Konsten se till att saker inte blir som man tänkt

Nyligen filosoferade försvarsministern fritt om totalförsvarspliktens framtid i Svenska Dagbladet. Han vill lägga plikten på is i fredstid och därmed rekrytera frivilliga, tills dess att orostider stundar då både män och kvinnor kallas in till utbildning med plikten som verktyg.

Man kan bara dra en rimlig slutsats av detta förfaringssätt:

Han vill egentligen inte förändra något!

Hur kan man annars förstå vitsen med att först avisera en utredning som skall titta över frågan och sedan säga saker som omedelbart tvingar ner socialdemokraterna i skyttegraven?

Läs bara vad Peter Jonsson (s), tillfällig gruppledare i försvarsutskottet, säger till SvD:

- Det är ett konstigt utgångsläge att börja nedmontera den allmänna mönstringen. Det är första steget till en yrkesmilitär, säger Peter Jonsson och ser paralleller till situationen i USA och Irak.

- Vi kommer att få en konjunkturanpassad mönstring som de styrkor som USA skickar till Irak. Unga, arbetslösa är de står längst fram, säger han.

Han passar också på att slå fast vad den socialdemokratiska linjen blir i en framtida utredning: En fortsatt allmän mönstring, gärna av både män och kvinnor men med färre utbildningsplatser.

- Vi behöver ett stort urval, annars finns det risk för att vi inte får fram rätt personer till internationella styrkor. Sen kan vi fundera på ett annat sorts mönstringsförfarande som är mindre kostsamt, säger Peter Jonsson. (Ett annat sorts mönstringsförfarande är redan på rull, men Peter J kanske menar att detta skall ändras igen?).

Miljöpartiets Peter Eriksson har en annan grundsyn och kommenterar såhär:

- Kul att försvarsministern närmar sig vår ståndpunkt. Det är onödigt att ha en sådan omfattande och kostsam utbildning, då är det bättre att rikta resurserna så att vi har folk som kan ställa upp i internationella sammanhang, säger Peter Eriksson (mp) till SvD.se

It's a soldier!

I februari i år skrev 58 nationer under UNICEF: s Parisstadga, som många ansåg innebar ett stort steg framåt när det gäller att förhindra rekrytering och utnyttjande av barnsoldater. Enligt FN är dock 10 av de undertecknande länderna själva kända för att utnyttja barnsoldater, t.ex. Burundi, Kongo och Sudan.

FN uppskattar att det finns mellan 250 000 och 300 000 barnsoldater runt om i världen. Antalet har varit konstant under lång tid. Antalet ökar inte, men det kan naturligtvis inte utgöra ambitionsnivån.

Mer information finns här.

En framtidsvision för dagen

Försvarsmakten (FM) har lämnat in sin perspektivplan till regeringen. Må alla försvarsintresserade läsa den och ta del av hur framtiden formas!

Jag blir dock lite förvirrad av läsningen. Det är väl inte ovanligt, men när det gäller några grundantaganden så känns det lite skakigt.

Först kanske jag skall beskriva perspektivplaneringen lite närmare: Varje år lämnar Försvarsmakten in en perspektivplan (PERP) till regeringen. Planen pekar på möjliga vägar att välja i framtiden och avsikten är att rapporten ska utgöra ett underlag för den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten. Årets PERP bygger på slutsatserna i förra årets rapport (som jag nyligen skrev om här på bloggen) och Försvarsmaktens egen analys av den långsiktiga utvecklingen i omvärlden.

Den första förvirringen inträder när FM skriver att planen pekar på möjliga vägar att välja i framtiden, ”oavsett vilka politiska beslut som just nu gäller”. När jag läser detta, då tror jag att FM har producerat en plan som är frikopplad från nuvarande struktur, inriktning och de beslut som formar verksamheten idag. Men så är det ju inte i praktiken, vilket man märker när man läser planen.

Skrivningen om ”oavsett vilka politiska beslut som just nu gäller” verkar vara ett sätt att reservera sig mot eventuell kritik. Det framstår nämligen som att dagens strukturer är väldigt levande i planen, trots att den beskriver tre koncept på 20 års sikt och därmed skulle kunna vara ganska fantasifull. De tre koncept som redovisas är följande:

Koncept A
ska främst ses som ett referensalternativ, och bygger på den modell som format dagens försvarsmakt, med samma ambitionsnivå som idag såväl nationellt som internationellt. Grunden är att på sikt, om omvärldsläget skulle förändras, kunna möta ett väpnat angrepp mot Sverige. De förband som finns kan precis som idag även nyttjas för internationella insatser.

Fråga: Jag förstår att koncept A är med eftersom regeringen har bett om ett sådant alternativ, men varför? Om det inte bara skall ses som kuriosa? Alla partier är ju helt eniga om att det är ökad internationell förmåga som skall gälla.

Koncept B
innebär möjligheter till en högre militär effekt både internationellt och nationellt, med lättare och mer flexibla markförband, flygförband som moderniseras successivt och marina förband med ökad tillgänglighet. Alternativet bygger på en kombination av plikt och frivillighet. Konceptet bibehåller operativ förmåga i alla dimensioner. Antalet förband är ungefär som i dag, men en del av dem kan utnyttjas snabbare.

”- Med det här konceptet kan vi agera snabbare såväl här hemma som internationellt, utan att tappa vår allsidiga operativa förmåga. Och det kan komma att behövas i en oförutsägbar framtid”, säger konteramiral Jörgen Ericsson, chef för strategisk planering.

Fråga: Jag har svårare att förstå att koncept B är med eftersom regeringen (om jag förstår det rätt) inte har bett om ett sådant alternativ. Alla partier är ju helt eniga om att det är ökad internationell förmåga som skall gälla och inget parti har framfört att vi behöver en högre militär effekt nationellt eller framför att man skall fortsätta dela upp kompetensen internationellt/nationellt.

Koncept C
är tydligt inriktat mot internationella insatser, och har en begränsad nationell ambitionsnivå. Förbanden är färre, men beredskapen för internationella insatser kan hållas betydligt högre. Konceptet skulle innebära en radikal förändring av Försvarsmakten, med färre förband och förändrad personalförsörjning. I praktiken innebär alternativet att den allmänna värnplikten såsom den ser ut idag måste lämnas.

Specialintresserade rekommenderas starkt att läsa tabellen på sidan 46 i planen.

Fråga: Hur i hela friden hänger det ihop att man vid en rejält ökad internationell förmåga minskar den nationella? Är alla enheter så tropikanpassade att de inte klarar Mälardalsklimat? Är det någon som tror att alla förband är ute i internationell tjänst samtidigt? Eller att vi inte har tid att kalla hem dem innan kriget kommer (vilket alla fortfarande är överens om är helt orealistiskt inom överblickbar tid)!

FM skriver själva att ”Försvarsmakten måste kunna användas både för nationella och
internationella uppgifter. Det är inte antingen eller, utan både och. Detta har utgjort ett viktigt
ingångsvärde vid framtagandet av de dimensioneringsgrunder vilka legat till grund för de
militärstrategiska koncept som presenteras.”

På ett övergripande plan är alla överens om inriktningen i koncept C redan idag- möjligen med undantag av vänstern som vill utöka den allmänna värnplikten. Vad vänstern vill i övrigt är jag tyvärr inte på det klara med. Således borde det ha varit en tre-fyra olika koncept, inom ramen för huvudinriktningen i C, som redovisades!

En av knäckfråga gäller naturligtvis personalförsörjningen. Hur får vi både och-perspektivet att genomsyra även detta? Det blir mer och mer absurt att vi har ett system som bygger på att en officer som skall utanför Sveriges gränser (för att utföra en av FM:s huvuduppgifter) måste söka tjänstledigt från sin nuvarande tjänst för att söka anställning i utlandsstyrkan!

En annan tveksamhet gäller operativa förmågor. Försvarsmakten konstaterar att det även i framtiden kommer att behövas en bred och allsidig militär förmåga (dvs att man helst vill ha full förmågebredd). Man skriver om de möjligheter som internationellt samarbete ger (t.ex. samarbete mellan Sverige och Norge) men återkommer hela tiden till faran att operativa förmågor helt måste överges (dvs. att några förbandstyper försvinner). Man ser det med andra ord inte direkt som en möjlighet, i bjärt kontrast till debatten om EU-medlemskap och "invävdhetens" styrka. Det är väl i och för sig inte konstigt eftersom det ytterst är kolleger som förlorar sin uppgift som det handlar om. Därmed kan konstateras att det inte kan ankomma på FM själv att peka ut de förmågor som borde överges.

För mig är det obegripligt att man kraftfullt förespråkar ökad nordisk integration, men samtidigt argumenterar för bibehållen (eller till och med utvecklad) förmågebredd! Det är också svårt att förstå att man i en studie som blickar 20 år framåt inte hittar en enda förmåga som är obsolet om 20 år!

En annan del som jag inte riktigt blir klar över är att FM, trots fokus på ökad samverkan etc., redovisar att vi kommer att ha i stort sett samma ekonomisk ram, dvs. drygt 40 miljarder kronor om året, i alla tre alternativen (B och C något mer än idag). Det verkar ibland som om det enda säkra i framtiden är att försvarsanslagen består…

Slutligen något glädjande: FM skriver i PERP ”Förmågeanalysen visade entydigt att förmågan behöver omfatta hela spektrumet från krishantering i låga konfliktnivåer till väpnad strid mot en avancerad motståndare”. I den förra rapporten stod det att man kan hamna i ”krig mot en högteknologisk motståndare”. Jag hade svårt att föreställa mig detta scenario. Frågan är nu om grunderna i rapporten ändrades som en följd av denna förändring, eller om man bara bytte sätt att uttrycka sig?

"Både och" får ny innebörd

I Försvarsmaktens nya perspektivplan står det att "Försvarsmakten i handlingsplanen för JAS 3945 har förordat en reducering ner till 100 flygplan för att skapa ekonomiskt utrymme för att operera, vidmakthålla och vidareutveckla stridsflygsystemet till 2040."

(Det utgör också en del i satsningen på Gripensystemet som föreslås till riksdagen i vårpropositionen).

Om man läser vidare i perspektivplanen står det:

"En sådan kvantitativ reducering ökar också förutsättningarna för att fullgöra de åtaganden ifråga om kontinuerlig utveckling och anpassning till förändrade operativa behov som följer av att systemet försålts respektive leasats ut till andra länder, samt eventuella behov att beakta försvarsindustriella faktorer. I handlingsplanen har Försvarsmakten emellertid också gjort bedömningen att en mindre flygplanpark omöjliggör en livstidsförlängning av systemet från 2020 till 2040, eftersom färre än 100 plattformar resulterar i för stort flygtidsuttag per flygplan."

Vad i hela friden?

Först skriver man att man vill reducera "ner till 100 flygplan för att skapa ekonomiskt utrymme för att operera,vidmakthålla och vidareutveckla stridsflygsystemet till 2040". Sedan skriver man att "en mindre flygplanpark omöjliggör en livstidsförlängning av systemet från 2020 till 2040, eftersom färre än 100 plattformar resulterar i för stort flygtidsuttag per flygplan."

Tre alternativ:

1. Det är något som jag helt enkelt inte har förmåga att begripa (fullt möjligt).

2. Riksdagen håller på att fatta beslut på felaktiga grunder (fullt möjligt med tanke på den bristfälliga redovisningen av regeringen i vårbudgeten).

3. Det är bara Försvarsmakten som slinter på tangenterna (fullt möjligt).

Behov eller önskemål?

Allan Widman (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsministern den 15 maj. Han citerar Försvarsmaktens förslag till verksamhet för perioden 2008–2010 (Budgetunderlag/BU 08) daterat den 27 februari 2007:

”Flyginsatser förutsätts även under 2009 stå högt på kravlistan från NATO, och en tidsbegränsad insats med JAS inom ramen för ISAF förordas under 2009.”

Widman skriver att det svenska deltagande inom ISAF ytterst bygger sin säkerhet på möjligheten att kunna förlita sig på understöd från stridsflyg. Vidare anför han att ”Även om vi redan gör en betydande insats inom ISAF så kommer förr eller senare den tidpunkt då också vi förväntas bidra med stridsflyg. Detta eftersom det är en förmåga som vi har och att vi hittills dragit fördel av andras stridsflyg.”

Hans konkreta fråga till Odenberg blir därför:

”Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att bekräfta myndighetens viljeyttring att inom två år deltaga med JAS Gripen i internationella operationer?”

Det finns ett problem med detta. Låt oss för en stund anta att det blir aktuellt med svenskt stridsflyg. Då är det naturligtvis bra att det redan är avsatt pengar för detta likväl som det är bra att planera på andra sätt för detta redan inom kort. Men, jag antar att Widman anser att det är behoven som skall styra svenskt internationellt deltagande och inte önskningar från Försvarsmakten eller industrin.

Om man planerar redan nu för att svenskt stridsflyg skall kunna delta inom två år, med speciellt avsatta pengar därför, då kommer de att användas. Oavsett om Sverige egentligen kan dra på andra flygresurser (som nu) eller ej. Jag förstår inte heller om Widman menar att vissa internationella insatser skall hanteras utanför det anslag som finns till detta? Eller om det är detta anslag som bör höjas för att stridsflyg kan ingå i ISAF-insatsen?

Det finns logik i att man vill planera långt i förväg, men idealet vore att våra resurser är så flexibla att man snabbt kan reagera när behov uppstår. Då får de konkreta behoven i insatsen större plats än eventuella särintressen på hemmaplan.

Det hettar till!

Regeringen har givit Försvarsmakten i uppgift att redovisa olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning i ett tio- till tjugoårigt perspektiv från idag. Slutredovisningen av detta arbete sker inom kort, den 15: e maj. Det är därför vettigt att ägna sig lite åt det som hittills hittat ut från arbetet, nämligen perspektivplaneringens årsrapport för 2006.

Årsrapporten omfattar följande teman:

1. Strategiska konsekvenser av omvärldsutvecklingen.
2. Behov av förmåga för att kunna hantera konsekvenserna.
3. Försvarsmakten som säkerhetspolitiskt instrument., förslag till ny uppgift och ett utvecklat styrsystem baserat på effektkrav.
4. Behovet av att göra aktiva och medvetna val – utformning av militärstrategiska koncept.
5. Fortsatt reformering – behov av internationellt samarbete och effektiviseringar för att kunna upprätthålla erforderlig förmågebredd.

Jag vill uppehålla mig vid två specifika delar av denna årsredovisning – som ju ligger till grund för de olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning som presenteras den 15: e maj.

Min första anmärkning gäller analysen av den globala utvecklingens tänkbara hot och risker, som enligt Försvarsmakten bland annat resulterar i slutsatsen att Försvarsmakten i framtiden kan behöva ha förmåga som ”täcker hela spektrat från krishantering i låga konfliktnivåer till krig mot en högteknologisk fiende”.

Jag är väldigt intresserad av att se hur det scenario ser ut som har lett fram till denna slutsats. Speciellt om det har inverkan på de alternativa strukturer som kommer att presenteras!

Min andra anmärkning gäller resonemanget om en ny huvuduppgift. Försvarsmaktens huvuduppgift idag är förmåga att kunna genomföra väpnad strid. Det är något som Försvarsmakten, men ingen annan i vårt land, skall kunna. Det som ligger utanför denna huvuduppgift skall civila myndigheter hantera, med stöd i vissa situationer av Försvarsmaktens befintliga resurser. Försvarsmakten skall därigenom inte dimensioneras (materielinköp, utbildningssystem etc.) för att hantera kriser i största allmänhet.

Nu vill Försvarsmakten att politikerna ändrar denna huvuduppgift. Man skriver att ”Väpnad strid bör bli ett av medlen för att uppnå önskad effekt. Den väpnade striden bör därför ses mer som ett huvudmål för försvarsmaktens förbandsutbildning och som förmågeuppbyggnad än som en uppgift”. Ursäkta, men jag förstår inte vad man menar?

Man skriver att huvuduppgiften skulle kunna formuleras såhär:

”Försvarsmaktens huvuduppgift är att bidra till att Sveriges säkerhet stärks genom att försvara våra nationella intressen mot de hot och risker de kan utsättas för. Tillsammans med andra myndigheter skall Försvarsmakten kunna leverera den effekt som erfordras för att värna såväl vår nationella integritet som de normer och världen som utgör grunden för våra internationella relationer. Härvid är Försvarsmaktens huvudmedel förmågan till väpnad strid”.

Försvarsmakten skall alltså försvara ”våra nationella intressen mot de hot och risker de kan utsättas för”. Begreppet ”hot och risker” är otroligt brett. Det omfattar allt elände som kan drabba oss, i vilken form det än kommer. Det framstår som om Försvarsmakten vill vara Den Krishanterande Myndigheten. Huvudmedlet är förmågan till väpnad strid. Men om man har ett huvudmedel, så har man också andra medel. Vi får vaska fram debatten vi hade om detta, för många år sedan. Är det någon som har uppfattat att någon eller några har bett om att Försvarsmakten skall ha en ny huvuduppgift?

Redovisningen av Försvarsmaktens inriktningsalternativ kommer att bli mycket spännande. Jag anar oråd. Är det politikerna som har uttryckt sig otydligt (i vissa delar kan jag tycka det själv), eller är det Försvarsmakten som tycker att politikerna inget begriper och därför vill - ur deras perspektiv - ställa saker och ting till rätta?

Konsten att upptäcka hemliga samband

Till vänster ser du Djurskyddsmyndighetens logga.
Jag gillar, till skillnad från många andra, myndigheten.

Men jag har alltid tyckt att loggan är förfärlig.

Bilden till höger visar omslaget på Opinion 2006.

Den är jättful.

Djurskyddsmyndigheten är nedlagd.

Styrelsen för psykologiskt försvar skall också upphöra och slås ihop tillsammans med Räddningsverket och Krisberedskapsmyndigheten. Här finns grogrund för oanade konspirationsteorier. Är det estetikpolisen som har slagit till?

(Opinion 2006 är SPFs årliga opinionsundersökning. Den ger en aktuell och mycket intressant bild av allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret.)

Släpp fångarna loss...?

Regeringssammanträdet i morgon, torsdag, kan resultera i något spännande på försvarsområdet.

Läser man Försvarsdepartementets ärendeförteckning upptäcker man nämligen punkt 17:

”Proposition 2006/07:116 Vissa frågor rörande totalförsvarsplikt m.m. Fö2002/832/RS (slutligt), Fö2006/2467/MIL (slutligt), Fö2007/1050/RS (slutligt), Fö2007/ /RS”.

En proposition som berör totalförsvarsplikten! Antingen är det en till synes marginell förändring (t.ex. att regeringen infriar valrörelsens löfte om att avkriminalisera värnpliktsvägran) eller så är det ett stort paket, som i så fall inte har föregåtts av någon beredning i vidare kretsar. Den som lever får se.

Tillbaka till stuprören?

En av de viktigaste utredningarna när det gäller samhällets krishanteringsförmåga har just sett dagens ljus. Utredningen om en myndighet för säkerhet och beredskap har överlämnat betänkandet Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31) till försvarsminister Mikael Odenberg.

Tja, var skall man börja? Minnesgoda läsare kommer ihåg att denna utredning skulle tas i ett sammanhang med en annan utredning, dvs. Anders Svärds utredning om en krisledande funktion, och som i sin tur var ett resultat av försvarsberedningens (i full enighet mellan alla partier) idé om att det måste finnas en, i förväg utsedd övad och personalförsörjd, funktion som i händelse av stor kris skulle kunna leda myndigheter.

Denna utredning lade regeringen dock ner vid makttillträdet eftersom man, som man uttryckte det, inte ville ha en ”supermyndighet” som i krishantering står över andra myndigheter.

Mats Sjöstrand, som nu har lagt fram utredningen om sammanslagningen av de tre berörda myndigheterna (Statens Räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar), säger att det med en myndighet istället för tre blir arbetet mer effektivt och det skapas större möjligheter att möta dagens olyckor, hot och risker. Så långt håller jag med, men titeln på SOU:n ”Alltid redo!” måste följas upp med en fråga:

Om det finns en myndighet som alltid är redo att möta en kris, så är det ändå andra myndigheter som kommer att bära huvudansvaret för att möta den kris som uppstår, beroende på vilken verksamhet man fogar över. Utredningens titel är alltså helt missvisande.

Nu är det så att alla myndigheter, helt i enlighet med ansvarsprincipen, ansvarar både i vardagen och i krisläge för sina respektive områden. Det innebär, om man vill få till stånd en effektiv krishanteringsförmåga inom ramen för det systemet, att alla myndigheter som riskerar att möta en kris måste vara övade, ha funktioner och kompetens nog att möta de kriser man kan komma att hantera.

Min inställning är att krishantering är en profession och att erfarenheter när det gäller samordning av många olika intressen säger att det bör finnas någon som dels kan trycka på knappen och dels dela ut order till andra, när den sektorsövergripande katastrofen är ett faktum. Men det tycker alltså inte regeringen.

När det gäller utredningen som sådan kan man konstatera att de särskilda yttranden, som några av utredningens experter har lämnat, är uppseendeväckande kritiska. Ta t.ex. KBM:s stabschef Fredrik Hassel som skriver att:

”Utredningen har bedrivits i ett högt tempo och utifrån ett antal tidigt formulerade antaganden. Det genomgående temat i utredningsarbetet har varit att beskriva det som stödjer utredarens tidiga premisser och utelämna i stort sett allt som talar emot.” Han skriver också: ”Detta innebär att utredningens slutsatser baseras på en bild som är endimensionell, historisk, starkt förenklad och i vissa stycken direkt felaktig.”

Det, mina vänner, är ett klarspråk som sällan återfinns i offentligt tryck!

Stabschefen Ulrica Johansson, Räddningsverket, är också vass. Hon skriver att: ”Jag ifrågasätter förslagen som innebär en försvagning av det förebyggande säkerhetsarbetet och jag har starka invändningar rörande lokaliseringsförslagen och vissa verksamhetsanknutna förslag.”

Just det förebyggande säkerhetsarbetet är något som alla, och då menar jag alla, poängterar och lyfter upp. Om en expert från Räddningsverket säger att det arbetet försvagas med utredningens förslag, bör redan där försvarsministern dra öronen åt sig.

En annan käpphäst inom branschen är att Sverige är för dålig på tvärsektoriellt samarbete och samordning. Jag blir därför riktigt orolig när Fredrik Hassel skriver såhär i sitt yttrande:

”På grundval av dessa beskrivningar föreslår utredaren att det tvärsektoriella perspektivet i krisberedskapsarbetet skall tonas ner till förmån för arbete inom respektive sektor. Jag ser stora risker med att nu på viktiga punkter backa från den krisberedskapsreform som genomfördes 2002. Det var just behovet av samordning och sektorsövergripande perspektiv för att skapa beredskap inför och för att hantera allvarliga kriser, som låg till grund för den reformen. En nedtoning av det tvärsektoriella perspektivet går dessutom tvärs emot den inriktning som vi upplever internationellt i t.ex. USA, Kanada, Storbritannien och Nederländerna.”

Den nya myndigheten föreslås börja sin verksamhet den 1 juli 2008 och ha verksamhet i Stockholm, Karlstad, Kristinehamn, Sollefteå, Revinge och Sandö. Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar avvecklas och upphör i den takt som är möjlig mot bakgrund av det avvecklingsarbete som måste genomföras.

Försvarsminister Mikael Odenberg kommer nu att skicka ut betänkandet på bred remiss. Därefter kommer regeringen i höst att ta ställning till utredarens förslag. Kanske kommer riksdagens ledamöter bättre ihåg än försvarsministern vad alla partier var överens om, i Tsunamins efterdyningar, i försvarsberedningen? Kanske pekar riksdagen på att vi behöver mer sektorsövergripande samordning och inte mindre?

Från The Economist.

Det händer inte oss

Fokus bjuder på ett citat (ur DN):

"Det vore tråkigt om alla åkte i backen med en jävla fart samtidigt."

Det säger Kjell Jonsson, vd:n på Färilaföretaget Exte när han bjuder alla anställda till Rhodos men låter dem åka i tre olika flygplan.

Han har förstått något som inte Sveriges samlade kompetens inom försvars- och säkerhetspolitiska frågor har förstått (eller i varje fall inte tillämpar). Varje år åker nämligen större delen av Sveriges beslutsfattare inom myndigheter, regeringskansli, intesseorganisationer och de journalister som beakar dessa frågor i ett och samma chartrade flygplan tur och retur Arlanda-Mora påväg till Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Jag vill minnas att det vid ett tillfälle i mitten på 90-talet föll sig så att ÖB, försvarsministern, minst fyra riksdagsledamöter från försvarsutskottet och ett stort antal GD för relevanta krishanteringsmyndigheter satt på samma flygplan. Och om jag inte alldeles missminner mig hade det årets konferens temat "samhällets sårbarhet".

Bakåtsträvare

IPCC presenterade nyligen sin tredje rapport. De som blir handlingsförlamade och resignerar eller de som blundar och håller för öronen, har här läsning som faktiskt muntrar upp och ger utrymme för hopp. Rapporten radar upp möjlighet efter möjlighet. Det som saknas är inte teknik och möjliga lösningar utan politiskt mod och handlingskraft.

Jag drar mig till minnes de kampanjer för sänkt bensinpris som kvällstidningarna körde innan valet. Det känns väldigt omodernt, redan mindre än ett år senare. Jag har inte heller hört kristdemokraterna ropa lika högt efter sänkt bensinpris som de gjorde i valrörelsen. I valrörelsen hade kristdemokraterna ett garanterat vallöfte att bensinpriset och dieselpriset skulle sänkas om kristdemokraterna vann valet.

Gunilla Tjernberg, kristdemokrat från Västerbotten, skrev t.ex. en insändare inför valet som lät såhär:

”Som enda parti i riksdagen har kristdemokraterna en politik för rimligare drivmedelspriser och ökad livskvalitet för alla oss utanför Stockholmsområdet. Alla övriga partier, inklusive folkpartiet valde i våras att rösta ner vårt förslag. Trots det fortsätter vi kristdemokrater kräva sänk momsen på bensin, diesel och övriga drivmedel från dagens 25 procent till 12 procent. Låt oss svenskar slippa straffbeskattning. Låt oss slippa välja mellan att hälsa på mormor eller åka in på bio, att gå på akvarellkurs eller åka på restaurang. Rösta på kristdemokraterna den 17 september för sänkt bensinpris!”

I Ekot blev det andra tongångar inför årsskiftets indexuppräkning, vilket innebar en skattehöjning med nio öre litern. ”Kristdemokraterna kan inte genomföra sitt garanterade vallöfte om sänkt bensinpris”, sade en lätt generad Göran Hägglund.

Hägglund sade vidare att kristdemokraternas garanti handlade om att de skulle arbeta för att skatten för bränsle skulle hållas nere. ”Det som vi inte kunnat ha ändra på under den korta tid som har stått till förfogande mellan valet och budgeten är den indexuppräkning som sker varje år av priserna och som inte fodrar några ny beslut”, sade då Göran Hägglund.

Fortsättningen på resonemanget torde Hägglund vara relativt ensam om i svensk politik idag:

– Jag kommer i övrigt att arbeta för att bränslepriserna hålls nere, så att man får en rimlig utveckling för människor som inte har några alternativ till bilen, sade Göran Hägglund till Ekot.

Har då kristdemokraterna tagit intryck av den klimatdebatt som har ägt rum sedan hösten 2006? Om man skall tro företrädare för partiet så är det nog tyvärr så att så inte är fallet.
Holger Gustafsson, kd-riksdagsledamot från mitt hemlän, skriver såhär på sin hemsida:

”Kristdemokraterna var ensamma i valrörelsen om att driva frågan om halverad moms på bensin och andra drivmedel. Tyvärr har vi inte lyckats få gehör från våra Alliansvänner för denna skattesänkning (…) Men vi kristdemokrater tänker inte ge upp frågan om sänkt bensinpris. Vi kommer att fortsätta kämpa för att hålla bensinpriserna nere så att människor ska ha råd att köra sin bil.”

Partierna har formulerat sig

Läsare som följer denna blogg vet att jag vid ett antal tillfällen har uppmärksammat de materielsatsningar som regeringen lägger fram i vårbudgeten och som just nu behandlas av riksdagen. Nu har motionstiden gått ut på propositionen och vi vet vilka yrkanden ledamöterna har att ta ställning till. Här följer ett kort sammandrag av relevanta delar.

Socialdemokraterna duckar bakom nästa budgetproposition och tar inte ställning till vare sig ombyggnad av de 31 JAS-planen, vidareutveckling av JAS eller robotar till Visby-korvetterna.

De skriver att ”Vi kommer inför arbetet med budgetmotionen för 2008 att noga analysera effekterna för de ekonomiska ramarna för försvaret då kostnaderna för JAS-projektet minskar för att helt upphöra 2010. (…) I de årliga budgetpropositionerna ska regeringen redovisa ett samlat ställningstagande till investeringsplan. I budgetpropositionen för 2007 fanns inte de nu föreslagna objekten redovisade, och regeringen har inte redovisat någon ny samlad investeringsplan i vårpropositionen. Vi socialdemokrater vill därför göra en samlad bedömning när regeringen i kommande budgetproposition redovisar de ekonomiska konsekvenserna av samtliga planerade beställningar de kommande åren.”

Man skriver också att ”Vår utgångspunkt är att investeringsplanen ska omfatta de materielprojekt som är nödvändiga för att de socialdemokratiska förslagen i försvarsbesluten prioriterade uppgifterna ska kunna genomföras.”

Med andra ord vet de inte riktigt hur de skall hantera frågan och det finns följaktligen inga yrkanden.

Vänsterpartiet vill minska resurserna för främjande av vapenexport och omfördela detta till stöd för jämställdhetsarbetet inom Försvarsmakten. Man anser att det är ”av stor vikt” att Hemvärnet och övriga frivilligorganisationer ”på sikt får kraftigt ökade resurser” och avser att återkomma till detta i höstbudgeten.

Vänstern har en ganska rolig formulering om hotbilden, den sägs vara ”alltför svag” för att motivera omfattande satsningar på det militära försvaret.

Vänstern har ett sammanbakat yrkande om avslag på ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D och ett demonstratorprogram för eventuell vidareutveckling av JAS 39 Gripen samt om luftvärnsrobotsystem till korvett av Visbyklass.

Miljöpartiet har tre yrkanden: Avslag på bemyndigandet till regeringen att under 2007 besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D. Avslag på förslaget att bemyndiga regeringen beslut om beställning av demonstrationsprogram för JAS 39 Gripen, samt avslag på förslaget till att bemyndiga regeringen att beslut om beställning av robotanskaffning till Visby-korvetterna.

Riksdagsledamöterna blir i och med detta tvungna att formulera sig kring och ta ställning till de föreslagna projekten var för sig.

Det skall bli mycket intressant att läsa utskottets betänkande.

16 000 kidnappningar

Economist visar siffror från US State Department om hur många som kidnappats av terrorister i olika länder. Det framgår dock inte hur man definierar dessa terrorister, men antalet kidnappningar minskar i alla fall totalt sett (från ca 35 000 2005 till ca 16 000 2006) så också i Nepal som är värst utsatt med sina 10 294 kidnappningar 2006. I Nepal förekom 22 000 fler (!) kidnappningar 2005, minskningen förklaras med fredssamtalen med Maoist-rebellerna under året. I Irak, däremot, ökade kidnappningarna med 300% jämfört med 2005.

"Talibanisering" av Pakistan

Ekot rapporterar idag om en ”Allt snabbare talibanisering i Pakistan”. Professor Pervez Hoodbhoy intervjuas. Han har hört att en mullah i ett radiosänt tal har kallat hans kvinnliga kolleger och studenter för prostituerade, och sagt att hans universitet är en bordell. Hoodbhoy säger i reportaget att det pakistanska samhället nu nått en nivå av talibanisering som han aldrig sett tidigare.


Shaun Waterman skriver, i en läsvärd artikel om Pakistan för ISN Security Watch, om president Pervez Musharrafs kritiserade strategi att sluta fredsavtal med lokala ledare utmed den afghanska gränsen.

Life and death on the M*A*S*H shift

Guardian ger oss en inblick i hur de medicinska räddningteamen (IRT) baserade vid Camp Bastion, Afghanistan, arbetar. Det är den andra rapporten av tre från Guardians Declan Walsh. Den första, från staden Sangin i Helmand-provinsen, kan man se här.

Jag tänker på Mahatma Gandhis ord: Det man förvärvat med våld kan man behålla endast med våld.

Dubbel standard och ökad oro

USA får absolut ha dem. Frankrike också. För att inte tala om Storbritannien. Ryssland får också, men det anses mer oroande. Kina likaså. Och Israel. Indien, men det får de egentligen inte ha, ingen bråkar dock om saken. Precis som när det gäller Pakistan. Irak fick absolut inte ha dem. Iran får inte ha dem och vi får snart se hur mycket de inte får ha dem. Nordkorea säger att de har. Det handlar naturligtvis om kärnvapen.

Tydligare än på många andra områden visar vi upp världens dubbla standard.

I utrikesdeklarationen den 14 februari sade utrikesminister Bildt att ”Det finns anledning att se med stort allvar på tendenser till ökad spridning av massförstörelsevapen och uppluckring av ickespridningsregimen, NPT. En värld med allt fler kärnvapenmakter blir en värld som kommer allt närmare kärnvapenkriget.”

NPT, trädde i kraft 1970. Fördraget innebär att de fem erkända kärnvapenstaterna åtar sig att inte sprida kärnvapen till andra stater och inte heller sprida relaterad kunskap eller teknik annat än i fredliga syften. Samtidigt åtar de sig enligt fördragets artikel VI att nedrusta.

Jojo.

35 år efter att fördraget trädde i kraft är de fem ländernas kärnvapenarsenaler emellertid väldigt omfattande. USA har i dagsläget enligt öppna källor cirka 10 640 kärnvapenstridsspetsar och Ryssland cirka 8 600. De övriga kärnvapenstaterna har ett mycket lägre antal kärnvapen. Kina uppges ha något över 400, Frankrike cirka 350 och Storbritannien 185 stridsspetsar.

Övriga parter till fördraget åtar sig att inte utveckla eller skaffa sig kärnvapen. Tre stater har ännu inte tillträtt fördraget, Indien, Pakistan och Israel. Indien provsprängde kärnvapen 1974 och 1998; Pakistan provsprängde 1998.

Ett land som tillträtt fördraget förbinder sig att ingå avtal med det internationella atomenergiorganet (IAEA) om att öppna sin kärnenergisektor för kontroll. Enligt fördragets sjätte artikel förbinder sig kärnvapenstaterna att förhandla om kärnvapennedrustning.

Var femte år ses genomförandet av NPT över vid en så kallad översyns- eller granskningskonferens. Nästa översynskonferens hålls 2010. Just nu (30 april till 11 maj) pågår den första förberedande konferensen (PrepCom) av tre. Vi får se om det kommer ut några goda nyheter från den konferensen. Det ser dystert ut.

Läsvärt I och II.

Ropen skalla...

Som ett led i barnens demokratiska fostran besökte familjen 1 maj-firandet i staden. Det var en välljudande musikkår som spelade i spetsen för en demonstration som jag tyckte mig se lockat fler demonstranter än på flera år. Talaren fick dock inleda med att tacka alla de som hade hjälpt till att röja upp i Amfiteatern, där demonstrationen mynnade ut och där tal och korvutdelning tog vid. Gårdagens (nattens) Valborgsfirande hade nämligen lämnat omfattande spår efter sig i form av krossat glas, skräp och burkar. Samt en och annan spya.

En av sönerna konstaterade att de borde ha plakat där det stod att man skall sluta smutsa ner i naturen. Den andra sonen tyckte dock att krav borde framföras på mer godis till barnen.

Bilden visar inte demonstrationen i Falköping utan Mona Sahlin som talar på Larmtorget i Kalmar.

Global Darfur Day

Läs denna artikel om Darfur i The Independent!

"When events get started in Britain and 33 other countries for the Global Day of Darfur, marking the fourth anniversary of the start of a conflict which has killed more than 200,000 people and driven millions more from their homes, 25-year-old Zakiya will still be walking. All the firewood around the Kalma refugee camp, 15km east of Nyala, the capital of South Darfur, has been gathered long ago. Now the women have to walk for five hours to find more."

Förr i världen hade man sträckbänken. Nu har man pressen.

Kvällstidningarnas ständiga övertramp gör så att det krävs mer och mer för att jag skall reagera. Men det här tycker jag är så osmakligt att det helt enkelt inte går att blunda:

"Nu håller även drömmarna om ett lyxliv i utlandet på att gå upp i rök. Sedan i höstas har Lars Danielsson sökt nio diplomatjobb. Men nej tack-breven har samlats på hög."

Lars Danielsson drömmer knappast om ett lyxliv utomlands. Han drömmer förmodligen om helt andra saker, t.ex. att få sitt liv tillbaka.