JAS Gripen akt II

Saab har nu kommenterat det norska beslutet att inte köpa JAS Gripen. Man talar klarspråk på ett sätt som sällan görs i den här typen av kommentarer. Nu slåss man för produktens överlevnad. Eller i varje fall för en fortsatt möjlighet att utveckla sin produkt. Underhåll av befintliga stridsflygplan, det kommer man att få hålla på med under många år.

Om de skriftliga kommentarerna idag är beska och tydliga, så ger VD Åke Svensson ett annat intryck i en SvD-artikel som ligger på nätet just nu. Där säger Svensson (naturligtvis med sedvanlig reservation för att det kan vara journalisten som tolkar fel) att han inte oroas av att framtida affärer skulle påverkas av Norges utvärdering av Gripen. Det är naturligtvis ett ganska uppseendeväckande uttalande.

I samma artikel uttalar sig nämligen också Fredrik Gustafson. Han tycker att utvärderingen i Norge om Gripens förmåga att försvara landet och det faktum att planet bara levde upp till ett av de fyra kraven självklart påverkar möjligheten att sälja Gripen till andra länder:

–Vi framställs av Norge som det sämsta och dyraste flyget och om det vore sant skulle väl inget land vara berett att köpa det.

Det begriper ju alla, så det är lika bra att säga som det är. Och det är ju precis därför som Saab går ut så hårt i dagens skriftliga kommentar.

Ännu så länge har det inte kommit igång någon debatt om Gripens framtid i Sverige. Men det är bara en tidsfråga. I morgon debatterar nämligen Försvarsutskottet statsbudgeten för utgiftsområdet. Det vore direkt konstigt om inte budgetpropositionens förslag om att riksdagen skall medge ett svenskt inköp av den senaste versionen (E/F) av Gripen, utifall att det skulle bli ett norskt köp, blev föremål för stor debatt.

Det svaret har vi ju redan, vilket inte var planerat. Nu måste försvarsministern svara på om man står fast vid sitt besked, nämligen att denna satsning inte blir av vid ett norskt nej. Och vad ska man i så fall göra med de pengar som redan är avsatta?

Oppositionen om ISAF

Nu finns oppositionens motioner med anledning av propositionen "Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)" tillgängliga.

Miljöpartiet anser att det inte är möjligt att dra tillbaka befintlig svensk trupp när det nuvarande mandatet går ut. Dock ges inte något oreserverat stöd till svenskt deltagande i ISAF och man tillbakavisar en utökning av det svenska bidraget:

"Inom bara ett par månader kommer det helt avgörande svaret på frågan hur den tillträdande amerikanska administrationen avser att agera i Afghanistan. Det finns anledning att avvakta till dess att den nya amerikanska politiken kan bedömas. Om det någon gång är rätt tid för ett bokslut och möjlighet till kraftigt omtag för den internationella närvaron i Afghanistan så är det nu vid ett amerikanskt regimskifte. I avvaktan på detta anser således miljöpartiet att den svenska regeringen främst bör fokusera på att ge den befintliga svenska styrkan bättre utrustning och sjuktransportkapacitet samt att utöka satsningarna på det civila biståndet."

Socialdemokraterna inriktar sig på behovet av en strategi (det gör även mp) och att Sverige skall satsa mer på den civila sidan.

Vänstern kräver som väntat att hela den svenska insatsen i Afghanistan ska dras tillbaka. De skriver också att "Det tycks som den svenska regeringen blir allt mer ensam om att tro att det finns en ensidig militär lösning på den komplicerade konflikten i Afghanistan". Regeringen kan tala för sig själv, men jag skulle nog förmoda att det inte finns någon, inte heller i den svenska regeringen, som tror att det finns en ensidig militär lösning på konflikten i Afghanistan - eller någon annan stanns heller för den delen.

Mycket större än Georgien

”Försvarsberedningens uppgift är främst att fortlöpande följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och därvid såväl bedöma hot och risker som det internationella säkerhets- och försvarssamarbetets utveckling.” Så står det om Försvarsberedningen på regeringens hemsida.

Det där med ”fortlöpande följa” är ju en sanning med modifikation. I alla fall i praktiken. Det är försvarsministern som beslutar om utifall att och i så fall med vad beredningen skall arbeta, genom de uppdrag som ges.

Jag har under de senaste veckorna försökt få fatt i en obehagskänsla så stor att den har varit svår att formulera. Jag är mer och mer övertygad om att vi går in i en situation som man måste tillbaka till 1929 för att hitta några som helst referenser till.

Om jag säger såhär, Georgienkonflikten kan med all sannolikhet sägas vara en parentes i jämförelse med hur den rådande situationen kan påverka det säkerhetspolitiska läget, i vid mening.

Det räcker med en snabb scanning av internationell affärspress för att konstatera att stora jättar i industri och näringsliv inte bara saktar ner och varslar, de stänger igen. Bara stoppar all produktion veckovis, och de kanske inte öppnar den igen. Det verkar som om vi i en nära framtid går från en situation med varsel till globala massuppsägningar av en omfattning vi inte sett maken till.

Till er alla gröna därute som i och med detta tror att jag ser fortsatt och helst ökad produktion och tillväxt som lösningen på alla problem, till er vill jag säga att det inte är alls det jag menar. Jag talar om de säkerhetspolitiska effekter det får, alldeles oavsett vad man anser är orsaken till krisen, hur man bör lösa den och vad som är receptet för en fredlig värld, ok?

Hur påverkar krisen makt och inflytande för de stora länderna? USA:s förlorade dominans respektive den tillträdande administrationens nya giv? Social oro och spänningar som en följd av massuppsägningar? Uppköp av industrier och nytt inflytande över viktiga marknader? En ökad press inom regionala samarbeten med regeringar som tenderar att fokusera på inrikespolitiken och egna kortsiktiga intressen? EU:s förmåga att hantera trycket (i synnerhet i ett svenskt ordförandeskapsperspektiv inför 2009)? Effekten för de allra fattigaste, när det gäller tillgång till mat och internationellt bistånd, samt en ökad protektionism som en följd av krisen? Miljö- och klimatfrågorna i den ekonomiska krisens kölvatten? Ryssland efter oljeprisets fall.

Ja detta är ju bara en bråkdel av frågeställningar som behöver spaltas upp och analyseras. Som sagt, Georgienkonflikten startade upp ett analysarbete inom regeringskansliet och fick tjäna som förklaring till att Försvarsmaktens planeringsanvisningar fördröjdes och att den kommande försvarspolitiska inriktningspropositionen blev uppskjuten till våren. Men den accelererande globala ekonomiska krisen, den föranleder (i alla fall inte vad man kan se) någon som helst aktivitet i Försvarsdepartementet.

Den finanskris, som nu har övergått till något helt annat, måste analyseras ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

Sten Tolgfors måste agera nu genom att sätta Försvarsberedningen på fötter för att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning. Resultatet bör vara klart hösten 2010, efter valet med andra ord, så att en ny regering av vilken kulör som helst har en rimlig chans att utforma sina försvarspolitiska bedömningar utifrån en aktuell analys av läget, där det globala ekonomiska och maktpolitiska läget ingår.

Det kan dessutom vara klokt att göra en kort och aktuell situationsbedömning av den rådande krisen, som är förankrad med riksdagens partier, inför det svenska ordförandeskapet. Det kan utgöra en delrapport och lämnas under senvåren 2009. Jag utgår att ett sådant arbete redan görs inom regeringskansliet (allt annat vore mycket förvånande), men det finns goda skäl att ta in det till en bedömning inom beredningens ram och därmed ge den en parlamentarisk legitimitet.

Och om Sten Tolgfors inte vill göra en ny säkerhetspolitisk analys, så måste han i varje fall förklara varför man inte bör göra det!

För visst är vi mogna nu, att se en global ekonomisk kris som en potentiell säkerhetspolitisk ommöblerare och motor? I själva verket vore det ansvarslöst att inte bedöma läget även genom säkerhets- och försvarspolitiska glasögon.

Framtiden för JAS Gripen

Allan Widman (fp) skriver om JAS Gripen på Brännpunkt idag. Widman är inte (heller) förvånad över norrmännens beslut. Nu vill han bland annat att de ”orealistiska exportförväntningarna” på Gripen verklighetsanpassas.

Widman skriver inte ut alla konsekvenser av sina resonemang, men några saker kan man utläsa:

1. Han tycker att vi har för många flygplan.

2. De äldre stridsflygplanen får inte avvecklas innan dess att en ny infrastruktur för flygstridsledning är på plats (JAS i C/D- version, som riksdagen har beslutat om, kan inte ledas med nuvarande tekniska infrastruktur).

Eftersom Widman inte skriver att C/D-serien bör kortas eller leveranserna förändras på något sätt, undrar jag hur matematiken går att få ihop utan tillskott i form av pengar?

3. ”Att försvara Sverige territoriellt är och förblir en huvuduppgift för vårt försvar”, säger Widman och ansluter sig därmed till de som numer nästan uteslutande trycker på det nationella försvaret. Folkpartiets nya huvudnummer i försvarspolitiken, olyckligt nog.

Widman säger också att det måste vara slut med att industri- och exporthänsyn styr satsningarna. Istället ska de satsningar som görs utgå från luftstridskrafternas huvuduppgift; ”att vara en garant för landets säkerhet”.

Bra, det har förutsättningar att starta upp en mycket välbehövlig debatt! Frågan är vad detta betyder i praktiken? Jag hade gärna sett en debattartikel del II från Widmans hand. Skall det statliga exportstödet kring Gripen avbrytas, och i så fall när? Nu omedelbart, eller efter det att man vet hur det går med de andra länder där marknadsföring av Gripen är aktuellt?

En minskning av de beställda 100 C/D-Gripen till kanske 60 totalt (det är inte så mycket mindre än det vi har idag, exklusive det nuvarande exportstödet, som utgör en betydande del av flygvapnets verksamhet). Dessa kan vara operativa till, säg 2020 eller 2030 om man modifierar och uppgraderar i en mer långsam takt än vad Sverige brukar. Sedan är det slut. Då får man antingen lägga ner eller köpa ett nytt utländskt system. I alla fall om man inte i stort sett redan nu beslutar sig för att Sverige ska anskaffa nästa generations Gripen för sina nationella behovs skull (dvs. försvars-, arbetsmarknadspolitiska- och näringspolitiska behov).

Och då har vi 100 Gripen i det här landet av väldigt modernt snitt, som skall bytas ut med en förnyelsetakt som saknar internationellt motstycke.

Det är oerhört viktigt att det blir en politisk debatt om den här frågan, nu omedelbart, innan dess att det är avdömt på en helt annan nivå, dvs. i Saab och inom en mycket liten krets i regeringskansliet. Sedan är det nämligen kört för allt som andas demokratiska processer med insyn och debatt.

Uppdatering: Allan Widmans alliansbroder, Staffan Danielsson (c) kritiserar Widmans debattartikel i sin blogg. Han tycker bland annat att "det är anmärkningsvärt att en ledande svensk försvarspolitiker talar illa om ett kvalificerat svenskt stridsflygplan och framgångsrikt industriprojekt".

Danielssons "uppfattning är att JAS Gripen är ett av världens bästa och mest prisvärda stridsflygplan, sålt och leasat till ett antal länder som liksom Sverige är mycket nöjda med planet. Min förhoppning är - tydligen till skillnad från folkpartiets - att ett antal länder ytterligare kommer att välja Gripen i de pågående upphandlingarna världen över."

Vad Kd och moderaterna tycker, det vet vi inte ännu.

Snart står det klart

Riksdagen ska i dagarna börja behandla regeringens proposition om ett utökat svenskt truppbidrag till insatsen i Afghanistan (ISAF). Partiernas krav blir därmed kända. Det ska bli intressant att se vilken falang inom socialdemokraterna som fällde avgörandet när det gäller deras motionsskrivning. Vänstern lär fortsatt kräva att Sverige omedelbart drar tillbaka det militära truppbidraget och miljöpartiet, som externt har givit lite olika bilder av hur man landar, har landat tillräckligt bra i sina beslut.

I morgon håller Försvarsutskottet en öppen utfrågning om situationen.

För alla intresserade kan jag rekommendera följande läsning: Human Rights Watch nya rapport "Troops in Contact":

"In the past three years, the armed conflict in Afghanistan has intensified, with daily fighting between the Taliban and other anti-government insurgents against Afghan government forces and its international military supporters. The US, which operates in Afghanistan through its counter-insurgency forces in Operation Enduring Freedom (OEF) and as part of the NATO-led International Security Assistance Force (ISAF), has increasingly relied on airpower in counter-insurgency and counter-terrorism operations. The combination of light ground forces and overwhelming airpower has become the dominant doctrine of war for the US in Afghanistan. The result has been large numbers of civilian casualties, controversy over the continued use of airpower in Afghanistan, and intense criticism of US and NATO forces by Afghan political leaders and the general public."

MSB - ny logotype

Den sista december går Räddningsverket, Krisberedskaps-myndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar som bekant i graven. I stället uppstår en helt ny myndighet; Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

MSB har skaffat sig en logotype. Den är jätteful.

Kan någon med makt och befogenheter vara vänlig och agera?

Räddningsverkets logga är etablerad och närmast att betrakta som ett positivt laddat svenskt varumärke, inte minst internationellt. Kunde man inte ha tagit vara på den och bara modifierat den något?

Robert Fisk om Afghanistan

Läs den alltid lika enastående Robert Fisk, The Independent, om situationen i Afghanistan:

"The collapse of Afghanistan is closer than the world believes. Kandahar is in Taliban hands – all but a square mile at the centre of the city – and the first Taliban checkpoints are scarcely 15 miles from Kabul. Hamid Karzai's deeply corrupted government is almost as powerless as the Iraqi cabinet in Baghdad's "Green Zone"; lorry drivers in the country now carry business permits issued by the Taliban which operate their own courts in remote areas of the country."

(Tack Håkan för tipset!)

Man tackar

Jag tackar och bugar. Inte bara för de vänliga orden om bloggen, utan för de tips Lennart Frantzell generöst delar med sig av i sin recension av Försvarsbloggen.

Lennart är en bloggveteran, han skriver om IT och politik från Silicon Valley under rubriken "Det progressiva USA".

I flygande fläng

Den 10 oktober 2008 meddelade man från försvarsdepartementet att regeringen hade antagit direktiv för en utredning om hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras.

Försvarsminister Sten Tolgfors sade i pressmeddelandet att utredaren ska se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras, samt vilka krav det ställer på dimensionering och organisation av helikopterförbanden. Utredaren ska analysera vilka av Försvarsmaktens operativa helikoptersystem som kan och vid behov bör vidmakthållas. Utredaren ska utvärdera erfarenheterna av genomförda upphandlingar av helikoptersystem samt analysera flygsäkerhetsrelaterade frågor och föreslå förbättringsåtgärder.

Bra, men nu har denne utredare -som ännu inte är utsedd- bara fem veckor på sig innan han eller hon skall redovisa en delrapport om helikopter 4-systemet (den 31 december)!

Stridsfordon till Afghanistan?

I avvaktan på riksdagens behandling av propositionen om den svenska insatsen i Afghanistan funderar jag över hur resonemangen går när det gäller den svenska utökningen av insatsen.

Om man går igenom det som skrivs internationellt, framstår det som att säkerhetsläget, även i det svenska PRT:t, succesivt förvärras. Skulle man inte kunna överväga att skicka tyngre fordon, som skydd för soldaterna att ta till när det behövs och/eller om läget radikalt försämras på kort tid, istället för någon eller några av de delar som regeringen nu föreslår?

Uppdatering: Ibland prickar man rätt. SvD publicerade under eftermiddagen uppgifter om att Försvarsmakten vill skicka tre stridsfordon 90 och annan utrustning till Afghanistan för att förstärka skyddet för de svenska soldaterna. Allan Widman (fp), som underlång tid har pekat på behovet, är nöjd. Försvarsmaktens arméinspektör, generalmajor Berndt Grundevik, har i en rapport konstaterat att läget är mer riskfyllt och säger följande på Försvarsmaktens hemsida:

"– För att ytterligare förbättra möjligheterna till balanserad verkan och skydd bör fler splitterskyddade fordon tillföras. Dessutom bör minst tre stridsfordon 90 tillföras för att ha ytterligare handlingsfrihet. Detta innebär att det bör finnas splitterskyddade fordon till alla enheter som ett förstahandsalternativ."

Arméinspektören framhåller vidare behovet av att förbättra underrättelseförmågan i Afghanistan:

"– För att ytterligare öka vår förmåga att inhämta underrättelser dygnet runt så bör ett lätt UAV-system, det vill säga en liten obemannad flygfarkost, omgående skickas till Afghanistan för att prövas och utvärderas. Förberedelser för detta pågår."

Det sistnämnda torde, vid sidan av det näraliggande operativa behovet, vara ett inlägg i materielförsörjningsdiskussionen.

Tack men nej tack

Gårdagens nyheter, men ändå.

I torsdags meddelade den norska regeringen att man avser köpa F 35 och inte JAS Gripen. I Sverige blev alla tagna på sängen av beskedet. Kanske inte av innehållet, men av tidpunkten.

Själv är jag förvånad över förvåningen. Om jag generaliserar är de enda jag har talat med som verkligen har trott på affären SAAB själva. Så gott som alla andra har från början sagt att det är klart att det blir amerikanskt. Norge är beredd att betala en hel del för den transatlantiska länken. ”Norrmännen är smarta” har det sagts, det är klart att Gripen skall vara med och pressa priset nu när det rent teoretiskt skulle kunna gå Sveriges väg i och med det intensifierade Nordiska samarbetet och allt, men inte blir det en affär av det där. Ungefär så har det pratats.

Med buller och bång fullständigt krossades Gripen när beskedet kom. Det var ganska uppseendeväckande, måste man säga. Den signal Norge har skickat över världen, när det gäller förmåga att möta operativa krav, förmodligen misslyckade simuleringar mot motståndare och allt annat som i sinom tid lär läcka ut från upphandlingsprocessen, är naturligtvis förödande för kommande affärer. Detta har naturligtvis de amerikanska aktörerna vägt in också, i sitt erbjudande.

Försvarsminister Tolgfors kommenterade det norska beskedet och sade bland annat att Norge har ”hanterat upphandlingsprocessen väl”. Jan Nygren, som har varit spindel i nätet för SAAB under processen var inte precis lika mild i sina formuleringar.

Frågan man måste ställa sig är väl hur man kunde ha så fel inom SAAB? Man fick veta bara drygt en timme innan beskedet offentliggjordes. Man har uppenbarligen själva trott att affären skulle gå i lås (trots alla bedömningar som har pekat på motsatsen) och man har dessutom satt sig i en situation när man har att krishantera andra upphandlingsprocesser och kommande affärsmöjligheter.

Förklaringen från Norge lyder alltså som så att Gripen inte klarar de operativa kraven och hur det förhåller sig med det kommer naturligtvis att nagelfaras av olika aktörer framöver, men vid sidan av denna upphandlingsgranskning måste ju en diskussion starta i Sverige som handlar om att om nya Gripen inte duger till att försvara Norge, vad betyder det för Sverige?

För egen del är jag angelägen om att det svensk-norska försvarspolitiska samarbetet inte påverkas alltför mycket av Norges nej. Om man går tillbaka till den samarbetsutredning som ÖB i Sverige och hans norske motsvarighet gjorde, så kan man konstatera att det aldrig har hängt på några Gripen-affärer. Risken är väl att förbittring riskerar att lägga en våt filt över det nu.

Men SAAB:s strategiska misstag kan inte tillåtas avgöra hur det blir med den saken.

Civilförsvarsförbundet om frivilligutredningen

Civilförsvarsförbundet anser att frivilligutredningen motverkar sitt syfte. Det var i fredags som utredare Björn Körlof presenterade utredningen "Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet" (SOU 2008:101).

Civilförsvarsförbundet menar att det är "utmärkt och fullkomligt begripligt att regeringen vill skaffa sig ett förhållningssätt till det som idag kallas frivillig försvarsverksamhet. Behovet av att anpassa samhällsskyddet och krisberedskapen, som tidigare vilat enbart på det militära hotets grund, är stort. Det är mer aktuella hot och risker som måste vara utgångspunkten - även för befolkningens egna insatser inom detta område."

Så sant som det är sagt.

Civilförsvarsförbundet tar också upp samma sak som jag oroar mig för, nämligen effekterna av att slopa organisationsstödet till de frivilliga försvarsorganisationerna och istället uppdragsstyra.

- En kostnadseffektiv samhällslösning förlorar själva grunden för denna effektivitet - självständigheten - om den enbart ska styras genom uppdrag som myndigheter beslutar om. Det säger Anders M. Johansson, generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet.

- Vad en organisation tillför samhället baserat på organisationsstöd ska givetvis också kunna värderas ur effektivitetssynpunkt, fortsätter Anders M Johansson.

Civilförsvarsförbundet uppmärksammar att utredarens finansieringsförslag går stick i stäv med den överenskommelse som regeringen så sent som den 23 oktober lade grunden för tillsammans med idéburna organisationer inom det sociala området samt Sveriges Kommuner och Landsting.

Denna överenskommelse värnar den ideella sektorns roll som självständiga och oberoende samhällsaktörer. Förbundet menar vidare att förslaget också sakna stöd i Folkrörelseutredningen, som i "Rörelser i tiden" (SOU 2007:66) framhåller, att organisationsbidrag bidrar till den grund av långsiktigt inriktad kärnverksamhet som varje självständig organisation vilar på. Det är enligt den utredningen en förutsättning för att andra typer av bidrag - verksamhetsbidrag och uppdragsersättningar - ska fungera väl.

Vad var det jag sa

Jag dristar mig till att säga vad var det jag sa, med anledning av gårdagens Brännpunktsartikel, där Ulf Wickbom säger att han inte tänker skriva "vad var det jag sa".

Försvarsministerns retorik allt sedan Georgienkrisen har fått genomslag. Sannerligen.

Ulf Wickbom bör dock studera planeringsanvisningarna till Försvarsmakten noga. Som Wiseman säger, han skall nog inte ropa hej.

Och det är just detta: Hur skall regeringen få ihop nuvarande retorik, med praktik (inom ett begränsat ekonomiskt utrymme). Man skapar förväntningar, helt i onödan, som man inte kan leva upp till.

Dagens kulturinslag

Klockan är 15:22 och det inte bara skymmer i Falköping utan det envisas med att ramla snöblandat regn från himlen också. Vad kan väl vara bättre än Berglins ur dagens Svd, lite i samma anda?

Det kommer mera...

Bloggronden i SvD uppmärksammar den uppfattning om svensk trupp i Afghanistan, som förs fram på denna blogg.

Det finns inom kort anledning att återkomma till den frågan. Nu har nämligen (äntligen!) regeringens proposition om ISAF lagts upp på nätet. Jag läser och återkommer.

Frivillig försvars(beredskaps)verksamhet

Om en timme (10:00) presenterar utredare Björn Körlofs utredning "Utredningen om frivillig försvarsverksamhet" betänkandet (2008:101) Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet. Det ligger redan på nätet för läsning.

Jag har ännu inte läst hela utredningen, men en sak har jag noterat:

Utredningen behandlar frågor om vilka kriterier som ska krävas för att en organisation ska kunna tillhöra den aktuella gruppen av organisationer och komma ifråga för uppdrag (det är uppdragsstyrning som skall gälla framöver, vilket i sig innebär risker för att den mer långsiktiga och från staten mer fristående -och kanske också nyttigt obekväma- roll som organisationerna kan ha).

Utredningen föreslår att endast de kriterier som generellt bör gälla för samhällsstöd (dvs. demokratisk organisation, etiskt godtagbar verksamhet, icke-diskriminerande medlemsrekrytering, svara mot beställarmyndighetens värdegrund samt förutsättningar för insyn och kontroll vad avser ekonomi och verksamhet) bör gälla i framtiden. Det innebär att de myndigheter m.fl. som efterfrågar frivilliga för sina behov i framtiden bör kunna ingå avtal med vilken organisation som helst som fyller de nämnda generella kraven.

Bra!

Inlägg på utrikesbloggen.se

Jag har förmånen att vara kolumnist för utrikesbloggen.se, som idag publicerar ett inlägg av mig.

Afghanistan ToR?

Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.

Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:

" – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet."

Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.

För egen instämmer jag med Urban Ahlin.

Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.

Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?

Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).

Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).

I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.

Benin-Sverige 1-0

Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, skriver på Brännpunkt
idag under rubriken ”Fattiga Benin har fler FN-soldater än Sverige”.

Gabelic har observerat att Benin bidrar med drygt 16 gånger fler FN soldater än Sverige (1363 jämfört med 83 i månadsskiftet september-oktober av totalt 88754 militärer, po­liser och militärobservatörer i FN:s fredsfrämjande insatser). De 83 svenskarna är sannolikt det lägsta svenska truppbidraget till FN någonsin.

FN-förbundet har också noterat den rådande tyngdpunktsförskjutningen till förmån för nationellt territorialförsvar:

”De tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Thage G Peterson driver en bakåtsträvande linje (Brännpunkt den 23 och 24 oktober): ett tak på 1000 soldater i utlandsstyrkan och prioritering av territorialförsvar och hemvärn respektive ett stopp för Sveriges militära engagemang i ett av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder, Afghanistan.”

Ur Gabelics artikel:

”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”

Lysande, Svenska FN-förbundet. Tack för er insats!

(Fotot är hämtat från FN:s hemsida och visar FN-soldater från UNAMID som skyddar en hjälpsändningstransport i Darfur, Sudan.)

Ett exempel till

Generallöjtnant (Ret.) Johan Kihl, tidigare bl.a. chef för de svenska specialförbanden, skriver om hur vi bäst skyddar våra soldater i utlandstjänst på Newsmill.se Kihl för intressanta resonemang om skyddsnivå och säkerhet, och den framgångsrika "svenska modellen" i krishantering.

Det är avslutningen i artikeln som är anmärkningsvärd, aporopå tidigare blogginlägg om (s) inställning till BG11 och det territoriella försvarets rännesans i regeringens retorik.

Kihl skriver:

"Om vi i framtiden skall ha samma styrkor med hög beredskap för insatser både nationellt och internationellt, måste de nationella uppgifterna vara styrande för säkerhet, utveckling och utbildning och den internationella vara en tilläggsuppgift, som anpassas till vår förmåga. Mot den bakgrunden, bör enligt min uppfattning, den Nordiska Bataljonsstridsgruppen 2011. NBG 11, ifrågasättas" (min kursiv.).

Artikeln är ett exempel av många den senaste tiden som tillsammans illustrerar den klassiska pendelrörelsen i svensk försvarspolitik. Jag var med på den tiden när moderaterna i riksdagsdebatter kallade internationella insatser för "lyxverksamhet". Jag var med när Björn von Sydow (s) pekade på Försvarsmakten och sade "internationalisera er" och senare när Leni Björklund gjorde upp med fransmännen om Artemis och gav klartecken till NBG.

Var denna senaste trend ska sluta, det vet jag inte. Jag befarar att det vare sig blir hugget eller malet. För med de mått och steg som nu vidtas formas en Försvarsmakt som det är meningen att man skall kunna använda. Men om den växande trenden står sig, nämligen att man tydligen inte ska använda denna förmåga till internationella insatser -mer än lite på sidan av, sådär- samtidigt som man avvecklar det "sega"och det "breda" som var jämförelsevis "billigt" i antal personer räknat och utformat för att möta en invasion (som inte kommer). Då får vi alltså en situation där resultatet inte passar någon eller något.

Och hur länge tror man att det finns stöd för att betala för det, hos skattebetalarna, om det blir halvbra och inte ens används?

Säger oppositionen nej till BG11?

Ekot rapporterar idag om att både socialdemokraterna och miljöpartiet har svängt och ”vill inte längre att Sverige ska ställa upp med militära förband till EU”.

Men om man lyssnar till vad Peter Rådberg (mp) och Anders Karlsson (s) säger, så är det ju inte tal om att det skall vara slut med svenskt engagemang i EUBG. De är kritiska till kostnaderna.

Det är ju trots allt ett stort steg mellan att vara kritisk till kostnaderna och att vilja ha ett väl avvägt svenskt bidrag, och att säga nej rakt av (som vänsterpartiet).

Och nog har det varit för dyrt, för ”speciellt”, för mycket vid sidan av den övriga produktionen. Det är ju bland annat därför man skall upphöra med två separata ”produktionslinjer” i fortsättningen.

Anders Karlsson följer upp den socialdemokratiska budgetmotionen från i höstas, men skruvar åt ambitionsnivån ytterligare jämfört med då. Han säger i Ekot:

” – Vi ska kunna bidra med en liten del, kanske ett hundratal, men inte vara första ledande nation som kostar oerhört mycket pengar.”

Ett hundratal! Beskedet är klart från socialdemokraternas sida: Sverige skall inte vara lead nation mer, långt därifrån. I (s) budgetmotion från september står det dock inget om ”ett hundratal”:

”Den svenska regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Vi socialdemokrater är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011. Vi menar samtidigt att Sverige, som nyligen tog ett betydande ansvar för den nordiska stridsgruppen när den stod till EU:s förfogande under första halvåret 2008 – av snabbinsatsstyrkans soldater kom 2 300 av 2 800 från Sverige – denna gång inte ska vara ramnation och ta det största ansvaret. Därför minskar vi försvarsramen med 300 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.”

I budgetpropositionen för 2006 skrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen ”Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2006 bedömt merkostnaderna för uppbyggnaden och utvecklingen av den nordiska snabbinsatsstyrkan till drygt 2,5 miljarder kronor.”

Det var inte direkt tal om någon broms. Skulden för att slutnotan blev för hög bör fördelas på många huvuden. Jag minns t.ex. väl alla återkommande diskussioner om huruvida BG11 skulle vara en alltigenom svensk stridsgrupp. Det var många som tyckte det, då. Några av oss höll emot.

Varför har inte regeringen lagt frågan om BG11 på riksdagens bord, om inte annat för att undvika det som händer precis just nu? Tänk om bara UFöU:s betänkande (2007/08:UFöU3) hade omhändertagits av regeringskansliet! I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett ställningstagande om BG11 är beroende av ett beslut i riksdagen.

Återigen blir det en dyrköpt läxa för regeringen, att inte lyssna till riksdagen.

Newsmill och DN

Jag skriver på Newsmill.se

DN följer upp dagens händelser i en artikel där oppositionen uttalar sig. Jag vill gärna förtydliga vad jag menade med följande uttalande:

"- Jag vet inte om jag ska skratta åt det. Han uttrycker sig som att vi enhälligt ansluter oss till den nya riktningen, fast det naturligtvis är tvärtom."

Jag anser inte att beredningen tycker tvärt om, jämfört med regeringen, utan att det är skrattretande att ministern uttrycker sig som om det är beredningen som ansluter sig till regeringens politik, och inte beredningen som målade upp inriktning och de flesta av förslagen, som nu regeringen följer upp.

Planeringsanvisningar

Några snabba slutsatser efter att ha läst igenom planeringsanvisningarna:

Markoperativ tyngdpunkt ligger fast. I planeringsanvisningarna står det att ”Förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad, detta inkluderar även förmåga att kunna uppträda gemensamt (joint).”

Ambitionsnivån, som försvarsministern inte ville svara på vid dagens presskonferens, är tydligt uttryckt:

”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal (kan tolkas hur som helst, min anm.) tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:

• Över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt (Försvarsberedningen angav följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt),
• över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer (samma som beredningen),
• periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept där svensk del av konceptet utgörs av högst 1600 personer ((beredningens formulering löd: Försvarsmakten ska periodvis kunna hålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept,
• hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap (samma som beredningen).

Regeringen anger vidare i planeringsanvisningarna att ”omställningen ska genomföras i den takt som är möjlig inom anslagens ram. Försvarsmakten ska redovisa förslag på utformning av insatsorganisationen på ca fem års sikt (2014). Utvecklingen ska återspegla den inriktning Försvarsberedningen redogör för i sin rapport. Av redovisningen ska framgå hur insatsorganisationen i stort föreslås utvecklas där grunden för markstridskrafterna ska utgöras av mer permanenta bataljonsstridsgrupper.”

Här föreligger således fortfarande en skillnad mellan Försvarsberedningen och regeringen, där regeringen för fram bataljonstridsgrupper medan beredningen framhåller kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.

Ett annat avsteg från beredningens rapport är att amfibieförband ska kunna verka tillsammans med och vid behov ingå i förband ur markstridskrafterna vid operationer på land, medan beredningen anser att den amfibiska förmågan ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna, anser beredningen.

I övrigt kan jag inte se några avgörande skillnader mellan beredningens rapport och planeringsanvisningarna. Jag tycker dock, som en generell synpunkt, att regeringen lämnar väldigt fritt till Försvarsmakten att göra avvägningar t.ex. inom personalförsörjningen. Låt mig gissa att underlaget från Försvarsmakten kommer att bli betydligt tätare mellan de heltidskontrakterade soldaterna än vad som beredningen har beskrivit i sin rapport (och vad som i förlängningen är ekonomiskt genomförbart). Det riskerar att bli väldigt smalt och mycket dyrt, i så fall, med en begränsad uthållighet.

Bättre än befarat?

Planeringsanvisningarna ser efter en snabb genomläsning glädjande nog bättre ut, utifrån förslagen i Försvarsberedningens rapport, än vad försvarsministern gav uttryck för i DN-debattartikeln och dagens presskonferens.

Jag läser, jämför och återkommer.

Under pågående presskonferens presenterar Tolgfors avsteg på avsteg från Försvarsberedningens junirapport. Förutom de exempel jag räknar upp i tidigare inlägg, avvisar ministern nu också fullständigt beredningens förslag om att göra ett omtag i myndighetsstrukturen.

Försvarsministern säger också att "flygvapnet är centralt framöver" (apropå beredningens tydliga prioritering; markoperativ tyngdpunkt).

Nu säger ministern i en hänvisning till Försvarsberedningen att Håkan Juholt (s) satt där. Har han avgått? Eller har ministern lagt ner beredningen utan att beredningens ledamöter är informerade därom?

Det blir ingen försvarsindustristrategi. Statssekreterare Jevrell säger, i princip, att industrifrågorna kommer att behandlas i inriktningspropositionen.

Omtag! (Igen....)

Vid gårdagens regeringssammanträde togs så (äntligen!) Försvarsmaktens planeringsanvisningar. De presenteras av försvarsministern vid en presskonferens klockan 11 idag.

Inriktningen, som planeringsanvisningarna bygger på, kan man läsa om på dagens DN-debatt.

Jag konstaterar följande:

Vi har inte varit längre ifrån den inriktning, som rådde så sent som i december 2007, på herrans många år (dvs. att det militära försvaret ska formas utifrån och in, med andra ord att internationella uppgifter i praktiken utgör den dimensionerande huvuduppgiften i en situation när alla är helt överens om att invasions- och militära angreppshot direkt riktat mot Sverige kan avskrivas under överskådlig tid).

Jämför bara regeringens och Tolgfors retorik från hösten 2006 och framåt, och nu!

Så sent som i regeringens budgetproposition från hösten 2008 upprepades ambitionen: För att på ett långsiktigt och hållbart sätt bidra till regeringens ambitionshöjning på det freds- och säkerhetsfrämjande området kvarstår regeringens målsättning att Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser ska dubbleras.

De som har flyttat sig längst är Tolgfors själv och Folkpartiet. Försvarsministern har bl.a. upprepade gånger i media framhållit Danmark som ett föredöme. Danmark är fullt ut internationellt inriktade.

Men i Sverige låter det nu såhär: ”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att värna Sverige, samtidigt som den internationella ambitionen att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder fortsatt kan vara hög.”

För ett drygt halvår sedan hade motsvarande formulering sett ut ungefär på följande sätt:
”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att genomföra internationella insatser för att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder, vilket i sin tur innebär att förmågan och tillgängligheten ökar för att vid behov värna Sverige.”

Och fundera på vilken bild man ger (både av hotbild och förmåga) genom följande citat ur dagens DN-debattartikel (min kursiv.):

”Det svenska försvaret skall förvisso fortsatt ha god uthållighet, men ett här och nu-perspektiv måste läggas till detta. Vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige”.

Striden mellan kramare av det nationella försvaret och kramare av den internationella inriktningen har nu definitivt utfallit till territorialförsvarets fördel. Jag beklagar det.

Det bästa hade varit om istället uppdelningen mellan det internationella och det nationella hade suddats ut. Men regeringen har fallit till föga efter Georgienkrisen. Man har inte orkat hålla i helhetsgreppet utan velat bejaka territorialförsvarskramarna (vilket i sin tur stärker den falangen inom socialdemokratin).

Frågan är, med en sådan strategi, hur man avser att motivera kostnader och deltagande ibland annat i NRF, BG2010 och BG2013? Det kommer inte att bli lätt. Eller för den delen de pågående internationella insatserna, t.ex. Isaf i Afghanistan (där man också i en kommande proposition avser att förstärka den svenska närvaron).

Jag törs förutsäga att den falang som man stryker medhårs när det gäller det nationella försvaret, den kommer att bli högljudd i samband med behandlingen av den propositionen.

Dessutom, Tolgfors nämner inte ett ord om vilka volymer och vilka beredskapstider som gäller. Han fortsätter att yttrycka sig som om hela det militära försvaret skall vara omedelbart gripbart för insatser över hela linjen. Detta är naturligtvis omöjligt, och inte heller nödvändigt. Det skapar bara orealistiska förväntningar. Som man bäddar får man ligga.

Och smaka på den här formuleringen:

”Den inriktning på förnyelsen av försvaret som regeringen driver har vunnit stöd av en enig Försvarsberedning, liksom en enig Pliktutredning. Om en bred lösning i riksdagen är möjlig vore det att föredra, går det inte har alliansen majoritet ändå.”

”…som regeringen driver har vunnit stöd”. Tillåt mig att brista ut i skratt! En mer korrekt beskrivning är att Försvarsberedningens slutsatser har successivt under åren vunnit stöd i regeringen. Regeringen, denna och förutvarande, har alltid hängt efter. Det har inte duggat tätt med klara besked om vilken inriktning regeringen för närvarande bekänner sig till, om man uttrycker sig försiktigt, under beredningens arbete.

Jag gillar dessutom inte att Tolgfors framställer det som om regeringens inriktning är synonym med Försvarsberedningens, så som de kom till uttryck i rapporten från juni 2008 (Försvar i användning Ds 2008:48). På några mycket viktiga områden framstår det inte så alls, av artikeln att döma.

Låt mig nämna följande exempel:

Beredningen betonar i sin rapport vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp. Beredningens skriver: ”För insatser i markarenan är kompetensen och förmågan att leda och samordna verksamheten på brigadnivå inom ramen för en tillfälligt sammansatt brigadstridsgrupp grundläggande.”

Tolgfors, däremot, skriver att det svenska försvaret kommer i framtiden att vara uppbyggt utifrån bataljonstridsgrupper, med bevarad brigadledningsförmåga.

Uppdatering presskonferens: Tolgfors säger vid sin presskonferens att regeringen nu "operationaliserar Försvarsberedningens rapport" och han tar "att gå mot bataljonstridsgrupper" som exempel....

Beredningen framhöll vidare att internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats, utvärdering till kunskapsåterföring, vilket i sin tur kan ses som ett försök till vidareutveckling av regeringens egen Inget om civil-militär förmåga i artikeln. Ingen bäring mot regeringens egen strategi för internationella insatser. Jag hoppas att det återfinns i planeringsanvisningarna.

Ytterligare en viktig del i beredningens rapport var prioriteringen av markoperativ tyngdpunkt. Beredningen skrev att huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.

Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.

Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.

Inte ett ord om detta i artikeln. Hur ser planeringsanvisningarna ut? Är det fortfarande ”rättvisetänkandet” mellan ”försvarsgrenarna” som råder (samt industrins intressen)?

Så lätt, och så bra, det hade varit att sammankalla beredningen och låtit beredningens slutsatser bollas mot planeringsanvisningarna. Då hade Tolgfors kunnat förklara och motivera skillnader och beredningen hade kunnat argumentera för sin linje. Men istället väljer man att vifta bort den enighet beredningen lyckades uppbringa.

Och det kaxiga beskedet, som kan tolkas som att regeringen kör fram det man vill till riksdagen och att oppositionen kan tugga och svälja alltihop eller så går man fram själva, det är ju bara symptomatiskt på osäkerhet i en fråga som är alltför viktig för att de respektive politiska blocken ska få ställa sig i var sin skyttegrav. Och nu talar vi om en inriktningsproposition som lämnas ett och ett halvt år före valet. Viken stabilitet och förutsägbarhet ligger i detta?

Slutligen ska det också bli intressant att se när Försvarsmakten ska inkomma med sitt underlag, med anledning av anvisningarna. Då bringas det klarhet i dels hur genomarbetat underlaget kan förväntas vara beroende på hur kort tid Försvarsmakten får på sig och dels om tidsplanen för den kommande inriktningspropositionen har rimliga möjligheter att hålla.

Beska piller

På dagens DN-debatt skriver professor Mats Alvesson, organisationsforskare vid Lunds universitet, och Karl Ydén, som i dag försvarar doktorsavhandlingen "Kriget och karriärsystemet" vid Göteborgs universitet, under rubriken ""Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar".

Det är en läsvärd artikel och en än mer läsvärd doktorsavhandling (jag har haft förmånen att få läsa den).

Alvesson och Ydén skriver i artikeln:

"Trots att det är femton år sedan dåvarande överbefälhavare deklarerade att internationell tjänstgöring skulle vara en avgörande karriärmerit utgör den fortfarande inget krav för befordran. Och trots att dagens ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare och för få truppofficerare fortsätter det militära karriärsystemet att premiera inrikes administrativa uppgifter högre än soldatutbildning och internationell tjänstgöring."

Jag tror det var redan i slutet av 90-talet som en enig Försvarsberedningen skrev att utlandstjänstgöring skulle vara ett villkor för befordran. Och detta är ju bara ett spår, ett exempel av många på alla de faktorer som Ydén behandlar i sin avhandling.

Det nya personalförsörjningssystemet, tvåbefälsystemet, den samlade insatsorganisationen (inte uppdelning i internationellt/nationellt) bör granskas utifrån Ydéns observationer. Vad bör man tillföra i form av kontrollstationer, säkerhetsspärrar, piskor och morötter, för att skruva organisationen i rätt riktning?

Uppdatering: Det är ju inte som så att dessa förhållanden har passerat helt obemärkt förbi i HKV. Läs t.ex. intervjun med GD Marie Hafström i Officerstidningen nr 5/2008. I intervjun berättar Hafström bl.a. att försvarsmaktsledningen har beslutat om en generell förlängning av förordnanden och att man har infört ett nytt ansökningsförfarande där man får söka tjänster i konkurrens med andra intresserade, istället för att bara serveras ett nytt jobb när ett förordnande går ut.

"Det här kommer att gynna verksamheten och se till att vi får rätt person på varje tjänst. Det är möjligt att vissa kan få svårt att hävda sig i en sådan konkurrens, men då är det viktigt att man får möjlighet att utveckla sig i den tjänst man har för tillfället. Det är väldigt viktigt att inte bara sträva uppåt, utan att faktiskt göra ett bra jobb där man är", säger Hafström i intervjun.

GD Marie Hafström utreder för närvarande Försvarsmaktens stödverksamheter och stödmyndigheter. Förhoppningsvis tar någon vid där hon slutade. Ulf Bengtsson, det gör du va? Sätt några förträffliga personer på att se över alltihop, i relation till det nya system man kliver in i nu. Det är nu man har chansen, innan det sätter sig. Jag vet två personer som skulle kunna utgöra ett riktigt dreamteam. Deras förnamn är Mikael och Ola. Say no more.

Brittiska soldater på LSD

Jag följer SvD:s ledarredaktions Youtubiana slaviskt. Nyligen dök det upp (på plats 12 i Ledarbloggens listning av Youtubiana) ett klipp som har viss koppling till denna bloggs ämnesområden: Brittiska soldater på LSD.

Klippet är obetalbart, speciellt tillfället när en av soldaterna klättrar upp i ett träd för att mata fåglarna (varpå befälet ger upp) och den knastertorra speakertexten gör sitt till. Skrattet fastnar dock i halsen när man betänker att det kunde varit annat än LSD.

SvD: "Under det förra seklet forskade många militärmakter intensivt i biologiska och kemiska stridsmedel. Å ena sidan ville man hitta effektiva metoder att slå ut fienden (gärna utan att döda), å andra sidan ville man veta vilka effekter fiendens eventuella kemiska stridsmedel skulle få.

Bekvämt nog för de forskningsansvariga fanns det gott om forskningssubjekt: de egna soldaterna. Flera av de tester som utfördes har lett till stora skadestånd och rättstvister, eftersom soldaterna i vissa fall vare sig var frivilliga eller fick veta vilka risker de utsattes för. I andra fall var forskningen totalt hemlig.

Hur hemskt det än kan låta blev det i några fall ganska roliga filmklipp av testerna. Den 1,37 minuter långa journalfilmen där brittiska soldater matas med LSD och sedan får ge sig ut i fält är inte bara ett bra argument mot allmän värnplikt, den är kul också. Det finns något särskilt i kombinationen av torr brittisk saklighet och fullkomligt vilsna vuxna män. Det är Monty Python i verkligheten. Fast beväpnade."

Svensk stridsledning av JAS Gripen?

Allan Widman (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Tolgfors om svenskt luftförsvar och JAS Gripen. Widman skriver:

”JAS 39 A/B och FSR 890 kan med sin svenska nationella datalänk ledas av befintliga markbaserade stridsledningscentraler inklusive den i Hästveda i södra Sverige. JAS 39 C/D är en med Nato interoperabel version utrustad med datalänken Link-16, som inte kan ledas av befintlig svensk infrastruktur för stridsledning. Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder så att nationellt försvar av svenskt luftrum med en ensad flotta av JAS 39 Gripen kan realiseras?”

Det ligger ju onekligen sprängkraft i Widmans förrädiskt återhållsamma formuleringar. Om JAS 39 C/D inte kan ledas av befintlig svensk infrastruktur för stridsledning måste det rimligen ha varit känt när riksdagen klubbade igenom att ensa Gripenflottan till C/D-versionen?

Före eller efter sin tid?

Enligt militärtolkarnas tidning, Hugin & Munin, ryckte de värnpliktiga på Tolkskolan, TolkS, in tidigare i höst för det första utbildningsåret i skolans historia utan grundutbildning i ryska språket.

Chefredaktören, Erik Andermo, skriver att det "är lite ironiskt" att just samma vecka som de värnpliktiga rycker in fattas beslut om att skicka observatörer till Georgien.

"För en vecka och två dagar sedan nådde nyheten mig, ett mail i inboxen från Folke Bernadotteakademin: tolkar sökes, svar inom 24 timmar. Mer än så behövdes visserligen inte för att jag skulle nappa, men korta marginaler understryker ju situationens allvar. (...) Inte mindre än fem militärtolkar och MT-medlemmar släpper nu med en veckas varsel studier och jobb för att åka ner till Georgien för fyra månaders insats."

Det tog tid innan TolkS började utbilda värnpliktiga i arabiska, vid sidan av ryska. Jag visste inte att man på TolkS inte utbildar i ryska denna höst. Man var efter sin tid med arabiskan, möjligen är man före sin tid när det gäller ryskan?

Försening enligt Ekot

Det verkar som om det kan ligga något i mina folkpartispekulationer.

Ekot rapporterar idag att flera borgerliga politiker tror att propositionen försenas (ytterligare):

"Försvarsmakten behöver tre månader för att svara om det ska bli genomtänkt. Då dröjer det till långt efter jul innan regeringen får sitt svar och kort om tid innan propositionen ska lämnas i februari-mars.

Försvarets strategichef Jörgen Ericsson tycker att det är viktigt att försvaret får tid på sig att svara.

– Det är viktigt med hänsyn till kvaliteten i det arbete vi ska genomföra. Ju bättre kvalitet vi kan erbjuda i vårt underlag desto bättre blir förhoppningsvis propositionen, säger Jörgen Ericsson till Ekot.

Det bidde inget?

Försvarsmakten har fortfarande inte fått några planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. Man sitter med andra ord och räknar på ekvationer vars ingångsvärden man inte har och man planerar utifrån antaganden, inte utifrån besked.

Detta kan väl bara leda till slutsatsen att det inte blir någon försvarspolitisk inriktningsproposition i februari, knappast heller i mars? Eller ska Försvarsmakten få en vecka på sig att inkomma med sitt underlag?

Frågan är var i systemet anvisningarna har stoppats upp? Kan det månne ha något med mannen på bilden att göra? Om jag får spekulera lite så gissar jag att det har det eftersom han och folkpartiet måste följa upp höstens vassa profilering i försvarsdebatten i samband med Georgienkrisen. Och eftersom man har tillsatt en försvarspolitisk arbetsgrupp som skall redovisa sina slutsatser innan inriktningspropositionen är klar, vill väl folkpartiet bädda för att propositionen går så mycket i deras riktning som det är möjligt - väl medvetna om att det är i samband med planeringsanvisningarna man kan påverka mest och bäst...

Försvarsministern ville förresten undanröja alla ekonomiska osäkerheter i samband med höstens budget för det lovvärda syftet att skapa en stabil grund för det kommande inriktningsbeslutet. Med den extremt pressade tidsplan som Försvarsmakten lär få på sig att räkna fram underlaget utifrån planeringsanvisningarna, lär dock grunden bli mer osäker än någonsin.

Vem vågar gå i god för att man har räknat rätt?

Mönstermyndigheten ser dagens ljus

Den 29 augusti utsågs Ulf Bengtsson till ny generaldirektör för Försvarsmakten, och den 15 oktober påbörjade han sitt arbete med att skapa "en mönstermyndighet".

På Försvarsmaktens hemsida får han frågan hur Försvarsmakten ser ut om ut sex år?

Han svarar: "Försvarsmakten är en myndighet som bedriver en effektiv verksamhet i enlighet med de mål som riksdagen satt upp, samtidigt som den ekonomiska ordningen är god. Det ska inte vara någon fråga om att skattebetalarnas pengar inte används på bästa sätt och inga diskussioner om svarta hål i Försvarsmakten".

Med den inställningen är det svårt att misslyckas. Och det är alldeles lagom kaxigt.

Next generation?

Förra veckan publicerade SvD två (s)-märkta debattartiklar på Brännpunkt. Först ut av de två tidigare försvarsministrarna var Björn von Sydow som skrev den 23 oktober om behovet av att regering och opposition lägger partipolitiken inom försvarspolitiken åt sidan och presenterade åtta utgångspunkter för en försvarsuppgörelse. Det grundläggande temat i artikeln var dock behovet av att uppvärdera det nationella försvaret, på bekostnad av de internationella insatserna.

Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.

Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).

Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.

Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.

Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?

Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.

Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.

Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?

Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.

Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?

Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.

I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:

"Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd".

Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.

Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.

Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.

Lysande!

(Tack Ulf S för tipset!)

Varför göra det lätt, när man kan komplicera till det?

Ekot uppgav igår att den analys av hur Georgienkrisen påverkar svensk försvarspolitik, som bland annat föranledde ett uppskjutande av den försvarspolitiska inriktningspropositionen, görs utan politisk inblandning t.ex. inom ramen för Försvarsberedningen. Det visste vi sedan tidigare.

Uppgiften om att den görs inom regeringskansliet, av försvarsberedningens sekretariat, och att den eventuellt inte utmynnar i något annat än ett avsnitt i den försvarspolitiska inriktningspropositionen, den var däremot ny i alla fall för mig.

För de av oss som värnar traditionen att samverka blocköverskridande om försvars- och säkerhetspolitiken, ett arbetssätt som framgångsrikt har värkt fram gemensamma ståndpunkter inom de mest känsliga av områden, kändes det som ett stort steg i riktning bort från en god tradition.

Det var också detta som fick mig och Håkan Juholt (s) att kritisera regeringen i gårdagens nyhetssändningar. Regeringen spelade ju som bekant upp Georgienanalysen som ett oerhört viktigt arbete vars slutsatser skulle komma att både påverka planeringsanvisningar till Försvarsmakten (FM) och vara styrande för det kommande försvarsbeslutet. (By the way: Planeringsanvisningarna har fortfarande inte lämnats till FM, den officiella förklaringen lär vara att man inväntar analysen).

Med detta upplägg från regeringen är det nog fler än mig och Juholt som tycker att det är märkligt att man inte ville trygga en riksdagsmajoritet bakom den analys som skulle göras. Men detta är ju ett passerat stadium, så det kan man lägga bakom sig.

Man hade ju apropå det i och för sig kunnat bättra på chanserna till en blocköverskridande samsyn och därmed ett mer stabilt underlag för den kommande inriktningspropositionen, om man hade kommit på den eminenta tanken att låta Försvarsberedningen få höra och diskutera den analys som har gjorts och som beredningen sedan hade kunnat ställa mot sina egna slutsatser. Jag är helt övertygad om att det hade varit möjligt att nå en gemensam syn på vilka konsekvenser krisen har för svenskt försvar.

Vidare är det märkligt att regeringen, enligt Ekots uppgifter, väljer att göra analysen i huset, vilket jag menar är ett udda tillvägagångssätt om man vill att den skall kunna ses som oberoende av politisk dagsform (att behandla en analys inom RK eller att samverka med utomstående aktörer om en analys är en annan sak. Självklart är det upp till regeringen att ytterst dra slutsatser).

Power Recap

Alla som tänker se den sista debatten mellan McCain och Obama inatt, kan friska upp minnet genom denna video från Slate.

Gotsam - nedläggning av föredöme

Håkan Juholt (s) har ställt en fråga till försvarsminister Sten Tolgfors om Gotsam, landets enda permanenta samgruppering för olika myndigheters ledningsresurser.

Till årsskiftet stängs verksamheten ner. Juholt redogör för bakgrunden:

"Gotsam beställdes av en enig riksdag med syftet att förbättra omedelbar krishanteringsförmåga genom gemensam gruppering av flera myndigheters krisledningsresurser och därmed bryta sektorsmyndigheteternas stuprör och revir. Studierna inför försöket visade att av 18 identifierade kärnverksamheter vid krishantering skulle 14 bli mycket bättre och fyra bättre utförda, om man hade en permanent samgruppering av ledningsresurserna. Ingen av de 18 uppgifterna skulle bli sämre utförd. Erfarenheterna av mer än sex års verksamhet är också mycket goda.

Gotsam är Sveriges bästa myndighetssamverkan för krishantering. Det är enkelt att inse att modellen behövs på nationell nivå, inte skrotas på regional. Regeringens ointresse för frågan har nu lett till att Gotsam läggs ned, då stuprörsmyndigheterna upphör att ge stöd till projektet för att i stället prioritera sin egen isolerade ledningsverksamhet. Gotsams ledningscentral blir nu tre, en på länsstyrelsen, en på polisen och så Försvarsmaktens sjöcentral. Det ska inte längre finnas någon permanent gemensam ledningscentral".

Juholt frågar försvarsministern om han har verkat för att regeringen har en plan för att sprida erfarenheterna från Gotsam till övriga regioner i landet och hur den planen i så fall ser ut?

Försvarsministerns svar kan nog kallas stilbildande, i sin speciella kategori:

"Håkan Juholt har frågat mig hur jag har verkat för att regeringen har en plan för att sprida erfarenheterna från Gotsam till övriga regioner i landet och hur den planen i så fall ser ut.

En utvärdering av försöksverksamheten, genomförd av länsstyrelsen på Gotland, har rapporterats till regeringen i mars 2008.

Försöksverksamheten är ännu inte avslutad och därmed har inte alla erfarenheter av verksamheten omhändertagits. En slutrapport rörande verksamheten väntas efter årsskiftet. Erfarenheter från försöksverksamheten har kontinuerligt spridits såväl nationellt som internationellt. Erfarenheterna av försöksverksamheten bör fortsatt tillvaratas".

Ministern skriver att erfarenheterna av verksamheten fortsatt bör tillvaratas. Det låter ju därmed som om verksamheten har varit bra och nyttig. Fast den läggs alltså ner vid årsskiftet.

Om Juholt kan förresten nämnas att han, förutom att vara tf partisekreterare och Försvarsberedningsledamot, även är programledare.

Oppositionens alternativ

Nu ligger oppositionens försvarsmotioner, med anledning av regeringens budgetproposition, uppe på riksdagens hemsida för allmän beskådan. Man kan konstatera att det spretar ganska kraftfullt mellan (s), (v) och (mp).

Socialdemokraterna framhåller t.ex. att det är det viktigt att värna en inhemsk, svensk försvarsindustri med hög teknologisk standard. Detta eftersom ”Försvarsindustrin bidrar till Sveriges oberoende. Samtidigt gagnas Sverige som industrination av en stark försvarsindustri, som dessutom bidrar med positiva spinoffeffekter”.

Med regeringens neddragningar på försvarsmateriel – först i tilläggsbudgetpropositionen i april, och nu i budgetpropositionen i september- ser (s) inga ytterligare möjligheter till besparingar på försvarsmaterielområdet under den kommande budgetperioden. Tvärt om föreslår man något mer resurser till försvarsmateriell 2009 och 2010.

Socialdemokraterna minskar också (tillfälligt, som man skriver) anslaget för de fredsfrämjande insatserna med 500 miljoner kronor 2009 och 250 miljoner kronor 2010. Detta med hänvisning till att (s) vill avsluta det svenska militära engagemanget i Kosovo men fortsätta vårt civila engagemang.

(s) skriver vidare att man är öppna för att omfördela resurser och förstärka insatsen i Afghanistan ”om säkerhetsläget skulle försämras”.

När det gäller den nordiska stridsgruppen (NBG) konstaterar (s) att regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Socialdemokraterna är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011, men menar dock att Sverige denna gång inte ska vara ramnation. Därför minskas ramen för NBG med 200 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.

Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag på utökade resurser till internationella insatser. Likaså avvisas satsningen på NBG (man skriver bland annat ”Hittills har EU inte skickat ut någon stridsgrupp och det har visat sig att det fattas organisation till att göra det”) samt svenskt deltagande i PFF. (v) skriver att man ”vill säkra och förstärka det nationella försvaret och föreslår därför en satsning på den nationella skyddsstyrkan”.

Och när det gäller civil-militär samverkan skriver (v): ” Vi anser att det är mycket viktigt att civila och militära insatser hålls separerade både när det gäller personal, materiel och ekonomiska resurser.”

Miljöpartiet har lämnat en fyllig kommittémotion vid sidan av budgetmotionen

Utgångspunkten för Miljöpartiet de Grönas försvarspolitik är att ”det svenska försvaret ska omvandlas från ett invasionsförsvar till ett fredsfrämjande insatsförsvar, i enlighet med vad riksdagen tidigare har beslutat. Försvaret ska ha ett tydligt och renodlat uppdrag och det ska uppfyllas på ett kostnadseffektivt sätt. För detta ändamål krävs fortsatta omfattande omstruktureringsinsatser både inom förbandsverksamheten och inom materielförsörjningen. Det duger inte att som regeringen nu gjort att göra halt och stoppa denna rationaliseringsprocess. Det kommer leda till att försvarsmaktens ekonomiska problem befästs”.

Vidare anför (mp) att: ”Principen att regeringen vill skjuta till mer pengar till förbandsverksamheten från materiel och utveckling bejakar Miljöpartiet. Men vi kan inte ansluta oss till den föreslagna överföringen då den inte kombineras med en fortsatt reformprocess.”

I motionen tas följdriktigt en rad förslag kring organisation och dimensionering upp. Miljöpartiet avvisar också den satsning på ”SuperJAS” som regeringen vill ha mandat att fatta beslut om. (s) och (v) tar inte upp detta i sina motioner. Det återstår alltså att se hur dessa partier agerar när motionen ska behandlas i Försvarsutskottet.

När det gäller materielförsörjningen står miljöpartiet närmare regeringen än (s). Miljöpartiet stöder regeringens uttalade ambition att effektivisera försvarets materielförsörjning med stopp redan nu för vissa materielprojekt. Miljöpartiet anser att utgifterna för materielförsörjningen kan reduceras mer än vad regeringen aviserat. Detta kan åstadkommas bland annat genom att även stoppa beslutet om redan nämnda utveckling och köp av nästa generations JAS 39 Gripen. Vidare föreslår Miljöpartiet stopp för utveckling av en ny ubåt.

Miljöpartiet vill tillföra ytterligare 70 miljoner kronor till Fredsfrämjande förbandsinsatser. Detta för att de internationella insatserna är en prioriterad uppgift:

” Transformeringen mot ett kostnadseffektivt och användbart militärt försvar måste fortsätta. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet är obsoleta i dagens säkerhetspolitiska miljö. I enlighet med FN-stadgans principer har Sverige ett ansvar för att främja internationell fred och säkerhet. Det ligger i vårt intresse att upprätthålla och utveckla bilaterala och multilaterala relationer och strukturer. Det militära försvaret måste byggas upp utifrån att det skall vara användbart för att hantera dagens utmaningar och hot som t.ex. att förhindra folkmord och skilja stridande parter. Dessa utmaningar hanteras genom internationella FN-mandaterade insatser där den militära komponenten är en mindre del av en nödvändig helhetssyn på konflikthantering med huvudsakliga civila, förebyggande och återuppbyggande komponenter”.

Detta som bjärt kontrast till Vänsterpartiets motion.

Om man vill vara positiv kan man tänka att (s) och (v) lär vara möjliga att inspirera eftersom de verkar sakna idéer och förslag om hur det svenska militära försvaret skall vara utformat. En mer negativ tolkning torde vara att opositionen står inför stora utmaningar när det gäller att samla sig inom försvarspolitiken inför 2010.

Arbetet måste börja nu, om det inte skall bli en fallgrop under regeringsförhandlingarna.

Verklighetsanpassning av veteranfrågorna

I fredags överlämnande utredare Allan Widman (fp) sitt andra delbetänkande i veteransoldatutredningen. Veteransoldatutredningen har haft som uppdrag att utforma förslag till hur en samlad och trovärdig svensk veteranpolitik, dvs. hur ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser, bör vara utformad.

Det är ett gediget arbete Widman presenterar. En lång rad åtgärder föreslås. Några exempel av många:

Högre grad av personliga kontakter vid rekrytering, samtliga anställda i Försvarsmakten (FM) skall vara skyldiga att genomföra utlandstjänst (i samma anda som Försvarsberedningen tidigare har föreslagit), FM skall i en policy fastställa att man förväntar sig att de anställda gör insatser var tredje år och FM skall bli mer öppen och informera mer om de intsernationella insatser man genomför och tidsgränserna skall bort (tidigare fem år) för att FM skall hjälpa soldater som har skadats det skall istället utgå så länge som behovet kvarstår.

Försvarsminister Tolgfors kommenterar utredningen i positiva, men icke-förpliktigande uttalanden:

- Karaktären på de internationella insatserna har över tiden förändrats. Soldaterna måste vara bättre rustade både före, under och efter en insats.

- Att delta i en internationell insats är en altruistisk handling. De som deltar tar risker för att värna andras säkerhet och för att främja Sveriges intressen. Det finns anledning till djup erkänsla mot dem som deltar.

- Jag delar utredarens bedömning att vi ska gå ifrån dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt. Dagens uppdelning kostar pengar och leder till olika kravställningar, olika anställningsförhållanden, otydliga befäls- och ansvarsförhållanden och bristande planerbarhet.

- Internationella insatser handlar om att sprida de värderingar Sverige står för. I detta ligger att soldater är rätt utbildade. Utredningen har identifierat samma behov som regeringen av att stärka utbildningen före insats. Den enskilde soldaten som deltar i internationella insatser ska inte behöva känna sig eller sitt arbete ifrågasatt, utan med hjälp av rutiner och regler ha fullt stöd för att agera.

Så långt försvarsministern.

– Vi är mycket positiva till utredningen och tycker att det har varit ett bra samarbete. Vissa punkter kan vi ta till oss direkt medan andra kommer som politiska direktiv, säger ställföreträdande chefen för Insatsstaben, generalmajor Anders Brännström.

Så långt Försvarsmakten.

Utredningens tar sin utgångspunkt i att förberedelserna för personalen inför en insats, stödet under och omhändertagandet efter insatsen är grundläggande för att Sverige ska ta sitt ansvar för berörd personal. Detta förutsätter i sin tur att verksamheten grundas på en sammanhängande, trovärdig och allmänt accepterad personalpolitik. Denna politik måste täcka alla delar i kedjan från det att en insats initieras till långt efter att den avslutats. En sådan personalpolitik måste också omfatta alla som berörs av insatsen.

Widman framhåller att den framtida veteranpolitiken ska grundas på en helhetssyn som inkluderar rekrytering av personalen, utbildning och förberedelser inför insatsen, stöd och åtgärder under insatsen, omhändertagande samt stöd och eventuell rehabilitering efter insatsen. Stödet till anhöriga, särskilt barnen, framhålls.

Juholt blir partisekreterare

Håkan Juholt (s) har utsetts till tillförordnad partisekreterare efter Marita Ulvskog. Ordinarie partisekreterare väljs vid partikongressen i oktober-november 2009. Det skulle vilja mycket till om inte Håkan fick fortsätta. Mona Sahlin har gjort sitt val och Håkan lär ha stort stöd i partiet.

Socialdemokaterna är att gratulera. Håkan backar inte för nya metoder och han är känd även inom borgerligheten för att vara prestigelös.

Men om socialdemokraterna är att gratulera, är svensk försvarspolitik att beklaga.

Om Håkan Juholt genom sitt nya uppdrag måste avveckla eller i varje fall betänkligt reducera sitt försvarspolitiska engagemang, riskerar det att lämna fältet fritt för den del av socialdemokratin som står för en allt annat än framåtsyftande försvarspolitik med industristöd och regementeskramande som främsta paroll. Dessutom har Håkan varit ensam socialdemokrat i flera av sina främsta grenar; myndighetssamverkan, sektorsövergripande helhetssyn, resurseffektivisering och krishantering.

Inför ett eventuellt regeringssamarbete mellan miljöpartiet och socialdemokraterna måste försvars- och säkerhetspolitiken diskuteras grundligt och ett gemensamt förhållningssätt mejslas ut. I det arbetet behövs Juholt, alldeles oavsett vilket uppdrag han innehar för närvarande.