Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor

Den av Försvarsutskottet initierade utvärderingen av 2004 års försvarspolitiska beslut finns nu till allmänhetens beskådan här.

Det är f.d. generalmajor Lars Frisk som har varit särskild utredare, med Peter Strand från riksdagens kammarkansli som har bistått med visst utredningsstöd.

Försvarsutskottets uppdrag till utredaren var att han skulle genomföra en uppföljning och utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut för perioden 2005–2007 avseende Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga.

Slutsatserna är i korta drag följande:

Insatsorganisationen: Insatsorganisationen kommer i huvudsak att ha den omfattning och sammansättning som förutsattes i riksdagens beslut 2004, och som senare årligen har kompletterats. Insatsorganisationens förband har givits en beredskap som svarar mot operativa krav och internationella åtaganden. Ingen större anledning att hetsa upp sig över det.

Internationell förmåga: Försvarsmakten har ökat den internationella ambitionen såväl kvantitativt som kvalitativt enligt riksdagens inriktning. Försvarsmakten ser de internationella uppgifterna som dem som i nuvarande omvärldsläge tydligast ställer krav på Försvarsmaktens omedelbara förmåga till väpnad strid.

I samband med utvärderingen av den internationella förmågan, kommer utredaren in på det som visar sig vara de främsta anmärkningen i utredningen, nämligen personalförsörjningen.

Ur rapporten:

"Vid en långvarig insats av förband upp till den angivna maximala nivån av två bataljonsinsatser och tre mindre insatser, kommer personalförsörjningen att vara begränsande för uthålligheten. Ytterligare åtgärder i personalförsörjningssystemet erfordras för att förbättra och säkerställa tillförseln av kompetent personal till de internationella förbanden, vid en sådan maximal insats. Tillgängligheten av officerare och kontraktsanställd personal måste öka. Kostnaderna för internationella insatser ökar i takt med volym och kvalitet. Ett sätt att begränsa kostnadsökningarna är att minska antalet mindre insatser, till förmån för färre stora insatser. Ett annat sätt är att reformera kontraktssystemet och genom bl.a. längre kontraktstid kunna minska utbildningskostnaderna."

Ambitionsnivån i försvarsbeslutet 2004 går med andra ord knappt att personalförsörja, i synnerhet inte om det skall vara uthålliga insatser. Detta leder i sin tur till slutsatsen att den borgerliga ambitionen, att antalet kvinnor och män i utlandstjänst på sikt bör öka till ca 2 000 insatsberedda personer, i dagsläget förefaller svårt att uppnå. Det finns helt enkelt för få soldater. Är då svaret att börja utbilda fler värnpliktiga? Eller att skrota ambitionen? Mitt svar är nej, på bägge frågorna. Däremot är det en hel del att göra på personalförsörjningssidan.

Utredaren skriver:

"De åtgärder som skulle kunna öka rekryteringen och förbättra uthålligheten i försörjningen av de internationella insatserna, bör utgå ifrån ökad tillgänglighet och ökad flexibilitet i rekryteringen. Tillgången på specialister i de internationella förbanden måste avhjälpas. En särskild specialistkarriär kan underlätta försörjningen av beredskapsförbanden. Redan i dag har Försvarsmakten ett mycket flexibelt rekryteringssystem. Man skulle emellertid enligt vår uppfattning öka resurserna för reservofficersrekrytering och för frivilligorganisationernas utbildning och tillhandahållande av personal. Rekryteringssäkerheten ökar med andelen frivilliga som genomgår grundutbildning, dvs. inskrivningssystemet bör utformas så att frivilliga som uppfyller kraven tas ut för militär tjänstgöring.

En ökad tillgänglighet skulle i princip kunna åstadkommas genom dels ett utvecklat kontraktssystem, dels genom att officersuppgifterna omfattar en skyldighet till internationell beredskap/tjänstgöring. Kontrakten för soldater borde redan från början innehålla avtal om två till fyra insatser för den enskilde. Det skulle innebära en kontraktstid på cirka tre år. På detta sätt minskas rekryteringsbehoven och resurserna för utbildning och övning kan reduceras."

Utredaren bedömer att personalförsörjningen är den enskilt mest avgörande faktorn för den internationella förmågan. Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor. Något för den kommande pliktutredningen att bita i. När den väl får komma igång!