tisdag 17 mars 2009

I väntans tider

Regeringens inriktningsproposition för försvaret var aviserad till idag, den 17 mars. För alla oss som går i väntans tider är några dagars förskjutning en svår påfrestning för tålamodet, men man får hoppas att den som väntar på något gott etc.

Min gissning är att propositionen kommer att vara ganska allmänt hållen och i generella termer staka ut riktlinjerna inför framtiden. Vi vet ju t.ex. redan att hela personalförsörjningsbiten kommer i en särproposition senare, när pliktutredningen är klar och remisserna färdigtuggade - den har ju dessutom fått ett tilläggsuppdrag - och man har fått rätsida på hur man ska hantera alla de 200 lagar och förordningar som måste ändras innan man kan gå in i det nya systemet. Propositionen lär därför i stort sett upprepa det partierna redan har varit eniga om i Försvarsberedningen och i Pliktutredningens delbetänkande från hösten 2008.

Ett annat område är försvarsbyråkratin. Där vet vi att stödmyndigheterna och annat som har identifierats som möjliga rationaliseringsområden (särskilt materiel- och logistikförsörjningen) är under pågående utredning inom Försvarsdepartementet. Det resultatet kommer också senare varför regeringen säkert väljer att upprepa lite principer kända från förr.

Det kommer däremot i gängse ordning att presenteras en tabell över hur regeringen tänker sig hur insatsorganisationen (IO) ser ut 2014 (vilket är det år som utgör slutpunkt för den reformering som tar sin början den 1 januari 2010). Vi kommer också att kunna läsa oss till vilka spår den senaste tidens försvarsdebatt har satt: En och annan Björklundsk formulering och ett och annan krav som har nått offentligheten, dvs. förrådsställda stridsvagnar på Gotland och fyra extra mobiliseringsbataljoner med låg beredskap.

Dessa åtgärder har kallats en helomvändning av försvarspolitiken och förklarats med att politikerna nu äntligen börjar se nyktert på Ryssland.

Min kommentar till det är att det är ett luftslott i substans och ett frågetecken i relevans. Jag vill påminna om den debatt som rasade för några år sedan när Mikael Holmström på SvD lusläste tabeller och beredskapskrav och kom fram till att resursförband (utan samövad personal och materiel) knappast kan kallas förband.

En mobiliseringsreserv som inte har materiel och personal och planer är till intet förpliktigande. Man hade lika gärna kunnat dra till med, säg 16 nya mobiliseringsbataljoner i så fall, om det nu inte kostar något och inga åtgärder ska vidtas med anledning av beslutet.

Som kuriosa kan nämnas att Jan Björklund (FP) kallade resursförbanden just för "luftslott" vid Folk och Försvars Sälenkonferens 2006.

Men egentligen ska man börja med behovet. Finns det behov av de åtgärder regeringen nu (av allt att döma) presenterar som ett resultat av den aktuella diskussionen om försvaret? Nästa fråga är om det är rätt åtgärder?

Med detta sagt vill jag ändå hävda att det är ett trendbrott. Man aviserar en slags satsning på försvaret (i alla fall en satsning som syns i tabellerna - någon beskrev det ju tom som en 50% ökning av armén!). Att dessa mobiliseringsbataljoner inte ska kosta någonting, ja det återstår att se.

Det ska som sagt bli intressant att läsa om både bevekelsegrunder, hur åtgärderna motiveras och se tabellerna.

1 kommentar:

Anonym sa...

Om politikerna såg nytert på Ryssland så skulle de inte lämna Gotland utan ett stående militärt markstridsförband och näst intill permanent baserat incidentjaktflyg. Det är inte för inte som gamla militärer brukade kalla Gotland "hangarfartyget". Se t ex kartan på Wisemans blogg vad som händer om någon hinner före och placerar ut ett modernt, långräckviddigt robotluftvärnsförband centralt på ön. Denna "någon" kontrollerar hela egentliga Östersjön med vidhängande luftrum. Sannolikheten är minimal att personalen till stridsvagnarna hinna flygas / skeppas ut innan överraskningen är ett faktum.

Fram till murens fall så visste våra politiker att försvarspolitik för att vara trovärdig måste vara partiöverskridande, LÅNGSIKTIG och inte byta skepnad vart fjärde år.