Björklunds kamp på toppen inom alliansen, om statsministerposten.
Det andra som är tydligt är den omsvängning och tyngdpunktsförskjutning som har skett inom (fp), från fokus på internationella insatser och att det militära försvaret skall dimensioneras utifrån detta, till "En given utgångspunkt är att huvuduppgiften för det svenska försvaret är att kunna försvara Sverige".
Gruppen ska redovisa sina förslag i januari 2009. Gruppen består av riksdagsledamöterna Allan Widman, ordf, Nina Larsson och Carl B Hamilton samt EU-minister Cecilia Malmström och EU-parlamentariker Olle Schmidt.
tisdag 23 september 2008
JAS Gripen, dag II
Ekot uppmärksammar det JAS-bemyndigande som regeringen i budgetpropositionen vill ha av riksdagen.
– Vi får möjlighet att dela utvecklingskostnader med norrmännen om de väljer Gripen i senaste version. Vi får också då långsiktigt möjlighet att dela på sådana saker som utbildning och övning men också logistik och famtidssäkring av systemet. Vi tittar flera decennier framåt i tiden, kanske trettio, fyrtio år eftersom vi vill att Gripen ska vara starkt och konkurrenskraftigt, säger Sten Tolgfors till Ekot.
Försvarsministern och jag kommenterar i inslaget.
– Vi får möjlighet att dela utvecklingskostnader med norrmännen om de väljer Gripen i senaste version. Vi får också då långsiktigt möjlighet att dela på sådana saker som utbildning och övning men också logistik och famtidssäkring av systemet. Vi tittar flera decennier framåt i tiden, kanske trettio, fyrtio år eftersom vi vill att Gripen ska vara starkt och konkurrenskraftigt, säger Sten Tolgfors till Ekot.
Försvarsministern och jag kommenterar i inslaget.
måndag 22 september 2008
Allt för exporten
Budgetpropositionens utgiftsområde 6, Försvar och samhällets krisberedskap,bjuder på några saker som är viktiga utöver de som regeringen vill lista som de mest betydelsefulla.Bland annat när det gäller JAS Gripen. Utveckling av krigsmateriel för annans räkning är i princip förbjuden på samma sätt som export av vapensystem är förbjudet. I själva verket omnämns utveckling för annans räkning särskilt i lagstiftningen, som ett område som det krävs särskilt tillstånd för. Om detta kan man läsa innantill på ISP:s hemsida.
I budgetpropositionen sägs med, på sitt sätt, befriande klarspråk att det är utfästelserna i JAS-offerten till Norge som är orsak till att Svenska skattebetalare nu skall finansiera 8-10 så kallade SuperJAS. Inte ett ord om svenska operativa krav, vilket inte är konstigt eftersom det inte finns några.
Så nu förväntas riksdagen agera transportkompani och godkänna detta trots att det så sent som för ett år sedan beslutades att uppgradera 31 flygplan av den första versionen Gripen (JAS 39 A/B) till den modernare versionen av Gripen (JAS 39 C/D). Därmed skulle Gripenflottan ensas till 100 flygplan, allihop i versionen JAS 39 C/D. Argumentet från regeringen var att en ensad svensk Gripenflotta innebär lägre kostnader för tekniskt vidmakthållande och underhåll.
Så nu förväntas riksdagen agera transportkompani och godkänna detta trots att det så sent som för ett år sedan beslutades att uppgradera 31 flygplan av den första versionen Gripen (JAS 39 A/B) till den modernare versionen av Gripen (JAS 39 C/D). Därmed skulle Gripenflottan ensas till 100 flygplan, allihop i versionen JAS 39 C/D. Argumentet från regeringen var att en ensad svensk Gripenflotta innebär lägre kostnader för tekniskt vidmakthållande och underhåll.
Men nu skall vi visst inte ha en ensad Gripenflotta längre. Den så kallade ombyggnationen skall betalas, samt de ökade kostnader det innebär för vidmakthållande och underhåll.
Bakgrunden är att Norge den 11 januari 2008 ställde en offertförfrågan till Försvarets materielverk avseende 48 stridsflygplan. Regeringen bemyndigade den 25 april samma år FMV att lämna erbjudande till och inleda förhandlingar med Norge avseende 48 nyproducerade JAS 39 Gripen inklusive utrustning, stödsystem samt samordnad utbildning, underhåll och support. Erbjudandet skulle lämnas med förbehåll för riksdagens godkännande i de delar det kunde behövas. Av erbjudandet skulle vidare framgå att, om Norge anskaffar Gripensystemet, kommer även det svenska flygvapnet att använda minst åtta flygplan JAS 39 E/F. Om detta förfaringssätt har jag skrivit om tidigare.
I budgetpropositionen uttrycker sig regeringen på följande sätt:
”Norges offertförfrågan medför att Sverige har fått en möjlighet att pröva förutsättningarna för att på kort sikt dela vidareutvecklings-, vidmakthållande- och underhållskostnader för flygsystemet med ett grannland. Genom samarbetet med Norge skulle ett flygsystem kunna erhållas med högre operativ effekt, lägre driftskostnader och bättre exportmöjligheter för oförändrade ekonomiska anslag. Norska regeringen avser att lämna förslag till norska Stortinget i december 2008. Stortinget förväntas fatta beslut under första halvåret 2009 varefter förhandlingar kan påbörjas. Förutsatt att Norge väljer att gå vidare och förhandla med Sverige behövs riksdagens bemyndigande för utveckling och uppgradering av 8-10 JAS 39 Gripen E/F.”
Som sagt. Inte en rad om några operativa krav – det som regeringens materielstrategi så bestämt slår fast. Inte ett ord om att man fick riksdagen att fatta beslut om att ensa Gripenflottan med argumentet att det skulle bli billigare, men att man nu ett år senare överger den principen. Inte ett ord om att det är ett nytt flygplan och inte en ”ombyggnation”.
Även regeringen måste ju rimligen kalla det vid sitt rätta namn: Ett nytt Gripen-plan. Saab säger det ju själva: ”The Next Generation” och försvarspolitiker i alliansen (Allan Widman) har också kallat det för ett nytt plan.
Vad säger socialdemokraterna?
Jag återkommer i morgon om andra delar av budgetpropositionen.
I väntan på budgeten
I väntan på morgondagens budgetproposition och eventuella nyheter inom försvarets utgiftsområde att bita tag i, hänvisar jag till mina blogginlägg på Newsmill.se.
torsdag 18 september 2008
Genomförandegruppen får genomslag
Dagens besked från Genomförandegruppen, som jag har berört i ett tidigare blogginlägg, har i skrivande stund bland annat resulterat i följande rapportering:
SvD , liksom DN.
Inslag i Rapport (05:20 in i sändningen) där Anders Karlsson (s) och jag uttalar oss från oppositionens sida.
SvD , liksom DN.
Inslag i Rapport (05:20 in i sändningen) där Anders Karlsson (s) och jag uttalar oss från oppositionens sida.
Genomförandegruppen osthyvlar
Idag presenterade statssekreterare Håkan Jevrell resultatet av Genomförandegruppens arbete. Genomförandegruppen är som bekant en intern arbetsgrupp i Regeringskansliet som har haft i uppdrag att ta fram beslutsunderlag för en fortsatt effektivisering av försvaret.Under parollen "handlingsfrihet" plockades den stora osthyveln fram. Försvarsberedningens prioriteringar och Försvarsmaktens önskemål (som sammanfaller bl.a. när det gäller reduceringar på flygsidan av Gripensystemet) verkar vara ett minne blott. JAS går, i vanlig ordning, fredad ur processen och Jevrell säger som det är: Exportskäl.
Man skulle, likt Jevrell vid presskonferensen, kunna argumentera för att handlingsfriheten måste behållas till dess att inriktningspropositionen är presenterad (samt analysen av Georgienkrisen förmodar jag), men det räcker dels med en blick i kalendern för att förstå att regeringens funderingar kring den framtida insatsorganisationen borde vara ganska klara vid det här laget. Och dels kan man konstatera att det finns ett politiskt berett förslag från riksdagens alla partier i Försvarsberedningen, som man bara hade kunnat lägga vid sidan om sina listor för att se om det i någon mån stämmer.
Det här med att samråda om principiellt viktiga frågor för svensk försvars- och säkerhetspolitik över blockgränserna, det verkar vara, som läget är just nu, ett minne blott.
Jevrell sade också det för övrigt rakt ut: "Det finns inga paralleller till Försvarsberedningen i Genomförandegruppens arbete."
Läs det igen.
Försvarsberedningen hade en vision om det framtida försvaret. Utifrån vilken vision har Genomförandegruppen prioriterat sina förslag? Det vet vi inte.
Kräftgången fortsätter. Det är synd. Ingen tjänar på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
