Bättre sent än aldrig

Idag tar Jörgen Ericsson, Försvarsmaktens strategichef och Michael Moore, Försvarsmaktens utvecklingschef, till orda på Brännpunkt. Det utgör således Försvarsmaktens svar på den kritik som har framförts när det gäller den perspektivplan som lämnades till regeringen i maj.

Huvudpoängerna i debattartikeln är för det första att den som hävdar att Försvarsmakten i perspektiv­planen förespråkar en återgång till ­invasionsförsvaret, läser in ett budskap som inte finns där och för det andra att det inom ett stabilt och starkt EU inte finns något isolerat militärt hot mot vårt land.

Fakta i målet är att regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att beskriva tänkbara konflikttyper såväl nära Sverige som internationellt/globalt, samt redovisa olika betoning av nationell respektive internationell förmåga. Försvarsmakten är mycket tydlig i perspektivplanen med att det är alternativ B som är att föredra, och att det alternativet innebär en ökad vikt vid det nationella. Koncept B bygger på en högre ambitionsnivå än i dag avseende leverans av militär effekt, såväl för internationella insatser som för att möta de framtida behov av nationella insatser som det sägs kan komma att bli följden av omvärldens utveckling.

Fakta i målet är att Moore och Eriksson nu skriver att ”Den som påstår att Försvarsmakten nu bör återgå till ett anpassningstänkande med förmåga att växa för att på egen hand kunna möta ett framtida ökat hot från t ex Ryssland har inte insett EU- och Natoutvecklingens säkerhetspolitiska och strategiska innebörd.” Men att det faktiskt inte är vad som sades i perspektivplanen. Speciellt i den rapport där de scenarier som ligger till grund för alternativen redovisas, men som tyvärr inte låter sig citeras eftersom den är hemlig, framgår detta mycket tydligt genom några minst sagt uppseendeväckande scenarier.

Avslutningsvis skriver Försvarsmaktens företrädare att man välkomnar en debatt om Sveriges säkerhetspolitiska utmaningar, men att den behöver realistiska och relevanta ingångsvärden. Jag håller med. Men i detta fall faller faktiskt ansvaret på Försvarsmakten själv. Man öppnade för debatten genom att skriva på ett sådant sätt i perspektivplanen, att det inte kan tolkas på något annat sätt än vad som gjordes.

Om perspektivplanen hade präglats av de budskap som Moore och Ericsson nu ger och om de hotbildsscenarier som ligger till grund för perspektivplanens olika alternativ hade byggt på teorin om att Sverige inte står ensam i händelse av väpnat angrepp, då hade vi inte haft den debatt som har varit.

Dumhet består ofta i att vara klok på fel ställe

Ekot rapporterar att försvarsministern stöttar ÖB om försvaret. Han säger att ÖB har på statsmakternas uppdrag tagit fram olika alternativ för att tydliggöra hur kravet på försvaret och det försvaret kan leverera, påverkas av de vägval vi gör. Och det kanske han måste säga, för att distansera sig från rapporten och lägga den tillrätta i Försvarsmaktens eget knä i avvaktan på den slutliga perspektivplanen i höst.

Riktigt tokigt blir det dock när Odenberg säger såhär:

”Hur ser du på de tre alternativ som försvaret har presenterat i den här delrapporten?
– Det har jag ingen anledningen att gå in på ännu. Jag har inte hunnit läsa hela planen. Det är dessutom en delrapport, det kommer en slutrapport senare. Jag tror att det är bra underlag för våra fortsatta överväganden.”

Om Odenberg inte har ”hunnit” läsa perspektivplanen (som redovisades den 15 maj) måste det ses som ett tjänstefel. När Odenberg nu dessutom sänder signalen till Försvarsmakten att det är ett ”bra underlag” är det allvarligare än så. Då fortsätter processen på högkvarteret och man kan bortse från försvarspolitikerna som gapade häromsistens. Kanske man slipar lite på formuleringarna, lägger till något alternativ, paketerar om budskapet… Men lita på att vi känner igen grunderna när slutrapporten kommer. Och då står regeringen med ett underlag som skall ligga till grund för planeringsanvisningar och annat, som Odenberg kanske först då begriper att han är ensam om att tycka är hållbart.

En annan fråga rör koordineringen inom allianspartierna. Både Allan Widman (fp) och Else-Marie Lindgren (kd) har i stränga ordalag varit kritiska mot perspektivplanen. Försvarsministerns egen partikamrat och ordföranden i Försvarsberedningen, Göran Lennmarker, har också uttryckt förvåning över budskapet från Försvarsmakten. Men ministern tycker att det inte finns anledning alls att vara upprörd. ”Det är bra att myndigheten tydliggör olika alternativ. Det ger politikerna ett bättre underlag och gör de beslut som fattas mer transparenta”, säger han till Ekot.

Odenberg borde naturligtvis lyft på telefonen, ringt sina allianskamrater och sagt att de borde snacka ihop sig för att ge ett tydligt besked till ÖB. Nu har varenda intressegrupp i högkvarteret en uppsjö uttalanden att välja på, beroende på vad man tycker i sakfrågan. Om detta normala förfaringssätt i ett samarbete av någon anledning var omöjligt, borde försvarsministern nöjt sig med att konstatera att planen är Försvarsmaktens egen och att den politiska bedömningen kommer först efter slutrapporten.

Nu har Odenberg skapat sig en situation då ansvaret för Försvarsmaktens rapport i höst är hans eget, oavsett hur innehållet ser ut.