Från Gates till Medevac

Läs bloggen Det progressiva USA om den artikel som tillträdande president Obamas försvarsminister -tillika nuvarande försvarsminister- Robert Gates har skrivit i Foreign Affairs om USA:s militärdoktrin:

Foreign Affairs - A Balanced Strategy - Robert M. Gates

Artikeln inleds på följande sätt:

"The United States cannot expect to eliminate national security risks through higher defense budgets, to do everything and buy everything. The Department of Defense must set priorities and consider inescapable tradeoffs and opportunity costs.

The strategy strives for balance in three areas: between trying to prevail in current conflicts and preparing for other contingencies, between institutionalizing capabilities such as counterinsurgency and foreign military assistance and maintaining the United States' existing conventional and strategic technological edge against other military forces, and between retaining those cultural traits that have made the U.S. armed forces successful and shedding those that hamper their ability to do what needs to be done."

I detta nummer av Foreign Affairs kan man också läsa en mycket intressant artikel av Barnett R. Rubin och Ahmed Rashid: From Great Game to Grand Bargain.

"The crisis in Afghanistan and Pakistan is beyond the point where more troops will help. U.S. strategy must be to seek compromise with insurgents while addressing regional rivalries and insecurities."

Och på tal om Afghanistan debatterade Riksdagen ISAF igår. En sen kvällsövning som går att ta del av i efterhand genom protokollet från debatten (anf. 163 och framåt). Vare sig försvars- eller utrikesministern var på plats i kammaren.

Några nedslag i debatten:

Urban Ahlin (s) tyckte förmodligen att det var lika viktigt att adressera sina egna partikamrater som alla andra i sina inlägg:

"Allt detta gör att det organ som vi har format i världen, Förenta nationerna, säger att situationen i Afghanistan alltjämt utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Jag som socialdemokrat står verkligen upp för Förenta nationerna. Det är nämligen den universella ordning, den norm som vi har byggt upp i världen för att inte enbart den starkes rätt ska göra sig gällande, utan det ska finnas något att hålla sig i, en folkrätt. Alla medlemsländerna i Förenta nationerna har gått med på FN-stadgan, enligt vilken det tydligt är FN:s säkerhetsråd som är de som är uttolkare av när det finns ett hot mot internationell fred och säkerhet. Förenta nationernas säkerhetsråd är otroligt tydligt på den här punkten.

Jag säger till alla som läser protokollet, eller dem som av någon händelse lyssnar på debatten: Läs säkerhetsrådsresolutionen! Om det finns någon som helst tvekan om att det inte finns ett mandat för den här insatsen eller vad den grundar sig i, läs säkerhetsrådets resolution!"

Peter Rådberg (mp) tog bland annat upp den viktiga frågan om Medevac och helikoptrar. Av inläggen och replikskiften att döma syftar utskottets formuleringar i betänkandet ("en helikopterenhet") till att regeringen och Försvarsmakten dels skall skicka mer än en helikopter och dels att man skall överväga alternativa lösningar för att få ner resursen. Dvs. att t.ex. hyra av något annat land.

På en direkt fråga jag ställde, vid ett besök som Försvarsberedningen gjorde vid Helikopterflottiljen i Linköping, blev svaret att man avsåg att skicka en maskin till Afghanistan. Det förvånade mig då eftersom jag hade fått lära mig att man alltid flyger rote i jämförbara situationer. Och som dessutom säkert ISAF:s Force Protection-regler kräver (om någon vet hur det är med den saken, kommentera gärna)? Förmodligen planerade man för att fortsätta dra på de tyska resurserna och att den svenska Hkp skulle vara ett tillskott. Men nu har alltså UFöU skrivit att det skall vara en enhet som ska ner och i alla fall Allan Widman (fp) tolkar det som flera Hkp.

Tyvärr får vi nog i nuvarande situation vara tacksamma om man över huvud taget (om man inte hyr in kapaciteten) får ner några Medevac-helikoptrar under 2010. Nästa fråga är hur länge dessa kan personalförsörjas?

Hur som helst var det bra att helikopterfrågan togs upp vid gårdagens debatt.

Danielsson vill ha debatt

Staffan Danielsson (c) klargör, apropå ett tidigare inlägg på denna blogg, att han inte vill tysta någon Gripen-kritik:

"Får jag klargöra! Jag är alltid för en öppen och ärlig debatt förankrad i verkligheten för att driva utvecklingen framåt. Annika och Allan och jag själv och andra ska verkligen föra fram våra analyser och åsikter."

Till Danielssons förtjänster räknas att han är tydlig med sin inställning till fortsatta satsningar på JAS Gripen. Det gynnar debatten.

JAS-debatt mellan alliansens försvarspolitiker

Staffan Danielsson (c) publicerade en replik igår på sin blogg till Allan Widmans (fp) inlägg på Brännpunkt om JAS Gripen. En replik som han helst hade velat att SvD publicerade på Brännpunkt, men debattredaktören tog in den moderata repliken istället.

Läs repliken och i synnerhet Widmans kommentar till den, samt Danielssons svar till Widman.

Jag reagerar framför allt mot det jag uppfattar som Danielssons önskan att svenska försvarspolitiker skall hålla truten med sin eventuella kritik, av omsorg om projektet som sådant:

"Gripen är ju ett av Sveriges stora försvars- och industriprojekt och efter Norges sågning av Gripen är det ju känsligt om även svenska försvarspolitiker uppfattas instämma i kritiken."

Jag är övertygad om att en sådan tystnad enbart är av ondo, en björnkram, både på kort och lång sikt och alldeles oavsett hur man ser på Gripens framtid i Sverige.

Utredare utsedd

Idag utsågs Jan-Olof Lind, överdirektör vid Försvarets forskningsinstitut, FOI, till utredare om Försvarsmaktens helikopterresurser.

Enligt försvarsdepartementets pressmeddelande skall utredaren "se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras, samt vilka krav det ställer på dimensionering och organisation av helikopterförbanden. Utredaren ska analysera vilka av Försvarsmaktens operativa helikoptersystem som kan och vid behov bör vidmakthållas. Utredaren ska utvärdera erfarenheterna av genomförda upphandlingar av helikoptersystem samt analysera flygsäkerhetsrelaterade frågor och föreslå förbättringsåtgärder."

Mina spekulationer om tilläggsdirektivet kan ni glömma. Det handlade om att delrapporten inte ska lämnas den 31 december i år utan att utredaren ska redovisa frågorna om helikopter 4-systemet senast den 31 mars 2009 och slutrapporten senast den 1 mars 2010.

Frågan om helikopterresurser och Medevac i Afghanistan bör således verkligen bli föremål för en ordentlig omgång i dagens ISAF-debatt i riksdagen!

Riksdagsdebatt om ISAF

Idag debatterar riksdagen det fortsatta svenska deltagandet i internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF). Regeringens proposition har behandlats av det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet och resulterat i det betänkande (2008/09:UFöU1) som dagens debatt handlar om.

För egen del hoppas jag att civil-militär samverkan och helikopterfrågan blir tunga frågor under dagens debatt. UFöU skriver med viss skärpa om helikopterbristen i insatsen och motionärer har också tagit upp frågan om Medevac. UFöU skriver i sitt betänkande:

"Utskottet vill understryka betydelsen av att den svenska insatsen i sin helhet har tillgång till kvalificerade sjukvårdsresurser och konstaterar att Försvarsmakten har redovisat att förbandets tillgång till sjukvårdsresurser är tillfredsställande. Den svenska styrkan avses förstärkas med en särskild helikopterenhet med sjukvårdsförmåga (Medevac). Utskottet har erfarit av Försvarsmakten att den ursprungligen avsedda Medevac-enheten kommer att försenas avsevärt. Försvarsmakten överväger därför andra möjligheter att förbättra sjuktransportförmågan med helikopter."

När FM har Hkp 14 i luften, det vet man inte men det är långt dit. Och regeringen vill skicka en Hkp 10 till Afghanistan, men hur mycket kommer den att kunna vara i luften? Och hur många behöver man egentligen för att hålla en rimlig beredskap och förmåga också över tid? Absolut minst två, gärna tre, skulle jag tro.

Det framstår som att försvarsministern kommer att ha stora problem med att få fram resursen till instsen ens under överskådlig tid, med mindre än att man får hyra kapaciteten någon annan stanns ifrån.

Och på tal om helikoptrar, den helikopterutredning som jag har skrivit om tidigare här på bloggen, vars direktiv regeringen beslutade om den 10 oktober 2008 men som ännu inte är tillsatt och som egentligen skulle lämna en delrapport den 31 december, den bör tas upp i debatten.

Men det har man redan förstått vid Försvarsdepartementet, att den frågan kommer upp. Kanske är det därför man vid dagens regeringssammanträde hade en beslutspunkt enligt följande:

"Kommittédirektiv Tilläggsdirektiv till Utredningen om Försvarsmaktens helikopterresurser (Fö 2008:07)Fö2008/MIL".

En gissning är att förseningen med tillsättandet av utredare etc. skall förklaras med att uppdraget utökas med tilläggsdirektiv. Eller avser man att göra en kommitté av det som egentligen skulle vara en utredningsperson? Ytterligare en gissning är att det kan ha med ISAF att göra, så att Tolgfors kan berätta om det vid dagens debatt i kammaren.

Den som lever får se och den som följer riksdagens webbutsändning av debatten i eftermiddag får dessutom veta...

PS. För alla som vill förkovra sig i helikopterfrågan rekommenderas Wiseman's blogg, bl.a. följande inlägg.

Bra Widman!

Allan Widman (fp) replikerar i dagens SvD de moderata riksdagsledamöter som nyligen replikerade ett av hans tidigare debattinlägg på Brännpunkt.

Widman gör precis det jag efterfrågar i ett tidigare inlägg. Det är befriande, ja faktiskt nödvändigt för tilltron till försvarspolitiker av alla kulörer och uppfattningar, att man orkar ifrågasätta, vända och vrida, följa upp, granska och diskutera företeelser, materielprojekt, organisation etc. alldeles oavsett om man är för eller emot det man sätter fingret på.

Ett kritiskt perspektiv - till gagn för framtiden

Den moderata gruppen i Försvarsutskottet replikerar Allan Widman (fp) på Brännpunkt idag, detta med anledning av den debattartikel om JAS Gripen som Widman skrev efter det norska beslutet att köpa amerikanskt stridsflyg.

De moderata riksdagsledamöterna skriver att det inte finns någon anledning att "se mörkt på framtiden eller ställa sig tveksam till Gripen, dess förmåga och möjligheterna till framtida export".

Generellt är artikeln att betrakta som reklam för Gripen, så man får ta det för vad det är, men en sak saknas helt i artikeln: Hur man ser på Gripens framtid i Sverige.

För faktum är att det i stort sett är nu som det avgörs huruvida Gripen skall ersättas av ett utländskt system efter 2030. Men det är det ju helt tyst om. Anser t.ex. regeringen och moderaterna i FöU att Sverige skall satsa på inköp av "SuperJAS" (E/F-versionen som Norge skulle ha köpt) trots den uteblivna Norgeaffären och trots regeringens tidigare tvärsäkra uttalanden om att det inte ska ske? Hur mycket pengar är man villig att lägga på utecklingssidan? Hur skall systemet utformas framöver? Är det läge att modifiera och omförhandla riksdagens beslut om 100 JAS Gripen C/D?

Det är väl detta debatten bör handla om, om man vill fatta medvetna beslut som man sedan får motivera och stå för. Trovärdiga och så nära objektiva utvärderingar som möjligt av det norska ställningstagandet, det görs nog vare sig av Saab eller moderaterna i Försvarsutskottet. Det är det bäst om oberoende instanser sköter.

Och för den fortsatta debatten vore det befriande om alla - faktiskt i synnerhet de som är tillskyndare av en vidareutveckling av JAS Gripen för det svenska flygvapnet - anlägger ett kritiskt men konstruktivt perspektiv på frågan. Det handlar dels om en trovärdighetsfråga för det politiska systemet och dels om för mycket skattepengar (bland annat) för att beslutsfattare skall agera och låta som om de jobbade på Saabs informationsenhet.

Samarbetet

Om någon till äventyrs undrar vad jag anser om det samarbete som har inletts mellan (s), (v) och (mp), skriver fina Anders så bra i sin blogg Vilse på Värnhem att jag bara instämmer.

Radiotips!

Lyssna på P1, Vetandets värld, idag kl. 12:10 med repris 23:07. Inslaget går under rubriken "En fredligare värld":

"Sedan det kalla krigets slut har antalet krig och konflikter minskat markant; kanske har världen aldrig varit så fredlig i modern tid som nu.

Lotta Harbom arbetar med Uppsala universitets konfliktdatabas och säger att trenden är tydlig:

– Det har inte startats något nytt krig mellan stater sedan 2003 då USA invaderade Irak. En så här lång tid utan nya krig har vi inte sett sen 1946.

Professor Andrew Mack leder Human Security Report Project vid Simon Fraser University i Kanada. Han ser samma positiva trend – men också två stora risker:

– Den globala ekonomiska krisen kommer att få en förödande konsekvens för fattiga länder. Likaså kommer klimatförändringarna påverka jorden i Afrika söder om Sahara. Det är svårt att säga hur världen kommer handskas med problemen, men det finns en risk för ökade konflikter."

Andra perspektiv

Om någon missar länkningarna till denna blogg nere till vänster på denna sida vill jag uppmärksamma er läsare på att ni kan ta del av ytterligare reflektioner efter Försvarsutskottets debatt på följande bloggar:

Staffan Danielsson (c), som själv var med i debatten, skriver om den på sin blogg.

Wiseman's Wisdoms följer också upp debatten under rubriken "Inte utan att man blir än mer skeptisk".

Riksdagsdebatt

Igår debatterade Försvarsutskottet sitt betänkande ”Försvar och samhällets krisberedskap – budgetåret 2009”.

Generellt kan man säga att försvarsmusiken fick stor uppmärksamhet hos flera av debattörerna. Inget ont om försvarsmusiken, men det kanske trots allt kan ses som en märklig prioritering i vad i alla fall jag anser är en oerhört bekymmersam situation.

När ÖB och Försvarsmakten skall lämna in sitt underlag (den 30 januari) som svar på regeringens planeringsanvisningar, skulle det vara förvånande om ÖB inte skulle påpeka en rad osäkerheter och brister med anledning av den korta tid som Försvarsmakten har haft på sig att leverera ett svar (se också SvD:s ledare på detta tema) plus att det finns en så lång lista på ekonomiska och verksamhetsmässiga osäkerheter att uppdraget närmast är att betrakta som omöjligt. Ta bara frågan om personalförsörjningen som ett tungt exempel.

Tolgfors framförde sin egen – mycket oroväckande- syn på hur man vet att en ekonomi är balanserad:

”Om man använder Försvarsmaktens egna siffror, redovisade till oss, sätter sig vid ett förhandlingsbord och gör en färdplan tillsammans med departement och myndigheter med utgångspunkt i deras siffror, givet att de håller, då är ekonomin balanserad.”

Jag har sagt det förut, upplägget är som gjort för att allt (helt enligt gammal tradition) kommer att brissera redan första dagen vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen den 18 januari. SvD:s Mikael Holmström kommer att publicera Försvarsmaktens underlag där det framgår på vilka osäkra premisser man har jobbat och Sten Tolgfors kommer sedan att skuldbelägga ÖB/FM för deras bristande underlag.

Den försvarspolitiska inriktningspropositionen skall lämnas i mitten av mars. En intressant fråga just nu är hur regeringen, på lite drygt en månad, skall kunna och hinna bli överens inom sig? Men om detta handlade inte gårdagens debatt så mycket om. Försvarsminister Sten Tolgfors pratar mest om oppositionens spretande förslag och inom borgerligheten verkar det bara vara Allan Widman (fp) som är bekymrad över situationen.

Men låt oss ta debatten från början:

Anders Karlsson (s), ordförande i utskottet, skapar ytterligare osäkerheter om var (s) avser att landa i pliktfrågan. Han sade i debatten att socialdemokraterna anser att det ännu finns alldeles för lite underlag för att man ska kunna ta ställning i pliktutredningen. Han sade också att ”Svaret på de eventuella brister som finns i dagens system bör inte nödvändigtvis vara att avskaffa värnplikten”.

Karlsson talade också om behovet av breda uppgörelser i försvarspolitiken. Det, menar Karlsson, bör ske genom partiledarsamtal.

Det är ett krav som (s) har ställt sedan i våras. Men bevare mig väl! Partiledare och språkrör i all ära, men jag tror att det vore det säkraste sättet att fatta beslut som har mer med inrikespolitiska bevekelsegrunder att göra, än sakfrågor och avvägningar utifrån verksamheten.

Dessutom är det så, att när Försvarsberedningen till slut sydde ihop en bred majoritet för sin rapport i juni 2008, så utlovade faktiskt Tolgfors att de samverkande oppositionspartierna på ett eller annat sätt skulle blandas in i propositionsarbetet – som en uppföljning av beredningens rapport. Ännu har ingen inbjudan kommit. Jag utgår ifrån att det beror på att propositionsarbetet inte ha startat upp på allvar – vilket naturligtvis vore djupt oroande i sig.

Efter Karlsson talade Gunilla Wahlén (v). Hon nämnde, som en av få, upp den myndighet som sätts på fötter from 1 januari 2009; MSB:

”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är en ny myndighet, och det kan kanske vara nödvändigt med en förstärkning till myndigheten eftersom det nya uppdraget, att minska risken för och konsekvenserna av allvarliga skador, kriser och olyckor, i dagsläget är ett mycket brett uppdrag. Till detta kommer att de även ska medverka till att minska lidande vid allvarliga olyckor och katastrofer i andra länder. Vi avser att återkomma med förslag inom dessa områden i samband med försvarspropositionen.”

Därefter var det Peter Rådbergs (mp) tur. Han tog bland annat upp det genomslag som Georgienkonflikten har fått:

”I den inhemska debatten kan det ibland framstå som om Georgienkonflikten i sig kräver nya svenska prioriteringar. Det är inte Miljöpartiets uppfattning. Naturligtvis ska konflikten noga analyseras vad gäller både det ryska och det georgiska agerandet samt hur det internationella systemet har hanterat krisen. Men det svenska försvaret behöver ställas om till ett mer flexibelt och användbart försvar alldeles oberoende av Georgienkonflikten. Det står naturligtvis klart att europeisk säkerhetspolitik påverkades av konflikten, men någon totalt förändrad situation eller en ny världsordning är det svårt att föreställa sig.”

Vid Försvarsutskottets sammanträde på tisdag kommer både MUST och Försvarsdepartementet för att föredra den analys av konflikten som man har gjort. Det vore mycket intressant att höra om analysen ger stöd för några omtag när det gäller svensk försvarspolitik. Det vore också intressant att veta om regeringspartierna är överens sinsemellan om analysens slutsatser.

Rådberg tog också upp frågan vad som händer med det mandat som riksdagen nu ger, till att regeringen får fatta beslut om att anskaffa ett antal ”SuperJAS” om Norge köper? Det är ju så att pengarna för denna anskaffning redan är inplanerade – i alla fall enligt tidigare besked från regeringen. Skall man dra tillbaka de pengarna nu?

Rådberg: ”Det står väldigt tydligt i propositionen att vi ska köpa de åtta–tio JAS-planen under förutsättning att det blir en affär med Norge. Nu när Norge har sagt nej till vårt Super-JAS blir frågan till försvarsministern: Kommer regeringen att fortsätta med industristödet till Saab, eller kommer man att tänka om?”

Detta fick Rådberg aldrig något konkret svar på. Tolgfors sade bara i ett senare replikskifte att Gripen är ett mycket konkurrenskraftigt system som har anskaffats av en lång rad olika länder: ”Vi ska fortsätta att vidareutveckla det.”

Staffan Danielsson ( c) sade såhär: ”Sveriges riksdag fullföljer sitt bemyndigande till regeringen att uppgradera åtta–tio Gripenplan till E/F-version, under förutsättning att Norge anskaffar samma vapensystem. Skulle det amerikanska planets pris och tillverkningsplaner förändras eller visa sig orealistiska kan förhoppningsvis frågan komma upp på nytt.”

Vad detta sedan betyder i praktiken, det vet vi ännu inte. Besked kanske kommer i inriktningspropositionen?

Rolf Gunnarsson (m) talade sedan som om regeringens försvarspolitik vore en solskenshistoria och tryckte speciellt på att man nu inte tänker lägga ner några förband – till skillnad från tidigare regeringar. Detta kommer Gunnarsson att få äta upp, i sinom tid. Om alliansen skulle vinna valet, så är bland det första de måste göra att lägga ner verksamhetsställen. Man har –till en dyr kostnad för skattebetalarna- skjutit upp dessa jobbiga beslut till efter valet. Men man kommer att tvingas genomföra det, var så säker.

Staffan Danielsson ( c ) kommer att hamna i blåsväder även han, på samma tema:
”Försvarets ekonomi har varit ansträngd men stabiliseras nu med denna budget. De olika beräkningar som gjorts inom Försvarsmakten för nedläggningar av garnisoner har skapat oro. Från Centerpartiet och alliansen anser vi att det är bra att de inte behöver aktualiseras.
Det är värdefullt med garnisoner spridda över landet. Nedläggningar ger också stora omställningskostnader och kompetensförluster. Försvaret behöver arbetsro efter den väldiga omställning och bantning som man framgångsrikt har klarat av och inför de viktiga uppgifter man har framför sig. ”

Sedan var det Allan Widmans (fp) tur. Han verkar i varje fall inte se skönmåleri som sin främsta uppgift. Han vet rent krasst för mycket om läget för att göra det. Han radar istället upp problem och utmaningar.

Else-Marie Lindgren (kd) tog bland annat upp civila frågor och krishantering:

”Skydd och säkerhet är en del av välfärdsfrågorna. Om förebyggande och förberedande åtgärder uteblir kan kosta åtskilligt. Det gäller inte minst det svårbokförda mänskliga lidande som måste tas med i beräkningen, liksom undergrävandet av myndigheters trovärdighet med allmänhetens ögon sett. Det gäller att arbeta smartare. Det behövs en god krishanteringsförmåga, men vi behöver också ett mer robust och mindre sårbart samhälle. Hos den enskilda människan sitter sårbarheten ofta i huvudet. Redan medvetenheten om att livshotande situationer inträffar, ofta utan förvarning, ökar vår förmåga att klara oss. Den som utövar mental beredskap vet hur man skyddar och räddar liv, hur man ger medmänskligt stöd och hur man avlastar myndigheter. Det är en oumbärlig tillgång för samhället. Därför, fru talman, är det viktigt att den nya myndigheten för samhällsskydd och beredskap ges bästa förutsättningar tillsammans med hemvärn och frivilligorganisationer. Dessa är viktiga aktörer när det gäller krisberedskap.”

Försvarsminister Sten Tolgfors (m) pratade redan inledningsvis i sitt tal om behovet av en fortsatt reformering (tydligen gäller dock detta inte grundorganisationen…):

”Sverige ska ha ett starkt, tillgängligt och användbart insatsförsvar. För det krävs det en fortsatt reformering. Vi ska skapa mesta möjliga säkerhet per investerad skattekrona. Fokus ska ligga på operativ nytta här och nu. Försvaret ska kunna användas där det behövs, både i Sverige, i närområdet och internationellt.”

Tolgfors nämnde också att utredningen av hur kringmyndigheter och stödfunktioner ska effektiviseras har inletts (dock finns det inga direktiv till denna utredning ännu, så det är omöjligt att veta vad den ska behandla).

Försvarsministern fortsätter också att skapa helt orealistiska förväntningar på vad Försvarsmakten skall klara och bestå av de närmaste åren:

”Med tidigare regerings försvarspolitik, arvet efter FB 2004, kan försvaret ha ca 11 000 man redo för insats i den nationella insatsorganisationen inom ett år – inom ett år! Ställ det mot två till fem dagar. Det motsvarar en tredjedel av den nationella insatsorganisationen. På övriga två tredjedelar av förbanden, eller ca 20 000 man, finns inga krav på tillgänglighet för insats eller kvalitet sedan tidigare. De har betraktats som produktionsfaktorer för den användbara tredjedelen."

Sedan sjunker Tolgfors ner de fåror som han som minister borde stå över. Sin vana trogen lägger han krut vid socialdemokraternas partisekreterare och socialdemokraternas interna göranden och låtanden:

”Socialdemokraterna har en linje i Försvarsberedningen, där deras partisekreterare representerar dem. De har en helt annan linje i riksdagen, och efter två sjupartieniga försvarsberedningsrapporter begär Anders Karlsson partiledaröverläggningar.”

Det fick i sin tur Peter Rådberg (mp) att tappa humöret:

”Vi har nyss hört oppositionspolitikern Sten Tolgfors. Jag klockade hans tid. Jag tror att han pratade halva tiden om oppositionen och halva tiden om försvaret. Det är väl dags att kliva ned från oppositionsrollen och vara lite statsmannaaktig någon gång. Jag tror att Sten Tolgfors lägger hur mycket tid som helst på andra partier än regeringspartierna.”

JAS Gripen akt II

Saab har nu kommenterat det norska beslutet att inte köpa JAS Gripen. Man talar klarspråk på ett sätt som sällan görs i den här typen av kommentarer. Nu slåss man för produktens överlevnad. Eller i varje fall för en fortsatt möjlighet att utveckla sin produkt. Underhåll av befintliga stridsflygplan, det kommer man att få hålla på med under många år.

Om de skriftliga kommentarerna idag är beska och tydliga, så ger VD Åke Svensson ett annat intryck i en SvD-artikel som ligger på nätet just nu. Där säger Svensson (naturligtvis med sedvanlig reservation för att det kan vara journalisten som tolkar fel) att han inte oroas av att framtida affärer skulle påverkas av Norges utvärdering av Gripen. Det är naturligtvis ett ganska uppseendeväckande uttalande.

I samma artikel uttalar sig nämligen också Fredrik Gustafson. Han tycker att utvärderingen i Norge om Gripens förmåga att försvara landet och det faktum att planet bara levde upp till ett av de fyra kraven självklart påverkar möjligheten att sälja Gripen till andra länder:

–Vi framställs av Norge som det sämsta och dyraste flyget och om det vore sant skulle väl inget land vara berett att köpa det.

Det begriper ju alla, så det är lika bra att säga som det är. Och det är ju precis därför som Saab går ut så hårt i dagens skriftliga kommentar.

Ännu så länge har det inte kommit igång någon debatt om Gripens framtid i Sverige. Men det är bara en tidsfråga. I morgon debatterar nämligen Försvarsutskottet statsbudgeten för utgiftsområdet. Det vore direkt konstigt om inte budgetpropositionens förslag om att riksdagen skall medge ett svenskt inköp av den senaste versionen (E/F) av Gripen, utifall att det skulle bli ett norskt köp, blev föremål för stor debatt.

Det svaret har vi ju redan, vilket inte var planerat. Nu måste försvarsministern svara på om man står fast vid sitt besked, nämligen att denna satsning inte blir av vid ett norskt nej. Och vad ska man i så fall göra med de pengar som redan är avsatta?

Oppositionen om ISAF

Nu finns oppositionens motioner med anledning av propositionen "Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)" tillgängliga.

Miljöpartiet anser att det inte är möjligt att dra tillbaka befintlig svensk trupp när det nuvarande mandatet går ut. Dock ges inte något oreserverat stöd till svenskt deltagande i ISAF och man tillbakavisar en utökning av det svenska bidraget:

"Inom bara ett par månader kommer det helt avgörande svaret på frågan hur den tillträdande amerikanska administrationen avser att agera i Afghanistan. Det finns anledning att avvakta till dess att den nya amerikanska politiken kan bedömas. Om det någon gång är rätt tid för ett bokslut och möjlighet till kraftigt omtag för den internationella närvaron i Afghanistan så är det nu vid ett amerikanskt regimskifte. I avvaktan på detta anser således miljöpartiet att den svenska regeringen främst bör fokusera på att ge den befintliga svenska styrkan bättre utrustning och sjuktransportkapacitet samt att utöka satsningarna på det civila biståndet."

Socialdemokraterna inriktar sig på behovet av en strategi (det gör även mp) och att Sverige skall satsa mer på den civila sidan.

Vänstern kräver som väntat att hela den svenska insatsen i Afghanistan ska dras tillbaka. De skriver också att "Det tycks som den svenska regeringen blir allt mer ensam om att tro att det finns en ensidig militär lösning på den komplicerade konflikten i Afghanistan". Regeringen kan tala för sig själv, men jag skulle nog förmoda att det inte finns någon, inte heller i den svenska regeringen, som tror att det finns en ensidig militär lösning på konflikten i Afghanistan - eller någon annan stanns heller för den delen.

Mycket större än Georgien

”Försvarsberedningens uppgift är främst att fortlöpande följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och därvid såväl bedöma hot och risker som det internationella säkerhets- och försvarssamarbetets utveckling.” Så står det om Försvarsberedningen på regeringens hemsida.

Det där med ”fortlöpande följa” är ju en sanning med modifikation. I alla fall i praktiken. Det är försvarsministern som beslutar om utifall att och i så fall med vad beredningen skall arbeta, genom de uppdrag som ges.

Jag har under de senaste veckorna försökt få fatt i en obehagskänsla så stor att den har varit svår att formulera. Jag är mer och mer övertygad om att vi går in i en situation som man måste tillbaka till 1929 för att hitta några som helst referenser till.

Om jag säger såhär, Georgienkonflikten kan med all sannolikhet sägas vara en parentes i jämförelse med hur den rådande situationen kan påverka det säkerhetspolitiska läget, i vid mening.

Det räcker med en snabb scanning av internationell affärspress för att konstatera att stora jättar i industri och näringsliv inte bara saktar ner och varslar, de stänger igen. Bara stoppar all produktion veckovis, och de kanske inte öppnar den igen. Det verkar som om vi i en nära framtid går från en situation med varsel till globala massuppsägningar av en omfattning vi inte sett maken till.

Till er alla gröna därute som i och med detta tror att jag ser fortsatt och helst ökad produktion och tillväxt som lösningen på alla problem, till er vill jag säga att det inte är alls det jag menar. Jag talar om de säkerhetspolitiska effekter det får, alldeles oavsett vad man anser är orsaken till krisen, hur man bör lösa den och vad som är receptet för en fredlig värld, ok?

Hur påverkar krisen makt och inflytande för de stora länderna? USA:s förlorade dominans respektive den tillträdande administrationens nya giv? Social oro och spänningar som en följd av massuppsägningar? Uppköp av industrier och nytt inflytande över viktiga marknader? En ökad press inom regionala samarbeten med regeringar som tenderar att fokusera på inrikespolitiken och egna kortsiktiga intressen? EU:s förmåga att hantera trycket (i synnerhet i ett svenskt ordförandeskapsperspektiv inför 2009)? Effekten för de allra fattigaste, när det gäller tillgång till mat och internationellt bistånd, samt en ökad protektionism som en följd av krisen? Miljö- och klimatfrågorna i den ekonomiska krisens kölvatten? Ryssland efter oljeprisets fall.

Ja detta är ju bara en bråkdel av frågeställningar som behöver spaltas upp och analyseras. Som sagt, Georgienkonflikten startade upp ett analysarbete inom regeringskansliet och fick tjäna som förklaring till att Försvarsmaktens planeringsanvisningar fördröjdes och att den kommande försvarspolitiska inriktningspropositionen blev uppskjuten till våren. Men den accelererande globala ekonomiska krisen, den föranleder (i alla fall inte vad man kan se) någon som helst aktivitet i Försvarsdepartementet.

Den finanskris, som nu har övergått till något helt annat, måste analyseras ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

Sten Tolgfors måste agera nu genom att sätta Försvarsberedningen på fötter för att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning. Resultatet bör vara klart hösten 2010, efter valet med andra ord, så att en ny regering av vilken kulör som helst har en rimlig chans att utforma sina försvarspolitiska bedömningar utifrån en aktuell analys av läget, där det globala ekonomiska och maktpolitiska läget ingår.

Det kan dessutom vara klokt att göra en kort och aktuell situationsbedömning av den rådande krisen, som är förankrad med riksdagens partier, inför det svenska ordförandeskapet. Det kan utgöra en delrapport och lämnas under senvåren 2009. Jag utgår att ett sådant arbete redan görs inom regeringskansliet (allt annat vore mycket förvånande), men det finns goda skäl att ta in det till en bedömning inom beredningens ram och därmed ge den en parlamentarisk legitimitet.

Och om Sten Tolgfors inte vill göra en ny säkerhetspolitisk analys, så måste han i varje fall förklara varför man inte bör göra det!

För visst är vi mogna nu, att se en global ekonomisk kris som en potentiell säkerhetspolitisk ommöblerare och motor? I själva verket vore det ansvarslöst att inte bedöma läget även genom säkerhets- och försvarspolitiska glasögon.

Framtiden för JAS Gripen

Allan Widman (fp) skriver om JAS Gripen på Brännpunkt idag. Widman är inte (heller) förvånad över norrmännens beslut. Nu vill han bland annat att de ”orealistiska exportförväntningarna” på Gripen verklighetsanpassas.

Widman skriver inte ut alla konsekvenser av sina resonemang, men några saker kan man utläsa:

1. Han tycker att vi har för många flygplan.

2. De äldre stridsflygplanen får inte avvecklas innan dess att en ny infrastruktur för flygstridsledning är på plats (JAS i C/D- version, som riksdagen har beslutat om, kan inte ledas med nuvarande tekniska infrastruktur).

Eftersom Widman inte skriver att C/D-serien bör kortas eller leveranserna förändras på något sätt, undrar jag hur matematiken går att få ihop utan tillskott i form av pengar?

3. ”Att försvara Sverige territoriellt är och förblir en huvuduppgift för vårt försvar”, säger Widman och ansluter sig därmed till de som numer nästan uteslutande trycker på det nationella försvaret. Folkpartiets nya huvudnummer i försvarspolitiken, olyckligt nog.

Widman säger också att det måste vara slut med att industri- och exporthänsyn styr satsningarna. Istället ska de satsningar som görs utgå från luftstridskrafternas huvuduppgift; ”att vara en garant för landets säkerhet”.

Bra, det har förutsättningar att starta upp en mycket välbehövlig debatt! Frågan är vad detta betyder i praktiken? Jag hade gärna sett en debattartikel del II från Widmans hand. Skall det statliga exportstödet kring Gripen avbrytas, och i så fall när? Nu omedelbart, eller efter det att man vet hur det går med de andra länder där marknadsföring av Gripen är aktuellt?

En minskning av de beställda 100 C/D-Gripen till kanske 60 totalt (det är inte så mycket mindre än det vi har idag, exklusive det nuvarande exportstödet, som utgör en betydande del av flygvapnets verksamhet). Dessa kan vara operativa till, säg 2020 eller 2030 om man modifierar och uppgraderar i en mer långsam takt än vad Sverige brukar. Sedan är det slut. Då får man antingen lägga ner eller köpa ett nytt utländskt system. I alla fall om man inte i stort sett redan nu beslutar sig för att Sverige ska anskaffa nästa generations Gripen för sina nationella behovs skull (dvs. försvars-, arbetsmarknadspolitiska- och näringspolitiska behov).

Och då har vi 100 Gripen i det här landet av väldigt modernt snitt, som skall bytas ut med en förnyelsetakt som saknar internationellt motstycke.

Det är oerhört viktigt att det blir en politisk debatt om den här frågan, nu omedelbart, innan dess att det är avdömt på en helt annan nivå, dvs. i Saab och inom en mycket liten krets i regeringskansliet. Sedan är det nämligen kört för allt som andas demokratiska processer med insyn och debatt.

Uppdatering: Allan Widmans alliansbroder, Staffan Danielsson (c) kritiserar Widmans debattartikel i sin blogg. Han tycker bland annat att "det är anmärkningsvärt att en ledande svensk försvarspolitiker talar illa om ett kvalificerat svenskt stridsflygplan och framgångsrikt industriprojekt".

Danielssons "uppfattning är att JAS Gripen är ett av världens bästa och mest prisvärda stridsflygplan, sålt och leasat till ett antal länder som liksom Sverige är mycket nöjda med planet. Min förhoppning är - tydligen till skillnad från folkpartiets - att ett antal länder ytterligare kommer att välja Gripen i de pågående upphandlingarna världen över."

Vad Kd och moderaterna tycker, det vet vi inte ännu.

Snart står det klart

Riksdagen ska i dagarna börja behandla regeringens proposition om ett utökat svenskt truppbidrag till insatsen i Afghanistan (ISAF). Partiernas krav blir därmed kända. Det ska bli intressant att se vilken falang inom socialdemokraterna som fällde avgörandet när det gäller deras motionsskrivning. Vänstern lär fortsatt kräva att Sverige omedelbart drar tillbaka det militära truppbidraget och miljöpartiet, som externt har givit lite olika bilder av hur man landar, har landat tillräckligt bra i sina beslut.

I morgon håller Försvarsutskottet en öppen utfrågning om situationen.

För alla intresserade kan jag rekommendera följande läsning: Human Rights Watch nya rapport "Troops in Contact":

"In the past three years, the armed conflict in Afghanistan has intensified, with daily fighting between the Taliban and other anti-government insurgents against Afghan government forces and its international military supporters. The US, which operates in Afghanistan through its counter-insurgency forces in Operation Enduring Freedom (OEF) and as part of the NATO-led International Security Assistance Force (ISAF), has increasingly relied on airpower in counter-insurgency and counter-terrorism operations. The combination of light ground forces and overwhelming airpower has become the dominant doctrine of war for the US in Afghanistan. The result has been large numbers of civilian casualties, controversy over the continued use of airpower in Afghanistan, and intense criticism of US and NATO forces by Afghan political leaders and the general public."

MSB - ny logotype

Den sista december går Räddningsverket, Krisberedskaps-myndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar som bekant i graven. I stället uppstår en helt ny myndighet; Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

MSB har skaffat sig en logotype. Den är jätteful.

Kan någon med makt och befogenheter vara vänlig och agera?

Räddningsverkets logga är etablerad och närmast att betrakta som ett positivt laddat svenskt varumärke, inte minst internationellt. Kunde man inte ha tagit vara på den och bara modifierat den något?

Robert Fisk om Afghanistan

Läs den alltid lika enastående Robert Fisk, The Independent, om situationen i Afghanistan:

"The collapse of Afghanistan is closer than the world believes. Kandahar is in Taliban hands – all but a square mile at the centre of the city – and the first Taliban checkpoints are scarcely 15 miles from Kabul. Hamid Karzai's deeply corrupted government is almost as powerless as the Iraqi cabinet in Baghdad's "Green Zone"; lorry drivers in the country now carry business permits issued by the Taliban which operate their own courts in remote areas of the country."

(Tack Håkan för tipset!)

Man tackar

Jag tackar och bugar. Inte bara för de vänliga orden om bloggen, utan för de tips Lennart Frantzell generöst delar med sig av i sin recension av Försvarsbloggen.

Lennart är en bloggveteran, han skriver om IT och politik från Silicon Valley under rubriken "Det progressiva USA".

I flygande fläng

Den 10 oktober 2008 meddelade man från försvarsdepartementet att regeringen hade antagit direktiv för en utredning om hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras.

Försvarsminister Sten Tolgfors sade i pressmeddelandet att utredaren ska se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras, samt vilka krav det ställer på dimensionering och organisation av helikopterförbanden. Utredaren ska analysera vilka av Försvarsmaktens operativa helikoptersystem som kan och vid behov bör vidmakthållas. Utredaren ska utvärdera erfarenheterna av genomförda upphandlingar av helikoptersystem samt analysera flygsäkerhetsrelaterade frågor och föreslå förbättringsåtgärder.

Bra, men nu har denne utredare -som ännu inte är utsedd- bara fem veckor på sig innan han eller hon skall redovisa en delrapport om helikopter 4-systemet (den 31 december)!

Stridsfordon till Afghanistan?

I avvaktan på riksdagens behandling av propositionen om den svenska insatsen i Afghanistan funderar jag över hur resonemangen går när det gäller den svenska utökningen av insatsen.

Om man går igenom det som skrivs internationellt, framstår det som att säkerhetsläget, även i det svenska PRT:t, succesivt förvärras. Skulle man inte kunna överväga att skicka tyngre fordon, som skydd för soldaterna att ta till när det behövs och/eller om läget radikalt försämras på kort tid, istället för någon eller några av de delar som regeringen nu föreslår?

Uppdatering: Ibland prickar man rätt. SvD publicerade under eftermiddagen uppgifter om att Försvarsmakten vill skicka tre stridsfordon 90 och annan utrustning till Afghanistan för att förstärka skyddet för de svenska soldaterna. Allan Widman (fp), som underlång tid har pekat på behovet, är nöjd. Försvarsmaktens arméinspektör, generalmajor Berndt Grundevik, har i en rapport konstaterat att läget är mer riskfyllt och säger följande på Försvarsmaktens hemsida:

"– För att ytterligare förbättra möjligheterna till balanserad verkan och skydd bör fler splitterskyddade fordon tillföras. Dessutom bör minst tre stridsfordon 90 tillföras för att ha ytterligare handlingsfrihet. Detta innebär att det bör finnas splitterskyddade fordon till alla enheter som ett förstahandsalternativ."

Arméinspektören framhåller vidare behovet av att förbättra underrättelseförmågan i Afghanistan:

"– För att ytterligare öka vår förmåga att inhämta underrättelser dygnet runt så bör ett lätt UAV-system, det vill säga en liten obemannad flygfarkost, omgående skickas till Afghanistan för att prövas och utvärderas. Förberedelser för detta pågår."

Det sistnämnda torde, vid sidan av det näraliggande operativa behovet, vara ett inlägg i materielförsörjningsdiskussionen.

Tack men nej tack

Gårdagens nyheter, men ändå.

I torsdags meddelade den norska regeringen att man avser köpa F 35 och inte JAS Gripen. I Sverige blev alla tagna på sängen av beskedet. Kanske inte av innehållet, men av tidpunkten.

Själv är jag förvånad över förvåningen. Om jag generaliserar är de enda jag har talat med som verkligen har trott på affären SAAB själva. Så gott som alla andra har från början sagt att det är klart att det blir amerikanskt. Norge är beredd att betala en hel del för den transatlantiska länken. ”Norrmännen är smarta” har det sagts, det är klart att Gripen skall vara med och pressa priset nu när det rent teoretiskt skulle kunna gå Sveriges väg i och med det intensifierade Nordiska samarbetet och allt, men inte blir det en affär av det där. Ungefär så har det pratats.

Med buller och bång fullständigt krossades Gripen när beskedet kom. Det var ganska uppseendeväckande, måste man säga. Den signal Norge har skickat över världen, när det gäller förmåga att möta operativa krav, förmodligen misslyckade simuleringar mot motståndare och allt annat som i sinom tid lär läcka ut från upphandlingsprocessen, är naturligtvis förödande för kommande affärer. Detta har naturligtvis de amerikanska aktörerna vägt in också, i sitt erbjudande.

Försvarsminister Tolgfors kommenterade det norska beskedet och sade bland annat att Norge har ”hanterat upphandlingsprocessen väl”. Jan Nygren, som har varit spindel i nätet för SAAB under processen var inte precis lika mild i sina formuleringar.

Frågan man måste ställa sig är väl hur man kunde ha så fel inom SAAB? Man fick veta bara drygt en timme innan beskedet offentliggjordes. Man har uppenbarligen själva trott att affären skulle gå i lås (trots alla bedömningar som har pekat på motsatsen) och man har dessutom satt sig i en situation när man har att krishantera andra upphandlingsprocesser och kommande affärsmöjligheter.

Förklaringen från Norge lyder alltså som så att Gripen inte klarar de operativa kraven och hur det förhåller sig med det kommer naturligtvis att nagelfaras av olika aktörer framöver, men vid sidan av denna upphandlingsgranskning måste ju en diskussion starta i Sverige som handlar om att om nya Gripen inte duger till att försvara Norge, vad betyder det för Sverige?

För egen del är jag angelägen om att det svensk-norska försvarspolitiska samarbetet inte påverkas alltför mycket av Norges nej. Om man går tillbaka till den samarbetsutredning som ÖB i Sverige och hans norske motsvarighet gjorde, så kan man konstatera att det aldrig har hängt på några Gripen-affärer. Risken är väl att förbittring riskerar att lägga en våt filt över det nu.

Men SAAB:s strategiska misstag kan inte tillåtas avgöra hur det blir med den saken.

Civilförsvarsförbundet om frivilligutredningen

Civilförsvarsförbundet anser att frivilligutredningen motverkar sitt syfte. Det var i fredags som utredare Björn Körlof presenterade utredningen "Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet" (SOU 2008:101).

Civilförsvarsförbundet menar att det är "utmärkt och fullkomligt begripligt att regeringen vill skaffa sig ett förhållningssätt till det som idag kallas frivillig försvarsverksamhet. Behovet av att anpassa samhällsskyddet och krisberedskapen, som tidigare vilat enbart på det militära hotets grund, är stort. Det är mer aktuella hot och risker som måste vara utgångspunkten - även för befolkningens egna insatser inom detta område."

Så sant som det är sagt.

Civilförsvarsförbundet tar också upp samma sak som jag oroar mig för, nämligen effekterna av att slopa organisationsstödet till de frivilliga försvarsorganisationerna och istället uppdragsstyra.

- En kostnadseffektiv samhällslösning förlorar själva grunden för denna effektivitet - självständigheten - om den enbart ska styras genom uppdrag som myndigheter beslutar om. Det säger Anders M. Johansson, generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet.

- Vad en organisation tillför samhället baserat på organisationsstöd ska givetvis också kunna värderas ur effektivitetssynpunkt, fortsätter Anders M Johansson.

Civilförsvarsförbundet uppmärksammar att utredarens finansieringsförslag går stick i stäv med den överenskommelse som regeringen så sent som den 23 oktober lade grunden för tillsammans med idéburna organisationer inom det sociala området samt Sveriges Kommuner och Landsting.

Denna överenskommelse värnar den ideella sektorns roll som självständiga och oberoende samhällsaktörer. Förbundet menar vidare att förslaget också sakna stöd i Folkrörelseutredningen, som i "Rörelser i tiden" (SOU 2007:66) framhåller, att organisationsbidrag bidrar till den grund av långsiktigt inriktad kärnverksamhet som varje självständig organisation vilar på. Det är enligt den utredningen en förutsättning för att andra typer av bidrag - verksamhetsbidrag och uppdragsersättningar - ska fungera väl.

Vad var det jag sa

Jag dristar mig till att säga vad var det jag sa, med anledning av gårdagens Brännpunktsartikel, där Ulf Wickbom säger att han inte tänker skriva "vad var det jag sa".

Försvarsministerns retorik allt sedan Georgienkrisen har fått genomslag. Sannerligen.

Ulf Wickbom bör dock studera planeringsanvisningarna till Försvarsmakten noga. Som Wiseman säger, han skall nog inte ropa hej.

Och det är just detta: Hur skall regeringen få ihop nuvarande retorik, med praktik (inom ett begränsat ekonomiskt utrymme). Man skapar förväntningar, helt i onödan, som man inte kan leva upp till.

Dagens kulturinslag

Klockan är 15:22 och det inte bara skymmer i Falköping utan det envisas med att ramla snöblandat regn från himlen också. Vad kan väl vara bättre än Berglins ur dagens Svd, lite i samma anda?

Det kommer mera...

Bloggronden i SvD uppmärksammar den uppfattning om svensk trupp i Afghanistan, som förs fram på denna blogg.

Det finns inom kort anledning att återkomma till den frågan. Nu har nämligen (äntligen!) regeringens proposition om ISAF lagts upp på nätet. Jag läser och återkommer.

Frivillig försvars(beredskaps)verksamhet

Om en timme (10:00) presenterar utredare Björn Körlofs utredning "Utredningen om frivillig försvarsverksamhet" betänkandet (2008:101) Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet. Det ligger redan på nätet för läsning.

Jag har ännu inte läst hela utredningen, men en sak har jag noterat:

Utredningen behandlar frågor om vilka kriterier som ska krävas för att en organisation ska kunna tillhöra den aktuella gruppen av organisationer och komma ifråga för uppdrag (det är uppdragsstyrning som skall gälla framöver, vilket i sig innebär risker för att den mer långsiktiga och från staten mer fristående -och kanske också nyttigt obekväma- roll som organisationerna kan ha).

Utredningen föreslår att endast de kriterier som generellt bör gälla för samhällsstöd (dvs. demokratisk organisation, etiskt godtagbar verksamhet, icke-diskriminerande medlemsrekrytering, svara mot beställarmyndighetens värdegrund samt förutsättningar för insyn och kontroll vad avser ekonomi och verksamhet) bör gälla i framtiden. Det innebär att de myndigheter m.fl. som efterfrågar frivilliga för sina behov i framtiden bör kunna ingå avtal med vilken organisation som helst som fyller de nämnda generella kraven.

Bra!

Inlägg på utrikesbloggen.se

Jag har förmånen att vara kolumnist för utrikesbloggen.se, som idag publicerar ett inlägg av mig.

Afghanistan ToR?

Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.

Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:

" – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet."

Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.

För egen instämmer jag med Urban Ahlin.

Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.

Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?

Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).

Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).

I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.

Benin-Sverige 1-0

Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, skriver på Brännpunkt
idag under rubriken ”Fattiga Benin har fler FN-soldater än Sverige”.

Gabelic har observerat att Benin bidrar med drygt 16 gånger fler FN soldater än Sverige (1363 jämfört med 83 i månadsskiftet september-oktober av totalt 88754 militärer, po­liser och militärobservatörer i FN:s fredsfrämjande insatser). De 83 svenskarna är sannolikt det lägsta svenska truppbidraget till FN någonsin.

FN-förbundet har också noterat den rådande tyngdpunktsförskjutningen till förmån för nationellt territorialförsvar:

”De tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Thage G Peterson driver en bakåtsträvande linje (Brännpunkt den 23 och 24 oktober): ett tak på 1000 soldater i utlandsstyrkan och prioritering av territorialförsvar och hemvärn respektive ett stopp för Sveriges militära engagemang i ett av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder, Afghanistan.”

Ur Gabelics artikel:

”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”

Lysande, Svenska FN-förbundet. Tack för er insats!

(Fotot är hämtat från FN:s hemsida och visar FN-soldater från UNAMID som skyddar en hjälpsändningstransport i Darfur, Sudan.)

Ett exempel till

Generallöjtnant (Ret.) Johan Kihl, tidigare bl.a. chef för de svenska specialförbanden, skriver om hur vi bäst skyddar våra soldater i utlandstjänst på Newsmill.se Kihl för intressanta resonemang om skyddsnivå och säkerhet, och den framgångsrika "svenska modellen" i krishantering.

Det är avslutningen i artikeln som är anmärkningsvärd, aporopå tidigare blogginlägg om (s) inställning till BG11 och det territoriella försvarets rännesans i regeringens retorik.

Kihl skriver:

"Om vi i framtiden skall ha samma styrkor med hög beredskap för insatser både nationellt och internationellt, måste de nationella uppgifterna vara styrande för säkerhet, utveckling och utbildning och den internationella vara en tilläggsuppgift, som anpassas till vår förmåga. Mot den bakgrunden, bör enligt min uppfattning, den Nordiska Bataljonsstridsgruppen 2011. NBG 11, ifrågasättas" (min kursiv.).

Artikeln är ett exempel av många den senaste tiden som tillsammans illustrerar den klassiska pendelrörelsen i svensk försvarspolitik. Jag var med på den tiden när moderaterna i riksdagsdebatter kallade internationella insatser för "lyxverksamhet". Jag var med när Björn von Sydow (s) pekade på Försvarsmakten och sade "internationalisera er" och senare när Leni Björklund gjorde upp med fransmännen om Artemis och gav klartecken till NBG.

Var denna senaste trend ska sluta, det vet jag inte. Jag befarar att det vare sig blir hugget eller malet. För med de mått och steg som nu vidtas formas en Försvarsmakt som det är meningen att man skall kunna använda. Men om den växande trenden står sig, nämligen att man tydligen inte ska använda denna förmåga till internationella insatser -mer än lite på sidan av, sådär- samtidigt som man avvecklar det "sega"och det "breda" som var jämförelsevis "billigt" i antal personer räknat och utformat för att möta en invasion (som inte kommer). Då får vi alltså en situation där resultatet inte passar någon eller något.

Och hur länge tror man att det finns stöd för att betala för det, hos skattebetalarna, om det blir halvbra och inte ens används?

Säger oppositionen nej till BG11?

Ekot rapporterar idag om att både socialdemokraterna och miljöpartiet har svängt och ”vill inte längre att Sverige ska ställa upp med militära förband till EU”.

Men om man lyssnar till vad Peter Rådberg (mp) och Anders Karlsson (s) säger, så är det ju inte tal om att det skall vara slut med svenskt engagemang i EUBG. De är kritiska till kostnaderna.

Det är ju trots allt ett stort steg mellan att vara kritisk till kostnaderna och att vilja ha ett väl avvägt svenskt bidrag, och att säga nej rakt av (som vänsterpartiet).

Och nog har det varit för dyrt, för ”speciellt”, för mycket vid sidan av den övriga produktionen. Det är ju bland annat därför man skall upphöra med två separata ”produktionslinjer” i fortsättningen.

Anders Karlsson följer upp den socialdemokratiska budgetmotionen från i höstas, men skruvar åt ambitionsnivån ytterligare jämfört med då. Han säger i Ekot:

” – Vi ska kunna bidra med en liten del, kanske ett hundratal, men inte vara första ledande nation som kostar oerhört mycket pengar.”

Ett hundratal! Beskedet är klart från socialdemokraternas sida: Sverige skall inte vara lead nation mer, långt därifrån. I (s) budgetmotion från september står det dock inget om ”ett hundratal”:

”Den svenska regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Vi socialdemokrater är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011. Vi menar samtidigt att Sverige, som nyligen tog ett betydande ansvar för den nordiska stridsgruppen när den stod till EU:s förfogande under första halvåret 2008 – av snabbinsatsstyrkans soldater kom 2 300 av 2 800 från Sverige – denna gång inte ska vara ramnation och ta det största ansvaret. Därför minskar vi försvarsramen med 300 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.”

I budgetpropositionen för 2006 skrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen ”Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2006 bedömt merkostnaderna för uppbyggnaden och utvecklingen av den nordiska snabbinsatsstyrkan till drygt 2,5 miljarder kronor.”

Det var inte direkt tal om någon broms. Skulden för att slutnotan blev för hög bör fördelas på många huvuden. Jag minns t.ex. väl alla återkommande diskussioner om huruvida BG11 skulle vara en alltigenom svensk stridsgrupp. Det var många som tyckte det, då. Några av oss höll emot.

Varför har inte regeringen lagt frågan om BG11 på riksdagens bord, om inte annat för att undvika det som händer precis just nu? Tänk om bara UFöU:s betänkande (2007/08:UFöU3) hade omhändertagits av regeringskansliet! I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett ställningstagande om BG11 är beroende av ett beslut i riksdagen.

Återigen blir det en dyrköpt läxa för regeringen, att inte lyssna till riksdagen.

Newsmill och DN

Jag skriver på Newsmill.se

DN följer upp dagens händelser i en artikel där oppositionen uttalar sig. Jag vill gärna förtydliga vad jag menade med följande uttalande:

"- Jag vet inte om jag ska skratta åt det. Han uttrycker sig som att vi enhälligt ansluter oss till den nya riktningen, fast det naturligtvis är tvärtom."

Jag anser inte att beredningen tycker tvärt om, jämfört med regeringen, utan att det är skrattretande att ministern uttrycker sig som om det är beredningen som ansluter sig till regeringens politik, och inte beredningen som målade upp inriktning och de flesta av förslagen, som nu regeringen följer upp.

Planeringsanvisningar

Några snabba slutsatser efter att ha läst igenom planeringsanvisningarna:

Markoperativ tyngdpunkt ligger fast. I planeringsanvisningarna står det att ”Förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad, detta inkluderar även förmåga att kunna uppträda gemensamt (joint).”

Ambitionsnivån, som försvarsministern inte ville svara på vid dagens presskonferens, är tydligt uttryckt:

”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal (kan tolkas hur som helst, min anm.) tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:

• Över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt (Försvarsberedningen angav följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt),
• över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer (samma som beredningen),
• periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept där svensk del av konceptet utgörs av högst 1600 personer ((beredningens formulering löd: Försvarsmakten ska periodvis kunna hålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept,
• hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap (samma som beredningen).

Regeringen anger vidare i planeringsanvisningarna att ”omställningen ska genomföras i den takt som är möjlig inom anslagens ram. Försvarsmakten ska redovisa förslag på utformning av insatsorganisationen på ca fem års sikt (2014). Utvecklingen ska återspegla den inriktning Försvarsberedningen redogör för i sin rapport. Av redovisningen ska framgå hur insatsorganisationen i stort föreslås utvecklas där grunden för markstridskrafterna ska utgöras av mer permanenta bataljonsstridsgrupper.”

Här föreligger således fortfarande en skillnad mellan Försvarsberedningen och regeringen, där regeringen för fram bataljonstridsgrupper medan beredningen framhåller kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.

Ett annat avsteg från beredningens rapport är att amfibieförband ska kunna verka tillsammans med och vid behov ingå i förband ur markstridskrafterna vid operationer på land, medan beredningen anser att den amfibiska förmågan ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna, anser beredningen.

I övrigt kan jag inte se några avgörande skillnader mellan beredningens rapport och planeringsanvisningarna. Jag tycker dock, som en generell synpunkt, att regeringen lämnar väldigt fritt till Försvarsmakten att göra avvägningar t.ex. inom personalförsörjningen. Låt mig gissa att underlaget från Försvarsmakten kommer att bli betydligt tätare mellan de heltidskontrakterade soldaterna än vad som beredningen har beskrivit i sin rapport (och vad som i förlängningen är ekonomiskt genomförbart). Det riskerar att bli väldigt smalt och mycket dyrt, i så fall, med en begränsad uthållighet.

Bättre än befarat?

Planeringsanvisningarna ser efter en snabb genomläsning glädjande nog bättre ut, utifrån förslagen i Försvarsberedningens rapport, än vad försvarsministern gav uttryck för i DN-debattartikeln och dagens presskonferens.

Jag läser, jämför och återkommer.

Under pågående presskonferens presenterar Tolgfors avsteg på avsteg från Försvarsberedningens junirapport. Förutom de exempel jag räknar upp i tidigare inlägg, avvisar ministern nu också fullständigt beredningens förslag om att göra ett omtag i myndighetsstrukturen.

Försvarsministern säger också att "flygvapnet är centralt framöver" (apropå beredningens tydliga prioritering; markoperativ tyngdpunkt).

Nu säger ministern i en hänvisning till Försvarsberedningen att Håkan Juholt (s) satt där. Har han avgått? Eller har ministern lagt ner beredningen utan att beredningens ledamöter är informerade därom?

Det blir ingen försvarsindustristrategi. Statssekreterare Jevrell säger, i princip, att industrifrågorna kommer att behandlas i inriktningspropositionen.

Omtag! (Igen....)

Vid gårdagens regeringssammanträde togs så (äntligen!) Försvarsmaktens planeringsanvisningar. De presenteras av försvarsministern vid en presskonferens klockan 11 idag.

Inriktningen, som planeringsanvisningarna bygger på, kan man läsa om på dagens DN-debatt.

Jag konstaterar följande:

Vi har inte varit längre ifrån den inriktning, som rådde så sent som i december 2007, på herrans många år (dvs. att det militära försvaret ska formas utifrån och in, med andra ord att internationella uppgifter i praktiken utgör den dimensionerande huvuduppgiften i en situation när alla är helt överens om att invasions- och militära angreppshot direkt riktat mot Sverige kan avskrivas under överskådlig tid).

Jämför bara regeringens och Tolgfors retorik från hösten 2006 och framåt, och nu!

Så sent som i regeringens budgetproposition från hösten 2008 upprepades ambitionen: För att på ett långsiktigt och hållbart sätt bidra till regeringens ambitionshöjning på det freds- och säkerhetsfrämjande området kvarstår regeringens målsättning att Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser ska dubbleras.

De som har flyttat sig längst är Tolgfors själv och Folkpartiet. Försvarsministern har bl.a. upprepade gånger i media framhållit Danmark som ett föredöme. Danmark är fullt ut internationellt inriktade.

Men i Sverige låter det nu såhär: ”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att värna Sverige, samtidigt som den internationella ambitionen att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder fortsatt kan vara hög.”

För ett drygt halvår sedan hade motsvarande formulering sett ut ungefär på följande sätt:
”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att genomföra internationella insatser för att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder, vilket i sin tur innebär att förmågan och tillgängligheten ökar för att vid behov värna Sverige.”

Och fundera på vilken bild man ger (både av hotbild och förmåga) genom följande citat ur dagens DN-debattartikel (min kursiv.):

”Det svenska försvaret skall förvisso fortsatt ha god uthållighet, men ett här och nu-perspektiv måste läggas till detta. Vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige”.

Striden mellan kramare av det nationella försvaret och kramare av den internationella inriktningen har nu definitivt utfallit till territorialförsvarets fördel. Jag beklagar det.

Det bästa hade varit om istället uppdelningen mellan det internationella och det nationella hade suddats ut. Men regeringen har fallit till föga efter Georgienkrisen. Man har inte orkat hålla i helhetsgreppet utan velat bejaka territorialförsvarskramarna (vilket i sin tur stärker den falangen inom socialdemokratin).

Frågan är, med en sådan strategi, hur man avser att motivera kostnader och deltagande ibland annat i NRF, BG2010 och BG2013? Det kommer inte att bli lätt. Eller för den delen de pågående internationella insatserna, t.ex. Isaf i Afghanistan (där man också i en kommande proposition avser att förstärka den svenska närvaron).

Jag törs förutsäga att den falang som man stryker medhårs när det gäller det nationella försvaret, den kommer att bli högljudd i samband med behandlingen av den propositionen.

Dessutom, Tolgfors nämner inte ett ord om vilka volymer och vilka beredskapstider som gäller. Han fortsätter att yttrycka sig som om hela det militära försvaret skall vara omedelbart gripbart för insatser över hela linjen. Detta är naturligtvis omöjligt, och inte heller nödvändigt. Det skapar bara orealistiska förväntningar. Som man bäddar får man ligga.

Och smaka på den här formuleringen:

”Den inriktning på förnyelsen av försvaret som regeringen driver har vunnit stöd av en enig Försvarsberedning, liksom en enig Pliktutredning. Om en bred lösning i riksdagen är möjlig vore det att föredra, går det inte har alliansen majoritet ändå.”

”…som regeringen driver har vunnit stöd”. Tillåt mig att brista ut i skratt! En mer korrekt beskrivning är att Försvarsberedningens slutsatser har successivt under åren vunnit stöd i regeringen. Regeringen, denna och förutvarande, har alltid hängt efter. Det har inte duggat tätt med klara besked om vilken inriktning regeringen för närvarande bekänner sig till, om man uttrycker sig försiktigt, under beredningens arbete.

Jag gillar dessutom inte att Tolgfors framställer det som om regeringens inriktning är synonym med Försvarsberedningens, så som de kom till uttryck i rapporten från juni 2008 (Försvar i användning Ds 2008:48). På några mycket viktiga områden framstår det inte så alls, av artikeln att döma.

Låt mig nämna följande exempel:

Beredningen betonar i sin rapport vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp. Beredningens skriver: ”För insatser i markarenan är kompetensen och förmågan att leda och samordna verksamheten på brigadnivå inom ramen för en tillfälligt sammansatt brigadstridsgrupp grundläggande.”

Tolgfors, däremot, skriver att det svenska försvaret kommer i framtiden att vara uppbyggt utifrån bataljonstridsgrupper, med bevarad brigadledningsförmåga.

Uppdatering presskonferens: Tolgfors säger vid sin presskonferens att regeringen nu "operationaliserar Försvarsberedningens rapport" och han tar "att gå mot bataljonstridsgrupper" som exempel....

Beredningen framhöll vidare att internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats, utvärdering till kunskapsåterföring, vilket i sin tur kan ses som ett försök till vidareutveckling av regeringens egen Inget om civil-militär förmåga i artikeln. Ingen bäring mot regeringens egen strategi för internationella insatser. Jag hoppas att det återfinns i planeringsanvisningarna.

Ytterligare en viktig del i beredningens rapport var prioriteringen av markoperativ tyngdpunkt. Beredningen skrev att huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.

Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.

Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.

Inte ett ord om detta i artikeln. Hur ser planeringsanvisningarna ut? Är det fortfarande ”rättvisetänkandet” mellan ”försvarsgrenarna” som råder (samt industrins intressen)?

Så lätt, och så bra, det hade varit att sammankalla beredningen och låtit beredningens slutsatser bollas mot planeringsanvisningarna. Då hade Tolgfors kunnat förklara och motivera skillnader och beredningen hade kunnat argumentera för sin linje. Men istället väljer man att vifta bort den enighet beredningen lyckades uppbringa.

Och det kaxiga beskedet, som kan tolkas som att regeringen kör fram det man vill till riksdagen och att oppositionen kan tugga och svälja alltihop eller så går man fram själva, det är ju bara symptomatiskt på osäkerhet i en fråga som är alltför viktig för att de respektive politiska blocken ska få ställa sig i var sin skyttegrav. Och nu talar vi om en inriktningsproposition som lämnas ett och ett halvt år före valet. Viken stabilitet och förutsägbarhet ligger i detta?

Slutligen ska det också bli intressant att se när Försvarsmakten ska inkomma med sitt underlag, med anledning av anvisningarna. Då bringas det klarhet i dels hur genomarbetat underlaget kan förväntas vara beroende på hur kort tid Försvarsmakten får på sig och dels om tidsplanen för den kommande inriktningspropositionen har rimliga möjligheter att hålla.

Beska piller

På dagens DN-debatt skriver professor Mats Alvesson, organisationsforskare vid Lunds universitet, och Karl Ydén, som i dag försvarar doktorsavhandlingen "Kriget och karriärsystemet" vid Göteborgs universitet, under rubriken ""Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar".

Det är en läsvärd artikel och en än mer läsvärd doktorsavhandling (jag har haft förmånen att få läsa den).

Alvesson och Ydén skriver i artikeln:

"Trots att det är femton år sedan dåvarande överbefälhavare deklarerade att internationell tjänstgöring skulle vara en avgörande karriärmerit utgör den fortfarande inget krav för befordran. Och trots att dagens ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare och för få truppofficerare fortsätter det militära karriärsystemet att premiera inrikes administrativa uppgifter högre än soldatutbildning och internationell tjänstgöring."

Jag tror det var redan i slutet av 90-talet som en enig Försvarsberedningen skrev att utlandstjänstgöring skulle vara ett villkor för befordran. Och detta är ju bara ett spår, ett exempel av många på alla de faktorer som Ydén behandlar i sin avhandling.

Det nya personalförsörjningssystemet, tvåbefälsystemet, den samlade insatsorganisationen (inte uppdelning i internationellt/nationellt) bör granskas utifrån Ydéns observationer. Vad bör man tillföra i form av kontrollstationer, säkerhetsspärrar, piskor och morötter, för att skruva organisationen i rätt riktning?

Uppdatering: Det är ju inte som så att dessa förhållanden har passerat helt obemärkt förbi i HKV. Läs t.ex. intervjun med GD Marie Hafström i Officerstidningen nr 5/2008. I intervjun berättar Hafström bl.a. att försvarsmaktsledningen har beslutat om en generell förlängning av förordnanden och att man har infört ett nytt ansökningsförfarande där man får söka tjänster i konkurrens med andra intresserade, istället för att bara serveras ett nytt jobb när ett förordnande går ut.

"Det här kommer att gynna verksamheten och se till att vi får rätt person på varje tjänst. Det är möjligt att vissa kan få svårt att hävda sig i en sådan konkurrens, men då är det viktigt att man får möjlighet att utveckla sig i den tjänst man har för tillfället. Det är väldigt viktigt att inte bara sträva uppåt, utan att faktiskt göra ett bra jobb där man är", säger Hafström i intervjun.

GD Marie Hafström utreder för närvarande Försvarsmaktens stödverksamheter och stödmyndigheter. Förhoppningsvis tar någon vid där hon slutade. Ulf Bengtsson, det gör du va? Sätt några förträffliga personer på att se över alltihop, i relation till det nya system man kliver in i nu. Det är nu man har chansen, innan det sätter sig. Jag vet två personer som skulle kunna utgöra ett riktigt dreamteam. Deras förnamn är Mikael och Ola. Say no more.

Brittiska soldater på LSD

Jag följer SvD:s ledarredaktions Youtubiana slaviskt. Nyligen dök det upp (på plats 12 i Ledarbloggens listning av Youtubiana) ett klipp som har viss koppling till denna bloggs ämnesområden: Brittiska soldater på LSD.

Klippet är obetalbart, speciellt tillfället när en av soldaterna klättrar upp i ett träd för att mata fåglarna (varpå befälet ger upp) och den knastertorra speakertexten gör sitt till. Skrattet fastnar dock i halsen när man betänker att det kunde varit annat än LSD.

SvD: "Under det förra seklet forskade många militärmakter intensivt i biologiska och kemiska stridsmedel. Å ena sidan ville man hitta effektiva metoder att slå ut fienden (gärna utan att döda), å andra sidan ville man veta vilka effekter fiendens eventuella kemiska stridsmedel skulle få.

Bekvämt nog för de forskningsansvariga fanns det gott om forskningssubjekt: de egna soldaterna. Flera av de tester som utfördes har lett till stora skadestånd och rättstvister, eftersom soldaterna i vissa fall vare sig var frivilliga eller fick veta vilka risker de utsattes för. I andra fall var forskningen totalt hemlig.

Hur hemskt det än kan låta blev det i några fall ganska roliga filmklipp av testerna. Den 1,37 minuter långa journalfilmen där brittiska soldater matas med LSD och sedan får ge sig ut i fält är inte bara ett bra argument mot allmän värnplikt, den är kul också. Det finns något särskilt i kombinationen av torr brittisk saklighet och fullkomligt vilsna vuxna män. Det är Monty Python i verkligheten. Fast beväpnade."

Svensk stridsledning av JAS Gripen?

Allan Widman (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Tolgfors om svenskt luftförsvar och JAS Gripen. Widman skriver:

”JAS 39 A/B och FSR 890 kan med sin svenska nationella datalänk ledas av befintliga markbaserade stridsledningscentraler inklusive den i Hästveda i södra Sverige. JAS 39 C/D är en med Nato interoperabel version utrustad med datalänken Link-16, som inte kan ledas av befintlig svensk infrastruktur för stridsledning. Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder så att nationellt försvar av svenskt luftrum med en ensad flotta av JAS 39 Gripen kan realiseras?”

Det ligger ju onekligen sprängkraft i Widmans förrädiskt återhållsamma formuleringar. Om JAS 39 C/D inte kan ledas av befintlig svensk infrastruktur för stridsledning måste det rimligen ha varit känt när riksdagen klubbade igenom att ensa Gripenflottan till C/D-versionen?

Före eller efter sin tid?

Enligt militärtolkarnas tidning, Hugin & Munin, ryckte de värnpliktiga på Tolkskolan, TolkS, in tidigare i höst för det första utbildningsåret i skolans historia utan grundutbildning i ryska språket.

Chefredaktören, Erik Andermo, skriver att det "är lite ironiskt" att just samma vecka som de värnpliktiga rycker in fattas beslut om att skicka observatörer till Georgien.

"För en vecka och två dagar sedan nådde nyheten mig, ett mail i inboxen från Folke Bernadotteakademin: tolkar sökes, svar inom 24 timmar. Mer än så behövdes visserligen inte för att jag skulle nappa, men korta marginaler understryker ju situationens allvar. (...) Inte mindre än fem militärtolkar och MT-medlemmar släpper nu med en veckas varsel studier och jobb för att åka ner till Georgien för fyra månaders insats."

Det tog tid innan TolkS började utbilda värnpliktiga i arabiska, vid sidan av ryska. Jag visste inte att man på TolkS inte utbildar i ryska denna höst. Man var efter sin tid med arabiskan, möjligen är man före sin tid när det gäller ryskan?