MSB - ny logotype

Den sista december går Räddningsverket, Krisberedskaps-myndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar som bekant i graven. I stället uppstår en helt ny myndighet; Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

MSB har skaffat sig en logotype. Den är jätteful.

Kan någon med makt och befogenheter vara vänlig och agera?

Räddningsverkets logga är etablerad och närmast att betrakta som ett positivt laddat svenskt varumärke, inte minst internationellt. Kunde man inte ha tagit vara på den och bara modifierat den något?

Robert Fisk om Afghanistan

Läs den alltid lika enastående Robert Fisk, The Independent, om situationen i Afghanistan:

"The collapse of Afghanistan is closer than the world believes. Kandahar is in Taliban hands – all but a square mile at the centre of the city – and the first Taliban checkpoints are scarcely 15 miles from Kabul. Hamid Karzai's deeply corrupted government is almost as powerless as the Iraqi cabinet in Baghdad's "Green Zone"; lorry drivers in the country now carry business permits issued by the Taliban which operate their own courts in remote areas of the country."

(Tack Håkan för tipset!)

Man tackar

Jag tackar och bugar. Inte bara för de vänliga orden om bloggen, utan för de tips Lennart Frantzell generöst delar med sig av i sin recension av Försvarsbloggen.

Lennart är en bloggveteran, han skriver om IT och politik från Silicon Valley under rubriken "Det progressiva USA".

I flygande fläng

Den 10 oktober 2008 meddelade man från försvarsdepartementet att regeringen hade antagit direktiv för en utredning om hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras.

Försvarsminister Sten Tolgfors sade i pressmeddelandet att utredaren ska se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras, samt vilka krav det ställer på dimensionering och organisation av helikopterförbanden. Utredaren ska analysera vilka av Försvarsmaktens operativa helikoptersystem som kan och vid behov bör vidmakthållas. Utredaren ska utvärdera erfarenheterna av genomförda upphandlingar av helikoptersystem samt analysera flygsäkerhetsrelaterade frågor och föreslå förbättringsåtgärder.

Bra, men nu har denne utredare -som ännu inte är utsedd- bara fem veckor på sig innan han eller hon skall redovisa en delrapport om helikopter 4-systemet (den 31 december)!

Stridsfordon till Afghanistan?

I avvaktan på riksdagens behandling av propositionen om den svenska insatsen i Afghanistan funderar jag över hur resonemangen går när det gäller den svenska utökningen av insatsen.

Om man går igenom det som skrivs internationellt, framstår det som att säkerhetsläget, även i det svenska PRT:t, succesivt förvärras. Skulle man inte kunna överväga att skicka tyngre fordon, som skydd för soldaterna att ta till när det behövs och/eller om läget radikalt försämras på kort tid, istället för någon eller några av de delar som regeringen nu föreslår?

Uppdatering: Ibland prickar man rätt. SvD publicerade under eftermiddagen uppgifter om att Försvarsmakten vill skicka tre stridsfordon 90 och annan utrustning till Afghanistan för att förstärka skyddet för de svenska soldaterna. Allan Widman (fp), som underlång tid har pekat på behovet, är nöjd. Försvarsmaktens arméinspektör, generalmajor Berndt Grundevik, har i en rapport konstaterat att läget är mer riskfyllt och säger följande på Försvarsmaktens hemsida:

"– För att ytterligare förbättra möjligheterna till balanserad verkan och skydd bör fler splitterskyddade fordon tillföras. Dessutom bör minst tre stridsfordon 90 tillföras för att ha ytterligare handlingsfrihet. Detta innebär att det bör finnas splitterskyddade fordon till alla enheter som ett förstahandsalternativ."

Arméinspektören framhåller vidare behovet av att förbättra underrättelseförmågan i Afghanistan:

"– För att ytterligare öka vår förmåga att inhämta underrättelser dygnet runt så bör ett lätt UAV-system, det vill säga en liten obemannad flygfarkost, omgående skickas till Afghanistan för att prövas och utvärderas. Förberedelser för detta pågår."

Det sistnämnda torde, vid sidan av det näraliggande operativa behovet, vara ett inlägg i materielförsörjningsdiskussionen.

Tack men nej tack

Gårdagens nyheter, men ändå.

I torsdags meddelade den norska regeringen att man avser köpa F 35 och inte JAS Gripen. I Sverige blev alla tagna på sängen av beskedet. Kanske inte av innehållet, men av tidpunkten.

Själv är jag förvånad över förvåningen. Om jag generaliserar är de enda jag har talat med som verkligen har trott på affären SAAB själva. Så gott som alla andra har från början sagt att det är klart att det blir amerikanskt. Norge är beredd att betala en hel del för den transatlantiska länken. ”Norrmännen är smarta” har det sagts, det är klart att Gripen skall vara med och pressa priset nu när det rent teoretiskt skulle kunna gå Sveriges väg i och med det intensifierade Nordiska samarbetet och allt, men inte blir det en affär av det där. Ungefär så har det pratats.

Med buller och bång fullständigt krossades Gripen när beskedet kom. Det var ganska uppseendeväckande, måste man säga. Den signal Norge har skickat över världen, när det gäller förmåga att möta operativa krav, förmodligen misslyckade simuleringar mot motståndare och allt annat som i sinom tid lär läcka ut från upphandlingsprocessen, är naturligtvis förödande för kommande affärer. Detta har naturligtvis de amerikanska aktörerna vägt in också, i sitt erbjudande.

Försvarsminister Tolgfors kommenterade det norska beskedet och sade bland annat att Norge har ”hanterat upphandlingsprocessen väl”. Jan Nygren, som har varit spindel i nätet för SAAB under processen var inte precis lika mild i sina formuleringar.

Frågan man måste ställa sig är väl hur man kunde ha så fel inom SAAB? Man fick veta bara drygt en timme innan beskedet offentliggjordes. Man har uppenbarligen själva trott att affären skulle gå i lås (trots alla bedömningar som har pekat på motsatsen) och man har dessutom satt sig i en situation när man har att krishantera andra upphandlingsprocesser och kommande affärsmöjligheter.

Förklaringen från Norge lyder alltså som så att Gripen inte klarar de operativa kraven och hur det förhåller sig med det kommer naturligtvis att nagelfaras av olika aktörer framöver, men vid sidan av denna upphandlingsgranskning måste ju en diskussion starta i Sverige som handlar om att om nya Gripen inte duger till att försvara Norge, vad betyder det för Sverige?

För egen del är jag angelägen om att det svensk-norska försvarspolitiska samarbetet inte påverkas alltför mycket av Norges nej. Om man går tillbaka till den samarbetsutredning som ÖB i Sverige och hans norske motsvarighet gjorde, så kan man konstatera att det aldrig har hängt på några Gripen-affärer. Risken är väl att förbittring riskerar att lägga en våt filt över det nu.

Men SAAB:s strategiska misstag kan inte tillåtas avgöra hur det blir med den saken.

Civilförsvarsförbundet om frivilligutredningen

Civilförsvarsförbundet anser att frivilligutredningen motverkar sitt syfte. Det var i fredags som utredare Björn Körlof presenterade utredningen "Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet" (SOU 2008:101).

Civilförsvarsförbundet menar att det är "utmärkt och fullkomligt begripligt att regeringen vill skaffa sig ett förhållningssätt till det som idag kallas frivillig försvarsverksamhet. Behovet av att anpassa samhällsskyddet och krisberedskapen, som tidigare vilat enbart på det militära hotets grund, är stort. Det är mer aktuella hot och risker som måste vara utgångspunkten - även för befolkningens egna insatser inom detta område."

Så sant som det är sagt.

Civilförsvarsförbundet tar också upp samma sak som jag oroar mig för, nämligen effekterna av att slopa organisationsstödet till de frivilliga försvarsorganisationerna och istället uppdragsstyra.

- En kostnadseffektiv samhällslösning förlorar själva grunden för denna effektivitet - självständigheten - om den enbart ska styras genom uppdrag som myndigheter beslutar om. Det säger Anders M. Johansson, generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet.

- Vad en organisation tillför samhället baserat på organisationsstöd ska givetvis också kunna värderas ur effektivitetssynpunkt, fortsätter Anders M Johansson.

Civilförsvarsförbundet uppmärksammar att utredarens finansieringsförslag går stick i stäv med den överenskommelse som regeringen så sent som den 23 oktober lade grunden för tillsammans med idéburna organisationer inom det sociala området samt Sveriges Kommuner och Landsting.

Denna överenskommelse värnar den ideella sektorns roll som självständiga och oberoende samhällsaktörer. Förbundet menar vidare att förslaget också sakna stöd i Folkrörelseutredningen, som i "Rörelser i tiden" (SOU 2007:66) framhåller, att organisationsbidrag bidrar till den grund av långsiktigt inriktad kärnverksamhet som varje självständig organisation vilar på. Det är enligt den utredningen en förutsättning för att andra typer av bidrag - verksamhetsbidrag och uppdragsersättningar - ska fungera väl.

Vad var det jag sa

Jag dristar mig till att säga vad var det jag sa, med anledning av gårdagens Brännpunktsartikel, där Ulf Wickbom säger att han inte tänker skriva "vad var det jag sa".

Försvarsministerns retorik allt sedan Georgienkrisen har fått genomslag. Sannerligen.

Ulf Wickbom bör dock studera planeringsanvisningarna till Försvarsmakten noga. Som Wiseman säger, han skall nog inte ropa hej.

Och det är just detta: Hur skall regeringen få ihop nuvarande retorik, med praktik (inom ett begränsat ekonomiskt utrymme). Man skapar förväntningar, helt i onödan, som man inte kan leva upp till.

Dagens kulturinslag

Klockan är 15:22 och det inte bara skymmer i Falköping utan det envisas med att ramla snöblandat regn från himlen också. Vad kan väl vara bättre än Berglins ur dagens Svd, lite i samma anda?

Det kommer mera...

Bloggronden i SvD uppmärksammar den uppfattning om svensk trupp i Afghanistan, som förs fram på denna blogg.

Det finns inom kort anledning att återkomma till den frågan. Nu har nämligen (äntligen!) regeringens proposition om ISAF lagts upp på nätet. Jag läser och återkommer.

Frivillig försvars(beredskaps)verksamhet

Om en timme (10:00) presenterar utredare Björn Körlofs utredning "Utredningen om frivillig försvarsverksamhet" betänkandet (2008:101) Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet. Det ligger redan på nätet för läsning.

Jag har ännu inte läst hela utredningen, men en sak har jag noterat:

Utredningen behandlar frågor om vilka kriterier som ska krävas för att en organisation ska kunna tillhöra den aktuella gruppen av organisationer och komma ifråga för uppdrag (det är uppdragsstyrning som skall gälla framöver, vilket i sig innebär risker för att den mer långsiktiga och från staten mer fristående -och kanske också nyttigt obekväma- roll som organisationerna kan ha).

Utredningen föreslår att endast de kriterier som generellt bör gälla för samhällsstöd (dvs. demokratisk organisation, etiskt godtagbar verksamhet, icke-diskriminerande medlemsrekrytering, svara mot beställarmyndighetens värdegrund samt förutsättningar för insyn och kontroll vad avser ekonomi och verksamhet) bör gälla i framtiden. Det innebär att de myndigheter m.fl. som efterfrågar frivilliga för sina behov i framtiden bör kunna ingå avtal med vilken organisation som helst som fyller de nämnda generella kraven.

Bra!

Inlägg på utrikesbloggen.se

Jag har förmånen att vara kolumnist för utrikesbloggen.se, som idag publicerar ett inlägg av mig.

Afghanistan ToR?

Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.

Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:

" – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet."

Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.

För egen instämmer jag med Urban Ahlin.

Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.

Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?

Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).

Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).

I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.

Benin-Sverige 1-0

Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, skriver på Brännpunkt
idag under rubriken ”Fattiga Benin har fler FN-soldater än Sverige”.

Gabelic har observerat att Benin bidrar med drygt 16 gånger fler FN soldater än Sverige (1363 jämfört med 83 i månadsskiftet september-oktober av totalt 88754 militärer, po­liser och militärobservatörer i FN:s fredsfrämjande insatser). De 83 svenskarna är sannolikt det lägsta svenska truppbidraget till FN någonsin.

FN-förbundet har också noterat den rådande tyngdpunktsförskjutningen till förmån för nationellt territorialförsvar:

”De tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Thage G Peterson driver en bakåtsträvande linje (Brännpunkt den 23 och 24 oktober): ett tak på 1000 soldater i utlandsstyrkan och prioritering av territorialförsvar och hemvärn respektive ett stopp för Sveriges militära engagemang i ett av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder, Afghanistan.”

Ur Gabelics artikel:

”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”

Lysande, Svenska FN-förbundet. Tack för er insats!

(Fotot är hämtat från FN:s hemsida och visar FN-soldater från UNAMID som skyddar en hjälpsändningstransport i Darfur, Sudan.)

Ett exempel till

Generallöjtnant (Ret.) Johan Kihl, tidigare bl.a. chef för de svenska specialförbanden, skriver om hur vi bäst skyddar våra soldater i utlandstjänst på Newsmill.se Kihl för intressanta resonemang om skyddsnivå och säkerhet, och den framgångsrika "svenska modellen" i krishantering.

Det är avslutningen i artikeln som är anmärkningsvärd, aporopå tidigare blogginlägg om (s) inställning till BG11 och det territoriella försvarets rännesans i regeringens retorik.

Kihl skriver:

"Om vi i framtiden skall ha samma styrkor med hög beredskap för insatser både nationellt och internationellt, måste de nationella uppgifterna vara styrande för säkerhet, utveckling och utbildning och den internationella vara en tilläggsuppgift, som anpassas till vår förmåga. Mot den bakgrunden, bör enligt min uppfattning, den Nordiska Bataljonsstridsgruppen 2011. NBG 11, ifrågasättas" (min kursiv.).

Artikeln är ett exempel av många den senaste tiden som tillsammans illustrerar den klassiska pendelrörelsen i svensk försvarspolitik. Jag var med på den tiden när moderaterna i riksdagsdebatter kallade internationella insatser för "lyxverksamhet". Jag var med när Björn von Sydow (s) pekade på Försvarsmakten och sade "internationalisera er" och senare när Leni Björklund gjorde upp med fransmännen om Artemis och gav klartecken till NBG.

Var denna senaste trend ska sluta, det vet jag inte. Jag befarar att det vare sig blir hugget eller malet. För med de mått och steg som nu vidtas formas en Försvarsmakt som det är meningen att man skall kunna använda. Men om den växande trenden står sig, nämligen att man tydligen inte ska använda denna förmåga till internationella insatser -mer än lite på sidan av, sådär- samtidigt som man avvecklar det "sega"och det "breda" som var jämförelsevis "billigt" i antal personer räknat och utformat för att möta en invasion (som inte kommer). Då får vi alltså en situation där resultatet inte passar någon eller något.

Och hur länge tror man att det finns stöd för att betala för det, hos skattebetalarna, om det blir halvbra och inte ens används?

Säger oppositionen nej till BG11?

Ekot rapporterar idag om att både socialdemokraterna och miljöpartiet har svängt och ”vill inte längre att Sverige ska ställa upp med militära förband till EU”.

Men om man lyssnar till vad Peter Rådberg (mp) och Anders Karlsson (s) säger, så är det ju inte tal om att det skall vara slut med svenskt engagemang i EUBG. De är kritiska till kostnaderna.

Det är ju trots allt ett stort steg mellan att vara kritisk till kostnaderna och att vilja ha ett väl avvägt svenskt bidrag, och att säga nej rakt av (som vänsterpartiet).

Och nog har det varit för dyrt, för ”speciellt”, för mycket vid sidan av den övriga produktionen. Det är ju bland annat därför man skall upphöra med två separata ”produktionslinjer” i fortsättningen.

Anders Karlsson följer upp den socialdemokratiska budgetmotionen från i höstas, men skruvar åt ambitionsnivån ytterligare jämfört med då. Han säger i Ekot:

” – Vi ska kunna bidra med en liten del, kanske ett hundratal, men inte vara första ledande nation som kostar oerhört mycket pengar.”

Ett hundratal! Beskedet är klart från socialdemokraternas sida: Sverige skall inte vara lead nation mer, långt därifrån. I (s) budgetmotion från september står det dock inget om ”ett hundratal”:

”Den svenska regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Vi socialdemokrater är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011. Vi menar samtidigt att Sverige, som nyligen tog ett betydande ansvar för den nordiska stridsgruppen när den stod till EU:s förfogande under första halvåret 2008 – av snabbinsatsstyrkans soldater kom 2 300 av 2 800 från Sverige – denna gång inte ska vara ramnation och ta det största ansvaret. Därför minskar vi försvarsramen med 300 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.”

I budgetpropositionen för 2006 skrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen ”Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2006 bedömt merkostnaderna för uppbyggnaden och utvecklingen av den nordiska snabbinsatsstyrkan till drygt 2,5 miljarder kronor.”

Det var inte direkt tal om någon broms. Skulden för att slutnotan blev för hög bör fördelas på många huvuden. Jag minns t.ex. väl alla återkommande diskussioner om huruvida BG11 skulle vara en alltigenom svensk stridsgrupp. Det var många som tyckte det, då. Några av oss höll emot.

Varför har inte regeringen lagt frågan om BG11 på riksdagens bord, om inte annat för att undvika det som händer precis just nu? Tänk om bara UFöU:s betänkande (2007/08:UFöU3) hade omhändertagits av regeringskansliet! I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett ställningstagande om BG11 är beroende av ett beslut i riksdagen.

Återigen blir det en dyrköpt läxa för regeringen, att inte lyssna till riksdagen.

Newsmill och DN

Jag skriver på Newsmill.se

DN följer upp dagens händelser i en artikel där oppositionen uttalar sig. Jag vill gärna förtydliga vad jag menade med följande uttalande:

"- Jag vet inte om jag ska skratta åt det. Han uttrycker sig som att vi enhälligt ansluter oss till den nya riktningen, fast det naturligtvis är tvärtom."

Jag anser inte att beredningen tycker tvärt om, jämfört med regeringen, utan att det är skrattretande att ministern uttrycker sig som om det är beredningen som ansluter sig till regeringens politik, och inte beredningen som målade upp inriktning och de flesta av förslagen, som nu regeringen följer upp.

Planeringsanvisningar

Några snabba slutsatser efter att ha läst igenom planeringsanvisningarna:

Markoperativ tyngdpunkt ligger fast. I planeringsanvisningarna står det att ”Förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad, detta inkluderar även förmåga att kunna uppträda gemensamt (joint).”

Ambitionsnivån, som försvarsministern inte ville svara på vid dagens presskonferens, är tydligt uttryckt:

”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal (kan tolkas hur som helst, min anm.) tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:

• Över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt (Försvarsberedningen angav följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt),
• över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer (samma som beredningen),
• periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept där svensk del av konceptet utgörs av högst 1600 personer ((beredningens formulering löd: Försvarsmakten ska periodvis kunna hålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept,
• hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap (samma som beredningen).

Regeringen anger vidare i planeringsanvisningarna att ”omställningen ska genomföras i den takt som är möjlig inom anslagens ram. Försvarsmakten ska redovisa förslag på utformning av insatsorganisationen på ca fem års sikt (2014). Utvecklingen ska återspegla den inriktning Försvarsberedningen redogör för i sin rapport. Av redovisningen ska framgå hur insatsorganisationen i stort föreslås utvecklas där grunden för markstridskrafterna ska utgöras av mer permanenta bataljonsstridsgrupper.”

Här föreligger således fortfarande en skillnad mellan Försvarsberedningen och regeringen, där regeringen för fram bataljonstridsgrupper medan beredningen framhåller kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.

Ett annat avsteg från beredningens rapport är att amfibieförband ska kunna verka tillsammans med och vid behov ingå i förband ur markstridskrafterna vid operationer på land, medan beredningen anser att den amfibiska förmågan ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna, anser beredningen.

I övrigt kan jag inte se några avgörande skillnader mellan beredningens rapport och planeringsanvisningarna. Jag tycker dock, som en generell synpunkt, att regeringen lämnar väldigt fritt till Försvarsmakten att göra avvägningar t.ex. inom personalförsörjningen. Låt mig gissa att underlaget från Försvarsmakten kommer att bli betydligt tätare mellan de heltidskontrakterade soldaterna än vad som beredningen har beskrivit i sin rapport (och vad som i förlängningen är ekonomiskt genomförbart). Det riskerar att bli väldigt smalt och mycket dyrt, i så fall, med en begränsad uthållighet.

Bättre än befarat?

Planeringsanvisningarna ser efter en snabb genomläsning glädjande nog bättre ut, utifrån förslagen i Försvarsberedningens rapport, än vad försvarsministern gav uttryck för i DN-debattartikeln och dagens presskonferens.

Jag läser, jämför och återkommer.

Under pågående presskonferens presenterar Tolgfors avsteg på avsteg från Försvarsberedningens junirapport. Förutom de exempel jag räknar upp i tidigare inlägg, avvisar ministern nu också fullständigt beredningens förslag om att göra ett omtag i myndighetsstrukturen.

Försvarsministern säger också att "flygvapnet är centralt framöver" (apropå beredningens tydliga prioritering; markoperativ tyngdpunkt).

Nu säger ministern i en hänvisning till Försvarsberedningen att Håkan Juholt (s) satt där. Har han avgått? Eller har ministern lagt ner beredningen utan att beredningens ledamöter är informerade därom?

Det blir ingen försvarsindustristrategi. Statssekreterare Jevrell säger, i princip, att industrifrågorna kommer att behandlas i inriktningspropositionen.