Kriterier att läsa (men inte följa)

Aporopå affärer med Thailand om att sälja JAS Gripen: Vem som helt kan läsa kriterierna för vapenexport på ISP:s hemsida, här.

Där kan man bland annat läsa att tillstånd till utförsel av krigsmateriel, eller till annan samverkan med någon i utlandet avseende krigsmateriel, bör medges endast om sådan utförsel eller samverkan bedöms erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, samt inte står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik.

Vidare bör man notera vapenexportkriterierna när det gäller MR:

"Tillstånd till utförsel av krigsmateriel, eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter är ett central villkor för att tillstånd skall beviljas."

I samband med denna läsning bör man ta del av UD:s egen rapport om MR-läget i Thailand 2006, här.

Och sedan läser man lämpligen vad som sägs om väpnad konflikt:

"Tillstånd till utförsel av krigsmateriel för strid, eller till annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel för strid eller övrig krigsmateriel, bör inte beviljas om det avser stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter."

Amnesty anser inte att Sverige ska exportera stridsflyg till Thailand:

"Det begås definitivt brott mot de mänskliga rättigheterna där, med civila undantagslagar, säger Amnestys svenska pressekreterare Elisabeth Löfgren till SvD.se. Hon fortsätter:

"Vi anser att det är ett olyckligt beslut att sälja till Thailand. Det pågår helt klart en väpnad konflikt i södra Thailand. Enligt våra siffror har 1 900 personer dödats mellan 2004 och 2006".

Dessutom anser organisationen att det faktum att den demokratiskt valda regeringen avsatts i en kupp och ersatts med en militärregim är ett skäl till att exporten inte ska tillåtas.

Bildt är av en annan åsikt. Han säger till TT att det inte finns något krav på att ett land ska vara en demokrati för att Sverige ska sälja vapen till det (det är tyvärr sant, min anm.). Och konflikten i södra delen av landet är inte av den arten att den påverkar affären, säger Bildt.

- Framför allt säljer vi inte till stater där det är grova, omfattande och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är det kriterium vi har, säger han och förklarar att Jas inte är ett plan för inre konflikter.

Man undrar hur konflikten i södra Thailand inte kan vara något som har med affären att göra, när regelverket för exporten säger att Sverige inte skall sälja till ett land som har "inre väpnade oroligheter"? Men, det är klart, det gäller väl inte nu då om JAS inte är ett "plan för inre konflikter"... För det första spelar det ingen roll, utifrån kriterierna. För det andra undrar jag hur Bildt säkerställer detta? Skrivs det ett speciellt avtal om den saken "Vi förbinder oss att inte använda JAS Gripen i insatser i södra Thailand..."?!

Uppdatering 18 okt: Idag återger både DN och Sydsvenskan ett besked från Thailands flygvapenchef Chalit Pukphasuk om att man avser använda JAS-planen i södra Thailand.

Bildt säger i ett uttalande med anledning av affären att vi ska "avvakta resultatet av de formella förhandlingar som kommer att föras. När ett formellt avtal föreligger kommer ställning att tas till detta i enlighet med det gällande regelverket". Jag ser fram emot den bedömningen. Speciellt hur folkpartiets representant i exportkontrollrådet kommer att ställa sig till affären, med tanke på att folkpartiet och miljöpartiet är de partier som under lång tid har krävt demokratikriterier i svensk vapenexportlagstiftning.

Låt mig i detta sammanhang ta upp det faktum att vapenexport enligt kriterierna inte får stå i strid med svensk utrikespolitik och därför påminna om en formulering i den utrikesdeklarationen från den 14 februari 2007:

"Sverige vill stärka arbetet för demokrati och mänskliga rättigheterna i alla länder. Stödet till uppbyggandet av demokratiska strukturer i utvecklingsländerna förstärks."

Man kan också fråga sig hur samordningen sker inom UD. Läs t.ex. vad biståndsminister Gunilla Carlsson sade den 30 maj 2007 under rubriken "Ska svenskt bistånd gå till icke-demokratiska stater":

"Vi måste ställa krav på demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna var vi än verkar. Och kraven ska vara tydliga. Jag vill ta tillfället i akt och utveckla detta. Låt mig till att börja med omformulera frågan och dess möjliga tolkningar för att klargöra regeringens utgångspunkter. Ett sätt att ringa in problemet är att ställa frågan: Ska svenskt bistånd gå till icke-demokratiska regimer som förtrycker sin befolkning? Det finns ett enkelt svar på den frågan och det är: Nej, vi får aldrig finansiera diktatorer och förtryckarregimer. Svenskt stat-till-stat-samarbete med icke-demokratiska regimer ska därför undvikas. Det är inte försvarbart att svenska skattemedel hamnar i fickorna på diktatorer. Där vi vill bidra till en långsiktig samhällsförändring måste vi finna alternativa kanaler för att uppmuntra och stödja demokratiska krafter."

Äsch, å andra sidan, kan man sälja till USA och ingå avtal om militärt samarbete med Saudiarabien, så kan man väl sälja några plan till Thailand...

Man måste fråga sig, vad ska vi med exportkriterierna till, om det enda ansträngningar de medför är de som sker för att hitta på kreativa tolkningar och nyspråksformuleringar?

Det är mycket med Gripen just nu. Idag skrevs också avtalet under mellan FMV och Saab om en uppgradering av 31 Gripenplan till C/D-nivå.

Veteranpolitik

Regeringen beslutade i juni 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utforma förslag till en svensk veteranpolitik , d.v.s. ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser. Riksdagsledamoten Allan Widman (fp) utsågs till särskild utredare och igår lämnade han sitt delbetänkande "En svensk veteranpolitik, del 1".

Utredningen har bl.a. identifierat brister i Försvarsmaktens information om vilket försäkringsskydd som soldaterna i utlandsstyrkan har. Utredningen konstaterar också att det finns brister när det gäller viss materiel till NBG. Bland annat är helikoptrar för medicinsk evakuering så försenade att de inte som avsett kan tillföras förbandet förrän efter det att beredskapsperioden påbörjats. Den slutsats som utredningen drar är att bristerna måste beaktas när en insats av förbandet planeras. Vidare följer utredningen upp ett förslag som återfinns i Försvarsmaktens rapport av den 3 april 2007, där det föreslås att psykologer bör tillföras förbanden ute i operationsområdena. Utredningen föreslår att NBG 2008 snarast möjligt tillförs en missionspsykolog.

När det gäller den utredning som Försvarsmakten själv har genomfört kring dessa frågor, uttrycker utredningen kritik mot att Försvarsmakten ännu – i mitten av oktober 2007 – inte har genomfört de förslag myndigheten själv redovisat i sin rapport. Utredningen noterar att en utgångspunkt i Försvarsmaktens arbete med rapporten var att de förslag som lämnades i rapporten skulle vara genomförda före den första januari 2008 när den nordiska stridsgruppen ställs i beredskap.

Utredningen redogör slutligen för en rad frågor som den avser att återkomma till i sitt slutbetänkande. Utredningen avser försöka hitta samverkanslösningar i den nordiska kretsen, men också inom landet när det gäller om, och i så fall hur, samarbete bör ske med andra myndigheter eller organisationer som bedriver likartad, internationell verksamhet. I detta sammanhand nämns Räddningsverket, Rikskriminalpolisen, Utrikesdepartementet och Sida samt enskilda organisationer som Röda korset, Läkare utan gränser liksom kyrkliga organisationer.

Uppdatering: Intresserade kan ta del av det brittiska försvarsdepartementets webbsida för veteraner. Det finns ingen motsvarande länk på regeringens/Försvarsdepartementets sajt.

Det bortglömda folkmordet är ihågkommet

Det har kallats det bortglömda folkmordet och 1900-talets första folkmord. 1915 dödades 1-1,5 miljoner armenier av den turkisk-osmanska regimen. Läs Robert Fisk i dagens The Independent här och en tidigare artikel här.

Utrikesutskottet i USA:s representanthus antog i onsdags en resolution där dessa massakrer betecknas som folkmord. Den turkiska tidningen Hürriyet utropade därför på sin förstasida ”En hatresolution”, medan tidningen Vatan skrev ”27 korkade amerikaner”(enligt SvD). Efter beskedet från Washington beslutade den turkiska regeringen att kalla hem sin ambassadör för konsultationer.

I den svenska riksdagen har det lagts en flerpartimotion om ett svenskt erkännande av folkmordet. Den behandlas under 2008. Kanske har det amerikanska beslutet påverkat utrikesministern, som i februari 2001 skrev såhär på sin blogg:

"Fakta i fallet tillhör historieforskningens domäner. Armenierna var en betydande befolkningsgrupp i det osmanska imperiet, och är det i viss mån fortfarande i det moderna Turkiet. Men när väldet störtade samman ville även många armenier ha sin självständighet, och det kom snabbt till våldsamheter. I Istanbul fattades beslut om att fördriva armenierna i landets östra delar, och detta beslut kom att genomföras med mycket stor brutalitet och omfattande massakrer.

Ordet ”folkmord” har under senare år kommit att användas allt flitigare på händelser som kanske inte riktigt lever upp till de krav som måste ställas, men att det handlade om en medveten fördrivningspolitik och om omfattande massakrer råder det ingen som helst tvekan om. Omfattningen av dessa var i absoluta tal sannolikt värre än någonting annat under dessa brutala och kaotiska år i denna del av Europa, men själva fenomenet var dessvärre inte ovanligt när det osmanska väldets befolkningsmosaik plötsligt kastades in i ett våldsamt sökande efter nya politiska strukturer. Det var fruktansvärda år.

Kring detta borde historiker diskutera i stället för att parlament skall fatta beslut. Det förra kunde möjligen bygga broar mellan skilda tolkningar av historien, medan det senare snarare leder till att klyftorna blir än djupare. Historien är helt enkelt ett för allvarligt ämne för att överlåtas åt parlamenten."

En möjlig förklaring...

Försvarsmakten har lagt ut information om problemet man har med att få fram tropikuniformer inför de internationella uppgifter som kräver denna utrustning. Om man läser noga kan man hitta en rad som kanske förklarar en del -en del av en stor kaka men ändå- av materielproblemen i Försvarsmakten.

Man skriver nämligen att Högkvarteret inom kort kommer att gå ut med en skrivelse som "reglerar vilken personal som skall tilldelas en tropikuniform, bland annat beroende på beredskap. Övriga kommer att tvingas återlämna uniformen".

Det framstår som att vem som helst i Försvarsmakten, i beredskap eller ej, har kunnat kvittera ut en tropikuniform! Om detta är gängse praxis i materielhanteringen, ja då tror jag vi är en bit närmare lösningen på problemet.

Ideologiskt haveri?

Under rubriken "Kollaps eller strategi? Mp vill ge mer pengar till militären än sossarna" skriver Birger Schlaug om De grönas försvarspolitik på sin blogg. Han menar att partiet i frågan om militären har hamnat i ett "ideologiskt haveri" med hänvisning till partiets inställning till besparingar, EU:s stridsgrupper och närvaron i Afghanistan.

Efter inlägget har en debatt startat, läs gärna kommentarerna till Birgers inlägg.

Äntligen!

Det här är bra. Det är rätt.

USA:s förre vicepresident och klimatkämpen Al Gore, samt FN:s klimatpanel IPCC, får Nobels fredspris 2007.

Fredspriset går till två aktörer som var och en på sitt sätt jobbar för att förebygga konflikter. Det är en viktig signal. Omvärldens jubel och klang når sällan de som jobbar med diplomati, de som gnetar och stretar med internationella konventioner och som då och då rör dem i land. Nu kan man knappast säga att det har varit tyst om vare sig Al Gore eller IPCC, men priset säger ändå något om en nödvändig tyngdpunktsförskjutning: Mer fokus på förebyggande.

Stora saker pågång

I morgon tas frågan om EU:s reviderade fördrag (som numer går under namnet ”reformfördraget” upp vid EU-nämndens möte. Då ska utrikesminister Carl Bildt och statsrådet Cecilia Malmström, enligt riksdagens information, ”stämma av läget i förhandlingarna om EU:s nya reformfördrag” inför rådsmötet för allmänna frågor och yttre förbindelser den 15-16 oktober.

”Stämma av läget”, jo man tackar.

Man sänder en stilla tanke till de redaktioner som gissningsvis sitter runt om i Sverige just nu och producerar artikel efter artikel, analys efter analys, kring hur detta nya fördrag kan komma att påverka Sverige och betyda för EU. Alla debattörer, politiker från alla läger, tyckare och tänkare, var håller ni hus?

Ty det är ju så att avsikten är att bana väg för ett godkännande av fördraget vid stats- och regeringschefernas informella möte i slutet av nästa vecka. Jo just det, nästa vecka.

Och det är en ny konstitution vi talar om.

Vikten av detta fördrag skall inte underskattas, då regeringen själv skriver att det ”utgör själva kärnan i EU”. Och eftersom det är så viktigt åker statsrådet Malmström till tio orter runt om i Sverige på en ”Reformfördragsturné”. Av de tio orterna hinner hon i varje fall besöka tre orter innan dess att frågan skall avgöras i EU-nämnden (i morgon).

Vid sidan av fördraget växer frågan om EU:s reviderade säkerhetsstrategi sig allt mer aktuell. Regeringen planerar en konferens om EU:s säkerhetsstrategi i Stockholm i november, vilket kanske kan ses som något av startskottet med arbetet kring en svensk position inför revideringen. Den nuvarande strategin antog 2003 och den skall revideras och utvecklas under 2008, för att sedan kanske brisera under det svenska ordförandeskapet 2009?

Det skulle ju inte precis skada med en öppen och konstruktiv debatt om denna säkerhetsstrategi redan nu. Så att det inte enligt god tradition blir en ”Säkerhetsstrategiturné” i Sverige när allt redan är klappat och klart…

Jag har tagit upp fördraget tidigare, här.
För information i korthet, se här.
Utkastet till det nya fördraget finns här (men då gäller det att man inte låter sig förskräckas av franskan utan klickar sig vidare).

Are we safer yet?

Det frågar sig Charles V. Pena i ett läsvärt inlägg på United Press International.

"This requires understanding that the growing tide of anti-American Muslim hatred -- which is the basis for terror groups to draw Muslims to their ranks -- is fueled more by what we do, i.e. U.S. policies, than who we are.

In other words -- as the Sept. 11 Commission concluded and numerous polls conducted throughout the Islamic world show -- they do not hate the United States for its freedoms, way of life, culture, accomplishments or values. But Muslims throughout the world believe they are victims of U.S. foreign policy.

For example, they hear the rhetoric of the United States seeking to establish democracy in Iraq but see continued unqualified U.S. support for an autocratic and oppressive theocracy in neighboring Saudi Arabia."

Snöflingan åter i luften

I morgon kommer en intressant fråga upp vid regeringssammanträdet. På Försvarsdepartementets ärendeförteckning finns nämligen en punkt med om "Bemyndigande till Försvarsmakten att inleda förhandlingar med Ryssland om en arrangemangsplan för det bilaterala utbytet 2008".

Minnesgoda läsare minns övningen Snöflingan, som i början av förra året blev föremål för en intensiv debatt. Svenska soldater övade tillsammans med ryska soldater tillhörande en pluton från den 138:e motorskyttebrigaden. En brigad som har varit stationerad i Tjetjenien och som bl.a. av Svenska Helsingsforskommittén har anklagats för att ha begått övergrepp.

Debatten handlade bland annat om samarbete med en brigad som misstänks för krigsförbrytelser innebär att man legitimerar dem. Många ansåg att det var inkonsekvent av den dåvarande regeringen att på politisk nivå fördöma övergreppen i Tjetjenien, samtidigt som man samarbetade militärt med Ryssland, dessutom med just detta förband.

Försvarsminister Björklund KU-anmäldes och KU-ordförande Lennmarker (m) sade i Ekot att det är en allvarlig kritik som riktas mot försvarsministern, därför att om man bjuder in människor i en sådan position måste man hålla reda på att vederbörande inte har detta förflutna. Ku grankningen ledde till att vid det årets granskning av regeringens arbete, gällde den tyngsta kritiken Snöflingan. "Sverige ska inte bjuda in misstänkta krigsförbrytare", sades det.

I riksdagsdebatten den 9 juni 2006 framförde Lennmarker följande:

"Den fråga som kanske är den viktigaste och där kritiken har varit skarpast gäller militärövningen Snowflake. Sverige bjöd in andra länder till en militärövning som genomfördes tidigare i år. KU kan inte dra någon annan slutsats än att regeringen har brustit i sina rutiner för beredningen av militärövningen. Regeringens utgångspunkt har varit att de personer från andra länder som deltar i övningen tillsammans med Sverige inte ska ha gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser, tortyr eller brott mot mänskligheten. Försvarsministern har dessutom gett uttryck för uppfattningen att krigsförbrytare som ändå kommer till Sverige ska kunna lagföras här. KU finner att försvarsministerns uttalande är anmärkningsvärt med hänsyn till att åklagare har konstaterat att man inte kan göra en saklig prövning med hänsyn till att officeren i fråga hade immunitet. Det innebär att den sakliga bedömningen av huruvida Helsingforskommitténs anklagelse, och för den delen också Regeringskansliets uppgift att det inte förhöll sig på det sättet, inte har kunnat prövas av åklagare eller av domstol."

Det blir ytterst intressant om regeringen bemyndigar Försvarsmakten att inleda förhandlingar med Ryssland om en arrangemangsplan för det bilaterala utbytet 2008, med eller utan anvisningar kring de frågor som övningen Snöflingan aktualliserade.

Under UD:s ärenden finner man också två intressanta förslag till beslut:

"Uppdrag att utarbeta en strategi för svenskt utvecklingssamarbete i Sudan" och "Upprättande av en kommission för klimatförändring och utveckling". Den första punkten skall förmodligen ses som ett led i regeringens strävan att samordna svenska insatser. Försvarsmakten skall ju som bekant till Sudan.

Jag återkommer när innehållet i dessa regeringsbeslut offentliggörs.

Ömsom vin, ömsom vatten...

Jag har tidigare skrivit om oppositionens försvarsmotioner med anledning av regeringens budget. Jag gick hårt åt socialdemokraterna, på goda grunder tycker jag själv eftersom försvarsavsnittet i deras budgetmotion är under all kritik.

Men, man är ju inte sämre än att man kan modifiera sina ståndpunkter i takt med att kunskapen ökar. Det har den gjort idag, när jag tog del av den (s) kommittémotion som har inlämnats. Det är en motion som i vissa avsnitt är riktigt bra, speciellt avsnitten under "Samhällets sårbarhet".

Man slår in lite öppna dörrar här och där (t.ex. begäran om strategi för internationella insatser och försvarsindustristrategi) och man har lite oklara skrivningar om att riksdagen ska besluta om en sammanhållen säkerhetsstrategi (är det en ny strategi man vill ha?), en hemställan som lyder "Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om pliktsystemets vikt för ett folkligt försvar", vilket jag tycker andas någon annat än den öppenhet inför en pliktutredning som Håkan Juholt har givit uttryck för: Men, som sagt, i jämförelse med budgetmotionen är det en glad överraskning.

Om man skall håva in credit för detta konstruktiva bidrag, måste man dock från socialdemokratiskt håll få hejd på Försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson m.fl. Läs denna artikel i BLT. Den inleds med orden:

"När försvarsutskottets nye ordförande Anders Karlsson (s) kommer till Karlskrona inleds en socialdemokratisk offensiv för en seriös försvarspolitik, där vi också vill värna om svensk försvarsindustri som vi anser är en tillgång för landet" (min kursivering).

Den seriösa försvarspolitik som artikelförfattarna förespråkar illustreras därefter bland annat genom följande stycke:

"Ta Kockums AB i Karlskrona som är en högteknologisk försvarsindustri som ligger på framkant inom sina nischer. Den har i många år varit framgångsrik på exportmarknaden och därtill tävlat om svenska order till marinen i konkurrens. Materielförsörjningen till marinen har förvisso alltid varit behovsstyrd och att påstå något annat är groteskt. Den som väljer floskler i stället för saklig argumentation har för lite på fötterna!"

Jag är verkligen nyfiken på hur en saklig argumentation lyder kring frågan om marinens materielförsörjning alltid har varit behovsstyrd. Hur definierar Karlsson "behov"?

Jag undrar också hur seriöst det är att i artikeln framhålla det faktum att socialdemokraterna plussar på 350 miljoner 2008 jämfört med regeringen, men att man inte berättar om de miljarder (s) vill spara åren därefter?

Ett klot till, tack!

Om vi fortsätter att leva som idag behövs det två jordklot år 2050 för att klara vår livsstil. Den 6 oktober inträffade Overshoot Day, alltså den dag då vi har överskridit årets produktion av ekologiska resurser och tjänster.

Fram till 1987 använde människan inte mer av jordens resurser än vad naturen själv hann med att återskapa. År 2007 har vi nått Overshoot Day nästan en månad tidigare än när den inträffade år 2000. Dagen riskerar att infalla tidigare för varje år som går.

Det här är viktigt; detta är den ömma punkten eller själva smittohärden om man så vill, från vilken bl.a. klimatförändringarna utgör en effekt. Frågan om livsstil och ekologiskt fotavtryck leder in oss på lika viktiga som jobbiga diskussioner om ansvar, uppoffring och global rättvisa. Men kan i de bästa av världar också skapa möjligheter -kanske tvingas det fram av vår ovilja att offra egen standard och livsstil- finna nya tekniska innovationer, samarbeten (som i sig kan vara konfliktdämpande) och en utveckling som medger att vi ser framtiden an med tillförsikt för både våra egna och världens barn. För om de inte skall fara i strupen på varandra över dessa hårt pressade och sinande tillgångar, då måste vi bygga fred nu.

- Det innebär att räntan är slut och att vi lever på kapitalet. Vi konsumerar 30 procent mer av jordens förnyelsebara tillgångar än vad jorden kan återskapa på ett år. Det är en väckarklocka som vi inte bara kan stänga av och vänta på nästa signal. Om trenden fortsätter kommer vi att behöva många fler planeter för att kunna försörja hela mänskligheten, säger Lasse Gustavsson, generalsekreterare på Världsnaturfonden WWF.

Läs mer på WWF:s hemsida.

Läs mer om det globala fotavtrycksnätverket, Global Footprint Network, som startades 2003 och idag består av mer än 70 olika myndigheter, forskningsinstitut och ideella organisationer.

Som ett led i förberedelsen

Jag rekommenderar Svenska FN-förbundets rapport om Darfur, i vilken det ingår sammanfattningar av tre FN-rapporter. Den första handlar om mänskliga rättigheter i Darfur, den andra om sexuella övergrepp och godtyckliga frihetsberövanden och den tredje handlar om hur klimatförändringen förvärrar konflikten i Darfur.

I skriften beskrivs FN:s humanitära arbete i Darfur om man kan läsa om några av de drygt två miljoner internflyktingar som finns i regionen. Skriften avslutas med en artikel om några av de FN-processer gällande Darfur som pågår.

Det är viktig läsning inför vad som komma skall för det svensk-norska ingenjörsförband om cirka 400 soldater, som skall åka dit (160 är från Sverige, övriga är norrmän).

Den 4 oktober lade regeringen sin proposition om svenskt deltagande i Förenta nationernas och Afrikanska unionens gemensamma fredsfrämjande insats i Darfur, till riksdagen. I propositionen föreslår regeringen att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 450 personer till förfogande för deltagande i Förenta nationernas och Afrikanska unionens gemensamma fredsfrämjande insats i Darfurregionen i Sudan (UNAMID) under högst 18 månader. En förutsättning för svenskt militärt deltagande i UNAMID är att Förenta nationerna och Afrikanska unionen ger sitt godkännande till insatsen.

På skalan

Var befinner du dig på den politiska skalan? Mitt resultat kan beskådas här ovan.

Gör testet, det är kul!

Att vara uppriktig kan jag lova, men inte att vara opartisk

Det är dags att summera oppositionens försvarspolitik, så som den uttrycks i de motioner som har lämnats in som svar på regeringens budget.

Jag biter tag i siffrorna direkt och tar substansen sedan. Något mycket intressant uppdagar sig. Såhär ser det ut:

Regeringens förslag i miljoner kr: 2008: 43 881, 2009: 45 377, 2010: 46 294

S avvikelse: 2008: 350, 2009: -3 000, 2010: -4 500
Mp avvikelse: 2008: -550, 2009: -2 880, 2010: -3 520
V avvikelse: 2008: -4 380, 2009: -5 005, 2010: -5 538

Och det är ju lite…brokigt.

Tittar man på detaljeringsnivån framgår det i varje fall för mig var de mest genomarbetade beräkningarna har skett. Jämför gärna socialdemokraternas och vänsterpartiets budgetar med miljöpartiets.

Där hittar man också förklaringen till varför miljöpartiet tar i minst av oppositionspartierna när det gäller besparingar (med undantag för socialdemokraternas budget för 2008 där de plussar på i förhållande till regeringen). Tanken är nämligen att det skall gå att genomföra mp:s förslag i praktiken. En viktig del är också att utgiftsminskningarna är netto, d.v.s. hänsyn har tagits till avvecklingskostnader. Större besparingar aviseras för kommande år, när förslagen får genomslag.

Socialdemokraternas resonemang om materielkostnader och JAS förtjänar en särskild granskning.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen en besparing på ett antal utpekade materielprojekt
med 350 miljoner kronor 2008, 620 miljoner kronor 2009 och 980 miljoner kronor 2010. Socialdemokraterna avvisar dessa besparingar ”eftersom de inte baseras på en säkerhetspolitisk analys” och vill istället ”invänta den säkerhetspolitiska rapporten från Försvarsberedningen och Försvarsmaktens perspektivplanering innan slutlig ställning tas till försvarets långsiktiga materielbehov.”

Denna omsorg om kopplingen mellan säkerhetspolitiska behov och materiel verkar dock inte gälla när man kommer till JAS Gripen. Socialdemokraterna bejakar uppgraderingen till C/D nivå (utan att motivera detta med de så viktiga säkerhetspolitiska argumenten) och ger försvarsindustrin sådana björnkramar i motionen att man kan konstatera att med sådana vänner behöver inte industrin några fiender. Jo faktiskt! Man tror man gör industrin en tjänst, men jag tror det är precis tvärt om med den undermåliga argumentation som presenteras i motionen (och på Brännpunkt idag).

Socialdemokraterna har inte noterat att det inte finns någon särskild ”JAS-ram” i budgeten längre, utan argumenterar att kostnaden för inköp (inköp?!) av JAS 39 Gripen kommer att falla kraftigt under de kommande åren när de sista JAS-flygplanen levereras. Denna kraftigt minskade kostnad för JAS-projektet gör, enligt motionen, det möjligt att minska materialanslaget ”utan att det påverkar flygvapnets förmåga. Att på detta sätt minska materialanslaget står därmed inte i strid med behovet av en säkerhetspolitisk bedömning, som fallet är med de av regeringen utpekade materielprojekten. Vi menar därför att det är möjligt att 2009 minska anslaget med 3 miljarder kronor och med 4,5 miljarder kronor 2010”.

Ojoj, det är lite uppförsbacke här kan man konstatera. Både i förståelse för hur materielplanen fungerar och rent krasst vad som händer när man vill minska anslaget med ett stort belopp i ett system där man inte kan peka ut en viss materielram och inrikta sig på just den. Om (s) hade fått som de ville med minskningen av materielanslaget, hade JAS fått fortsatta delbeställningar och det enda som skulle hända vore att andra projekt (som kanske är bättre motiverade utifrån internationella operativ krav) hade skjutits ut ur planen.

Därmed inte sagt att jag tycker att besparingar på materielsidan är fel (för att undvika missförstånd). Tvärt om, men tricket är, om man på allvar skall styra mot operativa behov, att lägga sig i och sätta stopp för processerna när det skall till att fattas nya beslut om nya system etc.

När det gäller sakfrågor tänkte jag belysa två avgörande delar: Pliktfrågan och synen på internationella insatser.

Vi börjar med pliktfrågan.

Miljöpartiet välkomnar utredningen av det nuvarande värnpliktssystemet. I motionen framhålls att det är viktigt att ta fram ett personalförsörjningssystem som är anpassad till verkligheten. En möjlig variant är att personalförsörjningen tryggas genom kontraktsanställningar av soldater som behövs för internationella insatser. Detta medför att betydligt färre soldater än idag behöver genomgå militär grundutbildning, men att de som genomgått utbildningen i stället kan utnyttjas under en längre tid för såväl internationella insatser som beredskap i den nationella insatsorganisationen.

Vänsterpartiet skriver att man anser att vårt svenska värnpliktsystem ska finnas kvar och vill förstärka denna genom att utöka antalet totalförsvarspliktiga, göra totalförsvarsplikten könsneutral samt kvalitetsutveckla både värnplikt- och civilpliktsutbildningen.

Socialdemokraterna anser att pliktsystemet är en viktig del i det folkliga försvaret. Regeringen anser att förutsättningarna för Försvarsmaktens personalförsörjning måste förbättras. Vi håller med om detta – inte minst i ljuset av att Försvarsmakten idag har svårt att besätta internationella insatser. Vi ställer oss bakom utredningen som ska se över Försvarsmaktens personalförsörjning.

Här är det naturligtvis vänstern som utmärker sig. Man vill öka pliktuttaget och styr resurser till Pliktverket i sin budget. ”Vänsterpartiet anser att vårt svenska värnpliktsystem ska finnas kvar och vill förstärka denna genom att utöka antalet totalförsvarspliktiga, göra totalförsvarsplikten könsneutral samt kvalitetsutveckla både värnplikt- och civilpliktsutbildningen”.

Men det framgår dock inte vilka utbildningsplattformar man vill bygga ut (viket inte direkt ryms i den budget man föreslår) eller för den delen vad man skall ha alla utbildade personer till eftersom man vill upphöra –eller i varje fall strypa resurserna till- internationella insatser. Jag förstår inte logiken.

När det gäller det andra området jag vill fokusera på, internationella insatser, så skriver miljöpartiet att det internationella fredsfrämjande arbetet, under FN-mandat, skall vara huvuduppgiften för försvarsmakten. Det är viktigt att försvarsmakten organiseras så att dessa uppgifter kan skötas på ett effektivt sätt. Eftersom behov av insatser ofta uppstår i akuta situationer, är det nödvändigt att ha styrkor som är beredda att rycka ut med kort varsel. Det är också viktigt att identifiera vilken typ av resurser som kan förväntas bli mest efterfrågad i framtida fredsfrämjande operationer. Då Sverige bara kommer att vara ett av många länder som bidrar med resurser i sådana operationer, bör vi också försöka att tillsammans med andra länder göra en rimlig arbetsfördelning, där olika länder inriktar sig på att bidra med olika typer av kompetenser. Det är knappast kostnadseffektivt att Sverige skall kunna bidra med alla typer av militära resurser, i stället framstår det som rimligt att vi förutom ett allmänmilitärt ”basutbud” koncentrerar våra specialinsatser till vissa områden där Sverige inriktar sig på att vidmakthålla en särskild kompetens. Miljöpartiet förordar huvudsakligen arméstridskrafter för internationella insatser. Denna kompetens är efterfrågad och Sverige har både en lång tradition och ett mycket gott renommé inom detta område.

Vänsterpartiet är konsekventa de också. Fast i rakt motsatt riktning. Redan i våras avvisade Vänsterpartiet regeringens förslag att utöka resurserna till de internationella insatserna och nu upprepas denna formulering. Partiet avvisar regeringens förslag om att öka resurserna till internationella insatser med 100 miljoner kronor 2008 och 750 miljoner kronor 2009. ”I stället för att utöka våra internationella insatser bör vi avveckla exempelvis vårt EU-styrda samarbete i Nordic Battle Group (NBG) samt dra tillbaka våra trupper från Afghanistan. ”Vänsterpartiet föreslår en nedskärning på 900 miljoner kronor 2008 samt en nedskärning på 900 miljoner kronor plus regeringens föreslagna ökning 2009 och 2010”.

Socialdemokraterna formulerar sig såhär: ”Det svenska försvaret ska organiseras med utgångspunkt i svenska behov och kunna delta i internationella insatser. På så sätt bidrar vi till fred och säkerhet globalt – samtidigt som vi stärker vår egen och Europas säkerhet.” Detta är helt centralt. Notera att partiet säger att man skall organisera sig för svenska behov (alltså: inte personalförsörjningssystem, materielförsörjning etc. för internationella insatser) och kunna delta i internationella insatser. Det är en mycket lam och oroväckande formulering!

Hoppet tänds dock delvis i och med följande stycke:

”Vår säkerhetspolitiska analys idag och under överskådlig tid bygger på att ett militärt angrepp från en annan stat direkt mot Sverige är osannolikt, samtidigt som behovet av internationella insatser för fred och säkerhet ökar. Till denna verklighet måste Sveriges säkerhets- och försvarspolitik anpassas. Försvaret förändras ifrån det kalla krigets invasionsförsvar till ett modernt och flexibelt insatsförsvar som bland annat har ansvar för att bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld. Vid förändringar av vår försvarsförmåga ska en ordentlig analys av säkerhetspolitiken bereda väg för resursfördelningen.”

Tja, så ser det ut. Nu blir det riksdagsbehandling och så småningom en höjdpunkt värd att vänta på när Försvarsutskottets ledamöter drabbar samman i den debatt som sker inför beslutet. Då gäller det att toppa formen. Hoppas Tolgfors vid det laget har hunnit läsa på om oppositionens politik så att dagens Brännpunktsfadäs (SvD) inte upprepas i riksdagens kammare...

Man upphör inte att förvånas

Dagens debattartikel på Brännpunkt (SvD) är något av det märkligaste jag har läst på länge! Den är undertecknad av försvarsminister Tolgfors och den moderata vice ordföranden i Försvarsutskottet, Rolf Gunnarsson.

Under den något magstarka rubriken -med tanke på vad som har hänt den senaste tiden-"Röd-grön försvarsröra väntar", skriver herrarna:

"Idag måste socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet presentera ett gemensamt budgetalternativ för försvarsmaterielanslagen. Alternativet måste, om de ska vara konsekventa, innehålla nya betydande satsningar på inhemska vapensystem, som är långsiktigt fullt finansierade och som inte tränger ut materiel för internationella insatser."

Med andra ord har man inte förstått någonting. I alla fall inte av miljöpartiets politik. Det blir bara pinsamt. Få försvarsintresserade har väl missat t.ex. Lennart Olsens debattartikel om just ekonomin och den inriktning miljöpartiet arbetar efter på materielområdet. Ministern och riksdagsledamoten försöker lägga ut dimridåer i vad som framstår som desperation över att klumpa ihop oppositionen till varje pris, strunt samma om man har fel i sak. De inbillar sig kanske att allmänheten hänger med lika dåligt i den försvarspolitiska debatten som de själva?

"Den materiel som köps ska bestämmas av försvarsmaktens behov. (...) I första hand ska färdig försvarsmateriel köpas. I andra hand ska den utvecklas tillsammans med andra länder. I tredje hand ska materiel egenutvecklas i Sverige."

Vän av ordning ställer sig genast frågan hur detta rimmar med den satsning på JAS Gripen (4,1 miljarder kronor) som regeringen alldeles nyligen fattat beslut om?

"Problemet är att dessa principer som grund för materielförsörjningen inte fullt ut har verkställts. Vi genomför nu den praktiska omställningen. Det är detta arbete som oppositionen vill stoppa."

Vill stoppa? Käre tid, det blir som sagt bara pinsamt.

Sedan kommer det enda vettiga: "Fullföljer socialdemokraterna sin argumentation från de senaste veckornas debatt riskeras en återgång till en gammal ­försvarspolitik, med bakåtblickande och nationell materielförsörjning snarare än en behovsstyrd."

Det hade varit bättre att Tolgfors och Gunnarsson på allvar hade skrivit om detta uppseglande och oroväckande fenomen, istället för att med ett nödrop försöka klumpa ihop oppositionen. Det är bara att läsa den nye ordföranden i Försvarsutskottet, Anders Karlsson (s), som replikerar direkt på Brännpunktartikeln i Svd för att förstå att det är viktigt.

Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men nog kan vem som helst med lite intresse för att beskriva saker som de är, hålla med om att de tre oppoitionspartierna har givit uttryck för olika linjer i försvarsfrågan den senaste tiden? Vänstern vet ingen vad de tycker, förutom att de vill utbilda fler värnpliktiga. Socialdemokratern har oroväckande nog signalerat återgång till territorialförsvar och kramat försvarsindustrin (vilket artikeln i dagens SvD också är ett uttryck för) utan någon mer grundläggande analys av det hela än en vilja att tjäna politiska poänger på borgerlighetens neddragningar på de orter som berörs. Detta medan (jaja, jag är partisk) miljöpartiet konstruktivt försöker föra försvarspolitiken framåt med en klar och dimensionerande internationell inriktning.

Snart ser vi hur partiernas budgetmotioner ser ut för utgiftsområdet. Mitt förslag är att Tolgfors och Gunnarsson idkar lite efterforskningar i dessa motioner under helgen. När man har läst, och förhoppningsvis förstått, får de gärna återkomma på Brännpunkt med ett lite mer initierat inlägg. Jag ser fram emot det.

Blir det bättre nu?

Det övergripande frågan man ska ställa sig efter dagens presentation av den nya krishanteringsorganisationen i regeringskansliet är naturligtvis: Blir det bättre nu? Svaret är såvitt jag kan överblicka ja, inom ramen för befintligt system. Men två av de grundläggande ingångsvärdena gör mig fortsatt orolig för Sveriges förmåga att hantera nästa kris:

1. Statsministern dras omedelbart i krishanterandet och man har ingen att "ta till" om det går åt skogen.
2. Frågan om befogenheter att med kraft samordna och styra myndigheterna är olöst.

Men, låt mig börja från början.

Den utredning som Christina Salemonsson överlämnade till regeringen idag, om inrättandet av en nationell krishanteringsfunktion i regeringskansliet, innehåller i huvudsak följande punkter:

1. Statsrådsberedningen bör ha ett tydligt, samlat och departementsövergripande ansvar för krishanteringsfrågor. Därtill har varje departement ett eget ansvar för krishanteringsåtgärder inom sitt verksamhetsområde.

Kommentar: 2005 års Katastrofkommission kritiserade bristen på tydlighet i Regeringskansliets organisation för hantering av kriser och drog slutsatsen att den ordinarie organisationen är otillräcklig för sådana situationer. Utredningens förslag kan tydliggöra ansvaret. Men med det följer också utmaningar. Ett sådant ansvar rakt i statsministerns knä, som en organisatorisk tillhörighet i statsrådsberedningen innebär, gör att det blir statsministern som omedelbart vid en större kris hamnar i hetluften. Det kanske han eller hon gör ändå, beroende på mediatryck och annat, men med även det formella ansvaret i det egna boet, har man så att säga ingen annan att "ta till" om det går åt skogen. (Organisatoriskt är det så att statsministern är chef för Statsrådsberedningen och Statsrådsberedningen har till uppgift att biträda statsministern)

2. En chefstjänsteman (det blir Christina Salemonsson själv) för krishantering samt ett kansli för krishantering (ca 35-40 personer) bör inrättas i Statsrådsberedningen med ansvar för att utveckla, samordna och följa upp Regeringskansliets krishanteringsarbete. Kansliet föreslås verka inom tre områden; omvärldsbevakning och lägesbild, krishantering samt analys.

Kommentar: Salemonsson är en stabil och kunnig person med lång erfarenhet och hon är, såvitt jag kan bedöma, begåvad med en stor personlig integritet. Det blir nog bra.

Det kansli som föreslås blir stort i förhållande till den befintliga statsrådsberedningen (SB). Jag vet inte exakt hur många som jobbar på SB dessa dagar, men krishanteringsfunktionen blir tung i relation till övriga SB.

Värt att notera är det som Katastrofkommissionen konstaterade, nämligen att det direkt efter flodvågskatastrofen fördes diskussioner mellan kriscentra i ett antal europeiska länder men att Sverige inte kontaktades då landet saknade en tydligt utpekad kontaktpunkt. EU:s ministerråd har beslutat att en kontaktpunkt bör identifieras i varje medlemsland, som kan kontaktas vid alla typer av händelser. Enligt utredningen blir det nya kansliet denna kontaktpunkt. För närvarande är det Räddningsverkets internationella avdelning som är operationell kontaktpunkt för EU:s gemenskapsmekanism för räddningsinsatser. Det är nog bra om det förblir så, eftersom Räddningsverket är en operativ myndighet och kan återkoppla till kansliet istället för att det först skall gå till kansliet, som sedan skall förmedla förfrågan om stöd etc. till Räddningsverket.

3. Under normala förhållanden ska kansliet bedriva omvärldsbevakning, utveckla och följa upp Regeringskansliets krishanteringsförmåga, ansvara för utbildning och övning samt ta fram analyser av hot och risker som kan drabba Sverige. Vid kriser ska kansliet larma, kunna initiera arbetet, stödja beslutsfattare i Regeringskansliet samt samordna underlag.

Kommentar: Nuvarande ordning innebär att ett samordnande departement utses vid en kris. Utredaren anser att det ska vara den föreslagna chefstjänstemannens ansvar att avgöra om arbetet i Regeringskansliets organisation för krishantering i någon eller flera delar ska sättas igång, efter det att kansliet nåtts av information om en allvarlig händelse. Jag kan se att man riskerar att bygga in en broms här, där departementen i värsta fall väntar in en signal från Salemonsson innan man sätter igång att hantera krisen. Den risken finns förvisso på ett eller annat sätt i alla modeller, bl.a. dagens modell, när regeringen måste fatta beslut om ett samordnande/krisledande departement innan man får de befogenheter som krävs.

En nyckelfråga är vilka mandat krishanteringsförmågan har när det gäller att "trycka på knappen". Utreningen säger att "det är enligt utredarens uppfattning nödvändigt att chefstjänstemannen samråder med statsministerns statssekreterare innan arbetet i krishanteringsorganisationen sätts igång". Det avgörande kommer därefter: "Skulle ett sådant samråd inte vara möjligt att genomföra ska chefstjänstemannen ändå ta de initiativ som han eller hon finner nödvändiga. I ett sådant fall ska statssekreteraren så snart som möjligt i efterhand informeras om vidtagna åtgärder". Det är bra.

4. Vid kriser har statssekreterarna en viktig roll för att ange en gemensam strategisk inriktning för arbetet, bereda frågor av stor vikt snabbare än normalt samt avgöra eventuella oenigheter mellan departementen. En grupp för strategisk samordning, bestående av statssekreterarna (kabinettssekreteraren) från de mest berörda departementen, bör vid kriser svara för dessa uppgifter.

5. Den sakkunskap som finns vid departementen är nödvändig för att kunna hantera kriser. Vid varje departement ska det därför finnas en utarbetad krishanteringsplan och förberedda arbetsformer för krishantering som gör att departementen snabbt kan delta i krishanteringsarbetet. Detta förutsätter att det finns en utsedd och övad krisledningsgrupp samt en hög tillgänglighet vid departementen.

6. Regeringskansliet måste bättre kunna samverka med myndigheter, kommuner och övriga aktörer som självständigt beslutar om och genomför åtgärder. Det är viktigt att regeringen, berörda myndigheter och aktörer kan mötas för överläggningar och ömsesidig orientering under normala förhållanden och vid kriser. Därför föreslås ett krishanteringsråd inrättas som leds av chefstjänstemannen.

Kommentar: Utredningens hela grundfundament är att det är regeringens uppgift att ansvara för inriktning, prioritering och samordning av tvärsektoriella åtgärder på den nationella nivån. Den modell som alla partier tidigare har varit överens om, utom moderaterna, är att det skall vara en myndighet (krishanteringsfunktion på myndighetsnivå) som vid stora sektorsövergripande kriser skall ta befälet för denna samordning. Moderaterna har hävdat att det inte går för att ingen myndighetschef vill ledas av någon annan.

Just denna fråga, om samordning mellan myndigheterna, bedömer jag är den svagaste länken i både dagens krishanteringskedja och den modell som utredningen föreslår. Salomonsson skriver att:

"Med ett krishanteringsråd ökar förutsättningarna för en snabb och effektiv samordning mellan regeringen och myndigheterna i krissituationer. Det bör dock poängteras att rådet i första hand syftar till att tillgodose behovet av samordning mellan regeringen och myndigheterna, och inte behovet av samordning myndigheterna emellan. För detta bör andra former utvecklas på myndighetsnivå."

7. För att på ett effektivt sätt kunna samordna arbetet under en kris behövs lokaler och teknik som kan uppfylla kraven på tillgänglighet, säkerhet, arbetsmiljö och tekniska stödsystem. Utredaren föreslår därför att ett kriskoordineringscenter byggs upp inom Regeringskansliet.

Kommentar: Utredaren skriver ingenting om var det föreslagna centret bör lokaliseras. Stockholms innerstad? Det har sina fördelar med den närhet till centrala funktioner och beslutsfattare etc. som det innebär. Men det har också sina nackdelar, t.ex. säkerhetsaspekten. Var är det mest sannorlikt att ett sådant center kan slås ut just i ett krisläge- jo, förmodligen Stockholms innerstad (om man inte gräver ner sig i en bunker, en idé kan kanske vara att man sitter tillsammans med eller i varje fall i närheten av SOS-alarm).

Förslagen i sin helhet innebär, enligt utredaren, att Regeringskansliet ges bättre förutsättningar för att i framtiden kunna stödja regeringen i dess hantering av kriser. Det tror jag, men jag är fortfarande inte övertygad om att det är rätt att lägga detta ansvar direkt, från första stund, så nära statsministern. Dessutom anser jag som sagt att frågan om koordinering mellan myndigheterna inte är löst.

SvD skriver om utredningen här och DN skriver här.

Spänd förväntan

Alla som är det minsta intresserade av svensk krishanteringsförmåga och som kommer ihåg diskussionen om denna förmåga (eller snarare brist på) i efterdyningarna av tsunamin, bör hålla ögonen öppna idag.

Klockan 12 presenteras nämligen förslag till nationell krishanteringsfunktion då utredaren Christina Salomonson överlämnar rapporten om inrättandet av en nationell krishanteringsfunktion inom Regeringskansliet till statsminister Fredrik Reinfeldt.

Det finns anledning att göra en snabb tillbakablick inför den webbsända pressträffen (som man kan titta på här).

Försvarsberedningen lade innan valet fram ett förslag, i full politisk enighet, om att man bör ha en krisledande funktion som dels har rätt att initiera åtgärder (utan att vänta på att statsministern trycker på knappen) och dels har rätt att samrdna andra myndigheter.

En annan del av förslaget var att man bör slå samman Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar. Den underliggande tanken var från alla partiers sida, utom från moderaterna, var att denna myndighet skulle komma att blida en krisledande myndigheten vid en kris som innebär behov av sektorsövergripande styrning. Det tvärsektoriella perspektivet var en grundbult. Samhällets samlade förmåga skulle tas tillvara och det var nödvändigt att ha en iförväg utpekad, proffessionell och övad funktion som kan samordna alla myndigheter för ett resolut och adekvat agerande.

Sedan blev det val och modraterna, som alltså var det enda partiet som motsatte sig en krisledande myndighet, trädde in på försvarsdepartementet och satte stopp för den utredning om en krisledande funktion som var i full gång under Anders Svärds ledning. Istället tillsattes den utredning som presenteras idag, och som hade till uppgift att forma ett förslag där den krisledande funktionen läggs in i regeringskansliet.

Den utredning som parallellt höll på med sammanslagningen av de myndigheterna fick fortsätta och har för ett tag sedan presenterat sitt förslag. Det följdes också upp i årets budgetproposition, där regeringen aviserar att den nya myndigheten (sammanslagningen av Styrelsen för psykologiskt försvar, Krisberedskapsmyndigheten och Räddningsverket) skall inrättas från och med 1 januari 2009.

Utöver den nya myndigheten, som alltså skall inrättas om drygt ett år, skriver regeringen i budgetpropositionen att man avser att återkomma till riksdagen med en närmare redovisning över åtgärder inom politikområdet Samhällets krisberedskap. Troligtvis innebär detta att man avser lägga förslagen som vaskas fram i de två utredningarna till riksdagen.

Men, låt oss nu i spänd förväntan se fram emot dagens utredningsförslag. Jag återkommer.

Kolumnist på utrikesbloggen.se

Idag har jag premiär som kolumnist på utrikesbloggen.se där jag skriver om den nya tidens legosoldater.

Somliga går med....

Under rubriken "Styrkor plundras på utrustning" skriver SvD idag om att Försvarsmakten saknar kängor, ökenuniformer, fordon och radiomateriel till den EU-styrka som ska sändas till Tchad efter årsskiftet. Andra styrkor, som Nordic Battle Group plundras därför på utrustning.

Mikael Holmström skriver:

"Trots en materielbudget på 17 miljarder kronor i år saknas grundläggande utrustning när förband ur det nya insatsförsvaret ska sändas ut."

Å enda sidan kan man inte förvänta sig att Försvarsmakten alltid skall ha all tänkbar utrustning i ladorna, för alla situationer, uppdrag och förhållanden. Det skulle inte vara rimligt och det är heller inte möjligt.

Å andra sidan tror jag det är många som blir förvånade, som har hört att materielbudget och organisation är anpassad för ett "insatt insatsförsvar" med interantionell krishantering som främsta uppgift. Det är klart att människor reagerar när de vet att materielbudgeten omfattar 17 miljarder kronor och att man inte kan plocka fram kängor så att det räcker för 170 man som skall åka till Tchad.

Det funkar ju inte riktigt så att det finns ett "Just In Time" system för försvarsmateriel. Situationen förbättras inte heller av att både Försvarets materielverk och de delar av Försvarsmakten som skall serva utlandsstyrkan i alla lägen, har svarat upp mot insatsförsvarets (snabba) behov i detta avseende. Men det är inget nytt. Det är, som jag tidigare påpekat, något som redan Ulf Henricsson hade problem med för BA01 och som många bataljonschefer har upplevt efter honom.

SvD skriver att det nu blir fråga om ”omfördelning”, dvs. att bland annat uniformer plockas från NBG och går till Tchad-styrkan. Det riskerar naturligtvis att bli problem om NBG får (ytterligare) materiella förseningar inför beredskapsperioden 1 januari 2008. I synnerhet är det problem om man "omfördelar" sådant som behövs för NBG:s övningsverksamhet. Men om det bara är uniformer och kängor det handlar om och man får hem prylar innan beredskapsperioden, så bör det gå att öva i annat och rädda situationen.

Uppdatering: SvD följer upp idag med en ny artikel om materielproblemen.

Välkommen utrikesbevakning

Ett nytt och välkommet webb-projekt har från och med igår sett dagens ljus. Det handlar om Utrikesbloggen.se som drivs av Bengt Albons, tidigare utrikesmedarbetare på Dagens Nyheter under 35 års tid. Jag kommer själv ha förmånen att få medverka med inlägg.

Utrikesbloggen.se är en webbtidning för utrikesbevakning, analys och debatt om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Sidan ska innehålla analyserande artiklar, debattinlägg och kolumner av svenska experter, diplomater, politiker och journalister. Bengt skriver själv under "Albons Analys" och länkar till svenska och framför allt internationella analyser, kolumner, bloggar, rapporter och studier. Utrikesbloggen.se uppdateras dagligen.

Som sagt, ett välkommet och välbehövligt komplement till utrikesbevakningen i svenska tidningar, radio och tv!