Stark i sak men mild i sättet

Försvarsberedningen har existerat sedan 1995. En av framgångsfaktorerna, och en icke obetydlig sådan, är att alla ledamöter, nuvarande och tidigare, har ansträngt sig för att föra samtal. Samtal som inte enbart präglas av förutbestämda uppfattningar utan är alltifrån prövande, våghalsiga, utflippade, kloka, mer eller mindre genomtänkta, teoretiska, erfarenhetsbaserade till resonerande.

Det har varit ett tillåtande klimat där tonläget understundom varit hårt och konfrontatortiskt, men alltid med respekt för varandras olika utgångspunkter. Jag vill kalla det partipolitisk process när den fungerar som bäst. Håkan Juholt (s) och Else-Marie Lindgren (kd) är till exempel inte alltid överens, långt därifrån, men de arbetar bra ihop.

Så ska en slipsten dras

Under gårdagens sammanträde med Försvarsberedningen fick vi uppleva tre mycket bra dragningar om Ryssland. Dmitri Trenin från Moscow Carnegie Centre (rekommenderar läsning av hans senaste artikel här), Mats Staffansson m.fl. från UD och Dr HC Hagman från Försvarsdepartementet/SALP gav alla mycket intressanta och tankeväckande presentationer.

Bilden visar (från vänster) Olof Skoog, UD, ordf. Göran Lennmarker (m) och huvudsekreterare Jan Hyllander, Försvarsdepartementet.

Underraporterade kriser

En av de organisationer vars arbete jag beundrar allra mest är Läkare Utan Gränser.

På deras hemsida kan man ta del av ett bildreportage: 2006 års mest underrapporterade kriser. Bilden ovan är från detta reportage, från Somalia.

"Den senaste tidens konflikt i Somalia har lett till kortvarig uppmärksamhet runt om i världen, men de fruktansvärda levnadsförhållanden som somalierna tvingas leva under är i stort sett bortglömda. De senaste 15 årens internkonflikt i Somalia har haft katastrofala följder för befolkningen. Landet har en av världens värsta hälsoindikatorer: medellivslängden beräknas till 47 år och mer än en fjärdedel av alla barn dör innan de fyller fem år."

Schlaug om militära insatser

Birger Schlaug bloggar. Under min tid i riksdagen 1994-98 upplevde jag ofta hur jag satt och lyssnade på Birger - i debatten, på gruppmöten med mp-ledamöterna och i partistyrelse och partistyrelsens arbetsutskott - och kände långt in i hjärtat att politik betyder någonting och att man både har en rättighet och en skyldighet att försöka göra skillnad. Ett äkta och genuint engagemang. Jag håller ofta med Birger, men inte när det gäller svensk medverkan i internationella insatser. Birger skriver såhär på sin blogg:

”Fortfarande lägger skattebetalarna i Sverige ner drygt 40 miljarder kronor på det militära försvaret. Till noll i nytta. En given grön linje vore att avveckla det militära försvaret och använda 20 miljarder till att bygga upp internationella sjukvårdsteam, som kan sättas in för att hjäpa till i flyktingläger, vid klimatkatstrofer och på andra ställen där männsikor lider. De övriga 20 miljarderna skulle kunna användas till skola och rättsystem. Då, och först då, skaffar vi ett starkt försvar för det demokratiska samhället. Det, och inget annat, vore grön politik! Finns det ingen kvar i miljöpartiet som vågar stå för detta?”

Min enkla fråga till Birger är: Vem skall garantera säkerheten på marken i ett land där civilbefolkningen behöver nödjälp? De civila hjälporganisationerna drar sig ur när läget är för farligt. Vi kan vilja skicka hur många sjukvårdsteam som helst, men de kan inte åka dit där de behövs, om läget är för farligt. Ta t.ex. Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har sagt att deras närvaro förutsätter närvaro av internationell trupp (Isaf), annars måste de lämna på grund av säkerhetsläget. Jag menar inte att Sverige skall skicka vad som helst, var som helst, när som helst. Men när det gäller principen vill jag ändå illustrera min inställning genom att spetsa till det lite:

Ska vi säga till människor som upplever folkmord, massvåldtäkter och elände bortom allt förstånd, att ”Sverige skickar ingen militär insats, oavsett FN-mandat och pågående övergrepp, det får andra länder göra.” I så fall vem? Bara USA? Eller ska vi säga att ni helt enkelt får slåss färdigt först, sedan kommer vi med våra sjukvårdsteam? Birger, finns det några militära insatser som är försvarbara? Om det finns det, skall Sverige i så fall medverka i dessa?

Man måste vara på det klara med att om man kräver slut på internationella militära FN-mandaterade insatser, så innebär det också att de civila humanitära insatserna upphör på de farligaste platserna i världen - där de behövs som mest.

Falköping i radion

Idag sände P1-morgon ett inslag om Falköpings satsning på Cittaslow. (Det går att lyssna på inslaget här.) Informationschefen Conny Svensson och kommunalrådet Ulf Eriksson beskrev satsningen som en investering som ligger både rätt i tiden och som är naturlig för det som redan finns att bygga på i Falköping. Kritiska röster tar upp ”långsamheten” som något negativt, samt att det är ”flummigt” och (vilket är lite motsägelsefullt) att det inte är värt att satsa på något som vi redan har.

Mer information finns här.

Det är också värt att läsa om ett närliggande exempel på en stad som redan är med i Cittaslow, nämligen Sokndal i Norge.

"In God we trust. All others we monitor"

Rubriken ovan citerar ett talesätt inom amerikanska NSA (National Security Agency)

Senare idag har riksdagen bordläggningsdebatt om regeringens proposition "En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet". I den omdebatterade propositionen föreslås ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet. Ändringarna innebär, menar regeringen, att mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten anpassas från "yttre militära hot" till "yttre hot" och att det uttryckligen anges att verksamheten endast får avse utländska förhållanden. Vidare sägs gränsdragningen förtydligas mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet. Det föreslås också tydligare regler avseende inriktning och rapportering av underrättelser samt att samhällets funktioner för inriktning och kontroll av försvarsunderrättelseverksamheten skall förstärkas.

Det finns naturligtvis mycket aspekter på detta. Idag nöjer jag mig med att nämna några argument som jag har funderat lite över.

Det framhålls att de kontrollinstanser som skapas tar bort risken för missbruk. Men jag tycker dels det är viktigt att diskutera det faktum att kontrollinstanserna inte minskar intrånget i privatlivet (de eliminerar inte övervakningen) och dels att det fungerar så att kontrollinstanser ofta solidariserar sig med den instans de ska kontrollera. Hur ofta säger t.ex. domstolar nej till polisens begäran om telefonavlyssning?

Det andra som ofta sägs är att man måste ta till de tekniska resurser som finns för att öka skyddet mot hot. Men jag känner starkt att man kan motivera nästan vad som helst med det argumentet, inte minst när det gäller andra brott (övervakningskameror i hemmen t.ex. eftersom det begås svåra våldsbrott i hemmen mot kvinnor). Ett demokratiskt samhälle kan inte ta till vilka metoder som helst. Inte om det är de demokratiska värdena som man vill försvara.

Just det sistnämnda kanske ändå är kärnan i det hela, i alla fall för min del. Det visar sig att det är svårare att bekämpa terrorismen än vad många kanske trodde, och då inför samhällen i Väst säkerhetsåtgärder som hade varit otänkbara före den 11 september 2001. Kriminologen Janne Flyghed kallar detta en normalisering av undantagstillståndet, en process som får entusiastiskt stöd av politiker som vill visa handlingskraft. Det öppna samhället hotas av oss själva, i kampen för att det skall få fortsätta vara öppet.

Jag har inga omedelbara svar på var gränserna bör gå för åtgärder som inskränker våra friheter, i strävan att rädda liv. Jag vet bara att debatten är väldigt viktig.

Sverige i NATO:s snabbinsatsstyrka?

- Allt vi har gjort är att fråga Försvarsmakten vad det finns för förband, sedan återstår både den ekonomiska och den politiska biten, säger statssekreterare Wessberg till TT.

En sanning med modifikation eftersom det i Försvarsmaktens underlag framgår att det i den anmodan från regeringen, som ligger bakom redovisningen, står ”Svaret på anmodan skall utarbetas i nära samverkan med Försvarsdepartementet.”. Med andra ord är redan Försvarsmaktens svar processade med försvarsdepartementet.

För specialintresserade kan det kanske vara av intresse med lite mer information om NRF.

I september 2002 tog USA:s försvarsminister Rumsfeld initiativ till att skapa en snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF). Beslut om att upprätta styrkan togs vid NATOs toppmöte i Prag, december 2002. NRF förklarades fullt operativ vid NATOs toppmöte i Riga, november 2006.

NRF är en multinationell flexibel snabbinsatsstyrka som står under hög beredskap (5-30 dagar). NRF är sammansatt av styrkebidrag som roterar mellan alliansens medlemmar. Styrkebidrag anmäls till en styrkekatalog vid styrkegenereringskonferenser. Styrkerotationerna genomgår en gemensam sex månaders tränings och certifieringsprocess och har därefter minst sex månaders insatsberedskap beroende av förbandstyp.

NRF ska kunna användas vid en mängd olika scenarion och sättas in även utanför alliansens territorium och traditionella operationsområden. På plats i operationsområdet ska NRF kunna agera självständigt i upp till 30 dagar, eller utgöra en del av en större NATO operation.

North Atlantic Council (NAC) har fattat beslut om att NRF skall öppnas för partnerländernas bidrag. Ett legalt ramverk för deltagandet samt vilka delar av styrkekatalogen som inte skall vara öppna för partnerbidrag bereds för närvarande. Nästa styrkegenereringskonferens för NRF (vilket sannolikt genomförs i november 2007) bedöms för närvarande kunna vara ett tillfälle då Sverige och övriga partnerländer bereds möjlighet att lämna bidrag till NRF.

Beslut om att genomföra insats med förband ur NRF fattas av NAC. Beslut om att ställa förbandet till förfogande för NRF-insats är förbehållet bidragande nation.

Det enda parti som fram till nu aktivt har drivit svenskt deltagande I NRF är folkpartiet. I oktober 2005 motionerade fp i riksdagen, de bl.a. skriver:

”Ett annat viktigt steg i ett närmande till NATO kunde bli deltagande i alliansens snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF).” Den 28 mars 2006, för nästan precis ett år sedan, avslogs motionen i riksdagen (2005/06:UU18).

Regeringens roll i det nu uppmärksammade förslaget om svenskt deltagande är följande:

Försvarsdepartementet har i en så kallad anmodan den 21 december 2006 (Fö 2006/52/SI (delvis)) givit Försvarsmakten (FM) i uppgift att analysera möjliga styrkebidrag till NATO
Response Force (NRF).

Enligt anmodan skulle Försvarsmakten redovisa myndighetens uppfattning om möjliga svenska styrkebidrag till NRF samt under vilka tidsperioder dessa skulle kunna erbjudas. Tidsperioden omfattar andra halvåret 2008 till som längst 2014. Härvid skall möjliga styrkebidrag för åren 2008, 2009 och 2010 redovisas utifrån gällande planeringsförutsättningar. Försvarsmakten skulle även redogöra för de kostnadskonsekvenser föreslagna styrkebidrag får.

I en underbilaga till Försvarmaktens budgetunderlag för 2008 svarar försvaret på denna anmodan. Det av Försvarsmaktens redovisade underlaget, som alltså är processat tillsammans med försvarsdepartementet, visar ett antal möjliga svenska styrkebidrag där några eller något kan anmälas till NRF. Försvarsmakten anmäler att det, utifrån nuvarande planering, finns möjlighet att anmäla marin- och flygvapenförband.

Det finns i nuvarande insatsplanering för tidsperioden 2008-2010 inget ekonomiskt utrymme för insatser inom ramen för NRF. Inga pengar är således ännu avsatta till ett svenskt deltagande. Man resonerar väldigt löst om kostnaderna i underlaget, bl.a. kommer det generera kostnader att ha personal med så hög beredskap.

Regeringens/Försvarsmaktens argument för ett deltagande är att det skulle förbättra svensk insyn och inflytande i NATO-ledda operationer till vilka vi bidrar, t ex kan det handla om tillgänglighet till befattningar för stabsofficerare, tillgång till operationsrelaterad information, tillgång till lednings- och sambandssystem.

Jag håller med folkpartiet i deras motion, deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka är ett viktigt steg i ett närmande till NATO. Detta bör föranleda lite funderingar kring hur en demokratisk och bred debatt borde föras, alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan.

Om regeringen går fram redan i vårbudgeten med NRF och deltagande i OAE (NATO:s antiterrorist-operation i Medelhavet), då har man underminerat trovärdigheten totalt i det förslag till sammanhållen strategi för svenskt deltagande i internationella insatser som man har aviserat men ännu inte presenterat. Våghalsigt och kontraproduktivt, utifrån regeringens perspektiv. Men också ett olyckligt avsteg från den samarbetslinje, mellan alla riksdagens partier, som varit ledstjärna i dessa frågor sedan lång tid tillbaka.

Informationen spretar

Debatten efter gårdagens Kalla fakta, om den svenska insatsen i Afghanistan, går vidare. Informationen fortsätter dessvärre att spreta åt olika håll. På Försvarsmaktens hemsida kan man läsa att ”uppdraget i Boka den 12 september 2006 var att tillsammans med den afghanska armén och dess stödjande internationella enheter besöka byn Boka i syfte att samla information för att vid ett senare tillfälle kunna gripa en man som ledde ett beväpnat kriminellt nätverk som agerade i området"(min kursivering).

Gårdagens rapportering (se tidigare blogginlägg) gick ut på att det fanns ett direkt syfte att gripa en man som befann sig i byn. Jag spekulerade i om det var anledningen till att ett begrepp som ”Main target” användes. Men om det inte fanns ett direkt syfte att gripa en viss person, då kommer naturligtvis begreppet i en annan dager.

Ytterligare en förklaring, där det inte framgår något som helst om att man stod i begrepp att gripa någon vare sig direkt eller senare, kommer i Ekot från Anders Lindström, Försvarsmaktens operative chef. Han säger att syftet inte var att genomföra ett anfall ”utan syftet var att visa upp sig, skapa information och underrättelser, att kunna prata med dem som finns där för att få en bättre bild av den verksamhet som bedrevs i byn.”

Männen samlas

EU-länderna har i princip sagt ja till att minska utsläppen av växthusgaser med i genomsnitt 20 procent senast år 2020. Men det återstår att lösa hur detta mål ska fördelas mellan de 27 medlemsländerna. Det svåra återstår, med andra ord.

Apropå den internationella kvinnodagen igår kan det ju vara intressant att studera bilden här ovan med jämställdhetsglasögonen på. Den visar EU:s stats- och regeringschefer.

Öppenhet anbefalles

Apropå kvällens reportage i TV4:s Kalla fakta, om den svenska styrkan i Afghanistan:

Jag tycker inte att det är anmärkningsvärt att en svensk utlandsstyrka (med mandat att försvara sig med våld om så krävs) skjuter tillbaka, om de blir påskjutna. Det jag främst intresserar mig för är det som sägs i inslaget, men som inte sägs i Försvarsmaktens information. Försvarsmakten medverkar tyvärr själva till spekulationer om svenskarnas roll.

I TV-reportaget berättas det att det var en svenskledd insats med understöd från afghanska, finländska och amerikanska enheter. Överste Bengt Sandström, dåvarande CO, sade att han inte vill kommentera vem som sköt mannen, men att det inte var en svensk. Kan det vara så att det är känsligt att säga som det är, om det nu var någon ur den amerikanska enheten som sköt mannen? Det riskerar ju att röra upp debatten i Sverige om sammanblandningen mellan amerikanska intressen i landet och den FN-mandaterade Isaf-styrkan där Sverige ingår. Som alltid, bättre att säga som det är (om det nu är så). Typ såhär: Amerikanarna hade inget annat uppdrag eller agenda än vi, utan personen skulle gripas. Dock blev vi påskjutna och i den eldstrid som följde dog mannen som vi skulle ha med oss därifrån.

Istället har man tillrättalagt informationen som har gått ut från Försvarsmakten. I information som lades ut på Försvarsmaktens hemsida den 12 september 2006 står det såhär:

”Cirka 50 svenska soldater och en mindre finsk enhet ur det svenskledda PRT:t (provinsiella enheten för återuppbyggnad och rekonstruktion) genomförde en stabiliseringsoperation i byn tillsammans med ett kompani ur den afghanska armén.”

Således inget om någon amerikansk enhet.

En annan sak som tas upp i inslaget är det faktum att CO Sandström rapporterade hem med orden "Main target down" när man hittade mannen i fråga död.

TT skriver såhär: ”Målet var att gripa ledaren för ett kriminellt nätverk som anklagats av bybor för att terrorisera dem. (…) Efter två timmars strid hittades ledaren död. Därefter rapporterade Sandström till Stockholm: "Main target down" (huvudmålet oskadliggjort).”

Antingen är det så att man gav stöd till en amerikansk avrättningsoperation, misstankar som Försvarsmakten genom sin desinformation själva spär på, eller så var det faktiskt så att mannen skulle gripas. Han var därmed helt enkelt operationens ”main target”.

Till sist vill jag bara säga att jag välkomnar mediebevakning av allt som har med svenska internationella insatser att göra. Allt från den ibland sega vardagen i leran på Balkan, hur samverkan mellan militära och civila insatser går till, lyckade operationer, engagerade och inkännande soldater som samlar ihop pengar till skolor, omhändertagandet av de som kommer hem med trauman, till dödsfall och soldater som går bärsärk och begår övergrepp.

Försvarsmakten har allt att vinna på en så stor öppenhet det bara är möjligt. Ju mindre glapp det är mellan människors föreställning om vad Försvarsmakten gör och hur verkligheten ser ut, ju bättre för alla parter.

Analysera mera

Det finns mer eller mindre upprörande sätt att äga sig åt egocentrism. Att göra tester på nätet måste väl höra till det mer harmlösa? Hur skulle jag till exempel annars fått reda på att jag har något gemensamt med Tom Selleck och Moder Teresa? En INFJ-profil, med andra ord.

Gå hit och klicka på ”Do it!”

Internationella kvinnodagen

Den 8 mars. Internationella kvinnodagen. I ett jämställt samhälle har kvinnor och män samma makt att forma samhället och sina egna liv. Kvinnors och mäns förmågor, erfarenheter och värderingar ges samma vikt. Sverige av idag är inte ett jämställt samhälle.

En dag som denna kan statistiken kanske elda upp en och annan falnad glöd:

Kvinnor kombinerar betalt arbete med vård av hem och barn, män kombinerar betalt arbete med politiskt, ekonomiskt och fackligt engagemang. Sett över veckans alla dagar arbetar kvinnor och män lika mycket, cirka 8 timmar per dag. Kvinnor arbetar lika mycket betalt som obetalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Med obetalt arbete menas exempelvis hushållsarbete, vård av barn, underhåll av trädgård, bil och så vidare. Under en vecka utför kvinnor drygt 28 timmar obetalt arbete och män nästan 20 timmar obetalt arbete.

Sverige är ett av de länder i världen som har högst andel kvinnor i arbetslivet (cirka 80 procent jämfört med cirka 86 procent för männen). Men Sverige har också, vilket för många är ganska förvånande, en av de mest könssegregerade arbetsmarknader i världen. 72 procent av alla chefer är män. Inom privat sektor är skillnaden störst, 78 procent av cheferna män, medan 44 procent av cheferna inom offentlig sektor är män. Kvinnodominerade yrken värderas lägre än mansdominerade, män har högre lön än kvinnor i de flesta yrken. Om man räknade bort skillnader som beror på sektor, yrke och arbetstid, skulle kvinnors löner uppgå till 93 procent av mäns löner. Resterande 7 procent går inte att säkert förklara med den statistik som finns idag. Kvinnor ägde 43 procent av den totala nettoförmögenheten 2005. Ju högre ålder, desto rikare blir män i förhållande till kvinnor. Och, till sist, kvinnor tar ut mer än fyra femtedelar av föräldraledigheten.

Om någon till äventyrs behöver mer ”bevis” kan jag varmt rekommendera SCB:s ypperliga skrift ”På tal om Kvinnor och Män. Lathund om jämställdhet 2006”.

Det kan tyckas vara paradoxalt, för att inte säga typiskt. Men såhär på den internationella kvinnodagen vill jag uppmärksamma… en man. Men inte vilken man som helst, utan JämO, Claes Borgström. Jag hoppas att han inspirerar andra män till att ta aktiv ställning för jämställdhet. Inte bara i korrekta uttalanden vid fikabordet på jobbet, utan hellre i praktiken, hemma och i det offentliga rummet.

Rådgivare from the dark side

Några konkreta åtgärder mot klimatförändringarna presenterades inte vid regeringens klimatseminarium i Stockholm idag, rapporterar Svenska Dagbladet: ”Den enda nyheten var namnen på de personer som ska ingå i regeringens kommission.”

Vi är bra på att tillsätta kommissioner i det här landet. Speciellt sådana som skall vara rådgivande organ till regeringen, så som denna nya kommission för hållbar utveckling skall vara. Regeringen är ”beredda att lyssna och göra mer”, sade Fredrik Reinfeldt. Bra, men hittills har man inte visat någon handlingskraft i klimatfrågan. Och vad förväntar man sig att den nya kommissionen skall ge för råd? Reinfeldt blir ordförande, Carlgren vice ordförande och finansminister Borg ingår. Dessa herrar skall således ge råd till sig själva.

Låt oss därmed hoppas att miljön i kommissionen blir mer kreativ och fruktbar än i Rosenbad.

Jag konstaterar också, nu sammansättningen är offentliggjord, att Vattenfalls koncernchef Lars G Josefsson ingår i kommissionen. Det är starkt att smälta, speciellt om man studerar Vattenfalls nya och väldigt osmakliga greenwashing-kampanj. Håll i er, den går under namnet ”Energi för engagerade”. (Läs mer om kampanjen här) Frågan varför man skall välja att köpa el från Vattenfall, om man är ”engagerad” kvarstår. Engagerade i vaddå, kan man också undra?

Vattenfall är ganska engagerade, det måste man säga. I 1997 års energipolitiska beslut tilldelades Vattenfall en strategisk roll för omställningen av det svenska energisystemet. Dock utan märkbar effekt, i alla fall när det gäller just "omställningen". Vattenfall har hundrafaldigat ökat sina koldioxidutsläpp, bolaget har ökat sitt kärnkraftsinnehav i Tyskland, försökt att öka de svenska koldioxidutsläppen med ett par miljoner ton per år genom planerna på att bygga om det oljeeldade reservkraftverket i Stenungsund för helårsdrift, köpt Uppsala energi och därmed blivit en stor aktör för torv, samt klart markerat att man inte vill avveckla kärnkraft.

Nog finns det nytänkande, kunniga, klimatengagerade och framåtblickande personer i näringslivet. Män och kvinnor som dessutom ser nya affärsmöjligheter växa fram genom en omställning! Det är de som statsministern borde lyssna på.

Grumliga vatten

Det kan tyckas vara ett udda intresse, men faktum är att det är lärorikt att hålla koll på de skriftliga frågor och interpellationer som riksdagsledamöter ställer till statsråden. Utöver att man ofta lär sig något nytt, är det stundom väldigt underhållande. I alla fall om man har en viss typ av humor. Ta t.ex. det frågesvar som försvarsminister Odenberg lämnade idag på en fråga ställd av min partikamrat i försvarsutskottet, Peter Rådberg.

Frågan, som ställdes den 1 mars, löd såhär:

”Fråga 2006/07:766 Operativa krav för en extra ubåt i insatsorganisationen av Peter Rådberg (mp) till försvarsminister Mikael Odenberg (m)
Vid riksdagsdebatten den 11 december 2006 om försvarsutskottets betänkande 2006/07:FöU1 Försvar samt beredskap mot sårbarhet budgetåret 2007 frågade jag försvarsministern om de operativa skälen för regeringens förslag i budgetpropositionen om en extra ubåt i insatsorganisationen jämfört med förra årets budgetproposition. Ministern svarade att han inte kände till de operativa krav som låg bakom detta, med hänvisning till att han bara hade ägnat 48 timmar till budgetarbetet. Det har passerat lite tid sedan denna debatt och jag tycker det vore bra att försvarsministern nu redovisar dessa operativa krav, inte minst med anledning av att riksdagen vid upprepade tillfällen har slagit fast behovet av att kunna härleda materielprojekt till operativa krav. Med anledning av vad som ovan anförs vill jag fråga försvarsministern vilka operativa krav som ligger bakom att antalet ubåtar i insatsorganisationen ökar jämfört med tidigare budgetpropositioner.”

Svaret, som kom idag, lyder:

”Svar på fråga 2006/07:766 Operativa krav för en extra ubåt i insatsorganisationen
Försvarsminister Mikael Odenberg
Peter Rådberg har frågat mig vilka operativa krav som ligger bakom att antalet ubåtar i insatsorganisationen ökar jämfört med tidigare budgetpropositioner. Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2007 att inriktningen ska vara fyra ubåtar i insatsorganisationen. I budgetpropositionen för 2006 föreslog den tidigare regeringen att inriktningen skulle vara fem ubåtar i insatsorganisationen 2006, därefter skulle antalet ubåtar reduceras till fyra 2008. Detta innebär att det inte skett någon ökning av antalet ubåtar i budgetpropositionen för 2007 jämfört med tidigare budgetpropositioner.”

Jojo, de inblandade på Försvarsdepartementet var nog rätt nöjda när de lyckades komma på ett sätt att slingra sig ur Rådbergs grepp. Antalet ubåtar är det samma, men hela grejen är att man i budgetpropositionen aviserar att det 2009 ska vara fyra av fyra ubåtar som är insatsförband (det vill säga att deras beredskap understiger ett år) istället för tre av fyra som var den tidigare inriktningen. Semantik, kanske någon tycker. Men nu vaknar den som vaktar riksdagens rättigheter att kunna härleda insatsförbanden, och i synnerhet om man höjer insatsförmågan som i fallet med ubåten, till operativa krav. Vilket alltså ministern inte redovisar. Något säger mig att Rådberg vässar pennan på nytt...

Journalistisk närvarokänsla

Resumé skriver: "Danska gratistidningen Nyhedsavisen hade mycket närvarokänsla i sin rapportering från kravallerna på Nørrebro i Köpenhamn. Lite för mycket närvarokänsla. Journalisten deltog själv i kravallerna och slängde sten på polisen."

Det får mig att minnas när jag bodde på Söder i Stockholm i slutet av 90-talet och promenerade rakt in i en Reclaime the Streets-demo. Intresserat betraktade jag när tre kamerateam låg på gatan runt en liten, liten eld och filmade medan ungdomar dansade runtomkring. På den tiden var det mer demonstration än kravall. De hade fullt upp med att se till så de inte fick med varandra i bild, vilket var svårt eftersom elden omfattade ungefär tre cigarettpaket och en tidning.

Bild från: http://www.banksy.co.uk/menu.html

Ljuva 50-tal

Senaste Vi i villa (nr 2 feb 2007) stoltserar med det omslag ni kan se här ovan. Frågan är om det är ironi? Om inte, vad är det då?

Miljöpartiet + Thage?

Allan Widman (fp) skriver i dagens SvD:

”Thage G. Petersons ställnings­tagande är djupt omoraliskt. Än värre är att han omedelbart lockar med sig miljöpartiet i kravet på att kalla hem det svenska förbandet från Afghanistan.Hur ett parti, som betonar internationell solidaritet och som stöttat varje riksdagsbeslut om insatser i landet sedan 2002, kan låna sig till detta är obegripligt. Det finns inget mer cyniskt än den osminkade popu­lismen.”

Jag håller med Allan i sin kritik mot Thage G. Petersons resonemang. Däremot kan jag glädjande nog tillbakavisa påståendet om att miljöpartiet och Thage för samma politik. Peter Eriksson förklarar såhär: ”Om USA:s krig fortsätter eller om den svenska regeringen vägrar ställa tydliga krav gentemot FN och USA för en fortsatt svensk FN-insats, ser vi det dock nödvändigt att ändra vår hållning till att den svenska truppinsatsen bör kallas hem."

Med andra ord, inget krav på att svenskarna omedelbart skall lämna Afghanistan, men krav på agerande från regeringen för att vi skall kunna fortsätta. Helt i linje med Svenska Afghanistankommittén.

Kunskap ger trygghet?

Alla som vill utveckla sin paranoida sida, eller för den delen glädjas åt att vi lever i en lugn del av världen, uppmanas att besöka denna hemsida: På Global Incident Map länkas nyhetsfeedarna ihop med Google Maps. Den interaktiva kartan uppdateras ständigt och den länkar vidare till de nyheter som kvalar in som terrorismrelaterade eller som rör andra suspekta händelser.

Världens fabrik

Folkkongressen i Kina har öppnat. Enligt Ekot säger premiärminister Wen Jiabao att Kinas ekonomi kommer att fortsätta växa snabbt, åtta procent under 2007. Wen sa också att Kinas miljö blivit lidande av den ekonomiska utvecklingen och nu utgör ett av de största problemen.

Ekot citerar: ”Vi måste spara energi, skydda miljön och utnyttja jorden intensivt.” Det där sista förstår jag inte riktigt, hoppas det blev fel i översättningen.

Och på tal om energi fick vi igår höra följande nyhet från ”världens fabrik”:

“Following China's failure to achieve its annual energy consumption control goals, the country's lawmakers are urging the government to set up a new ministry to ensure the efficient and sustainable use of energy resources.

China abolished the Ministry of Energy in 1993. Currently, energy control falls in the power of the National Development and Reform Commission.
"Many countries, including the United States and Russia, have ministerial level departments on energy resources. The U.S. Department of Energy even has more than 10,000 staff members," said Wang, a heat energy engineering professor with Qinghua University.

The professor said his suggestion has won support from more than 20 deputies this year. "We hope that the government would further control energy consumption and improve environmental assessment of large projects," he said.

The Chinese government set an annual goal of reducing energy consumption per unit GDP by 4 percent in 2006. But official statistics showed that the country's energy consumption per 10,000 yuan (1,2-92 U.S. dollars) of GDP fell 1.23 percent to 1.21 tons of coal equivalent in 2006, failing to meet the projected target.”

Intressant i sammanhanget är WWF:s nya kartläggning som visar att Sverige varje år importerar 4,7 miljoner ton koldioxidutsläpp från ”världens fabriker” i Indien och Kina. Det motsvarar cirka en tiondel av Sveriges totala utsläpp av koldioxid. Lars Kristoferson, generalsekreterare på Världsnaturfonden WWF, säger att Kinas och Indiens klimatexport till världen är 64 gånger större än Sveriges totala utsläpp av koldioxid. ”Sverige bidrar indirekt till utsläppen och vi har inte bara ett ansvar utan sitter också på kunnandet och de lösningar som kan hjälpa länderna att minska klimatutsläppen. Det är bara en satsning från regeringens sida som fattas.”

År 2050 beräknas Kina vara världens största ekonomi och Indien världens tredje största. Detta kommer inte bara att påverka världsekonomin, utan också öka trycket på våra naturresurser. För att klara denna ekvation krävs både åtgärder på hemmaplan i de rika länderna och samarbete med de nya snabbväxande ekonomierna. WWFs rekommendationer till Sveriges regering för en klimatsmartare handel:

1. Öka klimatkraven på import av produkter från Kina och Indien (t ex vid offentlig upphandling)
2. Ställ klimatkrav på svensk export och investeringar i Kina och Indien.
3. Starta 6-8 samarbetsprojekt med Kina och Indien för att utveckla klimatsmarta energilösningar
4. Genomför 12 strategiska affärer med Kina och Indien som motsvarar Sveriges utsläpp med 10 procent
5. Samarbeta med minst tre ledande svenska företag och stötta deras export av klimatsmarta energilösningar
6. Starta en fond på minst 250 miljoner kronor som stöd till nya klimatsmarta energilösningar
7. Utveckla två svenska och kinesiska städers energisystem genom kunskapsutbyte
8. Utveckla AP-fondernas placeringskrav så att de stöttar företag med klimatsmarta energilösningar
9. Genomför minst 12 strategiska investeringar i Sverige som gör att företag kan exportera klimatsmarta energilösningar
10. Utvärdera svensk export av klimatsmarta energislösningar till Kina och Indien via ett mätsystem.

Ytterligare information från den kinesiska horisonten förtäljer att landets försvarsbudget höjs med 17,8% under 2007. ”China's defense budget for 2007 is expected to hit 350.921 billion yuan (44.94 billion U.S. dollars), 17.8 percent higher than that last year, a spokesman for China's top legislature's annual session said in Beijing Sunday. The figure, which includes 347.232 billion yuan from the central budget and 3.689 billion yuan from the local budget, marks an increase of 52.99 billion yuan over that last year.”

Bränner till på Brännpunkt

Bengt Kristiansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén och Frida Blom, ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, skriver på Brännpunkt i Svenska Dagbladet idag. Budskapet är att en eventuell ökad närvaro av stridsflygplan förstärker intrycket av en ensidig militär strategi och försämrar lokalbefolkningens förtroende för den internationella truppinsatsen. ISAF-styrkan bör inte lämna landet, men amerikaniseringen av den måste upphöra.

Blom och Kristiansson hävdar att den amerikanska strategin har misslyckats. ”Ett ursprungligt välkomnande av den USA-ledda koalitionen har förvandlats till ett avstånds­tagande. Ett tänkt militärt stöd har av folkopinionen kommit att ses som ockupation. Målet – mindre ­terror – har i stället blivit mer.” I stark motsättning till denna utveckling, skriver de, står afghanernas syn på den FN-sanktionerade säkerhetsfrämjande styrkan Isaf, där den svenska truppen ingår. ”Förhoppningar har knutits till denna insats och är fortfarande starka.”

Kraven som ställs är följande:
1. Krav ställas på en snabb översyn av FN:s mandat för Isaf och ett stopp för ”amerikaniseringen” av styrkan.
2. Sverige bör verka för betydande mer bistånd till Afghanistans återuppbyggnad.
3. Initiativ bör tas till en bredare sammanhållen strategi med mer diplomati, förhandlingar, lokal förankring, kulturell anpassning och mobilisering av traditionella afghanska strukturer.

116 000 – gemensam nödtelefon

Civilförsvarsförbundets generalsekreterare, Anders M Johansson, uppmärksammar i ett brev till sina motsvarigheter i Rädda Barnen, Röda Korset och Bris, att Europeiska kommissionen den 15 februari 2007 har fattat ett beslut om att i alla medlemsländer reservera en nummerserie som inleds med 116 för harmoniserade nummer av så kallat samhälleligt värde. Han pekar på att det i en bilaga till beslutet anges att numret 116 000 har reserverats för en telefonjour för saknade barn. Redan nu finns sådana nationella nödnummer i 14 EU-länder. Det gäller dock inte Sverige, skriver Johansson, och undrar om organisationerna är beredda att agera för att även barn, föräldrar och andra bosatta i Sverige får tillgång till nödnumret 116 000 anpassad till svenska behov och förutsättningar?

Bra initiativ från Civilförsvarsförbundet, som jag tycker går från klarhet till klarhet i sitt arbete för skydd, säkerhet, trygghet och överlevnad. Och som gör det alla borde - har fokus på barnen!

Nya presidenter 2008

Nästa år väljs nya presidenter i en supermakt och en f.d. supermakt: USA och Ryssland.

I Ryssland verkar det i skrivande stund stå mellan Dmitri Medvedev och Sergej Ivanov. I alla fall om man utgår från att det inte blir någon tredje period för Putin (vilket författningen förbjuder men en och annan ändå tror blir fallet). I USA står det (inom demokraterna) mellan Barack Obama och Hillary Clinton och på den republikanska sidan framstår Rudy Giuliani och John McCain som huvudkandidater.

Den senaste Newsweek-mätningen (28 februari-1 mars) visar att Hillary Clinton leder stort över Obama och Edwards. När det gäller republikanerna leder Rudy Giuliani över John McCain. Det lär bölja fram och tillbaka innan valet är över, men det är redan nu intressant att följa vad kandidaterna säger när det gäller ödesmättade frågor som t.ex. Irak.

Senator Obama gick i januari ut med kravet att de amerikanska trupperna skall lämna Irak senast 31 mars 2008 (med undantag för ett begränsat antal trupper ”to remain in Iraq as basic force protection, to engage in counter-terrorism and to continue the training of Iraqi security forces.”)

Hillary Clinton, som lägger ut videotal om aktuella frågor på sin hemsida, beskriver i ett av dem från den 17 februari hur hon vill stoppa Bush’s planer på eskalering och hur hennes roadmap ser ut för att få slut på kriget (Iraq Troop Protection and Reduction Act).

Det finns all anledning att hålla ett vakande öga på kampanjerna i de båda länderna. Inte minst med tanke på de frostiga relationer som har (åter)uppstått mellan Ryssland och USA. Nya presidenter på bägge sidor erbjuder en möjlighet till omtag, både när det gäller relationerna länderna emellan och i viktiga frågor som Irak.

Bloggaktivism...

På Greenpeaces bild här intill står det "The optimism of the action is better then the pessimism of the thought". Vet inte hur mycket "action" det är att skriva ett inlägg här, men det får räcka ikväll i varje fall.

Försvarsmakten har nu lämnat in sitt budgetunderlag för 2008 (BU 08) till regeringen. Underlaget innehåller myndighetens förslag till verksamhet för perioden 2008-2010. Det finns mycket att säga om detta underlag, varav jag översiktligt har läst de öppna delarna. Både ris och ros, som sig bör.

Ros i första hand till klarspråk om personalförsörjningssystemet. Jag har länge förespråkat ett två- eller flerbefälssystem. Behovet av en ny parlamentarisk pliktutredning är akut, kan åter konstateras.

Ris till den fortsatta ambitionen att vi skall behålla hela bredden av förmågor. Man har inte fått några politiska signaler om att göra på något annat sätt, så det är ju inte direkt förvånande. Men avsnitten om samarbete i den nordiska kretsen, som motiveras med att man på så sätt kan spara pengar och därmed behålla en förmågebredd, gör mig ändå lite beklämd. Jag tycker man skall samverka ”på riktigt” och istället för att spara pengar som omfördelas inom Försvarsmakten, så bör man istället ta steget och arbetsfördela inom den nordiska kretsen. Och spara pengar till staten (även om jag inte tycker att det är det främsta argumentet till en sådan arbetsfördelning).

De mest uppseendeväckande delarna i underlaget är annars:
1. Förslaget att bygga om 31 stycken JAS 39 A/B. Fyra stridsflygdivisioner erhåller därmed totalt 100 stycken flygplan av JAS 39 C/D status. Kvarvarande, ej modifierade JAS 39 A/B, ”utgör en exportresurs alternativt avvecklas”. Detta är redan känt från förra årets budgetunderlag. Men det är vare sig bättre motiverat (vilka är de operativa kraven) eller mer underbyggt nu än då. Se även tidigare blogg på temat.

2. ”Flyginsatser förutsätts även under 2009 stå högt på kravlistan från NATO, och en tidsbegränsad insats med JAS inom ramen för ISAF förordas under 2009.” Om detta har jag också skrivit tidigare på denna blogg.

3. Försvarsmakten föreslår att ett korvettförband ”deltar under begränsad tid i Operation Active Endeavour (OAE).” Ett svenskt deltagande i OAE måste ifrågasättas och diskuteras grundligt i breda kretsar! Man kan hävda att om man deltar i OAE så ställer man upp på USA/NATO:s artikel-5 krig mot terrorismen. Se här: ”The operation’s mission is to conduct naval operations in the Mediterranean to actively demonstrate NATO's resolve and solidarity. Operation Active Endeavour is one of the measures resulting from NATO's decision to implement Article 5 of the Washington Treaty, expanding the options available in the campaign against terrorism”.

4. Försvarsmakten har av regeringen fått uppgiften att analysera möjliga styrkebidrag till NATO Response Force (NRF). Bakgrunden är att North Atlantic Council (NAC) har fattat beslut om att NRF skall öppnas för partnerländernas bidrag. Nästa styrkegenereringskonferens för NRF (vilket sannolikt genomförs i november 2007) bedöms för närvarande av Försvarsmakten kunna vara ett tillfälle då Sverige och övriga partnerländer bereds möjlighet att lämna bidrag till NRF. Utgående från nuvarande planeringsförutsättningar finns, menar man, handlingsfrihet och möjlighet att anmäla marin- och flygvapenförband. Dock finns det i nuvarande insatsplanering för tidsperioden 2008-2010 inget ekonomiskt utrymme inplanerat för insatser inom ramen för NRF.

Att medverka i NATOS:s snabbinsatsstyrka, som just har öppnats för deltagande av icke-medlemsländer måste (precis som frågan om OAE ovan) vara en fråga av större vikt. Och som därmed bör beredas med alla riksdagens partier! Inte något som dras igenom riksdagen i en vårbudget! “NATO will no doubt continue to make use of the NATO Response Force, or of some of its elements, “when and where necessary”, as collectively decided by the Allies.”

5. Slutligen är avsnitt 4.5.1, Exportfrämjande verksamhet, ingen överraskning. Man skriver att Försvarsmaktens stöd till försvarsindustrin hittills har varit ”omfattande” och önskemålen från industrin visar ”en tydligt ökande trend vilket innebär att exportstödsverksamheten för Försvarsmakten sannolikt kommer att öka ytterligare”. Vidare i texten kan man läsa följande:

”Inom anslaget 6:2 bedöms resursbehovet för Försvarsmaktens exportstödsverksamhet vara 1,5 miljoner kronor och omfattar kostnader dels för materieldemonstrationer och dels för specifika stödåtgärder där ersättning från industrin är oförenligt med myndighetsrollen.”

Vad står det egentligen? Att staten får lägga ut pengar för de verksamheter FM skall delta i efter industrins önskemål, eftersom det vore olämpligt att industrin betalar för det man medverkar i? Det kanske finns någon klokhet i detta som jag inte förstår just nu (säkert är det så). Men nog vore det lättare att konstatera att man helt enkelt inte skall vara med på sådant där det är oförenligt med myndighetsrollen att man gör något, som man får betalt för.

Inclusive world

Åh, det här är vackert:

"The human spirit has shown again and again that it can respond to challenges thrown down by those who want to dissipate it. If some thought about Crusades, others built houses of wisdom to provide a common home to the best of Christian, Jewish, Persian and Arab minds. If some attacked trains and towers, others came together from across continents to provide a solution to a new disease. If some bombed innocent people of other countries, others went rushing to help cyclone victims. We must harness the spirit of humanity not only because the alternative is the risk of a catastrophic confrontation. We must harness the spirit of humanity because it beckons us to create an inclusive world."

Sundeep Waslekar Strategic Foresight Group, Mumbai.

International Crisis Group släppte sin "CrisisWatch 43" idag:

"Six actual or potential conflict situations around the world deteriorated in February 2007: Pakistan, Somalia, Thailand, Timor-Leste Uganda and Yemen. Two situations showed improvement: North Korea and Burundi.

Two situations showed improvement in February. 6-Party talks in Beijing produced a breakthrough in negotiations on North Korea’s nuclear program with Pyongyang agreeing to shut its Yongbyon nuclear reactor within 60 days. In Burundi, the release of three rebel FNL leaders satisfied a final FNL condition to allow the peace process to move forward.

For March 2007, CrisisWatch identifies Nigeria and Timor-Leste as Conflict Risk Alerts, or situations at particular risk of new or significantly escalated conflict in the coming month."

Det töar i Falköping och vi påminns alla om vårens kommande smältvattenflod från Mösseberg. Det kommer att bli översvämning i kulverten på Scheelegatan i år också. Någon väpnad konflikt har vi inte sett till, det närmaste vi har kommit på senare tid är väl ställningskriget mellan missbrukarna i busskuren på stan och folk som vill vänta på bussen inomhus.

Någon som känner för lite Hoola Bandoola-progg?

The Machine is Us/ing Us

Uppmärksamma läsare märker hur jag låter mig fascineras av diskussionen om politiska bloggar. Jag tipsades om en kort film som är mycket sevärd. Tipsaren (tack Marcus!) vill samtidigt uppmärksamma oss på att den inte omfattar viktiga dimensioner som t.ex. krafterna bakom, vem vinner? eller hur kontrollerat det är.

Partistyrelsen svänger

Miljöpartiets partistyrelse har diskuterat den svenska insatsen i Afghanistan. Resultatet blev en omprövad hållning. Dock kräver man inte omedelbart tillbakadragande (vilket jag tycker är bra) utan ställer krav på regeringen och sätter upp villkor för en eventuell fortsättning på det svenska bidraget.

Peter Eriksson säger såhär i ett pressmeddelande:

"Miljöpartiet anser att det har varit riktigt att sända svenska trupper med FN-mandat till Afghanistan. Vår bedömning av säkerhetsläget i landet under de senaste åren är att internationellt FN-mandaterad väpnad personal tyvärr behövs för skydd av civilbefolkningen och för uppbyggnadsarbetet. Svårigheterna för en fungerande FN-insats har dock ökat med tiden. (...) Om USA:s krig fortsätter eller om den svenska regeringen vägrar ställa tydliga krav gentemot FN och USA för en fortsatt svensk FN-insats, ser vi det dock nödvändigt att ändra vår hållning till att den svenska truppinsatsen bör kallas hem."

Det kommer att bli en intressant beredning i riksdagen när väl Afghanistanfrågan kommer upp på bordet igen. Nu verkar i stort sett alla möjliga åsiktsriktningar vara representerade, från solklart "nej" till solklart "ja" och allt däremellan. Till den övergripande frågan om svenskt deltagande, mandat etc. skall fogas frågan om med vad och hur mycket Sverige skall bidra, vilket jag har skrivit om förut. Det finns säkert mycket åsiker om detta också.

Nu gäller det att det inte bara blir Försvarsmakten och UD som får komma till tals gentemot riksdagsledamöterna, utan andra perspektiv, gärna NGO:s. Oavsett hur besluten sedan kommer att lyda är det viktigt att ingen kan anklaga riksdagen för att vara enögd. Inte minst är det viktigt för trovärdigheten gentemot de svenska soldater och civila vi sänder dit. Eller för den delen om vi kallar hem dem igen.

Envägskommunikation a la Chavez?

Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, oroar sig över politikers bloggande:

”Politiker vill ha direktkommunikation med sina väljare och slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor, det här är bara början. Jag tror att fler och fler politiker kommer att försöka jobba på det här sättet.”

Han säger, apropå Carl Bildts bloggande:

”Jag tycker att man ska läsa hans blogg med samma skepsis som man läser hans partis hemsida. Han pratar utan att få mothugg och det får han väl göra. Men inte om det sker på bekostnad av hans medverkan i de traditionella medierna som ju ändå är den plattform som når flest medborgare.”

Precis. Det är när om det ena, det vill säga bloggandet, sker på bekostnad av att exponera sig i en direktdialog med journalister, politiska motståndare och allmänhet, som det blir ett problem. Jag tror inte alls att drivkraften bakom bloggandet är att man vill slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor. Sedan är det ju klart att bloggen kan användas som ett fora för försvarstal eller att man, som i Bilds fall, kan lägga ut lämpliga ”motbevis” mot diverse anklgelser. Men jag tror att de som läser i allmänhet har förstånd att värdera inläggen. Kanske dessutom en och annan journalist får nya uppslag att gräva vidare i? Tesen ovan, om att det ena inte får gå ut över det andra, testas därmed i praktiken. Om Bildt slutar svara på journalisternas frågor och enbart kommunicerar via bloggen. Då får Lars Nord vatten på sin kvarn.

En annan dimension är att en välbesökt blogg har fler läsare än vilken landsortstidning som helst. Man därmed se blogginläggen som en slags debattartikel. Debattartiklar kan inte journalister debattera i realtid, däremot kan människor skriva repliker (som i sin tur silas genom debattredaktören). Samma sak på de flesta bloggar - repliker tillåts och de kan administreras av bloggaren.

Jag tror helt enkelt att många politiker som bloggar vill skriva av sig om upplevelser, tankar och idéer, som man sällan eller aldrig får frågor om vare sig från medier, partikamrater eller politiska motståndare. Det är i själva verket debattlusta som ligger bakom, tror jag. Jag kan bara tala för mig själv, men om jag skulle få reaktioner på det som skrivs, vare sig det är från medier eller andra, så är det naturligtvis väldigt bra.

Om det dessutom ligger det minsta i vad Olof Petersson säger till DN.se idag, så är ju det ett mål i sig: ”Ungdomarna kanske släpper blicken från dataspelet, upptäcker bloggarna och på den vägen intresserar sig för politiska frågor.”

Konsten att mäta ett liv

Statistiska centralbyrån presenterar idag statistik över livslängden i Sverige 2001-2005. Medellivslängden i riket visar sig vara 77,99 år för män och 82,41 år för kvinnor. Om man vill roa sig med jämförelser kan man t.ex. konstatera att siffrorna för Västra Götaland är 78,07 för män och 82,40 för kvinnor. Till min förvåning visar det sig att kvinnorna i Stockholm lever längre än i Västra Götaland (82,65 mot 82,40). Männen i Västra Götaland verkar däremot leva något lite längre än männen i Stockholm (78,07 mot 78,06 år).

Vid dagens Försvarsberedningsmöte fick vi föredragningar av MUST (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten och FOI (Totalförsvrets forskningsinstitut). Fokus: Ryssland. Där förväntas kvinnorna leva 74,10 år och männen 60,45 år, men det varierar naturligtvis betydligt mellan regionerna. Det är för övrigt relativt stor skillnad på de föredragningar MUST och FOI ger idag och de som gavs i mitten på 90-talet. Den analys som presenteras omfattar betydligt fler, och inte sällan mer relevanta, faktorer än klassisk styrkebalansräkning. Det tackar man för.

"I Ryssland finns det två olyckor: där nere - mörkrets makt, däruppe - maktens mörker"

V.A. Giljarovskij, 1855-1935

Hopp eller förtvivlan

Jag lyssnar noga på Svenska Afghanistankommittén (SAK) när det gäller utvecklingen i Afghanistan och hur man skall se på de två konstellationer som befinner sig i landet samtidigt; Isaf och OEF.

SAK:s styrelse redovisade nyligen sin mycket dystra bild av läget och kräver bland annat att FN-mandatet för Isaf klargörs.

Information bör inhämtas från så många aktörer och informationskanaler som möjligt. Det är inte enkelt att bilda sig en rättvis bild av läget. I synnerhet inte när man har Falköpings böljande horisontlinje framför ögonen, och inte ett bergsmassiv nord-öst om Kabul. Själv försöker jag följa principen om att det sällan är något som är svart eller vitt. Det är oftast i gråzonen man kommer närmast sanningen.

På Afghanistan Online kan man, med en klump i halsen, läsa landets slogan: "Afghanistan: The Friendliest Country in the World, Possibly the Universe." Det är också där man kan köpa t-shirten ovan.

Religionen tar vid, när staten gett upp?

Ann Wilkens, Sveriges ambassadör i Islamabad, säger tänkvärda saker i UD:s pågående "ambassadör stafett":

"Religionen tar vid, där staten har abdikerat - det är min övertygelse efter åren här. 1900-talets politiska vänsteropposition har ersatts av 2000-talets religiösa högeropposition. När statens samhällsstyrning fallerar, drar predikanterna eller mullorna in på scenen. Det är dåliga nyheter, inte minst för världens kvinnor. Och ett mycket gott skäl att med näbbar och klor värna om den goda samhällsstyrningen - där den fortfarande finns."

Discodiplomati

Det har blivit lite uppståndelse över Bilds "discodiplomati" under dagen.

Upprinnelsen är ett av hans hans blogginlägg från natten till idag. Kritiken från Urban Ahlin (s) lät inte vänta på sig. I Aftonbladet kommenterar han "discoteorin" på följande sätt: "Herregud, jag blir alldeles paff. Det finns ingen måtta på killen. Det här är korkat" och "Problemen i Kaukasus grundar sig på något helt annat än brist på diskodans, det borde Bildt veta. Han underskattar problematiken i regionen."


Bildt vilar i sin tur inte på tangenterna utan kommenterar Ahlin på sin blogg:

"Att förhindra konflikt och bygga för fred handlar inte bara - ibland inte ens främst - om grandiosa diplomatiska deklarationer. Ofta handlar det om att helt enkelt göra det möjligt för människor att mötas och därmed rida spärrar mot de krafter som bara vill konfrontation (...)

När U2 kom till Sarajevo och unga människor strömmade till från Bosnien alls delar var det inte “korkat” utan synnerligen viktigt. Fred byggs hos enskilda människor."

Bildt har viktiga erfarenheter med sig från sitt engagemang på Balkan. Synd att det inte är mer av detta och mindre av "affärer" kring utrikesministern.

Bilden är hämtad från Aftonbladet

KRUT på lut?

Regeringen beslutade den 10 juli 2003 om direktiven för en statlig offentlig utredning med uppdrag att se över den svenska krigsmateriellagstiftningen (dir. 2003:80). Utredningen antog namnet KRUT, KRigsmaterielUTredningen. Uppdraget formulerades mot bakgrund av den senaste tidens förändringar inom de utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska områdena, vilka inneburit att såväl utveckling, tillverkning och anskaffning av försvarsmateriel som exportkontroll i ökande grad blivit föremål för internationellt samarbete. Uppdraget har också formulerats i ljuset av den organisationsreform som ägde rum 1996 och som innebar att tillståndsprövningen av exportärenden delegerades från regerings- till myndighetsnivå.

KRUT redovisade sina förslag i SOU 2005:9 Hittills har förslaget inte resulterat i någon proposition från regeringen, men det är på gång. Enligt statrådet Tolgfors i december är ärendet under beredning inom regeringskansliet.

Måtte den senaste tidens händelser leda till att regeringen inkluderar andra delar i denna beredning. Följande krav bör de flesta kunna instämma i:

"Slutligen måste nya regler införas. Europeiska folkrörelser har, utan framgång, krävt att ett särskilt antikorruptionskriterium ska inkluderas i EU:s uppförandekod för vapenexport. Sverige måste nu införa nya vapenexportregler som inkluderar riktlinjer mot korruption och dessutom krävs generellt mer insyn i och öppenhet kring vapenaffärer."

Rolf Lindahl, politisk sekreterare Svenska freds- och skiljedomsföreningen, skriver detta på SVT Agendas hemsida.

Riksdagens beslut på andra grunder?

Apropå den nyfunna viljan att sätta in svenska flygstridskrafter i Afghanistan:

Ur regeringens proposition 2005/06:34 från oktober 2005 (Utökat svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan):

"De svenska erfarenheterna av deltagande inom ramen för en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad är hittills mycket goda. Enheterna har trots begränsade personalresurser, men med tillgång till en trovärdig uppbackning i form av flyg och robusta förstärkningsförband, visat sig ha ett mycket stort inflytande i de områden som de verkat i. Det har givit goda möjligheter att i nära samverkan med FN:s civila mission påverka utvecklingen och minska spänningarna."

Och i det sammansatta utskottets betänkande, med anledning av ovanstående proposition, står det:

"Utskottet vill erinra om att det svenska förbandet, genom sitt deltagande i ISAF och inom Natos kommandostruktur, omfattas av den internationella styrkans operationsplaner och dess förband för förstärkning och undsättningsinsatser. Reserver för sådana insatser finns således beredda att bistå såväl svenska förband som förband från de övriga deltagande länderna i den internationella säkerhetsstyrkan."

Frågan är då: Vad har ändrats i säkerhetsläget sedan denna information, som alla partier grundande sina bedömningar på? Och/eller har det skett någon stor omgruppering, som gör att svenskarnas flygstöd tar längre tid på sig för att komma fram? Eller saknas det flygunderstödsresurser nu, men inte tidigare?

I så fall är det detta som Försvarsmakten måste redovisa och regeringen i sin tur redovisa för riksdagen.

"Ab igne ignem"

I norra Afghanistan leder Sverige ett så kallat Provincial Reconstruction Team (PRT) som ansvarar för ett område med fyra provinser med en befolkning på tre till fyra miljoner.

På Försvarsmaktens hemsida kan man idag läsa ett tänkvärt citat:

- Det är vikigt att understryka att ett PRT inte bara är en militär organisation. Den civil-militära delen kan inte underskattas när det gäller att skapa säkerhet och utveckling. Stridsfordon och vapen i all ära men en sådan insats är inte alltid det effektivaste medlet för att nå målet. Förstår man inte detta är man uppebart oinformerad om de realiteter som finns i norra Afghanistan, säger överste Jan Pålsson, chef för PRT Mazar-i-Sharif.

En hyllning till fritidspolitikern

Idag har miljöpartiet i Falköping årsmöte. En samling människor som viker varje måndagkväll, en hel del helger och tid efter jobb, läggning av barn, handling, tvätt... till möten. Obetalt är det. Och oftast väldigt otacksamt.

Nämndsammanträden skall förberedas, ärenden i fullmäktige diskuteras. Ständigt denna känsla av att man borde göra mer, oftare och kanske också bättre. Detta är en hyllning till landets fritidspolitiker. De hyllas sällan. I synnerhet när det blir skandaler då någon missköter eller rentav missbrukar sitt uppdrag. Då dras de flesta över en kam.

Det är klart att det finns undantag, oseriösa latmaskar och personer utan omdöme (precis som i alla grupper). Men de som vill något, kämpar med sina luntor av handlingar och viker värdefull fritid för något de tror på. Det är starkt.

Bilden kommer från adbusters.

Fler kort i leken

Vid sidan av Försvarsmaktens rättvise- och legitimitetsskäl, samt industrins marknadsföring, kan vi nog lägga till ytterligare ett kort i den kortlek vi såg delar av genom insatschefens utspel om JAS i internationella insatser idag (se inlägg nedan).

Jag vill påminna om sid 13-14 i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2007 (huvuddokumentet). Där kan man läsa att Försvarsmakten med stöd av Försvarets Materielverk har utarbetat en handlingsplan med målet att skapa en enhetlig och antalsmässigt reducerad flygplanflotta bestående av totalt 100 stycken JAS 39 C/D. Denna lösning, skriver man, medför att Försvarsmakten, med ett minskat antal flygplan, erhåller en samlat större operativ effekt som bättre svarar mot kraven på interoperabilitet samt minskar drift-, vidmakthållande- och vidareutvecklingskostnaderna ur ett livscykelperspektiv.

Dessa planer måste naturligtvis motiveras för svenska folket innan debatten om en ny JAS-satsning tar fart. Och det är nog det Jan Jonsson försöker göra nu. Argumentet som förväntas köpas av allmänhet och politiker för att motivera ytterligare investeringar i systemet är således:

Vi måste ha med oss JAS i internationella insatser för att skydda våra soldater på marken.

Alla vet att nya stora investeringar måste vara motiverade utifrån behov av internationella insatser. Om vi skulle säga nej till JAS i internationell tjänst (och stryka de redan anmälda förbanden i internationela styrkeregister), blir det heller inga stora satsningar på systemet.

Nästa stycke i budgetredovisningen är också intressant, med tanke på andra aktuella JAS-debatter just nu. Högkvarteret skriver:

”Därtill erhålles den samlade effekten att Försvarsmaktens överskott av flygplan blir en förutsättningsskapande resurs för fortsatt export av JAS 39. Det innebär att den industriella kompetensen och resursen för långsiktigt vidmakthållande och vidareutveckling av JAS 39 stärks samtidigt som en positionering av svensk flygindustri som en attraktiv leverantör och samarbetspartner erhålls.”

Hela paketet ser ut såhär: Antalet JAS 39 i Försvarsmakten reduceras och JAS 39 systemet ensas till en enhetlig flygplanpark omfattande 100 JAS 39 C/D genom ombyggnad av 31 st befintliga JAS 39 A/B. Försvarsmakten bedömer att detta gör det möjligt att förlänga den operationella driften av JAS 39 till cirka år 2040.

Frågan är när riksdagen ställs inför ett sådant förslag, och vad riksdagen beslutar om detta?

JAS i Afghanistan and elsewhere?

Morgonens radioinslag om att Försvarsmakten vill sätta in JAS i Afghanistan (och i andra internationella insatser) för att få stridsträning och PR-värde inför försäljning av planet fick förmodligen en och annan sömndrucken att vakna till.

Den som har följt försvarsdebatten de senaste åren vet att diskussionen om vilka, var och med vad svenska insatser internationellt skall göras ständigt är aktuell. Om man hårdrar det gäller det i grund och botten både rättvise- och legitimitetsskäl inom Försvarsmakten. De förband som ”inte får vara med”, ser sin framtid hotad.

Låt mig från början slå fast att internationella insatser skall vara behovsstyrda, inte fungera som gödkalv för det militärindustriella komplexet.

Jag har länge förfäktat idén om att Sverige bör nischa sig. Vi vare sig kan eller bör eftersträva att kunna skicka ut alla de förbandstyper vi har. Det blir dyrt eftersom materiel skall anskaffas, förbanden skall övas, personer skall kontraktsanställas etc. Bättre att satsa på något som vi är bra på sedan länge och är kända för internationellt, och sedan faktiskt avgränsa oss till det, nämligen marktrupp.

Vi skall vara på marken (om alla konfliktförebyggande förebyggande åtgärder fallerar), skilja stridande parter åt, samverka med civila organisationer och verka kraftfullt för en återuppbyggnadsprocess. Vi skall finnas på marken och se till så att hjälporganisationer kan verka, nödhjälp kommer civilbefolkning till del och förhindra folkmord och massvåldtäkter. Framför allt skall vi inte skicka ut något (förband eller krigsmaterial) insats för att man behöver öva det eller för att man skall bättra på exportmöjligheterna. Då förlorar både insatsen, Sverige och Försvarsmakten sin trovärdighet. Och därmed sin legitimitet att verka internationellt. En hopplös situation uppträder; ve den insatschef som förlorar soldater i en uppgift som bygger på att man har genomfört något i PR-syfte!

Försvarsmaktens ”utspel” idag sker därför att man arbetar på det budgetunderlag man inom kort ska lämna till regeringen. Försvarsmakten har fått frågan om vilka bidrag myndigheten skulle föredra att göra till kommande och pågående internationella insatser, och det är detta man nu flaggar för att man kommer att redovisa. Förslaget ska sedan utgöra underlag för Försvarsmaktens uppgifter och ekonomiska ramar för 2008 och framåt.
På Försvarsmaktens hemsida kommenterar Försvarsmaktens insatschef Jan Jonsson (bilden)det hela på följande sätt:

- Hittills har flygvapnet varit exkluderat i våra fredsfrämjande insatser, samtidigt som det finns en stor efterfrågan på den typen av förband.

För det första undrar jag i så fall hur det kommer sig att flygstridskrafter sedan länge är anmälda till internationella styrkeregister? Och för det andra vill jag gärna veta hur den efterfrågan som Jan Jonsson pekar på ser ut mer konkret, säg de senaste 10 åren, utanför Försvarsmaktens och flygindustrins inre cirklar.

Foto: Andreas Jonsson, Försvarets Bildbyrå

Vi toppar andra listor

E24 listar medelinkomsten per år i kronor i Sveriges kommuner. Resultatet: Falköping - 200 421, Skara - 212 292, Skövde - 214 693, Tidaholm - 198 279, Lidköping - 214 053. Som jämförelse kan nämnas att medelinkomsten i riket är 222 691. Den kommun som toppar listan är Danderyd med sina 402 902 kronor, vilket är dubbelt så mycket som Borgholm som hamnar längst ner på listan med 183 473 kronor.

Det är bra med höga inkomster för kommunens skattebas. Mer pengar kan därmed fördelas till barn och gamla. Men det hade varit intressant att se motsvarande listning när det gäller livskvalité. Då hade möjligen Borgholm bytt plats med Danderyd. Och Falköping hade i sådana fall legat i topp, i alla fall i Skaraborg?

Kommission om provision

En kommission som utreder vad som har hänt och inte hänt i samband med JAS-affären med Tjeckien bör kunna upprättas på ungefär det sätt som man gjorde i samband med medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport i maj 1988 (SOU 1988:15).

Under mitten av 1980-talet framkom uppgifter om att Bofors hade, mot alla regler och förordningar, låtit smuggla vapen till länder som inte uppfyllde kraven enligt de svenska riktlinjerna för vapenexport. En rad andra misstänkta fall framkom också senare. Nu började en karusell av flera polisutredningar, andra utredningar samt KU-förhör. Debatten om vapenaffärerna fick den socialdemokratiska regeringen att 1987 sammankalla en s.k. medborgarkommission för att undersöka saken. Syftet var att granska uppgifterna om den olagliga vapenexporten, samt att i mesta möjliga mån avgöra vilka som varit ansvariga för att det kunnat ske.

Jag vet inte i skrivande stund om denna kommission hade fullgoda mandat för sin uppgift, huruvida sammansättningen av ledamöter och experter var optimal och så vidare. Men det kan ju vara en modell att utgå ifrån.

Skumraskaffärer

Dagens Försvarsberedningsammanträde handlade inte om JAS-affärer och affärsmetoder i den internationella vapenhandeln. Det är inte heller beredningens bord. Vi fortsätter arbetet med den säkerhetspolitiska rapport som skall läggas till regeringen i juni. Utanför sammanträdesrummet däremot är det JAS och mutor som diskuteras. Rapport följde upp gårdagens Uppdrag granskning med diverse politiker som fick uttrycka sin indignation (däribland undertecknad).

Peter Eriksson har framfört krav på en "sanningskommission" kring affärerna. Det är bra, på sikt också för alla inblandade inklusive industrin. Systemet med s.k. "agenter" som får provision (ofta groteska belopp) kan nog sägas vara gängse metod vid affärer av det slag som vi nu diskuterar med JAS till Tjeckien. Inom krigsmaterielindustrin och annorstädes. Det gör inte saken OK, naturligtvis, men det är något som de flesta med intresse för dessa frågor länge har känt till. Mer uppseendeväckande är det om man kan belägga att man har mutat sig fram i stat-till-stat affären som den mellan Sverige och Tjeckien. Då har vi en ny skandal, likt den med Bofors Indienaffärer.

I april 1986 fick Bofors kontraktet på 410 haubitsar till Indien, värt 8,4 miljarder kronor - Sveriges största exportorder någonsin. Sedan skickade riksbanken ett brev till Bofors. Banken hade upptäckt att Bofors betalat provisioner till bankkonton i Schweiz. "Ni ombedes inkomma med skriftlig förklaring"... Sammanlagt betalade Bofors ut 326 miljoner kronor i provisioner till tre mellanhänder, varav delar har betalats vidare till personer som kunnat påverka beslutet att köpa haubitsarna från Bofors. Boforsaffären i Indien har blivit en mutskandal av ofantliga mått.

Bilden ovan visar den förra Försvarsberedningen med dåvarande ordföranden Håkan Juholt (s) i spetsen.

Bevare oss väl!

Jag kunde inte hålla mig. Dagens Falköpings Tidning manade till hamrande på tangentbordet. Paul Ronge i all ära, men är han den enda "PR-experten" som skall uttala sig. Det är Pravda. En sanning? Men om detta handlar inte min insändare, om den nu publiceras. Här kommer den i varje fall.


Bevare oss väl för trevligheter!

I FT kunde man nyligen läsa ett uttalande från mediastrategen Paul Ronge. Om han är korrekt återgiven menar han att det är ett självmål att kommunens representanter ”åker på konferenser eller har möten på trevliga platser som Italien”. Detta apropå kommunens arbete med Cittaslow.

Jag tycker det är dags att vända på steken och se det från en annan synvinkel. Det borde snarare ses som självmål att sitta hemma på den kommunala kontorsstolen och vänta på att något skall hända, reflexmässigt säga nej till nya idéer (i synnerhet om man inte har uppfunnit konceptet själv) och stanna hemma eftersom eventuella resor riskerar att reta upp någon som tror att tjänsteresor utomlands företrädelsevis genomförs i en pool på lyxhotell.

Jag utgår från att kommunens företrädare i förekommande fall åker till utlandet för att få inspiration, idéer och utveckla fruktbara samarbeten som gagnar vår kommun. Om det till exempel finns ett intressant projekt i Italien som kan vara en positiv injektion, ja då är det lämpligen till Italien som kosan bör styras. Trots att Italien kan vara misstänkt trevligt, med gott klimat och berömd mat. Jag utgår också från att beslutsfattare i Falköping åker till andra kommuner i Sverige för att få inspiration, idéer och utveckla fruktbara samarbeten som gagnar vår kommun. Ibland kan det säkert vara så att dessa studiebesök äger rum på platser som är trevliga att besöka - dessbättre! Då kan nämligen våra företrädare ta med sig erfarenheter hem till Falköping, som i förlängningen kan komma oss alla till del.

Om man nogsamt och öppet redovisar syfte, budget, deltagare och gediget program inför resor, samt följer upp med en sammanfattning av intryck, idéer som väcktes och en konkret handlingsplan för de delar som kan omsättas till vår kommun, ja då skulle nog de flesta känna sig trygga med att de skattepengar som brändes av i själva verket kan vara en investering.

Bevare oss väl för kommunala beslutsfattare som tycker vi är oss själva nog, som inte förkovrar sig genom resor till goda exempel, som inte tänker visionärt och utmanande kring Falköpings framtid, som inte ser sig om efter intressanta projekt och förmår att omsätta dessa intryck till praktiska framsteg för Falköping. Det är introverta kontorsstolskramare som behöver jagas ut för att få nya intryck och inspiration till stordåd, inte tvärt om.

Cittaslow -full fart framåt!

Det gnälls lite över kommunens satsning på Cittaslow på tidningens insändarsidor. Det är bra, alla projekt eller visioner som vare sig ifrågasätts eller uppmärksammas är inte värda namnet.

Men de svepande kommentarerna, kritiken som slår lite blint runtomkring, fäktandet med argument som hade sett annorlunda ut om man så bara hade ägnat fem minuter åt faktainhämtning...?

Lite tröttande är det allt. T.ex. har en lokalavdelning i LRF (som väl borde vara den första organisationen att omfamna idéerna med Cittaslow!) på ett årsmöte givit uttryck för sitt missnöje. Det hela går ut på, om jag förstod det rätt, att de minsann redan producerar lokalt och att man inte skall satsa på de där små producenterna som håller på med mattillverkning halva året bara. Hallå? Ponera att kommunens skolor, äldreboenden och andra inrättningar där mat serveras köper lokala råvaror. Tror LRF att det bara är de små producenterna som kommer leverera då? Påverås ost i all ära (det är verkligen gott!), men inte serveras det getost och tallbarrskryddad honung i skolmatsalen. Nej en och annan potatis och ett och annat kilo vetemjöl kommer i så fall att köpas in.

Se möjligheterna och bygg vidare på de styrkor vi har!

http://www.slowfood.terramadre.se/falkoping.aspx

För och emot...

• Fördelar med att jobba hemifrån:
• Jag glömmer inte ta med sig något viktigt till jobbet.
• Jag kan lägga i en tvätt.
• Det går fort att ta sig till förskolan om baren blir sjuka och skall hämtas.
• Ingen ser om jag spiller kaffe på tröjan.
• Nackdelar med att jobba hemifrån:
• Ibland vore det kul att få svar -och bli motsagd- när jag sitter och muttrar för sig själv.
• Den där &%¤&()/==) tvättmaskinen står där och pockar på uppmärksamhet.
• Det finns ingen datorsupport att ringa (och så dyker de upp efter fem minuter med ett tjänstvilligt leende på läpparna).