Igår
debatterade Försvarsutskottet sitt betänkande ”Försvar och samhällets krisberedskap – budgetåret 2009”.
Generellt kan man säga att försvarsmusiken fick stor uppmärksamhet hos flera av debattörerna. Inget ont om försvarsmusiken, men det kanske trots allt kan ses som en märklig prioritering i vad i alla fall jag anser är en oerhört bekymmersam situation.
När ÖB och Försvarsmakten skall lämna in sitt underlag (den 30 januari) som svar på regeringens planeringsanvisningar, skulle det vara förvånande om ÖB inte skulle påpeka en rad osäkerheter och brister med anledning av den korta tid som Försvarsmakten har haft på sig att leverera ett svar (se också
SvD:s ledare på detta tema) plus att det finns en så lång lista på ekonomiska och verksamhetsmässiga osäkerheter att uppdraget närmast är att betrakta som omöjligt. Ta bara frågan om personalförsörjningen som ett tungt exempel.
Tolgfors framförde sin egen – mycket oroväckande- syn på hur man vet att en ekonomi är balanserad:
”Om man använder Försvarsmaktens egna siffror, redovisade till oss, sätter sig vid ett förhandlingsbord och gör en färdplan tillsammans med departement och myndigheter med utgångspunkt i deras siffror, givet att de håller, då är ekonomin balanserad.”
Jag har sagt det förut, upplägget är som gjort för att allt (helt enligt gammal tradition) kommer att brissera redan första dagen vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen den 18 januari. SvD:s Mikael Holmström kommer att publicera Försvarsmaktens underlag där det framgår på vilka osäkra premisser man har jobbat och Sten Tolgfors kommer sedan att skuldbelägga ÖB/FM för deras bristande underlag.
Den försvarspolitiska inriktningspropositionen skall lämnas i mitten av mars. En intressant fråga just nu är hur regeringen, på lite drygt en månad, skall kunna och hinna bli överens inom sig? Men om detta handlade inte gårdagens debatt så mycket om. Försvarsminister Sten Tolgfors pratar mest om oppositionens spretande förslag och inom borgerligheten verkar det bara vara Allan Widman (fp) som är bekymrad över situationen.
Men låt oss ta debatten från början:
Anders Karlsson (s), ordförande i utskottet, skapar ytterligare osäkerheter om var (s) avser att landa i pliktfrågan. Han sade i debatten att socialdemokraterna anser att det ännu finns alldeles för lite underlag för att man ska kunna ta ställning i pliktutredningen. Han sade också att ”Svaret på de eventuella brister som finns i dagens system bör inte nödvändigtvis vara att avskaffa värnplikten”.
Karlsson talade också om behovet av breda uppgörelser i försvarspolitiken. Det, menar Karlsson, bör ske genom partiledarsamtal.
Det är ett krav som (s) har ställt sedan i våras. Men bevare mig väl! Partiledare och språkrör i all ära, men jag tror att det vore det säkraste sättet att fatta beslut som har mer med inrikespolitiska bevekelsegrunder att göra, än sakfrågor och avvägningar utifrån verksamheten.
Dessutom är det så, att när Försvarsberedningen till slut sydde ihop en bred majoritet för sin rapport i juni 2008, så utlovade faktiskt Tolgfors att de samverkande oppositionspartierna på ett eller annat sätt skulle blandas in i propositionsarbetet – som en uppföljning av beredningens rapport. Ännu har ingen inbjudan kommit. Jag utgår ifrån att det beror på att propositionsarbetet inte ha startat upp på allvar – vilket naturligtvis vore djupt oroande i sig.
Efter Karlsson talade Gunilla Wahlén (v). Hon nämnde, som en av få, upp den myndighet som sätts på fötter from 1 januari 2009; MSB:
”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är en ny myndighet, och det kan kanske vara nödvändigt med en förstärkning till myndigheten eftersom det nya uppdraget, att minska risken för och konsekvenserna av allvarliga skador, kriser och olyckor, i dagsläget är ett mycket brett uppdrag. Till detta kommer att de även ska medverka till att minska lidande vid allvarliga olyckor och katastrofer i andra länder. Vi avser att återkomma med förslag inom dessa områden i samband med försvarspropositionen.”
Därefter var det Peter Rådbergs (mp) tur. Han tog bland annat upp det genomslag som Georgienkonflikten har fått:
”I den inhemska debatten kan det ibland framstå som om Georgienkonflikten i sig kräver nya svenska prioriteringar. Det är inte Miljöpartiets uppfattning. Naturligtvis ska konflikten noga analyseras vad gäller både det ryska och det georgiska agerandet samt hur det internationella systemet har hanterat krisen. Men det svenska försvaret behöver ställas om till ett mer flexibelt och användbart försvar alldeles oberoende av Georgienkonflikten. Det står naturligtvis klart att europeisk säkerhetspolitik påverkades av konflikten, men någon totalt förändrad situation eller en ny världsordning är det svårt att föreställa sig.”
Vid Försvarsutskottets
sammanträde på tisdag kommer både MUST och Försvarsdepartementet för att föredra den analys av konflikten som man har gjort. Det vore mycket intressant att höra om analysen ger stöd för några omtag när det gäller svensk försvarspolitik. Det vore också intressant att veta om regeringspartierna är överens sinsemellan om analysens slutsatser.
Rådberg tog också upp frågan vad som händer med det mandat som riksdagen nu ger, till att regeringen får fatta beslut om att anskaffa ett antal ”SuperJAS” om Norge köper? Det är ju så att pengarna för denna anskaffning redan är inplanerade – i alla fall enligt tidigare besked från regeringen. Skall man dra tillbaka de pengarna nu?
Rådberg: ”Det står väldigt tydligt i propositionen att vi ska köpa de åtta–tio JAS-planen under förutsättning att det blir en affär med Norge. Nu när Norge har sagt nej till vårt Super-JAS blir frågan till försvarsministern: Kommer regeringen att fortsätta med industristödet till Saab, eller kommer man att tänka om?”
Detta fick Rådberg aldrig något konkret svar på. Tolgfors sade bara i ett senare replikskifte att Gripen är ett mycket konkurrenskraftigt system som har anskaffats av en lång rad olika länder: ”Vi ska fortsätta att vidareutveckla det.”
Staffan Danielsson ( c) sade såhär: ”Sveriges riksdag fullföljer sitt bemyndigande till regeringen att uppgradera åtta–tio Gripenplan till E/F-version, under förutsättning att Norge anskaffar samma vapensystem. Skulle det amerikanska planets pris och tillverkningsplaner förändras eller visa sig orealistiska kan förhoppningsvis frågan komma upp på nytt.”
Vad detta sedan betyder i praktiken, det vet vi ännu inte. Besked kanske kommer i inriktningspropositionen?
Rolf Gunnarsson (m) talade sedan som om regeringens försvarspolitik vore en solskenshistoria och tryckte speciellt på att man nu inte tänker lägga ner några förband – till skillnad från tidigare regeringar. Detta kommer Gunnarsson att få äta upp, i sinom tid. Om alliansen skulle vinna valet, så är bland det första de måste göra att lägga ner verksamhetsställen. Man har –till en dyr kostnad för skattebetalarna- skjutit upp dessa jobbiga beslut till efter valet. Men man kommer att tvingas genomföra det, var så säker.
Staffan Danielsson ( c ) kommer att hamna i blåsväder även han, på samma tema:
”Försvarets ekonomi har varit ansträngd men stabiliseras nu med denna budget. De olika beräkningar som gjorts inom Försvarsmakten för nedläggningar av garnisoner har skapat oro. Från Centerpartiet och alliansen anser vi att det är bra att de inte behöver aktualiseras.
Det är värdefullt med garnisoner spridda över landet. Nedläggningar ger också stora omställningskostnader och kompetensförluster. Försvaret behöver arbetsro efter den väldiga omställning och bantning som man framgångsrikt har klarat av och inför de viktiga uppgifter man har framför sig. ”
Sedan var det Allan Widmans (fp) tur. Han verkar i varje fall inte se skönmåleri som sin främsta uppgift. Han vet rent krasst för mycket om läget för att göra det. Han radar istället upp problem och utmaningar.
Else-Marie Lindgren (kd) tog bland annat upp civila frågor och krishantering:
”Skydd och säkerhet är en del av välfärdsfrågorna. Om förebyggande och förberedande åtgärder uteblir kan kosta åtskilligt. Det gäller inte minst det svårbokförda mänskliga lidande som måste tas med i beräkningen, liksom undergrävandet av myndigheters trovärdighet med allmänhetens ögon sett. Det gäller att arbeta smartare. Det behövs en god krishanteringsförmåga, men vi behöver också ett mer robust och mindre sårbart samhälle. Hos den enskilda människan sitter sårbarheten ofta i huvudet. Redan medvetenheten om att livshotande situationer inträffar, ofta utan förvarning, ökar vår förmåga att klara oss. Den som utövar mental beredskap vet hur man skyddar och räddar liv, hur man ger medmänskligt stöd och hur man avlastar myndigheter. Det är en oumbärlig tillgång för samhället. Därför, fru talman, är det viktigt att den nya myndigheten för samhällsskydd och beredskap ges bästa förutsättningar tillsammans med hemvärn och frivilligorganisationer. Dessa är viktiga aktörer när det gäller krisberedskap.”
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) pratade redan inledningsvis i sitt tal om behovet av en fortsatt reformering (tydligen gäller dock detta inte grundorganisationen…):
”Sverige ska ha ett starkt, tillgängligt och användbart insatsförsvar. För det krävs det en fortsatt reformering. Vi ska skapa mesta möjliga säkerhet per investerad skattekrona. Fokus ska ligga på operativ nytta här och nu. Försvaret ska kunna användas där det behövs, både i Sverige, i närområdet och internationellt.”
Tolgfors nämnde också att utredningen av hur kringmyndigheter och stödfunktioner ska effektiviseras har inletts (dock finns det inga direktiv till denna utredning ännu, så det är omöjligt att veta vad den ska behandla).
Försvarsministern fortsätter också att skapa helt orealistiska förväntningar på vad Försvarsmakten skall klara och bestå av de närmaste åren:
”Med tidigare regerings försvarspolitik, arvet efter FB 2004, kan försvaret ha ca 11 000 man redo för insats i den nationella insatsorganisationen inom ett år – inom ett år! Ställ det mot två till fem dagar. Det motsvarar en tredjedel av den nationella insatsorganisationen. På övriga två tredjedelar av förbanden, eller ca 20 000 man, finns inga krav på tillgänglighet för insats eller kvalitet sedan tidigare. De har betraktats som produktionsfaktorer för den användbara tredjedelen."
Sedan sjunker Tolgfors ner de fåror som han som minister borde stå över. Sin vana trogen lägger han krut vid socialdemokraternas partisekreterare och socialdemokraternas interna göranden och låtanden:
”Socialdemokraterna har en linje i Försvarsberedningen, där deras partisekreterare representerar dem. De har en helt annan linje i riksdagen, och efter två sjupartieniga försvarsberedningsrapporter begär Anders Karlsson partiledaröverläggningar.”
Det fick i sin tur Peter Rådberg (mp) att tappa humöret:
”Vi har nyss hört oppositionspolitikern Sten Tolgfors. Jag klockade hans tid. Jag tror att han pratade halva tiden om oppositionen och halva tiden om försvaret. Det är väl dags att kliva ned från oppositionsrollen och vara lite statsmannaaktig någon gång. Jag tror att Sten Tolgfors lägger hur mycket tid som helst på andra partier än regeringspartierna.”
SvD:s Mikael Holmström rapporterar att frågan om Strf 90 till Afghanistan nu skall utredas av Försvarsmakten:
