Radar diplomacy

Simon Saradzhyan skriver för ISN Security Watch:

...If Washington chooses to reject Moscow's proposal to share Azerbaijan's Gabala radar base, it will have to come with a good reason for doing so...

Tsunamihanteringen i ett annat perspektiv

Katastrofkommissionen gav FOI år 2005 uppdrag att studera varför det dröjde så länge innan de ansvariga förstod tsunamikatastrofens fulla vidd. I en rapport ger FOI-forskarna sin bild av krishanteringen, ett annat perspektiv än den vi hittills sett och mycket intressant läsning inför avlämnandet av den krishanteringsutredning som under sommaren går in i sitt slutskede. Den utredning som skall komma fram till hur en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet skall utformas.

Det är utmärkt att rapporten uppmärksammas och den bör föranleda både breda och djupa diskussioner.

FOI:s övergripande slutsats är att krishanteringen blev som den blev därför att det dröjde lång tid innan ansvariga förstod att detta var exceptionell händelse. Det var en "orimlig tanke" att kanske tusen svenskar skulle kunna omkomma i en katastrof på andra sidan jordklotet, mitt under en julhelg.

FOI-forskarna har studerat de första tre dagarnas krishantering ur tre perspektiv: ett psykologiskt, ett organisatoriskt samt ett agendaperspektiv.

Det psykologiska perspektivet: Det är svårt att värdera information. Särskilt som den är av skiftande kvalitet. Orsaken kan vara att olika typer av information konkurrerade om utrymmet och gav en splittrad bild. Det är vidare lätt att bli låst av det första intrycket. Man fastnade tidigt i att Sri Lanka skulle ha bistånd och det var svårt att ändra på den föreställningen. Räddningsverket, SRV, insåg däremot tidigt att det handlade om att hjälpa svenskar i Thailand. Något sådant hade SRV aldrig tidigare gjort.

Det organisatoriska perspektivet: I kris efterfrågas ett centralt beslutsfattande och samtidigt flexibilitet. Det är svårt att förena. Många vill dirigera, men ingen vill dirigeras. Krisledningsgruppens storlek och sammansättning spelar en stor roll. Så länge katastrofen ansågs vara en biståndsfråga, fungerade det bra. SRV har sedan länge rutiner och strukturer för katastrofhantering som bistånd. När man insåg katastrofens fulla omfattning och frågan lyftes till högsta nivån, avslöjades bristerna. Den saknades rutiner. Det fanns ingen aktör med totalansvar. Forskarna säger att det främst handlade om att hjälpa svenskar i Thailand. Den gråtande svenske Bangkok-ambassadören som ringde från stranden i Phuket direkt till ett krismöte på UD på andra dagen kan vara det som vände inriktningen.

Agendaperspektivet: För att en fråga ska hamna högst på den politiska dagordningen måste den definieras som ett problem. Här spelar medierna en ledande roll. Medierna kräver besked av beslutsfattare i toppen. Och dessa vet att det kommer en senare granskning. Därför håller man inne med osäkra uppgifter och blir knapphändig. För detta får man också kritik. Analysen visar dock att det togs goda enskilda initiativ, t ex till samarbete med EU, men att detta bromsades. Anledningarna kan enligt forskarna vara ett lågt krismedvetande, brist på erfarenheter, byråkrati, prestige och till och med personmotsättningar. Reseföretagen däremot gav detaljerad information och var väl medvetna om situationen.

Läs hela artikeln här.

Ska våldet avgöra, då förlorar alltid folket

Det är inte första gången, knappast den sista heller, jag sitter framför CNN och försöker förstå något som känns så oerhört tragiskt och absurt. Dessa unga män, fulla av adrenalin och utan framtidshopp, som löper amok på gatorna. Det meningslösa skjutandet som orsakar en vågrörelse runt omkring när alla kastar sig undan. Hatet. Det är svårt att se var den politiska manifestationen tar slut och huliganism och plundring tar vid. Bilder på barn, uttryckslösa i sjukhussängar och sedan än mer klipp från dammiga gator där människor som flyr undan blandas med de (unga män) som springer åt andra hållet, med höjda nävar.

Donald Macintyre genom The Independent ger några korta ingångsvärden till den akuta situationen i Gaza här. TT-AFP här och Cordelia Edvardsson här. Den djupare förståelsen får jag söka i Robert Fisks nyligen översatta "Det stora kriget för mänskligheten: kampen om mellanöstern".

Robert Fisk har bevakat Mellanöstern i 30 år. Han har sett och upplevt det mesta och förmår se bakom de enklaste förklaringarna, det bekväma blame-game-beteendet och (vilket jag tycker är den största behållningen så långt i läsningen på sidan 308 av 1102) att han konsekvent tar den enskilda människans parti oavsett bakgrund och härkomst.

Ledargestalter kommer och går, men lidandet och hatet följer generationerna. Ur en recension jag läste någonstans:

”Det finns ingen kronologi i Mellanösterns historia. Bara en cirkel av våld som dag efter dag sänder hundratusentals soldater och civila; män, kvinnor och barn; araber, kristna och judar; in i döden. Det stora kriget är ett gediget och fasansfullt stycke nutidshistoria, en skakande personlig memoar och en kärleksfull och osminkad skildring av krigsreportrarnas vardag.”

Allan analyserar

"Det är oerhört viktigt hur vi förbereder och tar hand om den personal som deltar i internationella militära insatser. Nu ska vi för första gången få en samlad svensk politik på detta område."

Det säger försvarsminister Mikael Odenberg i ett pressmeddelande med anledning av att regeringen i dag har beslutat att utreda en samlad svensk politik om ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser.

Utredare blir Allan Widman (fp), ledamot av Riksdagens försvarsutskott. Det är ett bra val. Allan har engagerat sig under lång tid i dessa frågor. Han får en tuff tidsplan för en viktig uppgift. En nödvändighet dock, med hänsyn till att NBG ställs i beredskap vid årsskiftet. Den 15 oktober i år ska han redovisa vilka åtgärder som bör vara genomförda tills dess. Slutrapporten ska lämnas senast 1 maj 2008.

Jag önskar härmed lycka till. Det är en mycket viktig utredning, både för de som kommer att drabbas av svårigheter och anhöriga som är kvar hemma. Men i förlängningen handlar det om vår möjlighet att över huvud taget rekrytera människor till de uppgifter som riksdagen vill att man skall utföra.

Allan har anledning att följa uppbyggnaden av sajten Utlandsstyrkan.com Ett initiativ från en som varit i Kosovo och skadats, som anser att Försvarsmaktens hantering "varit under all kritik" och som nu arbetar för förändring i positiv riktning.

Nagelbitare

Beroende på vad man intresserar sig för här i världen, lär även denna dag bli spännande.

Klockan 11.00 presenterar förvarsminister Mikael Odenberg en utredare till ny samlad svensk politik om ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser.

Klockan 14.30 har den återinkallade Katastrofkommissionen pressmöte. Kommissionen kommer att ge ett sammandrag av sina slutsatser och bland annat ge förslag till förbättringar av främst informationshanteringen inom RK.

Men jag gissar att merparten av uppmärksamheten dras mot vad kommissionen skriver om Lars Danielssons förehavanden. Danielsson skriver på DN-debatt idag. För medborgaren är förmodligen det viktigaste han tar upp ifrågasättandet om kommissionen verkligen försökt få svar på viktiga frågor om hur rutinerna har förändrats inför framtida kriser.

Fortfarande på hugget

Gårdagens Försvarsberedningssammanträde var det sista före sommaruppehållet. Denna debattglada och frågvisa församling visade dock inga tecken på att ha koppat på något semesterläge, utan ansatte föredragshållare i sedvanlig ordning.

Dagens ämnen var regeringskansliets pågående arbete med en nationell strategi för internationella insatser (som utlovades i regeringens budgetproposition i höstas) samt en redovisning av läget inför Nordic Battlegroup (NBG) beredskapspreiod första halvåret 2008.

När det gäller strategin för internationella insatser var det nog en och annan av oss i beredningen som hade hoppats att regeringen blandade in riksdagens partier redan i framtagandet av ett förslag. Det hade varit smart, också ur regeringens perspektiv. Men, varför göra det lätt för sig i den fortsatta beredningen... Som arbetet ser ut nu sker det mellan tjänstemän från utrikes-, försvars-, och justitiedepartementen.

Under alla omständigheter måste resultatet -strategin- underställas riksdagens prövning genom en proposition. Det är omöjligt att tänka sig att riksdagen skall fatta beslut om att sända iväg våra bidrag till internationella insatser, utan att ha debatterat och fattat beslut om den strategi som ligger till grund för besluten. Om den nu skall vara styrande (vilket naturligtvis bör vara meningen) för både planering, utformning, dimensionering när det gäller de resurser/myndigheter som kan komma ifråga, samt beslut om att åka iväg, måste den vara väl förankrad för att vara hållbar.

Det handlar ytterst om legitimiteten för Sveriges instatser. Och allra ytterst om vilket stöd de kvinnor och män som sänds ut får på hemmaplan.

Därmed kommer jag osökt in på den andra punkten på dagordningen: Redovisning av NBG-läget av chefen för NBG, Karl Engelbrektsson. Karl trycker på värderingsarbetet och uppmärksammar oss helt riktigt på de påfrestningar som hela kedjan, soldaten-riksdagsledamoten, kan komma att utsättas för.

Bilden illustrerar civil-militär samverkan genom Fredrik Hassel(till vänster), Krisberedskapsmyndighetens stabschef och Michael Moore, Försvarsmaktens utvecklingschef.

Bättre sent än aldrig

Idag tar Jörgen Ericsson, Försvarsmaktens strategichef och Michael Moore, Försvarsmaktens utvecklingschef, till orda på Brännpunkt. Det utgör således Försvarsmaktens svar på den kritik som har framförts när det gäller den perspektivplan som lämnades till regeringen i maj.

Huvudpoängerna i debattartikeln är för det första att den som hävdar att Försvarsmakten i perspektiv­planen förespråkar en återgång till ­invasionsförsvaret, läser in ett budskap som inte finns där och för det andra att det inom ett stabilt och starkt EU inte finns något isolerat militärt hot mot vårt land.

Fakta i målet är att regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att beskriva tänkbara konflikttyper såväl nära Sverige som internationellt/globalt, samt redovisa olika betoning av nationell respektive internationell förmåga. Försvarsmakten är mycket tydlig i perspektivplanen med att det är alternativ B som är att föredra, och att det alternativet innebär en ökad vikt vid det nationella. Koncept B bygger på en högre ambitionsnivå än i dag avseende leverans av militär effekt, såväl för internationella insatser som för att möta de framtida behov av nationella insatser som det sägs kan komma att bli följden av omvärldens utveckling.

Fakta i målet är att Moore och Eriksson nu skriver att ”Den som påstår att Försvarsmakten nu bör återgå till ett anpassningstänkande med förmåga att växa för att på egen hand kunna möta ett framtida ökat hot från t ex Ryssland har inte insett EU- och Natoutvecklingens säkerhetspolitiska och strategiska innebörd.” Men att det faktiskt inte är vad som sades i perspektivplanen. Speciellt i den rapport där de scenarier som ligger till grund för alternativen redovisas, men som tyvärr inte låter sig citeras eftersom den är hemlig, framgår detta mycket tydligt genom några minst sagt uppseendeväckande scenarier.

Avslutningsvis skriver Försvarsmaktens företrädare att man välkomnar en debatt om Sveriges säkerhetspolitiska utmaningar, men att den behöver realistiska och relevanta ingångsvärden. Jag håller med. Men i detta fall faller faktiskt ansvaret på Försvarsmakten själv. Man öppnade för debatten genom att skriva på ett sådant sätt i perspektivplanen, att det inte kan tolkas på något annat sätt än vad som gjordes.

Om perspektivplanen hade präglats av de budskap som Moore och Ericsson nu ger och om de hotbildsscenarier som ligger till grund för perspektivplanens olika alternativ hade byggt på teorin om att Sverige inte står ensam i händelse av väpnat angrepp, då hade vi inte haft den debatt som har varit.

Moore ger mer

Michael Moores nya USA-kritiska film ”Sicko”, som går upp på biograferna i slutet av månaden, är ett angrepp på sjukvårdssystemet i staterna. Bland annat tar Moore med sig sjuka räddningsarbetare från 11 september till Kuba för att de skall få vård (!). Föga förvånande är filmen under republikansk attack och Moore utreds av regeringen för tilltaget med Kubaresan (brott mot embargot), vilket kan resultera i fängelse eller böter.

Mannen är ett PR-geni, med ett hjärta. Han har -utan att ge sig till känna- hjälpt sin argaste kritiker med US$12,000.

Jim Kenefick driver Moore-bashing bloggen Moorewatch.com, där han under lång tid har gått hårt åt Moore. När hans fru blev svårt sjuk vädjade Kenefick om hjälp på sin blogg, då paret saknade sjukförsäkring. Moores donation blev räddningen. Kenefick låter sig dock inte imponeras så lätt. Han skriver såhär på sin blogg:

"He paid US$12,000 so that you, the press, would focus on what a 'nice guy' he is and in the same breath, make me look like a jerk."

Ett aktiebolag kan aldrig rodna

Apropå mutskandaler i krigsmaterielindustrin kan man läsa i The Independent idag att BAE nu sätter upp en extern etikpanel som skall undersöka hur vapenjätten sköter sina affärer. De senaste turerna kring affärerna med Saudi har gjort att trycket mot företaget är hårt. Hittills har man tillämpat en föga framgångsrik taktik gentemot media (och som Saab verkar ha kopierat) som går ut på att vägra kommentera anklagelserna, med hänvisning till de pågående utredningarna.

“It is understood that the committee, rather than examining the recent claims surrounding its dealings with the Saudis, will be forward-looking and will keep a close eye on the company's policies and processes, but its exact remit is not known.”

Frågan är vad denna etikpanel kan göra för BAE:s trovärdighet? Denna vecka kommer både regeringen och BAE nämlige under förnyat tryck, när parlamentariker ur oppositionen kommer att kräva av SFO (Serious Fraud Office) att man återupptar undersökningen av BAE.

“Vince Cable, the Liberal Democrat Treasury spokesman, will table a House of Commons question demanding to know if the Chancellor, Gordon Brown, knew about the alleged bribes.
Yesterday the Foreign Office refused to comment on allegations that Britain was behind a smear campaign against the world's anti-bribery watchdog, the Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD), which has been investigating the Government's decision to halt the inquiry into the payments. Senior employees at the OECD are understood to have alleged they were put under pressure to drop their probe. Anti-bribery inspectors are expected to travel to London soon to ask ministers why the SFO inquiry was dropped.”

Små smulor är också bröd

Samarbetet mellan Norge och Sverige når nya höjder. Carl Bildt och Jonas Gahr Støre träffas i Tromsö och grillar lax tillsammans. Från Sverige medverkar också en stor näringslivsdelegation under ledning av Marcus Wallenberg. Bildt skriver i sin blogg om ”norsk-svensk förbrödring” och i Ekot besvarar han frågan om det är ”ett nytt tankesätt i svensk utrikespolitik, att närma sig Norge och Finland?” såhär:

”I början av 90-talet så gjorde vi vad jag tyckte var ett kvalitativt lyft i vår relation med Finland. Det var säkerhetspolitiskt, vi kom varandra närmare på ett sätt som tidigare varit otänkbart, både militärt, politiskt och industriellt. Det var en väldig förändring."

"När det gäller Norge har det varit lite annorlunda. Vi ska försöka göra med Norge, vad vi gjorde med Finland. Det handlar om att ha en dialog med respektive överbefälhavare när det gäller materielfrågor, en dialog om de säkerhetspolitiska direktiven, energipolitik, industripolitiskt samarbete och om nya Östersjöarbeten. Det är något nytt vi försöker skapa.”

Jag hoppas verkligen att närmandet till Norge, avseende försvars- och säkerhetspolitik, inte stannar vid ”dialog med respektive överbefälhavare när det gäller materielfrågor”. Det är den enkla vägen och det gör saker och ting något billigare (förutsatt att man skulle köpt ett vapensystem på egen hand om ingen samverkan skulle ske), men skall vi nöja oss med att stanna vid detta? Jag tycker inte det.

Jag ser gärna operativ samverkan i den nordiska kretsen, försvarsmakterna, men definitivt också civila myndigheter emellan. Det handlar om allt från beredskap att möte storskaliga oljeutsläpp i Östersjön, till samarbete när det gäller tunga flygtransporter för nödhjälp och krishantering.

Västerås - gurkstaden

”–Vi bodde i en liten trea i Årsta med två katter och företaget hemma. Det började helt enkelt bli trångt. Alternativen var en lite större trea eller en pytteliten fyra, och dessutom ganska långt ifrån stan, säger Leyla Atak. Plötsligt såg de Västerås i ett nytt sken. Hus, skolor, trygghet och arbetsmöjligheter fanns ju där.

–Jag kan sköta det mesta av mitt arbeta via nätet. Vi bor väldigt centralt, men i Västerås är det aldrig några avstånd att tala om. Och man får så otroligt mycket mer för pengarna, ett hus på 250 kvadrat hade aldrig varit tänkbart i Stockholm. Alla andra kostnader är också lägre.”

Svenska Dagbladet skriver idag om de ca 900 stockholmare som varje år flyttar till Västerås. Ursäkta? Västerås?!

Jag känner igen mig i den intervjuande familjens överväganden, men för min familjs del föll valet på Falköping. Ett avgörande skäl till det är naturligtvis att jag har mina föräldrar och en härlig bekantskapskrets här, men det är också viktigt att det bara tar 2 timmar och 20 minuter att ta sig till Stockholm med X2000. Jag vet inte vad medianpriset för en friliggande villa i centralorten 2007 är här i Falköping, men det är en bra bit lägre än 2 300 000 kr (som det är i Västerås). Och det är nära till både Göteborg och Jönköping. Samt, om jag får säga det själv, oerhört mycket mer vackert än Västeråstrakten.

Kommunen bör per omgående ta fram en liknande karta, som den SvD presenterar i sin artikel, men med Falköping ställt i relation till Stockholms-, Göteborgs- och Jönköpingsområdet. Tänk om vi kunde få i alla fall 450 av de 900 stockholmare som väljer Västerås varje år, att istället välja Falköping. För att inte tala om alla göteborgare som vi borde kunna locka till oss.

Falköping - Center of the Universe

Varför inte? Det kan inte bli värre än andra cityslogans. Se bara:

"Västerås- gurkstaden"
"Du är välkommen även till Vårgårda"

"Kom i min famn - Söderhamn"

"Full fräs i Sotenäs"

"When in Europe don´t miss Skurup"

"Habo - Naturligtvis"

"Kommunen med stake" (Arvika)

På tu man hand

Putin och Bush träffades på tu man hand i går kväll under G8-mötet I Heiligendamm. Enligt CNN kom de överens om att samarbeta om det planerade missilförsvaret, i ett försök att värma upp de frostiga relationerna.

Putin har ett eget förslag på hur detta samarbete kan gå till, han föreslår att en existerande radarstation som ryssarna hyr i Azerbaijan skall utnyttjas i ett gemensamt missilförsvar för hela Europa. ”That way, all of Europe would be protected”, sade han på en presskonferens efter mötet med Bush.

Bush sade, å sin sida, att man var överens om att diskutera vidare i arbetsgrupper med tjänstemän från respektive försvarsdepartement. De bägge herrarna träffas igen i Bush egendom Kennebunkport i Maine, i juni. Där skall diskussionerna fortsätta.

På Kremlins hemsida redovisas som vanligt heltäckande referat av vad som sades på presskonferensen.

Opportunity Missed

"Poverty, unemployment, and dissolution of civil society and infrastructure are main factors that have led to the chaos in Iraq. Yet, since the invasion, the United States has spent much on U.S. contractors but little to get the Iraqi economy standing on its own two feet, writes Richard May in his latest analysis published by Armed Forces Journal on June 1, 2007."

Richard May is a former Army officer who served in Afghanistan and Iraq. His last assignment was as medical team chief at Fort Knox, Ky. He is a fellow at the Center for Defense Information in Washington, D.C.

Alltid en anledning till fest

Om alla som slöt upp ville fira Gustav Vasa och upplösandet av unionen med danskarna eller ej, det vet jag inte. Det finns ju andra goda anledningar till att låta sig omslutas av nationaldagsfirandet.

Oavsett anledning var det många som ville vara i Plantis och se när de numera traditionella ballongerna släpptes fria.

Falköping visade sig från sin bästa sida idag. Att det var + 26 grader hjälpte till, men värmen fanns där ändå. Oavsett vädret.

Uppdrag granskning

Det var inte bara smuggelskandaler utan även misstänkta mutskandaler som dominerade 1980- talets omfattande debatt om svensk vapenexport. Den 1 april 1986 fick Bofors kontrakt på 410 haubitsar till Indien värt 8,4 miljarder kronor. Den 24 september 1986 skickade riksbanken ett brev till Bofors, banken hade upptäckt att Bofors betalat provisioner till bankkonton i Schweiz. "Ni ombedes inkomma med skriftlig förklaring". Sedan var det igång.

Sammanlagt betalade Bofors ut 326 miljoner kronor i provisioner till tre mellanhänder, som sedan delvis har betalats vidare till personer som kunnat påverka beslutet att köpa haubitsarna från Bofors.

SVT:s Uppdrag granskning fortsatte ikväll sin reportageserie om korruptionsmisstankarna kring Gripenaffärerna. Jag medverkar i några sekvenser och vill på detta sätt föra fram det jag tryckte på under intervjuerna men som reportageteamet valde att inte ta med i programmet. Det gäller den internationella dimensionen av korruptionen inom krigsmaterielindustrin.

Det första jag vill säga är att det finns fog för politisk självrannsakan. Vi kunde förutsett det här, när Saab och BAE gick ihop om exportaffärerna på 90-talet. BAE hade mycket i bagaget redan då och från politiskt håll borde vi följt upp samarbetet med ett intensifierat arbete för nationellt och internationellt stärkt regelverk mot korruption, inte minst när det gäller användandet av agenter. Systemet med agenter är djupt inbäddat i försvarsindustrin. Det är ju så att man inte kommer åt problemet med mindre än fungerande internationella regelverk som därmed omfattar alla aktörer, samt utredningar som verkligen leder till fällande domar.

För att vara trovärdig i det internationella arbetet måste man naturligtvis sopa framför egen dörr. Men för att det verkligen skall bli en reell skillnad i praktiken, då måste man komma åt de internationella jättarna som sätter standard för hur affärerna går till. Däribland BAE, och det företaget har inte precis någon vacker historia att visa upp.

Det är ju inte så att det saknas internationella överenskommelser kring korruptionsbekämpning. Att sprida kunskap om korruptionens skadeverkningar och verka för att bekämpa korruption är förpliktelser som följer av medlemskap i konventionerna i EU, Europarådet, FN och OECD. EU tog år 2003 ett rambeslut mot korruption inom den privata sektorn. Kommissionen har också presenterat en övergripande EU-policy mot korruption.

I OECD finns sedan år 1997 en konvention om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförhållanden. 36 länder har anslutit sig till konventionen. Övervakning av konventionens genomförande sker i två steg. Först granskas om medlemmarnas lagar står i överensstämmelse med konventionens bestämmelser. Därefter granskas hur genomförandet sker i praktiken. Bland särskilt viktiga substansfrågor kan nämnas korruption genom dotterbolag och agenter och korruption i offentlig upphandling.

På basis av konventionen har riktlinjer för korruptionsbekämpning införts i OECD:s riktlinjer för multinationella företag. OECD:s exportkreditgrupp har antagit en handlingsplan om bekämpande av bestickning i statsstödd exportfinansiering. För att motverka korruption i samband med exportaffärer tillämpar OECD-ländernas exportkredit- och garantiinstitut sedan flera år tillbaka gemensam policy och rutiner. Under år 2006 antogs en ny OECD-rekommendation om korruption och statsstödda exportkrediter Rekommendationen innebär utökade åtgärder för att motverka att korruption förekommer i exportaffärer. De nya reglerna, som EKN (Exportkreditnämnden) tillämpar från den 1 januari 2007, innebär bland annat att mer information inhämtas om exportörers förhållande till agenter samt kontroll mot publika internationella listor över svartlistade företag.

Det finns dock fortfarande kryphål och de måste tätas. När det gäller systemet med agenter bör man snegla på konsekvenserna efter Oil for Fund-skandalen, där inblandade företag verkar försöka komma till rätta med en del av problematiken kring agenter.

Jag vill också kommentera Saabs informationshantering när det gäller Uppdrag gransknings program och de anklagelser som förs fram. Den är rent ut sagt bedrövlig. Jag förstår att man inte tycker att det går att banka på BAE hur som helst, eftersom BAE äger ca 20 % av Saab och eftersom BAE Systems fortsatt svarar för riktade insatser beträffande JAS Gripen på s.k. tagna marknader (Sydafrika, Tjeckien och Ungern). Men den ”tystnadens strategi” som verkar tillämpas, med förklaringar till denna tystnad som förändras över tiden, är ju inte direkt framgångsrik. Speciellt inte i förlängningen, om anklagelserna om mutor kan bevisas.

Om man vill vara en del av ett problems lösning, så måste man först erkänna att man är en del av problemet. Annars ställer man sig på fel sida om rättesnöret och då är det väldigt svårt att arbeta upp ett förtroendekapital igen. Se bara på Bofors. Ordet Bofors översätts i Indien till något som är smutsigt och fult.

Försvarsdebatten "All time high"

Det är inte ofta som försvarsdebattens vågor svallar så höga som de har gjort det senaste halvåret. Som försvarspolitiker är man ju liksom inte bortskämd med att tidningarnas debattsidor upptas av försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål - om man inte inkluderar ämnen som har säkerhetspolitisk relevans (miljö, klimat, fattigdom, HIV/Aids för att nämna några), men som inte kopplas till säkerhets- och försvarspolitiken.

Johan Tunberger, Försvarsanalytiker vid FOI, replikerar på Brännpunkt Håkan Juholts debattartikel förra veckan. Tyvärr går många av hans viktiga poänger förlorade eftersom han väljer att missuppfatta Juholt så totalt.

Han skriver nämligen att Juholt "klamrar sig fast vid en av de tankefigurer som präglade svenskt säkerhetspolitiskt tänkande under det kalla kriget. Figuren kan beskrivas: Är det inte krig – lika med invasion – är det fred; noll eller ett. Alla nyanser saknas."

Det är svårt att förstå hur detta missförstånd är möjligt, om man över huvud taget har läst Juholts artikel. Han skrev bland annat:

"Man måste alltså förstå skillnaden mellan olika typer av hot. Vi har envist upprepat att attackerna mot USA den 11 september 2001 visade att staters maktmonopol är brutet, att angrepp i syfte att skada värden och funktioner kan ske utan förvarning också från långa avstånd och av okänd angripare. Hoten är fler än tidigare. Vårt samhälles sårbarhet är vår främsta säkerhetspolitiska utmaning. Aktörerna är fler än någonsin i vår historia. Försvaret av Sverige är en uppgift för många fler än Försvarsmakten.

Så här skrev de sju riksdagspartierna i den sista försvarsberedningsrapport jag undertecknade som ordförande: ”Hot kan vara svåra att förutse och uppstå plötsligt. Ett utbrott av allvarlig smitta i andra delar av världen kan drabba Sverige inom ett par timmar. Det är viktigt att alltid bibehålla en öppenhet för vad som kan komma att bli ett hot framöver och förbereda sig för det oväntade.”

Överstelöjtnant Johan Wiktorin, som skrev på Brännpunkt samma dag som Juholt, får sig också en släng av Tunbergers slev. Tunberger skriver att Wiktorins inlägg "speglar den närmast konstitutionella enögdhet som präglar många svenska militärer. Det måste väl ändå vara möjligt att i en stor (nåja) organisation hålla två tankar i huvudet på en gång."

Jag tolkade Wiktorins inlägg bland annat som ett ifrågasättande, ur ett hotbildsperspektiv, av de satsningar som görs (när det gäller vapensystem) och de motiv som anges för de alternativa strukturer som presenterades i Perspektivplanen.

Han lär, precis som Håkan Juholt, känna sig gravt missförstådd idag.

In, men också ut

Från den 1 januari 2008 inrättas Försvarshögskolan som en högskola som lyder under högskolelagen. Riksdagsbeslutet innebär bland annat att ansvaret för genomförandet av den treåriga grundläggande officersutbildningen (officersprogrammet) överförs från Försvarsmakten till Försvarshögskolan. Riksdagens partier var eniga i sina ställningstaganden.

Försvarsutskottet (FöU) skriver i sitt betänkande:

”Med hänsyn till officersyrkets speciella karaktär och innehåll och den insyn som officerare får i försvarsplanering m.m. är det rimligt att de som söker till utbildningen kan säkerhetsprövas enligt bestämmelserna i säkerhetsskyddslagen. Som en del i urvalsprocessen avseende vilka som ska antas till grundläggande officersutbildning används i dag olika tester för att bedöma personliga och fysiska förutsättningar. Detta är motiverat med hänsyn till den speciella uppgift och roll som en officer kan ställas inför. Utskottet anser därför att det finns skäl att regeringen bör ha möjlighet att meddela vissa speciella bestämmelser för tillträde till grundläggande officersutbildning, som inte gäller för tillträde till högskolan i övrigt.”

Det är bra att frågan hur man kommer in diskuteras. Men frågan hur man vid behov puttas ut är enligt min mening lika relevant. Hur olämpliga individer (för officersyrket) skall kunna avskiljas från utbildningen är såvitt jag förstår inte löst. Jag hittar inget om detta i FöU:s betänkande. Däremot säger Bengt Axelsson, ställföreträdande personaldirektör på Högkvarteret, att man har ansökt om att till exempel få avskilja de som vi märker inte har Försvarsmaktens värderingar:

Vi har även ansökt om att till exempel få avskilja de som vi märker inte har Försvarsmaktens värderingar. Än så länge kan de bara avstängas om de fuskar eller inte klarar av proven, säger Bengt Axelsson.

- Vi kommer att ha traktiska moment där vi underkänner de som inte uppfyller de värderingar vi vill ha, forsätter han.

Bestämmelser kring avskiljning från utbildningen måste vara klara -och tydliga för att undvika tolkningstvister- när beslutet träder i kraft.

Försvarsmakten har under ganska lång tid nu arbetat med sin värdegrund och man understryker att alla som arbetar och verkar i Försvarsmakten måste förstå och dela denna värdegrund. Den är bestämmande för förväntningarna på vars ens uppträdande och insats inom Försvarsmakten.

”Det innebär också att vissa värderingar inte accepteras, till exempel en människosyn som medför diskriminering och medvetna kränkningar av medarbetare eller medborgare vare sig i Sverige eller internationellt.”

Om man inte kan avskilja människor som inte instämmer i värdegrunden från sin officersutbildning, då kommer man aldrig till rätta med de problem som Försvarsmakten fortfarande dras med när det gäller diskrimineringsfrågor.

Time for a change

Det är inte utan att man längtar till de kommande presidentvalen I USA och Ryssland. Det kan - hoppas jag - bara bli bättre med nytt ledarskap som med tiden skapar sina egna relationer.

Putin tar i en intervju med en italiensk journalist till det tunga artilleriet mot USA:s planerade missilförsvar (för att skydda sig mot Iran). Om amerikanerna realiserar planerna kan det, enligt Putin, tvinga Ryssland att rikta sina vapen mot mål i Europa. Det lät alarmerade när det kablades ut över världen, men det framstår i en något annan dager när man läser det i sin kontext (från CNN):

“Mr Putin was asked whether the US missile defence shield in Eastern Europe would compel Moscow to direct its own missiles at locations and US military sites in Europe, as during the Cold War.

"Naturally, yes," Mr Putin said, according to Corriere. "If the American nuclear potential grows in European territory, we have to give ourselves new targets in Europe. It is up to our military to define these targets, in addition to defining the choice between ballistic and cruise missiles. But this is just a technical aspect," he was quoted as saying.”

Det framstår som att Putin inte hade planerat och förberett att dra fram ett hotfullt kort ur rockärmen, utan att han reagerar på en konkret fråga som ur hans perspektiv nästan kräver det svar som gavs. Alltid något.

Jag rekommenderar varmt läsning av Kremlins utskrift av Putins pressträff idag med journalister från G8-länder.

Putin kommer att träffa Bush under en resa till USA 1-2 juli.

Läsvärt i SvD

Dagens Brännpunktsida i SvD är en välgörande, nödvändig och dessutom välskriven uppgörelse med den senaste tidens signaler från Försvarsmakten.

Både Håkan Juholt (s) och Johan Wiktorin (överstelöjtnant) får i sina respektive artiklar fram viktiga budskap. Läs och begrunda!

Handelskammare på dekis

”I det tysta varnar dinosaurierna oss om
att arter
som inte kan anpassa sig till ändrade villkor
dör ut.”

VD:n för Västsvenska industri- och handelskammaren, Anders Källström, har spridit sin visdom genom Bohusläningen.

Anders Källström, som enligt tidningen ”arbetar för att näringslivet ska växa häromkring”, tycker att utgången av en eventuell Volvoaffär har betydelse för Sverige, inte minst för Uddevalla. Och det kan man naturligtvis hålla med om.

- 300 000 människor är beroende av att det går bra för bilindustrin i Sverige. I Västsverige är vi extremt bilberoende (…) Det visar väl att det är jätteviktigt att Volvo personvagnar går en bra framtid till mötes, säger Källström.

Sedan går han igång ordentligt:

”- Därför är det också viktigt att politiker inte pratar en massa skit om bilåkning, som att man ska undvika det och liknande. Ska man charma ägaren till bilfabriken går det inte att vara emot biltrafiken, men för bilfabrikerna, säger han frankt.

Kan du precisera dig lite?

- Ja, man bör sätta miljöpartisterna på plats, så de inte förstör vår ekonomiska framtid. Det vi minst behöver just nu, är negativa debatter om bilens påverkan på miljön.”

Vilken underbar företrädare för Västsvenska industri- och handelskammaren! Kan man dra någon annan slutsats än att det är en handelskammare på dekis? Jag menar, är det någon miljöintresserad företagare som blir intresserad av att engagera sig i hans verksamhet? Jag får associationer till en ensam dinosaurie, ropandes i öknen efter någon annan representant för sin utdöende art.