Mycket jobb med efterföljande ledighet har gjort att bloggandet har nedprioriterats den senaste tiden. Men nu är det nya tag som gäller. Jag tänkte börja med några viktiga nyheter från regeringshåll, utöver strategin för Sveriges internationella insatser (som jag skrev om i mitt förra inlägg).
Låt mig börja med krisberedskapen. Den 18 mars lämnade regeringen propositionen "Stärkt krisberedskap - för säkerhets skull" till riksdagen. Den är resultatet av en lång process, som inleddes i Försvarsberedningen med den nationella säkerhetsstrategi som riksdagen sedan fattade beslut om.
Några av beredningens förslag var att slå samman Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV) till en myndighet samt att inrätta en krisledande funktion på myndighetsnivå. Den sistnämnda förslaget skrotades dock av regeringen (en envis och enad Försvarsberedning återkom trots det senare med samma förslag). Frågan om myndighetssammanslagningen utreddes och i betänkandet "Alltid redo!" föreslogs en sammanslagning av KBM, SRV och Styrelsen för psykologiskt försvar.
Men, tillbaka till den aktuella propositionen.
- Regeringen stärker och samlar nu samhällets krisberedskap genom att lämna det tidigare stuprörstänkandet och istället öka myndigheternas ansvar att samarbeta kring ledning och hantering i en krissituation. Den nya myndigheten får sammanhållande och stödjande uppgifter före, under och efter en kris, säger försvarsminister Sten Tolgfors i ett pressmeddelande.
Lite senare i pressmeddelandet framhåller dock regeringen ansvarsprincipen på följande sätt:
"Regeringen förtydligar ansvarsprincipen. Det innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar även under krissituationer. Den som bäst kan sin verksamhet ska driva den också i en kris".
"Förtydligare" är något helt annat än "utvecklar". Försvarsberedningen skrev såhär i sin senaste rapport "Säkerhet i samverkan":
"Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna".
I regeringens proposition skriver man följande:
"Centrala myndigheters krisberedskap bör bygga på myndigheternas förmåga att hantera den dagliga verksamheten inom sina ansvarsområden. En stärkt krishanteringsförmåga nås bl.a. genom att samtliga parter känner ansvar för sina frågor och samverkar med andra myndig-heter. Ansvarsprincipen förutsätter ett system som bygger på samverkan. Den reglering som gäller för myndigheternas ordinarie verksamhet står då i stort sett oförändrad.
Enligt regeringens bedömning bör samordning på central nivå ordnas så att den i minsta möjliga mån inkräktar på tidigare fastslagna principer (närhet, likhet och ansvar). Ett system där en central funktion tar över ledningen av den operativa verksamheten, kan leda till att aktörer på olika nivåer som i början av en kris har ansvaret avvaktar med att agera och därmed riskerar krisen att förvärras. Problem kan även uppstå p.g.a. osäkerhet om och hur en ansvarsövergång sker och vilka uppgifter som omfattas. Enligt regeringens bedömning bör därför ytterligare åtgärder vidtas för att underlätta samordningen på central myndighetsnivå och därmed stärka den operativa krishanteringsförmågan".
Eller med andra ord: Det skall vara precis som idag. Om man inte är överens, så skall man sammanträda sig fram till ett gemensamt beslut. Ingen skall kunna peka med hela handen och, vid behov och i sällsynta fall, leda.
Ett viktigt avsnitt i propositionen handlar om den enskildes ansvar i relation till det allmännas:
"En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris. Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika nivåer. Samhällets beredskap och de nya hotbilderna är mer komplexa än tidigare. (...) Det finns ett stort behov av samhällsinformation om säkerhetspolitik, försvar, krisberedskap och skydd mot olyckor. Regeringen anser att målet bör vara att skapa en större kunskap om och förtroende för samhällets förmåga i dessa frågor hos samtliga aktörer i samhället.
En central del i kommunikationen bör vara att förklara ansvarsfördelningen mellan den offentliga sektorn och individen när det gäller samhällets säkerhet, dvs. vad som kan förväntas av den offentliga sektorn respektive vad den enskilde själv bör ta ansvar för. Av olika anledningar har den enskilde kommit att mer eller mindre förlita sig på "det allmänna"".
Tyvärr finns inte ett spår av konkreta förslag för att följa upp detta resonemang. Här bör regeringen kunna inspireras av Civilförsvarsförbundet, vars generalsekreterare Anders M Johansson kommenterar propositionen:
- Den inlärda hjälplösheten, att ”det allmänna” ska ta hand om alla problemsituationer är det hög tid att lämna nu. Människor kan och vill vara delaktiga, det måste samhället ta vara på. Men medborgarna måste tydligt få veta vad deras ansvar är och vad som alltid förväntas av dem vid kriser.
Civilförsvarsförbundet har publicerat en ny rapport om just detta, vid namn "Från sistahandsresurs till förstahandslösning". Rapporten handlar om människors möjligheter att ta eget ansvar tillsammans med andra vid kriser.
Det som brukar intressera medier och politiker mest av allt brukar dock vara lokaliseringsfrågorna. Den nya myndigheten ska ha verksamhet i bl.a. Stockholm, Karlstad, Sandö och Revinge. Myndighetsledningen ska vara placerad i Stockholmsområdet. Räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg tänker sig regeringen att "icke statliga aktörer ska kunna ta över och driva". Vi får väl se om några sådana aktörer dyker upp. Regeringen avser att tillsätta en kommitté som ska pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet.
Jag tycker att det är synd att man tar detta steg, innan den nya myndigheten först har formulerat vilket utbildningsbehov som krishanteringen omfattar.
Till sist är det intressant att konstatera att regeringen inte skriver ett enda ord om den säkerhetsstrategi som riksdagen fattade beslut om 2006, och som var tänkt att återkommande uppdateras. Har den nuvarande regeringen stoppat den i byrålådan för gott? Det borde ligga i samtliga riksdagsledamöters intresse att den revideras i närtid, i synnerhet efter de förändringar (respektive det stillastående) som regeringen presenterar i den aktuella propositionen.
söndag 23 mars 2008
måndag 17 mars 2008
Äntligen!
Idag har så äntligen regeringen lämnat över den efterlängtade skrivelsen: ”Nationell strategi för internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet” till riksdagen.
Strategin beskrivs i stolta ordalag gemensamt av utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson, försvarsminister Sten Tolgfors och justitieminister Beatrice Ask. Strategin är den första i sitt slag, skriver de och beskriver den som att den är tänkt att utgöra en ”övergripande vägledning för svenskt deltagande på det fredsfrämjande området”.
”Övergripande vägledning” skriver regeringen. ”Väldigt övergripande beskrivning” kanske vore ett bättre uttryck. Någon vägledning, i ordets rätta bemärkelse, är det nog inte så mycket att tala om. Sånär som när det gäller civil-militär samverkan. Jag återkommer till det.
Jag menar, en strategi som inleds med alla kommande beslut som den inte föregriper (den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar, de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition eller Försvarsberedningens arbete) måste ju rimligtvis vara ganska intetsägande. Och det är den som sagt. Men den är också en kompromissprodukt mellan de departement som har samarbetat om den, och ibland rentav motsägelsefull av just detta skäl.
Tanken är att regeringen genom strategin skall knyta utrikes-, utvecklings, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. En utgångspunkt för strategin är att svenska insatser ska utformas som integrerad och samlad politik gentemot det aktuella landet. Där så är möjligt skall bidragen utformas med både civila och militära delar. I strategin understryks att utvecklingssamarbetet kan utgöra en viktig del av den samlade svenska förmågan. Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar och för att nå varaktiga framsteg i länder som till exempel Afghanistan måste den svenska närvaron präglas av denna insikt.
Ett exempel på det motsägelsefulla är att själva orsakerna till Sveriges engagemang å ena sidan beskrivs som ”ett uttryck för vår solidaritet i handling med de människor och länder som hotas av konflikter” (det är UD:s skrivning), liksom ”Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar och prioriteringar ska vara styrande för svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser. Även försvarspolitiken och politikområdet rättsväsendet ska beaktas. Sammantaget ska dessa politikområden utgöra utgångspunkten för diskussioner om möjliga insatser”. Det som här står är att det som är styrande tar UD hand om och sedan ”beaktas” Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens synpunkter.
Men lite senare i skrivelsen, i de mer militära delarna, står det att svenska insatser ”ska kunna bidra till en önskvärd operativ nytta, förmågeutveckling och kompetensuppbyggnad för den utsändande myndigheten”. Detta är Försvarsdepartementets skrivning. Man vill från mer militärt håll alltid framhålla att det inte enbart är altruism som får Sverige att agera internationellt, utan att det också är ett försvar av svenska värden och Sverige.
Vidare i det militära spåret står det i skrivelsen: ”Sverige ska verka för att svenskt inflytande och insyn ska öka i de insatser Sverige bidrar till, bl.a. genom en strävan att svensk personal i större utsträckning erhåller högre tjänster och ledande befattningar såväl inom insatserna som inom organisationerna genom vilka Sverige bidrar till fredsfrämjande insatser”. Vän av ordning ställer sig frågan; vilka då (på den militära sidan)? De personer som kan komma i fråga är nog tyvärr både lätträknade och djupt fastlåsta i den nationella verksamheten.
Regeringen tar inga steg när det gäller att nischa de svenska militära bidraget. Vi skall kunna göra allt, med allting inom alla tidsramar och överallt: ”Försvarsmakten ska, när så efterfrågas, kunna delta i internationella insatser med en bredd av olika förbandstyper. Strävan är att Sverige bör bidra på områden där vi kan ge ett mervärde till den samlade operationen”. Skrivningen från budgetpropositionen för 2008, om att man kall ha en ”markoperativ tyngdpunkt” är borta.
Ambitionsnivån upprepas: ”Sverige ska ha förmåga till att samtidigt leda och delta i två insatser av bataljonsstorlek samt tre mindre insatser”. Och här har vi ju egentligen hela inriktningen som en grundorganisation som skall försörja! Försvarsberedningen har ju i enlighet sagt att Försvarsmakten skall formas utifrån och in. Vad behöver vi för organisation, personalförsörjning och materielstrategi för att åstadkomma detta?
Men just i detta centrala resonemang (vad som skall vara dimensionerande för Försvarsmakten) väljer regeringen att formulera sig på ett annat sätt än beredningen. Detta är ett exempel på otydlighet från politiskt håll, gentemot Försvarsmakten och där hittar vi en förklaring till att man ofta talar förbi varandra. Man skriver ”Uppgiften att genomföra internationella insatser ska vara grundläggande, men inte ensamt dimensionerande, vid utvecklingen av Försvarsmaktens förband”.
Nu till de mer intressanta delarna av skrivelsen, nämligen de om civil-militär samverkan och ”samlade bidrag”.
Regeringen skriver bl.a. följande:
”Möjligheter till ett samlat svenskt engagemang ska värderas i anslutning till att en ny insats inleds. Så långt möjligt ska processen präglas av en helhetssyn på Sveriges deltagande”. Och sedan kommer en portalparagraf:
”För att främja en hållbar lösning på konflikter bör Sverige i möjligaste mån samordna fredsfrämjande insatser med såväl humanitärt som ett mer långsiktigt återuppbyggnads- och utvecklingsstöd. Strävan bör vara att de svenska bidragen till de internationella insatserna utformas som samlade, med såväl militära som civila delar”.
Vidare skriver regeringen ”För att nå största möjliga effektivitet i de fredsfrämjande insatserna är det även fortsättningsvis en ambition att utifrån etablerade principer, bl.a. inom ramen för FN:s fredsfrämjande verksamhet, fortsatt utveckla den svenska förmågan när det gäller civil-militär samverkan i insatserna”.
Inom EU har Sverige ”som målsättning att utveckla koncepten för de civila och militära snabbinsatsförmågorna samt att stärka den civil-militära samordningen i konflikthanteringsinsatser”.
Inom Norden ska Sverige ”sträva efter att ytterligare öka graden av samarbete i den nordiska kretsen, bl.a. genom att inför varje internationell insats undersöka möjligheter till nordisk samverkan”.
Men, allt detta lämnas fullständigt därhän för vemdå att bestämma hur det ska gå till i praktiken? Det enda som har med något slags konkret genomförande att göra är följande till intet förpliktigande rader:
”Dagens komplexa konflikthanterings- och återuppbyggnadsinsatser förutsätter att det internationella samfundet – likväl som Sverige nationellt – i både planerings- och genomförandefasen samordnar tillgängliga verktyg”.
Men även detta gör att man ställer sig frågan hurdå? Hur, av vem och när skall detta ”samordnas”? En sak är säker, det sker inte av sig självt och det lär aldrig ha varit viktigare att ha alla aktörer i samma rum på jämbördiga positioner genom hela processen (planering, genomförande) som nu, om man skall förverkliga idén om civil-militär samverkan ”på riktigt”.
PS 1: Regeringen lär skapa en del muntra miner i riksdagen med formuleringen ”Det är därför regeringens avsikt att hålla berörda utskott i riksdagen informerade om beslut om att ta i anspråk medgivet utrymme för en brådskande förstärknings- eller evakueringsinsats. Denna ordning får dock inte verka försenande på möjligheten att snabbt sätta in förstärknings- och evakueringsinsatser”. Det är, törs jag påstå, aldrig i riksdagen senfärdigheten slår till, vare sig förr eller framöver. Här borde kanske regeringskansliet istället resonerat om sina egna processer.
PS II: Natos snabbinsatsstyrka, NRF, berörs även i denna skrivelse. Regeringen skriver följande:
”Natos snabbinsatsstyrka, som ska kunna sätta in i de allra mest krävande militära insatserna, är sedan 2006 öppen för styrkebidrag även från partnerländer. Partnerländer kan anmäla supplementära förband till styrkan, förutsatt att dessa uppfyller samma kvalitetskrav som gäller för Nato-förband. Sverige överväger Natos erbjudande om partnerländers deltagande i snabbinsatsstyrkan NATO Response Force (NRF) med supplementära bidrag. När Sverige ser över eventuellt deltagande i NRF ska samarbetsmöjligheter med övriga nordiska länder samt de baltiska länderna undersökas, dvs. både med partnerlandet Finland och med Nato-länderna Danmark, Norge, Estland, Lettland och Litauen”.
Jag är övertygad om att regeringen levererar ett besked om ett svenskt deltagande i NRF, med en liten men naggande god komponent för att försäkra sig (tror man!) om begränsade kostnader, i den kommande skrivelsen om EAPR till riksdagen.
Strategin beskrivs i stolta ordalag gemensamt av utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson, försvarsminister Sten Tolgfors och justitieminister Beatrice Ask. Strategin är den första i sitt slag, skriver de och beskriver den som att den är tänkt att utgöra en ”övergripande vägledning för svenskt deltagande på det fredsfrämjande området”.
”Övergripande vägledning” skriver regeringen. ”Väldigt övergripande beskrivning” kanske vore ett bättre uttryck. Någon vägledning, i ordets rätta bemärkelse, är det nog inte så mycket att tala om. Sånär som när det gäller civil-militär samverkan. Jag återkommer till det.
Jag menar, en strategi som inleds med alla kommande beslut som den inte föregriper (den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar, de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition eller Försvarsberedningens arbete) måste ju rimligtvis vara ganska intetsägande. Och det är den som sagt. Men den är också en kompromissprodukt mellan de departement som har samarbetat om den, och ibland rentav motsägelsefull av just detta skäl.
Tanken är att regeringen genom strategin skall knyta utrikes-, utvecklings, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. En utgångspunkt för strategin är att svenska insatser ska utformas som integrerad och samlad politik gentemot det aktuella landet. Där så är möjligt skall bidragen utformas med både civila och militära delar. I strategin understryks att utvecklingssamarbetet kan utgöra en viktig del av den samlade svenska förmågan. Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar och för att nå varaktiga framsteg i länder som till exempel Afghanistan måste den svenska närvaron präglas av denna insikt.
Ett exempel på det motsägelsefulla är att själva orsakerna till Sveriges engagemang å ena sidan beskrivs som ”ett uttryck för vår solidaritet i handling med de människor och länder som hotas av konflikter” (det är UD:s skrivning), liksom ”Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar och prioriteringar ska vara styrande för svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser. Även försvarspolitiken och politikområdet rättsväsendet ska beaktas. Sammantaget ska dessa politikområden utgöra utgångspunkten för diskussioner om möjliga insatser”. Det som här står är att det som är styrande tar UD hand om och sedan ”beaktas” Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens synpunkter.
Men lite senare i skrivelsen, i de mer militära delarna, står det att svenska insatser ”ska kunna bidra till en önskvärd operativ nytta, förmågeutveckling och kompetensuppbyggnad för den utsändande myndigheten”. Detta är Försvarsdepartementets skrivning. Man vill från mer militärt håll alltid framhålla att det inte enbart är altruism som får Sverige att agera internationellt, utan att det också är ett försvar av svenska värden och Sverige.
Vidare i det militära spåret står det i skrivelsen: ”Sverige ska verka för att svenskt inflytande och insyn ska öka i de insatser Sverige bidrar till, bl.a. genom en strävan att svensk personal i större utsträckning erhåller högre tjänster och ledande befattningar såväl inom insatserna som inom organisationerna genom vilka Sverige bidrar till fredsfrämjande insatser”. Vän av ordning ställer sig frågan; vilka då (på den militära sidan)? De personer som kan komma i fråga är nog tyvärr både lätträknade och djupt fastlåsta i den nationella verksamheten.
Regeringen tar inga steg när det gäller att nischa de svenska militära bidraget. Vi skall kunna göra allt, med allting inom alla tidsramar och överallt: ”Försvarsmakten ska, när så efterfrågas, kunna delta i internationella insatser med en bredd av olika förbandstyper. Strävan är att Sverige bör bidra på områden där vi kan ge ett mervärde till den samlade operationen”. Skrivningen från budgetpropositionen för 2008, om att man kall ha en ”markoperativ tyngdpunkt” är borta.
Ambitionsnivån upprepas: ”Sverige ska ha förmåga till att samtidigt leda och delta i två insatser av bataljonsstorlek samt tre mindre insatser”. Och här har vi ju egentligen hela inriktningen som en grundorganisation som skall försörja! Försvarsberedningen har ju i enlighet sagt att Försvarsmakten skall formas utifrån och in. Vad behöver vi för organisation, personalförsörjning och materielstrategi för att åstadkomma detta?
Men just i detta centrala resonemang (vad som skall vara dimensionerande för Försvarsmakten) väljer regeringen att formulera sig på ett annat sätt än beredningen. Detta är ett exempel på otydlighet från politiskt håll, gentemot Försvarsmakten och där hittar vi en förklaring till att man ofta talar förbi varandra. Man skriver ”Uppgiften att genomföra internationella insatser ska vara grundläggande, men inte ensamt dimensionerande, vid utvecklingen av Försvarsmaktens förband”.
Nu till de mer intressanta delarna av skrivelsen, nämligen de om civil-militär samverkan och ”samlade bidrag”.
Regeringen skriver bl.a. följande:
”Möjligheter till ett samlat svenskt engagemang ska värderas i anslutning till att en ny insats inleds. Så långt möjligt ska processen präglas av en helhetssyn på Sveriges deltagande”. Och sedan kommer en portalparagraf:
”För att främja en hållbar lösning på konflikter bör Sverige i möjligaste mån samordna fredsfrämjande insatser med såväl humanitärt som ett mer långsiktigt återuppbyggnads- och utvecklingsstöd. Strävan bör vara att de svenska bidragen till de internationella insatserna utformas som samlade, med såväl militära som civila delar”.
Vidare skriver regeringen ”För att nå största möjliga effektivitet i de fredsfrämjande insatserna är det även fortsättningsvis en ambition att utifrån etablerade principer, bl.a. inom ramen för FN:s fredsfrämjande verksamhet, fortsatt utveckla den svenska förmågan när det gäller civil-militär samverkan i insatserna”.
Inom EU har Sverige ”som målsättning att utveckla koncepten för de civila och militära snabbinsatsförmågorna samt att stärka den civil-militära samordningen i konflikthanteringsinsatser”.
Inom Norden ska Sverige ”sträva efter att ytterligare öka graden av samarbete i den nordiska kretsen, bl.a. genom att inför varje internationell insats undersöka möjligheter till nordisk samverkan”.
Men, allt detta lämnas fullständigt därhän för vemdå att bestämma hur det ska gå till i praktiken? Det enda som har med något slags konkret genomförande att göra är följande till intet förpliktigande rader:
”Dagens komplexa konflikthanterings- och återuppbyggnadsinsatser förutsätter att det internationella samfundet – likväl som Sverige nationellt – i både planerings- och genomförandefasen samordnar tillgängliga verktyg”.
Men även detta gör att man ställer sig frågan hurdå? Hur, av vem och när skall detta ”samordnas”? En sak är säker, det sker inte av sig självt och det lär aldrig ha varit viktigare att ha alla aktörer i samma rum på jämbördiga positioner genom hela processen (planering, genomförande) som nu, om man skall förverkliga idén om civil-militär samverkan ”på riktigt”.
PS 1: Regeringen lär skapa en del muntra miner i riksdagen med formuleringen ”Det är därför regeringens avsikt att hålla berörda utskott i riksdagen informerade om beslut om att ta i anspråk medgivet utrymme för en brådskande förstärknings- eller evakueringsinsats. Denna ordning får dock inte verka försenande på möjligheten att snabbt sätta in förstärknings- och evakueringsinsatser”. Det är, törs jag påstå, aldrig i riksdagen senfärdigheten slår till, vare sig förr eller framöver. Här borde kanske regeringskansliet istället resonerat om sina egna processer.
PS II: Natos snabbinsatsstyrka, NRF, berörs även i denna skrivelse. Regeringen skriver följande:
”Natos snabbinsatsstyrka, som ska kunna sätta in i de allra mest krävande militära insatserna, är sedan 2006 öppen för styrkebidrag även från partnerländer. Partnerländer kan anmäla supplementära förband till styrkan, förutsatt att dessa uppfyller samma kvalitetskrav som gäller för Nato-förband. Sverige överväger Natos erbjudande om partnerländers deltagande i snabbinsatsstyrkan NATO Response Force (NRF) med supplementära bidrag. När Sverige ser över eventuellt deltagande i NRF ska samarbetsmöjligheter med övriga nordiska länder samt de baltiska länderna undersökas, dvs. både med partnerlandet Finland och med Nato-länderna Danmark, Norge, Estland, Lettland och Litauen”.
Jag är övertygad om att regeringen levererar ett besked om ett svenskt deltagande i NRF, med en liten men naggande god komponent för att försäkra sig (tror man!) om begränsade kostnader, i den kommande skrivelsen om EAPR till riksdagen.
fredag 14 mars 2008
Mitt i prick?
Det börjar bli ont om tid för alla de propositioner och skrivelser som är aviserade att behandlas av riksdagen under våren. Men på Försvarsdepartementet råder ett skenbart lugn. Sedan den 10 mars verkar, av den externa kommunikationen att döma, inget ha hänt. Det råder ett skenbart lugn eftersom det ligger en slags dementi uppe, för att bemöta Mikael Homströms artikel om Tchad-turerna i SvD den 8 mars. Ganska många dagar sedan. Det kan bara betyda att den visste var den tog.
måndag 10 mars 2008
Med skrivbordet som vapen
DN:s Gunnar Jonsson skriver idag om att försvaret har fullt av befäl - vid skrivbord. Ett antal försvarspolitiker intervjuas, en företrädare för Försvarsmakten i form av personaldirektör Lars Norrström, Officersförbundets ordförande Lars Fresker samt Karl Ydén, forskare på Försvarshögskolan och Handelshögskolan i Göteborg. Han säger bl.a.:
- ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare. Men Försvarsmakten fortsätter att göra om truppofficerare till skrivbordsfolk. Det är karriärsystemets inbyggda logik.
Ett axplock kommentarer ur artikeln:
- Det är på tok för många hövdingar i förhållande till indianerna, säger Håkan Juholt (s), riksdagsman och ledamot i Försvarsberedningen.
- På sikt är det inte hållbart att en så liten andel gör utlandstjänst, säger Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen. Dessutom är jag rädd för att det är ungefär samma personer som drar ett väldigt tungt lass.
- Killar som sticker utomlands uppfattas som svikare. Och när de kommer tillbaka är deras arbetsuppgifter ofta borta, säger Allan Widman.
Själv försöker jag föra upp frågan om att det skall vara ett obligatorium för officerare att genomföra utlandstjänst (vilket som bekant är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter).
Det var många år sedan nu, som Försvarsberedningen i politiskt samförstånd skrev att internationell tjänstgöring måste vara en förutsättning för befordran.
- ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare. Men Försvarsmakten fortsätter att göra om truppofficerare till skrivbordsfolk. Det är karriärsystemets inbyggda logik.
Ett axplock kommentarer ur artikeln:
- Det är på tok för många hövdingar i förhållande till indianerna, säger Håkan Juholt (s), riksdagsman och ledamot i Försvarsberedningen.
- På sikt är det inte hållbart att en så liten andel gör utlandstjänst, säger Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen. Dessutom är jag rädd för att det är ungefär samma personer som drar ett väldigt tungt lass.
- Killar som sticker utomlands uppfattas som svikare. Och när de kommer tillbaka är deras arbetsuppgifter ofta borta, säger Allan Widman.
Själv försöker jag föra upp frågan om att det skall vara ett obligatorium för officerare att genomföra utlandstjänst (vilket som bekant är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter).
Det var många år sedan nu, som Försvarsberedningen i politiskt samförstånd skrev att internationell tjänstgöring måste vara en förutsättning för befordran.
torsdag 6 mars 2008
En GD med åsikt
Om regeringen trodde att f.d. försvarsminister Mikael Odenberg skulle vara tyst om försvarsfrågor, när han utsågs till generaldirektör nyligen, så får man tänka om.
Den 2 april ordnar Folk och Försvar ett offentligt samtal om värnpliktens framtid. Medverkar gör bland andra pliktutredningens ordförande Anders Svärd, ÖB Håkan Syrén, generaldirektör Mikael Odenberg, biskop Lennart Koskinen, Försvarsberedningens ordförande Karin Enström (m) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s).
Alla intresserade av sakfrågan, samt samspelet mellan Karin Enström och Mikael Odenberg, bör bege sig kl. 13:00-16:00 till Folk och Försvar, Lilla Nygatan i Stockholm.
Den 2 april ordnar Folk och Försvar ett offentligt samtal om värnpliktens framtid. Medverkar gör bland andra pliktutredningens ordförande Anders Svärd, ÖB Håkan Syrén, generaldirektör Mikael Odenberg, biskop Lennart Koskinen, Försvarsberedningens ordförande Karin Enström (m) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s).
Alla intresserade av sakfrågan, samt samspelet mellan Karin Enström och Mikael Odenberg, bör bege sig kl. 13:00-16:00 till Folk och Försvar, Lilla Nygatan i Stockholm.
Omvändning under galgen
"Generalen Nash har välkomnat vårt bidrag på ursprungligen sex månader. Han har uttryckt stor erkänsla för det som Sverige gör. Under försvarsministermötet i Ljubljana, torsdag och fredag förrförra veckan, och i måndags, i ett brev, har Nash preciserat sin förfrågan till Sverige. Om vi kan stanna till utgången av augusti skulle det ha stort värde.
Detta, det fördjupade underlaget och den preciserade förfrågan från Nash, har utgjort grunden för ett nytt ställningstagande för allianspartierna. Det gick att finna stöd för detta i regeringen, och det kommer vi också att föreslå riksdagen".
Så sade försvarsminister Sten Tolgfors under gårdagens riksdagsdebatt om Tchad-insatsen.
Urban Ahlin (s) välkomnar, liksom (mp) och (v) en förlängning. Men han passar också på att beskriva processen som ledde fram till regeringens omsvängning:
"Sveriges riksdag tog ett enhälligt beslut att säga ja till den proposition som den borgerliga regeringen lade fram om att göra den här insatsen. Då presenterades ingenting om några specialförband som Sten Tolgfors i dag använder i sin argumentation. Det handlade enbart om den amfibiegrupp som vi skulle skicka. En dag före riksdagsbeslutet kommer regeringen till riksdagen och berättar: Innan ni tar beslutet i morgon vill vi säga att vi kommer att skicka specialförband till regionen.
Det var inte oppositionen eller riksdagsledamöterna som glömde bort våra specialförband. Det var faktiskt regeringen, Sten Tolgfors, som glömde bort våra specialförband. Styrkegenereringen tog tid. Rebellerna angrep N’djamena. Insatsens deployering försenades. När utskottet på min begäran från oppositionen krävde att vi skulle samlas för att diskutera detta kommer Försvarsmakten och förklarar för oss att man kommer att kunna vara fullt operativ med den styrka som Sveriges riksdag har tagit beslut om, det vill säga den amfibiegrupp som vi ska skicka, i enbart fyra–sex veckor. Det var många runt bordet då som höjde ögonbrynen och sade: Herregud! Det blir väldigt liten tid för så pass mycket pengar. Är detta verkligen rimligt?
Där startade kritiken mot regeringen att man borde förlänga insatsen för att kunna skydda flyktingarna en längre period än fyra–sex veckor. Det var mycket klokt sagt från de oppositionella partierna i Sveriges riksdag men också från enskilda ledamöter från de borgerliga partierna som påtalade att det närmast skulle leda till stress för flyktingarna om vi kom ned och skyddade dem i fyra veckor och sedan inte mer.
Vad som då följde var en vämjelig historia. Moderata ministrar visade en sönderfallshastighet och ett slags splittring som vi sällan har sett. Sten Tolgfors, försvarsminister och moderat, skrev i tidningen ”sanningen om Tchad” och beskriver där att det är regnperioden som är hindret för att förlänga. Finansminister Anders Borg, moderat, säger att det är budgeten som är problemet och som gör att man inte kan åka. Statsministern säger att det egentligen är fel insats. Det borde vara en mer långsiktig insats. Den är för kortsiktig. Därför ska vi inte förlänga. Utrikesministern, han också moderat, säger att vi nog borde fundera på om vi ska förlänga insatsen.
I går hade vi utrikesnämnd. Några timmar efter det meddelar Sten Tolgfors till medierna att regeringen nu har bestämt sig för att vi ska förlänga insatsen".
Ahlin jobbar sedan upp sig till toppform:
"När det gäller budgeten skulle jag gärna vilja fråga försvarsministern hur han resonerar när han säger att vi inte har pengar till detta. Två propositioner lades fram i Sveriges riksdag i oktober förra året, en om Tchad och en om Darfur. Darfuroperationen blev aldrig av. Vi fick aldrig åka till Darfur.
Då är frågan: Vad används de pengarna till? Sten Tolgfors har sagt att de pengarna använder vi redan till Tchadinsatsen. Men när det gäller den proposition som handlar om Tchadinsatsen och de pengar som sattes av till den, vad används de pengarna till då? Det är ett fullständigt obegripligt resonemang som försvarsministern har om ekonomin. Jag förstår att Försvarsmakten har problem med att få besked av regeringen om hur försvarets ekonomi ska lösas.
Ni kom till riksdagen med två propositioner där det var betalt för att åka till Tchad och Darfur, och vi åker bara till Tchad. Dessutom har vi en beredskap på den nordiska snabbinsatsstyrkan. Försvarsministern borde förklara för mig hur han skulle ha klarat sin ekonomi om vi skulle ha varit i Darfur i dag, i Tchad och dessutom gjort en insats med den nordiska snabbinsatsstyrkan".
Allan Widman (fp) åskådliggör det faktum att den strategi för internationella insatser, som sedan länge är utlovad, inte verkar vara färdig ens i sina grundvalar:
"Det är mycket bra att en strategi nu är på väg fram till riksdagen. Men jag vill betona att denna strategi måste bli så tydlig och konkret att den förmår att också bli styrande för våra enskilda beslut. Den ska kunna fungera som ett långsiktigt underlag för Försvarsmaktens planering, både i fråga om insatsförband och när det gäller uppbyggnad av förmågor. Denna riksdag, herr talman, ska också på grundval av denna strategi kunna följa upp och utvärdera Sveriges insatser. Ett otydligt dokument blir utan värde och i värsta fall ett redskap i händerna på särintressen. Skattebetalarna har rätt att kräva en rationell hantering av våra militära resurser, och det har sannerligen också människorna i Tchad, Sudan och Afghanistan.
Herr talman! Redan för fyra år sedan började Folkpartiet liberalerna att motionera om en strategi för våra internationella insatser. Den dåvarande riksdagsmajoriteten viftade bort dessa propåer. Nu har vi en regering som förstår värdet av en sammanhållen och konsekvent planering. Jag önskar uppriktigt, herr talman, försvarsministern lycka till i de avslutande delarna av ett arbete med att ta fram denna strategi".
Peter Rådberg (mp) tar också upp procedurfrågan:
"”Hela havet stormar” kring regeringens Tchadpolitik. Försvarsministern var på försvarsutskottets möte i går och sade återigen att de svenska förbanden av budgetskäl ska ha full operativ kapacitet endast under fyra–sex veckor.
Några timmar senare går samme försvarsminister ut och presenterar en kosmetisk förändring som innebär att vi kommer att vara kvar någon månad längre.
Det som var omöjligt kl. 12.00 i går – att besvara försvarsutskottets frågor – blev helt plötsligt möjligt några timmar senare inför en samlad journalistkår. Varken utrikesutskottet eller vi i försvarsutskottet fick veta någonting, trots att vi ställde konkreta frågor om varför inte den svenska truppen kunde stanna längre.
I stället för att göra det självklara, nämligen informera försvarsutskottet om vad som ska komma upp på regeringsmötet om några minuter, väljer försvarsministern att undanhålla oss sanningen om regeringens svängning i Tchadfrågan. Att det är viktigare för försvarsministern att informera journalister än ett samlat försvarsutskott är beklagligt.
Det är oerhört viktigt att vi har en enig riksdag när vi åker ut på sådana här svåra och farliga uppdrag. Samtliga riksdagspartier har varit beredda att ställa upp och bidra med de resurser som krävs. Det är därför beklagligt att regeringen hanterar frågan på ett sådant okänsligt och klumpigt sätt.
Men det är naturligtvis glädjande att regeringen har vikt sig i fråga om Tchad och förlänger missionen. Regeringens trovärdighet i dessa utrikespolitiska frågor har dock fått en allvarlig knäck. Regeringens kovändning kommer för sent. Den hanteras på ett mycket klantigt sätt. Tiden är för kort, och långsiktigheten i missionen saknas".
Allan Widman påminner om den tidigare regeringens hantering av Liberia-insatsen (och det är i sanning ett plågsamt minne):
"Men, herr talman, jag tycker ändå att det finns anledning att påminna lite om hur det gick till i den tidigare regeringen. Vi hade en insats i Liberia som inte bara generaler vädjade om att den skulle fortsätta utan också FN:s generalsekreterare. Begäran om att vi skulle stanna kvar i Liberia för några år sedan kom in till Regeringskansliet hemligstämplades och förblev hemlig till efter valet. Under förra mandatperioden åkte vi till och från Kongo för små, korta insatser vid tre tillfällen. Vi tillbringade mer tid på väg till och från detta land än vad vi gjorde i landet i fråga".
Else-Marie Lindgren (kd) passar på att göra medskick inför den kommande strategiskrivelsen (och det är nog bra med tanke på att samtal inom alliansen inte verkar pågå i frågan):
"Jag efterlyser också en mer långsiktig strategi för internationella insatser. Jag hoppas att regeringen levererar en sådan, med relevant innehåll, snarast. Denna måste också tydligt kopplas till PGU, utvecklingsinsatser och övrig svensk utvecklingspolitik. Vi borde göra som britterna, nämligen sätta oss ned och planera hela kedjan av insatser mer långsiktigt, både militärt och civilt. Det är det som i dagligt tal kallas comprehensive plan. Utan säkerhet ingen utveckling och utan utveckling ingen säkerhet".
Sammanfattningsvis: Bra att regeringen ändrar sig, hanteringen är klantigt skött och fläckar av sig på Försvarsmakten (t.ex. hela diskussionen om att man borde dra på sig stövlarna och åka) och den aviserade strategin för de svenska internationella insatserna verkar vara långt från en gemensam beredningsprocess inom alliansen. Det bådar inte gott eftersom det lär innebära att den knappast kan vara så konkret -och därmed styrande- som den borde.
Anm. Oppositionens gemensamma debattartikel med en begäran om förlämngd Tchad-insats finns att läsa här.
Detta, det fördjupade underlaget och den preciserade förfrågan från Nash, har utgjort grunden för ett nytt ställningstagande för allianspartierna. Det gick att finna stöd för detta i regeringen, och det kommer vi också att föreslå riksdagen".
Så sade försvarsminister Sten Tolgfors under gårdagens riksdagsdebatt om Tchad-insatsen.
Urban Ahlin (s) välkomnar, liksom (mp) och (v) en förlängning. Men han passar också på att beskriva processen som ledde fram till regeringens omsvängning:
"Sveriges riksdag tog ett enhälligt beslut att säga ja till den proposition som den borgerliga regeringen lade fram om att göra den här insatsen. Då presenterades ingenting om några specialförband som Sten Tolgfors i dag använder i sin argumentation. Det handlade enbart om den amfibiegrupp som vi skulle skicka. En dag före riksdagsbeslutet kommer regeringen till riksdagen och berättar: Innan ni tar beslutet i morgon vill vi säga att vi kommer att skicka specialförband till regionen.
Det var inte oppositionen eller riksdagsledamöterna som glömde bort våra specialförband. Det var faktiskt regeringen, Sten Tolgfors, som glömde bort våra specialförband. Styrkegenereringen tog tid. Rebellerna angrep N’djamena. Insatsens deployering försenades. När utskottet på min begäran från oppositionen krävde att vi skulle samlas för att diskutera detta kommer Försvarsmakten och förklarar för oss att man kommer att kunna vara fullt operativ med den styrka som Sveriges riksdag har tagit beslut om, det vill säga den amfibiegrupp som vi ska skicka, i enbart fyra–sex veckor. Det var många runt bordet då som höjde ögonbrynen och sade: Herregud! Det blir väldigt liten tid för så pass mycket pengar. Är detta verkligen rimligt?
Där startade kritiken mot regeringen att man borde förlänga insatsen för att kunna skydda flyktingarna en längre period än fyra–sex veckor. Det var mycket klokt sagt från de oppositionella partierna i Sveriges riksdag men också från enskilda ledamöter från de borgerliga partierna som påtalade att det närmast skulle leda till stress för flyktingarna om vi kom ned och skyddade dem i fyra veckor och sedan inte mer.
Vad som då följde var en vämjelig historia. Moderata ministrar visade en sönderfallshastighet och ett slags splittring som vi sällan har sett. Sten Tolgfors, försvarsminister och moderat, skrev i tidningen ”sanningen om Tchad” och beskriver där att det är regnperioden som är hindret för att förlänga. Finansminister Anders Borg, moderat, säger att det är budgeten som är problemet och som gör att man inte kan åka. Statsministern säger att det egentligen är fel insats. Det borde vara en mer långsiktig insats. Den är för kortsiktig. Därför ska vi inte förlänga. Utrikesministern, han också moderat, säger att vi nog borde fundera på om vi ska förlänga insatsen.
I går hade vi utrikesnämnd. Några timmar efter det meddelar Sten Tolgfors till medierna att regeringen nu har bestämt sig för att vi ska förlänga insatsen".
Ahlin jobbar sedan upp sig till toppform:
"När det gäller budgeten skulle jag gärna vilja fråga försvarsministern hur han resonerar när han säger att vi inte har pengar till detta. Två propositioner lades fram i Sveriges riksdag i oktober förra året, en om Tchad och en om Darfur. Darfuroperationen blev aldrig av. Vi fick aldrig åka till Darfur.
Då är frågan: Vad används de pengarna till? Sten Tolgfors har sagt att de pengarna använder vi redan till Tchadinsatsen. Men när det gäller den proposition som handlar om Tchadinsatsen och de pengar som sattes av till den, vad används de pengarna till då? Det är ett fullständigt obegripligt resonemang som försvarsministern har om ekonomin. Jag förstår att Försvarsmakten har problem med att få besked av regeringen om hur försvarets ekonomi ska lösas.
Ni kom till riksdagen med två propositioner där det var betalt för att åka till Tchad och Darfur, och vi åker bara till Tchad. Dessutom har vi en beredskap på den nordiska snabbinsatsstyrkan. Försvarsministern borde förklara för mig hur han skulle ha klarat sin ekonomi om vi skulle ha varit i Darfur i dag, i Tchad och dessutom gjort en insats med den nordiska snabbinsatsstyrkan".
Allan Widman (fp) åskådliggör det faktum att den strategi för internationella insatser, som sedan länge är utlovad, inte verkar vara färdig ens i sina grundvalar:
"Det är mycket bra att en strategi nu är på väg fram till riksdagen. Men jag vill betona att denna strategi måste bli så tydlig och konkret att den förmår att också bli styrande för våra enskilda beslut. Den ska kunna fungera som ett långsiktigt underlag för Försvarsmaktens planering, både i fråga om insatsförband och när det gäller uppbyggnad av förmågor. Denna riksdag, herr talman, ska också på grundval av denna strategi kunna följa upp och utvärdera Sveriges insatser. Ett otydligt dokument blir utan värde och i värsta fall ett redskap i händerna på särintressen. Skattebetalarna har rätt att kräva en rationell hantering av våra militära resurser, och det har sannerligen också människorna i Tchad, Sudan och Afghanistan.
Herr talman! Redan för fyra år sedan började Folkpartiet liberalerna att motionera om en strategi för våra internationella insatser. Den dåvarande riksdagsmajoriteten viftade bort dessa propåer. Nu har vi en regering som förstår värdet av en sammanhållen och konsekvent planering. Jag önskar uppriktigt, herr talman, försvarsministern lycka till i de avslutande delarna av ett arbete med att ta fram denna strategi".
Peter Rådberg (mp) tar också upp procedurfrågan:
"”Hela havet stormar” kring regeringens Tchadpolitik. Försvarsministern var på försvarsutskottets möte i går och sade återigen att de svenska förbanden av budgetskäl ska ha full operativ kapacitet endast under fyra–sex veckor.
Några timmar senare går samme försvarsminister ut och presenterar en kosmetisk förändring som innebär att vi kommer att vara kvar någon månad längre.
Det som var omöjligt kl. 12.00 i går – att besvara försvarsutskottets frågor – blev helt plötsligt möjligt några timmar senare inför en samlad journalistkår. Varken utrikesutskottet eller vi i försvarsutskottet fick veta någonting, trots att vi ställde konkreta frågor om varför inte den svenska truppen kunde stanna längre.
I stället för att göra det självklara, nämligen informera försvarsutskottet om vad som ska komma upp på regeringsmötet om några minuter, väljer försvarsministern att undanhålla oss sanningen om regeringens svängning i Tchadfrågan. Att det är viktigare för försvarsministern att informera journalister än ett samlat försvarsutskott är beklagligt.
Det är oerhört viktigt att vi har en enig riksdag när vi åker ut på sådana här svåra och farliga uppdrag. Samtliga riksdagspartier har varit beredda att ställa upp och bidra med de resurser som krävs. Det är därför beklagligt att regeringen hanterar frågan på ett sådant okänsligt och klumpigt sätt.
Men det är naturligtvis glädjande att regeringen har vikt sig i fråga om Tchad och förlänger missionen. Regeringens trovärdighet i dessa utrikespolitiska frågor har dock fått en allvarlig knäck. Regeringens kovändning kommer för sent. Den hanteras på ett mycket klantigt sätt. Tiden är för kort, och långsiktigheten i missionen saknas".
Allan Widman påminner om den tidigare regeringens hantering av Liberia-insatsen (och det är i sanning ett plågsamt minne):
"Men, herr talman, jag tycker ändå att det finns anledning att påminna lite om hur det gick till i den tidigare regeringen. Vi hade en insats i Liberia som inte bara generaler vädjade om att den skulle fortsätta utan också FN:s generalsekreterare. Begäran om att vi skulle stanna kvar i Liberia för några år sedan kom in till Regeringskansliet hemligstämplades och förblev hemlig till efter valet. Under förra mandatperioden åkte vi till och från Kongo för små, korta insatser vid tre tillfällen. Vi tillbringade mer tid på väg till och från detta land än vad vi gjorde i landet i fråga".
Else-Marie Lindgren (kd) passar på att göra medskick inför den kommande strategiskrivelsen (och det är nog bra med tanke på att samtal inom alliansen inte verkar pågå i frågan):
"Jag efterlyser också en mer långsiktig strategi för internationella insatser. Jag hoppas att regeringen levererar en sådan, med relevant innehåll, snarast. Denna måste också tydligt kopplas till PGU, utvecklingsinsatser och övrig svensk utvecklingspolitik. Vi borde göra som britterna, nämligen sätta oss ned och planera hela kedjan av insatser mer långsiktigt, både militärt och civilt. Det är det som i dagligt tal kallas comprehensive plan. Utan säkerhet ingen utveckling och utan utveckling ingen säkerhet".
Sammanfattningsvis: Bra att regeringen ändrar sig, hanteringen är klantigt skött och fläckar av sig på Försvarsmakten (t.ex. hela diskussionen om att man borde dra på sig stövlarna och åka) och den aviserade strategin för de svenska internationella insatserna verkar vara långt från en gemensam beredningsprocess inom alliansen. Det bådar inte gott eftersom det lär innebära att den knappast kan vara så konkret -och därmed styrande- som den borde.
Anm. Oppositionens gemensamma debattartikel med en begäran om förlämngd Tchad-insats finns att läsa här.
tisdag 4 mars 2008
"Allvarliga brister i samhällets beredskap"
- Regeringen har inte säkerställt att vi har en nationell samordning av planeringen inför en pandemi, säger riksrevisor Eva Lindström."Socialstyrelsen har varit för passiv. Myndighetens uppföljning av planeringen för en pandemi är begränsad. Någon tillsyn har inte gjorts. Länsstyrelserna riskerar lämna olika information till allmänheten. Det saknas ett nationellt system för krisinformation och lägesbeskrivning, som alla berörda myndigheter använder".
- De brister vi funnit är så många att regeringen bör agera nu. Annars riskerar Sverige stå dåligt rustat den dag en pandemi drabbar oss, säger Eva Lindström.
Läs rapporten "Pandemier – hantering av hot mot människors hälsa (RiR 2008:1)" här.
Försvarsministern till Försvarsutskottet
I skrivande stund samlas riksdagens Försvarsutskott till möte. På dagordningen står bland annat försvarsminister Tolgfors, som skall informera om "det informella försvarsministermötet i EU, m.m.".
För det första är det där "m.m." intressant. Det är väl inte en alltför äventryrlig gissning att utskottsledamöterna är laddade till tänderna med frågor som kanske inte alla har med försvarsministermötet att göra, nu när man får se ministern i utskottet.
För det andra är det inte heller någon vild gissning att diskussionen kring EU-mötet kommer att handla om Tchad. Försvarsministern har förmodligen upprepat till sina europeiska kollegor att det görs för lite när det gäller att bidra till insatsen. Några utskottsledamöter kanske tycker att det är en dålig förevändning för att Sverige skall åka hem efter någon månads full operativ kapacitet.
För det tredje står det nog en och annan journalist utanför utskottet när ministern träder ut. Han har ju inte visat sig på ett tag och jag tror det är många som intresserar sig för att luska lite hur de interna diskussionerna i regeringen går inför morgondagens aktuella riksdagsdebatt (klockan 10.45) om Tchad-insatsen.
För det första är det där "m.m." intressant. Det är väl inte en alltför äventryrlig gissning att utskottsledamöterna är laddade till tänderna med frågor som kanske inte alla har med försvarsministermötet att göra, nu när man får se ministern i utskottet.
För det andra är det inte heller någon vild gissning att diskussionen kring EU-mötet kommer att handla om Tchad. Försvarsministern har förmodligen upprepat till sina europeiska kollegor att det görs för lite när det gäller att bidra till insatsen. Några utskottsledamöter kanske tycker att det är en dålig förevändning för att Sverige skall åka hem efter någon månads full operativ kapacitet.
För det tredje står det nog en och annan journalist utanför utskottet när ministern träder ut. Han har ju inte visat sig på ett tag och jag tror det är många som intresserar sig för att luska lite hur de interna diskussionerna i regeringen går inför morgondagens aktuella riksdagsdebatt (klockan 10.45) om Tchad-insatsen.
lördag 1 mars 2008
Färre men dyrare
–Det kostar mer att driva ett insatsförsvar. Det är dyrare att ha en soldat i Tchad än att ha en soldat i Sverige, hemförlovad och med prylar i ett förråd. Vi kan köra på sparlåga ett tag, men på sikt befinner vi oss i ett mycket allvarligt läge, säger Håkan Syrén.
Så säger ÖB till SvD.
Och det är ju sant. Men alla som har hängt med i försvarsdebatten de senaste 20 åren tänker tillbaka på insatserna på Balkan, när vi periodvis hade uppåt 2000 personer i internationell tjänst. Och då får man lite svårt att få det att gå ihop.
I samma artikel kommenteras Anders Karlsson (s), Försvarsutskottets ordförande, såhär:
"Anders Karlsson (s), ordförande i riksdagens försvarsutskott, har inte läst ÖB:s beslutsunderlag, men menar generellt att regeringen måste vara snabbare med att ge klargörande besked till försvaret och att man inte ska beställa mer än man skickar med pengar till".
Bra. Då ser jag fram emot konstruktiva bidrag från socialdemokraterna, när det gäller vad försvaret skall klara av respektive inte klara av (både när det gäller försvarsmaterielbeställningar, uppgifter och grundorganisation).
Så säger ÖB till SvD.
Och det är ju sant. Men alla som har hängt med i försvarsdebatten de senaste 20 åren tänker tillbaka på insatserna på Balkan, när vi periodvis hade uppåt 2000 personer i internationell tjänst. Och då får man lite svårt att få det att gå ihop.
I samma artikel kommenteras Anders Karlsson (s), Försvarsutskottets ordförande, såhär:
"Anders Karlsson (s), ordförande i riksdagens försvarsutskott, har inte läst ÖB:s beslutsunderlag, men menar generellt att regeringen måste vara snabbare med att ge klargörande besked till försvaret och att man inte ska beställa mer än man skickar med pengar till".
Bra. Då ser jag fram emot konstruktiva bidrag från socialdemokraterna, när det gäller vad försvaret skall klara av respektive inte klara av (både när det gäller försvarsmaterielbeställningar, uppgifter och grundorganisation).
fredag 29 februari 2008
Mer än tusen ord
Titta på den här intervjun med ÖB Håkan Syrén, upplagt på SVT:s hemsida.
Alldeles i slutet, sista frågan:
- Till sist, hur vill du idag beteckna relationen mellan Försvarsmakten och regeringen?
- God.
- Ingen tvekan?
- Nej.
Notera ÖB:s ansiktsuttryck efter "nejet".
Alldeles i slutet, sista frågan:
- Till sist, hur vill du idag beteckna relationen mellan Försvarsmakten och regeringen?
- God.
- Ingen tvekan?
- Nej.
Notera ÖB:s ansiktsuttryck efter "nejet".
Rent fysiskt finns det inget hinder för att upphäva tyngdlagen. Men pappersexercisen blir för svår (om Försvarsmaktens budgetunderlag 2009)
Försvarsmakten har tappat tålamodet med den politiska styrningen. Eller rättare sagt bristen på den (utöver resoluta besparingskrav). Det framgår när man läser Försvarsmaktens budgetunderlag för 2009.
Det är berättigad kritik eftersom regeringen inte har lämnat några planeringsanvisningar för budgetunderlaget. Försvarsmakten har därför valt att utgå från budgetpropositionen för budgetåret 2008, samt Försvarsmaktens perspektivstudie, som grund för den fortsatta verksamheten. Just detta kommer leda till ett fullständigt förfall. Jag har sagt det förut; perspektivstudien kan inte ligga till grund för de kommande årens utformning av försvaret. Den bygger enligt min mening på alldeles för optimistiska ekonomiska beräkningar och helt orealistiska siffror när det gäller personalförsörjningssystemet. Och nu lägger Försvarsmakten den till grund för budgeten, innan den alls blivit politiskt avdömd, eftersom man inte har fått några anvisningar.
En annan grundförutsättning för hela budgetunderlaget är att Försvarsmakten får flytta över pengar till förbandsverksamheten från materielbudgeten 2009, precis som man har begärt för 2008.
Med andra ord svajar grunden, som detta budgetunderlag vilar på, högst betänkligt.
Ryckigheten i verksamheten illustreras i blixtbelysning av att föreliggande budgetunderlag är avgränsat enbart till verksamheten 2009 och inte, som brukligt är, också för åren närmast därefter. Effekterna av den strukturella obalansen är från 2010 av en sådan omfattning att Försvarsmakten föreslår att regeringen lämnar en inriktning i syfte att åstadkomma en verksamhet som långsiktigt är i verksamhetsmässig och ekonomisk balans.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) säger i en kommentar att regeringen i tilläggsbudgeten i april ska ta ställning till överföringen mellan anslagen.- Det är inte okänt att Försvarsmakten har ekonomiska problem, säger Sten Tolgfors i en kommentar. I höst tänker jag presentera en proposition för försvarets framtida inriktning och dimensionering. Inför detta måste osäkerheterna i ekonomin vara utklarade.
Jag kan instämma i det där med att osäkerheterna i ekonomin måste vara utklarade. Men faktiskt är det lika viktigt att vara på det klara med vad man vill med försvaret! Om budgeten för 2009 läggs fast utan att grundmaterialet till den har arbetats fram utan några politiska anvisningar, utifrån en perspektivplan ingen har dömt av politiskt samt budgeten för 2008 (som ju har visat sig fullständigt sakna balans!), ja då kan ekonomin visst balanseras hjälpligt för 2009 och kanske också för 2010. Men utifrån en Försvarsmakt som inte är politiskt viljestyrd. Ursäkta mig, men jag blir lite upprörd här.
Försvarsberedningen då, kanske någon undrar. Ja nu gäller det att kavla upp ärmarna. Det är i beredningen den politiska viljan måste utformas och omsättas till skarpa förslag. Problemet är bara att vi har ett genomräknat förslag (Försvarsmaktens budgetunderlag) som bygger på premisser som beredningen mycket väl kan komma att avvisa eller i varje fall modifiera. Beredningen kommer inte kunna räkna igenom sina förslag fullt ut. Värstafallscenariot blir därmed att regeringens budgetproposition till hösten omfattar beräkningar av kostnader respektive uppgifter och utformning som inte korresponderar med varandra.
Det finns mycket att säga om de olika förslag som återfinns i underlaget, låt mig bara nämna några.
När det gäller de internationella insatserna skall s k substantiella bidrag kunna lämnas för att i första hand kunna påverka händelseförloppet på marken i ett insatsområde. Det är bra med en prioritering mellan ”försvarsgrenarna” när det gäller de internationella insatserna. Vi kan inte göra allt, med allting, överallt. Men då gäller det att hämta hem konsekvenserna av denna prioritering. Försvarsmakten växlar också ner beredskapskraven på registerförbanden, fler förband ges R90 som grundberedskap samtidigt som fler förband, över tiden, växlar mellan beredskapsgraderna R90, R30 och R10.
Försvarsmakten skriver: ”Den förändrade beredskapen innebär minskade kostnader för beredskapsersättning samt sänkta löne- och värnpliktskostnader eftersom färre värnpliktiga behöver utbildas och färre förband erfordrar utbildning inom ramen för termin tre (T3)”.
Det hade varit bättre att stryka den tredje terminen helt.
När det gäller deltagande inom ramen för Nato Response Force (NRF) framgår Försvarsmakten svar på anmodan ”Svenskt bidrag till Nato Response Force, NRF” av en hemlig underbilaga, så den kan man bara gissa sig till. Men man säger trots allt följande:
”Generellt kan sägas att kraven för att delta inom ramen för NRF, t.ex. tidsförhållanden, anställningsformer och därtill kopplad utbildning, står inom given ekonomi i motsatsförhållande till åtaganden inom ramen för EU”. Återigen, jag vet inte vad som står i den hemliga bilagan, men detta kan inte tolkas på annat sätt än att Försvarsmakten ställer NBG och NRF mot varandra och säger prioritera mellan dem!, till regeringen. Det lär ställa till det lite, inför den skrivelse som snart regeringen presenterar och där gissningsvis ett förslag om NRF-bidrag lanseras (så att Bildt kan åka till NATO-toppmötet i Bukarest i april och karriärplanera genom att stolt deklarera svenskt deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka).
Ytterligare en sak jag vill nämna handlar om grundorganisationen. Försvarsmakten skriver att man ”behöver se över verksamheten inom grundorganisationen, inte minst för att efterleva ställda rationaliseringskrav. En viktig förutsättning i denna strävan är att successivt kunna anpassa grundorganisationen. Försvarsmakten föreslår därför att myndigheten själv får besluta om sådana anpassningar, vilket torde ligga i linje med vad som gäller inom den övriga statsförvaltningen. Vid större grundorganisatoriska förändringar föreslås vidare att regeringen, efter förslag av Försvarsmakten, kan avskriva restvärdet på de fastigheter som lämnas”.
Det förslaget lär inte bli så poppis i riksdagen. Eller kanske är det så att man vet att något måste göras med grundorganisationen, och det vore skönt om man kan slippa stå på barrikaderna för sitt hemmaregemente genom att det är Försvarsmakten själv som beslutar? Jag anser att det alltid måste vara effektivitetsskäl som skall avgöra var och hur utbildningsplattformarna skall organiseras. I den bästa av världar är Försvarsmakten själv bäst skickad att göra dessa beräkningar och avvägningar, dock har förtroendet för just denna kompetens naggats något i kanten de senaste åren.
Sammantaget: Försvarsmakten lägger den heta potatisen i regeringens knä. Ge oss en ny inriktning eller (betydligt) mer pengar. Samtidigt vill Försvarsmakten få rodda runt med grundorganisationen som de vill, utan politisk inblandning. Det är drygt två år till nästa val. Frågan regeringen måste ställa sig är; är det bättre att ungefär ett år före valet få åka runt och säga ”vi kan inte göra något, det är Försvarsmakten som bestämmer” när alla Operation Rädda Vårt Regemente drar igång igen? Eller vill man åka runt och säga att man har bestämt att det är dags att lägga ner verksamheten här och där (och riskera att möta en socialdemokrat i varje buske som hävdar att det aldrig hade hänt om sossarna hade varit vid makten)?
Det är berättigad kritik eftersom regeringen inte har lämnat några planeringsanvisningar för budgetunderlaget. Försvarsmakten har därför valt att utgå från budgetpropositionen för budgetåret 2008, samt Försvarsmaktens perspektivstudie, som grund för den fortsatta verksamheten. Just detta kommer leda till ett fullständigt förfall. Jag har sagt det förut; perspektivstudien kan inte ligga till grund för de kommande årens utformning av försvaret. Den bygger enligt min mening på alldeles för optimistiska ekonomiska beräkningar och helt orealistiska siffror när det gäller personalförsörjningssystemet. Och nu lägger Försvarsmakten den till grund för budgeten, innan den alls blivit politiskt avdömd, eftersom man inte har fått några anvisningar.
En annan grundförutsättning för hela budgetunderlaget är att Försvarsmakten får flytta över pengar till förbandsverksamheten från materielbudgeten 2009, precis som man har begärt för 2008.
Med andra ord svajar grunden, som detta budgetunderlag vilar på, högst betänkligt.
Ryckigheten i verksamheten illustreras i blixtbelysning av att föreliggande budgetunderlag är avgränsat enbart till verksamheten 2009 och inte, som brukligt är, också för åren närmast därefter. Effekterna av den strukturella obalansen är från 2010 av en sådan omfattning att Försvarsmakten föreslår att regeringen lämnar en inriktning i syfte att åstadkomma en verksamhet som långsiktigt är i verksamhetsmässig och ekonomisk balans.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) säger i en kommentar att regeringen i tilläggsbudgeten i april ska ta ställning till överföringen mellan anslagen.- Det är inte okänt att Försvarsmakten har ekonomiska problem, säger Sten Tolgfors i en kommentar. I höst tänker jag presentera en proposition för försvarets framtida inriktning och dimensionering. Inför detta måste osäkerheterna i ekonomin vara utklarade.
Jag kan instämma i det där med att osäkerheterna i ekonomin måste vara utklarade. Men faktiskt är det lika viktigt att vara på det klara med vad man vill med försvaret! Om budgeten för 2009 läggs fast utan att grundmaterialet till den har arbetats fram utan några politiska anvisningar, utifrån en perspektivplan ingen har dömt av politiskt samt budgeten för 2008 (som ju har visat sig fullständigt sakna balans!), ja då kan ekonomin visst balanseras hjälpligt för 2009 och kanske också för 2010. Men utifrån en Försvarsmakt som inte är politiskt viljestyrd. Ursäkta mig, men jag blir lite upprörd här.
Försvarsberedningen då, kanske någon undrar. Ja nu gäller det att kavla upp ärmarna. Det är i beredningen den politiska viljan måste utformas och omsättas till skarpa förslag. Problemet är bara att vi har ett genomräknat förslag (Försvarsmaktens budgetunderlag) som bygger på premisser som beredningen mycket väl kan komma att avvisa eller i varje fall modifiera. Beredningen kommer inte kunna räkna igenom sina förslag fullt ut. Värstafallscenariot blir därmed att regeringens budgetproposition till hösten omfattar beräkningar av kostnader respektive uppgifter och utformning som inte korresponderar med varandra.
Det finns mycket att säga om de olika förslag som återfinns i underlaget, låt mig bara nämna några.
När det gäller de internationella insatserna skall s k substantiella bidrag kunna lämnas för att i första hand kunna påverka händelseförloppet på marken i ett insatsområde. Det är bra med en prioritering mellan ”försvarsgrenarna” när det gäller de internationella insatserna. Vi kan inte göra allt, med allting, överallt. Men då gäller det att hämta hem konsekvenserna av denna prioritering. Försvarsmakten växlar också ner beredskapskraven på registerförbanden, fler förband ges R90 som grundberedskap samtidigt som fler förband, över tiden, växlar mellan beredskapsgraderna R90, R30 och R10.
Försvarsmakten skriver: ”Den förändrade beredskapen innebär minskade kostnader för beredskapsersättning samt sänkta löne- och värnpliktskostnader eftersom färre värnpliktiga behöver utbildas och färre förband erfordrar utbildning inom ramen för termin tre (T3)”.
Det hade varit bättre att stryka den tredje terminen helt.
När det gäller deltagande inom ramen för Nato Response Force (NRF) framgår Försvarsmakten svar på anmodan ”Svenskt bidrag till Nato Response Force, NRF” av en hemlig underbilaga, så den kan man bara gissa sig till. Men man säger trots allt följande:
”Generellt kan sägas att kraven för att delta inom ramen för NRF, t.ex. tidsförhållanden, anställningsformer och därtill kopplad utbildning, står inom given ekonomi i motsatsförhållande till åtaganden inom ramen för EU”. Återigen, jag vet inte vad som står i den hemliga bilagan, men detta kan inte tolkas på annat sätt än att Försvarsmakten ställer NBG och NRF mot varandra och säger prioritera mellan dem!, till regeringen. Det lär ställa till det lite, inför den skrivelse som snart regeringen presenterar och där gissningsvis ett förslag om NRF-bidrag lanseras (så att Bildt kan åka till NATO-toppmötet i Bukarest i april och karriärplanera genom att stolt deklarera svenskt deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka).
Ytterligare en sak jag vill nämna handlar om grundorganisationen. Försvarsmakten skriver att man ”behöver se över verksamheten inom grundorganisationen, inte minst för att efterleva ställda rationaliseringskrav. En viktig förutsättning i denna strävan är att successivt kunna anpassa grundorganisationen. Försvarsmakten föreslår därför att myndigheten själv får besluta om sådana anpassningar, vilket torde ligga i linje med vad som gäller inom den övriga statsförvaltningen. Vid större grundorganisatoriska förändringar föreslås vidare att regeringen, efter förslag av Försvarsmakten, kan avskriva restvärdet på de fastigheter som lämnas”.
Det förslaget lär inte bli så poppis i riksdagen. Eller kanske är det så att man vet att något måste göras med grundorganisationen, och det vore skönt om man kan slippa stå på barrikaderna för sitt hemmaregemente genom att det är Försvarsmakten själv som beslutar? Jag anser att det alltid måste vara effektivitetsskäl som skall avgöra var och hur utbildningsplattformarna skall organiseras. I den bästa av världar är Försvarsmakten själv bäst skickad att göra dessa beräkningar och avvägningar, dock har förtroendet för just denna kompetens naggats något i kanten de senaste åren.
Sammantaget: Försvarsmakten lägger den heta potatisen i regeringens knä. Ge oss en ny inriktning eller (betydligt) mer pengar. Samtidigt vill Försvarsmakten få rodda runt med grundorganisationen som de vill, utan politisk inblandning. Det är drygt två år till nästa val. Frågan regeringen måste ställa sig är; är det bättre att ungefär ett år före valet få åka runt och säga ”vi kan inte göra något, det är Försvarsmakten som bestämmer” när alla Operation Rädda Vårt Regemente drar igång igen? Eller vill man åka runt och säga att man har bestämt att det är dags att lägga ner verksamheten här och där (och riskera att möta en socialdemokrat i varje buske som hävdar att det aldrig hade hänt om sossarna hade varit vid makten)?
Obligatorisk lyssning
Varför liknar operationen i Tchad mer en fyraveckors turistresa än en uthållig fredsbevarande insats? Varför går det så illa för Sverige och NATO i Afghanistan? Kan vi försvara vårt territorium när de svenska elitsoldaterna disponeras för EU genom Nordic Battle Group? och varför kan försvaret inte handskas med skattebetalarnas pengar?Detta är de frågor som Sveriges Radio puffar för att Thomas Nordegren kommer att ställa till ÖB, Håkan Syrén, när han intervjuas i Ekots Lördagsintervju.
Obligatorisk lyssning på P1 kl. 12.50 eller reprisen 18.55. Eller i efterhand här.
500 för en gammal minibuss
Mot bakgrund av ett tidigare inlägg om debatten kring bl.a. FM LOG på Brännpunkt, vill jag tipsa om en kollega i försvarsbloggeriet, som bland annat delar med sig av följande erfarenheter:"De besparingar jag kan räkna upp i närtid har framförallt varit att man sparkat egen personal inom FMLOG som sysslat med löner, resor etc, lagt ner dessa kontor. Därefter har man koncentrerat denna verksamhet till stora enheter där det handlar om ett eller två kontor i hela landet samt lagt ut stor del av verksamheten på Försvarets personal.
För den genomsnittlige officeren har detta inneburit att han får tillbringa mer tid i telefonköer för att få hjälp med sin dator eller beställa resor (30 min för att få ett fullständigt banalt datorfel avhjälpt är inte helt ovanligt) samt tillbringa mer tid framför det knappt fungerande personaldatasystemet med att göra det som handläggare på löne- och reseavdelningarna gjorde förut. För chefer (kompanichefer, motsv och uppåt) innebär det att de varje dag måste tillbringa en halvtimme med att kolla sin mail och sitta och godkänna olika ändringar som den underställda personalen gjort i datasystemet för arbetstid, ledigheter etc.
Tidigare var det lätt att åka iväg till det lokala kontoret på förbandet och diskutera problemen, nu får man sitta i telefonkö och prata med någon i Arboga, som sedan ska skriva en arbetsorder till någon på lokal nivå. Därefter ska officeren hålla sig anträffbar för att få hjälp med sin dator".
Detta är ett klassiskt problem. Man skall spara i en organisation. Man gör sig av med relativt lågavlönad administrativ personal, istället skall välavlönade personer med fullt upp att göra sitta och boka sina egna resor, häfta ihop pappersbuntar inför ett möte, sitta i datasupporten när skrivaren trilskas etc. Jag är övertygad om att detta kostar mycket pengar i förlängningen. Samt effektivitet.
Wiseman's Wisdom fortsätter:
"C FMLOG får nog jobba betydligt hårdare om han ska lyckas övertyga mig om att FMLOG sparar pengar åt Försvaret när jag vet att hans organisation fakturerar 500 kr om dagen för mer än 10 år gamla slitna minibussar, samtidigt som det finns billigare, bättre och säkrare att hyra civilt (vilket man dock ej får göra)".
Läs hela inlägget här.
torsdag 28 februari 2008
Krisberedskapsmyndighetens krishanteringsförmåga är otillräcklig
Krisberedskapsmyndigheten (KBM) har gjort en egen risk- och sårbarhetsanalys. Analysen för 2007 visar att KBM:s krisberedskapsförmåga är otillräcklig. Bland annat är beredskapsorganisationen underdimensionerad och har för kort uthållighet.
Med anledning av resultatet i risk- och sårbarhetsanalysen kommer KBM att vidta åtgärder för att förbättra sin egen krisberedskapsförmåga:
- Att göra en egen risk– och sårbarhetsanalys är viktigt för alla aktörer i krishanteringssystemet. Den analys vi nu gjort över vår egen verksamhet innebär att vi kunnat identifiera flera olika områden där vi kan vidta förbättringar för att ytterligare förstärka vår egen förmåga, konstaterar KBM:s överdirektör Nils Svartz.
I likhet med andra aktörer i krishanteringssystemet ska KBM varje år göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. KBM:s egna redovisade brister illustrerar, paradoxalt nog kan tyckas, hur nödvändigt det är.
Med anledning av resultatet i risk- och sårbarhetsanalysen kommer KBM att vidta åtgärder för att förbättra sin egen krisberedskapsförmåga:
- Att göra en egen risk– och sårbarhetsanalys är viktigt för alla aktörer i krishanteringssystemet. Den analys vi nu gjort över vår egen verksamhet innebär att vi kunnat identifiera flera olika områden där vi kan vidta förbättringar för att ytterligare förstärka vår egen förmåga, konstaterar KBM:s överdirektör Nils Svartz.
I likhet med andra aktörer i krishanteringssystemet ska KBM varje år göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. KBM:s egna redovisade brister illustrerar, paradoxalt nog kan tyckas, hur nödvändigt det är.
Storleken har betydelse?
Lejonvapnet för Göteborgs Stad kommer att vara kvar, med snopp och allt.
Detta trots debatten kring Nordic Battlegroups vapen, med en efterföljande retuchering som följd.
Göteborg beskriver sitt lejon på följande sätt:
"Göteborgs vapen är enastående i sitt slag. Det består av element från det stora riksvapnet. Det ena elementet är "Göta Lejon", riks- eller folkungalejonet, fast försett med ett draget svärd. Det andra elementet är att lejonet bär "Svea Rikes" sköld. Symboliken i det ligger förstås i att det göteborgska lejonet skulle skydda Sverige mot danskarna som hade förstört alla andra städer som tidigare byggts vid Göta älvs mynning. Göteborg skulle bli en ointaglig fästning, rikets värn i väster, till skydd mot både Halland och Bohuslän som vid den tiden tillhörde Danmark.
Lejonet är heraldikens mest använda symbol. Lejonet står för kraft och smidighet. Det är djurens konung. Lejonet tillskrivs egenskaper som utmärker det framför alla andra djur".
Det är alltså skillnad på snoppar och snoppar. Fast, det är klart, den är kanske lite mindre framträdande i Göteborgs Stads vapen. Läs hela den rafflande historien om NBG:s symbol här.
Hur blev det med korruptionen egentligen?
I Sverige är det vråltyst om de "mutskandaler" som slogs upp stort kring Saabs påstådda användande av agenter m.m.FMV sade att man skulle gå till botten med detta, när inslag efter inslag publicerades i TV. En rättslig process pågår, men man hör inte så mycket som ett knyst om hur det framskrider.
Nu handlar det enda man hör kring Saabs Gripenaffärer, om nya kontrakt och förmodade affärer. Regeringen är uppenbarligen villig att släppa igenom affärer (t.ex. Thailand) innan anklagelserna är utredda.
Det verkar dock pågå ett arbete inom industrin själv. Saabs vd, Åke Svensson, rattar också ASD, de europeiska flyg- och försvarsindustriernas samarbetsorganisation. ASD har tagit fram en gemensam europeisk kod mot korruption (tyvärr hittar jag den inte på nätet).
Bakgrunden är kraven på en implementering av vad som beslutades om etik och antikorruption vid OECD-konventet 1997 och vad som förskrivs av UNCAC, FN:s konvention mot korruption.
Syftet med denna gemensamma industristandard är att förhindra korruption inom den internationella flyg- och försvarsindustrin genom gemensamma regler och riktlinjer.
Enligt Säkerhets- och försvarsföretagen skall de "inte bara ansluta till nationell lagstiftning utan innebär en mängd åtgärder för att leva upp till högt ställda krav på etik och antikorruption.
Uppförandekoden innefattar ett brett spektrum av åtgärder såsom förbud mot allt som kan uppfattas som korruption, klarläggande av regler vad gäller gåvor och förmåner, utnyttjande av agenter och mellanhänder etc.".
För fördjupning i ämnet rekommenderas:
Transparency Internationals rapport "Addressing corruption and building integrity in defence establishments". Den finns att ladda ner här.
Det finns också en intressant undersökning som visar hur industrin (inte bara försvarsindustrin) själv bedömer korruption m.m.
"Respondents were asked to estimate the maximum percentage increase that corruption can have on the costs of an international project. A quarter of respondents said that it was between zero and 5% – already a high figure on a multi-billion dollar project. However, 9.7% said that corruption could amount to up to half of the total project costs, and 7.1% said it could be even higher. The companies estimating maximum corruption at more than a quarter of the total project cost were most likely to come from the construction (29%), defence (25%) and finance (18%) sectors".
Och apropå agenter hittar man bland annat följande citat från en försvarsindustriföreträdare:
"The arms and defence sector has hundreds of these people. It is not stating it too grandly to say that the industry works almost entirely through ‘middle men’, some of whom can be high-ranking government officials. We work on a basis of trust and success. The formal process of checking their record or telling them how to run their operation and not pay a bribe where it is customary to do so is laughable".
Uppretat på Brännpunkt
Det var bara en tidsfråga innan Peter Lundberg, vd för Säkerhets- och försvarsföretagen, skulle få mothugg på Brännpunkt. Jag trodde nog att FOI skulle vara först ut, men de första som reagerar är Försvarsmaktens logistik, genom Peter Wretman.Wretman skriver att det ligger i Lundbergs intresse att förespegla att verksamhet bara kan utvecklas och bli billigare om industrin tar över. Såklart det finns ett särintresse bakom. Men det gör det även i Wretmans artikel. Poängen är att bägge kommer till tals, vilket är bra.
onsdag 27 februari 2008
Return to sender
Jag skrev i ett tidigare inlägg om en fråga som Försvarsutskottets ordförande, Anders Karlsson (s), har ställt till finansminsitern, med anledning av ett uttalande han gjorde i Ekot om försvarets sätt att sköta pengar.
Nu har svaret kommit och det är Tolgfors som har signerat det:
"Anders Karlsson har frågat finansministern vilka avtal och vilken hantering av ekonomin specifikt som finansministern hänvisar till i ett uttalande i Ekot den 21 februari. Eftersom arbetet i regeringen är fördelat så att Försvarsmakten är mitt ansvarsområde svarar jag på Anders Karlssons fråga.
Jag är bekymrad över den uppkomna ekonomiska situationen och har därför begärt in detaljerade underlag från Försvarsmakten om hur underskottet på förbandsverksamheten har kunnat uppstå. Underlaget analyseras nu i Regeringskansliet.
Det är dock uppenbart att det finns brister i Försvarsmaktens interna styrning och kontroll. Regeringen har därför den 24 januari 2008 gett Ekonomistyrningsverket (ESV) i uppdrag att identifiera problemen samt analysera orsaker till dessa. ESV ska lämna förslag till konkreta åtgärder som bör vidtas för att säkerställa en tillförlitlig intern styrning och kontroll inom Försvarsmakten. ESV ska redovisa resultatet av sitt uppdrag och återrapportera till regeringen senast den 15 maj 2008.
Efter genomförda analyser kan slutsatser dras om vilka åtgärder som bör vidtas för att komma till rätta med problemen".
Okej, men innan analysen är klar ligger vårpropositionen på riksdagens bord. Frågor om styrning och kontroll lär allså dyka upp först i höstens budget, alternativt i den "försvarsbesluts"-proposition som planeras till senhösten. Om det inte handlar om åtgärder som man inte behöver gå till riksdagen för att genomföra.
Nu har svaret kommit och det är Tolgfors som har signerat det:
"Anders Karlsson har frågat finansministern vilka avtal och vilken hantering av ekonomin specifikt som finansministern hänvisar till i ett uttalande i Ekot den 21 februari. Eftersom arbetet i regeringen är fördelat så att Försvarsmakten är mitt ansvarsområde svarar jag på Anders Karlssons fråga.
Jag är bekymrad över den uppkomna ekonomiska situationen och har därför begärt in detaljerade underlag från Försvarsmakten om hur underskottet på förbandsverksamheten har kunnat uppstå. Underlaget analyseras nu i Regeringskansliet.
Det är dock uppenbart att det finns brister i Försvarsmaktens interna styrning och kontroll. Regeringen har därför den 24 januari 2008 gett Ekonomistyrningsverket (ESV) i uppdrag att identifiera problemen samt analysera orsaker till dessa. ESV ska lämna förslag till konkreta åtgärder som bör vidtas för att säkerställa en tillförlitlig intern styrning och kontroll inom Försvarsmakten. ESV ska redovisa resultatet av sitt uppdrag och återrapportera till regeringen senast den 15 maj 2008.
Efter genomförda analyser kan slutsatser dras om vilka åtgärder som bör vidtas för att komma till rätta med problemen".
Okej, men innan analysen är klar ligger vårpropositionen på riksdagens bord. Frågor om styrning och kontroll lär allså dyka upp först i höstens budget, alternativt i den "försvarsbesluts"-proposition som planeras till senhösten. Om det inte handlar om åtgärder som man inte behöver gå till riksdagen för att genomföra.
5%
Läs Magnus Jiborns krönika i Sydsvenskan. Jiborn har också intresserat sig för Försvarsmaktens årsredovisning och dragit sig till minnes hur många vi hade i utlandstjänst under 90-talet...
Ett smakprov:
"Från ett traditionellt invasionsförsvar baserat på allmän värnplikt har försvaret omdanats till ett ”insatsförsvar” med internationella fredsinsatser som en huvuduppgift. ”Internationella uppgifter står i centrum för Försvarsmaktens verksamhet”, som det så vackert heter i årsredovisningen.
Då skulle man ju lätt kunna föreställa sig att internationella fredsinsatser också utgjorde en betydande andel av försvarets kostnader, eller att antalet soldater i utlandstjänst ökat i takt med de höjda ambitionerna. Eller rentav att Sverige skulle klara av att sända, säg 200 soldater, till ett konfliktområde för att skydda nödställda flyktingar under en något längre period än några månader ifall FN eller EU vädjade om hjälp. Men sådana slutsatser vore förhastade.
Under 2007 tjänstgjorde i snitt omkring 1000 svenskar i internationella fredsinsatser, främst i Kosovo och Afghanistan. Just nu finns, enligt Försvarsmaktens hemsida, 827 personer på fredsuppdrag utomlands. När hela den planerade styrkan på drygt 200 man är på plats i Tchad i början av mars kommer antalet åter att vara runt tusen. Det är ungefär lika många som år 2000 och något färre än i mitten av 1990-talet, då tidvis mer än 1000 svenskar var i tjänst enbart vid FN:s mission i det forna Jugoslavien, Unprofor. Någon dramatisk höjning av ambitionerna som skulle kunna förklara den permanenta ekonomiska härdsmälta som det svenska försvaret numera utgör är svår att urskilja.
De internationella insatserna svarar för omkring fem procent av försvarsanslaget. Till detta kommer naturligtvis en viss andel av försvarets gemensamma kostnader för utbildning och liknande. Men någon gökunge som tränger annan verksamhet ur boet handlar det knappast om".
Ett smakprov:
"Från ett traditionellt invasionsförsvar baserat på allmän värnplikt har försvaret omdanats till ett ”insatsförsvar” med internationella fredsinsatser som en huvuduppgift. ”Internationella uppgifter står i centrum för Försvarsmaktens verksamhet”, som det så vackert heter i årsredovisningen.
Då skulle man ju lätt kunna föreställa sig att internationella fredsinsatser också utgjorde en betydande andel av försvarets kostnader, eller att antalet soldater i utlandstjänst ökat i takt med de höjda ambitionerna. Eller rentav att Sverige skulle klara av att sända, säg 200 soldater, till ett konfliktområde för att skydda nödställda flyktingar under en något längre period än några månader ifall FN eller EU vädjade om hjälp. Men sådana slutsatser vore förhastade.
Under 2007 tjänstgjorde i snitt omkring 1000 svenskar i internationella fredsinsatser, främst i Kosovo och Afghanistan. Just nu finns, enligt Försvarsmaktens hemsida, 827 personer på fredsuppdrag utomlands. När hela den planerade styrkan på drygt 200 man är på plats i Tchad i början av mars kommer antalet åter att vara runt tusen. Det är ungefär lika många som år 2000 och något färre än i mitten av 1990-talet, då tidvis mer än 1000 svenskar var i tjänst enbart vid FN:s mission i det forna Jugoslavien, Unprofor. Någon dramatisk höjning av ambitionerna som skulle kunna förklara den permanenta ekonomiska härdsmälta som det svenska försvaret numera utgör är svår att urskilja.
De internationella insatserna svarar för omkring fem procent av försvarsanslaget. Till detta kommer naturligtvis en viss andel av försvarets gemensamma kostnader för utbildning och liknande. Men någon gökunge som tränger annan verksamhet ur boet handlar det knappast om".
Apropå insatsen i Tchad...
...kan det kanske vara av värde att uppdatera läget just nu.
I P1 Morgon diskuterade Else-Marie Lindgren (kd) och Nils Oskar Nilsson (m). Else-Marie går ut hårt, på goda grunder. Hon träffar mitt i prick flera gånger.
Nils Oskar Nilsson ägnar mycket tid att kritisera Else-Marie Lindgren för att hon inte diskuterar frågan inom alliansen och håller tyst utåt. Där hade jag önskat att Lindgren hade klippt till med att fråga hur mycket Nilsson tycker att utrikesminister Carl Bildt diskuterade inom alliansen innan han lämnade besked till Frankrike om att Sverige skulle göra en insats...
Men Nils Oskar Nilsson säger också något riktigt tankeväckande i inslaget Han säger nämligen, utifrån en diskussion om den kommande strategin för internationella insatser, att han ser fram emot diskussionen inom alliansen om strategin! Eh... Har de inte diskuterat frågan ännu? Skrivelsen har varit pågång under lång tid nu, ständigt försenad. Och så har de inte ens börjat tala om saken? Jag bara hoppas att Nilsson helt enkelt inte är informerad.
I ett inslag i Ekot sätter Christer Zettergren, Röda Korsets generalsekreterare, saker i sitt rätta perspektiv. Han säger t.ex. att han i sig inte är emot sådana här militära insatser beroende på läget. Men blir det bara några veckor i Tchad för 380 miljoner kronor så hade Röda Korset kunnat använda de här pengarna på ett annat sätt:
"– Det är mer pengar än vi har att använda under ett år för katastrofer och utvecklingshjälp från svenska Röda Korsets sida, och då är vi ändå i kanske 36 olika länder för de där pengarna. Det jag saknar i debatten mest är det långsiktiga: varför gör vi det här och hur kompletteras de med de politiska insatserna. Hur kompletteras EU:s insatser med övriga världssamfundets insatser med fokus på de utsatta människorna - i det här fallet i Tchad?"
SvD publicerar ett bildspel från den svenska insatsen på plats i Tchad, här.
I P1 Morgon diskuterade Else-Marie Lindgren (kd) och Nils Oskar Nilsson (m). Else-Marie går ut hårt, på goda grunder. Hon träffar mitt i prick flera gånger.
Nils Oskar Nilsson ägnar mycket tid att kritisera Else-Marie Lindgren för att hon inte diskuterar frågan inom alliansen och håller tyst utåt. Där hade jag önskat att Lindgren hade klippt till med att fråga hur mycket Nilsson tycker att utrikesminister Carl Bildt diskuterade inom alliansen innan han lämnade besked till Frankrike om att Sverige skulle göra en insats...
Men Nils Oskar Nilsson säger också något riktigt tankeväckande i inslaget Han säger nämligen, utifrån en diskussion om den kommande strategin för internationella insatser, att han ser fram emot diskussionen inom alliansen om strategin! Eh... Har de inte diskuterat frågan ännu? Skrivelsen har varit pågång under lång tid nu, ständigt försenad. Och så har de inte ens börjat tala om saken? Jag bara hoppas att Nilsson helt enkelt inte är informerad.
I ett inslag i Ekot sätter Christer Zettergren, Röda Korsets generalsekreterare, saker i sitt rätta perspektiv. Han säger t.ex. att han i sig inte är emot sådana här militära insatser beroende på läget. Men blir det bara några veckor i Tchad för 380 miljoner kronor så hade Röda Korset kunnat använda de här pengarna på ett annat sätt:
"– Det är mer pengar än vi har att använda under ett år för katastrofer och utvecklingshjälp från svenska Röda Korsets sida, och då är vi ändå i kanske 36 olika länder för de där pengarna. Det jag saknar i debatten mest är det långsiktiga: varför gör vi det här och hur kompletteras de med de politiska insatserna. Hur kompletteras EU:s insatser med övriga världssamfundets insatser med fokus på de utsatta människorna - i det här fallet i Tchad?"
SvD publicerar ett bildspel från den svenska insatsen på plats i Tchad, här.
Försvarsstyrning
Jan Nygren skrev en artikel på Brännpunkt igår.
Jag kan hålla med om mycket i hans beskrivning av dagens situation. Han landar också i en slutsats som är lätt att dela och långtifrån ny:
"Andra länder har försökt lösa problemet genom att skapa en sammanhållen strategisk ledning och styrning, där en del av det militära högkvarteret finns i försvarsdepartementet. Det är en aning främmande för vårt sätt att styra riket, men nu värt att överväga. Utan grundläggande reformering av försvarets planeringssystem kommer vi att få nya ”krisdiskussioner” om försvarets ekonomi lika regelbundet som maskrosen blommar".
Det finns erfarenheter av detta att hämta på nära håll, i Norge. Tanken är som sagt inte heller ny i Sverige. Jag tycker det minsta man kan göra i den här vägen, är att flytta in perspektivplaneringen i försvarsdepartementet. Hur skall man någonsin kunna tala samma språk och fatta beslut som är väl grundade i det korta perspektivet, om man inte har samverkat (inkl. räknat samma siffror) om det långa?
I detta sammanhang kan det vara värt att påminna om Försvarsstyringsutredningen, från 2005 (jag var ledamot i referensgruppen till denna utredning).
Utredningens förslag syftar till en tydligare roll- och ansvarsfördelning mellan riksdag, regering och försvarsmyndigheter. Det innebär sammanfattningsvis förslag om förbättrade styrmöjligheter för riksdagen, förslag om en gemensam ledning i Försvarsdepartementet utan att för den skull förändra den svenska förvaltningsmodellen, minskad detaljstyrning av och förstärkt samverkan mellan försvarsmyndigheterna. Tydligare roller gör det lättare att styra, kontrollera och utkräva ansvar. För riksdagen blir det t.ex. lättare att utkräva ansvar om regeringen har ett tydligare, övergripande ledningsansvar för försvarssektorn som helhet.
Utredningen föreslog bland annat:
• Ett samordningsorgan (Försvarsgruppen) inrättas för försvarssektorn med statssekreteraren i Försvarsdepartementet som ordförande och med cheferna för försvarsmyndigheterna som ledamöter.
• Försvarsdepartementets analys-, planerings- och styrförmåga stärks.
• Ägaransvaret ges en framskjuten plats i departementets verksamhet.
• Inom Försvarsdepartementet bör en funktion för ägarstyrning inrättas och den bör ledas av en chefstjänsteman med ansvar för förvaltningsfrågor (förvaltningschef).
• En funktion inrättas på Försvarsdepartementet med ansvar och medel för utvärderingar.
I rapporten (länk ovan) finns också en läsvärd bilaga (nr 3) om försvarsstyrning i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien.
Jag kan hålla med om mycket i hans beskrivning av dagens situation. Han landar också i en slutsats som är lätt att dela och långtifrån ny:
"Andra länder har försökt lösa problemet genom att skapa en sammanhållen strategisk ledning och styrning, där en del av det militära högkvarteret finns i försvarsdepartementet. Det är en aning främmande för vårt sätt att styra riket, men nu värt att överväga. Utan grundläggande reformering av försvarets planeringssystem kommer vi att få nya ”krisdiskussioner” om försvarets ekonomi lika regelbundet som maskrosen blommar".
Det finns erfarenheter av detta att hämta på nära håll, i Norge. Tanken är som sagt inte heller ny i Sverige. Jag tycker det minsta man kan göra i den här vägen, är att flytta in perspektivplaneringen i försvarsdepartementet. Hur skall man någonsin kunna tala samma språk och fatta beslut som är väl grundade i det korta perspektivet, om man inte har samverkat (inkl. räknat samma siffror) om det långa?
I detta sammanhang kan det vara värt att påminna om Försvarsstyringsutredningen, från 2005 (jag var ledamot i referensgruppen till denna utredning).
Utredningens förslag syftar till en tydligare roll- och ansvarsfördelning mellan riksdag, regering och försvarsmyndigheter. Det innebär sammanfattningsvis förslag om förbättrade styrmöjligheter för riksdagen, förslag om en gemensam ledning i Försvarsdepartementet utan att för den skull förändra den svenska förvaltningsmodellen, minskad detaljstyrning av och förstärkt samverkan mellan försvarsmyndigheterna. Tydligare roller gör det lättare att styra, kontrollera och utkräva ansvar. För riksdagen blir det t.ex. lättare att utkräva ansvar om regeringen har ett tydligare, övergripande ledningsansvar för försvarssektorn som helhet.
Utredningen föreslog bland annat:
• Ett samordningsorgan (Försvarsgruppen) inrättas för försvarssektorn med statssekreteraren i Försvarsdepartementet som ordförande och med cheferna för försvarsmyndigheterna som ledamöter.
• Försvarsdepartementets analys-, planerings- och styrförmåga stärks.
• Ägaransvaret ges en framskjuten plats i departementets verksamhet.
• Inom Försvarsdepartementet bör en funktion för ägarstyrning inrättas och den bör ledas av en chefstjänsteman med ansvar för förvaltningsfrågor (förvaltningschef).
• En funktion inrättas på Försvarsdepartementet med ansvar och medel för utvärderingar.
I rapporten (länk ovan) finns också en läsvärd bilaga (nr 3) om försvarsstyrning i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien.
Stormtrooper
Folkpartiets Allan Widman är oroad över utvecklingen när det gäller helikopterkapaciteten i den svenska försvaret. Han säger till Ekot:– Intrycket är närmast att den svenska helikopterförmågan är under avveckling och det finns inga politiska beslut för den tråkiga spiral vi nu ser.
Det levereras med rak adress till Försvarsdepartementet.
Allan Widman vill nu att riksdag och regering ska styra helikopterverksamheten hårdare, så att den blir starkare.
Problemet med helikoptrarna har varit att det, till skillnad från en del annat som har anskaffats och utvecklats, finns ett operativt behov, men att det inte finns någon industri som tillverkar helikoptrar i Sverige. Andra system förs fram med starka intressen bakom.
Sådant som inte produceras i Sverige behöver andra starka företrädare. May The Force Be With You Allan!
söndag 24 februari 2008
Genomlysning först
Anders Karlsson (s), ordförande i Försvarsutskottet, har lämnat in en skriftlig fråga till finansminister Anders Borg (m).Av allt man kan uppröra sig över på denna jord, väljer Karlsson att bli förbannad på finansministerns kritik mot Försvarsmakten i Ekot för några dagar sedan.
Borg uttalade sig nämligen i samband med att Leif Pagrotsky gick ut med resultatet av en utredning som han har lagt ut på RUT (Riksdagens utredningstjänst) och som beskriver att det militära försvaret har nästan lika stor köpkraft i dag som för 20 år sedan. I fast penningvärde har kostnaderna minskat med en dryg tiondel de senaste två decennierna.
Finansministern sade: "I många fall har de ingått avtal och hanterat sin ekonomi på ett sätt som har gjort att man i princip har bevarat stora delar av de kostnader som man hade, trots att man minskat personal, förband och militära anläggningar. Den processen har skötts på ett sätt som man i efterhand måste säga har präglats av stora ekonomiska brister".
Ekot: "Anders Borg och regeringen har redan aviserat att materielanslagen till försvaret ska minska men hur mycket är finansministern inte beredd att precisera än".
Finansministern igen: "Jag tror att vi nu först ska se hur ekonomin i försvaret faktiskt ser ut. Det är sådan oordning där att det måste vi först få en möjlighet att bedöma".
Tillbaka till Karlssons fråga. Han skriver att "det är förödande med svepande kritik i en sådan viktig diskussion som försvarets ekonomi" och vill mot bakgrund av detta fråga vilka avtal och vilken hantering av ekonomin specifikt som Anders Borg hänvisar till?
Det kan ju förvisso vara intressant att veta, men betydligt mer spännande och värt att ställa frågor kring är finansministerns sistnämnda konstaterade, om att man först skall genomlysa ekonomin (eftersom det är en sådan "oordning där") och sedan spara pengar.
Eftersom den så kallade genomförandegruppen, som bland annat skall peka ut besparingar i materielplanen och vars slutsatser skall bakas in i vårbudgeten, snart måste vara klara, så vore det intressant att veta vilka personer som just nu "ser hur ekonomin i försvaret faktiskt ser ut"? Samt vad man hittar. Är det finansdepartementet som sköter den biten på egen hand?
Nästa fråga som vore kul att ställa handlar om varför inte denna genomlysning gjordes innan man gick ut i finansplanen och aviserade besparingarna? Då hade man haft torrt på fötterna på ett helt annat sätt än idag, samt förmodligen varit mer lyckosamma när det gäller att få ihop pengarna.
Men, trots allt sänder jag ändå en tacksamhetens tanke till Karlsson och hans fråga. Det var ju tack vare den som jag uppmärksammade Borgs genomlysning först-uttalande!
Nej till NRF av budgetskäl
Urban Ahlin (s), utikespolitisk talesman och Anders Karlsson (s), ordförande i Försvarsutskottet, skriver om NATO på Brännpunkt idag.
Det är en intressant artikel, om man studerar detaljerna:
"Istället är det andra hot, såsom flyktingströmmar, miljöhot, organiserad och gränsöverskridande brottslighet och terrorism som är utmaningarna. Det är inte främst med militära medel som vi bäst förebygger och möter dessa hot. Sverige, Norge och Finland har på olika sätt börjat se över hur vi kan samarbeta tätare, något som vi socialdemokrater varmt välkomnar. Det nya samarbetet handlar inte om att rucka på den militära alliansfriheten för svensk del. Vi tror heller inte att man i Norge tar samarbetet som argument för ett kommande EU-medlemskap".
I detta stycke finner man för det första en förfärlig felskrivning (?). Flyktingströmmar innebär inget hot i sig, det är däremot en utmaning för samhället och dess funktioner att hantera dem. Ett hotbildsresonemang kring flytingströmmar går grumliga intressen till mötes!
För det andra bör det noteras att (S) nu helhjärtat omfamnar samarbetet mellan de nordiska länderna! Det är välkommet och här har något uppenbarligen hänt sedan det förelåg konstiga uttalanden om att Sverige-Norge samarbetet, när det lanserades, var en väg in i NATO.
Sedan följer ett långt resonemang om skilnaden mellan att samarbeta med NATO och att närma sig ett medlemsskap. Ahlin och Karlsson skriver:
"Därför sade vi också förra året nej till att Sverige skulle delta i Natooperationen Active Endeavour, en operation grundad på ett artikel fem-beslut i Nato, efter terrorattentatet i USA den 11 september 2001. Vi säger också nej till ett svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden samtidigt som försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten".
Här kan man notera att socialdemokraternas nej till deltagande i Active Endeavour förklaras med de ömsesidiga garantierna i artikel fem, medan motståndet mot NRF enbart förklaras med försvarsmaktens ekonomiska läge. Är slutsatsen att (S) hade varit för ett svenskt bidrag till NRF, om Försvarsmaktens budget hade varit i balans?
Det är en intressant artikel, om man studerar detaljerna:
"Istället är det andra hot, såsom flyktingströmmar, miljöhot, organiserad och gränsöverskridande brottslighet och terrorism som är utmaningarna. Det är inte främst med militära medel som vi bäst förebygger och möter dessa hot. Sverige, Norge och Finland har på olika sätt börjat se över hur vi kan samarbeta tätare, något som vi socialdemokrater varmt välkomnar. Det nya samarbetet handlar inte om att rucka på den militära alliansfriheten för svensk del. Vi tror heller inte att man i Norge tar samarbetet som argument för ett kommande EU-medlemskap".
I detta stycke finner man för det första en förfärlig felskrivning (?). Flyktingströmmar innebär inget hot i sig, det är däremot en utmaning för samhället och dess funktioner att hantera dem. Ett hotbildsresonemang kring flytingströmmar går grumliga intressen till mötes!
För det andra bör det noteras att (S) nu helhjärtat omfamnar samarbetet mellan de nordiska länderna! Det är välkommet och här har något uppenbarligen hänt sedan det förelåg konstiga uttalanden om att Sverige-Norge samarbetet, när det lanserades, var en väg in i NATO.
Sedan följer ett långt resonemang om skilnaden mellan att samarbeta med NATO och att närma sig ett medlemsskap. Ahlin och Karlsson skriver:
"Därför sade vi också förra året nej till att Sverige skulle delta i Natooperationen Active Endeavour, en operation grundad på ett artikel fem-beslut i Nato, efter terrorattentatet i USA den 11 september 2001. Vi säger också nej till ett svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden samtidigt som försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten".
Här kan man notera att socialdemokraternas nej till deltagande i Active Endeavour förklaras med de ömsesidiga garantierna i artikel fem, medan motståndet mot NRF enbart förklaras med försvarsmaktens ekonomiska läge. Är slutsatsen att (S) hade varit för ett svenskt bidrag till NRF, om Försvarsmaktens budget hade varit i balans?
fredag 22 februari 2008
Årsredovisning
Idag kom Försvarsmaktens årsredovisning för 2007. ÖB bäddar för det kommande budgetunderlaget för 2009 i sin inledande kommentar:"Vi har ett långsiktigt strukturellt problem som kan sammanfattas med att vi har en obalans mellan uppgifter och resurser som utan reala resurstillskott kommer att bli allt större. Den insatsorganisation vi nu har är en minimistruktur för att upprätthålla grundförmåga och för att kunna lösa internationella uppgifter på den nivå vi gör idag. Med obalans menas att vi har otillräckliga resurser för att över tiden använda och vidareutveckla våra förband så att de kan utföra sina uppdrag".
Vidare anser han att det måste till större flexibilitet mellan anslagen:
"Den komplexitet som omger de internationella insatserna bör kombineras med en mer flexibel användning av de ekonomiska resurserna inom den ram som finansierar insatserna. Den nuvarande stela ordningen härvidlag ställer Försvarsmakten – och regeringen – inför ständigt återkommande problem under genomförandet".
Och så slutligen:
"När vi nu går vidare med 2007 års resultat som grund så är utmaningen att säkerställa att den grund vi lagt under de senaste årens intensiva omställningsarbete nu ges långsiktig hållbarhet.Det handlar om att skapa en förbandsproduktion som på ett kostnadseffektivt och långsiktigt hållbart sätt kan tillgodose det löpande behovet av insatta och insatsberedda förband. Personalförsörjningen är därvid den mest avgörande frågan. En långsiktigt hållbar balans mellan resurser och uppgifter måste säkerställas. De omedelbara obalanser som är en del i den reformationsfas vi befinner oss i måste hanteras. I det budgetunderlag som Försvarsmakten lämnar in nästa vecka står dessa frågor i fokus".
Det ÖB egentligen säger är det här, översatt till ren svenska:
Vi måste ha långsiktig hållbarhet, fundera inte ens på de besparingar som aviseras i höstens finansplan! Se till att ge klartecken till det slimmade yrkesarmésystem som vi föreslår i perspektivplanen del tre. Det är politikerna som måste ta ansvar för att uppgifter och resurser inte hänger ihop. Om vi inte får okej till att föra över de pengar vi har begärt mellan anslagen (i vårbudgeten) kommer det gå åt helvete.
Vid en första snabb genomläsning av årsredovisningen, hittar jag några intressanta saker.
Försvarsmakten har vid upprepade tillfällen framhållit behovet av att fullfölja och gå vidare med de besparingar på stödmyndigheterna som slogs fast i FFU:n (Försvarsförvaltningsutredningen). En del av FFU:n gällde dock besparingar på Högkvarteret (HKV), vilket man inte har påpekat lika ofta från Försvarsmaktshåll. Det fanns det naturligtvis skäl till, ser man nu:
"HKV har ökat antalet anställda med 60 årsarbetskrafter jämfört med 2006. Den främsta orsaken till ökningen av antalet årsarbetskrafter är organisationsförändringen 070104. Ytterligare bidragande orsak är inlåning av personal för att lösa vissa uppgifter. Vissa ledningsfunktioner krävs oavsett hur liten verksamhet som skall ledas. Detta gäller i högsta grad Försvarsmakten. Ett mindre insatsförsvar med bevarad kompetens- och förmågebredd är något som leder till större andel ledning relativt förbandsverksamhet".
En annan sak, som får mig att haja till av mer principiella skäl, är en tabell som visar anslagens fördelning på verksamheter i Försvarsmakten 2007.
Försvarsmaktens skriver: "Det är av vikt att notera att för att kunna genomföra insatserna utomlands, vilka som andel utgör ca. 5 % av Försvarsmaktens verksamhet, så krävs en omfattande verksamhet i Sverige i form av utbildning, övningar, rekrytering, förrådshållning, etc. för att möjliggöra och stödja insatserna utomlands. Den verksamheten genomförs inom ramen för förbandsverksamheten. Den exakta storleken på den delen inom förbandsverksamheten är svår att uppskatta".
Anslagens fördelning på verksamheter 2007
- 1 126; 3% FoT m.m.
- 11 001; 27% Materielanskaffning m.m.
- 1 942; 5% Insatser utomlands
- 19 184; 47% Förbandsverksamhet m.m.
- 7 091; 18% Materielunderhåll m.m.
Alltså, trots den viktiga brasklapp om att kostnader för de internationella insatserna återfinns även i andra delar av kakan, som Försvarsmakten anger i citatet ovan, går det inte att komma ifrån att Försvarsmaktens huvuduppgift (i praktiken), nämligen internationella insatser, redovisas som 5% av anslaget!
Det hade också varit mycket intressant att se hur mycket av den del som återfinns under det förrädiskt klingande begreppet "förbandsverksamhet", utgörs av fasta kostnader tex. hyror.I skuggan av det militära
Försvarsmakten kommer att lämna sitt budgetunderlag för 2009 till regeringen den första mars 2008. Mitt tips är att Försvarsmakten kommer att lämna över ett förslag till budget som är i obalans (jag har skrivit om det tidigare, här). Något annat kan man inte förvänta sig. Dessutom kommer den naturligtvis att utgå från att den begärda överföringen mellan anslagen kan genomföras i och med vårbudgeten.Med andra ord kommer hela havet att storma (igen) vid månadsskiftet.
Detta innebär i sin tur att väldigt viktiga frågor om samhällets krisberedskap, utbildning för räddningstjänst och frågan om tvärsektoriellt arbetssätt m.m. kommer att komma i skymundan av försvarets pengaproblem.
Den 18 mars lämnar regeringen nämligen en proposition om "En utvecklad krisberedskap" till riksdagen. I denna proposition behandlas ett antal mycket viktiga frågor för svensk krisberedskap, bland annat sammanslagningen av Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar och utbildningsfrågor. Regeringen måste också göra ett vägval; skall man gå på en enig Försvarsberednings linje, och hävda behovet av ett tvärsektoriellt perspektiv, eller skall man gå på utredningen Alltid redo!, som bygger på helt andra grundprinciper?
Som sagt, dessa frågor riskerar att komma i bakvattnet under våren. Och inte bara det, den politiska ledningen vid Försvarsdepartementet lär vara alldeles fullt upptagen med de militära frågorna nu under den sista fasen av propositionsskrivandet, när den politiska avdömningen skall ske. Det skulle förvåna mig om de hinner och orkar sätta sig in i alla delarna av den kommande propositionen och döma av linjeorganisationens förslag på ett sätt som inger förtroende.
Till detta kommer allianspartiernas försvarspolitiker, som sitter i så många utredningar just nu och har så fullt upp med Försvarsmaktsrelaterade frågor, att de knappast heller har tid och ork att engagera sig och baxa försvarsminister och statssekreterare framför sig.
Det kokar sammantaget ner till att riksdagens Försvarsutskott kommer att axla ett stort ansvar under beredningen av propositionen. Jag hoppas att ledamöter, oavsett om man sitter i opposition eller i majoritet, känner sig besjälade av att ge sig ikast med propositionen med det allvar den förtjänar.
Ansvarig i regeringskansliets linjeorganisation för propositionsskrivandet är Ulrica Gradin, chef för Enheten för samordning av samhällets krisberedskap. I Räddningsverkets tidning Sirenen (nr 1/08) kan man läsa en intervju med henne samt den nya myndighetens kommande GD (nuvarande chef KBM) Helena Lindberg. De säger flera saker som är värda att uppmärksamma, om man är intresserad av hur den kommande propositionen kan se ut:
Lindberg:
– Det handlar om att länka samman hela hot- och riskkedjan, att ha ett tvärsektoriellt perspektiv, att vara effektiv både i det förebyggande och akuta skedet samt därefter föra tillbaka vunna erfarenheter.
Gradin:
Utbildningen av räddningstjänstens personal är en viktig strategisk fråga.
– Jag vet ännu inte om förslaget blir fortsatt utredning av utbildningsfrågorna. Utgångspunkten är hur som helst att utbildningen inte ska försämras. Det måste vi säkerställa, säger Ulrica Gradin.
– Att klara en kris kräver också samverkan med andra, att man har bra kontakter ut till hela samhället. Då menar jag inte bara statliga myndigheter, landsting, länsstyrelser och kommuner, utan även enskilda aktörer. Jag tror mycket på samverkan mellan offentligt och privat och på enskilda aktörers ansvar. Här är det värt att komma ihåg att även enskilda människor kan vara viktiga aktörer, säger Helena Lindberg.
Lindbergs uttalanden bådar gott för den blivande myndigheten. Kanske vi äntligen kan få till en debatt -och konkreta åtgärder- för att stärka individers ansvar och möjligheter i krislägen?
Det går som på räls... jag menar flyg
SvD:s Holmström skriver att det blir ryska Anatov-plan som fraktar den svenska Tchad-styrkan till N’Djamena.
"Det innebär att hela styrkan kan sättas in två veckor tidigare i mitten på mars. Vår första uppgift blir ju att skydda de övriga EU-styrkorna så att de kan anlända", säger Tchad-kompaniets chef, överstelöjtnant Peder Ohlsson till SvD.
Försvarsminister Sten Tolgfors lär har kommit hem från EU:s informella försvarsministermöte i Ljubljana, Slovenien, idag. Det vore intressant att veta hur de aviserade diskussionerna om EUFOR Tchad/RCA gick? Jag gissar också att Sten Tolgfors hade ett intressant bilateralt möte med Frankrikes försvarsminister Hervé Morin.
"Det innebär att hela styrkan kan sättas in två veckor tidigare i mitten på mars. Vår första uppgift blir ju att skydda de övriga EU-styrkorna så att de kan anlända", säger Tchad-kompaniets chef, överstelöjtnant Peder Ohlsson till SvD.
Försvarsminister Sten Tolgfors lär har kommit hem från EU:s informella försvarsministermöte i Ljubljana, Slovenien, idag. Det vore intressant att veta hur de aviserade diskussionerna om EUFOR Tchad/RCA gick? Jag gissar också att Sten Tolgfors hade ett intressant bilateralt möte med Frankrikes försvarsminister Hervé Morin.
torsdag 21 februari 2008
Det sticks!
Det lär surra som i en bikupa i regeringskansliets korridorer idag och försvarsminister Tolgfors, han får ta emot det ena sticket efter det andra.Tolgfors gör sitt bästa, ur hans perspektiv, för att rädda budgeten men blir ivrigt påskjuten av både allianskamnrater och opposition om en förlängning av Tchad-insatsen.
Mitt i allt detta träder den alltid lika pratglada Jan Björklund (fp) fram och säger till Rapport att det visst kan bli en förlängning och vänder det till att det bara handlar om att få en förfrågan från FN:
"Om det kommer en ny förfrågan från FN så får väl regeringen ta upp frågan på nytt".
Och så har han kanske missuppfattat ett och annat när det låter som om det vore soldaterna som tycker det vore jobbigt med regnet:
"Om det är regnperiod får de väl ta på sig stövlarna".
Denna regering uppvisar just nu klara tecken på ett allmänt sönderfall i försvarspolitiken.
PS. En annan folkpartist, Cal B Hamilton, gick ut i Ekot och krävde att man knaprar på biståndspengar för att förlänga insatsen i Tchad. Det avvisar biståndsminister Carlsson och hänvisar till regelverket. Ibland blir det rätt, i varje fall.
Lön för mödan
Vissa saker förstår man inte riktigt fullt ut, innan man hör, läser eller ser det på annat sätt än när man fick informationen från första början. Det här är en sådan sak.
Ett antal medier rapporterar om den läkare som fick dubbla löner eftersom han stod i beredskap för NBG.
Dagens Medicin skriver:
"Samtidigt som läkaren fick lön från sitt arbete på en vårdcentral i landstinget fick han även 60 000 kronor i månaden från Försvarsmakten. Detta eftersom han legat i beredskap för EU:s snabbinsatsstyrka Nordic Battle Group, som när som helst ska kunna skickas ut i världen på mycket kort varsel. När ledningen där läkaren arbetar fick reda på ersättningens storlek hölls en månadslön inne för läkaren, och arbetsgivaren krävde att läkaren skulle acceptera att enbart få betalt för arbete på helger och under jour, rapporterar Sveriges Radio Jönköping. Landstingets policy är nämligen att inte betala lön till någon som får ersättning från en annan arbetsgivare för samma arbetstid. Läkaren vägrade att gå med på denna uppgörelse och har nu sagt upp sig".
Till SR Jönköping säger läkaren att det blir svårt att rekrytera läkare till Nordic Battle Group, när landstinget vägrar betala ut lönen.
- Få läkare går med på att jobba gratis, säger han.
Nej, ingen ska behöva jobba gratis. Men man jobbar ju inte så värst mycket inom NBG när man samtidigt är hemma och sköter ett annat jobb. I alla fall inte så mycket så att det motiverar full lön? Det blir fel. Framför allt blir det dyrt. Skulle det vara omöjligt att hitta en annan konstruktion, som samtidigt innebär att man kan rekrytera yrkesverksamma och kompetenta personer?
Ett antal medier rapporterar om den läkare som fick dubbla löner eftersom han stod i beredskap för NBG.
Dagens Medicin skriver:
"Samtidigt som läkaren fick lön från sitt arbete på en vårdcentral i landstinget fick han även 60 000 kronor i månaden från Försvarsmakten. Detta eftersom han legat i beredskap för EU:s snabbinsatsstyrka Nordic Battle Group, som när som helst ska kunna skickas ut i världen på mycket kort varsel. När ledningen där läkaren arbetar fick reda på ersättningens storlek hölls en månadslön inne för läkaren, och arbetsgivaren krävde att läkaren skulle acceptera att enbart få betalt för arbete på helger och under jour, rapporterar Sveriges Radio Jönköping. Landstingets policy är nämligen att inte betala lön till någon som får ersättning från en annan arbetsgivare för samma arbetstid. Läkaren vägrade att gå med på denna uppgörelse och har nu sagt upp sig".
Till SR Jönköping säger läkaren att det blir svårt att rekrytera läkare till Nordic Battle Group, när landstinget vägrar betala ut lönen.
- Få läkare går med på att jobba gratis, säger han.
Nej, ingen ska behöva jobba gratis. Men man jobbar ju inte så värst mycket inom NBG när man samtidigt är hemma och sköter ett annat jobb. I alla fall inte så mycket så att det motiverar full lön? Det blir fel. Framför allt blir det dyrt. Skulle det vara omöjligt att hitta en annan konstruktion, som samtidigt innebär att man kan rekrytera yrkesverksamma och kompetenta personer?
onsdag 20 februari 2008
Amfibie som inte klarar en regnperiod?
Jag tror det var en och annan som höjde på ögonbrynen när det stod klart att det var ett amfibieförband som skulle skickas till Tchad. Amfibie där?, liksom (se bild). Jag var en av dem. Men sedan tänkte jag att det säkert är väldigt smart, just med tanke på den förestående regnperioden, som man har hört talas om.Försvarsmakten skriver såhär om amfibieförbandens uppgift:
"Man skall kunna uppträda såväl nationellt som internationellt. Att kunna verka över, på och under ytan liksom på land oavsett infrastruktur, årstid, väder och ljusförhållanden är signifikativt för de svenska amfibieförbanden. Förbanden skall kunna genomföra insatser såväl från hav mot land som från land mot hav".
Och mot bakgrund av den beskrivningen låter det ju närmast som ett hand-i -handskeuppdrag då, att hantera en regnperiod i Tchad.
Det är klart att det blir lite förvirrande, när försvarsministern säger att regnperioden är gränssättande för en förlängning av insatsen, på dagens Brännpunkt:
"Det gränssättande för en kortare förlängning av amfibieförbandets insats är regnperioden, som på allvar inleds i juni och pågår till oktober. Den – och inte politisk vilja – försvårar och förhindrar omgruppering av tyngre förband inom Tchad under sommaren".
Naturligtvis är ekonomin det som sätter P för den önskvärda förlängningen, vilket försvarsministern också säger i artikeln. Huruvida Sveriges agerande "drar ett löjets skimmer över hela insatsen", får stå för Urban Ahlin (s). Om man däremot sätter de man är där för att skydda i första rummet, oavsett vad andra i EU-kretsen gör eller inte gör, framstår det som mindre klokt att åka hem med argumentet att alla andra gör för lite.
Att fatta beslut utifrån att man skall vara lika dålig som alla andra, är inget snyggt ledarskap och det enda det resulterar i, är att man indirekt legitimerar att man inte åker nästa gång heller.
tisdag 19 februari 2008
Rysk dokumentärsatsning i SVT
Jag vill puffa för den ryska dokumentärsatsning som SVT just nu genomför.
Se t.ex. den fantastiska dokumentärfilmen Mamma, en Schweizisk-rysk dokumentär från 2006, i efterhand här. Jag rekommendar den varmt! Den är väldigt stark och speglar en del av den ryska verkligheten, vars huvudsakliga ingridienser (kvinnor som sliter ut sig, sliter för sina barn, spritindränkta män, luggslitna barn som far illa) återfinns i samhälleliga fickor man gärna förtränger, nästan överallt på planeten.
Se t.ex. den fantastiska dokumentärfilmen Mamma, en Schweizisk-rysk dokumentär från 2006, i efterhand här. Jag rekommendar den varmt! Den är väldigt stark och speglar en del av den ryska verkligheten, vars huvudsakliga ingridienser (kvinnor som sliter ut sig, sliter för sina barn, spritindränkta män, luggslitna barn som far illa) återfinns i samhälleliga fickor man gärna förtränger, nästan överallt på planeten.
Funderar man länge på att göra en sak blir den ofta ogjord
Bo Pellnäs skriver om den svenska insatsen i Tchad på Brännpunkt idag. Han hänvisar till den utrikesdeklaration som utrikesministern läste upp förra veckan och menar att den står i bjärt kontrast till försvarsministern uttalanden om att det svenska förbandet måste återvända hem efter 4–6 veckor på grund av budgetskäl.– Det är min budget och i den budgeten finns det inte ytterligare resurser, som det ser ut nu. Vi talar om 300 miljoner kronor som en förlängning kostar i Tchad. Som det är nu finns inte de pengarna, säger försvarsminister Sten Tolgfors till SvD.
Pellnäs hade också kunnat citera Bildts artikel på DN-debatt från den 2 januari 2008:
"Vi måste ha en gemensam uppfattning om de utmaningar vi står inför. Och uppenbart är att vi måste se över de olika fredsinstrument vi har - diplomatiska, ekonomiska och militära. Skall vi vara en verklig fredsmakt måste vi också ha instrument som fullt ut svarar mot våra ambitioner. Svårigheterna att få tillräckliga styrkor till viktiga fredsoperationer från Afghanistan till Tchad visar vidden av utmaningen" (min kursiv.).
Pellnäs skriver:
"Det är klart att försvarets budget skapar bekymmer och ingen förefaller kunna anvisa en väg ur bekymren. Varje krigsmakt med 11000 officerare och enbart några tusen soldater befinner sig redan per definition i kris. Men det är inte något som borde få påverka vår insats i Tchad. Den effekt man får ut av förbandet med några få veckor på plats blir nästan noll. Ställer man det utfallet i relation till kostnaden att rekrytera, utbilda och transportera förbandet till Tchad blir beslutet absurt. Om det nu inte enbart var ett klumpigt politiskt utpressningsförsök mot finansdepartementet? Risken är stor att vi gör oss till åtlöje inom EU och att vi skapar misstro till vår pålitlighet beträffande framtida åtaganden".
Pellnäs har naturligtvis rätt. Att sätta upp förbandet och betala de kostnader som bara det och transporten utgör, för några veckors arbete på plats, är inte speciellt rationellt. Men faktum kvarstår: En förlängning innebär en fördubbling av kostnaderna. En enkel överslagsräkning över de internationella insatser som vi redan är engagerade i, ger vid hand att det inte kan finnas så mycket pengar kvar i budgeten för innevarande år. Det kan man naturligtvis lösa, om viljan finns, med krediter från nästa år etc.
Och under tiden tickar det pengar till registerförband som står i hög beredskap utan att vara efterfrågade. En tredje termin i utbildningssystemet som inte behövs. Eventuell nysatsning på "Super JAS". Flera överdimensionerade stödmyndigheter (vilket uppmärksammades på Brännpunkt igår). etc. etc.
måndag 18 februari 2008
Frozen moment
Ett exempel som visar att det mesta är möjligt - genom organisation!
(Tack Marcus för tipset!)
"Klimatkrig" i beredning och på riktigt
Det går inte att komma ifrån känslan av att det är lite absurt alltihop, när man läser om den dagsaktuella slutfasen i klimatberedningens arbete strax efter den tidigare nämnda debattartikeln av Sida:s generaldirektör.
I klimatberedningen förväntas regeringspartierna lägga fram ett förslag som bland annat innebär att något svenskt utsläppsmål för att minska klimatgaserna inte ska tas ännu:
• Först bör EU:s interna klimatpolitik fastställas.
• Sedan bör även ”de globala förhandlingarna slutförts”, vilket sannolikt syftar på det avtal som erätter Kyotoprotokollet och som ska förhandlas färdigt i Köpenhamn hösten 2009.
• Dessutom anser regeringspartierna att energiöverläggningar måste dras igång som innebär ”en prövning av såväl de förnybara energikällorna som kärnkraftens roll i den framtida klimat- och energipolitiken”.
I klimatberedningen förväntas regeringspartierna lägga fram ett förslag som bland annat innebär att något svenskt utsläppsmål för att minska klimatgaserna inte ska tas ännu:
• Först bör EU:s interna klimatpolitik fastställas.
• Sedan bör även ”de globala förhandlingarna slutförts”, vilket sannolikt syftar på det avtal som erätter Kyotoprotokollet och som ska förhandlas färdigt i Köpenhamn hösten 2009.
• Dessutom anser regeringspartierna att energiöverläggningar måste dras igång som innebär ”en prövning av såväl de förnybara energikällorna som kärnkraftens roll i den framtida klimat- och energipolitiken”.
Klimatförändringar - något för Krigsvetenskapsakademien
I övermorgon, onsdag, går Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Vintersymposium av stapeln. Jag skall representera avdelning V med ett inlägg där jag diskuterar klimatförändringar utifrån den övergripande rubriken Together – but with whom and for what? Security and defence of the European small state in a new era.
PS. Apropå mitt tidigare inlägg skriver Anders Nordström, Sida:s generaldirektör, på Aftonbladets debattsida idag under rubriken: Här hotar klimatkrig.
PS. Apropå mitt tidigare inlägg skriver Anders Nordström, Sida:s generaldirektör, på Aftonbladets debattsida idag under rubriken: Här hotar klimatkrig.
Rapport om klimatförändringar och konflikter
Sida presenterar idag, vid sitt forum Conflict Risks, Human Security and Climate Change, en rapport med namnet "Konflikter i klimatförändringens spår", som handlar om att klimatförändringarna ökar konfliktrisker och politisk instabilitet.Rapporten, som tagits fram av organisationen International Alert och Sida, visar att 46 nationer löper stor risk att drabbas av väpnade konflikter på grund av klimatförändringens påverkan på befintliga ekonomiska, politiska och sociala problem. I dessa länder bor 2,7 miljarder människor. Därutöver finns ytterligare 56 länder, med 1,2 miljarder invånare, som bedöms ha svårt att klara av att hantera följderna av klimatförändringen som läggs ovanpå deras nuvarande problem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
