Försvarspolitisk arbetsgrupp

En försvarspolitisk arbetsgrupp har tillsatts av folkpartiets partiledning. Den ska lämna underlag inför folkpartiets beredning av den försvarspolitiska inriktningspropositionen som ska avges under våren 2009.

I pressmeddelandet kan man läsa att gruppen, utifrån den säkerhetspolitiska situation som råder, ska föreslå "vilken inriktning som svensk försvarspolitik ska ha under kommande år. En given utgångspunkt är att huvuduppgiften för det svenska försvaret är att kunna försvara Sverige".

Jag ställer mig frågan: Hur tänker de nu?

Propositionen lär i stort sett vara helt klar, i alla fall i de viktigaste delarna, i januari 2009 (den ska lämnas till riksdagen i februari 2009). Man kan utgå från att framtagandet och beredningen av propositionen sker mellan regeringens partier. Är det inte i den fasen folkpartiet borde lägga krut på att påverka? Hur hanterar (fp) -och regeringen- en situation där den folkpartistiska arbetsgruppen kommer fram till saker som går på tvärs med propositionen?

Jag tror de tänker såhär: Det är en del av en strategi som inleddes med höstens försvarspolitiska utspel av Jan Björklund. Det är tydligt att de vill bryta sig in på moderaternas traditionella försvarspolitiska aréna. Ytterst är det ett led i Björklunds kamp på toppen inom alliansen, om statsministerposten.

Det andra som är tydligt är den omsvängning och tyngdpunktsförskjutning som har skett inom (fp), från fokus på internationella insatser och att det militära försvaret skall dimensioneras utifrån detta, till "En given utgångspunkt är att huvuduppgiften för det svenska försvaret är att kunna försvara Sverige".

Gruppen ska redovisa sina förslag i januari 2009. Gruppen består av riksdagsledamöterna Allan Widman, ordf, Nina Larsson och Carl B Hamilton samt EU-minister Cecilia Malmström och EU-parlamentariker Olle Schmidt.

JAS Gripen, dag II

Ekot uppmärksammar det JAS-bemyndigande som regeringen i budgetpropositionen vill ha av riksdagen.

– Vi får möjlighet att dela utvecklingskostnader med norrmännen om de väljer Gripen i senaste version. Vi får också då långsiktigt möjlighet att dela på sådana saker som utbildning och övning men också logistik och famtidssäkring av systemet. Vi tittar flera decennier framåt i tiden, kanske trettio, fyrtio år eftersom vi vill att Gripen ska vara starkt och konkurrenskraftigt, säger Sten Tolgfors till Ekot.

Försvarsministern och jag kommenterar i inslaget.

Allt för exporten

Budgetpropositionens utgiftsområde 6, Försvar och samhällets krisberedskap,bjuder på några saker som är viktiga utöver de som regeringen vill lista som de mest betydelsefulla.

Bland annat när det gäller JAS Gripen. Utveckling av krigsmateriel för annans räkning är i princip förbjuden på samma sätt som export av vapensystem är förbjudet. I själva verket omnämns utveckling för annans räkning särskilt i lagstiftningen, som ett område som det krävs särskilt tillstånd för. Om detta kan man läsa innantill på ISP:s hemsida.

I budgetpropositionen sägs med, på sitt sätt, befriande klarspråk att det är utfästelserna i JAS-offerten till Norge som är orsak till att Svenska skattebetalare nu skall finansiera 8-10 så kallade SuperJAS. Inte ett ord om svenska operativa krav, vilket inte är konstigt eftersom det inte finns några.

Så nu förväntas riksdagen agera transportkompani och godkänna detta trots att det så sent som för ett år sedan beslutades att uppgradera 31 flygplan av den första versionen Gripen (JAS 39 A/B) till den modernare versionen av Gripen (JAS 39 C/D). Därmed skulle Gripenflottan ensas till 100 flygplan, allihop i versionen JAS 39 C/D. Argumentet från regeringen var att en ensad svensk Gripenflotta innebär lägre kostnader för tekniskt vidmakthållande och underhåll.

Men nu skall vi visst inte ha en ensad Gripenflotta längre. Den så kallade ombyggnationen skall betalas, samt de ökade kostnader det innebär för vidmakthållande och underhåll.

Bakgrunden är att Norge den 11 januari 2008 ställde en offertförfrågan till Försvarets materielverk avseende 48 stridsflygplan. Regeringen bemyndigade den 25 april samma år FMV att lämna erbjudande till och inleda förhandlingar med Norge avseende 48 nyproducerade JAS 39 Gripen inklusive utrustning, stödsystem samt samordnad utbildning, underhåll och support. Erbjudandet skulle lämnas med förbehåll för riksdagens godkännande i de delar det kunde behövas. Av erbjudandet skulle vidare framgå att, om Norge anskaffar Gripensystemet, kommer även det svenska flygvapnet att använda minst åtta flygplan JAS 39 E/F. Om detta förfaringssätt har jag skrivit om tidigare.

I budgetpropositionen uttrycker sig regeringen på följande sätt:

”Norges offertförfrågan medför att Sverige har fått en möjlighet att pröva förutsättningarna för att på kort sikt dela vidareutvecklings-, vidmakthållande- och underhållskostnader för flygsystemet med ett grannland. Genom samarbetet med Norge skulle ett flygsystem kunna erhållas med högre operativ effekt, lägre driftskostnader och bättre exportmöjligheter för oförändrade ekonomiska anslag. Norska regeringen avser att lämna förslag till norska Stortinget i december 2008. Stortinget förväntas fatta beslut under första halvåret 2009 varefter förhandlingar kan påbörjas. Förutsatt att Norge väljer att gå vidare och förhandla med Sverige behövs riksdagens bemyndigande för utveckling och uppgradering av 8-10 JAS 39 Gripen E/F.”

Som sagt. Inte en rad om några operativa krav – det som regeringens materielstrategi så bestämt slår fast. Inte ett ord om att man fick riksdagen att fatta beslut om att ensa Gripenflottan med argumentet att det skulle bli billigare, men att man nu ett år senare överger den principen. Inte ett ord om att det är ett nytt flygplan och inte en ”ombyggnation”.

Även regeringen måste ju rimligen kalla det vid sitt rätta namn: Ett nytt Gripen-plan. Saab säger det ju själva: ”The Next Generation” och försvarspolitiker i alliansen (Allan Widman) har också kallat det för ett nytt plan.

Vad säger socialdemokraterna?

Jag återkommer i morgon om andra delar av budgetpropositionen.

I väntan på budgeten

I väntan på morgondagens budgetproposition och eventuella nyheter inom försvarets utgiftsområde att bita tag i, hänvisar jag till mina blogginlägg på Newsmill.se.

Genomförandegruppen får genomslag

Dagens besked från Genomförandegruppen, som jag har berört i ett tidigare blogginlägg, har i skrivande stund bland annat resulterat i följande rapportering:

SvD , liksom DN.

Inslag i Rapport (05:20 in i sändningen) där Anders Karlsson (s) och jag uttalar oss från oppositionens sida.

Genomförandegruppen osthyvlar

Idag presenterade statssekreterare Håkan Jevrell resultatet av Genomförandegruppens arbete. Genomförandegruppen är som bekant en intern arbetsgrupp i Regeringskansliet som har haft i uppdrag att ta fram beslutsunderlag för en fortsatt effektivisering av försvaret.

Under parollen "handlingsfrihet" plockades den stora osthyveln fram. Försvarsberedningens prioriteringar och Försvarsmaktens önskemål (som sammanfaller bl.a. när det gäller reduceringar på flygsidan av Gripensystemet) verkar vara ett minne blott. JAS går, i vanlig ordning, fredad ur processen och Jevrell säger som det är: Exportskäl.

Man skulle, likt Jevrell vid presskonferensen, kunna argumentera för att handlingsfriheten måste behållas till dess att inriktningspropositionen är presenterad (samt analysen av Georgienkrisen förmodar jag), men det räcker dels med en blick i kalendern för att förstå att regeringens funderingar kring den framtida insatsorganisationen borde vara ganska klara vid det här laget. Och dels kan man konstatera att det finns ett politiskt berett förslag från riksdagens alla partier i Försvarsberedningen, som man bara hade kunnat lägga vid sidan om sina listor för att se om det i någon mån stämmer.

Det här med att samråda om principiellt viktiga frågor för svensk försvars- och säkerhetspolitik över blockgränserna, det verkar vara, som läget är just nu, ett minne blott.

Jevrell sade också det för övrigt rakt ut: "Det finns inga paralleller till Försvarsberedningen i Genomförandegruppens arbete."

Läs det igen.

Försvarsberedningen hade en vision om det framtida försvaret. Utifrån vilken vision har Genomförandegruppen prioriterat sina förslag? Det vet vi inte.

Kräftgången fortsätter. Det är synd. Ingen tjänar på det.

FOI rapporterar

I rapporten Det kaukasiska lackmustestet redovisar 14 FOI-analytiker konsekvenserna av det rysk-georgiska kriget i augusti.

Forskarna drar bl.a. följande övergripande slutsatser:

• Europas säkerhetspolitiska situation försämras på grund av det ryska agerandet. Det är inte konflikten i sig som utlöst försämringen, utan bland annat att Ryssland valt att sänka sin tröskel för våldsanvändning.
• Ett lokalt krigsförlopp ritar om den globala strategiska spelplanen. Kriget illustrerar att en enskild händelse i Kaukasien kan utlösa krafter som mycket snabbt försämrar det säkerhetspolitiska läget i Europa, inklusive Östersjöregionen.
• När Ryssland utmanar världen så lamslås världssamfundets mekanismer. De avtal och internationella fora som finns att hantera säkerhetspolitiska frågor har blockerats efter Georgienkriget.
• För Ryssland utgör västvärldens brist på handling under en rad incidenter även ett lackmustest för vilka olika utrikespolitiska instrument som går att använda.
• Georgienkriget ställer flera av Natos kärnfrågor på sin spets: vad innebär i praktiken ett Natomedlemskap och alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser?
• Den europeiska Rysslandspolitiken baserad på integration och förtroendeskapande har inte fungerat.

Okej, här duckar man inte för de starka uttrycken. I sammanfattningen kan man läsa:

"Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas."

Rapporten ger en intressant och fyllig beskrivning av konflikten och krigets upprinnelse och förlopp. För alla de (?) som i skrivande stund på försvarsministerns uppdrag sitter och analyserar effekterna utifrån för svensk militär förmåga, ger rapporten viktiga ingångsvärden:

"Den ryska insatsen var på det hela taget framgångsrik, men likväl har svagheter på ett antal områden bekräftats eller blottats. En slutsats är att de Väpnade Styrkornas nuvarande tekniska utrusningsgrad inte motsvarar behoven för strider liknande den i kriget mot Georgien. Modern bepansring, mörkermedel samt sambands- och positioneringsutrustning saknas i stor utsträckning.

Ryska mark- och flygförband synes också ha en påtagligt begränsad förmåga till precisionsbekämpning, i synnerhet över stora avstånd, i kuperad terräng med kraftig vegetation. Bristen på såväl långräckviddiga precisionsvapensystem som underrättelsesystem och färdighet att använda dessa medför att de ryska Väpnade Styrkorna i första hand utgör ett hot mot länder med landgräns mot Ryssland.

Förutsättningarna för att bedriva modern – med rysk terminologi kontaktlös –
krigföring är mycket dåliga. De största begränsningarna återfinns dock inom luftstridskrafterna. Ryssland har tillsynes påtagliga begränsningar i förmåga att bekämpa fientligt luftförsvar och
fientligt attackflyg samt att tillhandahålla flygunderstöd till stridande markförband. Den bristande förmågan till luftstrid torde verka hämmande på de egna markförbandens strid."

"Den typ av krigföring som de ryska styrkorna uppvisat och den tekniskt relativt låga nivå på den ryska materielen tyder på att Ryssland inte behärskar modern krigföring. Det innebär att rysk trupp får en mer begränsad användbarhet i internationella insatser än vad man kan förvänta sig av en militär stormakt."

Det skall bli intressant att se vad regeringens Georgienanalys föranleder för förändringar i den inriktning som Försvarsberedningen lämnade förslag till i juni 2008.

Regeringskanslianalysen kan läggas vid sidan om FOI:s rapport samt beredningens rapport och jämföras. Företrädelsevis inom ramen för beredningen. Jag tror inte att det finns så mycket att bråka om under arbetet med en sådan analys. Jag kan inte föreställa mig att vi skulle dra såvärst olika slutsatser om krigets effekter för försvarets utformning och inriktning.

Processfrågor, däremot, kan man bråka om. Där känner sig alla mer hemma. Varför inte undvika det, om man faktiskt sitter på verktygen?

Fan trot

En enig Försvarsberedning identifierade så sent som i juni 2008 ett antal behov av rationaliseringar inom försvarssektorn: Stödmyndigheterna var en del, liksom några principer för produktionen (grundorganisationens utformning och anpassning till nya förutsättningar och behov). Utöver detta levererade beredningen skarpa skrivningar kring materielförsörjningsprocessen.

Alliansregeringens partiledare levererade som bekant besked i lördags på Brännpunkt om att det inte blir några förändringar i grundorganisationen alls de närmaste åren. Det som nu i media framstår som en satsning på det militära försvaret, är fortfarande totalt sett en besparing på anslaget de närmaste åren.

Eller med andra ord: De aviserade miljarderna är inga nya pengar som läggs på anslaget, utan överföringar från materielanslaget till förbandsverksamhet och internationella insatser. Besparingarna på materielen kommer att vara större än summan man skjuter till förbandsverksamheten.

Regeringens besked är en lättnad för personalen ute på förbanden. Men man bör betänka följande:

Ponera att den så kallade Genomförandegruppen, som har till uppgift att skaka fram pengar ur materielplanen och som tydligen skall leverera de miljarder regeringen vill flytta inom anslaget, inte får ut de pengar man tror när förslagen stöter mot verkligheten (jag har sällan skådat en besparing på materiel som i slutändan blir det man hoppades). Man kan ju inte bara gå och hoppas på att den utredning om stödmyndigheterna som tidigare GD:n vid Försvarsmakten just nu genomför, skall hämta hem alla pengar. Den skall inte vara klar förrän till våren och de besparingar som kan komma att falla ut, de faller inte ut på förrän år efter det att beslut är tagna (och då skall man orka fatta dem också, med lite mer än ett år kvar till valet).

Ponera vidare att Pliktutredningen, som inom kort kommer med ett delbetänkande, föreslår att tiotusentals skall tas in och korttidsutbildas och att det skall utgöra slussen in i systemet. Varifrån skall dessa pengar tas? Är det dit de nya miljarderna till driften skall gå?

Till detta kan man lägga det nya personalförsörjningssystem som skall vara på plats i sina väsentliga delar till 2010. Är det någon som föreställer sig att nuvarande grundorganisation (utbildningskapacitet, plattformar etc.) är optimal även för ett helt nytt system? Det rimliga svaret på den frågan är nej.

Jag förstår inte att Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen, lånar ut sig till en debattartikel som framställer det som att det viktigaste regeringen kan göra för försvaret är att inte röra så mycket som ett stängsel i grundorganisationen. Hela beredningens idé var ju att öka förmågan till snabba insatser (varhelst de behövs) och att öka rörligheten. Med andra ord precis vad Sten Tolgfors säger när han kommenterar vilka försvarspolitiska slutsatser som kan dras efter kriget i Georgien. Och för att lyckas med denna omdaning av försvaret måste man vidta strukturella åtgärder. Det var det bärande budskapet i hela beredningens rapport.

Under alla omständigheter förefaller det i varje fall vara rimligt att man först bestämmer sig för hur insatsorganisationen ska se ut, och sedan snickrar ihop en struktur som levererar det man vill ha ut. Nu gör regeringen tvärt om. Hur kommer det sig att ingen vän av ett mer effektivt försvar kritiserar den tågordningen?

Dessutom skall ministerns säkerhetspolitiska uppdatering genomföras inom Försvarsdepartementets väggar. Här blir regeringens vägar alltigenom outgrundliga, såvida man inte helst av allt vill ha en säkerhetspolitisk strid med oppositionen och socialdemokraterna om tolkningen av det säkerhetspolitiska läget?

Det hade kunnat vara så lätt.

Tolgfors hade kunnat kalla in beredningen för en månad sedan. Beredningen hade, med stöd av sina experter och underrättelsefunktioner samt några internationella jämförelser, kunnat checka av sina tidigare bedömningar: Står de sig? Är slutsatserna vid drog för det militära försvarets utveckling fortfarande relevanta?

Man hade därmed kunnat stå stark med riksdagens sju partier bakom sig i sina bedömningar.

Om Försvarsberedningen hade ansett att bedömningarna från december 2007 och juni 2008 fortfarande står sig, så hade man dels kunnat lämna en budgetproposition efter det att en säkerhetspolitisk prövning gjorts och dels hade man inte tappat tempo utan kunnat lämna inriktningspropositionen till riksdagen som planerat. Man får väl förutsätta att planeringsanvisningarna, som myndigheten skulle ha fått för länge sedan, redan var klara? Om beredningen hade identifierat några avvikelser från sina bedömningar, ja då hade det först då funnits skäl att arbeta om planeringsanvisningarna i relevanta delar och eventuellt att skjuta något på propositionen.

Och hur ska man egentligen tolka partiledarnas debattartikel? Är Georgienanalysen redan klar och slutsatserna i artikeln en effekt av analysen? Och om analysen inte är klar, vad ska man då komma med den dag den presenteras?

Hur i hela friden skulle Georgienanalysen kunna anses vara förutsättningslös och seriös nu, efter detta?

Inslag i Tv4 från lördag morgon. Artikel i SvD från den 9 september.

Sverige, vad god dröj

Försvarsministern låter meddela att den försvarspolitiska proposition, som var aviserad först till hösten och sedan till vintern, försenas ytterligare.

Han gör det med hänvisning till Georgien. Kriget mellan Ryssland och Georgien kräver en ny säkerhetspolitisk bedömning, säger han och konstaterar att det kan leda till omprövningar av försvarspolitiken.

Tre kommentarer:

1. Planeringsanvisningarna (till Försvarsmakten) är redan så försenade att myndigheten bara hade fått några futtiga veckor på sig att inkomma med ett helt försvarsbeslutsunderlag. Det är orimligt i sig och hade föranlett en försening av propositionen alldeles oavsett händelseutvecklingen i Ryssland och Georgienkriget.

2. Försvarsministerns besked om att det kan bli försvarspolitiska omtag med anledning av analysen håller bara fram tills dess att statsbudgeten läggs (inom kort). Jag menar, där läggs ju ramarna fast. Såvida inte ministern tänker sig att skjuta på budgeten för hela utgiftsområdet, vilket inte låter sig göras. Så några stora omtag kan det ändå inte bli fråga om.

3. Och förseningen beror inte på att man vid försvarsdepartementet håller på med den säkerhetspolitiska analys som faktiskt Tolgfors skrev om på Brännpunkt redan den 17 augusti:
"Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen". För om Tolgfors skrev detta för en månad sedan borde den redan vara gjort, med hänsyn till den tidsplan som gällde så sent som då.

I samma Brännpunktartikel skriver Tolgfors att "Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar" och han drar följande slutsatser:

1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i fram­tidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.

2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.

Och detta är precis vad han säger i sina kommentarer också idag. Och dessutom: Det är precis den inriktning som Försvarsberedningen bekräftade och utvecklade med en lång räcka konkreta förslag till åtgärder rdan i juni månad.

Det verkar således som att det hade gått att få fram planeringsansvisningar redan under sommaren, om man hade skött sig.

Jag har tidigare hävdat att det vore bra att uppdatera Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys efter den senaste tidens händelser. Men Försvarsministern gör som sagt redan klart att någon ny inriktning med anledning av en sådan analys inte är att vänta.

Sammantaget innebär dagens besked att man förklarar egen saktfärdighet med yttre omständigheter. Yttre omständigheter som skall analyseras utan att det får några konsekvenser för vare sig ekonomiska ramar eller inriktningen (en inriktning som redan ligger klar att förverkliga). Och försvarsbeslutet, som syftar till att man skall genomföra de nödvändiga förändringar som krävs för att man skall kunna bli snabbare och mer användbar, försenas.

Nordostpassagen ligger öppen!

Det här är ett larm som borde trumpetas ut så högt att alla försvars- och säkerhetspolitiskt engagerade, ansvariga och intresserade hör:

"Nordostpassagen låg inte ens öppen förra sommaren, när istäcket hade krympt med 40 procent jämfört med när satelliterna började mäta på sjuttiotalet. Nordvästpassagen, på andra sidan Grönland, har redan varit öppen i en dryg vecka. De sista hindren i den djupare grenen av Nordvästpassagen, Parrykanalen, beräknas vara bortsmälta nu i dagarna.

Förra årets avsmältning var så extrem att många forskare misstänkte att det var en tillfällig avvikelse. Så verkar inte vara fallet. Nu talar klimatforskare om att klimatet i Arktis har passerat en vändpunkt. Istäcket har smält så mycket att det inte kan repa sig. Även om isen växer till sig under vinterhalvåret kommer den att bli allt mindre på sommarhalvåret. Den tunna, ettåriga isen smälter snabbare än tjock, flerårig is. Det svarta öppna havet suger åt sig mer värme från solens strålar än vit, snötäckt is.

Den här dramatiska avsmältningen finns inte med i de modeller som FN:s klimatpanel IPCC sammanfattade förra året. De räknar med en betydligt beskedligare smälthastighet.

Nu rapporterar också svenska forskare om att Sibiriens tundra och havskust har börjat läcka den kraftfulla växthusgasen metan. Den rysk-svenska expeditionen ISSS08 har registrerat förhöjda halter av metan på flera ställen längs östra Sibiriens kust.

Ryska forskare har observerat det här de senaste fem åren. Men deras rön finns inte heller med i FN:s klimatpanels senaste sammanfattning. Där står att det finns en risk att Sibiriens metan börjar läcka, men att observationer saknas än så länge. Verklighetens klimatförändring verkar alltså gå snabbare än modellerna och forskarnas sammanfattningar har sagt, åtminstone i Arktis."

Jag konstaterar att framtiden redan är här. Och jag undrar hur det påverkar de säkerhetspolitiska analyser som institutioner, organisationer, myndigheter och regeringskanslier runt om i världen producerar?

Toppen formeras

Marie Hafström, nuvarande generaldirektör för Försvarsmakten har fått ett nytt uppdrag av regeringen. Hon ska se över Försvarsmaktens stödverksamheter och stödmyndigheter för att få till ett mer operativt försvar. Direktiven finns att läsa här.

Försvarsberedningens slutsatser i rapporten "Försvar i användning" ska vara utgångspunkten. Beredningen konstaterade bland annat att "Ett ökat operativt fokus kräver en förändrad syn på materiel- och logistikförsörjningen" och uppskattade att rationaliseringsåtgärder inom personal, materiel och logistik kan medge en överföring av 3-4 miljarder kronor från stödverksamheten till den operativa verksamheten.

Hafströms utredning ska främst fokusera på materielanskaffningen och den samlade logistiken, men även ge förslag till hur övriga stöd- och vidmakthållandefunktioner kan effektiviseras. Även samhällssektoröverskridande lösningar och relationen till industrin blir föremål för översyn. Jag gissar att fördelningen av offentlig och privat verksamhet/Offentlig privat samverkan (OPS) blir en tung bit. I direktiven står följande:

"Generellt sett ger långa kontraktstider lägre kostnader men även risker i form av minskad handlingsfrihet och begränsad konkurrens. En förutsättningslös prövning av för- och nackdelar med en ökad upphandling av tjänster från såväl offentlig som privat sektor på området är central."

Beredningens radikala skrivningar, i junirapporten, lyder såhär:

”Som en konsekvens av den omfattande omstruktureringen av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Försvarets forskningsinstitut och Totalförsvarets pliktverk som föreslås i denna rapport, bör kvarvarande och relevant verksamhet, på några års sikt, kunna integreras i en ny samlad myndighet. I samband med detta bör också en separat avvecklingsorganisation bildas.”

Det återfinns inte i direktiven. Det återfinns tyvärr inte i direktiven. Räddningen kan bli följande stycke:

"Utredaren ska i sina förslag inte vara bunden till nuvarande organisatoriska lösningar för verksamheten. Eventuella samhällssektoröverskridande lösningar ska beskrivas. Eventuella behov av särskilda organisationer för hantering av omstruktureringsprocesser ska redovisas."

Arbetet ska redovisas senast den 1 maj 2009. Berörda myndigheter och verksamheter är främst, utöver Försvarsmakten, Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI), Försvarets materielverk (FMV), Fortifikationsverket (FortV), andra statliga aktörer.

Ny generaldirektör i Försvarsmakten blir Ulf Bengtsson. Han har mellan 1998 och 2003 haft ansvaret för Försvarsdepartementets frågor vid Finansdepartementet. Jag känner Ulf som en utmärkt person sedan hans tid i beredningen. Det kommer att bli bra.

En av två nyckelspelare är därmed på plats i myndigheten, inför ÖB-skiftet framöver. Frågan är vem som kommer att stå vid Bengtssons sida med stjärnorna på axeln?

Dagens Industri om NBG

Dagens Industri publicerar en läsvärd artikel om Nordic Battlegroup. Försvarsministern får också komma till tals.

Det framstår som att det är en brist att det inte blir några extra öronmärkta pengar för NBG 2011. Försvarsministern säger: ”Nej. NBG är en del av uppgiften för försvaret. Ansvaret ligger på myndigheten att hantera sin ekonomi och sina pengar.”

Det är blir tydligare vad som avses, om han hade pekat på det som också den förstnämnda artikeln tar upp: Nämligen att de stora länderna – Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Spanien – som tidigare hållit stridsgrupper i beredskap, i stort sett har tagit existerande förband och anmält enligt Battlegroup-konceptet, eventuella brister har anmälts i särskild ordning och inte i varje enskild detalj rättats till.

Tanken är, så som jag förstår regeringen, att det är så man skall göra även i Sverige inför BG11.

Allt annat vore svårt att motivera.

Blogg, här och där

Lite senare idag drar Karin Eder-Ekman, PM Nilsson och Leo Lagercrantz igång Newsmill.se Betatestarna får se skapelsen allra först. Under dagen släpps den sedan lös till alla som hittar dit.

Jag har den stora glädjen att från och med idag blogga på Newsmill om det amerikanska presidentvalet, med fokus på försvars- och säkerhetspolitik.

Den här bloggen kommer inte att ligga i träda under den tiden. Ånej. Här blir det (mestadels) svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Dagens media rapporterar här.

Resumé rapporterar här.

Tålamod?

Jag vill be läsare av denna blogg om ursäkt och uttrycka en förhoppning om tålamod med den dåliga uppdateringen. Pappershögarna och att-göra-listorna kommer att lätta i slutet av veckan och då blir det bättring här på bloggen.

Det är mycket nu och det händer viktiga saker som jag inte vill slarva bort genom ogenomtänkta kommentarer. Då är det bättre att vara tyst och återkomma, tänker jag.

Några lästips

Ikväll serveras ett antal lästips:

Carl B Hamilton (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Sten Tolgfors (m) under rubriken Uppgifter om rysk kärnvapenupprustning i Östersjön.

Uppdatering 080903: Här kan man läsa Tolgfors svar.

Två bloggar, Försvarsdebatten och Lennart Rohdins Skärvor från skäret har tagit upp diskussionen om Försvarsberedningen.

Johan Tunberger intervjuas av Mikael Holmström i SvD. Han säger bl.a.:

"– Tolgfors artikel var till sin inriktning mycket vettig. Som ambition finns många positiva drag. Men ska man betala detta så kostar det uppskattningsvis 10-20 miljarder kronor till per år. Och det sade han inte ett ord om. Fältdugliga officerare måste anställas, utbildningen måste förlängas, utrustning köpas in och övergivna regementen återupprättas.

Upprustning för 10-20 miljarder?

– Nej, inte upprustning, utan det krävs för att få någon slags elementär ordning på ett redan mycket litet försvar. Det handlar inte om en återgång till invasionsförsvar utan om att få ett fungerande instrument för att hantera kriser, svarar Johan Tunberger".

(Artikeln kommenteras bl.a. på Wiseman's Wisdoms här. Jag återkommer med egna kommentarer i närtid.)

Groupthink i Försvarsberedningen?

Alla försök att reflexmässigt slå tillbaka mot den bild Wilhelm Agrell presenterar på Brännpunkt idag, skulle illustrera och bekräfta det problem han säger sig beskriva. Hans beskrivning förtjänar mer tankearbete än så. Det är viktiga frågor Agrell väcker. Är Försvarsberedningen offer för "groupthink"?

Jag försöker mig på en betraktelse, väl medveten om att den är högst subjektiv eftersom jag, om Agrell har rätt, i högsta grad är en del av problemet.

Jag tar avstamp i Irving Janis , som har identifierat åtta symptom på groupthink:

1. Illusions of invulnerability creating excessive optimism and encouraging risk taking.

Detta är det enklaste påståendet att bemöta eftersom jag rakt upp och ned kan avvisa det.

Försvarsberedningen har alltid överlevt med knapp marginal, ständigt nedläggningshotad. Möjligen är det just detta som har fått beredningen att ta risker (om man med risker menar viljan att lägga "vågade" förslag på strukturförändringar m.m.). Det har hela tiden funnits en känsla av att detta kan vara den sista rapporten som läggs, om Försvarsberedningen inte orkar utmana den invanda ordningen nu, så kommer det helt enkelt inte att göras.

Möjligen med undantag för Thage G. Petersson, som startade beredningen 1995, och efterföljande Björn von Sydow har försvarsministerarna efter dem mer eller mindre velat lägga ner beredningen. Leni Björklund brydde sig inte särskilt (dåvarande ordförande Håkan Juholt (s) hade ingen politisk agenda från Försvarsdepartementet att hålla sig i, tvärt om).

Mikael Odenberg (m) tyckte nog mer eller mindre att beredningen var ett elände att dras med och Sten Tolgfors har kanske först på senare tid förstått att det finns en viss finess med bred parlamentarisk förankring samt att beredningen gör mycket av det som ingen annan gör och att den också kan fungera som draghjälp gentemot allt som sitter i väggarna och som är svårt att rubba, även om man är försvarsminister.

Sammanfattningsvis har aldrig någon känsla av odödlighet och stor optimism präglat Försvarsberedningen, tvärt om.

2. Rationalising warnings that might challenge the group's assumptions.

Den risken finns alltid. Det gäller att både ge akt på ett sådant beteende och den bästa medicinen är att ständigt ifrågasätta sina slutsatser och att våga och orka erkänna om man har haft fel. Det brukar kanske inte vara det främsta personlighetsdraget hos politiker, men i fora som Försvarsberedningen måste det vara ett kriterium för att kunna göra ett bra jobb.

Här brottas man ständigt med de som tycker att man per definition avfärdar varningar för att skydda sina slutsatser, om man inte delar just de slutsatser som de som man brottas med drar. Eller med andra ord: Bara för att politiker och experter i beredningen (eller vilken annan utredning som helst) drar andra slutsatser än debattörer, betyder ju inte detta att beredningen felaktigt avfärdar objektiva varningssignaler. Man måste därmed vara ödmjuk från bägge håll.

Wilhelm Agrell skriver i sin artikel:

"När den svenska försvarsberedningen i juni 2008 lade fram sin analys var perspektivet ett motsvarande. Utgångspunkten var de tidigare optimistiska bedömningarna om den europeiska utvecklingen i allmänhet och Ryssland i synnerhet. Resonemangen i rapporten 2008 återspeglar en konsekvent strävan att bibehålla denna bild, trots vissa störande eller oroande faktorer. Inget försök görs att analysera dessa faktorers sammantagna innebörd utifrån en annan hypotes än den i grunden optimistiska".

Jag lockas nästan in i ett försvarstal här, men en sak måste bemötas eftersom det har upprepats i olika former sedan beredningens säkerhetspolitiska analys i december 2007. Det sägs att Försvarsberedningen gjorde "optimistiska bedömningar" om Ryssland. Det är frustrerande att det har satt sig som någon slags sanning, när jag (som har varit med i alla de rysslandsanalyser som beredningen har gjort genom åren) kan konstatera att Försvarsberedningen aldrig har uttryckt sig lika tydligt om de negativa utvecklingstendenser vi ser i Ryssland.

Däremot drar beredningen andra slutsatser av denna rysslandsanalys, än många debattörer som verkar tycka att det är lämpligt att återgå ett ett svenskt mobiliseringsförsvar à la gammal modell. Några av dessa debattörer siktar in sig på beredningens säkerhetspolitiska analys, när i själva verket skillnaderna i bedömningen mer handlar om konsekvenser för det svenska militära försvaret.

Jag har tidigare sagt att det kan vara lämpligt att ta ett varv på dessa slutsatser innan det är dags för riksdagen att fatta ett inriktningsbeslut om försvaret i början av 2009. Som sagt, man skall alltid vara beredd att provtrycka och ompröva sina bedömningar.

3. Unquestioned belief in the morality of the group, causing members to ignore the consequences of their actions.

Nja, svårt att bedöma själv men jag har svårt att hitta exempel på det.

4. Stereotyping those who are opposed to the group as weak, evil, disfigured, impotent, or stupid.

Se under punkt 2. Försvarsberedningens kollektiva motdrag mot sådana tendenser har varit att bjuda in de vassaste kritikerna under arbetets gång för att lyssa in och diskutera. T.ex. har Johan Thunberger och Tomas Ries både bjudits in till sammanträden och varit med i offentliga paneldebatter när Försvarsberedningens rapporter har presenterats.

5. Direct pressure to conform placed on any member who questions the group, couched in terms of "disloyalty".

Förmodligen den största faran i en grupp där man periodvis sitter nästan dygnet runt tillsammans, reser ihop, i vissa fall har känt varandra i många år etc. Då kostar det på att gå emot gruppen, om man inte har fått gehör för sina idéer, och man måste avvika från majoriteten genom att skriva en avvikande uppfattning (vilket är metoden för att manifestera sin oenighet i beredningens rapporter). Dock har det alltid blivit minst en avvikande uppfattning i beredningens rapporter. Nu senast var det Vänsterpartiet och Folkpartiet som hade avvikande uppfattningar.

Dock har det under senare år varit mer eller mindre koncensus kring kärnan i försvarspolitiken, Försvarsmaktens inriktning. Det är samma sak här som tidigare, svårt att bedöma eftersom jag är en del av det, men just i "kärnfrågorna" har jag inte upplevt någon stark press på enskilda ledamöter att överge en uppfattning till förmån för majoritetens. Här slår en reell övertygelse igenom och det är förmodligen därför denna samsyn också har bestått över tid.

Däremot har trycket varit större på enskilda ledamöter som vill markera ut sig från majoriteten i frågor som kanske inte hör till "kärnfrågorna", som t.ex. Folkpartiets avvikande uppfattning i den senaste rapporten. Då var det upprörda känslor, men det hade förmodligen mer med regeringspartiernas sammanhållning utåt och partitaktiska hänsyn att göra, än upprördhet över sakinnehållet som sådant.

6. Self censorship of ideas that deviate from the apparent group consensus.

Det vore närmast förmötet att försöka analysera detta själv, men jag har faktiskt alltid upplevt klimatet som väldigt öppet för nya idéer och betraktelsesätt i beredningen, om man bara kan argumentera väl underbyggt för sin sak.

7. Illusions of unanimity among group members, silence is viewed as agreement.

Ja, det tror jag beredningen delar med andra liknande grupper. Om man inte höjer sin stämma ses det som medhåll. Å andra sidan är det sällan någon av beredningens ledamöter eller experter som sitter tysta...

8. Mindguards — self-appointed members who shield the group from dissenting information.

Nej, det har jag aldrig upplevt. Det hade heller inte varit möjligt. Beredningens ledamöter har ju alla sin förankring i sina respektive partier och experter och sakkunniga ser till att föra in information och synpunkter från olika håll.

Slutet på Agrells artikel är oerhört intressant:

"I och med att den säkerhetspolitiska bilden varit det främsta medlet för att motivera de försvarspolitiska ställningstagandena har omvärldsanalysen kommit att utgöra en nyckelkomponent i partipolitiskt förhandlande och konsensusbyggande. Fördelen med detta har varit möjligheten att uppnå och bibehålla parlamentarisk enighet, åtminstone om politikens huvudinriktning. Priset har varit att det politiskt inopportuna eller oönskade i omvärldsutvecklingen konsekvent har trängts undan.

Det lagom stora hotets princip har inneburit att världen sett ut som en partipolitisk majoritet velat se den, helst alla partier tillsammans. Som underrättelse­bedömningar har dessa analyser varit genompolitiserade, vilket också varit deras syfte. Säkerhetspolitikens stora utmaning är och förblir att varsebli förändringar i tid".

De två senaste regeringarna har, oavsett partifärg, trampat i fällan av att först anmäla hur mycket pengar försvaret skall få (eller rättare sagt meddelat vilka besparingar som skall göras) innan den säkerhetspolitiska analysen är gjord). Vi minns alla Göran Persson som i en partiledardebatt sade att det skulle sparas tre miljarder på försvaret och borgerlighetens ramaskri kring detta, bara för att senare se Anders Borg upprepar denna metod när han i Almedalen deklarerar besparingar på försvaret innan någon säkerhetspolitisk analys är klar.

Så länge som detta pågår får vi leva med föreställningen att det är finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får vara.

Den anda kommentaren jag vill göra till Agrells analys är att det framstår som om politiker sitter i en bunker och bestämmer hur hotbilden ser ut, totalt isolerade från forskare, analytiker och underrättelseorganisationer. Och så är det ju inte, tack och lov.

Agrell avslutar: "Om vi enbart drar lärdom av Georgienkriget och justerar den säkerhetspolitiska referensramen men inte frågar oss varför det blir fel gång på gång är vi snart nere i samma dike igen. Det handlar alltså inte om enskilda felbedömningar utan om en metod som genererar felbedömningar och som kommer att fortsätta göra det tills vi gör något åt saken".

Frågan är vad? Hur skulle ett alternativ kunna se ut? Hur skulle man kunna garantera att aldrig egenintresse slår igenom säkerhetspolitiska bedömningar? Att det inte kan bli fel? Hur drar man de starka fördelar av stor politisk samsyn som jag menar finns, utan att man förlorar möjligheten att tänka om och tänka nytt?

Traditionen i Sverige om att försöka uppnå så stor politisk samsyn som möjligt i försvars- och säkerhetspolitiken har att göra med att det ses som en styrka för ett relativt litet land. Men som jag ser det finns det också en annan viktig fördel: Möjligheten att över huvud taget rå på en verksamhet som är oerhört stark i sina egna strukturer och där olika egenintressen (inte sällan ekonomiska) florerar.

Nästa ÖB, någon?

Nu meddelar regeringen genom försvarsministern att man officiellt nominerat och stödjer ÖB, Håkan Syréns, kandidatur till posten som ordförande i EU:s militärkommitté.

EU:s militärkommitté (EUMC) består av medlemsländernas försvarschefer eller deras representanter och är EU:s högsta militära organ. Kommitténs uppgift är att ge råd och rekommendationer i frågor som rör konfliktförebyggande åtgärder, krishanteringsinsatser samt kapacitetsutveckling. Den som är ordförande i militärkommittén är EU:s högste militäre tjänsteman.

Tidsförhållandena är som följer:

Valet av ordförande görs av alla medlemsstaters försvarschefer på Militärkommitténs möte den 29 oktober och bekräftas därefter på ett rådsmöte. Förordnandet är på tre år och befattningen ska tillträdas i november 2009. Håkan Syréns förordnande som ÖB går ut den sista december 2009.

Håkan Syrén skulle vara en förträfflig ordförande i EUMC. Nu återstår det att se vem som skulle kunna bli en förträfflig svensk ÖB efter Syrén.

Från och med nu kommer rykten, spekulationer och vassa armbågar florera i försvarsdepartement och Högkvarter. Till detta kommer frågan om regeringen orkar och vill göra något med Försvarsberedningens förslag om strukturförändringar i myndigheterna. Det hänger nämligen ihop. Vill man utse en ÖB som har de rätta kvalifikationerna för nuvarande organisation och uppgifter, eller skall det vara en person som passar i den roll och som är kompetent för de uppgifter som utformas efter en ny modell?

(DN och SvD rapporterar.)

Björklundeffekten

Jan Björklund (fp) skyr inga medel när det gäller att profilera folkpartiet och sig själv på regeringens bekostnad. Nu går han ut, med osviklig timing, och ger intryck av att det eventuellt kan bli ökade försvarsanslag (eller i varje fall uteblivna besaringar) som svar på den senaste tidens ryska agerande.

"Ökade försvarsanslag" kan betyda väldigt mycket. Björklund fördjupar inte resonemanget, det behöver han inte eftersom han inte ens får frågan av de medier som rapporterar. Han behöver bara håva in berömmet.

Mer pengar, eller uteblivet tryck under besparingar, kan gå till materielprojekt som har stoppats men som istället blir av, projekt som inte är operativt motiverade och som därmed i praktiken inte höjer försvarsförmågan alls.

Eller så kan det gå in i den allmänna ruljansen och inte få någon uteffekt alls att tala om. Björklundeffekten kan därvidlag stanna vid att opinionen lugnas och beundrar hans handlingskraft, men att Försvarsmakten i realiteten inte klarar ett uns mer efter pengatillskottet, än före.

Eller så kan pengarna gå till att bevara utbildningsplatser och regementen som egentligen bör läggas ner av rationalitetsskäl. Då slipper också regeringen en rad obehagliga grundorganisationsbeslut som värker ut strax innan valet.

Just detta ger Björklund faktiskt intryck av, när han till Ekot hänvisar till att olika förslag har läckts ut från HKV om att man vill "lägga ner försvarets verksamhet på ett antal ställen och som då också minskar försvarets kapacitet".

"– Jag menar att det vore en olycklig signal att nu sända till omvärlden att vi gör detta efter den händelseutveckling som har skett i Georgien. Hur det svenska försvaret sedan långsiktigt ska inriktas återkommer regeringen till senare i år i en inriktningsproposition", säger Björklund.

Menar den militärt bevandrade Björklund verkligen att det skulle ge fel signal till omvärlden att genomföra rationaliseringar i grundorganisationen, rationaliseringar som alla partier utom vänsterpartiet varit överens om måste till, just för att effektivisera verksamheten och föra över pengar från produktion till insats!?

Hans partikamrat, Allan Widman (fp) är luttrad och mer seriös när det gäller försvarsekonomin och har förmodligen utvecklat en viss allergi mot att pytsa in pengar utan att ha vare sig ett klart mål med det (utöver populistiska poäng) eller en idé om vad som konkret skall förändras i försvarsförmågan för att möta det hot man säger sig ha identifierat.

Widman har tidigare sagt till DN:

"– Det är inte meningsfullt att öka försvarsanslagen just nu. Vi måste först se till att det vi plöjer ned leder till operativ kapacitet, säger Allan Widman".

Just det. Det finns faktiskt ingen självklar och automatisk koppling mellan försvarsanslag och försvarseffekt.

Ryska kärnvapen

Om man intresserar sig för ryska kärnvapen rekommenderas läsning av "Russian nuclear forces, 2008" som publiceras av Federation of American Scientists:

"The number of deterrence patrols conducted by Russia’s 11 nuclear-powered ballistic missiles submarines (SSBNs) decreased to only three in 2007 from five in 2006 (...) In comparison, U.S. SSBNs conducted 54 patrols in 2007, more than three times as many as all the other nuclear weapon states combined. The low Russian patrol number continues the sharp decline from the Cold War; no patrols at all were conducted in 2002 (...). The new practice indicates that Russia no longer maintains a continuous SSBN patrol posture like that of the United States, Britain, and France, but instead has shifted to a new posture where it occasionally deploys an SSBN for training purposes".

"We estimate that in 2015, Russia will have a total of 2,490 strategic nuclear weapons, a 20 percent decrease from today. This comprises 844 ICBM warheads (depending on future warhead loadings), which is a 47 percent reduction; 896 SLBM warheads, a 23 percent increase; and 878 warheads on the bomber force, a slight decrease".

NATO-debatt mellan (s) och (fp)

I morse diskuterade Allan Widman (fp) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s) försvarspolitik med betoning på relationen med NATO i SVT:s Gomorron.

Anders Karlssons främsta argument mot NATO-medlemskap är att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl, samt att vi måste kunna bestämma själva hur vi vill agera i olika kriser. Allan Widman trycker på det lilla landets behov av många och goda vänner och menade att vi just nu lever med den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen på många år.

Widman slapp över huvud taget att problematisera ett svenskt NATO-medlemsskap, t.ex. vad gäller möjligheter att agera för nedrustning, kärnvapenproblematiken och hur medlemsskap eller ej påverkar den regionala situationen m.m. Och Karlsson slapp bemöta argumentet att ett NATO-medlemsskap inte innebär att man mot egen vilja tvingas delta i anfall mot främmande makt (en argumentation som för övrigt också kan användas gentemot Widman, när han är så säker på att ett medlemsskap innebär att Sverige skulle garanteras omedelbar hjälp).

Det gamla argumentet om vad som historiskt har varit bra val för Sverige räcker inte när man ställs inför nya utmaningar. Med den argumentationslinjen från socialdemokraterna kommer snart opinionsmätningar visa att motståndet mot NATO-medlemskap minskar i den svenska folkopinionen.

(För närvarande varierar andelen personer som vill att Sverige skall gå med i Nato mellan 20-25 procent, medan andelen personer som vill att Sverige skall behålla den militära alliansfriheten är ungefär dubbelt så stor, mellan 40 och 50 procent.)