Klimatförändringar och försvars- och säkerhetspolitik

Jag rekommenderar följande artikel om klimatförändringar och försvars- och säkerhetspolitik:

"The evidence mounts daily that an extreme weather event could cause key states already suffering from a dearth of governance to spiral out of control. A rise in sea level or water loss from dwindling glaciers could be the trigger. One need only consider the inadequacy of the U.S. response to Hurricane Katrina and the ensuing chaos, loss of life and damage to homes in order to recognize that many regions of the world simply do not have the capacity to cope with multiple major natural disasters wrought, in part, by climate change (...)

Although global climate change may fall well short of directly spurring armed conflict, it acts as a threat multiplier for instability in some of the most volatile regions of the world—and that may affect U.S. national security. Weakened states in Asia, Africa and the Middle East, already struggling to provide for their citizens’ basic needs, will wrestle with the effects of global climate change. Natural and humanitarian disasters, consequences of climate change, will “likely foster political instability where societal demands exceed the capacity of governments to cope”, as our report explains. All this exacerbates resource shortfalls and hinders progress toward better governance".


Sherri W. Goodman, former deputy under secretary of defense, is CNA general counsel and the executive director of the CNA Military Advisory Board. Paul J. Kern, former commanding general of the U.S. Army Material Command, is a member of the CNA Military Advisory Board.

Nato blir valfråga

Försvarsminister Sten Tolgfors har nu kommenterat de önskemål om utredning av svenskt Nato-medlemsskap som borgerliga försvarspolitiker förde fram i Ekot igår. Han säger att han inte vill ha någon Natoutredning då alliansen har slagit fast att det inte är aktuellt med något svenskt Natomedlemskap den här mandatperioden:

– Nej, det finns en alliansöverenskommelse att Natofrågan inte är aktuell för närvarande och kommer så inte att vara under mandatperioden, säger Tolgfors till Ekot.

Det är klokt och det innebär att frågan om eventuellt svenskt Natomedlemsskap blir en valfråga. Partierna gör därmed bäst i att redan nu initiera "kursverksamhet" i breda partilager, uppdatera sina kunskaper om Nato och slipa på argumentationen.

Det vore välgörande om debatten kan föras borton plakatpolitiken och både bredare och djupare än det enkla, men föga meningsfulla, att Nato är antingen himmel eller helvete.

Utredning om svenskt Natomedlemsskap?

Det är dags att växla tempo efter jul- och nyårshelgernas ledighet. Bloggen återuppstår härmed och jag ser fram emot att fortsätta kommentera försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål under 2008.

Dagens inspiration kommer från de borgerliga försvarspolitiker som i Ekot idag tycker att Försvarsberedningen skall utreda ett svenskt medlemsskap i Nato. Kristdemokraternas försvarspolitiker Else-Marie Lindgren tycker att beredningen borde få chans att utreda för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Det faktum att alliansen inför valet sa att Natofrågan är en ickefråga under under mandatperioden, hindrar inte en utredning att se på förutsättningarna, enligt Else-Marie Lindgren.

– Det tycker jag man kan lyfta under mandatperioden och det skulle vara en alldeles utmärkt idé för försvarsberedningen att borra i, säger hon till Ekot.

Allan Widman (fp) tror att beredningen nu kan göra en första bedömning av Sverige i förhållande till Nato då beredningen ska titta på internationellt samarbete. Staffan Danielsson (c) säger inte heller han nej till en djupare analys av Sverige och Nato.

För drygt ett år sedan talade dåvarande försvarsministern, Odenberg, vid Försvarsmaktens Högkvarter. Han sade då att ett Natomedlemsskap inte står på dagordningen under den rådande mandatperioden och tillade:

- För att detta, rent hypotetiskt, ska bli aktuellt krävs en ändrad inställning hos socialdemokraterna. En bred politisk enighet är en förutsättning. Men jag är övertygad om att diskussionen kommer upp längre fram i tiden.

För det första: Om man anser att Sverige fortsatt skall vara militärt alliansfritt, kan man i och för sig välkomna en utredning om svenskt Natomedlemsskap. Hur menar jag då? Jo, om alliansen initierar en sådan utredning, trots tidigare utfästelser om att man inte skall röra frågan under mandatperioden, får man omedelbart tvärnej från socialdemokraterna (och naturligtvis från mp och v). Dessutom inbjuder man till en svekdebatt utifrån vad man tidigare har sagt, vilket i sin tur öppnar för en diskussion som handlar om formerna, snarare än om betydelsen och innehållsmässiga argument för och emot en svensk anslutning. Med andra ord helt kontraproduktivt utifrån medlemsskapsförespråkarnas perspektiv.

För det andra: Om man inte rör frågan under mandatperioden blir det en konkret valfråga. Därmed får medborgarna ta ställning till frågan om Natomedlemsskap, om än indirekt, vid ett val. Detta upplägg medger en debatt som faktiskt handlar om substans, för- och nackdelar, mer än beslutsformer och anklagelser om "smyg och svek".

För det tredje: Beredningen skall under våren i praktiken jobba fram grunderna till ett nytt försvarsbeslut (som skall tas till hösten). Ett antal viktiga vägvalsfrågor skall diskuteras och dömas av. Det är kort om tid och det blir ett intensivt arbete. Om man ovanpå detta skall lägga frågan om ett svensk Natoanslutning kan jag redan nu konstatera att det inte finns någon rimlig möjlighet att arbetet kan vara klart i juni månad. Då måste vi vå mer tid på oss och då blir det ingen proposition till hösten. Därmed står Försvarsmakten i vänteläge för besked under ytterligare i 6-12 månader, vilket är oacceptabelt.

För det fjärde: Den delen i beredningens anvisningar som handlar om internationellt samarbete (och som Allan Widman hänvisar till), lyder som så att vi skall redovisa förslag till, och konsekvenser av, fortsatt utveckling av militära bi- och multilaterala samarbeten, exempelvis inom Norden och Östersjöregionen, såväl i operativt hänseende som i fråga om utbildning, logistik etc.

"Samarbete" är något annat än "medlemsskap" och uppdraget rymmer inte i nuvarande form någon bedömning av ett svenskt Natomedlemsskap.

För det femte: Den 18 december redovisade Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, sin årliga opinionsundersökning om den svenska allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret (Opinion 2007). Där redovisas bland annat att fyra av tio vill stå utanför Nato och att lika många saknar uppfattning som de som önskar medlemskap.

Ur rapporten:

"Majoriteten åren 1997 - 2005, 63 % i snitt över perioden, önskar att Sverige håller fast vid den militära alliansfriheten och i år vill 43 % och förra året 46 % att Sverige står utanför alliansen. Andelen utan åsikt (speciellt bland kvinnorna) är med nuvarande frågeversion betydligt högre än tidigare och om det är verbala skillnader eller om frågan blivit mer komplicerad kan möjligen kommande studier utvisa. Fler män än kvinnor önskar såväl snarast som på sikt ett medlemskap i Nato men männen är också i majoritet vad gäller alternativet att stå utanför Nato. Förespråkare för en snar anslutning är förutom männen främst personer i åldern 60 - 74, storstadsbor och sympatisörer till moderaterna och folkpartiet (även kristdemokraterna). Ungefär samma bild noteras också för alternativet att ”på sikt söka fullt medlemskap”. En önskan att stå utanför Nato omfattas främst av personer i intervallet 30 - 39 år (även grupperna 40 - 49 och 50 - 64), av högre utbildade samt av sympatisörer till miljöpartiet, centern och vänsterpartiet".

I Juletid

Hur omsätter man julens budskap på en försvarsblogg? Kanske genom att illustrera samarbete, uttala respekt och önska en riktigt God Jul till de man tampas med de dagar det inte är helg och julefrid råder?!

Sagt och gjort, jag bad mina kollegor i Försvarsberedningen svara på några frågor. Tre av dem vågade slita sig från julbestyren och dela med sig av högt och lågt, nämligen Håkan Juholt (s), Allan Widman (fp) och Staffan Danielsson (c).

Stort tack till er!

1. Vilket är ditt bästa försvarspolitiska minne från 2007?

Håkan Juholt: Att Försvarsberedningen i unik enighet kunde göra en säkerhetspolitisk analys, beskriva vad som kan hota vår säkerhet, målen för svensk säkerhet och synen på Ryssland. Det var mycket viktigt. Det är utan tvekan mitt bästa försvarspolitiska minne från 2007.

Allan Widman: När den nya materielförsörjningsstrategin presenterades; i första hand direktanskaffning, i andra hand utveckling tillsamman med andra och först i tredje hand utveckling själva. Embryot kom i samband med Odenbergs tal i Sälen och Tolgfors förvaltade arvet väl!

Staffan Danielsson: Det konstruktiva arbetet i slutskedet av försvarsberedningens rapport, både i Kina och USA samt i Stockholm.


2. Vilken fråga anser du är speciellt viktig att diskutera inom ramen för Försvarsberedningen under våren 2008?

Håkan Juholt: Försvarsmaktens operativa förmåga i nutid och närtid, men också identifiera vad Sverige som land behöver kunna på lång sikt för att bibehålla handlingsfrihet och flexibilitet också för morgondagens beslutsfattare.

Allan Widman: Hur Försvarsberedningens slutsats om efterfrågade och prioriterade insatser skall implementeras i materiel- och personalförsörjningen samt grundorganisationen.

Staffan Danielsson: Just den uppgift vi har fått av regeringen; försvarets inriktning och i det sammanhanget Sveriges bi- och multilaterala samarbeten.


3. Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008? I september hade Försvarsmakten 827 personer i internationell tjänst.

Håkan Juholt: 667

Allan Widman: Svårt med tanke på att en mission är unterwegs (Tchad), men gissningsvis ca 860.

Staffan Danielsson: Svår fråga. Jag hoppas på 1327 men svarar 827...


4. Vad skulle du vilja ge Överbefälhavaren i julklapp?

Håkan Juholt: Titeln försvarsmaktschef, ryggmassage och färre på lönelistan.

Allan Widman: Två C17, ett understödsfartyg och en knippe helikoptrar för medevac! Jag glömde, naturligtvis också en missionspsykolog till NBG.

Staffan Danielsson: Ett meningsfullt fredsfrämjande uppdrag våren 2008 för vår kvalificerade nordiska stridsgrupp.


Mina egna svar lyder som följer:

1: Allt från en video i Beijing till ordförande Lennmarkers fantastiska kunskaper i allt från befolkningsutveckling till när (och var!) vi hade det senaste utbrottet av malaria i Sverige. I det lite större perspektivet är jag nöjd med att beredningen kunde enas om analysen av Ryssland.

2: Förmågebredden i relation till bl.a. det nordiska samarbetet samt att enas kring och dra slutsatser av vad vi menar med "efterfrågade och prioriterade internationella insatser".

3: 650

4: Att hans medarbetare, med liv och hälsa i behåll, genomför internationella insatser under 2008 på ett sätt som räddar liv, förbättrar levnadsvillkor och möjliggör civila insatser i kris- och konflikthärdar. Samt tydliga politiska besked i viktiga vägvalsfrågor.

Allt! Genast!

”Ett hållbart försvar för framtida säkerhet". Så heter Försvarsmaktens slutrapport från perspektivplaneringen, som lämnades över till regeringen idag. Den hade nästan lika gärna kunnat hela "Allt! Genast!"

Den generella slutsatsen är att Försvarsmakten anser att Sverige skall vässa tillgänglighet och förmåga, både vad gäller territoriellt försvar och internationella insatser. Man talar inte längre i termer av A (fokus nationellt), B (fokus nationellt men med ökad internationell förmåga jämfört med idag) eller C-alternativ (utrerat internatonellt), som man gjorde i den förra perspektivplanen. Kanske för att den politiska signalen har varit ganska tydlig: Gå mot C, och att det som nu föreslås ligger närmare B - vilket var det alternativ som låg Försvarsmakten närmast om hjärtat redan i perspektivplanen del II.

Vid en genomläsning av rapporten är det lätt att tro att det tornar upp sig en mycket osäker, orolig och oförutsägbar framtid och att allt detta är till ondo på ett sätt som aldrig Kalla kriget var. Perspektivplanen har ett 20-årigt perspektiv och varenda förmåga skall vara kvar. Ingen ruptur i den svenska militära planeringen där inte, och det var det väl i och för sig inte någon som väntade sig heller.

I denna osäkra, oförutsägbara framtid är det enda som är helt säkert i perspektivplaneringen att Försvarsmaktens förmågebredd måste bestå.

Det första som slås fast i perspektivplanen under rubriken "Militärstrategiska utgångspunkter" är följande:

"Huvuddelen av alla förband behöver vara användbara för insatser globalt, i Europa och dess närområden samt på och i anslutning till vårt territorium. Förbanden måste därför dimensioneras för att klara både den operativa miljö som kan förväntas vid insatser i mer avlägsna delar av världen och den miljö som insatser i vårt närområde innebär."

Perspektivstudien är alltså Försvarsmaktens förslag till utveckling av Försvarsmakten i ett 20-årigt perspektiv. Trots det tar man sats i att det vid internationella operationer de senaste åren har erfordrats förmåga i alla operativa dimensioner, särskilt inledningsvis och i bekämpande roller. Därefter följer argumentation för sjö- och flygstridskrafter.

Det fördjupade samarbetet med framför allt Norge, men också de andra Nordiska länderna och EU-samarbetet (oavsett vad man tycker om det), skapar alltså egentligen inga nya förutsättningar för pooling, specialisering och därmed "arbetsfördelning" vad gäller förmågor och internationella insatser? Inte ens i ett 20-års perspektiv! Jag blir lite uppgiven, känner jag. Innebär bara samarbetet med Norge, för att ta det som har kommit längst som exempel, att det i praktiken läggs på ett "samarbetslager" ovanpå det befintliga?

Försvarsmakten skriver: "Strategiskt samarbete med andra nationer (främst Norge och Finland) ger nya möjligheter att över tiden undvika risken för att underskrida den kritiska volymen ifråga om utbildning, underhåll och utveckling". När man bläddrar fram en bit i rapporten blir det riktigt jobbigt:

"Dock måste även konstateras att hittillsvarande erfarenheter av flernationellt samarbete visar att dessa effekter (anm. här syftar man på besparingar) långt ifrån alltid nås. I praktiken uppstår ofta nya kostnader varför besparingen per land blir lägre. På liknande sätt riskerar projekt att ta längre tid".

Vidare säger man att det för "den nationella arenan behövs militär kapacitet för uppgifter Sverige som suverän stat bör ha ambitioner att kunna lösa utan internationell hjälp. Försvarsmakten behöver därför ha förmåga att enskilt, utan stöd från andra stater eller organisationer, kunna möta påtryckningar och maktinitiativ såsom kränkningar och andra oönskade händelseutvecklingar på och i anslutning till svenskt territorium".

Frågan är vad man lägger i "andra oönskade händelseutvecklingar"? Att Sverige ensamt bör kunna hantera kränkningar är en sak. Men att tala om att Sverige de närmaste 20-åren enskilt skall klara av det mesta, i en tid när vi talar om att det knappast går att föreställa sig en situation när Sverige skulle förhålla sig passivt om t.ex. Norge utsätts för en katastrof eller ett angrepp (och att vi utgår från att det är ömsesidigt)?

Det kokar ner till följande stycke:

"Efterfrågan på förband för internationella insatser kan mot denna bakgrund inte vara enskilt dimensionerande för försvarsmaktens utformning så länge Sverige är militärt alliansfritt".

Och detta leder i sin tur fram till följande slutsats:

"Huvuddelen av insatsförbanden skall vara användbara för internationella säkerhetsskapande insatser. Samtliga insatsförband skall även vara användbara på eller i närheten av det egna territoriet".

Vi skall kunna allt, med allt, med andra ord. Detta dessutom med en tillgänglighet som vi inte har sett makten till tidigare, mer eller mindre över hela linjen. Till en kostnad som prolongeras efter den senaste budgetpropositionen.

Slutligen till personalförsörjningen. Försvarsmakten beskriver sitt förslag på följande sätt:

"Dagens pliktbaserade system, som i grunden togs fram för nationellt försvar syftande till att med begränsad ekonomi kunna mobilisera stora volymer förband, är inte förenligt med framtida krav på en flexibel insatsorganisation. I arbetet med Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP)genomförs en utveckling av personalförsörjningen som är ett så kallat blandsystem (plikt i kombination med anställda) och där systemet alltmer baseras på frivillighet. Arbetet inom perspektivstudien går ett steg längre mot ett system som helt bygger på frivillighet".

I praktiken innebär systemet att soldater/sjömän i stående förband genomför två - fyra insatser om fyra - sex månader, med 12-18 månaders uppehåll. Under de mellanliggande perioderna genomför de bland annat övningar och beredskapsperioder. Med detta system har Försvarsmaktens organisation ett behov av cirka 10 000 officerare, 6 800 anställda soldater/sjömän och 6 000 civila årsarbetskrafter.

För att upprätthålla denna volym över tiden med hänsyn till ledigheter, tjänstgöring utanför Försvarsmakten är det totala behovet av officerare cirka 11 000 st. Detta ligger till grund för det årliga rekryteringsbehovet. Hemvärnet omfattar 16 500 soldater.

Nya ingångsvärden, således. Försvarsministerns kommentar till perspektivplanen i denna del var idag:

"Försvarsminister Sten Tolgfors anser att rapporten ligger i linje med regeringens politik och han tycker förslaget om vilande pliktlag är bra.- Men vi ska inte ha en yrkesarmé, där det blir en livstidsuppgift att vara soldat, säger Tolgfors".

Försvarspolitik is the grej!

Det har hänt mycket inom försvarspolitiken idag.

Först var det gasledningsdebatt i riksdagen. Inget speciellt nytt under solen. Det är klart, det hade ju varit betydligt häftigare om bara gaskonsortiet Nord Stream hade lämnat in sin ansökan bara för en vecka sedan, istället för idag. Då hade inte Carlgren kunnat hänvisa till att regeringen inväntar ansökan utan hade varit tvungen att i alla fall positionera sig något gentemot den dokumentationen. Det är anmärkningsvärt, tycker jag, att konsortiet hävdar att det inte finns några minor vid den planerade dragningen. Alla som har sett bilder över de kartläggningar som svenska myndigheter har gjort genom åren, är förmodligen lika förundrade över tvärsäkerheten.

Nästa händelse var Försvarsmaktens redovisning av perspektivplaneringens slutrapport (jag återkommer i ett senare inlägg om detta). För närvarande är rör rapporteringen om denna frågan om kontraktsanställda soldater.

Försvarsutskottets ordförande, socialdemokraten Anders Karlsson, avvisade direkt till TT tanken på en yrkesarmé:

"Yrkessoldater är vi över huvud taget inte intresserade av. Men i övrigt vill jag inte föregripa den parlamentariska pliktutredningen som ska tillsättas".

Just pliktutredningen var föremål för nästa försvarspolitiska happening under dagen. Äntligen gick proppen ur och det blev klart med ordförandefrågan. Det blir centerpartisten och min tidigare kollega i Försvarsberedningen, Anders Svärd, som greppar rodret.

Det är ett strategiskt utmärkt val, förutom det faktum att Anders har möjlighet, både genom sina kunskaper, rutin och sin sociala förmåga, att samla utredningen till att tänka både stort och rätt. Och det kan de göra fram till den 1 februari 2009, då arbetet skall vara klart.

Nästa generations ubåt blir denna generations ubåt

Regeringen har idag beslutat att Försvarsmakten får beställa konstruktionsfasen av nästa generations ubåt (NGU). En brasklapp skickas dock med:

"En anskaffning av NGU förutsätter att regeringen under 2008 beslutar att gå vidare med beslut om byggnation. Om ingen byggnation beslutas kommer konstruktionsfasen kunna avbrytas mot en begränsad kostnad".

Regeringen anser att utveckling av NGU-konceptet "kan vara ett sätt för att försvaret även i framtiden ska kunna upprätthålla ett kostnadseffektivt ubåtsvapen. En svensk utveckling av NGU kan (min kursiv.) vara billigare än att anskaffa motsvarande ubåt på den internationella marknaden. En utveckling av NGU skulle också kunna säkerställa att huvuddelen av den marina skeppstekniska kompetensen för vidmakthållande av befintliga ubåtar och ytstridsfartyg bibehålls".

Sedan kommer det: "Ett långsiktigt ställningstagande till det framtida behovet av ubåtar kommer att göras av genomförandegruppen för effektivisering av försvarets materielförsörjning".

En genomförandegrupp "för effektivisering av försvarets materielförsörjning" skall följdaktligen inte bara titta på effektiviseringar och besparingar, utan också vilka uppgifter Försvarsmakten skall klara av och därmed vilka operativa behov som skall styra. För det kan väl inte vara så att ubåtsfrågan bryts loss från helheten och behandlas i särskild ordning

Nu är vi tillbaka i höstens diskussion om huruvida saker och ting kommer i rätt ordning och huruvida beslut fattas utifrån rätt bevekelsegrunder. Odenberg ler garanterat i mjugg över den tydlighet tågordningen får genom detta beslut. Genomförandegruppen kommer att avgöra Försvarsmaktens inrikning. Jag blir än mer nyfiken på vilken kompetens som denna grupp skall rymma.

Samtidigt med denna genomförandegrupp, som alltså uppenbarligen skall komma fram till vilka förmågor Försvarsmakten ska ha, jobbar Försvarsberedningen efter sitt uppdrag:

"Försvarsberedningens analyser och förslag ska inkludera avvägningar avseende insatsförsvarets förmågor och tillgänglighet".

I Försvarsberedningens anvisningar anges också att beredningens förslag inte ska "föregripa arbetet i Försvarsdepartementets genomförandegrupp för materielfrågor".

Summan av kademumman är att det framstår som att genomförandegruppen skall föregripa arbetet i beredningen. För det står väl inte något i deras anvisningar om att så inte får ske?

Vad händer om Försvarsberedningen, utifrån sitt uppdrag att avväga Försvarsmaktens förmågor, kommer fram till något annat beträffande ubåtsvapnet än genomförandegruppen? Den som lever får se, regeringen gör det inte precis lätt för sig.

Battlegroup-debatt i riksdagen

Gårdagens riksdagsdebatt om det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 2007/08:UFöU3, Svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen, präglades av den enighet som föreligger, med sex av riksdagens sju partier som står bakom betänkandet.

Vänsterpartiet, i debatten företrädd av Gunilla Wahlén, gav sin syn på saken:

"NBG-styrkepaketet och hela battle group-konceptet är helt felkonstruerat och ineffektivt enligt Vänsterpartiets mening. De motsvarar inte de behov som finns. Ingen battle group har någonsin tjänstgjort under de år de funnits. De är inte byggda för insatser som efterfrågas i exempelvis Darfur och Tchad.

Hur ska en skräddarsydd insats kunna tjänstgöra i landet x om en till fyra månader om man inte nu vet vilket land man ska till? Hur ska man få fram resurser till humanitära och stabiliserande insatser inom några få korta månader, på kanske 20 eller 30 dagar, när hela stridsgruppen snabbt måste bege sig hem igen enligt regelboken? Vad har Sverige för ansvar för att humanitära och civila återuppbyggnadsinsatser genomförs i den nordiska stridsstyrkans spår? Sverige bör inte ställa upp på en ny period 2011."

Beträffande det sistnämnda, huruvida Sverige skall bidra med en battlegroup 2011 eller ej, finns det anledning att studera vad socialdemokraternas Åsa Lindestam sade i debatten:

"Vi vill ha en analys. Vi vill se vad det här är för någonting. Jag vet också att regeringen har tagit beslut och säger att vi kan åka ut år 2011 på samma sätt. Men det har vi inte tagit här i kammaren än. Därför ska vi verkligen fundera över finansieringen och kanske till och med hur vi ska kunna besätta ytterligare en sådan styrka. Det är nog inte så lätt".

Jag kanske läser in för mycket i detta, men anas det inte en tveksamhet?

Allan Widman (fp) tvekar inte om den saken. Han lyfte bland annat de förändringar som har skett under den tid som har gått sedan beslutet om att upprätta NBG togs:

"En märkbar förändring har varit storleken på den här stridsgruppen eller detta förband. Från början handlade det om 1 200–1 500 soldater. Men med ständiga tillägg av nya förmågor till stridsgruppen är det samlade förbandet i dag dubbelt så stort. Det innebär inte att Sverige kommer att skicka i väg 3 000 soldater vid en insats. Vilka förmågor som, utöver stridsgruppens kärna Core battalion, kommer att följa med avgörs av det enskilda uppdragets karaktär.

En annan förändring som har inträffat gäller tyngden på förbandet. Redan från början förutsattes det att Battle Group skulle användas med extremt korta insatstider och över mycket stora avstånd. Eftersom strategisk och taktisk lufttransportkapacitet är trånga sektorer för alla länder valde många andra europeiska nationer lätta fordon. I Sverige föll dock valet först på att organisera ett extremt tungt förband där stridsfordon 90 blev det helt dominerande fordonet, och detta trots att Sverige saknade, och fortfarande saknar, möjlighet att på egen hand lufttransportera fordonet. Under hand har dock Nordic Battle Group omformats till ett något lättare koncept även om stridsfordon 90 finns kvar på ett av de tre kompanierna i Core battalion. Den här förändringen har, enligt min mening, varit klok även om den sannolikt kunde ha drivits mycket längre och aktualiserats på ett mycket tidigare plan."

Widman var vass i frågan om helikopterkapacitet:

"Det är säkert ingen tillfällighet att Nordic Battle Group i dag har begränsningar vad gäller stora flygplan och helikoptrar. På dessa områden saknas svenska leverantörer inom försvarsindustrin".

Vidare ställde han ett antal viktiga frågor:

"Är det rationellt och kostnadseffektivt att blanda in vartenda svenskt förband i uppbyggnaden av en numerärt ganska begränsad styrka? Hur ska vi politiker avväga mellan pågående internationella insatser å ena sidan och förband i beredskap å den andra? På vilket sätt tar vi bäst till vara den kompetens som byggs upp i förbandet efter beredskap och eventuell insats? Ska förbandet skingras, överföras i insatsorganisationer eller utgöra stommen i en ny framtida Battle Group?"

Miljöpartiets Peter Rådberg betonade det allvar och det ansvar för styrkan som är kopplat till de uppgifter den kan komma att ställas inför.

"För Miljöpartiet är det en självklarhet att hoten mot freden och vår säkerhet bäst avvärjs i gemenskap med andra. Den nya hotbild som växer upp framför oss innebär inte att det blir enklare och lättare att skydda freden. Tvärtom kommer det troligtvis att bli mycket, mycket svårare och mer riskabelt. Sannolikheten att svenska soldater kan komma att hamna i regelrätta strider är stor. Därför måste vi ha en utrustning och en förberedelse som lever upp till de eventuella uppdrag som kan uppstå".

Utöver dessa ämnesområden poängterade många debattörer behovet av att också inom ramen för NBG implementera säkerhetsrådets resolution 1325, om kvinnors deltagande i konflikthantering.

Anm. Utskottets betänkande är ännu inte publicerat i elektronisk form. Det är däremot den skrivelse som låg till grund för riksdagsbesluten, Skr.2007/08:5.

A Tsar Is Born

Time har utsett Vladimir Putin till "Person of the Year 2007".

Smaka på följande ingress:

"No one is born with a stare like Vladimir Putin's. The Russian President's pale blue eyes are so cool, so devoid of emotion that the stare must have begun as an affect, the gesture of someone who understood that power might be achieved by the suppression of ordinary needs, like blinking. The affect is now seamless, which makes talking to the Russian President not just exhausting but often chilling. It's a gaze that says, I'm in charge."

Och vilken bild sen! Lägg den intill fiskebilden (den med bar överkropp). Alla som fortfarande tror att den bilden var en tillfällighet kan räcka upp en hand.

Chefredaktör Richard Stengel motiverar utnämningen på följande sätt:

"På bekostnad av principer och idéer som fria nationer högaktar har han utfört en extraordinär ledarinsats genom att införa stabilitet i ett land som sällan upplevt det och åter placerat Ryssland bland världsmakterna. Av den anledningen är Vladimir Putin årets person hos Time 2007"

Gasledningsdebatt i riksdagen

Riksdagen anordnar en särskild debatt om gasledningen i Östersjön fredagen den 21 december kl. 10.00. Klart sevärt, kan man konstatera redan nu.

Apropå stuprör eller hängrännor...

I april 2008 kommer Krisberedskapsmyndigheten (KBM) för fjärde året i rad att presentera en hot- och riskrapport.

Redan nu ger KBM en försmak, med outtalad adress till försvarsdepartementet och det arbete som där pågår med vårens proposition:

"De hot- och risker som presenteras i rapporten är sådana som kan komma att få konsekvenser för hela eller delar av samhället och kräver en tvärsektoriell samverkan, en samverkan som spänner över många olika verksamheter och ansvarsområden och bottnar i ansvarstagande och förberedelser i vår vardag. (...) Svensk krisberedskap måste behandlas i ett såväl tvärsektoriellt som gränsöverskridande perspektiv. Detta ställer höga krav på samordning och samverkan mellan olika verksamhetsnivåer och beslutsnivåer, nationellt och internationellt".

Ett av de hot som KBM lyfter i rapporten är konsekvenser av klimatförändringarna:

"Ökade temperaturer och ökad frekvens av extrema natur- och väderfenomen som t.ex. översvämningar, kan medföra omfattande påfrestningar på stora delar av den samhällsviktiga infrastrukturen t.ex. transporter, elförsörjning, telekommunikationer, IT, vattenförsörjning och avloppssystem".

Det vore inte speciellt bra -för vare sig regeringen eller krishanteringsfrågan- om det ligger en rapport från KBM med detta kraftfulla perspektiv på samordning, samverkan och med tvärsektoriell utgångspunkt (hängrännor), samtidigt som det kommer en proposition från regeringen som i skrivande stund riskerar att ha ett helt annat perspektiv (stuprör).

Snart så...

I avvaktan på att pliktutredningen äntligen tillsätts, så att det arbetet kommer igång, kan man ju alltid ägna sig åt att uppmärksamma lite annat som har att göra med försvars- och säkerhetspolitik.

I avdelningen "Detta borde varit gjort" finner vi t.ex. det som alliansen gick till val på, nämligen en strategi för internationella insatser.

17 februai 2004 kan man läsa följande i ett pressmeddelande:

"Sveriges ekonomiska resurser för internationella försvarsinsatser är begränsade. De tillvaratas inte på bästa sätt av regeringen. Vi har med andra ord ett ansvar för att den insats som görs utformas så att bästa hjälp kan ges åt så många som möjligt".

Så sade Allan Widman och Cecilia Wigström (fp), ledamöter i riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott, vid en pressträff på tisdagen då de presenterade en promemoria om behovet av en svensk strategi för internationella krishanteringsinsatser.

Nästan exakt ett år senare, den 8 februari 2005, skrev företrädare för allianspartierna följande i ett yttrande från Försvarsutskottet till Utrikesutskottet med anledning av regeringens proposition 2004/05:61 Fortsatt svenskt deltagande i Förenta nationernas mission i Liberia:

"Mot bakgrund av bland annat det ovan anförda anser vi att det är hög tid att utveckla en strategi för Sveriges internationella insatser. Avsaknaden av en övergripande strategi blir med varje ny insats alltmer påtaglig. Deltagandet i internationella insatser kännetecknas idag av splittring och en utsmetning av de resurser som står till buds."

I alliansregeringens första budgetproposition, för 2007, skrev regeringen att man "avser att utarbeta en nationell strategi för Sveriges deltagande i internationella militära insatser".

I riksdagsbeslutet 2006 (prop. 2006/07:1, bet. 2006/07:FöU1, rskr. 2006/07: 31 och 32) betonade försvarsutskottet att regeringen senast i budgetpropositionen för 2008 bör redovisa den nationella strategi för Sveriges deltagande i internationella militära insatser som aviseras i ovan nämnda budgetproposition.

Sist, och kanske minst, men ändå: I centerns stämmobeslut från 2007 står det:

"Centerpartiet och Alliansen har verkat för att en nationell strategi för de svenska insatserna ska tas fram. Den ska tydligt ange de politiska målen och skapa förutsättningar för ett mer effektivt resursutnyttjande. En del i det är att våra resurser fokuseras på färre insatser och att vi i dessa deltar med en större trupp. De svenska bidragen skall vara grundande på reella och efterfrågade behov. Strategin bör betona vikten av kvinnors deltagande i internationella insatser, i enlighet med FN-resolution 1325. Kvinnors erfarenheter kan bidra till en bättre kontakt med lokalbefolkningen och inverka positivt på demokratiseringsprocesser."

Observera särskilt att riksdagen redan 2006 förutsatte att regeringen senast i samband med budgetpropositionen för 2008, skulle redovisa strategin... Den är ännu inte här. Det kan bara tolkas som att den kommer att vara alldeles enastående, när den väl kommer, eftersom man har tagit så god tid på sig att arbeta igenom den.

I avdelningen "Frågor som saknar svar" finner vi bland annat frågan om hur regeringen avser ställa sig till slutsatserna i utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31) nu när remissbehandlingen torde vara avslutad och skrivarbetet pågår med vårens proposition som bland annat behandlar sammanslagningen av Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Anledningen till min fråga går att finna i Försvarsberedningens rapport, där riksdagens sju partier totalsågar det perspektiv som anläggs i utredningen, till förmån för ett tvärsektoriellt sådant.

Beredningen skriver i rapporten att "en ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp (här syftar beredningen på Alltid redo!) riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar."

Ett välkommet och välgörande besked från regeringen skulle vara att den organisationskommitté som förbereder den nya myndigheten får direktiv som överensstämmer med beredningens inriktning. Detta måste i sin tur följas upp så att ett sådant tvärsektoriellt angrepssätt, där man tittar på vilka reella behov som finns i samhället och utifrån detta formar en adekvat struktur (tvärsektoriell ubildning, övning, samordning etc.), verkligen implementeras. Till detta kommer den strategi för samhällets säkerhet som Försvarsberedningen lade fram 2006 och som sedan blev en proposition som riksdagen antog.

Det vore förödande och totalt missbruk av tid och kraft -örutom att beslut kan bli helt fel och närmast irreversibla (jag tänker framför allt på utbildningsområdet)- om inte den kommande propositionen blir den tvärsektoriella helhetslösning som riksdagens partier förväntar sig.

Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor

Den av Försvarsutskottet initierade utvärderingen av 2004 års försvarspolitiska beslut finns nu till allmänhetens beskådan här.

Det är f.d. generalmajor Lars Frisk som har varit särskild utredare, med Peter Strand från riksdagens kammarkansli som har bistått med visst utredningsstöd.

Försvarsutskottets uppdrag till utredaren var att han skulle genomföra en uppföljning och utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut för perioden 2005–2007 avseende Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga.

Slutsatserna är i korta drag följande:

Insatsorganisationen: Insatsorganisationen kommer i huvudsak att ha den omfattning och sammansättning som förutsattes i riksdagens beslut 2004, och som senare årligen har kompletterats. Insatsorganisationens förband har givits en beredskap som svarar mot operativa krav och internationella åtaganden. Ingen större anledning att hetsa upp sig över det.

Internationell förmåga: Försvarsmakten har ökat den internationella ambitionen såväl kvantitativt som kvalitativt enligt riksdagens inriktning. Försvarsmakten ser de internationella uppgifterna som dem som i nuvarande omvärldsläge tydligast ställer krav på Försvarsmaktens omedelbara förmåga till väpnad strid.

I samband med utvärderingen av den internationella förmågan, kommer utredaren in på det som visar sig vara de främsta anmärkningen i utredningen, nämligen personalförsörjningen.

Ur rapporten:

"Vid en långvarig insats av förband upp till den angivna maximala nivån av två bataljonsinsatser och tre mindre insatser, kommer personalförsörjningen att vara begränsande för uthålligheten. Ytterligare åtgärder i personalförsörjningssystemet erfordras för att förbättra och säkerställa tillförseln av kompetent personal till de internationella förbanden, vid en sådan maximal insats. Tillgängligheten av officerare och kontraktsanställd personal måste öka. Kostnaderna för internationella insatser ökar i takt med volym och kvalitet. Ett sätt att begränsa kostnadsökningarna är att minska antalet mindre insatser, till förmån för färre stora insatser. Ett annat sätt är att reformera kontraktssystemet och genom bl.a. längre kontraktstid kunna minska utbildningskostnaderna."

Ambitionsnivån i försvarsbeslutet 2004 går med andra ord knappt att personalförsörja, i synnerhet inte om det skall vara uthålliga insatser. Detta leder i sin tur till slutsatsen att den borgerliga ambitionen, att antalet kvinnor och män i utlandstjänst på sikt bör öka till ca 2 000 insatsberedda personer, i dagsläget förefaller svårt att uppnå. Det finns helt enkelt för få soldater. Är då svaret att börja utbilda fler värnpliktiga? Eller att skrota ambitionen? Mitt svar är nej, på bägge frågorna. Däremot är det en hel del att göra på personalförsörjningssidan.

Utredaren skriver:

"De åtgärder som skulle kunna öka rekryteringen och förbättra uthålligheten i försörjningen av de internationella insatserna, bör utgå ifrån ökad tillgänglighet och ökad flexibilitet i rekryteringen. Tillgången på specialister i de internationella förbanden måste avhjälpas. En särskild specialistkarriär kan underlätta försörjningen av beredskapsförbanden. Redan i dag har Försvarsmakten ett mycket flexibelt rekryteringssystem. Man skulle emellertid enligt vår uppfattning öka resurserna för reservofficersrekrytering och för frivilligorganisationernas utbildning och tillhandahållande av personal. Rekryteringssäkerheten ökar med andelen frivilliga som genomgår grundutbildning, dvs. inskrivningssystemet bör utformas så att frivilliga som uppfyller kraven tas ut för militär tjänstgöring.

En ökad tillgänglighet skulle i princip kunna åstadkommas genom dels ett utvecklat kontraktssystem, dels genom att officersuppgifterna omfattar en skyldighet till internationell beredskap/tjänstgöring. Kontrakten för soldater borde redan från början innehålla avtal om två till fyra insatser för den enskilde. Det skulle innebära en kontraktstid på cirka tre år. På detta sätt minskas rekryteringsbehoven och resurserna för utbildning och övning kan reduceras."

Utredaren bedömer att personalförsörjningen är den enskilt mest avgörande faktorn för den internationella förmågan. Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor. Något för den kommande pliktutredningen att bita i. När den väl får komma igång!

Erfarenhet är en förstådd iakttagelse.

Idag presenteras rapporten ”Utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut” av riksdagens Försvarsutskott (FöU).

Det var i november förra året som FöU beslutade att man skulle följa upp och utvärdera vissa av de tidigare försvarspolitiska besluten som gällde åren 2005-2007. Bland annat skulle Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga bedömas i förhållande till försvarsbeslutets krav. Det är klokt och det kommer säkert visa sig i rapporten att det fanns goda skäl till det - det säger erfarenheten efter tidigare försvarsbeslut.

Bakom rapporten till FöU står den särskilde utredaren, f.d. generalmajoren Lars Frisk och Peter Strand vid riksdagens kammarkansli.

Hoppas att rapporten finns tillgänglig på nätet efter presentationen. Om så är fallet läser jag den och återkommer. Detta är mumma för en gammal försvarspolitiker!

Dagens kulturinslag...

...kommer från Banksy.

Utrikesbloggen.se

Idag publiceras en krönika av mig på Utrikesbloggen.se

Odenberg kan inte hålla sig

Igår skrev f.d försvarsminister Mikael Odenberg på DN-debatt.

Under rubriken "Min efterträdare är uppenbarligen okunnig" presenterar debattredaktören artikeln med följande ord:

"Mikael Odenberg till ny attack mot regeringens försvarspolitik".

Jag hör till de som tycker att det var hedervärt av Odenberg att avgå, när han inte tyckte att han kunde stå bakom regeringens politik. Han kom i och med det att personifiera något av ett politikens civilkurage och i försvarskretsar stod han mycket högt i kurs.

Han borde ha stoppat där, bidat sin tid och skördat frukterna av denna beundran som vaccination mot lusten att ge igen. Jag förstår abstinensen efter både pulsen och plattformen, efter många år i politikens centrum och efter det uppskruvade tempot i försvarsdepartementet. Men med gårdagens utspel, vid sidan av de nålstick han nyligen gav i samband med Försvarsberedningens rapport och krishanteringsfrågorna i den (t.ex. i Ekot), riskerar han nu sitt eget eftermäle.

Han kan ha hur rätt som helst i sin kritik. Men ingen gillar en dålig förlorare.

Nu till själva debattartikeln. Han greppar över mycket, Odenberg.

När det gäller Försvarsberedningen menar Odenberg att beredningen gör en "politiskt korrekt betoning av klimathotet". Annars verkar han tycka rapporten är ganska bra och att den t.ex. ger stöd för omställningen "från ett invasionsförsvar i förråd till ett insatsförsvar i användning".

Odenberg har tolkat folkviljan. Han anser att det inte är fredsarbete i Tchad utan försvaret som en nationell hemförsäkring, som grundar skattebetalarnas vilja att betala nära 40 miljarder kronor per år i försvarsanslag. Men samtidigt är det en enig riksdag som beviljar insatser i Tchad och CAR. Det skrivs på debattsidor om nödvändigheten att få slut på folkmordet i Darfur.

Jag undrar om skattebetalarna hade nöjt sig med svaret: Darfur, vad god dröj. Vi koncentrerar oss på att bunkra i våra mobiliseringsförråd fram till 2010. Det är det som kostar 40 miljarder om året.

Odenberg behandlar också beredningsprocessen inför höstens försvarspolitiska proposition. Han tycker att det är en "höggradigt förvirrad och omöjlig beredningsordning" och skriver att "vid sidan om propositionsskrivande i försvarsdepartementet och ordinarie budgetarbete ska frågorna hanteras både i den genomförandegrupp som tillsatts för att ta fram regeringens mångmiljardbesparingar och i den arbetsgrupp som jag själv tillsatte i våras för att ta fram en nationell försvarsindustristrategi. Ovanpå det kommer att försvarsberedningen plötsligt fått direktiv att lämna förslag på inriktningen av försvaret".

Det sistnämnda ogillar han spreciellt mycket. Han tycker att det är ett betydande steg tillbaka, eftersom beredningen sägs vara ett "lika utmärkt organ för analys och samråd som det är ett dåligt organ för att bereda regeringsförslag".

Odenberg har missat att det alltid har varit så att beredningen just har arbetat fram regeringsförslag. Beredningens förslag har blivit propositioner till riksdagen. Det är nog mer innehållet i uppdraget som stör Odenberg och det skriver han också: Beredningen borde syssla med Nato-frågan istället, tycker han. Han verkar med andra ord ha glömt bort att alliansen har sagt att Nato är en icke-fråga under denna mandatperiod. Något som han själv fick anledning att berätta många gånger under hans tid som försvarsminister.

Men jag vill gärna ge honom rätt i att beredningsprocessen under våren kommer att vara en utmaning. De olika grupper som arbetar måste länkas samman på något sätt och "tanka av"varandra, om man skall kunna ha ett samlat bidrag till propositionen.

Klimatinitiativ från Försvarsministern?

Under gårdagens frågestund i riksdagen frågade Peter Rådberg (mp) försvarsministern hur han avser verka för att klimatfrågan behandlas även i Försvarsdepartementet med utgångspunkt i Försvarsberedningens analys att klimatförändringarna är det allvarligaste hotet mot vår säkerhet? Han undrade vidare vilka konkreta initiativ som försvarsministern kommer att ta inom ramen för sitt departement och konkretiserade med det finska exemplet, där klimatfrågan har fått en egen process inom försvarsförvaltningen.

Det finska försvarsdepartementet har nämligen en arbetsgrupp som har till uppgift att utreda sambandet mellan klimatförändringen och försvarsförvaltningen, samt att ge förslag om hur försvarsförvaltningen kan inom sin verksamhet motarbeta klimatförändringen. Arbetsgruppen ska även ge rekommendationer om hur förvaltningsgrenen kan anpassas till förändringarna och alltihop skall vara klart vid april månads utgång 2008.

Rådberg undrade om försvarsministern kan tänka sig något motsvarande initiativ här i Sverige?

Försvarsministerns svar handlade mest om Sveriges krishanteringsförmåga, som förvisso har en koppling till klimatfrågan men som inte direkt utgjorde svar på Rådbergs frågor. Tolgfors var förmodligen så övertygad om att han skulle få samma frågor som statsministern fick vid sin frågestund förra veckan (om just krishanteringsfrågan), att han hade svårt att tänka om.

Det närmaste ett svar han kom var:

"Det innebär att frågan kommer att riktas till en lång rad olika departement om hur vi tillsammans i staten Sverige och i samhället Sverige förmår att hantera kriser. Det innebär ökade krav på samråd mellan mig och Beatrice till exempel, mellan mig och Göran Hägglund och mellan mig och andra ministrar vad gäller samhällets breda förmåga att möta kriser och hot mot Sverige. När det gäller den konkreta frågan tittar vi nu vidare på hur det förebyggande arbetet mot till exempel översvämningar fungerar och också på ersättningsfrågor för framtiden. Generellt måste det vara så att den som bär ansvar för en fråga i goda tider också bär ansvar för att hantera frågan i en krissituation. Börjar man röra till ansvarsfördelningen tror jag att man också stökar till förmågan att hantera kriser framöver."

Jag kan bara tolka försvarsministerns anti-svar som att man i försvarsdepartementet just nu tittar på en svensk motsvarighet till den finska "klimatöversynen". Om det inte hade varit aktuellt, hade han förmodligen avvisat idén (inte minst som han har haft tid att reflektera över frågan, då den kom upp första gången under Försvarsutskottets budgetdebatt nyligen).

Om det är aktuellt, vill han inte bjuda Rådberg på den karamellen utan lansera det på annat sätt. Strunt samma, huvudsaken är att det blir gjort.

Värt att notera i detta sammanhang är att den svenska Försvarsmaktens miljöpolicy fastställdes den 30 augusti 1996, vilket är drygt 11 år sedan. Det har hänt ganska mycket på miljöområdet sedan dess. Inte minst när det gäller klimatfrågan. Försvarsmakten själv skriver om "Försvarsmakten och klimatfrågan" här (fast det handlar inte om det egna arbetet, utan mer om klimatfrågan i ett säkerhetspolitiskt perspektiv). Intresserade kan också ta del av "Försvarssektorns miljömål 2007-2011" här.

Konsten att sammanfatta en rapport i sex punkter

Lars Danielsson, som var ordförande i Försvarsberedningen 1997-2000, har plockat fram den delrapport som Försvarsberedningen under hans ledning presenterade för ganska exakt tio år sedan och jämfört betänkandet ”Svensk säkerhetspolitik i ny omvärldsbelysning” med den omvärldsanalys – ”Säkerhet i samverkan” – som beredningen nyligen presenterade. Han skriver om sina slutsatser på Utrikesbloggen.se idag.

(Och nej, jag länkar faktiskt inte därför att Lars skriver en snäll rad om mig, utan för att han i några korta punkter på ett klart och pedagogiskt sätt sammanfattar det hela.)

Dagens alternativa krishantering

En australiensisk senator, Nigel Scullion, ger prov på ett alternativt sätt att krishantera skumma saker ur sin egen historia. Moscow Times skriver om när han 1998 -i bara kallingarna- låstes fast i handbojor vid en pelare på en strippklubb i St. Petersburg.

Hans kommentar är att han lärde sig något på kuppen, nämligen:

"Always wear clean underwear."

Senatorn berättar att det var en fantastisk natt i St. Petersburg. Han var där i egenskap av fiskare och ledde en australiensisk delegation på global fiskekonferens. Denna nygamla nyhet släpptes först nu, när mannen ifråga valdes till ledare för den konservativa oppositionspartiet "National Party".

Scullion delade med sig av sina erfarenheter i Australian Broadcasting Corp. radio:

"If you ever get an offer to go drinking with Icelandic whalers and Canadian crab fishermen, take them up on it (...) Two important lessons out of life from that: Don't let anyone handcuff you to a post, and make sure you always wear clean underwear".

Frivilligheten utreds (igen)

Försvarsminister Tolgfors levererade för en tid sedan beskedet att ett kommittédirektiv gällande frivillig försvarsverksamhet är under beredning i regeringskansliet. Tolgfors sade att hans inriktning är att en särskild utredare ska arbeta fram förslag om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret och samhällets krisberedskap. I uppdraget kommer även en översyn av stödsystemet till frivilliga försvarsorganisationer ingå

Beskedet gavs i samband med en interpellationsdebatt med Inger Jarl Beck (s), som hade författat interpellationen.

Samhället lider förvisso inte brist på frivilligutredningar. Sedan "Utredningen om frivillig medverkan i totalförsvaret" kom 1992 har ytterligare två utredningar genomförts:

"Frivilligutredningen, Totalförsvaret och frivilligorganisationerna – uppdrag, stöd och ersättning", från 1997 och "Frivilligorganisationsutredningen, Frivilligheten och samhällsberedskapen" från 2001.

Minister pekar dock på att saker har hänt när det gäller försvarets (i vid mening) verksamhet; tex. den pågående omvandlingen från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar, ökade internationella ambitioner samt samhällets krisberedskap och det breddade kompetensbehov som kan finnas vid en breddad hotbild. Tolgfors säger:

"Även vid extraordinära händelser och stora olyckor i fredstid kan frivilligorganisationer lämna ett viktigt bidrag. Det kan handla om att till exempel komplettera och förstärka yrkesverksam personal i kommuner och landsting eller att medverka i situationer som kräver förstärkningspersonal i stort antal under längre tid. Erfarenheterna av frivilligt engagemang under de senaste åren har visat att det finns goda förutsättningar för ett omfattande frivilligt deltagande i samhällets säkerhetsarbete. Det här kan vara en uppgift för de frivilliga försvarsorganisationerna men också för andra organisationer."

Det är bra och rätt. Vidare säger Tolgfors:

"Vi menar att det är lämpligt och rimligt att en utredare ser över behovet av frivillig försvarsverksamhet i framtiden, och när det har klarlagts kan det bli aktuellt att titta närmare på hur behovet ska tillgodoses. Summa summarum: Väldigt viktig verksamhet, utrymme för modernisering och bättre anknytning till försvaret och den civila krishanteringens verksamhet."

Riksdagens partier är överens om har att alla organisationer som med uthållighet och kvalitet bidrar till samhällets krishanteringsförmåga ska kunna komma ifråga för ekonomiskt stöd. Jag hoppas att detta är grundtanken i de kommande utredningsdirektiven, med tanke på att en översyn av stödsystemet till frivilliga försvarsorganisationer skall ingå i utredningen.

Självbild 2.0?

Fredrik Härén står en centimeter från vårt ansikte och talar om något som är så viktigt och jobbigt att det är lika delar smärtsamt och välgörande. Klicka på "menu" för att ta del av hela föreläsningen.

Better safe then sorry?

Det finns anledning att diskutera Iran och kärnvapen.
Och det finns en hel del att säga om Cheney.

Försvarsberedningen: En buffé att välja från?

Okej, nu är protokollet från gårdagens frågestund med statsministern öppet för allmän beskådan. Klicka fram till sidan 20 för replikskiftet mellan statsministern och Peter Eriksson (mp) och sidan 22 för omgången mellan statsministern och Håkan Juholt (s).

Jag lägger in mina kursiverade kommentarer direkt i texten.

Anf. 53 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Alla medborgare i Sverige har på ett ganska hårdhänt sätt lärt sig hur viktigt det är med en effektiv krishantering. Som ett resultat av det kom bland annat 2006 en enig försvarsberedning med kravet på den då socialdemokratiska regeringen att inrätta en ny krisledningsfunktion med uppgift att samordna myndigheternas insatser. Då tillsattes en utredning. Men efter valet lade ni ned den. Ni tyckte uppenbarligen att det räckte att förbättra Statsrådsbe-edningens egen krishantering. I förrgår lämnade den nya Försvarsberedningen över sin nya säkerhetspolitiska analys till regeringen. En helt enig beredning kräver återigen att det inrättas en ny organisation för att samordna myndigheterna i en krissituation. Riksdagens samtliga partier underkänner där regeringens åtgärder som bristfälliga.

Min fråga till statsministern är: Är statsministern beredd att i dag lyssna på riksdagens sju partier när de för andra gången enhälligt kräver en bättre samord-ningsförmåga vid en allvarlig kris i vårt land?

Anf. 54 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Jag hoppas att Peter Eriksson ursäktar om jag själv i samtal med alliansföreträdarna kanske är bättre på att uttolka vilket stöd vi har för olika åtgärder än vad Peter Eriksson är när han försöker göra sig till tolk för detta.

Om det är så, att Reinfeldt inte tycker att allianspartieras företrädare i beredningen speglar det stöd för olika förslag som finns i partierna, utan att det är allianspartiernas partiledare som uttolkar detta, så är det en märklig syn på hela utredningsväsendet.

Läs t.ex. vad hans partikamrat, tillika ordförande i Försvarsberedningen säger till Ekot:

"Man måste ha en ordning som gör att man är förberedd på att kunna samverka över funktionsgränser och där är det väl ett problem i ett samhälle som vårt. I ett välorganiserat samhälle tenderar det att bli starka gränser mellan organisationer."

Har inte regeringen förstått detta i tillräcklig omfattning?

– Jo, jag hoppas det. Och det här är ytterligare en markering av just den vikt vi har på detta, säger Göran Lennmarker.

Vi har en utredning som föreslår att tre av de med krisberedskap nära verksamheter som finns i staten ska slås ihop, något som vi inte är färdiga med ännu. Vi inrättar under första kvartalet nästa år den krisledande funktion i Statsrådsberedningen som alliansen mycket tidigt var överens om behövs och som är ett svar på många erfarenheter av att det inte finns en samordnande funktion i Statsrådsberedningen, i Regeringskansliet. I förslaget ligger också en idé om att ha ett samrådsförfarande med olika myndigheter.

Just det! Men det är just "samrådsförfarandet" som inte räcker, säger beredningen för andra gången.

Den viktiga utgångspunkten har varit att det som en myndighet har hand om varje vardag också är det som den ska ansvara för vid en kris. Det var grunden för att hävda att det inte ska komma in en supermyndighet som styr över andra. Den lösningen tror vi inte på. Men, som sagt, det här länkar mer till vad vi ska göra med den utredning som Mats Sjöstrand har leve-rerat.

Anf. 55 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag tycker att det är tråkigt att höra det svaret. Det har nu gått ganska många år sedan tsunamikatastrofen i Indiska oceanen. Men det är uppenbarligen så att även den här regeringen fortsätter att stå stilla i stället för att genomföra de förändringar som många ser som nödvändiga. Det vore klokt om statsministern nu valde att lägga prestigen åt sidan och i stället tog ett kliv framåt. Det här är inte bra för Sverige. Bäst vore det om vi fick till den här förändringen som väldigt många anser är viktig och som Försvarsberedningen enigt lägger fram som det nödvändiga förslaget innan nästa stora katastrof är över oss.

Anf. 56 Statsminister FREDRIK REIN-FELDT (m):
Fru talman! Jag förstår faktiskt inte det här med prestige. Peter Eriksson vill att jag ska lägga goda förslag åt sidan och i stället genomföra det som Peter Eriksson tror på.

Detta är obetalbart; "det som Peter Eriksson tror på". Jojo, det gör han - och samtliga partier i riksdagen inklusive statsministerns eget.

Men vi tycker att vi hade välgrundade skäl för att säga att mycket av det vi sett i anslutning till de katastrofer vi upplevt under de senaste decennierna i Sverige visar på en brist i krisledning i Regeringskansliet, i Statsrådsberedningen. Det handlar då inte om att leda arbetet med att hantera en konflikt, för det arbetet har vi självständiga myndigheter som är bäst på att utföra, men ofta i ett initialt skede om att samla ihop information och att samla de politiskt ansvariga för att inte minst kunna ge rätt besked till medier, till drabbade, till nationen om vad som faktiskt hänt.

Vi är nu i färd med att genomföra precis det som vi presenterade som allians. Sedan kommer vi att titta på och fullfölja det utredningsförslag som finns när det gäller de andra myndigheterna.
Men jag tror i grunden inte att det ropas så mycket som Peter Eriksson hävdar på lösningen med en alltid krisledande supermyndighet.

Inte ropas på? Det beror naturligtvis på hur man tolkar det faktum att beredningen för fram detta som ett viktigt nästa steg, vid sidan av de åtgärder som regeringen har vidtagit i statsrådsberedningen. Samt att beredningen har sagt samma sak 2006. Detta följer också Håkan Juholt upp en stund senare i debatten:

Anf. 69 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! Jag är överraskad över att statsministern så lättvindigt viftar undan en av Försvarsberedningens viktigaste slutsatser. Det är inte särskilt ofta i det politiska livet som statsministern får ta emot ett förslag från sju riksdagspartiers företrädare. Passa på och njut av den möjligheten! Bakgrunden är att vi har studerat det faktum att i Sverige i dag är det inte mindre än 26 statliga myndigheter och 21 länsstyrelser som omedelbart och utan förvarning ska kunna samordna sina insatser om det mest allvarliga inträffar. Inte sällan blir det ad hoc-lösningar. Därför har Försvarsberedningen i två rapporter, vid ett tillfälle med sex partier bakom sig och vid detta tillfälle alla sju partier bakom sig, kommit fram till slutsatsen att det måste finnas en förberedd krishanteringsfunktion på myndighetsnivå men att det är upp till regeringen att avgöra hur den ska se ut.

Anser statsministern att det är en särskild profession och kompetens att leda många andra i en allvarlig kris?

Anf. 70 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Ja, men den ligger nära samman med att man löser de uppgifter man har kompetens att lösa. Jag tror att Håkan Juholt överdramatiserar de skillnader som finns, möjligen beroende på att Håkan Juholt kanske hade önskat en mer tydlig annan lösning. Det må så vara; man får tycka olika i detta. Jag menar att vi tydligt har visat att vi tar de brister som har uppdagats på allvar och rättar till dem, både när det gäller krisledningsfunktionen i Statsrådsberedningen och genom det förberedande arbete vi nu är i färd med att göra vad gäller förslag om förändringar i de krisledande myndigheterna. Det är ett arbete som har letts av generaldirektören för Skattemyndigheten, Mats Sjöstrand.

..........................................

Som sagt i tidigare inlägg: Det blir mycket intressant att följa hur alliansens företrädare i Försvarsberedningen agerar mot bakgrund av detta. Det är också intressant att fundera kring vad som händer nästa gång beredningen kommer fram till något som kanske är svårsmält, kontroversiellt eller på annat sätt inte passar in i statsministerns och försvarsministerns världsbild? Det föreligger ju stor "risk" för det, nu när beredningen under våren skall bita tag i svåra frågor om Försvarsmaktens utveckling.

I väntans tider

Jag vill bara säga att jag aldrig har längtat så mycket efter att ett protokoll från statsministerns frågestund i riksdagen skall publiceras, som just nu. Jag vill läsa om jag verkligen hörde rätt. Jag tyckte mig nämligen höra märkliga uttalanden när statsministern -på frågor från miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och socialdemokraternas Håkan Juholt- avfärdade riksdagens samtliga (!) partiers uppfattning att det skall inrättas en funktion som kan samordna myndigheterna vid en kris, om frivillig samordning inte är tillräcklig. Jag får med andra ord anledning att återkomma, när protokollet publiceras.

I farans riktning (och jag hade fel)

Man är väl inte sämre än att man kan erkänna sina misstag. För en tid skrev jag om att Nils Svartz utsågs av regeringen till överdirektör och vikarierande generaldirektör för KBM. Jag skrev att det förmodligen innebär att det är han som sedan blir generaldirektör för den nya myndigheten, som uppstår genom en sammanslagning av Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Det var fel. Vid dagens regeringssammanträde utsågs Helena Lindberg till ny generaldirektör vid Krisberedskapsmyndigheten från och med den 21 januari 2008. Vid sidan av sitt uppdrag som myndighetschef, uppdras den nya generaldirektören även att bli ordförande för den planerade organisationskommitté för en ny samlad myndighet mot olyckor och kriser som aviserades i budgetpropositionen för 2008 och att bli chef för den nya myndigheten.

Helena Lindberg är för närvarande expeditions- och rättschef i försvarsdepartementet. Hon har en bakgrund som jurist och har tidigare bland annat varit ämnesakkunnig i försvarsdepartementet, kansliråd i justitiedepartementet och chefsjurist vid säkerhetspolisen.

Noteras bör att Försvarsdepartementet envisas med att använda benämningen "ny samlad myndighet mot olyckor och kriser", precis som i budgetpropositionen för 2008. Jag trodde nog att det var ett misstag då, att rakt av anamma detta styrande namn som härrör från utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31). Men, det är bara att konstatera att det nu, när det upprepas, verkar vara en medveten handling från departementets sida.

Saken är den att Försvarsberedningen, som har anammat synpunkter från Krisberedskapsmyndigheten och vill anlägga ett tvärsektoriellt perspektiv på den nya myndigheten, systematiskt använder begreppet "en ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap". Beredningen skriver om detta senast i den nya rapporten.

Det kan tyckas vara en petitess, men tro mig, det är det inte.

Beredningen skriver i rapporten att "en ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp (här syftar beredningen på Alltid redo!) riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar."

Helena Lindberg är såvitt jag förstår en utmärkt person. Min farhåga är dock, med tanke på att hon skall sitta i den organisationskommitté som skall forma den nya myndigheten, att stuprörstänkandet består, på bekostnad av det tvärsektoriella. Detta i enlighet med det "juridiska perspektivet "och utredningen Alltid redo! - som alltså har sågats av Försvarsberedningen i total enighet.

Till våren kommer den proposition som bland annat behandlar förslaget i Alltid redo! Regeringen skjuter sig själv i foten om organisationskommittén tillåts befästa utredningens perspektiv på den nya myndigheten. Då kommer det bli rejäl backning i riksdagen och ytterligare fördröjning.

Förbryllande

Vänsterns politik (och strategi) i försvarspolitiken är förbryllande.

Läs denna debattartikel på SVT Opinion:

"När det totala antalet militära konflikterna i världen minskar och problematiken och hotbilden förändras bör även den svenska säkerhetspolitiken byta strategi. Det svenska försvaret bör i första hand vara stärkt för att bemöta och hantera kriser i Sverige.

Ett militärt försvar som är helt anpassat till internationella insatser i andra delar av världen kommer inte att skapa de rätta förutsättningarna för att försvara och verka i Sverige. Den utrustning och de kunskaper som krävs i det svenska vinterklimatet skiljer sig på allt för många sätt från den utrustning och de kunskaper som krävs för ett internationellt uppdrag i exempelvis ökenmiljö."

När Tolgfors rör sig står alliansen stilla

Ekot säger idag att Försvarsberedningen i sin rapport kräver en särskild myndighet som ska samordna insatserna från alla andra myndigheter om en kris som Tsunamikatastrofen 2004 skulle inträffa igen.

Det gör beredningen dock inte, om man med detta menar att det just måste vara en ny myndighet, utan efterlyser i full enighet en funktion som har till uppgift att samordna myndigheternas insatser när frivillig samverkan inte är tillräcklig. Var denna funktion skall ligga och hur den skall utformas m.m., det ankommer på regeringen att besluta om.

Detta är en upprepning av ett krav som en lika enig beredning förde fram i sin rapport år 2006. Ett krav som den dåvarande socialdemokratiska regeringen omsatte till en utredning som fick till uppgift att utforma ett sådant system. Denna utredning lades tvärt ner när dåvarande försvarsminister Odenberg äntrade departementet efter valet. Det faktum att regeringen bromsade idén om att det bör finnas någon som kan samordna myndigheter i krisläge har ju inte gjort själva idén sämre. Därmed återkommer försvarsberedningen med sitt krav i årets rapport.

Nu verkar dock historien upprepa sig, på sätt och vis, när nuvarande försvarsminister Tolgfors i Ekot går ut och avvisar beredningens krav:

– Det blir inte en krisledande myndighet i den meningen. Men det finns fortfarande utrymme för att stärka Sveriges krisberedskap och det är ett arbete som nu pågår för fullt, säger Sten Tolgfors.

Detta reser två frågor:

1. Tolgfors är som Fantomen, han rör sig så snabbt att blixten står stilla. Har han redan hunnit döma av detta med sina samarbetspartners i alliansen? Vad säger de borgerliga partiledarna - är de också beredda att (ännu en gång) köra över sina representanter i Försvarsberedningen?

2. Hur ska vi som är ledamöter i beredningen förhålla oss till det faktum att försvarsministern verkar tycka att han bara behöver implementera de av beredningens förslag som han själv instämmer i och redan dag två efter avlämnandet av rapporten avvisa andra? Vilka andra principiellt viktiga förslag, som sex av sju riksdagspartier är överens om, kommer att avvisas och vad säger det om det fortsatta arbetet i beredningen?

Det tål att fundera över. Det skall bli intressant att höra hur de borgerliga ledamöterna och ordförande Lennmarker (m) ställer sig till detta.

Tidigare försvarsminister Mikael Odenberg tar chansen och lite skadeglatt säger han sig vara förvånad över att förslaget nu återkommer:

– Det där dömde regeringen ut för elva månader sedan och sa ”nej, vi ska inte ha en myndighet med ett övergripande krisledningsansvar, utan varje myndighet tar ansvar inom sitt område”, och ska någon myndighet pekas ut som ledande i en kris som berör flera samhällsområden då fattas det regeringsbeslut om detta, och det verkar inte som den nya försvarsberedningen vill finna sig i den avdömningen, säger Mikael Odenberg.

För specialintresserade i krishanteringsfrågor kanske det kan vara av intresse att redovisa några av beredningens slutsatser.

Det första gäller något så "heligt" som ansvarsprincipen. Beredningen skriver:

"Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna."

En annan viktig slutsats gäller utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31). Beredningen sågar (på byråkratsvenska) hela utredningens perspektiv och förhållningssätt, och skriver:

"En ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar."

Och så kommer vi till hur krishanteringen skall organiseras:

"Krisberedskapen på den politiska nivån har behandlats i utredningen om en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet, vars slutsatser regeringen avser implementera.

Landets högsta politiska ledning måste vid en kris vara väl underrättad och insatt genom nära kontakter med krishanteringsfunktionen samt utöva sitt ansvar genom nödvändiga regeringsbeslut och myndighetsutövning. Den funktion som avses inrättas fyller ett viktigt behov. Den bör ledas av principen att ansvaret för operativ krishantering på nationell nivå i ett akut läge ska ligga hos professionella tjänstemän som kan arbeta enligt ett joursystem. Det måste finnas kapacitet att snabbt hantera ofta motstridig information och komma fram till beslut om insatser av relevanta förmågor inom olika sektorer. Allt detta behöver kunna ske inom minuter snarare än timmar.

Krishanteringsåtgärderna inom Regeringskansliet är ett viktigt led i att skapa ett heltäckande krishanteringssystem. Det återstår dock att skapa en funktion som har till uppgift att samordna myndigheternas insatser när frivillig samverkan inte är tillräcklig."

Utan detta steg i förbättringsåtgärderna för det svenska systemet, har regeringen gjort halt precis i början av det som verkligen är relevant för att Sverige skall kunna hantera större sektorsövergripande kriser på ett bättre sätt. Det har gått många år sedan Tsunamin och vi står fortfarande i mångt och mycket och stampar.

Det sista jag vill nämna är kanske trots allt i det långa loppet det viktigaste av allt. Avsnittet om Sveriges krisberedskap inleds såhär:

"Den nationella krisberedskapen angår alla nivåer i samhället; individer, företag och arbetsplatser, kommuner och län liksom landets högsta politiska ledning. En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris.

Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse i det svenska samhället för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika ansvarsnivåer."

Detta handlar om att samhället aldrig står starkare än vad individerna ytterst kan åstadkomma. Hur långt sträcker sig det personliga ansvaret -vad du och jag kan och bör göra- i händelse av kris? Vilken styrka och uthållighet kan byggas upp i samhället, bara genom att individer har en större krisberedskap och kunskaper som är användbara för att ta hand om sig själv och kunna hjälpa andra?

Civilförsvarsförbundet har greppat vad det handlar om:

- Nu är det regeringens och riksdagens sak att se till att få med tillräckligt många aktörer på banan. En grundläggande mental krisberedskap och praktisk handlingsförmåga hos allmänheten är en förutsättning för samhällets förmåga. Det är först då vi får den generella krisberedskapsförmåga som behövs. Det säger Anders M. Johansson, generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet, i en kommentar till försvarsberedningens rapport.

En intensiv dag

Klockan 06.45 ringde väckarklockan, det var dags att förbereda sig för en intensiv dag:

Försvarsberedningen överlämnade sin säkerhetspolitiska analys till Försvarsministern klockan 09.00 på Försvarsdepartementet.

Därefter, 09.30, var det presskonferens i Rosenbad. Den var välbesökt. Jag tycker att den stora nyheten fick berättigat genomslag; nämligen att försvarsberedningen för första gången inkluderar miljö- och klimatfrågorna i hotbilden. Och inte bara det, utan slår fast att klimatförändringarna är det största hotet.

Efter det var det dags att springa till Gamla stan och ett seminarium arrangerat av Folk och Försvar, med anledning av den nya rapporten. Inga överraskningar där, sånär som på att f.d. försvarsminister Odenberg dök upp och med illa dolda avsikter försökte få fokus på en konflikt mellan beredningens rapport och regeringens föreslagna åtgärder inom krishanteringsområdet.

Försvarsberedningen följer nämligen upp tidigare rapporter och återupprepar krav på att det skall finnas en funktion som har till uppgift att samordna myndigheter, då frivillig samordning inte är tillräckligt. Odenberg stoppade ju som bekant Anders Svärds (c) utredning om detta och därmed alla åtgärder på området.

Jag fick, med anledning av Odenbergs inhopp i debatten, anledning att uttrycka förhoppningar om att bytet på försvarsministerposten kanske medger att regeringen denna gång gör som riksdagens partier säger, som nästa steg efter de åtgärder som vidtagits inom regeringskansliets ram med en krishanteringsfunktion i statsrådsberedningen.

Klockan 15.30 var det dags att träffa miljöpartiets riksdagsgrupp. Vid tidigare dragningar har det ju inte varit helt klart hur de slutliga formuleringarna har sett ut, men nu efter justeringen kommer det inte flyttas ett kommatecken.

Nu väntar jag på att sätta mig på tåget i riktning mot Falköping. Jag är en trött, men belåten, miljöpartist som kan konstatera att 12 års arbete i Försvarsberedningen, bland annat med att få frågan om klimat- och miljörelaterade hotbilder att tas på allvar också i en försvars- och säkerhetspolitisk kontext, idag har givit resultat. Det känns bra. Lindrigt sagt.

Med tanke på Försvarsberedningens nya uppdrag finns det dock skäl att redan nu blicka in i framtiden. Försvarsmaktens perspektivplanering (del 3) landar strax innan jul. En tydligare signal än den som nu ges från 6 av riksdagens 7 partier är svårt att få. För den fortsatta processen hoppas jag verkligen inte att perspektivplaneringsrapporten står i bjärt kontrast till beredningens analys.

Med tanke på vänsterpartiets avvikande uppfattning till beredningens rapport (se länk ovan till rapporten) tror jag i mina mest dystra stunder att det ligger i farans riktning att vänstern och (delar av) Försvarsmakten bildar en ohelig allians om att få tyngdpunkten till nationellt försvar, från internationella insatser. Vänstern skriver ju bland annat i sin avvikande mening:

"Ett militärt försvar som är helt anpassat till internationella insatser i andra delar av världen kommer inte att skapa de rätta förutsättningarna för att försvara och verka i Sverige vid ett eventuellt angrepp" (...) För att Sverige ska kunna behålla sitt oberoende och suveränitet bör vi själva även kan upprätthålla ett försvar som är anpassat till den svenska miljön när vi inte kan sätta vårt tillit till andra länders försvarsmakter som inte är anpassat till exempelvis snö, is och kyla"(!).

Det sistnämnda låter som att vi inte kan lita på att andra hjälper Sverige, eftersom de inte kan verka i vårt klimat.

Jag har fått frågan under dagen, varför inte miljöpartiet också skriver isär sig från beredningens analys inom EU och Nato-frågan. Det enkla svaret är att miljöpartiet har skrivit avvikande uppfattningar i tidigare rapporter på dessa områden, rapporter då beredningen har formulerat nya mått och steg som Sverige skall ta i sin relation till dessa organisationer. I denna rapport tas däremot inga nya steg, sånär som på att beredningen trycker på att den civila snabbinsatsförmågan inom EU måste stärkas. Och det tycker miljöpartiet (kanske egentligen även vänstern?!) är bra. Det har därmed för min del varit viktigare att försöka påverka innehållet i analysen, t.ex. det som är ett nytt stort steg med klimatet, än att sitta och fila på en avvikande uppfattning. För det är ju så att när man försöker bli överens, då lyssnar man på varandra och ger och tar under den processen.

Jag kan ärligt talat inte peka på ett enda konkret avtryck som vänstern har satt i beredningens rapport, sånär som på denna avvikande uppfattning. Det är faktiskt ett problem för oppositionen. Det gäller tyvärr även den riktning som s-gruppen i Riksdagens försvarsutskott tar i försvarspolitiken. Läs och begrunda gårdagens försvarspolitiska budgetdebatt.

Några ytterligare länkar till dagens rapportering:

DN och här
Aftonbladet
Expressen
SvD

Lansering i Lördagsintervjun

Försvarsminister Sten Tolgfors satt i Ekots Lördagsintervju igår. Det var inget helt nytt som kom fram och jag tyckte han på det stora hela klarade sig bra. Han fick inga svåra frågor alls.

I samband med intervjun lanserades formellt Försvarsberedningens nya uppdrag. Det är både brett och djupt, och det tackar man för. Nu återstår bara att reda ut hur beredningens arbete ska ske i relation till den s.k. "Genomförandegruppen", som skall skrapa ihop de i budgetpropositionen aviserade besparingarna. Om denna grupp får ett brett mandat, att titta utanför materielanslaget, är det naturligtvis extra viktigt att man klarlägger proceduren. Det är inte intressant att arbeta fram någonting i beredningen, som sedan Genomförandegruppen levererar ett annat svar på, uifrån enbart ekonomiska avvägningar -eller för den delen något som Genomförandegruppen slår fast innan dess att beredningen har arbetat klart.

I det första pressmeddelandet som gick ut från Försvarsdepartementet om beredningens nya uppdrag står det:

"Förslagen ska bygga på följande principer:
- Sverige ska ha ett modernt, flexibelt och kostnadseffektivt insatsförsvar som ska kunna användas där det behövs för att värna svenska värden och intressen.
- Förhållandet att användningen av insatsförsvaret utgår från internationell samverkan, vilket ställer krav på interoperabilitet.
- Tillgänglighet, flexibilitet och rörlighet syftande till att kunna prioritera efterfrågade insatser ska vara styrande för insatsförsvarets fortsatta utveckling."

I nästa variant av pressmeddelande återfinns inte denna principiella inriktning. Istället återfinns ett uttalande av försvarsministern:

"- Sverige har en lång historia av blocköverskridande överenskommelser om säkerhets- och försvarspolitiken. Därför är det värdefullt om försvarsberedningens nya analys kan utgöra ett underlag för den proposition om en ny och fördjupad inriktning av försvarspolitiken som jag planerar att lämna till riksdagen hösten 2008, säger försvarsminister Sten Tolgfors."

En liten brasklapp där: "det är värdefullt om försvarsberedningens analys kan utgöra...".