Ris och ros

Idag var det försvarsminister Tolgfors tur att äntra scenen i Sälen. Han gjorde ett bra framträdande och höll ett tal som både förtjänar ris och ros. Det positiva först:

• Betoningen på Östersjön och de miljö- och engergipolitiska utmaningarna, samt behovet av samverkan mellan Östersjöns strandstater.
• Rysslandsbilden.
• Synen på internationella insatser och omöjligheten att skapa fred med militära medel. Tolgfors framhöll behovet av samlade insatser och konstaterade att en "exitstrategi måste finnas från början".

Negativt:

Vad betyder det att "dubblera utlandsstyrkans förmåga"? Tolgfors slirar på den målsättning om 2000 personer i internationell tjänst som de borgerliga partierna har utlovat. Nu talas det om att "antalet soldater är ett sätt att mäta detta (ambitionsnivån) på". Ministern tar korvetten till Libanon som ett exempel på en insats med stor effekt som samtidigt inte omfattar många personer, liksom MEDEVAC-helikoptrar.

Visst är det på ett sätt sant, antalet personer som sänds ut är inte det enda måttet på ambitionsnivån.

Men, jag anar att man håller på att bygga upp en strategi här, för att undkomma målsättningen om 2000 personer, inte minst utifrån rådande ekonomiska läge.

Om man tänker sig att leverera nyckelkompetenser -inte sällan avancerade materielsystem- som svenskt huvudnummer (vilket i sin yttersta konsekvens, om man anlägger det perspektivet över alla "industritunga" nationer, leder fram till att det är upp till utvecklingsländer att bidra med marktrupp), leder det till en rad moraliska och etiska frågeställningar.

Denna tendens måste bevakas av alla oss som ser risken för att den uppkomna ekonomiska situationen används som en murbräcka för de som anser att försvaret skall tillbaka till de svenska mobiliseringsförråden. Samt de intressen som gärna ser att Sverige främst skickar svensktillverkade materielsystem till det internationella skyltfönstret.

Två konferenser i Sälen och en pudel

På Folk och Försvars rikskonferens i Sälen pågår två parallella konferenser: En i konferenssalen och en i korridorerna.

Vid den förstnämnda behandlas i skrivande stund säkerhetspolitik i ett EU-perspektiv (Margot Wallström och Cecilia Malmström). Vid den sistnämnda avhandlas Försvarsmaktens ekonomi, i alla fall fram tills i morgon då försvarsministern står på programmet och frågan lyfts in även på scenen i Sälen.

ÖB, Håkan Syrén, fick hålla presskonferens under eftermiddagen. Försvarsmakten insåg att han var tvungen att kommentera gårdagens SvD-uppgifter om ekonomin. Det går inte att vänta med det fram till tisdag, då han står på programmet.

ÖB och Försvarsmakten har försatt sig själva i en ganska konstig situation. Håkan Syrén har upprepade gånger under många år uttryckt att myndigheten saknar nödvändig politisk styrning i avgörande frågor. När nu svårigheterna med att få 2008 i ekonomisk balans har exploderat i ansiktet på alla de som egentligen har -eller borde ha- vetat om det under lång tid (även om inte beloppen varit kända, det får man läsa om i tidningen), gör Försvarsmakten rakt av en pudel.

På ett sätt är det bra; det finns goda skäl att kritisera Försvarsmakten för sin fortsatta oförmåga att kalkylera kostnader på ett sätt som stämmer överens med verkligheten. Detta måste naturligtvis myndigheten ta på sig.

Men samtidigt hade det varit ett utmärkt tillfälle för ÖB och myndigheten att peka på de grundläggande strukturella frågor som ytterst ligger bakom den uppkomna situationen.

Och att dessa grundläggande frågor hör till politikens ansvarsområde. Och om man inte på allvar tar dessa frågor fortsätter man baxa problemen framför sig, med återkommande panikstopp i verksamheten och årligen återkommande ekonomiska kallduschar.

Försvarsberedningen, Genomförandegruppen, Pliktutredningen, Försvarsmaterielstrategin och den svenska strategin för internationella insatser m.m. måste kokas ihop till en kraftfull enhet inför höstens proposition. För att detta i sin tur skall bli något som utgör -också i praktiken- ett styrinstrument för myndigheten, krävs självinsikt på den politiska nivån om att man har ett delansvar för Försvarsmaktens ekonomiska situation.

Försvarsmaktens pudel kan lätt användas som ett välkommet verktyg för alla de som helst pekar på någon annan, när det kommer till kontroversiella och obehagliga beslut. Det finns nog de som lutar sig tillbaka nu, säger "vad var det vi sade" och låter sig nöjas med det.


Anm. Under eftermiddagen har ytterligare en aktuell händelse letat sig in i Sälen, då svenskar har blivit beskjutna -men tack och lov klarat sig- i Afghanistan. Detta fick ÖB naturligtvis också kommentera.

Förtroendekris

Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver idag att Försvarsmakten är i djup ekonomisk kris. Flera miljarder saknas. "Soldaterna i Nordic Battle Group kan avskedas, piloter får flygförbud, arméförband stoppas och Sveriges beredskap för fredsinsatser sänks". Orsaken är att driften av försvaret enligt SvD:s källor enbart i år kostar 1–1,5 miljarder kronor mer än budgeterat.

"Om inget görs i år blir det fortsatta underskott på cirka 1,2 miljarder kronor 2009, 1,5 miljarder kronor 2010 och 1,9 miljarder kronor 2011, enligt SvD:s källor. Kostnaderna ökar med sex miljarder kronor. Detta går tvärtemot regeringen Reinfeldts finansplan".

Försvarsmaktens produktionschef, Jan Salestrand, säger i ett uttalande att det är en rad faktorer som varit svårbedömda och som orsakat att kostnaderna underskattats. De främsta är:

• Ett nytt utbildningssystem, bland annat med en tredje termin där värnpliktiga anställs.
• Uppsättandet av förband med hög beredskap bland annat Nordic Battlegroup (NBG).
• Att bygga upp kapacitet för och genomföra omfattande och komplicerade insatser långt från Sverige. Ibland i extremt riskfyllda miljöer.
• De besparingar som pekades ut i försvarsförvaltningsutredningen inte har kunnat genomföras i den takt som planerats.

Det är en ekonomisk kris, men det är också en förtroendekris.

Så sent som i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2008 (BU 08) skriver myndigheten att man "inlämnar i BU 08 en verksamhetsmässigt och ekonomiskt balanserad plan".

Den perspektivplanering, som lämnade den sista rapporten av tre den 20 december, skall som ett av flera underlag ligga till grund för den proposition om försvaret som läggs till hösten 2008. Nu måste man ställa sig frågan hur den står sig, när det gäller de redovisade kostnaderna för föreslaget koncept. Apropå koncept så kan man konstatera att perspektivplanen trycker på ytterligare jämfört med idag att alla förband skall kunna göra allting, överallt.

Men det finns också anledning till politisk självrannsakan. Kopplingen mellan ekonomiska resurser och givna uppgifter saknas, eller är i varje fall väldigt skev.

Det kan exemplifieras med regeringens anmälningar till internationella styrkeregister, ca 15 förband. Förband med relativt snabba beredskapstider. Försvarsmakten lämnade så sent som i budgetunderlaget för 2008 förslag om ytterligare förband för anmälan till internationella styrkeregister. Dessa anmälningar har under många år varit både alltför omfattande, breda och alldeles för dåligt kostnadsberäknade. Vad är det för mening att ha förband i hög, och därmed dyr, beredskap, förband som aldrig varit efterfrågade?

Mitt tips: Titta på det internationella styrkeregistret. Vilka förband med hög beredskap har under lång tid varit anmälda utan att någon gång varit efterfrågade (sådana finns) och vad har denna beredskap kostat?

Ett annat exempel är den skrivelse om en strategi för svenska civila och militära internationella insatser, som är väldigt fördröjd men som snart bör landa på riksdagens bord. Det är en inte alltför äventyrlig gissning att denna skrivelse kommer att gå ut på att i princip alla Försvarsmaktens förband -från ubåtar till JAS- skall vara aktuella för internationell tjänst med hög beredskap.

Vi närmar oss i denna "rättvisediskussion" effekten att om vi inte skall har råd att låta alla förband ha hög internationell beredskap, så skall ingen ha det. Det är naturligtvis ohållbart.

DN skriver att Försvarsminister Sven Tolgfors kommentar att han inte informerats om precisa siffror på underskottet eller fått preciseringar av konsekvenser för verksamheten. Tolgfors är överraskad, säger han, av beskedet om hur djup krisen är. Det är lite märkligt eftersom det sedan länge har varit känt att 2008 blir ett tufft år för Försvarsmakten. Han vill ha en detaljredovisning och ska uppdra åt Ekonomistyrningsverket att granska hur försvaret sköter sina pengar (det finns också på SvD här.)

Det kanske är läge att plocka fram lite av det som redan har gjorts först? Jag vill t.ex. minnas att ESV redan under 2005 lämnade en intressant rapport om styrningen av försvaret till den Försvarsstyrningsutredning som då jobbade. I rapporten behandlades bland annat styrningen av avgiftsfinansierad uppdragsverksamhet inom försvaret, Försvarsmaktens interndebiteringssystem och beställningsbemyndiganden inom försvaret. Följ upp detta med Försvarsutskottets krav på bättre redovisning av ekonomin, bl.a. genom fler anslag - krav som har upprepats sedan Hedenhös tid.

Min förhoppning är att det blir en lika tydlig rannsakan på den politiska nivån som inom Försvarsmakten. Många av de faktorer som är avgörande för Försvarsmaktens ekonomi är renodlade politiska ansvarsområden: Tydliggörande av Försvarsmaktens operativa uppgifter och en balans mellan dessa och ekonomiska resurser, strategi för internationella insatser, transformering av de överdimenionerade stödmyndigheterna och dess processer (de besparingar som har slagits fast har inte hämtats hem), försvarsindustristrategi, Försvarsmaktens personalförsörjningssystem, pliktutredningen (ännu inte tillsatt) m.m.

Försvarets årliga Who is Who närmar sig

Det handlar naturligtvis om Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, som startar på söndag. Med anor från 1946 har "alla" som arbetar centralt med försvarsfrågor (numera även i vid mening) samlats i fjällmiljö under ett antal dagar. Sedan 1993 arrangeras den på Sälens Högfjällshotell. Jag var med första gången 1995, mitt i brinnande skyttegravskrig mellan dåvarande försvarsminister Thage G. Petersson och ÖB Owe Wiktorin. I år kommer det bland annat handla om "Vilka värden är våra och vilka värden försvarar vi?", "Europeiska unionen – hur ska den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken utvecklas?", försvarsminister Tolgfors berättar om prioriteringar i försvarspolitiken och meteorolog Pär Holmgren talar under rubriken "En allt varmare jord – vårt största hot?".

Jag har för avsikt att bedriva lite informationsverksamhet från Sälen, i bild och text på denna blogg. För den som vill hänga med i varje ord som yttras direktsänds konferensen av SVT 24.

På allmän begäran...

...publiceras härmed ett kort på när försvarsminister Sten Tolgfors igår avtackade Försvarsberedningens f.d. ordförande, Göran Lennmarker (m).

Måtte Gottfrid spridas i vida kretsar!

Civilförsvarsförbundet är en frivilligorganisation som sannerligen utvecklas i takt med tiden och som genomför verksamhet som svarar upp mot samhällets behov.

Jag uppskattar särskilt deras arbete som inriktar sig på att stärka barns förmåga att klara kriser och katastrofer. Det är ju på något sätt där som samhällets krishanteringsförmåga ytterst byggs upp.

Bara tänk om man skulle kunna räkna ut den samhällsekonomiska vinsten (utöver minskat lidande) som genereras av individer som står bättre rustade i kris, både mitt i den och efteråt! Det är en ren investering.

Förbundet lanserar nu Gottfrid, ett arbetsmaterial och ett arbetssätt som syftar till att ge barn kunskaper och strategier för att både vara beredda och kunna hantera svåra upplevelser och känslor.

Metoden vänder sig framför allt till lärare och andra som arbetar med barn, men kan användas av alla vuxna som bryr sig om barn. Som mamma och vuxen med många barn omkring mig i bekantskapskrets och närmiljö är det ett riktigt bra material att ta del av. Jag tänker också uppmana pedagogerna på barnens förskola och förskoleklass att använda sig av det.

Dessutom är det gratis och finns att ladda hem här.

Skifte i rapportfabriken

Idag fick Försvarsberedningen en ny ordförande. Karin Enström (m) kommer att leda beredningen under vårens arbete med en försvarspolitisk rapport. Karin Enström är officer, riksdagsledamot och ledamot av försvarsutskottet.

Försvarsministern kommenterar utnämningen på följande sätt:

"Karin Enströms bakgrund och kunnande gör henne mycket väl lämpad för uppdraget. Det är dessutom en viktig markering av kvinnors betydelse för försvaret att Karin nu får ett av de allra mest centrala uppdragen i svensk försvarspolitik".

Vidare säger Tolgfors att tillsättningen av Karin Enström "är en anpassning till försvarsberedningens nya uppdrag, att analysera, konsekvensbeskriva och lämna förslag på inriktning för försvaret".

Det är klokt av moderaterna och regeringen att lyfta fram Karin Enström. Det har under lång tid varit väldigt tunnt i de moderata riksdagsleden när det gäller framträdande försvarspolitiker och vi är många som under lång tid har undrat över varför hon inte för länge sedan har "toppat laget" i den moderata utskottsgruppen. Jag ser fram emot att jobba under hennes ordförandeskap.

Men jag kommer också sakna den avgående ordföranden, ordföranden i riksdagens utrikesutskott Göran Lennmarker, som med en imponerande integritet, prestigelöshet och stora kunskaper har rattat beredningen fram till nu.

Den formella förklaringen till skiftet lyder att han var som klippt och skuren för det förra rapportarbetet (en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning), men att det krävs andra kunskaper för att ge sig ikast med Försvarsmakten, vilket Karin Enström har.

Men jag gissar att det utöver dessa skäl finns de som tycker att försvarsdepartementet måste koppla ett lite starkare grepp kring beredningen framöver.

Utmaningen för departementet och regeringen, att sy ihop alla de parallella processerna med Genomförandegrupp och en rad utredningar, dessutom hålla ihop alliansen -vars partiledare inte alltid är överens om dessa frågor- och utöver det få alliansens partiföreträdare att hålla en någorlunda rak kurs i dessa olika fora, kräver förmodligen att taktpinnen ibland förvandlas till partipiska (eller allianspiska kanske man skall kalla det).

I vilken grad Karin Enström låter sig "kopplas" av Försvarsdepartementet återstår att se.

Fotnot: Bilden visar Försvarsberedningens nya ordförande, Karin Enström (m) och huvudsekreterare Jan Hyllander vid gårdagens uppstartssammanträde.

Mångsysslare

En av beredningens ledamöter, Håkan Juholt, är inte bara försvarspolitiker. Han ägnar sig åt skådespeleri i den högre skolan också. Fast det har mest med hans ordförandeskap för socialdemokraterna i Kalmar län att göra. Se hans debutfilm "Röjsågen". Det är en uppvisning i att nå väljare på nya sätt.

Regleringsbrevsläsning - vi har alla våra speciella nöjen!

En tradition såhär några dagar in på det nya året är att sätta sig med rykande färska (nåja) regleringsbrev (Rb) för några relevanta myndigheter och jämföra det med förra årets regleringsbrev. Det är genom regerlingsbreven man får reda på vad regeringen avser göra i praktiken med sina myndigheter. Inte sällan kan man utläsa några nyheter, så också i år.

Jag börjar med 2008-års regleringsbrev för Försvarsmakten.

Jag kan börja med att göra alla besvikna och direkt slå fast att jag lämnar insatsorganisationens utveckling (förbandstyper och antalet förband) därhän just nu. Det kräver nämligen en kryptonyckel för att tränga in i dessa redovisningar, när man skall försöka lägga förra årets Rb vid sidan av det nu aktuella och försöka förstå om regeringen gör något drastiskt.

Under rubrik "1.2.2.1 Verksamhetsgren Uppbyggnad av insatsorganisationen och beredskap" finner jag att "Försvarsmakten ska påbörja utvecklingen mot att med hög beredskap kunna transportera lätta och medeltunga insatsförband ur markstridskrafterna med flyg eller fartyg till avlägset belägna insatsområden."

Antingen menar man det man skriver - vilket inte omfattar tunga transporter, med tanke på tidigare diskussioner om anskaffning av C17-plan- eller så ligger det något bakom detta som jag inte kan sätta fingret på.

Som en liten utvikning i det ämnet kan konstateras att den arbetsgrupp som för några år sedan tillsattes i Finland för att utreda behovet av tung lufttransportförmåga och alternativen när det gäller att anskaffa sådan, konstaterade i sin rapport att det inte är ekonomiskt möjligt att anskaffa nationell tung lufttransportförmåga för försvarsmakten och att Finland inte har ett sådant kontinuerligt behov att använda tung transportförmåga som skulle förutsätta att egna tunga plan anskaffas för militär användning.

Arbetsgruppen föreslog att man inte skall planera anskaffning av tung transportförmåga för försvarsmakten utgående från att planen skall vara i nationell ägo. Finland har planerat att fortsätta att delta i det avtal om köp av lufttransporter som administreras av Natos serviceorgan (NATO Maintenance and Supply Agency, NAMSA), dvs. det s.k. SALIS-arrangemanget (Strategic Airlift Interim Solution) åtminstone till utgången av den nuvarande avtalsperioden dvs. slutet av år 2008. SALIS är emellertid inte en lösning på lång sikt, konstaterar arbetsgruppen, och garanterar inte Finland allt det stöd som behovet av tung lufttransportförmåga kräver. Lösningen som arbetsgruppen föreslog gick ut på att en eventuell anskaffning av A 330 MRTT för Finnair tillsammans med NSAC:s C-17-plan bildar en kompletterande helhet med vilken Finlands viktigaste behov av tung flygtransport kan tillgodoses.

Men, nog om detta.

En annan formulering under detta avsnitt lyder: "Försvarsmakten ska anpassa de marina stridskrafterna mot att dessa ska kunna skydda strategiskt viktiga havsområden och farleder" och ytterligare en lyder "Försvarsmakten ska fortsätta utveckla flygstridskrafterna mot att stödja insatser som genomförs på land".

Strategiskt viktiga havsområden och farleder = Den rysk-tyska gasledningen och Göteborg?
Flyget skall stödja insatser som genomförs på land = Vi har inte givit upp tanken på att JAS 39 Gripen skall ha en roll i internationella insatser.

Under avsnittet om Miljöfrågor ger äntligen det departementala arbetet med vindkraft och Försvarsmaktens roll i tillståndsgivningen av vindkraftetablering ett avtryck i Rb. Försvarsmakten skall "aktivt delta i samrådsprocessen för vindkraftärenden så att lämpliga lokalisreringar tidigt kan identifieras". Myndigheten får också ett återrapporteringsuppdrag kring hur man hittills har agerat för att bidra till att nå det nationella planeringsmålet för vindkraft.

Allan Widmans Veteransoldatutredning behandlas under "Veteransoldatfrågor". Regeringen köper den rakt av och ger Försvarsmakten i uppdrag att vidta de åtgärder som Widman föreslår i sin första rapport.

Nyligen kom beskedet att frågan om de frivilliga försvarsorganisationerna skall utredas (igen). I Rb får Försvarsmakten i uppdrag -detta är en evighetsmaskin- att redovisa "vilka frivilliga försvarsorganisationer som fortfarande behövs för Försvarsmaktens verksamhet". Notera ordet "fortfarande"...

Slutligen undrar jag, trots försvarsministerns ord om att det inte blir så stora besparingar framöver, om inte den riktning som lades ut i finansplanen (och som ledde till Odenbergs avgång) ligger fast. I alla fall i Finansdepartementet. Det står såhär:

"31. Åtgärder med anledning av budgetpropositionen för 2008
Försvarsmakten ska i verksamhetsplaneringen för 2008 visa återhållsamhet för att inte försvåra ett genomförande av de besparingar som framgår av budgetpropositionen för 2008 (prop. 2007/08:1 finansplan m.m., avsnitt 1.12)".

Det skulle inte förvåna mig...

... om serviceplattformen utanför Gotland (gasledningen) aldrig har varit aktuell mer än för att fylla den funktion som den just nu gör:

Först skall det bli en stor serviceplattform.

Sedan backar bolaget, säger att man lyssnar på och förstår kritiken.

Snart kommer det presenteras en lösning för hur den kan plockas bort och *ta-ta-tarmtam*

efter det framstår man som snälla.

Och då kommer regeringen att säga att det faktiskt, egentligen, var serviceplattformen som var det stora problemet.

Goddag...

Peter Jeppsson (s) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Sten Tolgfors om hur försvarsministern kommer att planera samordningen av Försvarsberedningens och Genomförandegruppens arbete i form av tidsramar och uppdrag?

Nu har svaret kommit. Det framgår tydligt att det är en trixig fråga, eftersom ministern inte svarar utan istället beskriver beredningens respektive Genomförandegruppens uppdrag.

Försvarsministern skriver att "Genomförandegruppen är en intern arbetsgrupp på Regeringskansliet som ska skapa beslutsunderlag för en mer ändamålsenlig och kostnadseffektiv materielförsörjning, anpassad till insatsförsvarets förutsättningar". Men i pressmeddelandet nyligen om beslutet att gå in i konstruktionsfas för nya ubåtar (NGU), skriver regeringen att "Ett långsiktigt ställningstagande till det framtida behovet av ubåtar kommer att göras av genomförandegruppen för effektivisering av försvarets materielförsörjning".

Det är inte samma sak som att ta fram ett beslutsunderlag för en mer ändamålsenlig och kostnadseffektiv materielförsörjning. Det är att ge sig in på vilka operativa förmågor det svenska försvaret skall ha. Och det är just detta som gör att Jeppssons fråga borde få ett svar.

Anm. Det som är lite nytt i svaret är att Genomförandegruppens arbete skall avslutas i samband med att Försvarsberedningen ska presentera sitt arbete den 13 juni 2008.

Stöd i Väst och Öst för att förpassa kärnvapen till historieböckerna

World Public Opinion har publicerat en opinionsundersökning som har genomförts i USA och Ryssland om allmänhetens inställning till avveckling av kärnvapen.

"Large majorities of Americans and Russians favor taking nuclear weapons off high alert, sharply cutting the numbers of nuclear weapons, banning the production of weapons-grade nuclear material, and—once advanced methods of international verification are established—undertaking the complete elimination of nuclear weapons".

Om man går igenom undersökningen finner man att amerikanerna generellt är mindre benägna än ryssarna att avveckla kärnvapen. Är det rädslan och känslan av att man är hotad som slår igenom även här?

Ros och ris

Svenska freds har under många år drivit kampanjen "Påtryckare För Fred". Som påtryckare skickar man två vykort fyra gånger om året till politiker och andra beslutsfattare. Ett med ris och ett med ros.

Nyligen delades riset ut till försvarsminister Sten Tolgfors "för att han backar om nedskärningar i försvarsbudgeten". Rosen gick till försvarsberedningen "för att de bidragit till ökat fokus på icke-militär säkerhet".

Motiveringen för Tolgfors ris är att det i höstens budget talades i allmänna ordalag om besparingar på 2-3 miljarder, något som föranledde dåvarande försvarsminister Mikael Odenbergs avgång. Nu säger efterträdande försvarsminister Sten Tolgfors att man inte heller kommer att kunna leva upp till dessa mål och sänker ambitionen om att spara till omkring en miljard. Inga exakta siffror anges, men de ursprungliga siffrorna kommenteras av Tolgfors vid en pressträff den 11 december: ”Den storleksordningen kommer vi inte att uppnå under mandatperioden … Under de närmaste åren handlar det inte om så stora besparingar.”

Försvarsberedningens ros motioverar Svenska freds såhär:

"Rapporten framhäver tvärtemot globala miljöutmaningar och klimatförändringar som de allvarligaste hoten mot människors säkerhet. Rapporten framhåller även ekonomisk, demokratisk och social utveckling som viktiga faktorer samt konstaterar att ”Ju tidigare vi kan förutse konfliktmönster och därmed vidta förebyggande åtgärder desto bättre”. Detta är ett uttalande som förpliktigar och Svenska Freds kommer att fortsätta bevaka och kräva att satsningar på icke-militära och långsiktiga lösningar prioriteras. En bred definition av säkerhet som vidgar synen på vad som är ett hot, och därmed vad som behöver lösas med gemensamma krafter, utöver det militära är ett stort steg framåt. Det är glädjande att försvarsberedningen vågar sätta dessa perspektiv framför försvarets hjärnspöken. Vi vill uppmärksamma försvarsberedningens bidrag, med förhoppningen att det breda säkerhetsperspektivet blir ledande också i arbetet med försvarets fortsatta omställning!"

Jag minns med glädje de rosprydda vykort som trillade ner i min postbox i riksdagen i december 1997, då jag rosades för arbetet mot satsningar på Ubåt Viking. I riksdagsarbetet kan man ibland få känslan att det som pågår innanför husets väggar sällan når ut (om det inte handlar om skandaler eller "stora frågor" som uppmärksammas i medierna). Då är det speciellt uppmuntrande när man uppmärksammas på det sätt som Svenska freds gör.

Klimatförändringar och försvars- och säkerhetspolitik

Jag rekommenderar följande artikel om klimatförändringar och försvars- och säkerhetspolitik:

"The evidence mounts daily that an extreme weather event could cause key states already suffering from a dearth of governance to spiral out of control. A rise in sea level or water loss from dwindling glaciers could be the trigger. One need only consider the inadequacy of the U.S. response to Hurricane Katrina and the ensuing chaos, loss of life and damage to homes in order to recognize that many regions of the world simply do not have the capacity to cope with multiple major natural disasters wrought, in part, by climate change (...)

Although global climate change may fall well short of directly spurring armed conflict, it acts as a threat multiplier for instability in some of the most volatile regions of the world—and that may affect U.S. national security. Weakened states in Asia, Africa and the Middle East, already struggling to provide for their citizens’ basic needs, will wrestle with the effects of global climate change. Natural and humanitarian disasters, consequences of climate change, will “likely foster political instability where societal demands exceed the capacity of governments to cope”, as our report explains. All this exacerbates resource shortfalls and hinders progress toward better governance".


Sherri W. Goodman, former deputy under secretary of defense, is CNA general counsel and the executive director of the CNA Military Advisory Board. Paul J. Kern, former commanding general of the U.S. Army Material Command, is a member of the CNA Military Advisory Board.

Nato blir valfråga

Försvarsminister Sten Tolgfors har nu kommenterat de önskemål om utredning av svenskt Nato-medlemsskap som borgerliga försvarspolitiker förde fram i Ekot igår. Han säger att han inte vill ha någon Natoutredning då alliansen har slagit fast att det inte är aktuellt med något svenskt Natomedlemskap den här mandatperioden:

– Nej, det finns en alliansöverenskommelse att Natofrågan inte är aktuell för närvarande och kommer så inte att vara under mandatperioden, säger Tolgfors till Ekot.

Det är klokt och det innebär att frågan om eventuellt svenskt Natomedlemsskap blir en valfråga. Partierna gör därmed bäst i att redan nu initiera "kursverksamhet" i breda partilager, uppdatera sina kunskaper om Nato och slipa på argumentationen.

Det vore välgörande om debatten kan föras borton plakatpolitiken och både bredare och djupare än det enkla, men föga meningsfulla, att Nato är antingen himmel eller helvete.

Utredning om svenskt Natomedlemsskap?

Det är dags att växla tempo efter jul- och nyårshelgernas ledighet. Bloggen återuppstår härmed och jag ser fram emot att fortsätta kommentera försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål under 2008.

Dagens inspiration kommer från de borgerliga försvarspolitiker som i Ekot idag tycker att Försvarsberedningen skall utreda ett svenskt medlemsskap i Nato. Kristdemokraternas försvarspolitiker Else-Marie Lindgren tycker att beredningen borde få chans att utreda för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Det faktum att alliansen inför valet sa att Natofrågan är en ickefråga under under mandatperioden, hindrar inte en utredning att se på förutsättningarna, enligt Else-Marie Lindgren.

– Det tycker jag man kan lyfta under mandatperioden och det skulle vara en alldeles utmärkt idé för försvarsberedningen att borra i, säger hon till Ekot.

Allan Widman (fp) tror att beredningen nu kan göra en första bedömning av Sverige i förhållande till Nato då beredningen ska titta på internationellt samarbete. Staffan Danielsson (c) säger inte heller han nej till en djupare analys av Sverige och Nato.

För drygt ett år sedan talade dåvarande försvarsministern, Odenberg, vid Försvarsmaktens Högkvarter. Han sade då att ett Natomedlemsskap inte står på dagordningen under den rådande mandatperioden och tillade:

- För att detta, rent hypotetiskt, ska bli aktuellt krävs en ändrad inställning hos socialdemokraterna. En bred politisk enighet är en förutsättning. Men jag är övertygad om att diskussionen kommer upp längre fram i tiden.

För det första: Om man anser att Sverige fortsatt skall vara militärt alliansfritt, kan man i och för sig välkomna en utredning om svenskt Natomedlemsskap. Hur menar jag då? Jo, om alliansen initierar en sådan utredning, trots tidigare utfästelser om att man inte skall röra frågan under mandatperioden, får man omedelbart tvärnej från socialdemokraterna (och naturligtvis från mp och v). Dessutom inbjuder man till en svekdebatt utifrån vad man tidigare har sagt, vilket i sin tur öppnar för en diskussion som handlar om formerna, snarare än om betydelsen och innehållsmässiga argument för och emot en svensk anslutning. Med andra ord helt kontraproduktivt utifrån medlemsskapsförespråkarnas perspektiv.

För det andra: Om man inte rör frågan under mandatperioden blir det en konkret valfråga. Därmed får medborgarna ta ställning till frågan om Natomedlemsskap, om än indirekt, vid ett val. Detta upplägg medger en debatt som faktiskt handlar om substans, för- och nackdelar, mer än beslutsformer och anklagelser om "smyg och svek".

För det tredje: Beredningen skall under våren i praktiken jobba fram grunderna till ett nytt försvarsbeslut (som skall tas till hösten). Ett antal viktiga vägvalsfrågor skall diskuteras och dömas av. Det är kort om tid och det blir ett intensivt arbete. Om man ovanpå detta skall lägga frågan om ett svensk Natoanslutning kan jag redan nu konstatera att det inte finns någon rimlig möjlighet att arbetet kan vara klart i juni månad. Då måste vi vå mer tid på oss och då blir det ingen proposition till hösten. Därmed står Försvarsmakten i vänteläge för besked under ytterligare i 6-12 månader, vilket är oacceptabelt.

För det fjärde: Den delen i beredningens anvisningar som handlar om internationellt samarbete (och som Allan Widman hänvisar till), lyder som så att vi skall redovisa förslag till, och konsekvenser av, fortsatt utveckling av militära bi- och multilaterala samarbeten, exempelvis inom Norden och Östersjöregionen, såväl i operativt hänseende som i fråga om utbildning, logistik etc.

"Samarbete" är något annat än "medlemsskap" och uppdraget rymmer inte i nuvarande form någon bedömning av ett svenskt Natomedlemsskap.

För det femte: Den 18 december redovisade Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, sin årliga opinionsundersökning om den svenska allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret (Opinion 2007). Där redovisas bland annat att fyra av tio vill stå utanför Nato och att lika många saknar uppfattning som de som önskar medlemskap.

Ur rapporten:

"Majoriteten åren 1997 - 2005, 63 % i snitt över perioden, önskar att Sverige håller fast vid den militära alliansfriheten och i år vill 43 % och förra året 46 % att Sverige står utanför alliansen. Andelen utan åsikt (speciellt bland kvinnorna) är med nuvarande frågeversion betydligt högre än tidigare och om det är verbala skillnader eller om frågan blivit mer komplicerad kan möjligen kommande studier utvisa. Fler män än kvinnor önskar såväl snarast som på sikt ett medlemskap i Nato men männen är också i majoritet vad gäller alternativet att stå utanför Nato. Förespråkare för en snar anslutning är förutom männen främst personer i åldern 60 - 74, storstadsbor och sympatisörer till moderaterna och folkpartiet (även kristdemokraterna). Ungefär samma bild noteras också för alternativet att ”på sikt söka fullt medlemskap”. En önskan att stå utanför Nato omfattas främst av personer i intervallet 30 - 39 år (även grupperna 40 - 49 och 50 - 64), av högre utbildade samt av sympatisörer till miljöpartiet, centern och vänsterpartiet".

I Juletid

Hur omsätter man julens budskap på en försvarsblogg? Kanske genom att illustrera samarbete, uttala respekt och önska en riktigt God Jul till de man tampas med de dagar det inte är helg och julefrid råder?!

Sagt och gjort, jag bad mina kollegor i Försvarsberedningen svara på några frågor. Tre av dem vågade slita sig från julbestyren och dela med sig av högt och lågt, nämligen Håkan Juholt (s), Allan Widman (fp) och Staffan Danielsson (c).

Stort tack till er!

1. Vilket är ditt bästa försvarspolitiska minne från 2007?

Håkan Juholt: Att Försvarsberedningen i unik enighet kunde göra en säkerhetspolitisk analys, beskriva vad som kan hota vår säkerhet, målen för svensk säkerhet och synen på Ryssland. Det var mycket viktigt. Det är utan tvekan mitt bästa försvarspolitiska minne från 2007.

Allan Widman: När den nya materielförsörjningsstrategin presenterades; i första hand direktanskaffning, i andra hand utveckling tillsamman med andra och först i tredje hand utveckling själva. Embryot kom i samband med Odenbergs tal i Sälen och Tolgfors förvaltade arvet väl!

Staffan Danielsson: Det konstruktiva arbetet i slutskedet av försvarsberedningens rapport, både i Kina och USA samt i Stockholm.


2. Vilken fråga anser du är speciellt viktig att diskutera inom ramen för Försvarsberedningen under våren 2008?

Håkan Juholt: Försvarsmaktens operativa förmåga i nutid och närtid, men också identifiera vad Sverige som land behöver kunna på lång sikt för att bibehålla handlingsfrihet och flexibilitet också för morgondagens beslutsfattare.

Allan Widman: Hur Försvarsberedningens slutsats om efterfrågade och prioriterade insatser skall implementeras i materiel- och personalförsörjningen samt grundorganisationen.

Staffan Danielsson: Just den uppgift vi har fått av regeringen; försvarets inriktning och i det sammanhanget Sveriges bi- och multilaterala samarbeten.


3. Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008? I september hade Försvarsmakten 827 personer i internationell tjänst.

Håkan Juholt: 667

Allan Widman: Svårt med tanke på att en mission är unterwegs (Tchad), men gissningsvis ca 860.

Staffan Danielsson: Svår fråga. Jag hoppas på 1327 men svarar 827...


4. Vad skulle du vilja ge Överbefälhavaren i julklapp?

Håkan Juholt: Titeln försvarsmaktschef, ryggmassage och färre på lönelistan.

Allan Widman: Två C17, ett understödsfartyg och en knippe helikoptrar för medevac! Jag glömde, naturligtvis också en missionspsykolog till NBG.

Staffan Danielsson: Ett meningsfullt fredsfrämjande uppdrag våren 2008 för vår kvalificerade nordiska stridsgrupp.


Mina egna svar lyder som följer:

1: Allt från en video i Beijing till ordförande Lennmarkers fantastiska kunskaper i allt från befolkningsutveckling till när (och var!) vi hade det senaste utbrottet av malaria i Sverige. I det lite större perspektivet är jag nöjd med att beredningen kunde enas om analysen av Ryssland.

2: Förmågebredden i relation till bl.a. det nordiska samarbetet samt att enas kring och dra slutsatser av vad vi menar med "efterfrågade och prioriterade internationella insatser".

3: 650

4: Att hans medarbetare, med liv och hälsa i behåll, genomför internationella insatser under 2008 på ett sätt som räddar liv, förbättrar levnadsvillkor och möjliggör civila insatser i kris- och konflikthärdar. Samt tydliga politiska besked i viktiga vägvalsfrågor.

Allt! Genast!

”Ett hållbart försvar för framtida säkerhet". Så heter Försvarsmaktens slutrapport från perspektivplaneringen, som lämnades över till regeringen idag. Den hade nästan lika gärna kunnat hela "Allt! Genast!"

Den generella slutsatsen är att Försvarsmakten anser att Sverige skall vässa tillgänglighet och förmåga, både vad gäller territoriellt försvar och internationella insatser. Man talar inte längre i termer av A (fokus nationellt), B (fokus nationellt men med ökad internationell förmåga jämfört med idag) eller C-alternativ (utrerat internatonellt), som man gjorde i den förra perspektivplanen. Kanske för att den politiska signalen har varit ganska tydlig: Gå mot C, och att det som nu föreslås ligger närmare B - vilket var det alternativ som låg Försvarsmakten närmast om hjärtat redan i perspektivplanen del II.

Vid en genomläsning av rapporten är det lätt att tro att det tornar upp sig en mycket osäker, orolig och oförutsägbar framtid och att allt detta är till ondo på ett sätt som aldrig Kalla kriget var. Perspektivplanen har ett 20-årigt perspektiv och varenda förmåga skall vara kvar. Ingen ruptur i den svenska militära planeringen där inte, och det var det väl i och för sig inte någon som väntade sig heller.

I denna osäkra, oförutsägbara framtid är det enda som är helt säkert i perspektivplaneringen att Försvarsmaktens förmågebredd måste bestå.

Det första som slås fast i perspektivplanen under rubriken "Militärstrategiska utgångspunkter" är följande:

"Huvuddelen av alla förband behöver vara användbara för insatser globalt, i Europa och dess närområden samt på och i anslutning till vårt territorium. Förbanden måste därför dimensioneras för att klara både den operativa miljö som kan förväntas vid insatser i mer avlägsna delar av världen och den miljö som insatser i vårt närområde innebär."

Perspektivstudien är alltså Försvarsmaktens förslag till utveckling av Försvarsmakten i ett 20-årigt perspektiv. Trots det tar man sats i att det vid internationella operationer de senaste åren har erfordrats förmåga i alla operativa dimensioner, särskilt inledningsvis och i bekämpande roller. Därefter följer argumentation för sjö- och flygstridskrafter.

Det fördjupade samarbetet med framför allt Norge, men också de andra Nordiska länderna och EU-samarbetet (oavsett vad man tycker om det), skapar alltså egentligen inga nya förutsättningar för pooling, specialisering och därmed "arbetsfördelning" vad gäller förmågor och internationella insatser? Inte ens i ett 20-års perspektiv! Jag blir lite uppgiven, känner jag. Innebär bara samarbetet med Norge, för att ta det som har kommit längst som exempel, att det i praktiken läggs på ett "samarbetslager" ovanpå det befintliga?

Försvarsmakten skriver: "Strategiskt samarbete med andra nationer (främst Norge och Finland) ger nya möjligheter att över tiden undvika risken för att underskrida den kritiska volymen ifråga om utbildning, underhåll och utveckling". När man bläddrar fram en bit i rapporten blir det riktigt jobbigt:

"Dock måste även konstateras att hittillsvarande erfarenheter av flernationellt samarbete visar att dessa effekter (anm. här syftar man på besparingar) långt ifrån alltid nås. I praktiken uppstår ofta nya kostnader varför besparingen per land blir lägre. På liknande sätt riskerar projekt att ta längre tid".

Vidare säger man att det för "den nationella arenan behövs militär kapacitet för uppgifter Sverige som suverän stat bör ha ambitioner att kunna lösa utan internationell hjälp. Försvarsmakten behöver därför ha förmåga att enskilt, utan stöd från andra stater eller organisationer, kunna möta påtryckningar och maktinitiativ såsom kränkningar och andra oönskade händelseutvecklingar på och i anslutning till svenskt territorium".

Frågan är vad man lägger i "andra oönskade händelseutvecklingar"? Att Sverige ensamt bör kunna hantera kränkningar är en sak. Men att tala om att Sverige de närmaste 20-åren enskilt skall klara av det mesta, i en tid när vi talar om att det knappast går att föreställa sig en situation när Sverige skulle förhålla sig passivt om t.ex. Norge utsätts för en katastrof eller ett angrepp (och att vi utgår från att det är ömsesidigt)?

Det kokar ner till följande stycke:

"Efterfrågan på förband för internationella insatser kan mot denna bakgrund inte vara enskilt dimensionerande för försvarsmaktens utformning så länge Sverige är militärt alliansfritt".

Och detta leder i sin tur fram till följande slutsats:

"Huvuddelen av insatsförbanden skall vara användbara för internationella säkerhetsskapande insatser. Samtliga insatsförband skall även vara användbara på eller i närheten av det egna territoriet".

Vi skall kunna allt, med allt, med andra ord. Detta dessutom med en tillgänglighet som vi inte har sett makten till tidigare, mer eller mindre över hela linjen. Till en kostnad som prolongeras efter den senaste budgetpropositionen.

Slutligen till personalförsörjningen. Försvarsmakten beskriver sitt förslag på följande sätt:

"Dagens pliktbaserade system, som i grunden togs fram för nationellt försvar syftande till att med begränsad ekonomi kunna mobilisera stora volymer förband, är inte förenligt med framtida krav på en flexibel insatsorganisation. I arbetet med Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP)genomförs en utveckling av personalförsörjningen som är ett så kallat blandsystem (plikt i kombination med anställda) och där systemet alltmer baseras på frivillighet. Arbetet inom perspektivstudien går ett steg längre mot ett system som helt bygger på frivillighet".

I praktiken innebär systemet att soldater/sjömän i stående förband genomför två - fyra insatser om fyra - sex månader, med 12-18 månaders uppehåll. Under de mellanliggande perioderna genomför de bland annat övningar och beredskapsperioder. Med detta system har Försvarsmaktens organisation ett behov av cirka 10 000 officerare, 6 800 anställda soldater/sjömän och 6 000 civila årsarbetskrafter.

För att upprätthålla denna volym över tiden med hänsyn till ledigheter, tjänstgöring utanför Försvarsmakten är det totala behovet av officerare cirka 11 000 st. Detta ligger till grund för det årliga rekryteringsbehovet. Hemvärnet omfattar 16 500 soldater.

Nya ingångsvärden, således. Försvarsministerns kommentar till perspektivplanen i denna del var idag:

"Försvarsminister Sten Tolgfors anser att rapporten ligger i linje med regeringens politik och han tycker förslaget om vilande pliktlag är bra.- Men vi ska inte ha en yrkesarmé, där det blir en livstidsuppgift att vara soldat, säger Tolgfors".

Försvarspolitik is the grej!

Det har hänt mycket inom försvarspolitiken idag.

Först var det gasledningsdebatt i riksdagen. Inget speciellt nytt under solen. Det är klart, det hade ju varit betydligt häftigare om bara gaskonsortiet Nord Stream hade lämnat in sin ansökan bara för en vecka sedan, istället för idag. Då hade inte Carlgren kunnat hänvisa till att regeringen inväntar ansökan utan hade varit tvungen att i alla fall positionera sig något gentemot den dokumentationen. Det är anmärkningsvärt, tycker jag, att konsortiet hävdar att det inte finns några minor vid den planerade dragningen. Alla som har sett bilder över de kartläggningar som svenska myndigheter har gjort genom åren, är förmodligen lika förundrade över tvärsäkerheten.

Nästa händelse var Försvarsmaktens redovisning av perspektivplaneringens slutrapport (jag återkommer i ett senare inlägg om detta). För närvarande är rör rapporteringen om denna frågan om kontraktsanställda soldater.

Försvarsutskottets ordförande, socialdemokraten Anders Karlsson, avvisade direkt till TT tanken på en yrkesarmé:

"Yrkessoldater är vi över huvud taget inte intresserade av. Men i övrigt vill jag inte föregripa den parlamentariska pliktutredningen som ska tillsättas".

Just pliktutredningen var föremål för nästa försvarspolitiska happening under dagen. Äntligen gick proppen ur och det blev klart med ordförandefrågan. Det blir centerpartisten och min tidigare kollega i Försvarsberedningen, Anders Svärd, som greppar rodret.

Det är ett strategiskt utmärkt val, förutom det faktum att Anders har möjlighet, både genom sina kunskaper, rutin och sin sociala förmåga, att samla utredningen till att tänka både stort och rätt. Och det kan de göra fram till den 1 februari 2009, då arbetet skall vara klart.

Nästa generations ubåt blir denna generations ubåt

Regeringen har idag beslutat att Försvarsmakten får beställa konstruktionsfasen av nästa generations ubåt (NGU). En brasklapp skickas dock med:

"En anskaffning av NGU förutsätter att regeringen under 2008 beslutar att gå vidare med beslut om byggnation. Om ingen byggnation beslutas kommer konstruktionsfasen kunna avbrytas mot en begränsad kostnad".

Regeringen anser att utveckling av NGU-konceptet "kan vara ett sätt för att försvaret även i framtiden ska kunna upprätthålla ett kostnadseffektivt ubåtsvapen. En svensk utveckling av NGU kan (min kursiv.) vara billigare än att anskaffa motsvarande ubåt på den internationella marknaden. En utveckling av NGU skulle också kunna säkerställa att huvuddelen av den marina skeppstekniska kompetensen för vidmakthållande av befintliga ubåtar och ytstridsfartyg bibehålls".

Sedan kommer det: "Ett långsiktigt ställningstagande till det framtida behovet av ubåtar kommer att göras av genomförandegruppen för effektivisering av försvarets materielförsörjning".

En genomförandegrupp "för effektivisering av försvarets materielförsörjning" skall följdaktligen inte bara titta på effektiviseringar och besparingar, utan också vilka uppgifter Försvarsmakten skall klara av och därmed vilka operativa behov som skall styra. För det kan väl inte vara så att ubåtsfrågan bryts loss från helheten och behandlas i särskild ordning

Nu är vi tillbaka i höstens diskussion om huruvida saker och ting kommer i rätt ordning och huruvida beslut fattas utifrån rätt bevekelsegrunder. Odenberg ler garanterat i mjugg över den tydlighet tågordningen får genom detta beslut. Genomförandegruppen kommer att avgöra Försvarsmaktens inrikning. Jag blir än mer nyfiken på vilken kompetens som denna grupp skall rymma.

Samtidigt med denna genomförandegrupp, som alltså uppenbarligen skall komma fram till vilka förmågor Försvarsmakten ska ha, jobbar Försvarsberedningen efter sitt uppdrag:

"Försvarsberedningens analyser och förslag ska inkludera avvägningar avseende insatsförsvarets förmågor och tillgänglighet".

I Försvarsberedningens anvisningar anges också att beredningens förslag inte ska "föregripa arbetet i Försvarsdepartementets genomförandegrupp för materielfrågor".

Summan av kademumman är att det framstår som att genomförandegruppen skall föregripa arbetet i beredningen. För det står väl inte något i deras anvisningar om att så inte får ske?

Vad händer om Försvarsberedningen, utifrån sitt uppdrag att avväga Försvarsmaktens förmågor, kommer fram till något annat beträffande ubåtsvapnet än genomförandegruppen? Den som lever får se, regeringen gör det inte precis lätt för sig.

Battlegroup-debatt i riksdagen

Gårdagens riksdagsdebatt om det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 2007/08:UFöU3, Svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen, präglades av den enighet som föreligger, med sex av riksdagens sju partier som står bakom betänkandet.

Vänsterpartiet, i debatten företrädd av Gunilla Wahlén, gav sin syn på saken:

"NBG-styrkepaketet och hela battle group-konceptet är helt felkonstruerat och ineffektivt enligt Vänsterpartiets mening. De motsvarar inte de behov som finns. Ingen battle group har någonsin tjänstgjort under de år de funnits. De är inte byggda för insatser som efterfrågas i exempelvis Darfur och Tchad.

Hur ska en skräddarsydd insats kunna tjänstgöra i landet x om en till fyra månader om man inte nu vet vilket land man ska till? Hur ska man få fram resurser till humanitära och stabiliserande insatser inom några få korta månader, på kanske 20 eller 30 dagar, när hela stridsgruppen snabbt måste bege sig hem igen enligt regelboken? Vad har Sverige för ansvar för att humanitära och civila återuppbyggnadsinsatser genomförs i den nordiska stridsstyrkans spår? Sverige bör inte ställa upp på en ny period 2011."

Beträffande det sistnämnda, huruvida Sverige skall bidra med en battlegroup 2011 eller ej, finns det anledning att studera vad socialdemokraternas Åsa Lindestam sade i debatten:

"Vi vill ha en analys. Vi vill se vad det här är för någonting. Jag vet också att regeringen har tagit beslut och säger att vi kan åka ut år 2011 på samma sätt. Men det har vi inte tagit här i kammaren än. Därför ska vi verkligen fundera över finansieringen och kanske till och med hur vi ska kunna besätta ytterligare en sådan styrka. Det är nog inte så lätt".

Jag kanske läser in för mycket i detta, men anas det inte en tveksamhet?

Allan Widman (fp) tvekar inte om den saken. Han lyfte bland annat de förändringar som har skett under den tid som har gått sedan beslutet om att upprätta NBG togs:

"En märkbar förändring har varit storleken på den här stridsgruppen eller detta förband. Från början handlade det om 1 200–1 500 soldater. Men med ständiga tillägg av nya förmågor till stridsgruppen är det samlade förbandet i dag dubbelt så stort. Det innebär inte att Sverige kommer att skicka i väg 3 000 soldater vid en insats. Vilka förmågor som, utöver stridsgruppens kärna Core battalion, kommer att följa med avgörs av det enskilda uppdragets karaktär.

En annan förändring som har inträffat gäller tyngden på förbandet. Redan från början förutsattes det att Battle Group skulle användas med extremt korta insatstider och över mycket stora avstånd. Eftersom strategisk och taktisk lufttransportkapacitet är trånga sektorer för alla länder valde många andra europeiska nationer lätta fordon. I Sverige föll dock valet först på att organisera ett extremt tungt förband där stridsfordon 90 blev det helt dominerande fordonet, och detta trots att Sverige saknade, och fortfarande saknar, möjlighet att på egen hand lufttransportera fordonet. Under hand har dock Nordic Battle Group omformats till ett något lättare koncept även om stridsfordon 90 finns kvar på ett av de tre kompanierna i Core battalion. Den här förändringen har, enligt min mening, varit klok även om den sannolikt kunde ha drivits mycket längre och aktualiserats på ett mycket tidigare plan."

Widman var vass i frågan om helikopterkapacitet:

"Det är säkert ingen tillfällighet att Nordic Battle Group i dag har begränsningar vad gäller stora flygplan och helikoptrar. På dessa områden saknas svenska leverantörer inom försvarsindustrin".

Vidare ställde han ett antal viktiga frågor:

"Är det rationellt och kostnadseffektivt att blanda in vartenda svenskt förband i uppbyggnaden av en numerärt ganska begränsad styrka? Hur ska vi politiker avväga mellan pågående internationella insatser å ena sidan och förband i beredskap å den andra? På vilket sätt tar vi bäst till vara den kompetens som byggs upp i förbandet efter beredskap och eventuell insats? Ska förbandet skingras, överföras i insatsorganisationer eller utgöra stommen i en ny framtida Battle Group?"

Miljöpartiets Peter Rådberg betonade det allvar och det ansvar för styrkan som är kopplat till de uppgifter den kan komma att ställas inför.

"För Miljöpartiet är det en självklarhet att hoten mot freden och vår säkerhet bäst avvärjs i gemenskap med andra. Den nya hotbild som växer upp framför oss innebär inte att det blir enklare och lättare att skydda freden. Tvärtom kommer det troligtvis att bli mycket, mycket svårare och mer riskabelt. Sannolikheten att svenska soldater kan komma att hamna i regelrätta strider är stor. Därför måste vi ha en utrustning och en förberedelse som lever upp till de eventuella uppdrag som kan uppstå".

Utöver dessa ämnesområden poängterade många debattörer behovet av att också inom ramen för NBG implementera säkerhetsrådets resolution 1325, om kvinnors deltagande i konflikthantering.

Anm. Utskottets betänkande är ännu inte publicerat i elektronisk form. Det är däremot den skrivelse som låg till grund för riksdagsbesluten, Skr.2007/08:5.

A Tsar Is Born

Time har utsett Vladimir Putin till "Person of the Year 2007".

Smaka på följande ingress:

"No one is born with a stare like Vladimir Putin's. The Russian President's pale blue eyes are so cool, so devoid of emotion that the stare must have begun as an affect, the gesture of someone who understood that power might be achieved by the suppression of ordinary needs, like blinking. The affect is now seamless, which makes talking to the Russian President not just exhausting but often chilling. It's a gaze that says, I'm in charge."

Och vilken bild sen! Lägg den intill fiskebilden (den med bar överkropp). Alla som fortfarande tror att den bilden var en tillfällighet kan räcka upp en hand.

Chefredaktör Richard Stengel motiverar utnämningen på följande sätt:

"På bekostnad av principer och idéer som fria nationer högaktar har han utfört en extraordinär ledarinsats genom att införa stabilitet i ett land som sällan upplevt det och åter placerat Ryssland bland världsmakterna. Av den anledningen är Vladimir Putin årets person hos Time 2007"

Gasledningsdebatt i riksdagen

Riksdagen anordnar en särskild debatt om gasledningen i Östersjön fredagen den 21 december kl. 10.00. Klart sevärt, kan man konstatera redan nu.

Apropå stuprör eller hängrännor...

I april 2008 kommer Krisberedskapsmyndigheten (KBM) för fjärde året i rad att presentera en hot- och riskrapport.

Redan nu ger KBM en försmak, med outtalad adress till försvarsdepartementet och det arbete som där pågår med vårens proposition:

"De hot- och risker som presenteras i rapporten är sådana som kan komma att få konsekvenser för hela eller delar av samhället och kräver en tvärsektoriell samverkan, en samverkan som spänner över många olika verksamheter och ansvarsområden och bottnar i ansvarstagande och förberedelser i vår vardag. (...) Svensk krisberedskap måste behandlas i ett såväl tvärsektoriellt som gränsöverskridande perspektiv. Detta ställer höga krav på samordning och samverkan mellan olika verksamhetsnivåer och beslutsnivåer, nationellt och internationellt".

Ett av de hot som KBM lyfter i rapporten är konsekvenser av klimatförändringarna:

"Ökade temperaturer och ökad frekvens av extrema natur- och väderfenomen som t.ex. översvämningar, kan medföra omfattande påfrestningar på stora delar av den samhällsviktiga infrastrukturen t.ex. transporter, elförsörjning, telekommunikationer, IT, vattenförsörjning och avloppssystem".

Det vore inte speciellt bra -för vare sig regeringen eller krishanteringsfrågan- om det ligger en rapport från KBM med detta kraftfulla perspektiv på samordning, samverkan och med tvärsektoriell utgångspunkt (hängrännor), samtidigt som det kommer en proposition från regeringen som i skrivande stund riskerar att ha ett helt annat perspektiv (stuprör).

Snart så...

I avvaktan på att pliktutredningen äntligen tillsätts, så att det arbetet kommer igång, kan man ju alltid ägna sig åt att uppmärksamma lite annat som har att göra med försvars- och säkerhetspolitik.

I avdelningen "Detta borde varit gjort" finner vi t.ex. det som alliansen gick till val på, nämligen en strategi för internationella insatser.

17 februai 2004 kan man läsa följande i ett pressmeddelande:

"Sveriges ekonomiska resurser för internationella försvarsinsatser är begränsade. De tillvaratas inte på bästa sätt av regeringen. Vi har med andra ord ett ansvar för att den insats som görs utformas så att bästa hjälp kan ges åt så många som möjligt".

Så sade Allan Widman och Cecilia Wigström (fp), ledamöter i riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott, vid en pressträff på tisdagen då de presenterade en promemoria om behovet av en svensk strategi för internationella krishanteringsinsatser.

Nästan exakt ett år senare, den 8 februari 2005, skrev företrädare för allianspartierna följande i ett yttrande från Försvarsutskottet till Utrikesutskottet med anledning av regeringens proposition 2004/05:61 Fortsatt svenskt deltagande i Förenta nationernas mission i Liberia:

"Mot bakgrund av bland annat det ovan anförda anser vi att det är hög tid att utveckla en strategi för Sveriges internationella insatser. Avsaknaden av en övergripande strategi blir med varje ny insats alltmer påtaglig. Deltagandet i internationella insatser kännetecknas idag av splittring och en utsmetning av de resurser som står till buds."

I alliansregeringens första budgetproposition, för 2007, skrev regeringen att man "avser att utarbeta en nationell strategi för Sveriges deltagande i internationella militära insatser".

I riksdagsbeslutet 2006 (prop. 2006/07:1, bet. 2006/07:FöU1, rskr. 2006/07: 31 och 32) betonade försvarsutskottet att regeringen senast i budgetpropositionen för 2008 bör redovisa den nationella strategi för Sveriges deltagande i internationella militära insatser som aviseras i ovan nämnda budgetproposition.

Sist, och kanske minst, men ändå: I centerns stämmobeslut från 2007 står det:

"Centerpartiet och Alliansen har verkat för att en nationell strategi för de svenska insatserna ska tas fram. Den ska tydligt ange de politiska målen och skapa förutsättningar för ett mer effektivt resursutnyttjande. En del i det är att våra resurser fokuseras på färre insatser och att vi i dessa deltar med en större trupp. De svenska bidragen skall vara grundande på reella och efterfrågade behov. Strategin bör betona vikten av kvinnors deltagande i internationella insatser, i enlighet med FN-resolution 1325. Kvinnors erfarenheter kan bidra till en bättre kontakt med lokalbefolkningen och inverka positivt på demokratiseringsprocesser."

Observera särskilt att riksdagen redan 2006 förutsatte att regeringen senast i samband med budgetpropositionen för 2008, skulle redovisa strategin... Den är ännu inte här. Det kan bara tolkas som att den kommer att vara alldeles enastående, när den väl kommer, eftersom man har tagit så god tid på sig att arbeta igenom den.

I avdelningen "Frågor som saknar svar" finner vi bland annat frågan om hur regeringen avser ställa sig till slutsatserna i utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31) nu när remissbehandlingen torde vara avslutad och skrivarbetet pågår med vårens proposition som bland annat behandlar sammanslagningen av Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Anledningen till min fråga går att finna i Försvarsberedningens rapport, där riksdagens sju partier totalsågar det perspektiv som anläggs i utredningen, till förmån för ett tvärsektoriellt sådant.

Beredningen skriver i rapporten att "en ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp (här syftar beredningen på Alltid redo!) riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar."

Ett välkommet och välgörande besked från regeringen skulle vara att den organisationskommitté som förbereder den nya myndigheten får direktiv som överensstämmer med beredningens inriktning. Detta måste i sin tur följas upp så att ett sådant tvärsektoriellt angrepssätt, där man tittar på vilka reella behov som finns i samhället och utifrån detta formar en adekvat struktur (tvärsektoriell ubildning, övning, samordning etc.), verkligen implementeras. Till detta kommer den strategi för samhällets säkerhet som Försvarsberedningen lade fram 2006 och som sedan blev en proposition som riksdagen antog.

Det vore förödande och totalt missbruk av tid och kraft -örutom att beslut kan bli helt fel och närmast irreversibla (jag tänker framför allt på utbildningsområdet)- om inte den kommande propositionen blir den tvärsektoriella helhetslösning som riksdagens partier förväntar sig.

Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor

Den av Försvarsutskottet initierade utvärderingen av 2004 års försvarspolitiska beslut finns nu till allmänhetens beskådan här.

Det är f.d. generalmajor Lars Frisk som har varit särskild utredare, med Peter Strand från riksdagens kammarkansli som har bistått med visst utredningsstöd.

Försvarsutskottets uppdrag till utredaren var att han skulle genomföra en uppföljning och utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut för perioden 2005–2007 avseende Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga.

Slutsatserna är i korta drag följande:

Insatsorganisationen: Insatsorganisationen kommer i huvudsak att ha den omfattning och sammansättning som förutsattes i riksdagens beslut 2004, och som senare årligen har kompletterats. Insatsorganisationens förband har givits en beredskap som svarar mot operativa krav och internationella åtaganden. Ingen större anledning att hetsa upp sig över det.

Internationell förmåga: Försvarsmakten har ökat den internationella ambitionen såväl kvantitativt som kvalitativt enligt riksdagens inriktning. Försvarsmakten ser de internationella uppgifterna som dem som i nuvarande omvärldsläge tydligast ställer krav på Försvarsmaktens omedelbara förmåga till väpnad strid.

I samband med utvärderingen av den internationella förmågan, kommer utredaren in på det som visar sig vara de främsta anmärkningen i utredningen, nämligen personalförsörjningen.

Ur rapporten:

"Vid en långvarig insats av förband upp till den angivna maximala nivån av två bataljonsinsatser och tre mindre insatser, kommer personalförsörjningen att vara begränsande för uthålligheten. Ytterligare åtgärder i personalförsörjningssystemet erfordras för att förbättra och säkerställa tillförseln av kompetent personal till de internationella förbanden, vid en sådan maximal insats. Tillgängligheten av officerare och kontraktsanställd personal måste öka. Kostnaderna för internationella insatser ökar i takt med volym och kvalitet. Ett sätt att begränsa kostnadsökningarna är att minska antalet mindre insatser, till förmån för färre stora insatser. Ett annat sätt är att reformera kontraktssystemet och genom bl.a. längre kontraktstid kunna minska utbildningskostnaderna."

Ambitionsnivån i försvarsbeslutet 2004 går med andra ord knappt att personalförsörja, i synnerhet inte om det skall vara uthålliga insatser. Detta leder i sin tur till slutsatsen att den borgerliga ambitionen, att antalet kvinnor och män i utlandstjänst på sikt bör öka till ca 2 000 insatsberedda personer, i dagsläget förefaller svårt att uppnå. Det finns helt enkelt för få soldater. Är då svaret att börja utbilda fler värnpliktiga? Eller att skrota ambitionen? Mitt svar är nej, på bägge frågorna. Däremot är det en hel del att göra på personalförsörjningssidan.

Utredaren skriver:

"De åtgärder som skulle kunna öka rekryteringen och förbättra uthålligheten i försörjningen av de internationella insatserna, bör utgå ifrån ökad tillgänglighet och ökad flexibilitet i rekryteringen. Tillgången på specialister i de internationella förbanden måste avhjälpas. En särskild specialistkarriär kan underlätta försörjningen av beredskapsförbanden. Redan i dag har Försvarsmakten ett mycket flexibelt rekryteringssystem. Man skulle emellertid enligt vår uppfattning öka resurserna för reservofficersrekrytering och för frivilligorganisationernas utbildning och tillhandahållande av personal. Rekryteringssäkerheten ökar med andelen frivilliga som genomgår grundutbildning, dvs. inskrivningssystemet bör utformas så att frivilliga som uppfyller kraven tas ut för militär tjänstgöring.

En ökad tillgänglighet skulle i princip kunna åstadkommas genom dels ett utvecklat kontraktssystem, dels genom att officersuppgifterna omfattar en skyldighet till internationell beredskap/tjänstgöring. Kontrakten för soldater borde redan från början innehålla avtal om två till fyra insatser för den enskilde. Det skulle innebära en kontraktstid på cirka tre år. På detta sätt minskas rekryteringsbehoven och resurserna för utbildning och övning kan reduceras."

Utredaren bedömer att personalförsörjningen är den enskilt mest avgörande faktorn för den internationella förmågan. Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor. Något för den kommande pliktutredningen att bita i. När den väl får komma igång!

Erfarenhet är en förstådd iakttagelse.

Idag presenteras rapporten ”Utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut” av riksdagens Försvarsutskott (FöU).

Det var i november förra året som FöU beslutade att man skulle följa upp och utvärdera vissa av de tidigare försvarspolitiska besluten som gällde åren 2005-2007. Bland annat skulle Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga bedömas i förhållande till försvarsbeslutets krav. Det är klokt och det kommer säkert visa sig i rapporten att det fanns goda skäl till det - det säger erfarenheten efter tidigare försvarsbeslut.

Bakom rapporten till FöU står den särskilde utredaren, f.d. generalmajoren Lars Frisk och Peter Strand vid riksdagens kammarkansli.

Hoppas att rapporten finns tillgänglig på nätet efter presentationen. Om så är fallet läser jag den och återkommer. Detta är mumma för en gammal försvarspolitiker!

Dagens kulturinslag...

...kommer från Banksy.

Utrikesbloggen.se

Idag publiceras en krönika av mig på Utrikesbloggen.se

Odenberg kan inte hålla sig

Igår skrev f.d försvarsminister Mikael Odenberg på DN-debatt.

Under rubriken "Min efterträdare är uppenbarligen okunnig" presenterar debattredaktören artikeln med följande ord:

"Mikael Odenberg till ny attack mot regeringens försvarspolitik".

Jag hör till de som tycker att det var hedervärt av Odenberg att avgå, när han inte tyckte att han kunde stå bakom regeringens politik. Han kom i och med det att personifiera något av ett politikens civilkurage och i försvarskretsar stod han mycket högt i kurs.

Han borde ha stoppat där, bidat sin tid och skördat frukterna av denna beundran som vaccination mot lusten att ge igen. Jag förstår abstinensen efter både pulsen och plattformen, efter många år i politikens centrum och efter det uppskruvade tempot i försvarsdepartementet. Men med gårdagens utspel, vid sidan av de nålstick han nyligen gav i samband med Försvarsberedningens rapport och krishanteringsfrågorna i den (t.ex. i Ekot), riskerar han nu sitt eget eftermäle.

Han kan ha hur rätt som helst i sin kritik. Men ingen gillar en dålig förlorare.

Nu till själva debattartikeln. Han greppar över mycket, Odenberg.

När det gäller Försvarsberedningen menar Odenberg att beredningen gör en "politiskt korrekt betoning av klimathotet". Annars verkar han tycka rapporten är ganska bra och att den t.ex. ger stöd för omställningen "från ett invasionsförsvar i förråd till ett insatsförsvar i användning".

Odenberg har tolkat folkviljan. Han anser att det inte är fredsarbete i Tchad utan försvaret som en nationell hemförsäkring, som grundar skattebetalarnas vilja att betala nära 40 miljarder kronor per år i försvarsanslag. Men samtidigt är det en enig riksdag som beviljar insatser i Tchad och CAR. Det skrivs på debattsidor om nödvändigheten att få slut på folkmordet i Darfur.

Jag undrar om skattebetalarna hade nöjt sig med svaret: Darfur, vad god dröj. Vi koncentrerar oss på att bunkra i våra mobiliseringsförråd fram till 2010. Det är det som kostar 40 miljarder om året.

Odenberg behandlar också beredningsprocessen inför höstens försvarspolitiska proposition. Han tycker att det är en "höggradigt förvirrad och omöjlig beredningsordning" och skriver att "vid sidan om propositionsskrivande i försvarsdepartementet och ordinarie budgetarbete ska frågorna hanteras både i den genomförandegrupp som tillsatts för att ta fram regeringens mångmiljardbesparingar och i den arbetsgrupp som jag själv tillsatte i våras för att ta fram en nationell försvarsindustristrategi. Ovanpå det kommer att försvarsberedningen plötsligt fått direktiv att lämna förslag på inriktningen av försvaret".

Det sistnämnda ogillar han spreciellt mycket. Han tycker att det är ett betydande steg tillbaka, eftersom beredningen sägs vara ett "lika utmärkt organ för analys och samråd som det är ett dåligt organ för att bereda regeringsförslag".

Odenberg har missat att det alltid har varit så att beredningen just har arbetat fram regeringsförslag. Beredningens förslag har blivit propositioner till riksdagen. Det är nog mer innehållet i uppdraget som stör Odenberg och det skriver han också: Beredningen borde syssla med Nato-frågan istället, tycker han. Han verkar med andra ord ha glömt bort att alliansen har sagt att Nato är en icke-fråga under denna mandatperiod. Något som han själv fick anledning att berätta många gånger under hans tid som försvarsminister.

Men jag vill gärna ge honom rätt i att beredningsprocessen under våren kommer att vara en utmaning. De olika grupper som arbetar måste länkas samman på något sätt och "tanka av"varandra, om man skall kunna ha ett samlat bidrag till propositionen.

Klimatinitiativ från Försvarsministern?

Under gårdagens frågestund i riksdagen frågade Peter Rådberg (mp) försvarsministern hur han avser verka för att klimatfrågan behandlas även i Försvarsdepartementet med utgångspunkt i Försvarsberedningens analys att klimatförändringarna är det allvarligaste hotet mot vår säkerhet? Han undrade vidare vilka konkreta initiativ som försvarsministern kommer att ta inom ramen för sitt departement och konkretiserade med det finska exemplet, där klimatfrågan har fått en egen process inom försvarsförvaltningen.

Det finska försvarsdepartementet har nämligen en arbetsgrupp som har till uppgift att utreda sambandet mellan klimatförändringen och försvarsförvaltningen, samt att ge förslag om hur försvarsförvaltningen kan inom sin verksamhet motarbeta klimatförändringen. Arbetsgruppen ska även ge rekommendationer om hur förvaltningsgrenen kan anpassas till förändringarna och alltihop skall vara klart vid april månads utgång 2008.

Rådberg undrade om försvarsministern kan tänka sig något motsvarande initiativ här i Sverige?

Försvarsministerns svar handlade mest om Sveriges krishanteringsförmåga, som förvisso har en koppling till klimatfrågan men som inte direkt utgjorde svar på Rådbergs frågor. Tolgfors var förmodligen så övertygad om att han skulle få samma frågor som statsministern fick vid sin frågestund förra veckan (om just krishanteringsfrågan), att han hade svårt att tänka om.

Det närmaste ett svar han kom var:

"Det innebär att frågan kommer att riktas till en lång rad olika departement om hur vi tillsammans i staten Sverige och i samhället Sverige förmår att hantera kriser. Det innebär ökade krav på samråd mellan mig och Beatrice till exempel, mellan mig och Göran Hägglund och mellan mig och andra ministrar vad gäller samhällets breda förmåga att möta kriser och hot mot Sverige. När det gäller den konkreta frågan tittar vi nu vidare på hur det förebyggande arbetet mot till exempel översvämningar fungerar och också på ersättningsfrågor för framtiden. Generellt måste det vara så att den som bär ansvar för en fråga i goda tider också bär ansvar för att hantera frågan i en krissituation. Börjar man röra till ansvarsfördelningen tror jag att man också stökar till förmågan att hantera kriser framöver."

Jag kan bara tolka försvarsministerns anti-svar som att man i försvarsdepartementet just nu tittar på en svensk motsvarighet till den finska "klimatöversynen". Om det inte hade varit aktuellt, hade han förmodligen avvisat idén (inte minst som han har haft tid att reflektera över frågan, då den kom upp första gången under Försvarsutskottets budgetdebatt nyligen).

Om det är aktuellt, vill han inte bjuda Rådberg på den karamellen utan lansera det på annat sätt. Strunt samma, huvudsaken är att det blir gjort.

Värt att notera i detta sammanhang är att den svenska Försvarsmaktens miljöpolicy fastställdes den 30 augusti 1996, vilket är drygt 11 år sedan. Det har hänt ganska mycket på miljöområdet sedan dess. Inte minst när det gäller klimatfrågan. Försvarsmakten själv skriver om "Försvarsmakten och klimatfrågan" här (fast det handlar inte om det egna arbetet, utan mer om klimatfrågan i ett säkerhetspolitiskt perspektiv). Intresserade kan också ta del av "Försvarssektorns miljömål 2007-2011" här.

Konsten att sammanfatta en rapport i sex punkter

Lars Danielsson, som var ordförande i Försvarsberedningen 1997-2000, har plockat fram den delrapport som Försvarsberedningen under hans ledning presenterade för ganska exakt tio år sedan och jämfört betänkandet ”Svensk säkerhetspolitik i ny omvärldsbelysning” med den omvärldsanalys – ”Säkerhet i samverkan” – som beredningen nyligen presenterade. Han skriver om sina slutsatser på Utrikesbloggen.se idag.

(Och nej, jag länkar faktiskt inte därför att Lars skriver en snäll rad om mig, utan för att han i några korta punkter på ett klart och pedagogiskt sätt sammanfattar det hela.)

Dagens alternativa krishantering

En australiensisk senator, Nigel Scullion, ger prov på ett alternativt sätt att krishantera skumma saker ur sin egen historia. Moscow Times skriver om när han 1998 -i bara kallingarna- låstes fast i handbojor vid en pelare på en strippklubb i St. Petersburg.

Hans kommentar är att han lärde sig något på kuppen, nämligen:

"Always wear clean underwear."

Senatorn berättar att det var en fantastisk natt i St. Petersburg. Han var där i egenskap av fiskare och ledde en australiensisk delegation på global fiskekonferens. Denna nygamla nyhet släpptes först nu, när mannen ifråga valdes till ledare för den konservativa oppositionspartiet "National Party".

Scullion delade med sig av sina erfarenheter i Australian Broadcasting Corp. radio:

"If you ever get an offer to go drinking with Icelandic whalers and Canadian crab fishermen, take them up on it (...) Two important lessons out of life from that: Don't let anyone handcuff you to a post, and make sure you always wear clean underwear".

Frivilligheten utreds (igen)

Försvarsminister Tolgfors levererade för en tid sedan beskedet att ett kommittédirektiv gällande frivillig försvarsverksamhet är under beredning i regeringskansliet. Tolgfors sade att hans inriktning är att en särskild utredare ska arbeta fram förslag om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret och samhällets krisberedskap. I uppdraget kommer även en översyn av stödsystemet till frivilliga försvarsorganisationer ingå

Beskedet gavs i samband med en interpellationsdebatt med Inger Jarl Beck (s), som hade författat interpellationen.

Samhället lider förvisso inte brist på frivilligutredningar. Sedan "Utredningen om frivillig medverkan i totalförsvaret" kom 1992 har ytterligare två utredningar genomförts:

"Frivilligutredningen, Totalförsvaret och frivilligorganisationerna – uppdrag, stöd och ersättning", från 1997 och "Frivilligorganisationsutredningen, Frivilligheten och samhällsberedskapen" från 2001.

Minister pekar dock på att saker har hänt när det gäller försvarets (i vid mening) verksamhet; tex. den pågående omvandlingen från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar, ökade internationella ambitioner samt samhällets krisberedskap och det breddade kompetensbehov som kan finnas vid en breddad hotbild. Tolgfors säger:

"Även vid extraordinära händelser och stora olyckor i fredstid kan frivilligorganisationer lämna ett viktigt bidrag. Det kan handla om att till exempel komplettera och förstärka yrkesverksam personal i kommuner och landsting eller att medverka i situationer som kräver förstärkningspersonal i stort antal under längre tid. Erfarenheterna av frivilligt engagemang under de senaste åren har visat att det finns goda förutsättningar för ett omfattande frivilligt deltagande i samhällets säkerhetsarbete. Det här kan vara en uppgift för de frivilliga försvarsorganisationerna men också för andra organisationer."

Det är bra och rätt. Vidare säger Tolgfors:

"Vi menar att det är lämpligt och rimligt att en utredare ser över behovet av frivillig försvarsverksamhet i framtiden, och när det har klarlagts kan det bli aktuellt att titta närmare på hur behovet ska tillgodoses. Summa summarum: Väldigt viktig verksamhet, utrymme för modernisering och bättre anknytning till försvaret och den civila krishanteringens verksamhet."

Riksdagens partier är överens om har att alla organisationer som med uthållighet och kvalitet bidrar till samhällets krishanteringsförmåga ska kunna komma ifråga för ekonomiskt stöd. Jag hoppas att detta är grundtanken i de kommande utredningsdirektiven, med tanke på att en översyn av stödsystemet till frivilliga försvarsorganisationer skall ingå i utredningen.

Självbild 2.0?

Fredrik Härén står en centimeter från vårt ansikte och talar om något som är så viktigt och jobbigt att det är lika delar smärtsamt och välgörande. Klicka på "menu" för att ta del av hela föreläsningen.