Bildt bjussar på sig själv

Jag har gjort det till en vana att läsa Carl Bildts blogg. Ibland är det informativt, ofta är det hejdlöst roligt. Jag vet få andra som så ogenerat citerar sig själv, talar om sig själv i tredje person och är förälskad i sin egen retorik.

Det här inlägget sätter t.ex. svensk jantelag i undantagstillstånd. Bildt citerar Washington Post, som citerar Bildt, och avslutar inlägget med att hålla med sitt eget resonemang! Han är ett fenomen och detta är förmodligen endast möjligt om man för det första är man och för det andra heter Carl Bildt.

Ny rapport

Jag har glädjen att vara med i Global Utmanings Expertgrupp Säkerhet. Medlemmarna i denna grupp har intervjuas av panelens ordförande, Annika Ström Melin, och resultatet är nu publicerat i en rapport som heter Osäker Säkerhet. Man kan ladda ner den här.

Stop the Clash of Civilizations

Mer pengar till (den militära insatsen i) Irak

Den demokratiska majoriteten i USA:s kongress har beviljat nya pengar till den militära insatsen i Irak.

Från CNN: "Senate vote was 80-14; House vote was 280-142. Bill funds military operations -mostly in Iraq- through September. White House says Bush will sign the bill without ceremony. Sens. Hillary Clinton, Barack Obama voted against the measure."

AP skriver: “In addition to jettisoning their plan for a troop withdrawal timeline, Democrats abandoned attempts to require the Pentagon to adhere to troop training, readiness and rest requirements unless Bush waived them.”

I utbyte mot Irak-pengarna fick demokraterna följande:

“Democrats won White House approval for about 17 billion dollars (£9 billion) in spending above what the administration originally sought. Roughly 8 billion dollars (£4 billion) of that was for domestic programmes from hurricane relief to farm aid to low-income children's health coverage.”

Kohandel på hög nivå, således.

I teorin, så är det ingen skillnad mellan teori och praktik. I praktiken är det skillnad.

Igår kom så den väntade utnämningen av Jonas Hafström till ambassadör i Washington. Ibland känns Sverige väldigt litet och det här är ett sådant tillfälle. Varför? Jo eftersom alla hoppar i galen tunna samtidigt. Alla utom PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida. Jag återkommer till det.

Fakta i målet nr 1 är att alliansens vallöften och utfästelser i regeringsförklaringen om öppenhet i rekryteringsprocesserna och avpolitisering av utnämningsmakten, har svikits. Tjänsten har inte varit utlyst någonstans, ingen har haft formell möjlighet att söka den.

Att vara ambassadör i Washington är ett av UD:s absoluta toppjobb och om en av utrikesministerns närstående finns med på önskelistan till denna post är det rimligtvis extra viktigt med utlysning, formulerade kriterier och utförlig motivering av beslutet. Istället kom det ett pressmeddelande på fyra rader efter gårdagens regeringssammanträde.

Fakta i målet nr 2 är att alliansregeringen under lång tid gav regeringen Persson hård kritik för sin utnämningspolitik. Personer som t.ex. Tobias Krantz (fp) har presterat en rad KU-anmälningar, interpellationer m.m. under åren. Nu förlorar man all trovärdighet.

Utöver detta kan jag konstatera att det är ganska smärtsamt att höra socialdemokratiska företrädare uttrycka sin djupa indignation just nu. T.ex. Konstitutionsutskottets ordförande Berit Andnor (s) som säger till TT att det dels är ”anmärkningsvärt att man inte utannonserat tjänsten och följt de rutiner som gäller inom UD. Dels kan man ju notera att utnämningen ligger i linje med de man gjort hittills, det är idel partikamrater. Jag vill påstå att regeringen ägnar sig åt politiska utnämningar som aldrig förr”.

Det kan man ju rimligen tycka, men jag har inte sett någon förändring, någon uppgörelse med det förflutna inom socialdemokratin på denna punkt. Det vore befriande om Berit Andnor uttryckte lika mycket kritik mot den egna förra regeringen i denna del, som kritik mot den nya. Då hade hon kanske kunnat uppfattats som trovärdig.

Andnors partikamrat Peter Hultqvist har varit aktiv när det gäller alliansens vallöfte, han har interpellerat i utnämningsfrågan och får nu vatten på sin kvarn i och med Hafström-utnämningen:

- Det är tydligt att man inte följer sina egna riktlinjer. Det blir ju rent hyckleri när man i valrörelsen går ut i en kampanj mot våra utnämningar och sedan gör precis samma sak själva. Man talar med hycklande, dubbla tungor, säger Hultqvist i SvD.

Det är möjligt att Hultqvist har gjort upp med det förflutna, jag har kanske bara missta det, men annars får man hoppas att han driver en förändring inom socialdemokraterna lika intensivt som han kritiserar regeringen.

Carl Bildt förnekar sig naturligtvis inte. Hans blogginlägg som behandlar saken är lika delar upprörande som exempel på stor humor. Han beskriver rekryteringsprocessen på följande sätt:

”Vid årsskiftet blev det plötsligt en lucka i Paris eftersom Frank Belfrage flyttade till Stockholm och blev kabinettssekreterare. Rätt snabbt anmälde sig informellt ett antal kvalificerade ambassadörer till den posten. Till dem hörde Gunnar Lund i Washington. Vi utlyste inte tjänsten formellt - informellt skedde det ju i alla fall - men fastnade rätt snabbt för Gunnar. Därmed uppstod frågan om efterträdare i Washington. Och det var långt innan vi ville att det skulle komma ut att Gunnar skulle flytta. Till en sådan tjänst finns det en 3-4 kvalificerade personer i UD som kan komma ifråga. Vi vägde under en tid de olika namnen fram och tillbaka innan vi stannade för Jonas Hafström.” (…) ”Men vi ville ha ett smidigt skifte utan alltför långa glapp eller perioder av osäkerhet. Och antalet kandidater som kunde komma ifråga var begränsat och i allt väsentligt känt.”

För det första, läs följande mening två gånger och smaka på innebörden: "Vi utlyste inte tjänsten formellt - informellt skedde det ju i alla fall - men fastnade rätt snabbt för Gunnar".

För det andra, vilka är ”vi” och vilka 3-4 andra kandidater diskuterades (apropå öppenhet och transparens)?

För det tredje, om antalet kandidater som kan komma ifråga är begränsat och det i allt väsentligt är känt vilka dessa är, ersätter det då en utlysning av tjänsten så att människor i alla fall formellt har en chans?

Jag lovade inledningsvis att återkomma till PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida. Han är i alla fall konsekvent. Han har kritiserat den förra regeringen för sina utnämningar och han kritiserar nu också den nya regeringen för sina utnämningar. På ledarplats skriver han såhär:

”Vad i all världen håller regeringen på med? (…) Vad har de för utnämningspolitik egentligen? Ska de fortsätta i socialdemokraternas hjulspår? Ska Leijonborg bli chef för Skolverket härnäst?”

Tanken på Leijonborg som skolverkschef gör mig kallsvettig. PJ skriver också, och det tycker jag är en viktig poäng i det hela, att socialdemokraterna förstås är arga, men att de borgerliga väljarna har minst lika goda skäl att vara det.

Idealismen växer med avståndet till problemet

Jag kan inte släppa Mellanöstern efter dagens övning med Försvarsberedningen. Jag tittar på nyheterna och jag tänker på barnen i Nahr el-Bared medan mina egna sover i sina sängar. Jag är i stort behov av kloka ord, något att gripa tag i som kan leda framåt. Och jag hittar faktiskt något som känns relevant att fundera vidare kring just ikväll.

Transcend har nämligen publicerat ett tal av Howard Richards, professor vid Earlham College, på sin hemsida (klicka på Articles & Publications i vänsterspalten, sedan "On Ending War"):

"I have to be careful not to ask the wrong question. I think “Why war?” is the wrong question. It is a question that is answered easily but not helpfully (...) The right question to ask is, “Why is it so difficult to organize peace?” That is the conclusion Quincy Wright came to after completing his monumental study of the history of war. If war can be said to have a cause at all, its cause is that so far humans have not succeeded in organizing a peaceful world. Kant in his plan for peace proceeded from a similar premise: war is the natural status of humanity, peace must be instituted."

"Härdsmältan för de mänskliga rättigheterna"

Dagens sammanträde med Försvarsberedningen handlade om Mellanöstern. Det var föredragningar av och diskussion med MUST och UD/MENA. De bjöd inte på några skönmålningar av läget precis. Och det är ju inte heller deras uppdrag. Jag gick bedrövad från sammanträdet, frustrerad över vad som ibland känns som en stenlagd "Road to Hell" i regionen - men också övertygad om att man måste hitta och lyfta fram de ljusglimtar som trots allt ibland flämtar till.

Ordförande Lennmarker bjöd också på en föredragning om "det ryska närområdet". Alla år av engagemang, resande och erfarenheter från den delen av världen har givit honom både ett brett och djupt kunnande som det är en fröjd att ta del av.

På annat håll i världen, närmare bestämt i London, presenterade Amnesty idag organisationens årsrapport 2007. Budskepet är i sammandrag att mäktiga regeringar och väpnade grupper medvetet underblåser människors fruktan för att kunna urholka de mänskliga rättigheterna, och skapar därmed en alltmer polariserad och farlig värld.

- Genom denna kortsiktiga politik byggd på fruktan och splittring undergräver regeringar rättssäkerheten, göder rasism och främlingsfientlighet, splittrar samhällen och ökar orättvisorna vilket ger en grogrund för ytterligare våld och konflikter. I många länder har diskrimineringen ökat och vidgat klyftan mellan "dom som har" och "dom som inte har", mellan "vi" och "dom", sade Irene Khan, Amnestys internationella generalsekreterare, vid lanseringen av rapporten.

Dumhet består ofta i att vara klok på fel ställe

Ekot rapporterar att försvarsministern stöttar ÖB om försvaret. Han säger att ÖB har på statsmakternas uppdrag tagit fram olika alternativ för att tydliggöra hur kravet på försvaret och det försvaret kan leverera, påverkas av de vägval vi gör. Och det kanske han måste säga, för att distansera sig från rapporten och lägga den tillrätta i Försvarsmaktens eget knä i avvaktan på den slutliga perspektivplanen i höst.

Riktigt tokigt blir det dock när Odenberg säger såhär:

”Hur ser du på de tre alternativ som försvaret har presenterat i den här delrapporten?
– Det har jag ingen anledningen att gå in på ännu. Jag har inte hunnit läsa hela planen. Det är dessutom en delrapport, det kommer en slutrapport senare. Jag tror att det är bra underlag för våra fortsatta överväganden.”

Om Odenberg inte har ”hunnit” läsa perspektivplanen (som redovisades den 15 maj) måste det ses som ett tjänstefel. När Odenberg nu dessutom sänder signalen till Försvarsmakten att det är ett ”bra underlag” är det allvarligare än så. Då fortsätter processen på högkvarteret och man kan bortse från försvarspolitikerna som gapade häromsistens. Kanske man slipar lite på formuleringarna, lägger till något alternativ, paketerar om budskapet… Men lita på att vi känner igen grunderna när slutrapporten kommer. Och då står regeringen med ett underlag som skall ligga till grund för planeringsanvisningar och annat, som Odenberg kanske först då begriper att han är ensam om att tycka är hållbart.

En annan fråga rör koordineringen inom allianspartierna. Både Allan Widman (fp) och Else-Marie Lindgren (kd) har i stränga ordalag varit kritiska mot perspektivplanen. Försvarsministerns egen partikamrat och ordföranden i Försvarsberedningen, Göran Lennmarker, har också uttryckt förvåning över budskapet från Försvarsmakten. Men ministern tycker att det inte finns anledning alls att vara upprörd. ”Det är bra att myndigheten tydliggör olika alternativ. Det ger politikerna ett bättre underlag och gör de beslut som fattas mer transparenta”, säger han till Ekot.

Odenberg borde naturligtvis lyft på telefonen, ringt sina allianskamrater och sagt att de borde snacka ihop sig för att ge ett tydligt besked till ÖB. Nu har varenda intressegrupp i högkvarteret en uppsjö uttalanden att välja på, beroende på vad man tycker i sakfrågan. Om detta normala förfaringssätt i ett samarbete av någon anledning var omöjligt, borde försvarsministern nöjt sig med att konstatera att planen är Försvarsmaktens egen och att den politiska bedömningen kommer först efter slutrapporten.

Nu har Odenberg skapat sig en situation då ansvaret för Försvarsmaktens rapport i höst är hans eget, oavsett hur innehållet ser ut.

A front-row seat for this Lebanese tragedy

Läs Robert Fisk om Nahr el-Bared, publicerad i dagens The Independent:

"We are back at another of those tragic Lebanese stage shows: the siege of Palestinians.

Only this time, of course, we have Sunni Muslim fighters in the camp, in many cases shooting at Sunni Muslim soldiers who are standing in a Sunni Muslim village. It was a Lebanese colleague who seemed to put his finger on it all. "Syria is showing that Lebanon doesn't have to be Christians versus Muslims or Shia versus Sunnis," he said. "It can be Sunnis versus Sunnis. And the Lebanese army can't storm into Nahr el-Bared. That would be a step far greater than this government can take."

(Fotot är från en utställning som barn från Nahr el-Bared satte upp 1999).

Inget nytt under solen

Försvarsmakten har ännu inte fått delar inte fått den utrustning som är planerad till Nordic Battlegroup (NBG) beredskapsperiod från och med den 1 januari 2008, vilket uppmärksammades igår av Ekot.

Inget är nytt under solen. Ulf Henricsson, överste av 1 graden, har egna erfarenheter. Han berättar i inslaget att han själv var på Sri Lanka för ett halvår sedan och åkte runt i en vanlig Toyota utan splitterskydd vilket ”inte alls var så kul”. Under hans tid som chef för den nordiska observatörsstyrkan i Sri Lanka kritiserade han bland annat bristen på hjälmar, skyddsvästar och just splitterskyddade fordon.

Kritik har också riktats mot Försvarsmaktens materielstöd när det gäller skydd för den svenska styrkan i Afghanistan.

Det Ulf Henricsson inte berättar om är de problem med materiel han hade redan i början av 90-talet när han skulle till Balkan med BA01. Det ligger säkert något i vad Jan Jonsson, insatschef i Försvarsmakten, säger till Ekot: ”Vårt bekymmer är att det finns helt enkelt inte leveranskapacitet i industrin”. Men det är nog inte hela sanningen. Rätta mig om jag har fel, men jag tror mig veta att materielförsörjnings- och planeringsprocessen lindrigt sagt inte är helt anpassad till de ledtider som behövs för insatsverksamheten.

Nordic Battle Group ska på tio dagar kunna rycka ut till en konflikt, nu har delar av styrkan börjat öva, men stora delar av materielen saknas fortfarande. Man kommer alltså att utbilda sig och öva på materiel som man sedan inte kommer att använda.

Men bygga om 31 JAS ska vi göra. Och beväpna korvetter.

Tanka lokalt

Falköpings kommun tar i från tårna och deklarerar att man är ”på god väg att förverkliga modellen för det hållbara samhället”. De kanske inte är helt sant, men det händer faktiskt en del i positiv riktning. Det senaste är gårdagens invigning av en tankstation med fordonsgas. Falköpingsborna kan härmed tanka ett lokalt producerat förnyelsebart bränsle. Tankstationen utgör en del av kommunens biogassatsning.

Falköpings kommunalråd Ulf Eriksson (c) har uppvaktat miljöminister Andreas Carlgren i frågan om statligt stöd för kommunens planer på att tillsammans med lantbruket på Falbygden utveckla ett ledningsnät för leverans av biogas, biogas som sedan uppgraderas till fordonsgas.

Ulf Eriksson överlämnade vid mötet en skrivelse där kommunens planer utvecklas.

Det kräver ofta mer mod att våga göra rätt än att frukta att göra fel.

ÖB, Håkan Syrén, är en klok person med en svår uppgift. Han skall bland annat hålla sina egna led i styr och vid gott mod (med de olika intressen som finns representerade), reformera en trögrörlig organisation och tolka politiska signaler som ibland är otydliga och ibland uteblir helt. Dock inte just nu. I kölvattnet efter perspektivplanen (mer om denna i tidigare inlägg) svallar glasklara politiska signaler fram. Här är en signal till, i min tappning:

Håkan Syrén,

Ta befälet över dina styrkor och mana till rättning i ledet. Delar av ditt högkvarter och din organisation håller nu på med en planeringsprocess som stjäl energi från det som borde vara FM fokusområde.

I nuläget är du mitt uppe i en viktig och krävande transformering av FM från ett territoriellt till insatsberett försvar där de dimensionerande uppgifterna ligger i deltagande i multinationella operationer. De säkerhets- och försvarspolitiska direktiven finns där. Ingen, vare sig du, FM eller Sverige har råd att få fokus splittrat från transformeringen till att handla om en semantisk diskussion om nationellt och internationellt försvar. Båda är ett.

Inför den slutliga perspektivplanen, som presenteras till hösten, måste högkvarterets perspektiv- och produktionsplanerare göra det verkliga jobbet - det vill säga att visa hur vi om 20 år -sedan länge- har en väl fungerande insatsorganisation som är kapabel att hantera både snabba och mer uthållliga insatser där de behövs bäst inom överskådlig tid (utanför Sveriges gränser) och på det sätt som är mest effektivt (i samarbete med civila aktörer). För de nationella uppgifterna, försvar av territoriet mot väpnat angrepp, har vi en lång förvarningstid och därmed behöver inte beredskapen som rör de specifikt svenska behoven - vilka det nu är- styra utformning, personalförsörjning eller materielanskaffning.

Håkan Juholt säger i dagens SvD att "både och" i realiteten kan bli "varken eller". Det handlar enligt min mening dels om legitimiteten för de ca 40 miljarder kronor som skattebetalarna årligen bidrar med till försvaret och dels om hur vi (inte) lever upp till ambitionsnivån för insatser utanför Sveriges gränser. Vi står oss dåligt i en internationell jämförelse, ja till och med om vi jämför med våra nordiska grannar.

Må perspektivplanen till hösten visa hur "både och" helt enkelt blir till "insatsorganisation".

Tydliga signaler

Svenska Dagbladet skriver idag om Försvarsmaktens perspektivplan, som jag tidigare har berört här på bloggen.

I artikeln uttalar Else-Marie Lindgren (kd), Allan Widman (fp), Göran Lennmarker (m) och Håkan Juholt (s) kritik mot planen. Alla har rätt, utom försvarets strategichef konteramiral Jörgen Ericsson som också uttalar sig:

–Jag förstår att politikerna inte tycker att det är i samklang med dagens beslut, men det är inte avsikten. Utan det är att lära oss vilka konsekvenser olika inriktningar får på sikt, säger Ericsson.

Han har fel när han säger att avsikten med planen är att vi ska lära oss vilka konsekveser olika inriktningar får på sikt. Försvarsmaktens uppgift med perspektivplaneringen är att redovisa olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning i ett tio- till tjugoårigt perspektiv från idag. Rapporteringen tjänar primärt som underlag för regeringen vid utformningen av planeringsanvisningar för Försvarsmaktens budgetunderlag för 2008 och 2009. Det är således inte vilket studiematerial som helst, som lite löst diskuterar olika utformningar.

Nu hoppas vi på en uppryckning inför nästa delrapport i höst.

Utrotningshotad kompetens?

“During the past half-century, Canada has portrayed its military as a peacekeeping force closely linked to the United Nations. No longer. In a new $3-million televised ad campaign, part of a military recruitment drive, Canadian soldiers are shown in combat roles (though not, of course, kicking in doors or interrogating frightened civilians). Quick-cut, movie-trailer-style images are accompanied by the words “Fight Fear,” “Fight Distress,” “Fight Chaos,” and “Fight with the Canadian Forces.” An earlier version used the term “Fight Terror,” but that message was pulled when it drew a negative response from focus groups.“

Adbusters’ har publicerat en intressant betraktelse över något som kan liknas vid ett paradigmskifte i Kanada när det gäller deras internationella militära insatser, författad av Deborah Campbell. Den tar sin utgångspunkt i Kanadas insats i Afghanistan, men fick mig framför allt att fundera över det starka fokus som råder i Sverige på den Nordiska Snabbinstatsstyrkan (NBG) och vad det kan innebära för ”mindset”-förändring i både den militära självbilden och en bredare allmänhet på sikt.

Det finns nog fog för att dra paralleller mellan Sverige och Kanada. Kanada har, liksom Sverige, varit en aktiv bidragsgivare till FN:s peacekeepingoperationer runt om i världen. Kanada har, liksom Sverige, minskat sitt bidrag under senare år. Kanada har varit en av de 10 största truppbidragsländerna, men ligger nu på 55 plats med 60 peacekeepers totalt. Sverige har just nu strax över 100 personer ute i FN-ledda insatser.

Jag vet, detta påverkas naturligtvis av att FN inte leder speciellt många av de FN-mandaterade instaserna, men det är ändå enligt min mening en intressant betraktelse. Speciellt när man betänker att fattiga länder bidrar desto mer. Några exempel:

EU och Nepal bidrar med lika många soldater till FN.

Antalet soldater i FN-tjänst från Sverige: ca 100. Antalet soldater i FN-tjänst från Benin: 1283 (Benin är ett av världens fattigaste länder med en befolkning om ca 9 miljoner).

OK, det är en annan diskussion, tillbaka till huvudfrågan. Vad innebär detta militära snabbinstatsfokus för vår självbild och mentaliteten hos våra officerare? Om vi ägnar oss mindre och mindre åt ”klassisk peacekeeping”, går vi mot en fiendecentrerad mentalitet då? Om vi utbildar, skapar doktriner och utrustar oss med fullt fokus mot fredsframtvingade instaser, ofta med en utpekad fiende, blir det då svårare att vara en bra och drivande peacekeeping-nation på sikt?

Militär snabbinstasförmåga behövs, men om hela den internationella delen av Försvarsmakten inriktas mot just denna förmåga måste frågorna ställas och svaren diskuteras (i skrivande stund är inte gränsen mellan internationell och nationell verksamhet utsuddad i Försvarsmaktens verksamhet, därav uppdelningen).

Konsten se till att saker inte blir som man tänkt

Nyligen filosoferade försvarsministern fritt om totalförsvarspliktens framtid i Svenska Dagbladet. Han vill lägga plikten på is i fredstid och därmed rekrytera frivilliga, tills dess att orostider stundar då både män och kvinnor kallas in till utbildning med plikten som verktyg.

Man kan bara dra en rimlig slutsats av detta förfaringssätt:

Han vill egentligen inte förändra något!

Hur kan man annars förstå vitsen med att först avisera en utredning som skall titta över frågan och sedan säga saker som omedelbart tvingar ner socialdemokraterna i skyttegraven?

Läs bara vad Peter Jonsson (s), tillfällig gruppledare i försvarsutskottet, säger till SvD:

- Det är ett konstigt utgångsläge att börja nedmontera den allmänna mönstringen. Det är första steget till en yrkesmilitär, säger Peter Jonsson och ser paralleller till situationen i USA och Irak.

- Vi kommer att få en konjunkturanpassad mönstring som de styrkor som USA skickar till Irak. Unga, arbetslösa är de står längst fram, säger han.

Han passar också på att slå fast vad den socialdemokratiska linjen blir i en framtida utredning: En fortsatt allmän mönstring, gärna av både män och kvinnor men med färre utbildningsplatser.

- Vi behöver ett stort urval, annars finns det risk för att vi inte får fram rätt personer till internationella styrkor. Sen kan vi fundera på ett annat sorts mönstringsförfarande som är mindre kostsamt, säger Peter Jonsson. (Ett annat sorts mönstringsförfarande är redan på rull, men Peter J kanske menar att detta skall ändras igen?).

Miljöpartiets Peter Eriksson har en annan grundsyn och kommenterar såhär:

- Kul att försvarsministern närmar sig vår ståndpunkt. Det är onödigt att ha en sådan omfattande och kostsam utbildning, då är det bättre att rikta resurserna så att vi har folk som kan ställa upp i internationella sammanhang, säger Peter Eriksson (mp) till SvD.se

It's a soldier!

I februari i år skrev 58 nationer under UNICEF: s Parisstadga, som många ansåg innebar ett stort steg framåt när det gäller att förhindra rekrytering och utnyttjande av barnsoldater. Enligt FN är dock 10 av de undertecknande länderna själva kända för att utnyttja barnsoldater, t.ex. Burundi, Kongo och Sudan.

FN uppskattar att det finns mellan 250 000 och 300 000 barnsoldater runt om i världen. Antalet har varit konstant under lång tid. Antalet ökar inte, men det kan naturligtvis inte utgöra ambitionsnivån.

Mer information finns här.

En framtidsvision för dagen

Försvarsmakten (FM) har lämnat in sin perspektivplan till regeringen. Må alla försvarsintresserade läsa den och ta del av hur framtiden formas!

Jag blir dock lite förvirrad av läsningen. Det är väl inte ovanligt, men när det gäller några grundantaganden så känns det lite skakigt.

Först kanske jag skall beskriva perspektivplaneringen lite närmare: Varje år lämnar Försvarsmakten in en perspektivplan (PERP) till regeringen. Planen pekar på möjliga vägar att välja i framtiden och avsikten är att rapporten ska utgöra ett underlag för den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten. Årets PERP bygger på slutsatserna i förra årets rapport (som jag nyligen skrev om här på bloggen) och Försvarsmaktens egen analys av den långsiktiga utvecklingen i omvärlden.

Den första förvirringen inträder när FM skriver att planen pekar på möjliga vägar att välja i framtiden, ”oavsett vilka politiska beslut som just nu gäller”. När jag läser detta, då tror jag att FM har producerat en plan som är frikopplad från nuvarande struktur, inriktning och de beslut som formar verksamheten idag. Men så är det ju inte i praktiken, vilket man märker när man läser planen.

Skrivningen om ”oavsett vilka politiska beslut som just nu gäller” verkar vara ett sätt att reservera sig mot eventuell kritik. Det framstår nämligen som att dagens strukturer är väldigt levande i planen, trots att den beskriver tre koncept på 20 års sikt och därmed skulle kunna vara ganska fantasifull. De tre koncept som redovisas är följande:

Koncept A
ska främst ses som ett referensalternativ, och bygger på den modell som format dagens försvarsmakt, med samma ambitionsnivå som idag såväl nationellt som internationellt. Grunden är att på sikt, om omvärldsläget skulle förändras, kunna möta ett väpnat angrepp mot Sverige. De förband som finns kan precis som idag även nyttjas för internationella insatser.

Fråga: Jag förstår att koncept A är med eftersom regeringen har bett om ett sådant alternativ, men varför? Om det inte bara skall ses som kuriosa? Alla partier är ju helt eniga om att det är ökad internationell förmåga som skall gälla.

Koncept B
innebär möjligheter till en högre militär effekt både internationellt och nationellt, med lättare och mer flexibla markförband, flygförband som moderniseras successivt och marina förband med ökad tillgänglighet. Alternativet bygger på en kombination av plikt och frivillighet. Konceptet bibehåller operativ förmåga i alla dimensioner. Antalet förband är ungefär som i dag, men en del av dem kan utnyttjas snabbare.

”- Med det här konceptet kan vi agera snabbare såväl här hemma som internationellt, utan att tappa vår allsidiga operativa förmåga. Och det kan komma att behövas i en oförutsägbar framtid”, säger konteramiral Jörgen Ericsson, chef för strategisk planering.

Fråga: Jag har svårare att förstå att koncept B är med eftersom regeringen (om jag förstår det rätt) inte har bett om ett sådant alternativ. Alla partier är ju helt eniga om att det är ökad internationell förmåga som skall gälla och inget parti har framfört att vi behöver en högre militär effekt nationellt eller framför att man skall fortsätta dela upp kompetensen internationellt/nationellt.

Koncept C
är tydligt inriktat mot internationella insatser, och har en begränsad nationell ambitionsnivå. Förbanden är färre, men beredskapen för internationella insatser kan hållas betydligt högre. Konceptet skulle innebära en radikal förändring av Försvarsmakten, med färre förband och förändrad personalförsörjning. I praktiken innebär alternativet att den allmänna värnplikten såsom den ser ut idag måste lämnas.

Specialintresserade rekommenderas starkt att läsa tabellen på sidan 46 i planen.

Fråga: Hur i hela friden hänger det ihop att man vid en rejält ökad internationell förmåga minskar den nationella? Är alla enheter så tropikanpassade att de inte klarar Mälardalsklimat? Är det någon som tror att alla förband är ute i internationell tjänst samtidigt? Eller att vi inte har tid att kalla hem dem innan kriget kommer (vilket alla fortfarande är överens om är helt orealistiskt inom överblickbar tid)!

FM skriver själva att ”Försvarsmakten måste kunna användas både för nationella och
internationella uppgifter. Det är inte antingen eller, utan både och. Detta har utgjort ett viktigt
ingångsvärde vid framtagandet av de dimensioneringsgrunder vilka legat till grund för de
militärstrategiska koncept som presenteras.”

På ett övergripande plan är alla överens om inriktningen i koncept C redan idag- möjligen med undantag av vänstern som vill utöka den allmänna värnplikten. Vad vänstern vill i övrigt är jag tyvärr inte på det klara med. Således borde det ha varit en tre-fyra olika koncept, inom ramen för huvudinriktningen i C, som redovisades!

En av knäckfråga gäller naturligtvis personalförsörjningen. Hur får vi både och-perspektivet att genomsyra även detta? Det blir mer och mer absurt att vi har ett system som bygger på att en officer som skall utanför Sveriges gränser (för att utföra en av FM:s huvuduppgifter) måste söka tjänstledigt från sin nuvarande tjänst för att söka anställning i utlandsstyrkan!

En annan tveksamhet gäller operativa förmågor. Försvarsmakten konstaterar att det även i framtiden kommer att behövas en bred och allsidig militär förmåga (dvs att man helst vill ha full förmågebredd). Man skriver om de möjligheter som internationellt samarbete ger (t.ex. samarbete mellan Sverige och Norge) men återkommer hela tiden till faran att operativa förmågor helt måste överges (dvs. att några förbandstyper försvinner). Man ser det med andra ord inte direkt som en möjlighet, i bjärt kontrast till debatten om EU-medlemskap och "invävdhetens" styrka. Det är väl i och för sig inte konstigt eftersom det ytterst är kolleger som förlorar sin uppgift som det handlar om. Därmed kan konstateras att det inte kan ankomma på FM själv att peka ut de förmågor som borde överges.

För mig är det obegripligt att man kraftfullt förespråkar ökad nordisk integration, men samtidigt argumenterar för bibehållen (eller till och med utvecklad) förmågebredd! Det är också svårt att förstå att man i en studie som blickar 20 år framåt inte hittar en enda förmåga som är obsolet om 20 år!

En annan del som jag inte riktigt blir klar över är att FM, trots fokus på ökad samverkan etc., redovisar att vi kommer att ha i stort sett samma ekonomisk ram, dvs. drygt 40 miljarder kronor om året, i alla tre alternativen (B och C något mer än idag). Det verkar ibland som om det enda säkra i framtiden är att försvarsanslagen består…

Slutligen något glädjande: FM skriver i PERP ”Förmågeanalysen visade entydigt att förmågan behöver omfatta hela spektrumet från krishantering i låga konfliktnivåer till väpnad strid mot en avancerad motståndare”. I den förra rapporten stod det att man kan hamna i ”krig mot en högteknologisk motståndare”. Jag hade svårt att föreställa mig detta scenario. Frågan är nu om grunderna i rapporten ändrades som en följd av denna förändring, eller om man bara bytte sätt att uttrycka sig?

"Både och" får ny innebörd

I Försvarsmaktens nya perspektivplan står det att "Försvarsmakten i handlingsplanen för JAS 3945 har förordat en reducering ner till 100 flygplan för att skapa ekonomiskt utrymme för att operera, vidmakthålla och vidareutveckla stridsflygsystemet till 2040."

(Det utgör också en del i satsningen på Gripensystemet som föreslås till riksdagen i vårpropositionen).

Om man läser vidare i perspektivplanen står det:

"En sådan kvantitativ reducering ökar också förutsättningarna för att fullgöra de åtaganden ifråga om kontinuerlig utveckling och anpassning till förändrade operativa behov som följer av att systemet försålts respektive leasats ut till andra länder, samt eventuella behov att beakta försvarsindustriella faktorer. I handlingsplanen har Försvarsmakten emellertid också gjort bedömningen att en mindre flygplanpark omöjliggör en livstidsförlängning av systemet från 2020 till 2040, eftersom färre än 100 plattformar resulterar i för stort flygtidsuttag per flygplan."

Vad i hela friden?

Först skriver man att man vill reducera "ner till 100 flygplan för att skapa ekonomiskt utrymme för att operera,vidmakthålla och vidareutveckla stridsflygsystemet till 2040". Sedan skriver man att "en mindre flygplanpark omöjliggör en livstidsförlängning av systemet från 2020 till 2040, eftersom färre än 100 plattformar resulterar i för stort flygtidsuttag per flygplan."

Tre alternativ:

1. Det är något som jag helt enkelt inte har förmåga att begripa (fullt möjligt).

2. Riksdagen håller på att fatta beslut på felaktiga grunder (fullt möjligt med tanke på den bristfälliga redovisningen av regeringen i vårbudgeten).

3. Det är bara Försvarsmakten som slinter på tangenterna (fullt möjligt).

Behov eller önskemål?

Allan Widman (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsministern den 15 maj. Han citerar Försvarsmaktens förslag till verksamhet för perioden 2008–2010 (Budgetunderlag/BU 08) daterat den 27 februari 2007:

”Flyginsatser förutsätts även under 2009 stå högt på kravlistan från NATO, och en tidsbegränsad insats med JAS inom ramen för ISAF förordas under 2009.”

Widman skriver att det svenska deltagande inom ISAF ytterst bygger sin säkerhet på möjligheten att kunna förlita sig på understöd från stridsflyg. Vidare anför han att ”Även om vi redan gör en betydande insats inom ISAF så kommer förr eller senare den tidpunkt då också vi förväntas bidra med stridsflyg. Detta eftersom det är en förmåga som vi har och att vi hittills dragit fördel av andras stridsflyg.”

Hans konkreta fråga till Odenberg blir därför:

”Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att bekräfta myndighetens viljeyttring att inom två år deltaga med JAS Gripen i internationella operationer?”

Det finns ett problem med detta. Låt oss för en stund anta att det blir aktuellt med svenskt stridsflyg. Då är det naturligtvis bra att det redan är avsatt pengar för detta likväl som det är bra att planera på andra sätt för detta redan inom kort. Men, jag antar att Widman anser att det är behoven som skall styra svenskt internationellt deltagande och inte önskningar från Försvarsmakten eller industrin.

Om man planerar redan nu för att svenskt stridsflyg skall kunna delta inom två år, med speciellt avsatta pengar därför, då kommer de att användas. Oavsett om Sverige egentligen kan dra på andra flygresurser (som nu) eller ej. Jag förstår inte heller om Widman menar att vissa internationella insatser skall hanteras utanför det anslag som finns till detta? Eller om det är detta anslag som bör höjas för att stridsflyg kan ingå i ISAF-insatsen?

Det finns logik i att man vill planera långt i förväg, men idealet vore att våra resurser är så flexibla att man snabbt kan reagera när behov uppstår. Då får de konkreta behoven i insatsen större plats än eventuella särintressen på hemmaplan.

Det hettar till!

Regeringen har givit Försvarsmakten i uppgift att redovisa olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning i ett tio- till tjugoårigt perspektiv från idag. Slutredovisningen av detta arbete sker inom kort, den 15: e maj. Det är därför vettigt att ägna sig lite åt det som hittills hittat ut från arbetet, nämligen perspektivplaneringens årsrapport för 2006.

Årsrapporten omfattar följande teman:

1. Strategiska konsekvenser av omvärldsutvecklingen.
2. Behov av förmåga för att kunna hantera konsekvenserna.
3. Försvarsmakten som säkerhetspolitiskt instrument., förslag till ny uppgift och ett utvecklat styrsystem baserat på effektkrav.
4. Behovet av att göra aktiva och medvetna val – utformning av militärstrategiska koncept.
5. Fortsatt reformering – behov av internationellt samarbete och effektiviseringar för att kunna upprätthålla erforderlig förmågebredd.

Jag vill uppehålla mig vid två specifika delar av denna årsredovisning – som ju ligger till grund för de olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning som presenteras den 15: e maj.

Min första anmärkning gäller analysen av den globala utvecklingens tänkbara hot och risker, som enligt Försvarsmakten bland annat resulterar i slutsatsen att Försvarsmakten i framtiden kan behöva ha förmåga som ”täcker hela spektrat från krishantering i låga konfliktnivåer till krig mot en högteknologisk fiende”.

Jag är väldigt intresserad av att se hur det scenario ser ut som har lett fram till denna slutsats. Speciellt om det har inverkan på de alternativa strukturer som kommer att presenteras!

Min andra anmärkning gäller resonemanget om en ny huvuduppgift. Försvarsmaktens huvuduppgift idag är förmåga att kunna genomföra väpnad strid. Det är något som Försvarsmakten, men ingen annan i vårt land, skall kunna. Det som ligger utanför denna huvuduppgift skall civila myndigheter hantera, med stöd i vissa situationer av Försvarsmaktens befintliga resurser. Försvarsmakten skall därigenom inte dimensioneras (materielinköp, utbildningssystem etc.) för att hantera kriser i största allmänhet.

Nu vill Försvarsmakten att politikerna ändrar denna huvuduppgift. Man skriver att ”Väpnad strid bör bli ett av medlen för att uppnå önskad effekt. Den väpnade striden bör därför ses mer som ett huvudmål för försvarsmaktens förbandsutbildning och som förmågeuppbyggnad än som en uppgift”. Ursäkta, men jag förstår inte vad man menar?

Man skriver att huvuduppgiften skulle kunna formuleras såhär:

”Försvarsmaktens huvuduppgift är att bidra till att Sveriges säkerhet stärks genom att försvara våra nationella intressen mot de hot och risker de kan utsättas för. Tillsammans med andra myndigheter skall Försvarsmakten kunna leverera den effekt som erfordras för att värna såväl vår nationella integritet som de normer och världen som utgör grunden för våra internationella relationer. Härvid är Försvarsmaktens huvudmedel förmågan till väpnad strid”.

Försvarsmakten skall alltså försvara ”våra nationella intressen mot de hot och risker de kan utsättas för”. Begreppet ”hot och risker” är otroligt brett. Det omfattar allt elände som kan drabba oss, i vilken form det än kommer. Det framstår som om Försvarsmakten vill vara Den Krishanterande Myndigheten. Huvudmedlet är förmågan till väpnad strid. Men om man har ett huvudmedel, så har man också andra medel. Vi får vaska fram debatten vi hade om detta, för många år sedan. Är det någon som har uppfattat att någon eller några har bett om att Försvarsmakten skall ha en ny huvuduppgift?

Redovisningen av Försvarsmaktens inriktningsalternativ kommer att bli mycket spännande. Jag anar oråd. Är det politikerna som har uttryckt sig otydligt (i vissa delar kan jag tycka det själv), eller är det Försvarsmakten som tycker att politikerna inget begriper och därför vill - ur deras perspektiv - ställa saker och ting till rätta?

Konsten att upptäcka hemliga samband

Till vänster ser du Djurskyddsmyndighetens logga.
Jag gillar, till skillnad från många andra, myndigheten.

Men jag har alltid tyckt att loggan är förfärlig.

Bilden till höger visar omslaget på Opinion 2006.

Den är jättful.

Djurskyddsmyndigheten är nedlagd.

Styrelsen för psykologiskt försvar skall också upphöra och slås ihop tillsammans med Räddningsverket och Krisberedskapsmyndigheten. Här finns grogrund för oanade konspirationsteorier. Är det estetikpolisen som har slagit till?

(Opinion 2006 är SPFs årliga opinionsundersökning. Den ger en aktuell och mycket intressant bild av allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret.)

Släpp fångarna loss...?

Regeringssammanträdet i morgon, torsdag, kan resultera i något spännande på försvarsområdet.

Läser man Försvarsdepartementets ärendeförteckning upptäcker man nämligen punkt 17:

”Proposition 2006/07:116 Vissa frågor rörande totalförsvarsplikt m.m. Fö2002/832/RS (slutligt), Fö2006/2467/MIL (slutligt), Fö2007/1050/RS (slutligt), Fö2007/ /RS”.

En proposition som berör totalförsvarsplikten! Antingen är det en till synes marginell förändring (t.ex. att regeringen infriar valrörelsens löfte om att avkriminalisera värnpliktsvägran) eller så är det ett stort paket, som i så fall inte har föregåtts av någon beredning i vidare kretsar. Den som lever får se.

Tillbaka till stuprören?

En av de viktigaste utredningarna när det gäller samhällets krishanteringsförmåga har just sett dagens ljus. Utredningen om en myndighet för säkerhet och beredskap har överlämnat betänkandet Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31) till försvarsminister Mikael Odenberg.

Tja, var skall man börja? Minnesgoda läsare kommer ihåg att denna utredning skulle tas i ett sammanhang med en annan utredning, dvs. Anders Svärds utredning om en krisledande funktion, och som i sin tur var ett resultat av försvarsberedningens (i full enighet mellan alla partier) idé om att det måste finnas en, i förväg utsedd övad och personalförsörjd, funktion som i händelse av stor kris skulle kunna leda myndigheter.

Denna utredning lade regeringen dock ner vid makttillträdet eftersom man, som man uttryckte det, inte ville ha en ”supermyndighet” som i krishantering står över andra myndigheter.

Mats Sjöstrand, som nu har lagt fram utredningen om sammanslagningen av de tre berörda myndigheterna (Statens Räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar), säger att det med en myndighet istället för tre blir arbetet mer effektivt och det skapas större möjligheter att möta dagens olyckor, hot och risker. Så långt håller jag med, men titeln på SOU:n ”Alltid redo!” måste följas upp med en fråga:

Om det finns en myndighet som alltid är redo att möta en kris, så är det ändå andra myndigheter som kommer att bära huvudansvaret för att möta den kris som uppstår, beroende på vilken verksamhet man fogar över. Utredningens titel är alltså helt missvisande.

Nu är det så att alla myndigheter, helt i enlighet med ansvarsprincipen, ansvarar både i vardagen och i krisläge för sina respektive områden. Det innebär, om man vill få till stånd en effektiv krishanteringsförmåga inom ramen för det systemet, att alla myndigheter som riskerar att möta en kris måste vara övade, ha funktioner och kompetens nog att möta de kriser man kan komma att hantera.

Min inställning är att krishantering är en profession och att erfarenheter när det gäller samordning av många olika intressen säger att det bör finnas någon som dels kan trycka på knappen och dels dela ut order till andra, när den sektorsövergripande katastrofen är ett faktum. Men det tycker alltså inte regeringen.

När det gäller utredningen som sådan kan man konstatera att de särskilda yttranden, som några av utredningens experter har lämnat, är uppseendeväckande kritiska. Ta t.ex. KBM:s stabschef Fredrik Hassel som skriver att:

”Utredningen har bedrivits i ett högt tempo och utifrån ett antal tidigt formulerade antaganden. Det genomgående temat i utredningsarbetet har varit att beskriva det som stödjer utredarens tidiga premisser och utelämna i stort sett allt som talar emot.” Han skriver också: ”Detta innebär att utredningens slutsatser baseras på en bild som är endimensionell, historisk, starkt förenklad och i vissa stycken direkt felaktig.”

Det, mina vänner, är ett klarspråk som sällan återfinns i offentligt tryck!

Stabschefen Ulrica Johansson, Räddningsverket, är också vass. Hon skriver att: ”Jag ifrågasätter förslagen som innebär en försvagning av det förebyggande säkerhetsarbetet och jag har starka invändningar rörande lokaliseringsförslagen och vissa verksamhetsanknutna förslag.”

Just det förebyggande säkerhetsarbetet är något som alla, och då menar jag alla, poängterar och lyfter upp. Om en expert från Räddningsverket säger att det arbetet försvagas med utredningens förslag, bör redan där försvarsministern dra öronen åt sig.

En annan käpphäst inom branschen är att Sverige är för dålig på tvärsektoriellt samarbete och samordning. Jag blir därför riktigt orolig när Fredrik Hassel skriver såhär i sitt yttrande:

”På grundval av dessa beskrivningar föreslår utredaren att det tvärsektoriella perspektivet i krisberedskapsarbetet skall tonas ner till förmån för arbete inom respektive sektor. Jag ser stora risker med att nu på viktiga punkter backa från den krisberedskapsreform som genomfördes 2002. Det var just behovet av samordning och sektorsövergripande perspektiv för att skapa beredskap inför och för att hantera allvarliga kriser, som låg till grund för den reformen. En nedtoning av det tvärsektoriella perspektivet går dessutom tvärs emot den inriktning som vi upplever internationellt i t.ex. USA, Kanada, Storbritannien och Nederländerna.”

Den nya myndigheten föreslås börja sin verksamhet den 1 juli 2008 och ha verksamhet i Stockholm, Karlstad, Kristinehamn, Sollefteå, Revinge och Sandö. Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar avvecklas och upphör i den takt som är möjlig mot bakgrund av det avvecklingsarbete som måste genomföras.

Försvarsminister Mikael Odenberg kommer nu att skicka ut betänkandet på bred remiss. Därefter kommer regeringen i höst att ta ställning till utredarens förslag. Kanske kommer riksdagens ledamöter bättre ihåg än försvarsministern vad alla partier var överens om, i Tsunamins efterdyningar, i försvarsberedningen? Kanske pekar riksdagen på att vi behöver mer sektorsövergripande samordning och inte mindre?

Från The Economist.

Det händer inte oss

Fokus bjuder på ett citat (ur DN):

"Det vore tråkigt om alla åkte i backen med en jävla fart samtidigt."

Det säger Kjell Jonsson, vd:n på Färilaföretaget Exte när han bjuder alla anställda till Rhodos men låter dem åka i tre olika flygplan.

Han har förstått något som inte Sveriges samlade kompetens inom försvars- och säkerhetspolitiska frågor har förstått (eller i varje fall inte tillämpar). Varje år åker nämligen större delen av Sveriges beslutsfattare inom myndigheter, regeringskansli, intesseorganisationer och de journalister som beakar dessa frågor i ett och samma chartrade flygplan tur och retur Arlanda-Mora påväg till Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Jag vill minnas att det vid ett tillfälle i mitten på 90-talet föll sig så att ÖB, försvarsministern, minst fyra riksdagsledamöter från försvarsutskottet och ett stort antal GD för relevanta krishanteringsmyndigheter satt på samma flygplan. Och om jag inte alldeles missminner mig hade det årets konferens temat "samhällets sårbarhet".

Bakåtsträvare

IPCC presenterade nyligen sin tredje rapport. De som blir handlingsförlamade och resignerar eller de som blundar och håller för öronen, har här läsning som faktiskt muntrar upp och ger utrymme för hopp. Rapporten radar upp möjlighet efter möjlighet. Det som saknas är inte teknik och möjliga lösningar utan politiskt mod och handlingskraft.

Jag drar mig till minnes de kampanjer för sänkt bensinpris som kvällstidningarna körde innan valet. Det känns väldigt omodernt, redan mindre än ett år senare. Jag har inte heller hört kristdemokraterna ropa lika högt efter sänkt bensinpris som de gjorde i valrörelsen. I valrörelsen hade kristdemokraterna ett garanterat vallöfte att bensinpriset och dieselpriset skulle sänkas om kristdemokraterna vann valet.

Gunilla Tjernberg, kristdemokrat från Västerbotten, skrev t.ex. en insändare inför valet som lät såhär:

”Som enda parti i riksdagen har kristdemokraterna en politik för rimligare drivmedelspriser och ökad livskvalitet för alla oss utanför Stockholmsområdet. Alla övriga partier, inklusive folkpartiet valde i våras att rösta ner vårt förslag. Trots det fortsätter vi kristdemokrater kräva sänk momsen på bensin, diesel och övriga drivmedel från dagens 25 procent till 12 procent. Låt oss svenskar slippa straffbeskattning. Låt oss slippa välja mellan att hälsa på mormor eller åka in på bio, att gå på akvarellkurs eller åka på restaurang. Rösta på kristdemokraterna den 17 september för sänkt bensinpris!”

I Ekot blev det andra tongångar inför årsskiftets indexuppräkning, vilket innebar en skattehöjning med nio öre litern. ”Kristdemokraterna kan inte genomföra sitt garanterade vallöfte om sänkt bensinpris”, sade en lätt generad Göran Hägglund.

Hägglund sade vidare att kristdemokraternas garanti handlade om att de skulle arbeta för att skatten för bränsle skulle hållas nere. ”Det som vi inte kunnat ha ändra på under den korta tid som har stått till förfogande mellan valet och budgeten är den indexuppräkning som sker varje år av priserna och som inte fodrar några ny beslut”, sade då Göran Hägglund.

Fortsättningen på resonemanget torde Hägglund vara relativt ensam om i svensk politik idag:

– Jag kommer i övrigt att arbeta för att bränslepriserna hålls nere, så att man får en rimlig utveckling för människor som inte har några alternativ till bilen, sade Göran Hägglund till Ekot.

Har då kristdemokraterna tagit intryck av den klimatdebatt som har ägt rum sedan hösten 2006? Om man skall tro företrädare för partiet så är det nog tyvärr så att så inte är fallet.
Holger Gustafsson, kd-riksdagsledamot från mitt hemlän, skriver såhär på sin hemsida:

”Kristdemokraterna var ensamma i valrörelsen om att driva frågan om halverad moms på bensin och andra drivmedel. Tyvärr har vi inte lyckats få gehör från våra Alliansvänner för denna skattesänkning (…) Men vi kristdemokrater tänker inte ge upp frågan om sänkt bensinpris. Vi kommer att fortsätta kämpa för att hålla bensinpriserna nere så att människor ska ha råd att köra sin bil.”

Partierna har formulerat sig

Läsare som följer denna blogg vet att jag vid ett antal tillfällen har uppmärksammat de materielsatsningar som regeringen lägger fram i vårbudgeten och som just nu behandlas av riksdagen. Nu har motionstiden gått ut på propositionen och vi vet vilka yrkanden ledamöterna har att ta ställning till. Här följer ett kort sammandrag av relevanta delar.

Socialdemokraterna duckar bakom nästa budgetproposition och tar inte ställning till vare sig ombyggnad av de 31 JAS-planen, vidareutveckling av JAS eller robotar till Visby-korvetterna.

De skriver att ”Vi kommer inför arbetet med budgetmotionen för 2008 att noga analysera effekterna för de ekonomiska ramarna för försvaret då kostnaderna för JAS-projektet minskar för att helt upphöra 2010. (…) I de årliga budgetpropositionerna ska regeringen redovisa ett samlat ställningstagande till investeringsplan. I budgetpropositionen för 2007 fanns inte de nu föreslagna objekten redovisade, och regeringen har inte redovisat någon ny samlad investeringsplan i vårpropositionen. Vi socialdemokrater vill därför göra en samlad bedömning när regeringen i kommande budgetproposition redovisar de ekonomiska konsekvenserna av samtliga planerade beställningar de kommande åren.”

Man skriver också att ”Vår utgångspunkt är att investeringsplanen ska omfatta de materielprojekt som är nödvändiga för att de socialdemokratiska förslagen i försvarsbesluten prioriterade uppgifterna ska kunna genomföras.”

Med andra ord vet de inte riktigt hur de skall hantera frågan och det finns följaktligen inga yrkanden.

Vänsterpartiet vill minska resurserna för främjande av vapenexport och omfördela detta till stöd för jämställdhetsarbetet inom Försvarsmakten. Man anser att det är ”av stor vikt” att Hemvärnet och övriga frivilligorganisationer ”på sikt får kraftigt ökade resurser” och avser att återkomma till detta i höstbudgeten.

Vänstern har en ganska rolig formulering om hotbilden, den sägs vara ”alltför svag” för att motivera omfattande satsningar på det militära försvaret.

Vänstern har ett sammanbakat yrkande om avslag på ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D och ett demonstratorprogram för eventuell vidareutveckling av JAS 39 Gripen samt om luftvärnsrobotsystem till korvett av Visbyklass.

Miljöpartiet har tre yrkanden: Avslag på bemyndigandet till regeringen att under 2007 besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D. Avslag på förslaget att bemyndiga regeringen beslut om beställning av demonstrationsprogram för JAS 39 Gripen, samt avslag på förslaget till att bemyndiga regeringen att beslut om beställning av robotanskaffning till Visby-korvetterna.

Riksdagsledamöterna blir i och med detta tvungna att formulera sig kring och ta ställning till de föreslagna projekten var för sig.

Det skall bli mycket intressant att läsa utskottets betänkande.

16 000 kidnappningar

Economist visar siffror från US State Department om hur många som kidnappats av terrorister i olika länder. Det framgår dock inte hur man definierar dessa terrorister, men antalet kidnappningar minskar i alla fall totalt sett (från ca 35 000 2005 till ca 16 000 2006) så också i Nepal som är värst utsatt med sina 10 294 kidnappningar 2006. I Nepal förekom 22 000 fler (!) kidnappningar 2005, minskningen förklaras med fredssamtalen med Maoist-rebellerna under året. I Irak, däremot, ökade kidnappningarna med 300% jämfört med 2005.

"Talibanisering" av Pakistan

Ekot rapporterar idag om en ”Allt snabbare talibanisering i Pakistan”. Professor Pervez Hoodbhoy intervjuas. Han har hört att en mullah i ett radiosänt tal har kallat hans kvinnliga kolleger och studenter för prostituerade, och sagt att hans universitet är en bordell. Hoodbhoy säger i reportaget att det pakistanska samhället nu nått en nivå av talibanisering som han aldrig sett tidigare.


Shaun Waterman skriver, i en läsvärd artikel om Pakistan för ISN Security Watch, om president Pervez Musharrafs kritiserade strategi att sluta fredsavtal med lokala ledare utmed den afghanska gränsen.

Life and death on the M*A*S*H shift

Guardian ger oss en inblick i hur de medicinska räddningteamen (IRT) baserade vid Camp Bastion, Afghanistan, arbetar. Det är den andra rapporten av tre från Guardians Declan Walsh. Den första, från staden Sangin i Helmand-provinsen, kan man se här.

Jag tänker på Mahatma Gandhis ord: Det man förvärvat med våld kan man behålla endast med våld.

Dubbel standard och ökad oro

USA får absolut ha dem. Frankrike också. För att inte tala om Storbritannien. Ryssland får också, men det anses mer oroande. Kina likaså. Och Israel. Indien, men det får de egentligen inte ha, ingen bråkar dock om saken. Precis som när det gäller Pakistan. Irak fick absolut inte ha dem. Iran får inte ha dem och vi får snart se hur mycket de inte får ha dem. Nordkorea säger att de har. Det handlar naturligtvis om kärnvapen.

Tydligare än på många andra områden visar vi upp världens dubbla standard.

I utrikesdeklarationen den 14 februari sade utrikesminister Bildt att ”Det finns anledning att se med stort allvar på tendenser till ökad spridning av massförstörelsevapen och uppluckring av ickespridningsregimen, NPT. En värld med allt fler kärnvapenmakter blir en värld som kommer allt närmare kärnvapenkriget.”

NPT, trädde i kraft 1970. Fördraget innebär att de fem erkända kärnvapenstaterna åtar sig att inte sprida kärnvapen till andra stater och inte heller sprida relaterad kunskap eller teknik annat än i fredliga syften. Samtidigt åtar de sig enligt fördragets artikel VI att nedrusta.

Jojo.

35 år efter att fördraget trädde i kraft är de fem ländernas kärnvapenarsenaler emellertid väldigt omfattande. USA har i dagsläget enligt öppna källor cirka 10 640 kärnvapenstridsspetsar och Ryssland cirka 8 600. De övriga kärnvapenstaterna har ett mycket lägre antal kärnvapen. Kina uppges ha något över 400, Frankrike cirka 350 och Storbritannien 185 stridsspetsar.

Övriga parter till fördraget åtar sig att inte utveckla eller skaffa sig kärnvapen. Tre stater har ännu inte tillträtt fördraget, Indien, Pakistan och Israel. Indien provsprängde kärnvapen 1974 och 1998; Pakistan provsprängde 1998.

Ett land som tillträtt fördraget förbinder sig att ingå avtal med det internationella atomenergiorganet (IAEA) om att öppna sin kärnenergisektor för kontroll. Enligt fördragets sjätte artikel förbinder sig kärnvapenstaterna att förhandla om kärnvapennedrustning.

Var femte år ses genomförandet av NPT över vid en så kallad översyns- eller granskningskonferens. Nästa översynskonferens hålls 2010. Just nu (30 april till 11 maj) pågår den första förberedande konferensen (PrepCom) av tre. Vi får se om det kommer ut några goda nyheter från den konferensen. Det ser dystert ut.

Läsvärt I och II.

Ropen skalla...

Som ett led i barnens demokratiska fostran besökte familjen 1 maj-firandet i staden. Det var en välljudande musikkår som spelade i spetsen för en demonstration som jag tyckte mig se lockat fler demonstranter än på flera år. Talaren fick dock inleda med att tacka alla de som hade hjälpt till att röja upp i Amfiteatern, där demonstrationen mynnade ut och där tal och korvutdelning tog vid. Gårdagens (nattens) Valborgsfirande hade nämligen lämnat omfattande spår efter sig i form av krossat glas, skräp och burkar. Samt en och annan spya.

En av sönerna konstaterade att de borde ha plakat där det stod att man skall sluta smutsa ner i naturen. Den andra sonen tyckte dock att krav borde framföras på mer godis till barnen.

Bilden visar inte demonstrationen i Falköping utan Mona Sahlin som talar på Larmtorget i Kalmar.

Global Darfur Day

Läs denna artikel om Darfur i The Independent!

"When events get started in Britain and 33 other countries for the Global Day of Darfur, marking the fourth anniversary of the start of a conflict which has killed more than 200,000 people and driven millions more from their homes, 25-year-old Zakiya will still be walking. All the firewood around the Kalma refugee camp, 15km east of Nyala, the capital of South Darfur, has been gathered long ago. Now the women have to walk for five hours to find more."

Förr i världen hade man sträckbänken. Nu har man pressen.

Kvällstidningarnas ständiga övertramp gör så att det krävs mer och mer för att jag skall reagera. Men det här tycker jag är så osmakligt att det helt enkelt inte går att blunda:

"Nu håller även drömmarna om ett lyxliv i utlandet på att gå upp i rök. Sedan i höstas har Lars Danielsson sökt nio diplomatjobb. Men nej tack-breven har samlats på hög."

Lars Danielsson drömmer knappast om ett lyxliv utomlands. Han drömmer förmodligen om helt andra saker, t.ex. att få sitt liv tillbaka.

Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp

Riksrevisionens granskning leder ännu en gång till uppseendeväckande avslöjanden. Denna gång konstaterar man att:

"Sveriges beredskap för att ta hand om långsiktiga konsekvenser av en kärnkraftolycka är mycket bristfällig".

Observera att det står mycket bristfällig! Man konstaterar bland annat att regeringen saknar en uppdaterad bedömning av myndigheternas förmåga att hantera olyckskonsekvenser i svenska kärnkraftverk.

Riksrevisionens rapport är den första i en serie granskningar på temat Hoten mot samhället. Syftet är att granska hur viktiga samhällsfunktioner fungerar. Jag anar tyvärr att kommande rapporter kommer att visa liknande brister.

Frågan är nu vilka åtgärder som vidtas med anledning av denna granskning. Det är intressant, speciellt om man begrundar den strategi för samhällets säkerhet som försvarsberedningen arbetade fram och som riksdagen senare antog.

Bemästra grunderna först

Avtalet mellan Norge och Sverige är klart.

- Norrmännen betalar oss 300 miljoner kronor under fyra år för att vi ska ta fram en ny generation Gripen. Dessa utvecklingspengar skickar vi sedan tillbaka till Norge i form av underleverantörskontrakt med norska företag. Det är inte svårt att hitta bra underleverantörer i Norge, sade Jan Nygren tidigare i veckan till Ny Teknik.

Saab och Gripen International har ett motsvarande avtal med Danmark som är värt 200 miljoner kronor. Men här finns inget regeringsavtal framme.

Redan om två månader hoppas försvarsministern och ÖB att Saab ska kunna börja bygget av nya Super-Gripen. Ett av flygvapnets tvåsitsiga JAS 39 Gripen rullas då in i Saabs verkstäder i Linköping och byggs om till ett nytt supermodernt stridsflygplan, rapporterade Ny Teknik igår.

Oavsett om man tycker att Gripensystemet skall hållas vid liv till 2040 eller ej, borde varenda människa i det här landet intressera sig för hur processen går till. Det finns flera dimensioner i detta varav tre bör belysas särskilt:

1. Transparens och insyn.
2. En skendemokratisk process - riksdagen ställd inför fullbordat faktum.
3. Exportdimensionen - anklagelserna om korruption och mutor vid tidigare affärer är inte utredda ännu.

1. Den 15 januari 2007 framträdde försvarsministern vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Han slog fast att det är "insatsförsvarets behov och den ökande ambitionen att delta i internationella operationer som skall styra materielförsörjningen." Frågan är då hur detta synsätt slår igenom i materielplanen och beskrivs när regeringen redovisar sina bevekelsegrunder för riksdagen -speciellt mot bakgrund av att en helt enig riksdag vid nästan tröttsamt många tillfällen har upprepat att man skall ha ett ökat reellt inflytande över och insyn i materielförsörjningsprocessen?

Inte alls, blir mitt svar. I vårpropositionen, där JAS-satsningen presenteras, pratar man allmänt om export av JAS och minskade driftskostnader med en enhetlig flotta etc. Men ingenstans motiveras 100 toppmoderna JAS utifrån insatsförsvarets behov. Och när det gäller internationella insatser så klarläggs inte direkt vilken mission det kan bli tal om som kräver 100 svenska JAS-plan. Men, och det är allvarligt, man mörkar dessutom när det gäller kostnader. 4,1 miljard anges som "klumpsumma" för bägge de delar man föreslår, dvs. ombyggnad av 31 plan och utvecklingspaketet mot nästa generation Gripen. Men hur skall riksdagen, och intresserade medborgare, egentligen kunna ta ställning till vilka kostnader det innebär om man säger ja till att hålla Gripen flygande till 2040?

Gripensystemet, dvs. 204 plan med vapen, flygsimulator, reservdelsförråd och tillhörande infrastruktur, har hittills kostat cirka 100 miljarder kronor. Utslaget per plan blir det cirka 500 miljoner kronor.

2. Som har framkommit av den senaste tidens kontraktskrivande och uttalande om att ombyggnationen av planen inleds redan om två månader, måste det framstå för var och en som om beslutsfattandet i Sverige var klart sedan länge. Men riksdagen har ju inte ens behandlat vårpropositionen ännu (motionstiden på propositionen är slut den 2 maj) och än mindre fattat beslut om den.

Det är naturligtvis inget nytt att riksdagen kommer in när allt är klart, vare sig det rör sig om en majoritetsregering eller en minoritetsregering som samarbetar med andra partier för att få majoritet i kammaren. Men här skrivs det kontrakt innan beslut är fattat, försvarsutskottet läser i tidningen vad som har hänt och man får reda på bra mycket mer om planerna genom Ny Tekniks rapportering än genom att läsa den propoition som redovisar själva förslaget.

3. Projektet drivs framåt främst med exportargumentet. Det var inte länge sedan indignerade ledamöter i Försvarsutskottet satt i en TV-studio och kommenterade Uppdrag Gransknings avslöjande om misstänkta mutor. Skall man nu glatt säga ja till ett paket om 4,1 miljarder innan man ens har förundersökningen klar om huruvida brott har begåtts? Vilken signal sänder det?

Beväpnad folkgrupp

Vapenlagarna i USA kritiseras (med all rätt, naturligtvis) i efterdyningarna av massakern vid Virginia Tech. I USA går det två vapen på tre invånare.

Men hur många känner till att Sverige ligger högt upp på listan över världens vapentätaste länder? Nära två miljoner registrerade skjutvapen finns i de svenska hushållen.

– Sverige lär vara det femte vapentätaste landet i världen i förhållande till folkmängden – efter USA, Yemen, Finland och Kanada, säger Carina Vangstad, vapenansvarig på Rikspolisstyrelsen, till Fokus.

Öppet sår i USA

BBC rapporterar ikväll att den amerikanska senaten har röstat för (51 mot 46) att de amerikanska trupperna skall dras tillbaka från Irak inom 11 månader. Senaten följer därmed representanthuset, som förra veckan godkände ett förslag om att ta hem trupperna senast den 1 september i år. De båda kamrarna ska nu ta fram ett kompromissförslag som överlämnas till president Bush. Bush kommer naturligtvis lägga in sitt veto omedelbart. Men sprickan i USA blir allt svårare att hantera och ett öppet sår som kommer att värka länge, oavsett när de soldater som överlever kommer hem.

Från duva till hök?

Den grundtes som ibland förs fram, att miljöpariet har gått från en mer pacifistisk politik till en mer militärt accepterande och utslätad sådan, är faktiskt fel.

Jag har för en tid sedan, när debattens vågor svallade höga i miljöpartiet och just detta påstående ofta fördes fram, gått igenom alla konkressprotokoll och motioner i riksdagen för att se om det verkligen stämmer. Det gör det alltså inte.

De motioner som skrevs i riksdagen under vår första riksdagsperiod var t.ex. knappast pacifistiska… 1990/91 lämnades det en motion som utvecklade en grön militär strategi. Denna strategi kallas ”svälta ut” och bygger på att vara först på plats med stöd av hemvärn och lokalförsvar. Opterationen ”svälta ut” klaras sedan med hjälp av ”mindre ubåtar, luftvärn och jägartrupper, som skär av den fientliga styrkans försörjning och nöter och svälter ut den”.

Vidare verkar det vara en mängd vapen som skall köpas in eftersom ”Arméns viktigaste beväpning blir handeldvapen, olika pansarvärnvapen, granatkastare och luftvärnsrobotar, dvs vapen som kan beställas i tillräckligt stort antal för att betala svensk produktionsutveckling.”

I det allmänna idéprogrammet från 1982 vill mp att FN skall få ökade fredsbevarande befogenheter. De närmaste åren efter detta förespråkas ett "decentraliserat försvar".

Motionerna under riksdagsperioden 1994-98 präglades av att det kalla kriget var slut. Inga mer gröna militära strategier mot invasion utan en stark tonvikt på den vidgade hotbilden – hoten är andra än militära mot vår överlevnad. Mp kräver att försvaret skall anpassas till den nya säkerhetspolitiska situationen och det obefintliga militära hotet. Starkare tyngd vid förebyggande verksamhet och nedrustning. Vi avvisade besparingar på internationella militära insatser, så vi var inne på denna linje redan då, men förespråkade stora besparingar inom invasionsförsvaret och (inte i partimotioner) frivillig värntjänst för både kvinnor och män istället för värnplikt.

Från 1998 och framåt driver miljöpartiet starkt att invasionsförsvaret skall skrotas, vapeninköp som inte skall användas i den internationella verksamheten skall stoppas och att Sverige bör ta ett ökat ansvar för att svara upp mot FN:s önskan om ökade bidrag till internationella insatser. Nu börjar vi också på allvar ge oss på den militära organisationens omfattning och innehåll genom att i detalj syna regeringens och försvarsmaktens beräkningar och planering. Miljöpartiet förespråkar en starkt reducerad militär organisation, det som är kvar skall användas internationellt.

Bra gjort är bättre än bra sagt.

Birger Schlaug förfäras på sin Blogg över mitt nyblivna ledamotskap i Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Det faktum att jag skall hissa "grön flagg i Krigsakademin" tas som exempel på miljöpartiets utveckling i försvarsfrågan.

Men tänk Birger om det är tvärt om! Tänk om det är omvälden som börjar intressera sig för och kanske till och med förstå vad miljöpartiet länge har hävdat: Behov av helhetssyn på hot och risker, behov av ett aktivt konfliktförebyggande arbete, en vidgad hotbild som rymmer klimatförändringar, sociala och ekonomiska klyftor, fattigdom och utarmning av naturresurser samt energifrågor och samhällets sårbarhet. Behov av en ökad politisk styrning över försvaret, stopp för industriintressens genomslag i materielplanen och regionalpolitik som avgör var och hur många regementen som skall finnas. Stopp för särintressen vars dragkamp leder till att besluten till slut utgörs av det enda möjligas väg snarare än behovsstyrda lösningar osv. Jag har under mina 13 år i försvarspolitiken tycligt sett hur detta har vuxit fram, i hela det politiska fältet.

Det framstår så ibland, som att det finns en brist på... självförtroende kanske? i den gröna rörelsen. Det kan i vissa lägen yttra sig på så sätt att alla som kliver utanför det som uppfattas som ett "grönt" sätt att vara, misstänks för att inte vara gröna så att säga på riktigt.

Själv är jag mer intresserad av att uppnå konkreta resultat som går i rätt riktning än att oroa mig för hur jag uppfattas av partivänner. Historien dömer oss efter vad vi gör i praktiken och vad vi uppnår för vår omvärld. Dessutom är jag fullständigt trygg i hur grönt mitt hjärta är.

Småbarnsmammor göre sig icke besvär

Folkpartiets andre vice ordförande Marit Paulsen fäller sin dom över Cecilia Malmströms (och alla andra småbarnsmammors) möjligheter att efterträda Leijonborg:

- Hon är en ung kvinna med två små barn. Då är det inte lämpligt att bli partiledare, säger Paulsen till TT.

Att även Jan Björklund har småbarn ligger honom tydligen inte i fatet. Det är skillnad på att vara småbarnsmamma och småbarnspappa.