Envägskommunikation a la Chavez?

Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, oroar sig över politikers bloggande:

”Politiker vill ha direktkommunikation med sina väljare och slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor, det här är bara början. Jag tror att fler och fler politiker kommer att försöka jobba på det här sättet.”

Han säger, apropå Carl Bildts bloggande:

”Jag tycker att man ska läsa hans blogg med samma skepsis som man läser hans partis hemsida. Han pratar utan att få mothugg och det får han väl göra. Men inte om det sker på bekostnad av hans medverkan i de traditionella medierna som ju ändå är den plattform som når flest medborgare.”

Precis. Det är när om det ena, det vill säga bloggandet, sker på bekostnad av att exponera sig i en direktdialog med journalister, politiska motståndare och allmänhet, som det blir ett problem. Jag tror inte alls att drivkraften bakom bloggandet är att man vill slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor. Sedan är det ju klart att bloggen kan användas som ett fora för försvarstal eller att man, som i Bilds fall, kan lägga ut lämpliga ”motbevis” mot diverse anklgelser. Men jag tror att de som läser i allmänhet har förstånd att värdera inläggen. Kanske dessutom en och annan journalist får nya uppslag att gräva vidare i? Tesen ovan, om att det ena inte får gå ut över det andra, testas därmed i praktiken. Om Bildt slutar svara på journalisternas frågor och enbart kommunicerar via bloggen. Då får Lars Nord vatten på sin kvarn.

En annan dimension är att en välbesökt blogg har fler läsare än vilken landsortstidning som helst. Man därmed se blogginläggen som en slags debattartikel. Debattartiklar kan inte journalister debattera i realtid, däremot kan människor skriva repliker (som i sin tur silas genom debattredaktören). Samma sak på de flesta bloggar - repliker tillåts och de kan administreras av bloggaren.

Jag tror helt enkelt att många politiker som bloggar vill skriva av sig om upplevelser, tankar och idéer, som man sällan eller aldrig får frågor om vare sig från medier, partikamrater eller politiska motståndare. Det är i själva verket debattlusta som ligger bakom, tror jag. Jag kan bara tala för mig själv, men om jag skulle få reaktioner på det som skrivs, vare sig det är från medier eller andra, så är det naturligtvis väldigt bra.

Om det dessutom ligger det minsta i vad Olof Petersson säger till DN.se idag, så är ju det ett mål i sig: ”Ungdomarna kanske släpper blicken från dataspelet, upptäcker bloggarna och på den vägen intresserar sig för politiska frågor.”

Konsten att mäta ett liv

Statistiska centralbyrån presenterar idag statistik över livslängden i Sverige 2001-2005. Medellivslängden i riket visar sig vara 77,99 år för män och 82,41 år för kvinnor. Om man vill roa sig med jämförelser kan man t.ex. konstatera att siffrorna för Västra Götaland är 78,07 för män och 82,40 för kvinnor. Till min förvåning visar det sig att kvinnorna i Stockholm lever längre än i Västra Götaland (82,65 mot 82,40). Männen i Västra Götaland verkar däremot leva något lite längre än männen i Stockholm (78,07 mot 78,06 år).

Vid dagens Försvarsberedningsmöte fick vi föredragningar av MUST (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten och FOI (Totalförsvrets forskningsinstitut). Fokus: Ryssland. Där förväntas kvinnorna leva 74,10 år och männen 60,45 år, men det varierar naturligtvis betydligt mellan regionerna. Det är för övrigt relativt stor skillnad på de föredragningar MUST och FOI ger idag och de som gavs i mitten på 90-talet. Den analys som presenteras omfattar betydligt fler, och inte sällan mer relevanta, faktorer än klassisk styrkebalansräkning. Det tackar man för.

"I Ryssland finns det två olyckor: där nere - mörkrets makt, däruppe - maktens mörker"

V.A. Giljarovskij, 1855-1935

Hopp eller förtvivlan

Jag lyssnar noga på Svenska Afghanistankommittén (SAK) när det gäller utvecklingen i Afghanistan och hur man skall se på de två konstellationer som befinner sig i landet samtidigt; Isaf och OEF.

SAK:s styrelse redovisade nyligen sin mycket dystra bild av läget och kräver bland annat att FN-mandatet för Isaf klargörs.

Information bör inhämtas från så många aktörer och informationskanaler som möjligt. Det är inte enkelt att bilda sig en rättvis bild av läget. I synnerhet inte när man har Falköpings böljande horisontlinje framför ögonen, och inte ett bergsmassiv nord-öst om Kabul. Själv försöker jag följa principen om att det sällan är något som är svart eller vitt. Det är oftast i gråzonen man kommer närmast sanningen.

På Afghanistan Online kan man, med en klump i halsen, läsa landets slogan: "Afghanistan: The Friendliest Country in the World, Possibly the Universe." Det är också där man kan köpa t-shirten ovan.

Religionen tar vid, när staten gett upp?

Ann Wilkens, Sveriges ambassadör i Islamabad, säger tänkvärda saker i UD:s pågående "ambassadör stafett":

"Religionen tar vid, där staten har abdikerat - det är min övertygelse efter åren här. 1900-talets politiska vänsteropposition har ersatts av 2000-talets religiösa högeropposition. När statens samhällsstyrning fallerar, drar predikanterna eller mullorna in på scenen. Det är dåliga nyheter, inte minst för världens kvinnor. Och ett mycket gott skäl att med näbbar och klor värna om den goda samhällsstyrningen - där den fortfarande finns."

Discodiplomati

Det har blivit lite uppståndelse över Bilds "discodiplomati" under dagen.

Upprinnelsen är ett av hans hans blogginlägg från natten till idag. Kritiken från Urban Ahlin (s) lät inte vänta på sig. I Aftonbladet kommenterar han "discoteorin" på följande sätt: "Herregud, jag blir alldeles paff. Det finns ingen måtta på killen. Det här är korkat" och "Problemen i Kaukasus grundar sig på något helt annat än brist på diskodans, det borde Bildt veta. Han underskattar problematiken i regionen."


Bildt vilar i sin tur inte på tangenterna utan kommenterar Ahlin på sin blogg:

"Att förhindra konflikt och bygga för fred handlar inte bara - ibland inte ens främst - om grandiosa diplomatiska deklarationer. Ofta handlar det om att helt enkelt göra det möjligt för människor att mötas och därmed rida spärrar mot de krafter som bara vill konfrontation (...)

När U2 kom till Sarajevo och unga människor strömmade till från Bosnien alls delar var det inte “korkat” utan synnerligen viktigt. Fred byggs hos enskilda människor."

Bildt har viktiga erfarenheter med sig från sitt engagemang på Balkan. Synd att det inte är mer av detta och mindre av "affärer" kring utrikesministern.

Bilden är hämtad från Aftonbladet

KRUT på lut?

Regeringen beslutade den 10 juli 2003 om direktiven för en statlig offentlig utredning med uppdrag att se över den svenska krigsmateriellagstiftningen (dir. 2003:80). Utredningen antog namnet KRUT, KRigsmaterielUTredningen. Uppdraget formulerades mot bakgrund av den senaste tidens förändringar inom de utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska områdena, vilka inneburit att såväl utveckling, tillverkning och anskaffning av försvarsmateriel som exportkontroll i ökande grad blivit föremål för internationellt samarbete. Uppdraget har också formulerats i ljuset av den organisationsreform som ägde rum 1996 och som innebar att tillståndsprövningen av exportärenden delegerades från regerings- till myndighetsnivå.

KRUT redovisade sina förslag i SOU 2005:9 Hittills har förslaget inte resulterat i någon proposition från regeringen, men det är på gång. Enligt statrådet Tolgfors i december är ärendet under beredning inom regeringskansliet.

Måtte den senaste tidens händelser leda till att regeringen inkluderar andra delar i denna beredning. Följande krav bör de flesta kunna instämma i:

"Slutligen måste nya regler införas. Europeiska folkrörelser har, utan framgång, krävt att ett särskilt antikorruptionskriterium ska inkluderas i EU:s uppförandekod för vapenexport. Sverige måste nu införa nya vapenexportregler som inkluderar riktlinjer mot korruption och dessutom krävs generellt mer insyn i och öppenhet kring vapenaffärer."

Rolf Lindahl, politisk sekreterare Svenska freds- och skiljedomsföreningen, skriver detta på SVT Agendas hemsida.

Riksdagens beslut på andra grunder?

Apropå den nyfunna viljan att sätta in svenska flygstridskrafter i Afghanistan:

Ur regeringens proposition 2005/06:34 från oktober 2005 (Utökat svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan):

"De svenska erfarenheterna av deltagande inom ramen för en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad är hittills mycket goda. Enheterna har trots begränsade personalresurser, men med tillgång till en trovärdig uppbackning i form av flyg och robusta förstärkningsförband, visat sig ha ett mycket stort inflytande i de områden som de verkat i. Det har givit goda möjligheter att i nära samverkan med FN:s civila mission påverka utvecklingen och minska spänningarna."

Och i det sammansatta utskottets betänkande, med anledning av ovanstående proposition, står det:

"Utskottet vill erinra om att det svenska förbandet, genom sitt deltagande i ISAF och inom Natos kommandostruktur, omfattas av den internationella styrkans operationsplaner och dess förband för förstärkning och undsättningsinsatser. Reserver för sådana insatser finns således beredda att bistå såväl svenska förband som förband från de övriga deltagande länderna i den internationella säkerhetsstyrkan."

Frågan är då: Vad har ändrats i säkerhetsläget sedan denna information, som alla partier grundande sina bedömningar på? Och/eller har det skett någon stor omgruppering, som gör att svenskarnas flygstöd tar längre tid på sig för att komma fram? Eller saknas det flygunderstödsresurser nu, men inte tidigare?

I så fall är det detta som Försvarsmakten måste redovisa och regeringen i sin tur redovisa för riksdagen.

"Ab igne ignem"

I norra Afghanistan leder Sverige ett så kallat Provincial Reconstruction Team (PRT) som ansvarar för ett område med fyra provinser med en befolkning på tre till fyra miljoner.

På Försvarsmaktens hemsida kan man idag läsa ett tänkvärt citat:

- Det är vikigt att understryka att ett PRT inte bara är en militär organisation. Den civil-militära delen kan inte underskattas när det gäller att skapa säkerhet och utveckling. Stridsfordon och vapen i all ära men en sådan insats är inte alltid det effektivaste medlet för att nå målet. Förstår man inte detta är man uppebart oinformerad om de realiteter som finns i norra Afghanistan, säger överste Jan Pålsson, chef för PRT Mazar-i-Sharif.

En hyllning till fritidspolitikern

Idag har miljöpartiet i Falköping årsmöte. En samling människor som viker varje måndagkväll, en hel del helger och tid efter jobb, läggning av barn, handling, tvätt... till möten. Obetalt är det. Och oftast väldigt otacksamt.

Nämndsammanträden skall förberedas, ärenden i fullmäktige diskuteras. Ständigt denna känsla av att man borde göra mer, oftare och kanske också bättre. Detta är en hyllning till landets fritidspolitiker. De hyllas sällan. I synnerhet när det blir skandaler då någon missköter eller rentav missbrukar sitt uppdrag. Då dras de flesta över en kam.

Det är klart att det finns undantag, oseriösa latmaskar och personer utan omdöme (precis som i alla grupper). Men de som vill något, kämpar med sina luntor av handlingar och viker värdefull fritid för något de tror på. Det är starkt.

Bilden kommer från adbusters.

Fler kort i leken

Vid sidan av Försvarsmaktens rättvise- och legitimitetsskäl, samt industrins marknadsföring, kan vi nog lägga till ytterligare ett kort i den kortlek vi såg delar av genom insatschefens utspel om JAS i internationella insatser idag (se inlägg nedan).

Jag vill påminna om sid 13-14 i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2007 (huvuddokumentet). Där kan man läsa att Försvarsmakten med stöd av Försvarets Materielverk har utarbetat en handlingsplan med målet att skapa en enhetlig och antalsmässigt reducerad flygplanflotta bestående av totalt 100 stycken JAS 39 C/D. Denna lösning, skriver man, medför att Försvarsmakten, med ett minskat antal flygplan, erhåller en samlat större operativ effekt som bättre svarar mot kraven på interoperabilitet samt minskar drift-, vidmakthållande- och vidareutvecklingskostnaderna ur ett livscykelperspektiv.

Dessa planer måste naturligtvis motiveras för svenska folket innan debatten om en ny JAS-satsning tar fart. Och det är nog det Jan Jonsson försöker göra nu. Argumentet som förväntas köpas av allmänhet och politiker för att motivera ytterligare investeringar i systemet är således:

Vi måste ha med oss JAS i internationella insatser för att skydda våra soldater på marken.

Alla vet att nya stora investeringar måste vara motiverade utifrån behov av internationella insatser. Om vi skulle säga nej till JAS i internationell tjänst (och stryka de redan anmälda förbanden i internationela styrkeregister), blir det heller inga stora satsningar på systemet.

Nästa stycke i budgetredovisningen är också intressant, med tanke på andra aktuella JAS-debatter just nu. Högkvarteret skriver:

”Därtill erhålles den samlade effekten att Försvarsmaktens överskott av flygplan blir en förutsättningsskapande resurs för fortsatt export av JAS 39. Det innebär att den industriella kompetensen och resursen för långsiktigt vidmakthållande och vidareutveckling av JAS 39 stärks samtidigt som en positionering av svensk flygindustri som en attraktiv leverantör och samarbetspartner erhålls.”

Hela paketet ser ut såhär: Antalet JAS 39 i Försvarsmakten reduceras och JAS 39 systemet ensas till en enhetlig flygplanpark omfattande 100 JAS 39 C/D genom ombyggnad av 31 st befintliga JAS 39 A/B. Försvarsmakten bedömer att detta gör det möjligt att förlänga den operationella driften av JAS 39 till cirka år 2040.

Frågan är när riksdagen ställs inför ett sådant förslag, och vad riksdagen beslutar om detta?

JAS i Afghanistan and elsewhere?

Morgonens radioinslag om att Försvarsmakten vill sätta in JAS i Afghanistan (och i andra internationella insatser) för att få stridsträning och PR-värde inför försäljning av planet fick förmodligen en och annan sömndrucken att vakna till.

Den som har följt försvarsdebatten de senaste åren vet att diskussionen om vilka, var och med vad svenska insatser internationellt skall göras ständigt är aktuell. Om man hårdrar det gäller det i grund och botten både rättvise- och legitimitetsskäl inom Försvarsmakten. De förband som ”inte får vara med”, ser sin framtid hotad.

Låt mig från början slå fast att internationella insatser skall vara behovsstyrda, inte fungera som gödkalv för det militärindustriella komplexet.

Jag har länge förfäktat idén om att Sverige bör nischa sig. Vi vare sig kan eller bör eftersträva att kunna skicka ut alla de förbandstyper vi har. Det blir dyrt eftersom materiel skall anskaffas, förbanden skall övas, personer skall kontraktsanställas etc. Bättre att satsa på något som vi är bra på sedan länge och är kända för internationellt, och sedan faktiskt avgränsa oss till det, nämligen marktrupp.

Vi skall vara på marken (om alla konfliktförebyggande förebyggande åtgärder fallerar), skilja stridande parter åt, samverka med civila organisationer och verka kraftfullt för en återuppbyggnadsprocess. Vi skall finnas på marken och se till så att hjälporganisationer kan verka, nödhjälp kommer civilbefolkning till del och förhindra folkmord och massvåldtäkter. Framför allt skall vi inte skicka ut något (förband eller krigsmaterial) insats för att man behöver öva det eller för att man skall bättra på exportmöjligheterna. Då förlorar både insatsen, Sverige och Försvarsmakten sin trovärdighet. Och därmed sin legitimitet att verka internationellt. En hopplös situation uppträder; ve den insatschef som förlorar soldater i en uppgift som bygger på att man har genomfört något i PR-syfte!

Försvarsmaktens ”utspel” idag sker därför att man arbetar på det budgetunderlag man inom kort ska lämna till regeringen. Försvarsmakten har fått frågan om vilka bidrag myndigheten skulle föredra att göra till kommande och pågående internationella insatser, och det är detta man nu flaggar för att man kommer att redovisa. Förslaget ska sedan utgöra underlag för Försvarsmaktens uppgifter och ekonomiska ramar för 2008 och framåt.
På Försvarsmaktens hemsida kommenterar Försvarsmaktens insatschef Jan Jonsson (bilden)det hela på följande sätt:

- Hittills har flygvapnet varit exkluderat i våra fredsfrämjande insatser, samtidigt som det finns en stor efterfrågan på den typen av förband.

För det första undrar jag i så fall hur det kommer sig att flygstridskrafter sedan länge är anmälda till internationella styrkeregister? Och för det andra vill jag gärna veta hur den efterfrågan som Jan Jonsson pekar på ser ut mer konkret, säg de senaste 10 åren, utanför Försvarsmaktens och flygindustrins inre cirklar.

Foto: Andreas Jonsson, Försvarets Bildbyrå

Vi toppar andra listor

E24 listar medelinkomsten per år i kronor i Sveriges kommuner. Resultatet: Falköping - 200 421, Skara - 212 292, Skövde - 214 693, Tidaholm - 198 279, Lidköping - 214 053. Som jämförelse kan nämnas att medelinkomsten i riket är 222 691. Den kommun som toppar listan är Danderyd med sina 402 902 kronor, vilket är dubbelt så mycket som Borgholm som hamnar längst ner på listan med 183 473 kronor.

Det är bra med höga inkomster för kommunens skattebas. Mer pengar kan därmed fördelas till barn och gamla. Men det hade varit intressant att se motsvarande listning när det gäller livskvalité. Då hade möjligen Borgholm bytt plats med Danderyd. Och Falköping hade i sådana fall legat i topp, i alla fall i Skaraborg?

Kommission om provision

En kommission som utreder vad som har hänt och inte hänt i samband med JAS-affären med Tjeckien bör kunna upprättas på ungefär det sätt som man gjorde i samband med medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport i maj 1988 (SOU 1988:15).

Under mitten av 1980-talet framkom uppgifter om att Bofors hade, mot alla regler och förordningar, låtit smuggla vapen till länder som inte uppfyllde kraven enligt de svenska riktlinjerna för vapenexport. En rad andra misstänkta fall framkom också senare. Nu började en karusell av flera polisutredningar, andra utredningar samt KU-förhör. Debatten om vapenaffärerna fick den socialdemokratiska regeringen att 1987 sammankalla en s.k. medborgarkommission för att undersöka saken. Syftet var att granska uppgifterna om den olagliga vapenexporten, samt att i mesta möjliga mån avgöra vilka som varit ansvariga för att det kunnat ske.

Jag vet inte i skrivande stund om denna kommission hade fullgoda mandat för sin uppgift, huruvida sammansättningen av ledamöter och experter var optimal och så vidare. Men det kan ju vara en modell att utgå ifrån.

Skumraskaffärer

Dagens Försvarsberedningsammanträde handlade inte om JAS-affärer och affärsmetoder i den internationella vapenhandeln. Det är inte heller beredningens bord. Vi fortsätter arbetet med den säkerhetspolitiska rapport som skall läggas till regeringen i juni. Utanför sammanträdesrummet däremot är det JAS och mutor som diskuteras. Rapport följde upp gårdagens Uppdrag granskning med diverse politiker som fick uttrycka sin indignation (däribland undertecknad).

Peter Eriksson har framfört krav på en "sanningskommission" kring affärerna. Det är bra, på sikt också för alla inblandade inklusive industrin. Systemet med s.k. "agenter" som får provision (ofta groteska belopp) kan nog sägas vara gängse metod vid affärer av det slag som vi nu diskuterar med JAS till Tjeckien. Inom krigsmaterielindustrin och annorstädes. Det gör inte saken OK, naturligtvis, men det är något som de flesta med intresse för dessa frågor länge har känt till. Mer uppseendeväckande är det om man kan belägga att man har mutat sig fram i stat-till-stat affären som den mellan Sverige och Tjeckien. Då har vi en ny skandal, likt den med Bofors Indienaffärer.

I april 1986 fick Bofors kontraktet på 410 haubitsar till Indien, värt 8,4 miljarder kronor - Sveriges största exportorder någonsin. Sedan skickade riksbanken ett brev till Bofors. Banken hade upptäckt att Bofors betalat provisioner till bankkonton i Schweiz. "Ni ombedes inkomma med skriftlig förklaring"... Sammanlagt betalade Bofors ut 326 miljoner kronor i provisioner till tre mellanhänder, varav delar har betalats vidare till personer som kunnat påverka beslutet att köpa haubitsarna från Bofors. Boforsaffären i Indien har blivit en mutskandal av ofantliga mått.

Bilden ovan visar den förra Försvarsberedningen med dåvarande ordföranden Håkan Juholt (s) i spetsen.

Bevare oss väl!

Jag kunde inte hålla mig. Dagens Falköpings Tidning manade till hamrande på tangentbordet. Paul Ronge i all ära, men är han den enda "PR-experten" som skall uttala sig. Det är Pravda. En sanning? Men om detta handlar inte min insändare, om den nu publiceras. Här kommer den i varje fall.


Bevare oss väl för trevligheter!

I FT kunde man nyligen läsa ett uttalande från mediastrategen Paul Ronge. Om han är korrekt återgiven menar han att det är ett självmål att kommunens representanter ”åker på konferenser eller har möten på trevliga platser som Italien”. Detta apropå kommunens arbete med Cittaslow.

Jag tycker det är dags att vända på steken och se det från en annan synvinkel. Det borde snarare ses som självmål att sitta hemma på den kommunala kontorsstolen och vänta på att något skall hända, reflexmässigt säga nej till nya idéer (i synnerhet om man inte har uppfunnit konceptet själv) och stanna hemma eftersom eventuella resor riskerar att reta upp någon som tror att tjänsteresor utomlands företrädelsevis genomförs i en pool på lyxhotell.

Jag utgår från att kommunens företrädare i förekommande fall åker till utlandet för att få inspiration, idéer och utveckla fruktbara samarbeten som gagnar vår kommun. Om det till exempel finns ett intressant projekt i Italien som kan vara en positiv injektion, ja då är det lämpligen till Italien som kosan bör styras. Trots att Italien kan vara misstänkt trevligt, med gott klimat och berömd mat. Jag utgår också från att beslutsfattare i Falköping åker till andra kommuner i Sverige för att få inspiration, idéer och utveckla fruktbara samarbeten som gagnar vår kommun. Ibland kan det säkert vara så att dessa studiebesök äger rum på platser som är trevliga att besöka - dessbättre! Då kan nämligen våra företrädare ta med sig erfarenheter hem till Falköping, som i förlängningen kan komma oss alla till del.

Om man nogsamt och öppet redovisar syfte, budget, deltagare och gediget program inför resor, samt följer upp med en sammanfattning av intryck, idéer som väcktes och en konkret handlingsplan för de delar som kan omsättas till vår kommun, ja då skulle nog de flesta känna sig trygga med att de skattepengar som brändes av i själva verket kan vara en investering.

Bevare oss väl för kommunala beslutsfattare som tycker vi är oss själva nog, som inte förkovrar sig genom resor till goda exempel, som inte tänker visionärt och utmanande kring Falköpings framtid, som inte ser sig om efter intressanta projekt och förmår att omsätta dessa intryck till praktiska framsteg för Falköping. Det är introverta kontorsstolskramare som behöver jagas ut för att få nya intryck och inspiration till stordåd, inte tvärt om.

Cittaslow -full fart framåt!

Det gnälls lite över kommunens satsning på Cittaslow på tidningens insändarsidor. Det är bra, alla projekt eller visioner som vare sig ifrågasätts eller uppmärksammas är inte värda namnet.

Men de svepande kommentarerna, kritiken som slår lite blint runtomkring, fäktandet med argument som hade sett annorlunda ut om man så bara hade ägnat fem minuter åt faktainhämtning...?

Lite tröttande är det allt. T.ex. har en lokalavdelning i LRF (som väl borde vara den första organisationen att omfamna idéerna med Cittaslow!) på ett årsmöte givit uttryck för sitt missnöje. Det hela går ut på, om jag förstod det rätt, att de minsann redan producerar lokalt och att man inte skall satsa på de där små producenterna som håller på med mattillverkning halva året bara. Hallå? Ponera att kommunens skolor, äldreboenden och andra inrättningar där mat serveras köper lokala råvaror. Tror LRF att det bara är de små producenterna som kommer leverera då? Påverås ost i all ära (det är verkligen gott!), men inte serveras det getost och tallbarrskryddad honung i skolmatsalen. Nej en och annan potatis och ett och annat kilo vetemjöl kommer i så fall att köpas in.

Se möjligheterna och bygg vidare på de styrkor vi har!

http://www.slowfood.terramadre.se/falkoping.aspx

För och emot...

• Fördelar med att jobba hemifrån:
• Jag glömmer inte ta med sig något viktigt till jobbet.
• Jag kan lägga i en tvätt.
• Det går fort att ta sig till förskolan om baren blir sjuka och skall hämtas.
• Ingen ser om jag spiller kaffe på tröjan.
• Nackdelar med att jobba hemifrån:
• Ibland vore det kul att få svar -och bli motsagd- när jag sitter och muttrar för sig själv.
• Den där &%¤&()/==) tvättmaskinen står där och pockar på uppmärksamhet.
• Det finns ingen datorsupport att ringa (och så dyker de upp efter fem minuter med ett tjänstvilligt leende på läpparna).

Sundsvall ToR

Anlände till Falköpings centralstation klockan 20.00 i går kväll efter en onsdag inkl. övernattning i Stockholm med efterföljande resa till Sundsvall med övernattning hos vännen och kollegan Jerker med familj. Konsulttjänsterna togs i anspråk i ett mycket intressant projekt för Sundsvalls kommun med syftet att bidra till en positiv utveckling för kommunen vad gäller bl.a. inflyttning, investeringar och turism. Jag kommer hem med 1000 idéer för Falköping och 100 frågor till ansvariga personer i vår kommun. Mer om detta senare, när tankarna är sorterade på ett mer strukturerat sätt.

Försvarsberedningens första sammanträde i den nya konstellationen blev som förväntat intressant ur många aspekter. Samma dag som beredningen träffades gick som av en händelse företrädare för Försvarsmakten ut och varnade för Ryssland. Utvecklingen föranleder en omprövning för de svenska prioriteringarna, sades det. Beredningen kommer att studera den säkerhetspolitiska utvecklingen under våren, md avlämning av rapport i juni. Jag hoppas att ledamöterna och ordförande Göran Lennmarker (m) förmår att hålla fast vid den vidgade syn på säkerhet som succesivt har etablerats, och som t.ex. inte mäter styrkebalans i antal stridsvagnar utan ser till både förmåga, ambition, vilja och faktorer om ekonomi, sociala faktorer, miljö, energi m.m. i en helhetsbild som säger så mycket mer än huruvida ett land blir farligt för omgivningen eller ej beroende på militära investeringar. Samt, inte minst, hur Sverige bör förhålla sig på ett konstruktivt sätt och inte på ett sätt som kanske i själva verket bidrar till en ökad spänning, t.ex. genom att själva omfördela resurser eller rusta upp på ett sätt som leder tanken till Kalla Krigets dagar.

Ko(ntrast)

Stockholmsresa

På onsdag bär det upp till Stockholm igen, det tar lite drygt två timmar med X2000 och det är såleses fullt möjligt att åka upp över dagen. Den nya Försvarsberedningen skall samlas till sitt första möte. Jag har varit med sedan 1995 och får ånyå uppleva ordförandeskifte och ett antal nya kollegor. Beredningen är ett samrådsorgan mellan regeringen och riksdagens partier i försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål.

Det är härligt att för en dag eller två komma tillbaka till Stockholm och få en dos storstad. Men varje gång det är dags att åka hem igen så känns det härligt. Varje gång jag kliver av på Falköpings centralstation är jag hemma, både fysiskt och mentalt. Det är en ynnest att få bo och leva i den miljö som Falköping kan erbjuda. Med tiden i Stockholm (med två barn, boendes på Sibyllegatan "mitt i smeten") i färskt minne är det bara att konstatera: nu upplever familjen riktig livskvalitet!