tag:blogger.com,1999:blog-4088402920324216389.post7707211417682244277..comments2023-10-10T12:06:36.184+01:00Comments on Försvarsbloggen: Groupthink i Försvarsberedningen?Annika Nordgren Christensenhttp://www.blogger.com/profile/04206382139698143814noreply@blogger.comBlogger4125tag:blogger.com,1999:blog-4088402920324216389.post-37680596775448137062008-08-29T08:21:00.000+01:002008-08-29T08:21:00.000+01:00Precis som Magnus reagerade jag på "Group Think-vi...Precis som Magnus reagerade jag på "Group Think-vinkeln" i ditt inlägg då det kändes som en metod för att kunna avfärda Agrells artikel genom att tillskriva den ett syfte som den inte hade. Jag förstår av ditt inlägg ovan att det kanske inte var din avsikt.<BR/><BR/>Det speciella med försvarsberedningens enighet denna gång är just att det råder en så total enighet TROTS att så ideologiskt inte borde vara fallet. I princip har man ingått en "ohelig" allians denna gång när man har - med helt olika grundmotiv - har enats om att minska försvaret:<BR/><BR/>MP och V har sedan länge varit för en mer eller mindre radikal nedrustning. De senaste socialistiska mandatperioderna har detta fått genomslag eftersom S tillåtit att försvaret blivit ett "bargaining chip" i budgetförhandlingarna. Därmed tvingades man som Agrell noterar att anpassa omvärldsanalysen till försvarets budgetnivå.<BR/><BR/>När nu borgarna kommer till makten så ser finansen ytterligare möjligheter att (utan säkerhetspolitiska hänsyn) spara i statsbudgeten, varefter Odenberg (motvilligt) och sedan Tolgfors (villigt) sätts att anpassa hotbilden efter tidigare etablerat mönster.<BR/>Försvarsberedningen följer samma process som tidigare och man genomför uppdraget med bravur - vi vet nu alla att den globala uppvärmningen är ett större hot för Georgierna än allt annat.<BR/><BR/>I mångt och mycket påminner detta om ett annat konsensusbeslut "psykreformen", där vänstern drev på beslutet av "humanitära och sociala" hänsyn och borgarna drev det av finanspolitiska hänsyn. Vi vet alla hur det gick!<BR/><BR/>Lärdom 1: Ofta är ett majoritetsbeslut taget med en aktiv och krävande opposition som håller emot och tvingar fram ett skarpare och bättre förslag bättre än ett konsensusbeslut som sedan alla står upp och försvarar till och bortom förnuftets gräns.<BR/><BR/>Lärdom 2: Finansministrar skall nog åtminstone ha gjort lumpen och inte totalvägrat - det är kanske viktigare än att försvarsminsitern gjort gröntjänst.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4088402920324216389.post-88611724709615414742008-08-24T17:47:00.000+01:002008-08-24T17:47:00.000+01:00Jo, inte är det lätt och inte finns det _ett_ svar...Jo, inte är det lätt och inte finns det _ett_ svar på den frågan (åtminstone så har inte jag det ;) ). <BR/><BR/>Självklart måste man ha någon form av rimlighet i sina ambitioner och det behöver finnas en balans mellan de resurser vi har och de mål vi sätter upp. Det finns ju ett par poster till i statsbudgeten som ska fyllas på med pengar utöver försvaret :). <BR/><BR/>Jag är övertygad om att hotbildsanalys är ett komplement till en mer långsiktig strategi som bör bygga på en bred politisk vilja att ha ett ändamålsenligt försvar. Ordet ändamålsenligt är alltid roligt då det säger precis allt men ändå ingenting (det går ju inte att mäta) - men säg så här: vad sägs om att sätta upp ett totalförsvar (jag tror inte man löser morgondagens eventuella problem med enbart kanoner och raketer) vars dimensionering och utformning initialt utgår från en analys som fokuserar på för samhället vitala skyddsvärden. Vilka myndigheter med funktioner är vitala för att samhället skall fungera i olika situationer (tänk att nationen kan ha ett antal "driftprofiler": full funktion, något nedsatt funktion pga inre störning, något nedsatt funktion pga yttre störning, ..., osv). Antagandet blir således att genom att aktivt skydda och arbeta med våra centrala värden och funktioner så har vi nått en bra bit på vägen genom att skapa operativ motståndskraft mot yttre och inre oönskade påverkningar (friktioner). Und-vht och dyl kan sedan som komplement se till så att vi vid varje tillfälle använder våra resurser optimalt och korrigerar vårt förmågenyttjande på rätt saker.<BR/><BR/>Det ovan kräver dock att politiker på bred front kan enas om vilka funktioner i samhället som är vitala (en gradering kan här kanske vara lämplig: low, basic & high motsv). För att en sådan indelning inte ska bli urvattnad krävs dock att man som politiker vågar vara icke-populistisk - man måste helt objektivt kunna peka ut de vitala, och därmed även de icke vitala, värdena. Detta är svårt.<BR/><BR/>När vi vet vad som är vitalt fokuserar vi våra ansträngningar där. Det är t.ex. inte sunt att varje myndighet ska genomföra en superkomplex hotbildsanalys där man tar en hotkatalog om 60 000 hot och sätter igång med att eliminera dessa en efter en. Innan man är klar har man genom denna verksamhet skapat ett antal till hot och sårbarheter som man inte har nedskrivna i papperena (man glömde ju, eller orkade inte med, att även bedriva sin kärnverksamhet och/eller förbättra sina förmågor). <BR/><BR/>Problemet med klassisk riskhantering och hotbildsanalys är att man ställer sig frågan "Vem är ett hot och hur ser hotet ut?". Följdfråga: vem vet vem vem är och vem vet vad vem kan? Två ytterst viktiga frågor som ständigt ignoreras. Det enda vi med säkerhet kan ta reda på är våra egna vitala värden och utformningen av skyddet av dessa (sårbarheter och styrkor). När vi vet vad som är vitalt och vad vi gjort för att skydda dessa värden så har vi en liten möjlighet att ha nytta av klassisk hotbildsanalys där vi letar dimensionerande hotbild - eftersom vi nu inte längre har en oändlig uppsättning hot att hantera (enbart vissa aktörer har kapacitet att slå genom ett visst skydd och vi kan härleda intention enligt tidigare inlägg). Det är dags att sluta stirra i papperena och fundera på vad som krävs för att skapa ett robust samhälle. Det är inte rocket science när man väl sitter ned och skissar på det. Men det krävs politiskt kurage - och vi är bara människor allihop. Så i slutändan blir det ändå inte särskilt lätt.Anonymoushttps://www.blogger.com/profile/15167207732259846571noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4088402920324216389.post-29150250340599202072008-08-23T15:16:00.000+01:002008-08-23T15:16:00.000+01:00Magnus, tack för ditt inlägg. Min användning av "g...Magnus, tack för ditt inlägg. Min användning av "groupthink" var inte en direkt härledd koppling utan helt enkelt en metod att problematisera beredningen utifrån Agrell, men också annan, kritik. <BR/><BR/>Jag skulle vilja ta upp en av dina trådar, nämligen: "Poängen är att vi gör fel från första början när vi utgår från att försvarets dimensionering och utformning ska ha sin grund i en hotbildsanalys - detta är på alla sätt irrelevant i denna osäkra värld(...)".<BR/><BR/>Om man inte skall rusta sig mot precis alla tänkbara och dessutom mer fantasifulla hot (vilket är både en praktisk och ekonomisk omöjlighet), måste avgränsningar göras. Vi har t.ex. inte kärnvapen i Sverige, för att ta ett exempel på en förgåga vi har valt bort.<BR/><BR/>Därigenom måste man ha en process där man vaskar fram det mest sannorlika (i den bästa av värlar, men här kommer ju naturligtvis mycket industripolitik m.m. in) och kopplar försvarets utformning till denna hotbildsanalys. Hur skall man annars dra gränser för vad man skall rusta sig emot och dimensionera sig för?Annika Nordgren Christensenhttps://www.blogger.com/profile/04206382139698143814noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4088402920324216389.post-27448164440841679052008-08-23T14:23:00.000+01:002008-08-23T14:23:00.000+01:00Jag önskar inleda med att kommentera ditt val av a...Jag önskar inleda med att kommentera ditt val av att helt likställa Agrells synpunkter med "Groupthink": denna härledning är i mina ögon inte helt riktig och sannerligen inte härledd. Dock finner jag det beundransvärt att du ifrågasätter dig själv öppet och tar debatten - det ska du ha all heder för. <BR/><BR/>Jag drar följande förenklade slutsats av svensk försvarspolitiks "beteende": den svenska modellen och synsättet på rättfärdigandet av en försvarsmakt är att man säger att en sådan ska man ha för att kunna bemöta en väpnad konflikt och när hot om en sådan ej är överhängande (motsvarande) så finns det ingen rationale för att ha en stark sådan (ung. proportionalitetsprincipen). Således nedrustar man i "goda tider". Problemet är, i mina ögon, att man har en försvarsmakt för att kunna uttrycka nationella politiska åsikter med råg i ryggen och för att kunna försvara rätten till sitt territorium - d.v.s. det är ett medel vilket genom att finnas men inte användas skapar trygghet. Mot detta synsätt finns det många synpunkter och kommentarer, ja visst, men det är de facto så att alla nationer som har en stark försvarsmakt med trygghet kan hävda sina ståndpunkter i internationella frågor. För att göra så krävs inte att man använder sig av kanonbåtsretorik och hotar med vedergällning genom nyttjandet av vapen - det räcker med att förmågan finns. De som studerat de senaste årens, åh säg de senaste 1000 årens historik, kan intyga att detta är sant.<BR/><BR/>Försvarspolitikens huvudsakliga problem är att man antar att det finns _en_ hotbild som man kan härleda och beskriva - vilket innebär att man kan genomföra en hotbildsanalys och använda det som rättfärdigande av en viss ståndpunkt. Detta är till del fel.<BR/><BR/>"Hot" är en abstrakt företeelse vars existens antingen kan vara uttalad (ung. "jag ska slå dig..") eller påvisad (ung. "en armada av stridsfartyg grupperar sig 5 sjömil från Slite hamn samtidigt som ägaren till dessa uttalar sig hotfullt"), och hoten kan utövas av någon/något med avsikt (intention) eller på grund av slump (d.v.s. ett visst måt av oförutsägbarhet, sannolikhet). Den aktör som har en intention har även en viss kapacitet (självklart har även de utan intention en viss kapacitet, men de är inte intressanta just nu i vår minifundering här ;) ) och uttalad eller påvisad vilja att med vapen (fysiska, psykiska eller infologiska) påtvinga sig "oss" sin vilja. Vi kan även ha en aktör som utan intention "råkar" anfalla oss (ung. missförstånd medför att k-vapen avlossas). Om vi bortser från det sistnämnda så har vi följande krav på vår analys i härledandet av en dimensionerande hotbild:<BR/><BR/>För att utgöra ett hot måste det finnas:<BR/>1) en definierbar aktör<BR/>2) en intention som är antingen uttalad eller påvisad<BR/>3) en kapacitet att kunna påtvinga oss sin vilja<BR/><BR/>Det analytiska flödet som ses ovan är bara en del av analysen som måste ligga till grund för en hotbildsanalys. Problemet för analytikern är att få händerna på den information som krävs för att kunna härleda alla parametrarna ovan. Vidare, man kan ej heller utgå från att syftet är att påtvinga "oss" sin vilja - man måste även beakta avsikten att eventuellt vilja påtvinga någon annan nämnd vilja genom att gå via ett anfall mot oss. Det man måste förstå är att för varje potentiell eller reell konflikt finns det _minst_ två "centre of gravity - COG" - vårt och deras. Teorierna som ligger till grund för COG m.m. är tusentals år gamla och har yttersta relevans även idag (Sun Tzu, Clausewitz m.fl). <BR/><BR/>Viktiga frågor som man i det politiska samfundet tenderar att glömma är att ställa frågan "Vad är det som är vitalt och hur ser det?" ur ett större perspektiv: varför skulle en aktör söka utöva våld mot oss - vad hos "oss" är det vitalt för "dem" att få åtkomst till; kunskap, energi, råvaror, mark, förmågan att utöva press på någon tredje part (det avsiktliga införandet och reglerandet av friktioner på "spelplanen och dess aktörer") o.s.v. Parallellt med detta måste vi förstå vad som är vitalt i vår verksamhet (myndigheter, individer, strukturer, teknik o.s.v.).<BR/><BR/>Jag vet att analysen ovan inte är komplett, för att vara det krävs det att jag sätter mig och skriver en bok i ämnet. Poängen är att vi gör fel från första början när vi utgår från att försvarets dimensionering och utformning ska ha sin grund i en hotbildsanalys - detta är på alla sätt irrelevant i denna osäkra värld: vi _kan_ inte med tillräcklig konfidens härleda möjliga och sannolika scenarios som är tillräckligt definierade för att ligga till grund för en försvarssäkerhetspolitisk inriktning som är 10-20 år i långsiktighet. Datan och informationen saknas. <BR/><BR/>Det är detta som diskussionen nu måste handla om - inte om det finns ett "hot" som vi kan definiera. Där har ni mina fem cent i frågan.Anonymoushttps://www.blogger.com/profile/15167207732259846571noreply@blogger.com